Ett sjukt system. Vittnesmål om sjukförsäkringen och regeringens jakt på de sjuka

Transkript

1 Ett sjukt system Vittnesmål om sjukförsäkringen och regeringens jakt på de sjuka

2 Produktionsfakta Utgivare Produktion Produktionsår Vänsterpartiet Vänsterpartiets Informationsavdelnng 2009

3 Innehåll 4 FÖRORD 5 EN NEDMONTERAD SJUKFÖRSÄKRING 5 Förändringar av sjukförsäkringen 7 De som utförsäkras 8 ERFARENHETER AV SJUKFÖRSÄKRINGEN 11 Ann Sievers 14 Claes-Göran Alström 19 Cathrine Boström 21 Anna Mattsson 23 Anna-Lena Johansson 25 Anonym 26 Björn Larsson

4 Förord 4 Den borgerliga regeringen har gjort mycket stora försämringar av sjukförsäkringen. Det är ett systemskifte i vår gemensamma välfärd och en jakt på sjuka människor för att finansiera skattesänkningar. Vänsterpartiet avvisar alla besparingar på sjukförsäkringen - ingen människa blir friskare av att bli av med sin ersättning. Sjukförsäkringen måste byggas upp igen så att den ger en trygghet för alla, inte bara för de som har råd med privata försäkringar. Men det räcker inte att återställa sjukförsäkringssystemet till hur det såg ut före den borgerliga regeringen. Inte heller det systemet fungerade som det borde. En ny sjukförsäkring måste ha fokus inte bara på ekonomisk trygghet utan även på möjligheten att komma tillbaka i arbete. Det ska nås genom reella möjligheter till rehabilitering och höjda krav på arbetsgivaren, inte som nu när hela ansvaret ligger på den sjuke. Idag tvingar man sjuka människor att söka jobb genom att dra in deras ersättning. Man skapar fattigdom och sjuknärvaro vilket på lång sikt kommer att slå tillbaka och bli väldigt dyrt. Återgången till arbete måste istället skapas genom aktiva insatser för att människor ska bli friska och klara av att arbeta. Regeringen anser att frågan handlar om för höga ersättningar och för generösa system. De försöker få diskussionen att handla om fuskare och överutnyttjande. De vill inte se att sjuktalen handlar om hur arbetslivet i stort ser ut. Neddragningarna som gjordes under krisen på 90-talet skapade hårt belastade arbetsplatser. Men människor orkar inte vad som helst och sjuktalen kom sen att öka kraftigt. Stress och dålig arbetsmiljö skapar värkande axlar, utslitna ryggar, utmattningssymptom och annan sjukdom. Det är där vi måste bekämpa hög sjukfrånvaro. Vi måste ha ett rymligt arbetsliv där alla får plats inte ett som gör människor sjuka. Vänsterpartiet föreslår: Avskaffa hela utsorteringskedjan med snäva tidsgränser och försämringar för personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Stärk läkarnas sjukskrivningsrätt, mer tillsyn av försäkringsläkarna. Höj taket i sjukförsäkringen från 7,5 till 10 basbelopp, dvs. från kr till kr per månad. Även de som har haft sjukpenning längre än 1 år ska ha 80 %, inte som idag sänkas till 75 %. Höj ersättningsnivån från 64 % till 67 % för personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Höj och räkna upp bostadstillägget för personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Höj ersättningsnivån i sjukförsäkring och föräldraförsäkring från 77,6 till 80 % genom att slopa beräkningsgrunden SGI x 0,97. Slopa karensdagen. Skapa en reell rätt till medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering. Skärp arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar i lagen om anställningsskydd. Inför ett högriskskydd för anställning av långtidssjukskrivna. Ge sjukgymnaster sjukskrivningsrätt. Inför en rätt till beslut/ersättning från Försäkringskassan inom 30 dagar, därefter ränta och skadestånd. Reglera rätten till ideellt engagemang i lag, inte bara i Försäkringskassans riktlinjer. Gör sjukpenningen steglös, inte bara 25, 50, 75 eller 100 %. Återinför socialförsäkringsnämnderna så att medborgarna får inflytande över socialförsäkringarna. Ge mer resurser till Försäkringskassan LiseLotte Olsson (v) Riksdagsledamot i socialförsäkringsutskottet mars

5 En nedmonterad sjukförsäkring 5 I inledningen beskrivs vilka förändringar som har gjorts i sjukförsäkringssystemet. Den andra delen av rapporten beskriver några av de konsekvenser förändringarna har fått i människors liv. Det görs efter intervjuer med femton långtidssjukskrivna personer som drabbats av bristerna i sjukförsäkringen och därefter utdrag ur åtta av de intervjuades berättelser. Det är vittnesmål från ett borgerligt styrt Sverige. Förändringar av sjukförsäkringen Regeringens största förändring av sjukförsäkringen är att man har infört ett antal fasta tidsgränser för dem som är sjukskrivna. Vid de olika tidsgränserna ska det prövas om du ska få ha kvar din sjukpenning eller inte. De här prövningarna kallar regeringen för rehabiliteringskedjan, ett mycket vilseledande namn. Ett rimligare namn vore utsorteringskedjan eftersom den inte innehåller någon rätt till rehabilitering, utan istället går ut på att dra in människors sjukpenning. Man satsar inte på att få folk tillbaka i arbete genom att göra dem friska och arbetsföra. Regeringens strategi för att motverka långa sjukskrivningstider går istället ut på att ta ifrån de sjuka deras sjukpenning och tvinga ut dem på arbetsmarknaden. Redan innan det nya regelverket har slagit igenom fullt ut har behovet av socialbidrag ökat. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Sveriges kommuner och landsting tror alla att det hårdare systemet kommer leda till ett ökat behov av socialbidrag i framtiden. Den här utsorteringskedjan kan delas in i fem steg: 1. När du har varit sjukskriven i 90 dagar krävs det att du inte kan göra något arbete alls hos din arbetsgivare för att du ska fortsätta att få din sjukpenning. Enligt reglerna ska din arbetsgivare försöka anpassa dina arbetsuppgifter eller omplacera dig, men det finns inga sanktioner mot den arbetsgivare som inte gör det. Det finns inte heller något krav på Försäkringskassan att kontrollera att arbetsgivaren verkligen har försökt hitta en arbetsuppgift som fungerar för dig. Det här urholkar anställningsskyddet. Den arbetsgivare som vill bli av med en anställd som blivit sjuk kan hävda att det inte finns något passande arbete. Den anställde tvingas då med de fasta tidsgränserna snabbt över till att söka andra jobb. Detta trots att det fortfarande är olagligt att säga upp någon på grund av sjukdom. 2. Ett halvår (180 dagar) efter att du blev sjukskriven kommer nästa prövning. Om det inte finns särskilda skäl ska Försäkringskassan nu pröva din arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden. Särskilda skäl kan vara att du väntar på en operation eller att allting pekar på att du kan gå tillbaka till din arbetsgivare inom ytterligare ett halvår. Om du enligt Försäkringskassan inte har några särskilda skäl har det nu inte längre någon betydelse att du redan har en anställning. Det har heller ingen betydelse att du arbetar inom ett särskilt område eller har en viss utbildning. Det som har betydelse nu är om du kan utföra något av alla arbeten på den reguljära arbetsmarknaden eller annat lämpligt arbete. Finns det något sådant arbete som Försäkringskassan bedömer att du skulle kunna klara av trots din sjukdom, så klassas du nu som arbetsför och förlorar din sjukpenning. Inga individuella hänsyn får tas, varken till ålder, kön eller situationen på den lokala arbetsmarknaden. 3. Även om du hade särskilda skäl och fick behålla din sjukpenning efter första halvåret, så är den maximala tiden för sjukpenning 364 dagar och det inom en ramtid på 450 dagar. Det vill säga att om du blir frisk men sjuk igen inom ramtiden så fortsätter man att räkna dagar från den ursprungliga sjukskrivningen. Om de 364 dagarna är slut och du fortfarande inte har kunnat gå tillbaka i arbete, så är huvudregeln att du prövas mot hela arbetsmarknaden men nu oavsett särskilda skäl, t ex framtida chanser att gå tillbaka till den ursprungliga arbetsgivaren. Det sker på samma sätt som i steg 2 ovan helt utan hänsyn till ålder, kön eller situationen på den lokala arbetsmarknaden. 5

6 4. Om du inte bedöms kunna utföra något arbete på arbetsmarknaden i prövningarna ovan kan du ansöka om förlängd sjukpenning. Den gäller i ytterligare 550 dagar (18 månader). Men nu sänks din sjukpenning från 80 till 75 procent och i realiteten ännu lägre, se längre ned om SGI. 5. Om Försäkringskassan anser att det finns synnerliga skäl kan du få det som heter fortsatt sjukpenning. Den är inte tidsbegränsad och innebär samma ersättning som det första årets sjukskrivning, det vill säga lite mindre än 80 procent. Men det är oklart exakt vad synnerliga skäl betyder. Enligt regeringen kan det vara vissa former av cancer eller att man väntar på organdonation. När de nya reglerna kom tolkade Försäkringskassan det som att man måste ha en sjukdom som är livshotande inom de närmsta månaderna, men idag är det oklart vad kravet innebär. På grund av den otydliga lagstiftningen blir bedömningen godtycklig och rättsosäker. Tak och ersättningsnivåer Förutom hårdare krav för att få sjukpenning har regeringen sänkt taket för sjukpenningen. Från att ha varit 10 prisbasbelopp per år är det nu bara 7,5 prisbasbelopp. Det betyder att sjukpenningen beräknas på en inkomst som år 2009 är maximalt kr per månad. Högre inkomst än så ger inte någon höjd sjukpenning. Den maximala sjukpenningen blir ungefär kr i månaden (2009). Sänkningen av taket innebär en urholkning av principen om att socialförsäkringar ska ge ersättning för den inkomst man förlorar. I och med sänkningen ligger idag nästan en tredjedel av befolkningen över taket. Det är dubbelt så många som 2006 och innebär ytterligare ett steg bort från ett generellt välfärdssystem. Man har även gjort om det sätt som man beräknar ersättningen på. Den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) multipliceras nu med 0,97 när man bestämmer hur mycket en person får i sjukpenning. I realiteten innebär det helt enkelt en extra sänkning. När man talar om 80 % ersättning är det i själva verket 77,6 %. De långtidssjukskrivna som får sin sjukpenning sänkt till 75 % får i själva verket en sänkning till 72,8 %. Den här sänkningen av SGI drabbar även dem som får ersättning för vård av sjukt barn. 6 Sjuk- och aktivitetsersättning Regeringen har även gjort förändringar i aktivitetsersättningen och sjukersättningen det som förut hette förtidspension. Förutom aktivitetsersättning (för de mellan 19 och 30 år) och vanlig sjukersättning, fanns det tidigare en tidsbegränsad sjukersättning som regeringen nu har avskaffat. De som redan har den får ha kvar den tills den går ut, men den erbjuds inte till några nya personer. Aktivitetsersättningen är alltid tillfällig, men för de över 30 år återstår nu bara den permanenta sjukersättningen. Kraven för att få sjukersättningen har höjts. För att få den krävs nu att arbetsförmågan är nedsatt för all överskådlig framtid, i praktiken att man aldrig mer kommer att kunna arbeta. Ingen hänsyn ska tas till den försäkrades ålder, utbildning eller liknande. Ytterligare en försämring är att personer som har haft sjuk- eller aktivitetsersättning förlorar sin sjukpenninggrundade inkomst (SGI). Det innebär stora problem för den som blir av med sin aktivitetsersättning eller tillfälliga sjukersättning, blir arbetslös och sen blir sjuk igen. Oavsett hur mycket man har arbetat tidigare kommer man då inte att få någon sjukpenning. Har man inga besparingar är man hänvisad till socialbidrag. Försäkringskassan Förutom hårdare regler har regeringen gjort stora nedskärningar på Försäkringskassan. Mellan 2007 och 2008 sänktes förvaltningsanslaget med 1 miljard kronor. Sedan 2006 har personalstyrkan minskat med 3000 personer. Samtidigt har man gjort en gigantisk omorganisation och infört det nya regelverket. Det har lett till stora problem med försenade utbetalningar och långa handläggningstider. Statskontoret som ser till att statligt finansierad verksamhet fungerar varnar för att problemen på grund av bristande resurser snart kan bli ännu större. För den som är beroende av ersättning från Försäkringskassan leder försenade utbetalningar naturligtvis till mycket stora problem. Den pressade organisationen försämrar dessutom arbetsmiljön för de anställda, kvaliteten på arbetet blir sämre och fler personer kommer att drabbas av felaktiga beslut. Hårdare bedömningar Förutom de konkreta regelförändringarna har regeringen signalerat en allmänt hårdare inställning gentemot sjuka människor. Försäkringskassan ska se till att det s k ohälsotalet ska sänkas, vilket innebär att färre personer ska få sjukpenning eller sjukersättning. Den nya aggressivare linjen har slagit igenom på Försäkringskassan där handläggare och inhyrda försäkringsläkare ifrågasätter de sjuka allt mer. Regeringen talar mycket om fuskare. Det skapar ett synsätt som drabbar de sjuka både privat och när det gäller möjligheten att få ersättning. Men det får även en större politisk betydelse i och med att det misstänkliggör hela det gemensamma trygghetssystemet och socialförsäkringarna.

7 De som utförsäkras Den s k rehabiliteringskedjan kommer att leda till att stora mängder sjuka människor blir av med sin sjukpenning. De kommer att komma ut på en arbetsmarknad i lågkonjunktur där det är svårt även för den som är helt frisk att få ett jobb. Enligt regeringen ska den som utförsäkras och är arbetslös hänvisas bland annat till det som kallas tredje fasen i jobb- och utvecklingsgarantin. Det handlar om samhällsnyttig sysselsättning hos kommunerna. Ersättningen blir socialbidrag alternativt aktivitetsstöd till 65 % eller lägstanivån på 223 kr per dag. Men många av dem som utförsäkras kommer antagligen inte att kunna delta i tredje fasens aktiviteter på heltid utan tvingas leva på deltidsaktivitetsstöd. Andra är för sjuka för att alls kunna delta i något arbetsmarknadspolitiskt program. Resultatet blir att många människor kommer att tvingas vända sig till socialtjänsten för att klara ekonomin. Alla människor kan bli sjuka och alla människor kan drabbas av det hårdare regelverket. Samtidigt slår en försämrad sjukförsäkring inte lika mot alla grupper eftersom alla inte är lika beroende av den. Ohälsotalet är störst bland grupper som är ekonomiskt svaga och utsatta på andra sätt. Personer som är födda i utlandet har ett högre ohälsotal. Även när det gäller kön är skillnaderna stora. Kvinnor är klart överrepresenterade bland de sjukskrivna. Hela två tredjedelar av gruppen som riskerar utförsäkras i januari 2010 när de första passerar 550-dagarsgränsen, utgörs av kvinnor. Många av dem som utförsäkras hamnar i en väldigt svår ekonomisk situation och tvingas söka socialbidrag. Andra ingår i ett hushåll där partnern har en inkomst som gör att man inte får något socialbidrag. Utförsäkringarna kommer på så sätt att leda till många fall där personer blir beroende av sin partner och då alltså särskilt till att kvinnor blir ekonomiskt beroende av sina män. Bland de med sjuk- och aktivitetsersättning är kvinnor över 55 år och LO-medlemmar kraftigt överrepresenterade. Dålig arbetsmiljö och fysiskt krävande arbeten leder till långvarig ohälsa. När den borgerliga regeringen sparar pengar slår det extra hårt mot de grupperna. På grund av de allt högre kraven tvingas människor att söka arbete trots att de egentligen är för sjuka. Risken är stor att de hamnar längst bak i kön till varje ledigt arbete. Samtidigt måste de på något sätt skaffa en inkomst. På lång sikt riskerar det leda till en låglönearbetsmarknad och förskjuta maktförhållandet mellan arbetsgivare och anställda. Regeringens hårdare regelverk kan på så sätt drabba alla löntagare, både sjuka och friska. Regeringen talar ofta om det s k ohälsotalet. När det sjunker kan man få intrycket att människor har blivit friskare. I själva verket mäter ohälsotalet bara hur många som får sjukpenning eller sjuk-/aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Det är självklart att det sjunker när man höjer kraven för att få ersättning, oavsett hur människors hälsa och ohälsa har påverkats. Istället för att genom vårdinsatser och rehabilitering få människor att kunna återgå till arbete, drar man in på ersättningen och tvingar ut dem på arbetsmarknaden. Men ingen blir friskare av fattigdom. Allt man har gjort är att omdefiniera sjuka människor till att vara arbetsföra. Därigenom gör man miljardbesparingar på människor som egentligen är sjuka och skapar en bättre statistik. En av de intervjuade, svårt bröstcancersjuka Ann, skrattar uppgivet åt tanken på att om hon blir av med sin sjukpenning så hör hon helt plötsligt, som genom ett trollslag, till de friska. 1 januari 2009 hade personer varit sjukskrivna i mer än 180 dagar. Av dem drogs sjukpenningen in för ungefär personer de första nitton dagarna Men att bedöma konsekvenserna av de nya reglerna efter inte ens tre veckor är naturligtvis svårt. Det är ungefär lika många fall som under samma period året innan, men eftersom det 2009 är färre som över huvud taget har sjukpenning så har andelen som avslutas ökat. Men det är den 2 januari 2010 som den stora utförsäkringen väntas komma. Då tar den förlängda sjukpenningen slut för den första gruppen sedan det nya regelverket infördes. Försäkringskassan bedömer att på en och samma dag kommer då ca personer att utförsäkras. (Prognosen är gjord januari 2009). Mycket stora förändring sker även när det gäller antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar. Dessa har minskat dramatiskt. År 2008 minskade de med 7 % och 2008 minskade de med hela 20 %. Den hårdare linjen mot de sjuka syns mycket tydligt i statistiken. 7

8 Erfarenheter av sjukförsäkringen 8 Femton långtidssjukskrivna personer som drabbats av bristerna i sjukförsäkringen har intervjuats om sina situationer och erfarenheter. För att de ska få tala med egna röster finns här även åtta utdrag ur deras berättelser. Några av dem är anonyma eftersom mycket är känsligt, andra vill tvärtom stå med namn för att de tycker det är viktigt att personer som drabbats träder fram. De intervjuade har valts ut för att kunna fånga in olika sätt som människor har påverkats av bristerna i systemet. Att antalet intervjuade inte är så stort gör det möjligt att mer utförligt skildra de här personernas erfarenheter och komplexiteten i de olika fallen. Syftet är att ge en förståelse av hur systemet påverkar människor som är djupare än vad man får av enbart statistik. Förändrade tidsgränser De flesta av intervjuerna gjordes före rehabiliteringskedjan börjat få ordentlig effekt, dvs. före 1 januari 2009 då ett halvår hade passerat för den första gruppen. Det är därför bara en av de intervjuade som har utförsäkrats på grund av de fasta tidsgränserna. När hon efter 180 dagar med sjukpenning i det nya regelverket prövades mot hela arbetsmarknaden, ansåg Försäkringskassan att hon är fullt arbetsför. Att hon har en obotlig bröstcancer och får palliativ vård, ansåg man inte var tillräckligt för att ge henne de 50 % sjukpenning eller sjukersättning som hon skulle behöva för klara sig när hon inte orkar arbeta lika mycket som förut. Av de övriga har många drabbats av de allmänt restriktivare bedömningarna som följt av regeringens åtstramningar, men alltså inte av själva rehabiliteringskedjan. Med det nya regelverket hade de antagligen blivit av med sin ersättning ännu tidigare. En sak som blir tydlig i många av berättelserna om sjukdomsförlopp och tillfrisknande, är hur ofta det går fram och tillbaka. Någonting händer och man blir sjukskriven, för att sedan långsamt komma tillbaka men så blir man sämre igen, och så vidare. Rehabiliteringskedjans fasta tidsgränser är väldigt fyrkantiga och lämnar litet utrymme för anpassning efter den enskilda personens komplicerade situation. För de intervjuade vars tillfrisknande går fram och tillbaka skulle de fasta tidsgränserna och ramtiderna innebära tydliga problem. Ersättningsnivåer Eftersom regelverket är så pass nytt har när detta skrivs ännu inga personer nått ettårsgränsen då sjukpenningen för de som över huvud taget får behålla någon sänks från 80 till 75 %. Men för många är marginalerna redan nu alldeles för små. Flera har en halv sjukpenning som enda inkomst. Försäkringskassan bedömer att de kan arbeta halvtid, men när man är för sjuk för att få något jobb och inte har a-kassa så är den halva sjukpenningen det enda man har. Om den redan mycket låga inkomsten sänks innebär det naturligtvis stora problem. Även nivån på sjukersättningen kritiseras hårt. Anna som lever på bostadstillägg och den lägsta nivån av sjukersättning skildrar utförligt vilka prioriteringar hon måste göra för att få ekonomin att gå ihop. Hon skulle gärna arbeta men får hon inte den möjligheten innebär det ett liv utan resor, inte råd att köpa julklappar, nya kläder bara i undantagsfall. Det är en ständig stress för att få pengarna att räcka hela månaden. Avskaffandet av tidsbegränsad sjukersättning Många av de intervjuade har haft tidsbegränsad sjukersättning, en möjlighet som nu har avskaffats. Personerna som har en tidsbegränsad sjukersättning idag kan fortsätta att ha den som längst fram till När den sen löper ut får de antingen ingen ersättning alls eller så får de permanent sjukersättning och ställs utanför arbetslivet för all framtid. Den tidsbegränsade sjukersättningen innebar ett mellanting mellan sjukskrivningens kortare frånvaro och den permanenta sjukersättningen. En av de intervjuade som bl a lider av en form av utbrändhet, tycker att den var värdefull eftersom den gav möjligheten att i lugn och ro lägga upp långsiktiga rehabiliteringsplaner över ett eller två år. Den passade bra för personer med sjukdomar som man inte 8

9 nödvändigtvis har för resten av livet utan där det finns hopp om att komma tillbaka, men där det måste ske i tidskrävande och försiktiga processer med stor trygghet. Hon beklagar avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen eftersom det försvårar återgången till arbete för dessa personer. Det riskerar leda till att de antingen tvingas ut på arbetsmarknaden fortare än vad de klarar av, eller att de får vanlig sjukersättning och därigenom ställs utanför arbetslivet permanent trots att de kunde ha haft en chans att komma tillbaka. Bristen på rehabilitering och arbetsplatsanpassning Nästan alla intervjuade tar upp hur gärna de vill arbeta. Den enda som inte talar om att komma tillbaka är en sextioettårig kvinna som har haft ett hårt arbete hela sitt liv och nu är så pass sjuk och utsliten att hon har gett upp tanken på att arbeta igen i någon form. För de övriga, som har kvar viljan att komma tillbaka, är det tydligt hur mycket självkänsla och stolthet som finns i arbetet. Många talar om hur nedbrytande det är att på grund av sjukdom tvingas gå sysslolös när man har arbetat ett helt liv. Men när det gäller stödet för att börja arbeta igen finns det stora brister. De finns de bland de intervjuade som har fått en bra rehabilitering, men flera berättar istället om hur de saknat rehabilitering och arbetsplatsanpassning. Man har förlorat sin ersättning från Försäkringskassan medan man fortfarande får grundläggande vård för att klara av vardagen. Många upplever att Försäkringskassan har för mycket fokus på att avgöra vem som ska ha vilken ersättning. Sjuktiden kommer därför att handla mer om ersättningar istället för om att bli frisk och få kunna arbeta igen. Historierna om arbetsplatsanpassning är inte många. Lastbilschauffören Clas-Göran berättar om hur arbetsgivaren säger en sak till Försäkringskassan om arbetsplatsanpassning, men att när det kommer till kritan handlar det fortfarande om samma alltför stressiga och långa arbetsdagar som ledde fram till sjukskrivningen från början. En som har haft en välfungerande arbetsplatsanpassning är sjukgymnasten Ann som driver sin egen mottagning och bestämmer över sitt eget arbete. Genom att leja ut vissa uppgifter till andra, delvis byta kunder och själv bestämma över när hon ska arbeta, så klarar hon av att arbeta halvtid trots sin sjukdom. Det är vad hon själv bedömer att hon klarar och eftersom hon är sin egen arbetsgivare har hon kunna anpassa sin arbetsplats efter det. Hon skulle därför klara sig på en halv sjukpenning. Men anpassningen är inte tillräcklig eftersom Försäkringskassan anser att hon har full arbetsförmåga när hon prövas mot hela arbetsmarknaden. 9 Bristen på flexibilitet Att bedöma en persons arbetsförmåga på en skala mellan 0 och 100 % är naturligtvis någonting mycket svårt. Det är svårt redan när det gäller personer som har stabila nedsättningar arbetsförmågan, men när en persons symptom varierar från dag till dag blir det tydligt att systemet är otillräckligt. Flera av de intervjuade har sjukdomar med väldigt stora skillnader mellan olika perioder och olika dagar. Vissa dagar klarar man nästan ingenting, medan andra dagar orkar man ganska mycket. Behovet av mer flexibla lösningar är tydligt. Anställningar med möjlighet att bestämma omfattningen från dag till dag lyfts fram som en önskvärd väg tillbaka. Arbetslöshet Försäkringskassans hårdare bedömningar innebär att personer tvingas arbeta trots att de själva bedömer att de är för sjuka för att arbeta. Sjuknärvaron i arbetslivet ökar, med risk för att skadan eller sjukdomen förvärras. Men den indragna ersättningen innebär för många av de långtidssjukskrivna snarare arbetslöshet än återgång till arbete. Nästan alla intervjuade ser mycket dystert på möjligheterna att över huvud taget få ett jobb, oavsett om det är ett jobb de klarar av eller inte. Vem anställer en person som är över sextio år och har kronisk bröstcancer? frågar sig en av intervjuade. En annan av de intervjuade bedöms av Försäkringskassan som för frisk för att få ersättning därifrån, men av Arbetsförmedlingen som för sjuk för att söka jobb. Arbetsgivarnas skepsis mot att anställda personer som varit sjuka en längre tid och dessutom om några år ska gå i pension, gör att risken är stor att man hamnar längst bak i kön till varje ledigt jobb. Uppgivenheten bland de intervjuade är stor och bidrar knappast till en förbättrad hälsa. Förutom svårigheten att få ett arbete, kräver själva arbetssökandet i sig mycket energi och ork. Av de intervjuade som har psykiska diagnoser saknar många orken som krävs för att över huvud taget söka arbete, gå på intervjuer och så vidare. Att tvingas till det när man är mitt upp i en läkandeprocess menar dessa personer allvarligt riskerar försvåra möjligheterna att bli frisk. Flera av de intervjuade saknar a-kassa när de blir av med ersättningen från Försäkringskassan. Skälen till detta varierar. En av de intervjuade har på grund av sin sjukdom varit borta från arbetslivet för länge för att kunna få någon a-kassa. En annan slutade att betala a-kasseavgiften eftersom hon inte kunde föreställa sig att hon skulle bli av med sin sjukersättning. De hör till den mycket stora grupp människor som om det blir av med sin ersättning från Försäkringskassan hänvisas till socialbidrag. Men för att få det måste man efterhand sälja de eventuella tillgångar man har bil, sommarstuga, osv. Att tvingas få hela sin ekonomi genomlyst och förhandla om vad som

10 är nödvändigt är inte lätt att gå igenom. De förändringar som byter ut ersättning man har rätt till, mot bidrag man förväntas vara tacksam för, är något som flera av de intervjuade tar upp som förnedrande och marginaliserande. Hårdare bedömningar Det kan krävas mycket kamp för att få sin sjukdom bedömd på ett rimligt sätt. En av de intervjuade berättar om hur hon förlorar mycket av sin värdefulla läkartid på att bara försöka rädda den femtioprocentiga tidsbegränsade sjukersättning hon lever på. Det nya systemet tvingar läkaren att använda tid som skulle kunna ha använts till vård, till att istället fungera som något slags advokat gentemot Försäkringskassan. En annan av de intervjuade, Anna-Lena, berättar om osäkerheten inför Försäkringskassans handläggare: man vet inte, ska jag sitta där och ramla ihop i en hög, ja, då kör de över mig och så får jag ingenting. Men står jag upp och säger att det här behöver jag, då tycker de att jag inte är tillräckligt sjuk. Även läkarna har blivit mer restriktiva på grund av nya riktlinjer för sjukskrivning. Många tvekar särskilt inför att sjukskriva en patient för kroniska och ifrågasatta diagnoser som kronisk trötthet och fibromyalgi. Den läkarkontakt som är till för att vårda kommer att istället handla om bevis och tvivel. Förtroendet mellan patient och läkare skadas. Anna-Lena berättar om förnedrande bemötande från dem som skulle pröva hennes arbetsförmåga och om hur lång tid det tog innan hon hittade en läkare som verkligen förstod hennes sjukdom istället för att bara avfärda den. Hon uttrycker det som att man måste vara himla frisk och stark för att klara av att vara sjuk idag. Erfarenheter av Försäkringskassan De intervjuade har det gemensamt att de på ett eller annat sätt har drabbats av det hårdare sjukförsäkringssystemet. Att man då blir kritisk mot den myndighet som administrerar sjukförsäkringen är kanske naturligt. Men att Försäkringskassan är en myndighet med problem är allmänt känt. Berättelserna om långa telefonköer, ständiga byten av handläggare, borttappade papper och arrogant bemötande går som en röd tråd genom de intervjuades berättelser. Vissa reagerar med ilska mot enskilda nitiska handläggare, andra uppfattar situationen politiskt och upprörs över de systemförändringar som har gjorts. Ytterligare andra reagerar med känslor av vanmakt och förtvivlan. Vanligast i intervjuerna är en blandning av alla tre reaktionerna. Det ständiga bytet av handläggare är något som nästan alla tar upp. Just när man tycker sig ha byggt upp en relation med en handläggare byts den ut 10 mot en ny. Att bli kringskickad från den ena till den andra, gör att man gång på gång får börja om från början med att förklara sin situation. Förutom att det tar tid och energi, så skapas hopplöshet och förtvivlan. Detsamma med telefonköer och kringskickande som gör att man måste ägna hela dagar åt kontakten med Försäkringskassan. Försenade utbetalningar skapar naturligtvis inte bara hopplöshet och förtvivlan utan direkta ekonomiska problem för den som är beroende av ersättningen. Förseningskassan, som en av de intervjuade trött kallar den. Många av de intervjuade kritiserar först mycket hårt den personal man har haft kontakt med, men tillägger sedan att de har ett svårt jobb och att det inte är de som ligger bakom vare sig den hårdare linjen gentemot sjuka eller myndighetens resursbrist. Synen på sjukdom Ett återkommande tema i intervjuerna är omgivningens syn på sjukdom. Flera personer menar att förutom förändringarna av själva reglerna, har det skapats ett hårdare klimat och en omänsklig inställning till personer som är sjuka. Att göra de förändringar som regeringen har gjort i sjukförsäkringen, är naturligtvis svårt om man inte samtidigt sprider en viss syn på sjukdom och sjuka människor för att legitimera förändringarna. Regeringen har talat mycket om fuskare och skapat en bild av att många av dem som är sjuka bara simulerar. De har talat om sjukdom som om det vore något människor själva väljer och som om det bara vore att gaska upp sig så kan man snart börja jobba igen. Moderata socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson har sagt att när hon själv hade en släng av utbrändhet sov hon i tre dygn och sen var hon tillbaka på arbetet. Det är ett uttalande som flera av de intervjuade har upprörts över och tar upp. Att den ansvarige ministern kan uttala sig på det sättet blir en symbol för vilket klimat som råder. Flera lyfter också fram att när man talar om sjukpenning och sjukersättning som bidrag sprider man en negativ syn på de sjuka. De upplever att vissa i deras omgivning tycker att de ska vara tacksamma för det de får, istället för att se det som något man har rätt till. Den hårdare synen på sjuka människor har även fått konsekvenser utanför själva sjukförsäkringssystemet. För en del av de intervjuade har den hårdare inställningen blivit ett problem i sig själv. Det är inte bara Försäkringskassans handläggare som tvivlar på sjukdom och arbetsvilja, även grannar och bekanta tvivlar på hur sjuk man verkligen. Man förtvivlas när man lider av en svår sjukdom som omgivningen inte tror på. Särskilt svårt blir det när man har en sjukdom som inte syns utanpå. Är hon kanske simulant? En fuskare? För människor som redan lever i väldigt utsatta situationer är det ingenting som leder till att man mår bättre.

11 Ann Sievers 61 år, Kungälv Jag är Ann och jag är 61 år. Jag arbetar som sjukgymnast. Sedan fem år tillbaka har jag bröstcancer som har gjort att jag har blivit av med båda mina bröst. Jag har fått problem med min arm och cancern har dessutom spritt sig till mina lymfkörtlar. Men jag är Ann. Jag är fru, mamma, mormor och kompis. Jag har varit sjukgymnast i 35 år. Tidigare jobbade jag på kontor men det var inget för mig och jag började studera till sjukgymnast. Jag började inom det offentliga, på långvården och som distriktssjukgymnast. Nu sedan åtta år tillbaka är jag privatpraktiker. För några år sedan upptäckte jag att jag hade en knöl i bröstet. En knöl som blev väldigt stor och som visade sig vara bröstcancer. Man opererade bort mitt ena bröst, mitt vänstra. Efter den operationen var jag i fin form och tänkte att jag får aldrig mer cancer. Men efter operationen fick jag komplikationer i min vänstra arm eftersom man hade gått in och skadat en nerv där. Sedan dess har jag smärta, nedsatt kraft och rörlighet i den vänstra armen och tyvärr är jag vänsterhänt. Tappar ofta saker. Först var jag ju helt sjukskriven, men när jag sen gick tillbaka i arbete hade jag sådana besvär med min arm så att jag kunde aldrig gå tillbaka till 100 %. Jag orkade jobba 75 %. Då tyckte hon på Försäkringskassan att jag skulle jobba med något annat de andra 25 %. Bland annat sa hon att jag kunde ha ett sådant jobb som hon hade, för hon satt ju där med armarna i kors när hon intervjuade folk. Men jag klarade mig ekonomiskt på 75 % som sjukgymnast så jag valde att jobba bara 75 % utan någon ersättning från Försäkringskassan. Så jobbade jag på ett tag. Jag var färdigbehandlad i mars 2005 och hade en bra tid förutom vänsterarmen som jag hade ont i. Men jag tyckte att livet var okej. Men så runt julen 2006 förstod jag att det var något i det högra bröstet. Det visade sig att det var cancer igen. Så då var de tvungna att ta det bröstet också. Man opererade bort det och jag fick cellgifter. Nu var det en mer aggressiv typ av cancer så de gav mig så mycket cellgifter att mitt immunförsvar slogs ut. Jag fick lunginflammation och blodförgiftning och låg tre och en halv vecka på sjukhus. Det har jag aldrig gjort förut. När jag kom ut därifrån tyckte jag att det går väl bra detta också. Men så upptäckte jag den här knölen på halsen och då hade det ju spritt sig dit. Cancer i 11 lymfkörtlarna. Jaha, så var det med det. Sedan dess går jag på läkemedelsbehandling var tredje vecka. Man får ju väldigt mycket ångest när man vet att man har cancer. Att det bara är en tidsfråga. Men jag känner ändå att jag vill arbeta. Jag vill arbeta för det lindrar ångesten. Eftersom jag är privatpraktiker och kan styra min tid själv jobbar jag arton timmar i veckan. Jag orkar inte riktigt tjugo. Allt det andra som jag gjorde själv, att bokföra och så, det har jag lejt bort. Jag klarar inte att sitta vid datorn med min arm. Och så har jag bytt patientunderlag. Tidigare jobbade jag mycket med unga ms-sjuka och personer som fick stroke, men det är ett väldigt tungt jobb. Nu har jag bytt inriktning och arbetar med mer självgående patienter. Det gör att jag kan sitta på en stol. Men jag orkar inte arbeta heltid. Jag har inte den kraften. Även om jag inte hade haft ont i armen så är det inte säkert att jag hade orkat ändå för det tar så mycket kraft att kämpa emot. Behandlingen gör en så trött. Och även mentalt blir man så trött av att veta att man har cancer. Hur länge får jag må så här och vilken dag har det tagit sig till levern och vilken dag...? Det bryter ned en. Jag får palliativ intravenös behandling var tredje vecka. Den är ganska skonsam. Det som händer är att man får influensaliknande symptom nästa kväll och på dagen efter känner man sig hängig. Men det som är tröttande och suger ur musten är att man vet att man lever på lånad tid. Vad ska vi göra till sommaren? Det är väl ingen idé att vi bestämmer det för vi vet inte om jag lever då. Det är väldigt tärande och man blir väldigt trött. Jag gick till Försäkringskassan den 5 november och tänkte att jag skulle få en klapp på axeln för att jag är så duktig och orkar arbeta. Tänkte att om de vill erbjuda mig sjukersättning så är det ju mindre pengar, men det kan jag förstå. Men jag hade aldrig förväntat mig att han ville ha ut mig i heltidsarbete i det skick jag är. Min handläggare ansåg att jag kunde väl göra något de andra 50 % när jag inte jobbar som sjukgymnast. Han frågade mig -Jaha, palliativ behandling, hur länge ska du ha det?. -Ja, det ska jag ju ha tills jag dör sa jag. Eller tills jag tar till cellgifter. Så är det. -Tror du inte att du kan bli av med det? -Nej, det kan jag inte. En dag tar den mig. -Om du nu inte kan vara sjukgymnast, kan du inte göra något annat de andra 50 %? Det är så många som jobbar heltid som har cancer. -Nej sa jag inte om de har min diagnos. -Ska du inte lägga ned din klinik och göra något annat? -Nej,

12 det ska jag inte. Jag tror att jag aldrig kan få ett enklare jobb. Jag är 61 år. -Ja, det tar vi ingen hänsyn till. Det finns skyddade verkstäder. Då höll jag faktiskt på att smälla av. Han berättade för mig att han hade godkänt min sjukskrivning till den 31/12 och han skulle kräva intyg från doktorn. De ska då se om jag kan göra något annat. Det innebär att de ska matcha mig mot alla yrken som finns. Både på den reguljära marknaden och i skyddad verkstad. Jag frågade honom -Är du säker på att regelverket ska tillämpas så här på mig? Jag går på palliativ intravenös behandling. Jag är 61 år, har en kronisk bröstcancer och ingen vet hur länge jag klarar mig. Tror du verkligen att jag får jobb någon annanstans? -Ja, det får man väl se. Det blir Arbetsförmedlingens sak. Så jag reste mig upp och gick därifrån och grät. Jag har aldrig lämnat ett möte så eller lagt på luren i örat på folk, ja, jag har inte gjort det sen jag skilde mig från min första man för en sådär 35 år sedan. Men nu blev det för mycket. Han var väldigt effektiv den här handläggaren. Nitisk. Jag försökte förklara för honom att de pengar jag får av kliniken det är vad det kostar att driva kliniken och den 50 % sjukpenning som jag får utav dig, det är det jag lever på. Men det förstod han inte riktigt heller. De tar ingen sådan hänsyn utan nu ska de utförsäkra mig. I januari kommer det att ha gått 180 dagar och då tar de min sjukpenning. Jag skrev ett brev till regeringen om det här och skickade en kopia till min handläggares chef. Hon, chefen, ringde då och frågade om jag ville träffa en försäkringsexpert som kan förklara regelverket för mig utifall informationen inte har gått fram. Då svarade jag till henne att -Du, jag är inte dum. Jag är bara cancersjuk. Då blev hon väldigt aggressiv. När hon blev det så sa jag det till henne att jag hoppas att du aldrig hamnar i den här situationen som jag är i, att få cancer och inte kunna styra någonting, att bara vara tacksam för att man orkar jobba 50 %. Så la jag på luren i örat på henne. Då ringde nästa chef från Försäkringskassan om att informationen nog inte hade gått fram. Det är klart att informationen har gått fram! Jag kan regelverket. Jag jobbar inom vården och har skrivit hur många intyg som helst åt patienter. -Men du är ju inte dödssjuk, sa han. -Nej, inte idag. Men imorgon. Skulle du anställa mig om jag kom till dig? Goddag, jag heter Ann. Jag kan jättemycket och är rätt så kreativ, men tyvärr har jag bröstcancer, kronisk, och jag måste komma iväg till sjukhuset, måste gå på ultraljudsbehandlingar och måste gå på lymfdränage. Då säger den människa till mig -Jag diskuterar inga enskilda fall. -Du behöver inte diskutera några enskilda fall, sa jag det är mig du talar med. Det är mitt fall. Nej, det kunde han inte. Så då la jag på luren där också. 12 Doktorn har sjukskrivit mig till 1 april. Vi tar ett halvår i taget för att jag ska kunna anställa vikarier på kliniken. Jag träffar honom kontinuerligt. Det finns inte så många biverkningar av den här medicinen som jag får, förutom plötslig hjärtdöd. Eller att hjärtat blir förstorat så att man får hjärtflimmer. Så jag går ofta på hjärtundersökningar. Jag kan kanske leva i fem år om jag har tur. Då kanske jag kan jobba halvtid som sjukgymnast en lång tid under de här fem åren. Men jag kan också bli jättesjuk imorgon. Så jag tycker att jag kan borde få ha sjukersättning och jobba det jag orkar. Jag kommer ju aldrig hitta någon som anställer mig. Ingen anställer en sextioettåring med kronisk cancer som behöver palliativ vård. Så det är ju min sjukdom som gör att jag inte platsar på arbetsmarknaden. Om jag inte hade haft cancer eller den här armen, då hade jag ju arbetat heltid som sjukgymnast. Så det är ju min sjukdom som gör att jag inte får något jobb. Men jag tror inte Arbetsförmedlingen tar emot mig, inte med min diagnos. Tyvärr, jag kan inte gå på någon arbetsintervju idag för jag måste få behandling. Eller lymfdrännage för min svullna arm. Eller göra ultraljud på hjärtat. Och ska jag lägga ned kliniken? Då finns det ingen idé för mig. Ska jag gå här hemma hela dagarna med den ångesten jag har? Det kommer jag inte klara. Då kan jag lika gärna svälja de där tabletterna på en gång. Å andra sidan tänker jag att det kan bara inte vara så att de utförsäkrar mig. Det kan bara inte vara så i det här landet. Då har det gått fel någonstans. Jag tycker att man ska ha rätt att vara sjuk. Jag har faktiskt betalt in försäkringspengar till detta i hela mitt liv. Tänk om de skulle göra så med min bilförsäkring. -Jaha, har du krockat? Men vad synd. Tyvärr du, det är bara om du krockar åt höger som du får ersättning. Krockar du åt vänster så får du ingen. Man ska ha rätt att vara sjukskriven när man är sjuk och man ska inte behöva ses som någon andra klassens människa för det. Och man ska inte behöva möta sådana människor på Försäkringskassan som jag har mött. Jag ger mig den på att de får någon bonus alltså. Jag är väl medveten om att sjukförsäkringen har behövt stramas åt en del. Jag träffar en del patienter som inte har tillräckligt för vara sjukskrivna och man har använt sjukförsäkringen för att få bort folk från arbetslöshetsstatistiken. Man ska inte pensionera folk i onödan för man mår inte bra av det, särskilt inte ungdomar. Så jag har ingenting emot att man ordnar upp sjukförsäkringen, att man använder den på ett annat sätt. Men detta, det är ju absurt. Jag träffar ju patienter i väldigt utsatta lägen i mitt jobb som sjukgymnast. Och det finns ingen reha-

13 biliteringskedja, det har ju vi upptäckt. Vi har ingenting att erbjuda dem när de kommer med sina ryggar och sina axlar. Det finns någon trädgård de kan vara lite i, men annars finns det ingenting. Ska man rehabilitera folk måste de ju först och främst bli så pass bra att de orkar och sen måste man ju få möjlighet att pröva på jobb. Nu har jag till och med personer från Samhall som patienter. För de har så högt tempo där och de har så mycket beställningsjobb, det är matvaror som ska köras ut, så nu har de arbetsskador. Jag har tre patienter därifrån. Jag har nu kommit upp i åren och vi har inga barn hemma längre. För mig är det inte pengar som är det största problemet, utan det är min värdighet som människa. Jag vill ju arbeta så mycket jag kan i det jobbet jag kan. Ska de inte utnyttja det som jag är duktig på under den tiden jag kan och orkar? Med min arm kan jag inte vara städerska, jag kan inte jobba på lager. Jag kan inte jobba med data för det klarar inte min arm av. Jag kan inte jobba på dagis för jag kan inte bära barnen. Jag kan inte köra taxi. Jag älskar mitt arbete och jag gör väldigt stor nytta på mitt jobb. Och det värsta är, för en vecka sedan stod det i Kungälvsposten att åh, kungälvsborna har blivit mycket friskare. Då var hon där och intervjuades, den här chefen på Försäkringskassan som jag hade talat i telefon med. Nu sa hon i tidningen att Kungälvsborna har blivit så mycket friskare. Ohälsotalet har gått ned från 44 till 36 dagar. Så nu är vi nästan friskast i hela Sverige! Då tänkte jag det: Du vad du ljuger. Vad du ljuger med din statistik. Enligt den statistiken är ju jag frisk från första januari! Men jag kommer ha lika mycket cancer för det. Jag kommer att ha lika mycket ångest och lika ont i min arm. Fotnot: I januari 2009 passerade Ann 180-dagarsgränsen. Försäkringskassan ansåg att hon är arbetsför och hon utförsäkrades. 13

14 Claes-Göran Alström 61 år, Mariestad 1980 började jag köra lastbil med distribution av matvaror. Det har varit väldigt tungt arbete. Trappor upp och trappor ned. Fruktansvärt slitigt. Efter 1994 var det mer stillasittande chaufförsjobb men då kom ju stressen och jäkten istället. Att köra härifrån och upp till Stockholm. Det är fyra och en halv timmes körning och sen skulle man köra runt hela Stockholm, Upplands Väsby, Jordbro och allting. Med både bil och släp. Så arbetsdagen var i stort sett nästan slut när man började köra hemåt igen. Det tog knäcken på mig, allt det här. Det var väldigt, väldigt stressigt och tröttsamt. Man började här nere i Götene och körde sen hela natten och halva dagen. Och sen knappt hinna få rast och sova innan man ska börja jobba igen. Nej, det var jobbigt. När jag fick hjärtinfarkten 2004 sa de att så här kan du inte hålla på. Man måste sova. Det hade jag ju bara gjort ordentligt var och varannan natt. gång särskilt när jag knappt kunde växla på grund av smärtan knäet. Det är tur att det är motorväg vägen hem från Stockholm, men i Enköpingsrondellen ska man ju växla och i Västerås... Så jag försökte ju verkligen jobba. Jag jobbade mer och mer och till slut körde jag 75 % men sen i maj 2004 så säckade jag ihop helt. Jag fick hjärtinfarkt. Men jag kom tillbaka lite, lite lätt. Började trappa upp och köra igen. Så stod jag här och skulle tvätta altantaket och föll när jag skulle gå ned från stegen. Bröt benet och så blev knäet skadat igen, samma knä. Sedan dess har jag gått lite konstigt, vilket har gjort att nu har högerhöften blivit sliten. Så det blir en ond cirkel. Jag som har slitit och jobbat i hela mitt liv och aldrig varit sjukskriven. Nu kom allt på en gång. Sista mars 2008 gick min sjukskrivning ut. Då var det sagt att jag skulle få en sjukersättning på 50 % och söka jobb på de andra 50 %. Men då blev det problem både med sjukersättningen och a-kassan. Det är helt oförståeligt vad som hände. Det är från och med då som jag har tillbringat dagarna i telefon. Och alla skyller ifrån sig. Själv blir man ju vansinnig. Man blir förbannad och man blir väldigt ledsen också många gånger, när det aldrig händer någonting. Men det började egentligen 2002 med att jag halkade nere på jobbet. November månad och det var snöigt och halkigt. Jag halkade på fotsteget till bilen, det är ju ganska högt, och trillade rätt ner i asfalten och slog sönder hela vänsterknäet. Så det är en arbetsskada. Det var egentligen då det började det hela. Jag var sjukskriven länge och gick och väntade på operation. Sen var det operation och läkaren sa att det här kommer du ha men av för resten av livet. Det började med att det aldrig kom någon sjukersättningen trots att de hade sagt att det skulle vara färdigt när sjukskrivningen tog slut. Vissa på Försäkringskassan gick med på att det var de som hade tappat bort mig, andra sa bara att jag skulle ut och jobba. Eftersom de byter handläggare hela tiden så Under tiden jag var sjuk ville jag tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Men jag märkte då ibland att jag hade så vansinnigt ont i knäet. Jag kunde ju inte ta de starkaste tabletterna eftersom jag är chaufför. Hade så ont i knäet när jag körde ibland. Minns en 14

15 vet de ingenting. Först var jag hos en handläggare i Lidköping, sen var jag i Mariestad och sen var jag i Skövde. Och nu är jag tillbaka hos en handläggare i Lidköping igen. Så jag har vandrat runt, runt, runt. Nej, det har varit mycket elände med det här. Bara alla dessa handläggare på Försäkringskassan som har bytts i ett kör. När jag pratade med en lite högre uppsatt i Stockholm så frågade jag -Det måste ju vara så att man får inte lära känna en handläggare. Ni plockar bort dem efter hand och byter hela tiden. -Njae, det vet jag inte... -Jo, men jag vet det sa jag. Det förstår jag ju. Den första handläggare jag hade, vi hade ungefär samma bakgrund han och jag. Han hade varit bonnadräng och alltihopa. Vi förstod varandra så väl. När jag hade haft honom två gånger så bytte de ut honom. Sen var det hela tiden att byta och byta och byta handläggare hela tiden. Han kunde väl inte med att säga nej när jag hade berättat så pass mycket. Jag har varit förtvivlad. Frugan kommer hem klockan halv fyra och ser att jag inte har varit ute någonting. Nej, jag har suttit i telefon hela dagen. Man sitter i köer och när man äntligen kommer fram så blir man bara kringskickad. I höstas, efter flera månader utan ersättning, gick de i alla fall äntligen med på att ge mig 25 % sjukersättning och nu ser det ut som att jag kanske ska få 50 %. Och samtidigt så har jag ju då varit arbetslös. Det har varit problem det med eftersom jag har en enskild firma vid sidan av. Jag skär ut hundfigurer och annat i plåt och trä. Från början var det en ren hobby men för att få vara med på hundutställningar var jag tvungen att skaffa F-skattesedel, oavsett om jag tjänar pengar eller ej. I ett halvår fick jag över huvud taget ingen ersättning. Sen fick jag ersättning från a-kassan för hela perioden retroaktivt, men en summa som var inte ens hälften mot vad jag hade räknat med därifrån. När det har varit sådana trepartssamtal med handläggaren på Försäkringskassan, min gamla arbetsgivare och mig om att återgå till arbetet så bluffar naturligtvis arbetsgivaren. Han säger då att våra arbetstider ser ut såhär och såhär. Men så är det ju inte i verkligheten. När samtalet är slut reser man på sig och går. Då vill handläggaren få iväg oss för hon ska låsa dörren eftersom det inte är bemannat där i vanliga fall. Då har man ju ingen chans att säga att såhär är det egentligen. Det vill jag inte stå och säga när arbetsgivaren är där. Kan du ta den lilla körningen ned till Alingsås eller Göteborg och lossa lite där... Och sen ringer de när jag är i Göteborg och säger kan du göra det och åka dit och göra så. Jag är inte lagd att jag kan sitta och säga det till en arbetsgivare att så som han säger, så är det inte i verkligheten. Så då fick jag inte chansen att säga det när samtalet var avslutat och när jag ringer efteråt så säger hon att det skulle ha gjorts då. Och att hitta riktiga jobb som passar mig är inte så lätt. På Arbetsförmedlingen säger de att jag nog kan jobba. Javisst, men med vad? Jag sätter mig inte i en lastbil och börjar om igen och stressar och jäktar. Men det finns väl andra lastbilsjobb? Ja, men det är det hela tiden att åkarna ska tjäna pengar. Då jagar de en på det viset. Helst ska man köra dubbla pass. -Byt färdskrivarblad och fortsätt och kör. Mitt hjärta klarar inte det. Det står i läkarpapperna att jag bör göra något annat. Eftersom jag hade berättat om hobbyarbeten ute i garaget då så slog den här tjejen på Arbetsförmedlingen i Skara upp trä i sin dator. Så sken hon upp: -Det finns två arbeten i Stockholm som träsnidare! Jaha, så du menar att jag ska ta ett jobb däruppe. Ska jag jobba halvtid i Stockholm då? Det är ju käckt. Som träsnidare... Nej, man skrattar åt dem. Det tar fyra och en halv timme dit, enkel resa. Ska jag kanske flytta till Stockholm för att få ett halvtidsjobb? Jag är 61 år gammal och min fru måste ju vara kvar här och jobba. Om jag inte söker jobb så drar de ju in a-kassan. Jag ska vara där på Arbetsförmedlingen i Skara och uppge de jobb som jag har sökt, men det finns inga jobb. Det finns inga som kan passa mig på 50 %. När jag var där i maj förra året sa hon att vi ska hjälpa dig att hitta ett bra jobb. -Men sa jag, det står ju i papperna här att jag är berättigad till lönebidragsarbete? -Nja, det finns inga pengar till det, men i oktober kommer det nog nya pengar. Så nu i oktober när jag var där så sa de: -Vi har ju fått lite nya pengar nu, men det är så ont om pengar på grund av besparingar så du kan inte få några lönebidragspengar. Vi har ungdomar som har gått arbetslösa länge och de ska prioriteras. Ja, det förstår jag väl. En ungdom ska ju ha arbete. Men ändå jagar de mig med ljus och lykta för att jag ska ut i arbete. Nu med den här regeringen och allt som är, det sa jag till handläggaren där i Mariestad: Det enda du säger är ut och arbeta, ut och arbeta, ut och arbeta. Det är det enda du säger. Du vill bara bli av med mig. Snart ska hela Sverige ut och arbeta oavsett hur illa de har det. Jag har ju starkt övervägt att ta ut pensionen vid 61 års ålder nu, även om den är dålig. Bara för att komma ifrån allt tjafs och tjat. De vill ju tvinga ut mig på arbetsmarknaden, men de bryr sig inte om att hjälpa mig. Så uppfattar jag det. Du måste söka jobba, du måste söka jobb. Annars får du ingen a-kassa. Men de hjälper mig inte. Jag är för gammal så jag får inget lönebidragsarbete utan jag ska göra allt själv. Det är svårt när man har hjärtat och knäet samtidigt. Så är det. Fotnot: Clas-Görans fick till slut 50 % sjukersättning. Något arbete som han klarar av de andra 50 % har han inte kunnat få. 15

16 Anonym Kvinna 40 år, Stockholm Jag är sjukskriven på heltid för utbrändhet med mera, närmare bestämt kronisk maladaptiv stressreaktion, dystymi, ångest och depressionstillstånd. Jag har tidsbegränsad sjukersättning på 50 %, trots att jag är sjukskriven på heltid. Jag har möjlighet att till en förlängning av den tidsbegränsade sjukersättning under en period till, sedan upphör denna möjlighet enligt den nya sjukförsäkringsslagen. Jag har i dagsläget inte rätt till sjukpenning eller a-kassa. Jag har varit sjukskriven i tio år. Jag anser att jag har försökt och fortsätter att göra allt vad jag kan för att bli frisk, få ett normalt liv och återfå arbetsförmåga. I vissa avseenden har jag blivit bättre, har t ex inte konstant fysisk värk längre, men jag mår psykiskt sämre idag. Genom mitt liv har det hänt saker som gjort det svårt för mig att fungera på ett normalt sätt. Skola och yrkesliv har fungerat fram till för tio år sedan. Den känslomässiga kontakten med mina föräldrar har genom livet varit svag. Min bror och enda syskon dog i en trafikolycka. Jag fick aldrig chansen att bearbeta denna händelse. Istället blev jag till det yttre väldigt lugn, ambitiös och tillagsinställd. Jag började jobba som ingenjör på Televerket och hamnade tidigt i arbetsledande positioner. Sett i backspegeln var detta inte lämpligt, men jag var för ung och oerfaren för att tacka nej. När jag var 28 år dog min pappa. Detta sammanföll med en intensiv och tung period på mitt dåvarande arbete. Min värld rasade. Jag kände att det var som en bomb som tickade i mig, men jag visste inte vad jag skulle göra för att få bukt med det hela och till slut exploderade den. Det sista halvåret inför insjuknandet gick jag på tomgång. Kvalitet i mitt arbete föll. Hade svåra sömnproblem och så fort jag var ledig fick jag influensliknande tillstånd och ökad värk i kroppen. Jag sökte hjälp hos vårdcentral, men de kunde inte fånga upp signalerna. Utmattning och utbrändhet var inte så känt på den tiden och det gick inte att se något på t ex blodvärdena. Efter ett tag kände jag att nu går det inte längre - jag dör hellre än fortsätter. Jag fick hjälp av min arbetsgivare till en stressklinik och blev sjukskriven. 16 Jag har funderat mycket på varför det gick så långt, varför jag inte kunde stanna upp i tid? Jag kände att något mycket fel var på gång. Innan jag kollapsade hade jag ansökt om att gå ned i arbetstid till 75 %. Ekonomisk skulle jag klara mig och jag kände inte heller att mitt arbete skulle bli mycket sämre. Jag hade ett mera kvalitativt arbete än kvantitativt. Men jag nekades till detta, då det inte fanns något stöd i arbetslagstiftningen. Jag borde ha blivit deltidssjukskriven ca ett halvår innan kollapsen, men vårdcentralen fångade inte upp signalerna. Jag hade behövt en arbetsgivare eller en närstående som klivit in och sagt stopp och belägg. Det fanns inte. Mina vänner var också högpresterande och hemifrån fanns inte denna kontakt och själv visste jag inte bättre. När jag väl hade nått denna punkt var det nödvändigt att bli heltidssjukskriven. Jag var totalt vilsen och psykisk och fysisk utmattad. Nu gällde det mitt liv, att överleva. Det hade varit otänkbart för mig att kunna gå ned i stressnivå om jag fortfarande hade kontakt med mitt arbete. Detta känns viktigt för mig att betona, då jag ofta läser om rekommendationen att inte sjukskriva på heltid, utan endast halvtid, för att inte öka risken att personen inte återvänder till arbetslivet. Det är säkert rätt för vissa, men inte andra. De första månaderna levde jag som en eremit. Jag klarade av att gå och handla och laga min egen mat, men utöver det var det stopp. Hade i stort sett konstant ihållande och stark värk. Kroppen var nedkyld och orkeslös. I början av min sjukdomstid hade jag en förhoppning om att kunna komma igen inom rimlig tid, bara jag fick koncentrera mig på min hälsa och göra vissa förändringar i mitt liv. Jag insåg ganska snart att jag inte ville återgå till mitt arbete på Telia. Efter ett år sjukskrivning sa jag klokt eller oklokt upp mig. Jag orkade inte upprätthålla en kontakt med min arbetsgivare, när jag kände att jag ändå inte ville återvända dit. Jag var fortfarande väldigt dålig och det började bli klart att det inte enbart var en stressrelaterad problematik, utan också en psykiatrisk problematik. Jag kände inte att jag fick stöd i detta från stresskliniken vad gäller den mera psykiatriska problematiken och överhuvudtaget kände jag mig väldigt vilsen. Vid denna tidpunkt hade jag inte kontakt med min mamma eller någon annan i min släkt. I detta läge beslöt jag mig för att ta situationen i egna händer. Jag sålde en större lägenhet och köpte en mindre. Fick därmed loss lite pengar och åkte utomlands för att komma bort från Sverige och min situation här. Under denna tid levde jag så att säga utanför systemet. Jag var varken sjukskriven eller arbetssökande. Efter fem månader kom jag tillbaka och hoppades att jag kunde börja arbeta igen, i varje fall på deltid. Anmälde mig till Arbetsförmedlingen på deltid och fick sommarvikariat som personlig assistent. Jag gick bredvid för att lära mig och kände på en gång att detta inte kommer att gå. Hela stresspaketet drog igång, ångesten och sömnsvårigheterna. Jag sa upp mig och så småningom avanmälde jag mig från Arbetsförmedlingen. Återi-

17 gen tog jag saken i egna händer. Fortsatte samtalsterapin, som jag betalade privat och ordnade inte med en sjukskrivning. Detta låter väldigt dumt, men jag visste inte var jag skulle vända mig. Att hamna fel kostar på hälsa och tillfrisknad. Sedan är jag envis i min natur och vill klara det mesta själv. Jag prövade några andra jobb som inte fungerade. Jag började inse att jag inte klarade detta själv. Samtalsterapi och stödsamtal ifrån min terapeut räckte inte. Ekonomisk var jag pressad. Jag behövde få en läkarkontakt och mera hjälp med ett tillfrisknande. Jag sökte på nytt hjälp ifrån vårdcentralen där jag bodde. Behövde en kontinuerlig läkarkontakt, men tyvärr höll vårdcentralen på att privatisera just då, vilket innebar jag träffade tre läkare under loppet av två månaders tid. Att berätta sin historia och sjukdomsbild och inte veta om man blir tagen på allvar eller inte väcker mycket oro och tar mycket energi. Jag skulle vilja säga att under tiden som man letar och inte har landat i sin relation med sin läkare, så avstannar tillfrisknandet. Då har man fullt upp med oro och fundering kring detta. Vid det här laget saknade jag SGI och var inte berättigad till sjukpenning. Tack vare en vänlig själ vid Arbetsförmedlingen Rehabilitering fick jag reda på att jag hade rätt till vad jag tror på denna tid kallades för tillfällig förtidspensionering (nuvarande tidsbegränsad sjukersättning). Efter sju månader fick jag bekräftelse om detta och nu kunde jag äntligen pusta ut lite, att jag hade pengar till mat och hyra. Under 2002 till 2005 försökte jag att komma igen. Jag fortsatte samtalsterapin och engagerade mig ideellt 2-5h/vecka för att träna mig att vara ute i sammanhang och klara små uppgifter. Gradvis blev jag något bättre, men sen hösten 2005 blev jag sämre och ångesten steg markant. Jag sökte akuthjälp hos öppenvårdspsykiatrin. Jag kände en stor förvirring med ovisshet i hur jag skulle gå vidare i min behandling och en ekonomisk stress att jag inte fick det hela att gå ihop. Jag fick tips av min behandlingsansvarig att jag kanske hade en tilläggsförsäkring till sjukförsäkringen kopplad till min tidigare anställning. Så var fallet och efter ca ett halvår blev det klart. Därmed var mina ekonomiska problem lösta för tillfället. Sen höll min tidsbegränsade sjukersättning på att gå ut. Ett möte hölls mellan mig själv, min dåvarande läkare, behandlingsansvarig, representant ifrån Försäkringskassan och samtalsterapeut. Jag kände mig inte trygg. Mötet handlade inte om hur jag mådde eller vad jag behövde för hjälp, utan det gick ut på att jag skulle ingå i ett samverkansprojekt mellan öppenvårdspsykiatrin, Försäkringskassan och några fler parter. Projektet skulle bistå med extra resurser för stöd att återgå till arbete. Jag var positiv till projektet, men kände att det kom för tidigt. Projektet startade med en utredning av min arbetsförmåga. Utredningen krävde mycket av mig och det var inte frågan om en tillfrisknad för mig under den tiden. Den kom fram till att jag står mycket långt ifrån arbetsmarkanden. Att jag var alltför instabil i dåläget. Jag kände en besvikelse, eftersom jag hade hoppats att jag hade kommit längre, men kände innerst inne att jag inte var redo. Något i mig höll också på att bli allt mer skört. Jag hade psykiskt blivit svagare. Efter att utredningen var klar kände jag att nu ska jag väl äntligen få koncentrera mig på en tillfrisknad. Detta var årsskiftet 2007/2008. Jag intensifierade min rehabilitering i samrådan med min behandlingsansvarig. Jag fortsatte samtalsterapin och började en kurs i sorgebearbetning. Vid den här tiden började det ske förändringar i hur Försäkringskassan bedömer läkarintyg och tal om förändringar i sjukförsäkringslagen. Över en tid på 2-3 månader, när jag var ett känsligt läge bl a på grund av den intensifierade rehabilitering, nåddes jag av besked om att samverkansprojektet skulle läggas ned, att jag inte längre var berättigad till hel tidsbegränsad sjukersättning utan endast halv samt att den nya sjukförsäkringslagen skulle innebära att det snart inte längre skulle finnas någon möjlighet till förlängning av den tidsbegränsade sjukersättning. Utredningen, som hade gjorts om min arbetsförmåga fyra månader tidigare, var inte giltig eftersom den saknade medicinsk legitimitet. Jag förstår än idag inte logiken i detta. I samma veva fick jag också klart för mig att jag inte var berättigad till någon A-kassa, då jag hade varit sjukskriven mer än 5 år. Min värld rasade igen, på ett något annorlunda sätt, än för 10 år sedan. Jag kände att jag höll på att tappa förståndet. Det fanns ingen botten i mig. Ångestattacker var så starka att jag var rädd vad de skulle göra med mig. En vän slog larm och vi åkte till psykakuten och jag blev inlagd. Långsamt har jag kommit tillbaka och är nu på det stora hela nöjd med det stöd som jag har ifrån vården nu och är tacksam för det, men det känns förjävligt att det skulle ta så lång tid och behöva gå så långt. Jag har överklagat beslutet om halv sjukersättning men fick avslag trots att mitt sjukdomstillstånd förvärrats under sommaren och hösten. Ärendet ligger idag hos länsrätten. Mycket av min tid och ork just nu går till att bygga upp och hålla kontakten med mina vårdkontakter, överklagan, ansökan om förlängd sjukersättning, avstämning med samtliga parter. Vissa av dessa bitar vet jag vid det här laget hör till och det är bara att göra det bästa av det, men jag hoppas så innerligt att jag helt och hållet ska få koncentrera mig på en tillfrisknad. Att jag tillsammans med mina vårdkontakter får vård, stöd och struktur på dagarna, så att jag steg för steg kan bli starkare. 17

18 Jag känner att det idag sker en skuldbeläggning av den enskilde sjuka personen. Den grupp av människor som jag tillhör dör nästan hellre än att förlora sin arbetsförmåga. Självkänslan är så starkt kopplad till just förmågan till att arbeta. Piskan finns redan inuti. Bristfälligt stöd till rehabilitering, rädsla att förlora jobbet eller att bli utförsäkrad hjälper inte. För min del är det i vården och i samspelet mellan vården och Försäkringskassan som de största problemen har funnits. Trots att detta med utbrändhet, ångest och depression är väldigt omtalat idag, så känner jag att kunskapen om hur man diagnostiserar och behandlar fortfarande är begränsad. Ofta handlar det om tur, om man råkar hamna hos en läkare som är tillräckligt intresserad och erfaren. Jag vill inte lägga skulden på den enskilda läkaren, utan anser att det är ett systemfel. Ställer forskningen rätt frågor? Varför kommer inte den kunskap, som ändå finns till vårdgivaren? Är denna patientgrupp för dyr att ge vård till och därför bortser man ifrån problematiken? Ett annat stort problem är att Försäkringskassan inte i tillräcklig stor utsträckning respekterar vårdgivarnas läkarintyg och vårdplaner. Relationen mellan patienten och läkare är A och O för att skapa förutsättning för en läkning, särskilt när det gäller stressrelaterad psykisk ohälsa. Försäkringskassans system med förtroendeläkare är patientens skräck. Jag anser att det inte var något större fel på den förra sjukförsäkringslagen och är starkt kritisk till den nya. Människor är inte fyrkantiga och systemet får heller inte vara det. De tidsramar som man talar om idag är orealistiska. Det kan ta tre månader att få klart för sig vilken läkare man ska ha och lika lång tid att påbörja en behandling. Under tiden rullar kraven på ändrade arbetsuppgifter eller att behöva flytta för att söka nytt arbete. Vad är det för idé att skaffa sig en utbildning och jobba sig in en yrkesroll, om allt ändå kan gå förlorat om man blir sjuk i tre månader? En viktig sak för min egen del, är att den tidsbegränsade sjukersättningen har tagits bort. Det finns sjukdomstillstånd som varar längre än 2,5 år, som för den skull inte behöver vara livstidslånga. Att efter 2,5 år bli utförsäkras eller att i onödan bli förtidspensionerad anser jag är att skapa lidande, inte minska det. Jag tycker att ersättningsnivåer kan ändras med tiden, men att det är felaktigt att sätta en bortre tidsgräns för hur länge man kan vara sjuk. 18

19 Cathrine Boström 30 år, Uddevalla Jag blev sjukpensionär 2004 eftersom jag har psoriasis med ledpåverkan. Då var jag 25 år. Nu helt plötsligt är jag tydligen inte tillräckligt dålig för att fortsätta vara det. Så de har dragit in det från den sista september. Sjukdomen fick jag när jag var barn, själva hudsjukdomen. Sen -98 började det komma i mina handflator. Då fick jag inte rätt diagnos förrän år Så fort jag fick diagnosen blev jag sjukskriven eftersom jag inte kunde arbeta med de händerna. Sedan dess har sjukdomen blivit värre och värre hela tiden. Jag reagerar väldigt mycket på omslag i väder och stress. Det är en stressjukdom så att säga. Sen 2001 började det komma i lederna. Allt sedan dess har det stadigt gått åt... ja, värre. Du kan inte se det om du bara tittar på mig, jag har ju på huden på vissa ställen, men största delen av min sjukdom sitter på insidan. De har kommit fram till det de senaste åren att det är en systemsjukdom. Det har påverkat mitt tandkött, mina tänder, mina ögon. Jag har problem med mina leder. Får ingen jättebra hjälp av sjukvården. De tycker att nej, du är bara trettio, du ska inte ha sådant här. Det är konstant värk. Jag har inte varit smärtfri sedan Varje dag, dygnet runt. Det är ingenting man önskar sin värsta fiende. Det är ju en sådan sjukdom också så att den går inte bort. Den får du dras med resten av livet. Man har vissa perioder när man är lite bättre och det finns vissa psoriatiker som har lindriga former. De får ett utbrott, behandlar det och sen behöver de inte få tillbaka det någon mer gång. Men sen finns det psoriatiker som är som jag då. Vi blir aldrig av med det. Sedan 1998 har jag inte blivit av med det någon gång. Själva utslagen i händerna är värst. Jag spricker och det börjar blöda. Kan inte använda händerna fullt ut. De har mätt handkraften och knappt en tredjedel har jag kvar. Jag har förlorat så mycket. Och överanstränger jag huden så spricker den. Överanstränger jag lederna kan jag inte greppa. Ibland är det så att jag inte kan greppa om en penna ens, jag kan inte skriva. Och nu som sagt bråket med Försäkringskassan. När jag fick diagnosen blev jag sjukskriven. Då var jag det på 100 % i tre år. Sen var det Försäkringskassan som nästan tvingade mig att bli sjukpensionär 50 % eftersom de tyckte att jag hade varit sjukskriven för lång tid. Det var i början av Jag har en restaurangutbildning i grunden men arbetar idag på Antidiskrimineringsbyrån här i Trollhättan. Först jobbade jag då 50 % och hade 50 % aktivitetsersättning, men min kollega slutade och då gick jag 19 självmant upp till att jobba 75 %. Jag pratade med Försäkringskassan om det var okej och då fick jag en tremånadersperiod då jag skulle prova och känna av om jag klarade det eller inte. Efter att ha fått pröva kom vi fram till, både jag och Försäkringskassan, att jag klarar 75 %. Så då sänktes min aktivitetsersättning från 50 % till 25 %. Så det är ju en bedömning jag har gjort själv, att jag klarar det. Eftersom jag har varit under 30 år så har jag haft aktivitetsersättning. När man fyller 30 byter man till sjukersättning. Aktivitetsersättningen ska man förnya vartannat år med ny ansökan och läkarintyg och allting. Så det har jag ju gjort ett par gången och det har inte varit några problem utan de har följt läkarintygen. Jag har ju fortsatt vara sjukpensionär 50 % fram tills i år. Men nu har de blivit hårdare. Enligt reglerna som de har idag så är jag inte tillräckligt sjuk för att få ens 25 % ersättning, trots att jag har blivit värre i sjukdomen än vad jag var 2004 när jag fick 50 %. Nu vill de att jag inte ska ha någonting alls. Så är det. Fastän jag har skickat in tre olika läkarintyg där det står på vartenda ett att man anser att patienten inte ska arbeta mer än 75 %. Men Försäkringskassan vill inte godkänna det i alla fall. De tycker jag ska arbeta heltid. I september var jag hos min hudläkare som jag har haft i mer än 5 år. Då sa hon en sådan där jättedum kommentar, att hon kan inte till 100 % säga att det är psoriasis jag har. Jaha? Jag fick diagnosen för 8 år sedan och hon har ju behandlat mig för psoriasis. Andra läkare har sagt att på grund av psoriasisen har jag de här och de här problemen. Vad är det då jag har? -Jag vet inte vad det är, men jag kan inte säga att det är det och jag kan inte heller säga att det inte är det. Jag tror det hänger samman med att läkare nu har fått förhållningsorder vad gäller kroniska sjukdomar. Att de ska göra en omdiagnosticering och vara särskilt kritiska. Efter 8 år har hon då behandlat mig för psoriasis och helt plötsligt så har jag inte det. Alla symptomen, värken och så vidare finns ju kvar. Försäkringsläkaren som Försäkringskassan skickar papperna till har ju aldrig träffat mig. Han bara kollade på mina läkarintyg och gjorde den bedömningen att det inte är någon tillräcklig nedsättning för 25 % sjukersättning. Han gör en bedömning då om det stämmer eller ej, men som sagt han har aldrig träffat mig. Så vad ska man göra?

20 Än så länge har jag ingen kontakt med Arbetsförmedlingen. Hittills har jag bara fått avslag av Försäkringskassan muntligen, men så fort jag får ett skriftligt besked så kommer jag väl bli kontaktad av Arbetsförmedlingen. Min anställning nu är en lönebidragsanställning eftersom jag är handikappklassad. Så jag vet inte vad de skulle göra för att få ut mig 25 % någon annanstans. Det finns inte utrymme för heltid där jag jobbar nu och någon annanstans blir nog svårt. Jag kan inte göra vad som helst på grund av sjukdomen. Det är ju därför jag är handikappklassad på Arbetsförmedlingen. Så det kommer ju knappast att vara någon hög prioritet att få ut mig. Där tror jag mina chanser är noll. Det är ingen som vill anställa någon på 25 %, särskilt inte någon med funktionshinder. Och jag kan ju inte ha vilka tider som helst heller eftersom jag har mitt ordinarie jobb de andra 75 %. Tyvärr har jag inte a-kassa. Jag gick ur den för ett par år sedan. Dumt val, ser jag idag, men det är lätt att vara efterklok. Det var inget jag gick runt och tänkte på, tänk om de inte förnyar mig om två år på Försäkringskassan. Det är ju inget man går och tänker på. Så tyvärr. Vi får se vad som händer i framtiden. Ifrån september har jag inte fått någon ersättning från Försäkringskassan. Det är 2158 kr per månad som jag inte får längre. Det känns ju ekonomiskt. Och det är inte billigt att vara sjuk. Okej, vissa får förkylning och influensa och sådant som är övergående, men jag behöver ha salvor och kortison och sådant kontinuerligt. Det är jättedyrt. En del saker kan jag få på recept, då går det på högkostnadsskyddet. Men det är fortfarande väldigt dyrt innan du kommer upp i första rabatten på högkostnaden. Och allt det andra... En burk salva som går åt på kanske en och en halv månad, det är 300 spänn. När jag ska ha kortison också så kostar en tub 570 kr. Det känns. Jag har ju fortfarande samma hyra, samma läkemedelskostnader... Om de 2158 kronorna från Försäkringskassan försvinner nu, ska jag behöva flytta? Det vägrar jag gå med på för nu har jag äntligen fått tag på en lägenhet som passar mig, en Cathrine-anpassad lägenhet. Den är inte specialanpassad, men den är funktionell för mig. Förut bodde jag på andra våningen med svängda trappor och ingen hiss. Det funkar inte med mina leder. Och om det är för kallt, det blir omöjligt. Och diskmaskin måste jag ha för mina händer. Försäkringsläkarna och handläggarna på Försäkringskassan, de beter sig som att de enskilda har valt att bli sjuka. Har du råkat ut för en arbetsskada, en whiplashskada, en kronisk sjukdom som du inte kan styra över det är ju inget självvalt. Men deras attityd, den är rent ut sagt förjävlig. Det har den varit under flera år men nu på senare tid har den blivit ännu värre. Det finns ju ingen normal människa som väljer att komma i den här situationen som jag sitter i. Jag har inte valt att få en kronisk sjukdom. Jag fick den när jag var tolv år. Försäkringsläkarna och handläggarna måste se över både sin egen attityd och fakta om den enskilda sjukdomen. Jag har fått höra från handläggare att psoriasis blir man inte sjukskriven för. -Jaha, vad vet du om psoriasis? -Ja, det är en fläck på huden. Men det räcker ju med att man googlar på psoriasis så förstår man vad det kan vara. Det är inte bara en fläck på huden. Att folk på stan inte kan så mycket om det är en sak, men att Försäkringskassan som har makten över min ekonomi inte kan det... Man måste ha en dialog med handläggarna. De måste ta sig tid att träffa personen. Jag begär inte flera timmar, men ett litet möte. Man måste träffas för då ser man vilka behov som finns. De sjuka är alltid insatta i sin egen sjukdom ta vara på deras erfarenhet och kunskap! Utarbeta vad som ska göras härnäst utifrån det. Det tycker jag att de borde göra, men det gör de inte. Man kan inte dra alla över kam. Det finns folk när det gäller psoriasis som har det lindrigt och andra som har det väldigt allvarligt. Man måste se vilka problem individen har. Speciellt när det gäller sjukersättning. Det är inget du vill ha. Jag har ju haft en stämpel på mig sedan flera år. Det är ingen rolig stämpel att ha. Du går i olika faser genom din egen sjukdom. I början när du får diagnosen, då är du fast i din sjukdomsbild, du är sjuk. Sen efterhand börjar man bryta sig ur det där. Men det måste ta den tid det gör. När jag fick den stämpeln och fick sjukersättning, då kände jag först att nej, jag vill inte ha det. Jag sa till mig själv att jag alltid kan bryta sjukersättningen om jag blir bättre. Men nu har jag blivit sämre och så har de brutit den istället. 20