Julnummer. som inte handlar så mycket om julen

Transkript

1 Grundad 1978 Nr Julnummer som inte handlar så mycket om julen Skottlossning i Fågelsunda sidan 2 Viktig utgift sidan 7 Far och flyg sidan 8 Vem krökte vägen? sidan 10 Tomten blev stjärngosse sidan 11 Jubileum med gengångare sidan

2 Det vilda 1800-talet: Präster och kolportörer, kärlek och skottlossning Hon kallades Mina. Och nu skulle hon gifta sig. Men att hennes liv skulle bli så händelserikt kunde hon inte ana då. Mina bodde på gården Fågelsunda i norra Frösunda. Hennes riktiga namn var Wilhelmina Charlotta Mattsson, född den 21 december 1835 i Frösunda, dotter till Matts Mattsson, född den 17 oktober 1809 i Frösunda. Hon var också storasyster till Otto Emauel Mattson. Han var 21 år yngre och blev så småningom handlare och ägare till på Bergs gård i Frösunda. Tre söndagar i rad i januari 1857 hade man i Frösunda kyrka pålyst att Carl Johan Ericsson och Charlotta Wilhelmina Mattsson hade tagit ut hindersprövning. Nu hade Frösundaborna möjlighet att ha åsikter om det stundande bröllopet. Men allt gick bra. Den tredje söndagen höll Matts Mattsson lysningsmiddag för sin äldsta dotter och hennes blivande make som var född den 2 oktober 1832 i Hall i Kårsta. Hans föräldrar var krögare och gästgivare vid Hallskrogen vid södra ändan av sjön Jälnan i Kårsta. Vid ankomsten mottogs hela sällskapet och sedan ytterkläderna tagits av, visades var och en sin plats att sitta vid rikligt dukade bord med tilltalande och välsmakande mat och att som fint folk förtära en sen middag. När festen var slut, var det kväll och mörkt. När Carl Johan i sin tonårstid gått och läst för den nye prästen i Kårsta, Per August Åkerlund, läsarprästen eller Backaprästen som han också kallades, hade han påverkats och kommit till en personlig tro på Gud men sedan kommit på avvägar. Åkerlund lämnade efter en tid sin prästtjänst. Han hade gift sig med Henrietta Lewhusen och bosatt sig på Backa gård i Kårsta som Henrietta fått i arv efter sin mor. Nu blev Åkerlund patron på Backa gård och där fortsatte han sin andliga bana, vid sidan om sitt arbete på gården, genom att anordna möten. Carl Johan hade fått jobb på gården, och vid ett sådant möte tog han emot tron igen och det skulle påverka hans liv i en ny riktning. Hans omvändelse hade gett avtryck redan vid bröllopet. Carl Johan skriver: Mycket folk hade samlats, en del långväga ifrån, för att se hur ett bröllop kunde firas utan starka drycker och dans ty ryktet hade spritts, att ingendera skulle tillåtas och även för att se bruden. Detta var det första bröllop i trakten, som hölls utan sprit, dans och kort. Orsaken var troligen att värden, hans dotter och brudgum sedan en tid hade blivit Guds barn. Mina och Carl Johan arbetade på gården i Fågelsunda efter giftermålet men bodde hos Minas mormor i Rickeby i Kårsta. I mitten av 1850-talet växte en ny religiös rörelse fram. Man kallade dem Mina i Kårsta och Frösunda Så kom bröllopsdagen den 19 februari Så här berättar brudgummen själv, Carl Johan Ericsson: Efter allt detta träffade vi den 19 febr. på förmiddagen släktingar och vänner från två familjer på Backa Herrgård och efter en stund vila och arrangemang kom Matts Mattsson i Fogelsunda ut från kammaren och ledde sin äldsta dotter Wilhelmina Charlotta, klädd som brud, till en stor hall. Brudgum Carl Johan gick och mötte dem vid brudbänken och sedan brudtärnorna intagit sina platser, förenades Carl Johan Eriksson och Matts dotter Wilhelmina Charlotta i äktenskap av kyrkoherde Skoglund i Kårsta församling. Efter vigseln gratulationer. Sedan serverades ett glas sött vin med kakor. Sedan brudparet satts i en av patron Åkerlunds i Backa släde - till vilken hans Nåds svarta karosshästar var förspända och hans kusk Jan Jansson satt på kuskbocken. Sedan föräldrar, syskon och gäster hade satt sig i sina slädar startade ett ganska stort slädparti sin färd till brudens föräldrahem vid Fogelsunda, Frösunda församling, en svensk mil bort. Foto Vallentuna bildarkiv Bondesonen Carl Johan Eriksson från Söderhall och bondedottern Wilhelmina Charlotta Mattsdotter i Fågelsunda vigdes den 19 februari Vigseln skedde på Backa gård i Kårsta och färrättare var kyrkoherde Skoglund från Kårsta, men vigseln registrerades ändå i brudens hemförsamling Frösunda. Bilden föreställer Backa gård och är tagen ungefär 50 år efter bröllopet, ca

3 som tillhörde den för läsare. Skillnaden på denna nya rörelse och den läsarrörelse som växt fram under 1700-talet var att den nådde ner till vanligt folk. Människor gick samman och bildade församlingar, bland annat baptistförsamlingar. Det som kännetecknade dem var att de kommit fram till att det inte fanns något belägg i Bibeln för att döpa barn. Carl Johan formulerade det vid ett tillfälle så här: Jag och min hustru är Guds barn, vi är baptister och därför är inte våra barn döpta. Baptisterna döper inte barn. Vi anser att de själva ska få bestämma i en så viktig fråga den dag de kommer till tro. Makten hotad Enkla och olärda predikanter vandrade omkring i byarna med sin förkunnelse. Kyrkan hade en särställning som statskyrka och de andliga rörelserna hotade kyrkans makt och utmanade den genom sin kamp för religionsfrihet och demokrati på gräsrotsnivå. Kyrkans och myndigheternas svar på sådana tilltag manifesterade sig i det så kallade konventikelplakatet. Det var en förordning som förbjöd gudstjänster som inte hölls i kyrkan och inte leddes av en präst. Ordet konventikel betyder just sammankomst, speciellt sådan utanför kyrkan men med religiöst innehåll. Konventikelplakatet började gälla redan 1726 och var i kraft till slutet av Straffet för brott mot plakatet var böter, fängelse eller till och med landsförvisning. Konventikelplakatet kom till redan i början på 1700-talet för att hindra religiösa sammankomster utan kyrkans godkännande och närvaro. I mer än 100 år försökte staten och kyrkan gemensamt att hålla full koll över medborgarnas beteende, men 1858 gav myndigheterna upp och avskaffade plakatet. En konventikel är en sammankomst, oftast med religiös inriktning, och ett plakat var åtminstone på den tiden en kungörelse från myndigheterna Ändå växte de utomkyrkliga aktiviteterna kraftigt på 1850-talet. Under den här tiden startades det också många baptistförsamlingar runt om i Sverige och hade även börjat etablera sig runt Stockholm. Rörelsens predikanter reste runt i Roslagen och Uppsalatrakten och besökte också Frösunda. Bland annat höll de möten i Torsholma, Rolsta och Skrävsta. En god vän till Mina och Carl Johan var Ulrik Wallberg som gått på kolportörskola i Stockholm. Han var vald att leda baptistförsamlingen i Sigtuna. Kolportör var namnet på en kringresande olärd predikant som höll möten och sålde kristen litteratur. Under gården Backa i Kårsta låg också Beatebergs gård i Rö. När patron Åkerlunds svärfar dog var patron, den förre prästen, tvungen att vara vid Beateberg och kunde därför inte hålla sina möten i Backa längre. Han bad då bland andra Carl Johan att ta hand om dessa. Det innebar att Carl Johan fick både tala och leda möten trots att han inte var så bibelsprängd. En dag fick Carl Johan meddelande om att de predikanter som skulle komma till möten i Skepptuna, Östuna och Vaksala hade blivit förhindrade, och man ville att Carl Johan också skulle ta hand om de samlingarna. Mina väntade då deras första barn och det skulle komma när som helst, så det blev oroligt när Carl Johan måste ge sig iväg. Minas far körde dit med häst och släde. Carl Johan var borta flera dagar. När han kom hem på kvällen några dagar senare hade Minas värkar kommit igång. Nu fick han fortsätta färden efter barnmorskan fru Hök. Klockan två på natten den 27 januari 1858 föddes deras son Carl Wilhelm Chrysostomos. Tillhörde djävulen Då var det också dags att döpa honom. Enligt Svenska kyrkans ordning skulle alla barn döpas. Efter att Mina och Carl Johan studerat vad Bibeln säger om barndop, och inte funnit något belägg för det, så meddelade man kyrkoherde Alner i Frösunda att man inte tänkte döpa sin son. Kyrkoherden skickade då sin hjälppräst Lidén att tala med Mina och Carl Johan om saken. Mötet slutade med prästens ord: Så länge han är odöpt tillhör han djävulen. Carl Johan och Mina kallades till ärkebiskopen i Uppsala för samtal om saken. Mina hade varit sjuk och kunde inte följa med. Under samtalet hänvisade ärkebiskopen till kyrkofädernas syn på dopet och den Lutherska kyrkans tradition. Han informerade också om att man kunde bli straffad om man bröt mot den evangeliska lutherska läran. En tid senare blev Carl Johan kallad till Domkapitlet, som också försökte få honom på andra tankar utan att lyckas. Han fick träffa en professor Torén som skulle tala honom till rätta. Men professorn fick ge upp och skickade honom vidare till sin kollega som också gjorde ett misslyckat försök. Till slut skrev ärkebiskopen ett brev till kronprins Karl (senare kung Karl XV): Stormäktigaste, Allernådigaste Konung Af underdånigst bilagda handlingar täcktes E. K. M. nådigt inhämta, huru, sedan v. pastorn i Frösunda församling af Stockholms län, Lidén, anmält, att bondemågen C. J. Ericsson och hustru icke i godo kunnat förmås att låta deras den 28 Januari d. å. framfödda barn komma till den heliga döpelsen, både kontraktsprosten och domkapitlet genom underwisning förgäfwes sökt förmå Ericsson till undergiwenhet under kyrkans ordning, huru domkapitlet derefter lemnat honom någon besinningstid för att utröna, om den meddelade underwisningen något werkade, men huru Ericsson af sin nuvarande lärare kyrkoherden Wallinder ånyo förekallad och underwisad icke från sin vägran afstått. Ericssons hustru, flere gånger förekallad, har ej inställt sig. Wid sådant förhållande har domkapitlet intet annat att göra än hos E. K. M. i underdånighet anmäla, att bemälte numera i Röö socken af Stockholms län bosatte Ericssons son längre än 8 månader, således i tydlig strid med lagens stadgande, förblifwit odöpt, ehuru det af föräldrarne egenmäktigt blifwit försedt med namnet Chrysostomus. E. K. M. lärer icke underlåta att i nåder anbefalla, hvad som i anledning häraf kan finnas wara lämpligt. Svaret blev att Carl Johan och Mina skulle behandlas enligt rikets grundlag, där det heter att konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin Religion. Brevet skrevs på våren 1858, men konventikelplakatet, som fortfarande gällde, sade ingenting om tvång att döpa barn. Vuxendop Mina och Carl Johan hade nu flyttat till Bålby i Rö socken. Carl Johan arbetade som vice inspektor där. Gården löd under Beateberg som ägdes av patron Åkerlund. En dag kom han hem och berättade att han låtit döpa om sig. Mina blev ledsen, för hon hade velat döpa sig tillsammans med Carl Johan. På sensommaren 1858 kom vännen och kolportören Wallberg och döpte Mina och fem andra. I och med dessa dop bildades en baptistförsamling i Beateberg där Mina och Carl Johan blev medlemmar. Carl Johan skriver: Sedan vi blivit döpta som troende, var jag en söndag i Thorsholma, Frösunda, och predikade där Guds ord. Socknens präst var också där och sedan jag slutat, började han diskutera dopet. Och jag var en ung baptist. Sedan gick jag till Fågelsunda och hade sällskap med farbror Pettersson i Skrefsta en bit på vägen. Sedan vi skilts, blev han förvånad och undrade huruvida prästen och eller jag hade rätt beträffande Guds ord. 3

4 När han gick in på sitt område syntes en eldkvast från norr och gick söderut långsamt krypande över stigen framför Pettersson så tätt intill hans fötter att han gick ett steg baklänges. Och i detsamma mottog han ljus och glädje och frid i sin själ, så att han från den tiden var lycklig i Gud. En kort tid därefter blev han döpt och medlem i kyrkan. Tidigt en söndag morgon for jag till Kundby (i Rimbo socken, för att hålla möte där). Tiden för mötet var satt till kl. 3 em. Kl. 2 em. gick Nilsson och jag till hans hem och fann att mycket folk redan hade kommit. De kom från alla håll. Kyrkoherde Wallinder kom också farande i en täckt vagn, men han for förbi och stannade vid länsmannens hem. Orsaken till den stora folksamlingen var troligen, att Wallinder i sin predikan på morgonen hade uppmanat sina åhörare att närvara vid mötet i C. J. Nilssons hem i Kundby kl. 3 em., där den förlorade själen, under inspektor på Bolby skulle predika. Han sade till dem: Ni behöver inte frukta för att störa eller upplösa mötet, ty det kostar inte mer än två öre att slå ihjäl en läsare etc. Kl. 3 em. gick Nilsson och jag upp på gången, sjöng en sång, öppnade Bibeln för att läsa texten: Herren är min herde, när hopen ropade: Om du inte är tyst, är du dödens! Huset var fullt av folk, taket och gården var också fulla, långt ut - en tjutande hop. Nilsson ryckte mig i armen och bad mig att vara tyst. Hopen skrek: Gå hem med dig, annars dödar vi dig, för kyrkoherden har sagt, att du och alla läsare har förklarats fredlösa, och att det bara kostar två öre att slå ihjäl en läsare. Lösryckta tegelstenar från en skorsten på taket kastades ned och en befallning kom till Nilsson: Om du inte skickar hem inspektorn på Bolby, skall vi riva ned hela huset och döda er alla. Sent på sommaren, jag minns inte exakt datum, inbjöds min hustru och jag till Solsta, Frösunda socken, till ett kalas, som gavs i samband med tillkännagivandet av lysning till äktenskap för en kusin till min hustru. Kalaset ägde rum på söndags eftermiddag. Och på kvällen predikades Guds ord. Andakt i Fågelsunda Sedan stannade vi hemma på Fågelsunda över måndag. På kvällen var byns folk där och vi hade en timmes andaktsstund, varefter jag stannade och hade ett samtal med kusin Erik Persson. Svärmor hade dukat bordet med något av hennes bästa åt oss. Bordet stod mellan två fönster. Mina satt vid bordssidan vid ett fönster, Johansson gick över golvet. När jag kom in, sade han: Vi blev hungriga så vi började. Och som han gick fram och tillbaka, mumsade han på en smörgås. Det är bra, svarade jag och satte mig vid den andra sidan av bordet vid det andra fönstret. Just som jag yttrade en suck av tack till Gud, hörde jag en knall och jag kände en stickande smärta i mitt ansikte på den lägre sidan av håret så att jag förde handen till stället. Sedan tog jag ljusstaken och stängde fönstret. Svärmor kom hastigt in från ett rum till oss och sade: Barn, vad gör ni? Skjuter ni över bordet? och blåste sedan ut ljuset. Även svärfar kom in till oss. Johansson sprang ut genom dörrarna, men allt var lugnt och ingen sågs. Efter en liten stund gick vi till sängs. Nästa dag fann vi, att skottet och en glasbit, som gjorde skråman i mitt ansikte, hade korsat rummet och fastnat i dörren till ingången. Ett annat skott hittades på golvet. Ett annat skott hade kommit in genom fönstret, där Mina satt, och hittades under en säng, som stod på rummets andra sida. Utanför på väggen i fönsterramen, fann vi 22 skott bara 12 tum från mitt bröst och i samma höjd. Broder Johansson, som var god jägare, sade att skotten avlossats från ca 100 fots avstånd. T.o.m. efter dessa många år har vi inte kunnat gissa eller misstänka vem som kunde ha utfört dådet. Samma natt, ja vid samma timme, sköt fienderna på kolportören Wallberg, när han i sällskap med några vänner gick längs vägen. Där vägen gick genom en skogsbacke smällde skottet och gick genom Wallbergs rockskört. Sommaren 1859 bildades en baptistförsamling i Frösunda. När så en bap- Minas barndomshem i Fågelsunda där hennes make blev beskjuten av någon som tyckte att kyrkans lära och kontroll var viktigare än hans liv. Skotten avlossades från höger i bild mot ett fönster på väggen bakom det högra huset. Det lär vara byggt omkring 1840, och en sommarkväll 1858 satt ett sällskap i stora salen tillsammans med kolportören Carl Johan Ericsson

5 tistförsamling bildades i Kårsta i oktober 1860 anslöt sig baptistförsamlingarna i Frösunda och Beateberg till den. Nu var alltså Mina och Carl Johan med i den nya församlingen i Kårsta. Vid årets slut bestod den av 42 medlemmar. Våren 1863 flyttade de till Vreta i Frösunda. Ett år senare dör Minas far i lungtuberkulos. Grannar och sämja Som aktiv baptist var Carl Johan och hans familj utsatt för en del misstänksamhet och fientlighet, inte bara från kyrkan. Carl Johan skriver: På våren 1863 flyttade vi till Wreta, Frösunda församling. En gång hände det att våra svin brutit sig ur kätten och gick till grannens mark och bökade upp några potatisar för honom, innan de upptäcktes. Denna granne gick till en annan granne och bad honom komma och värdera skadan. Han satte den till 15 kr., vilket jag betalade. Senare kom samme granne, som värderat skadan på potatisen, till oss och sade med beklagan, att hans hästar hade gått igenom hans stängsel ut i vår nedlagda lilla hästhage och trampat ned rågen där. Han sade: Nå Eriksson, säg mig, hur stort skadestånd du vill ha. Ingenting, svarade jag. Men han framhärdade att få betala för skadan och sade, att han hellre ville betala än att jag skulle förlora. Då frågade jag honom, om han trodde att skadan var likvärdig med skadan på potatisen. Han sade, att det var den och mer till. Då sade vi till honom: Ni kan betala detsamma. Vi vill inte ha mer. Det gjorde han. Och här ägde en förändring rum beträffande ovänskap och fientligheter, ty från denna tid erfor vi en märkbar förändring till det bättre i grannarnas ovilja mot oss. Minas far dog, medan vi var i Wreta. Gården såldes och vi hyrde en annan gård i Frösunda men flyttade inte dit utan till Kårsta By, Kårsta socken, 1865 där vi också hyrde en gård under fyra år. Carl Johans vän, kolportören Wallberg, hade mist sin hustru och stod nu ensam med sina tre barn. Våren 1865 emigrerade han till USA. Han skrev brev till Mina och Carl Johan om hur han hade det i det nya landet. Allt hade inte varit lätt. Han hade bland annat förlorat sin dotter Johanna men han tycket att fördelarna övervägde. Till Amerika! Tanken att emigrera hade legat och grott hos Mina och Carl Johan. Våren 1867 tog de beslutet och i maj bar det av. Ändå hade Carl Johan till och med bett till Gud att Amerikatankarna skulle tas ifrån honom. Men ju mer de bad, desto mer övertygade blev de, att det var Guds vilja att de skulle resa till Amerika. Den sista dagen i Sverige var en dag av hårt arbete för oss - vi hade en liten Reinhold, som var sjuk - vi packade färdigt det sista, flyttade över till ett annat förvaltarskap och två auktionslistor, sålde min päls och chiffonier, sålde min arvedel i Hall, efter min far, sålde min hustrus arvedel i Fågelsunda och Solsta och mottog köpehandlingen. Sedan sade jag: Nu är jag yr i huvudet. Sedan tog vi farväl, reste med spannet 3½ mil till nattkvarter vid Kullen i Danderyds församling och stannade där första resnatten. Följande dag kom vi till Stockholm, konsulterade en läkare där, som sade att han ansåg att resan över oceanen var det enda, som kunde rädda barnet. Vi låg i Stockholm den natten, tredje natten i Hallsberg och fjärde i Göteborg. Min lilla Reinhold slutade sin resa lördag den 19 maj och begrovs i havet den 20:e. Gud hade näpst Nordsjön, så att den var stilla och lugn. Skeppsklockan klämtade. En sång sjöngs. Kapten tog av hatten och alla övriga följde hans exempel. G. Lundquist och A. A. Linnè predikade begravningspredikan och Lind ledde sången. Fartyget stod stilla under hela ceremonien och när tolken gav signal, att det var slut, klämtade skeppsklockan igen. Kaptenen tog på hatten liksom de övriga och fartyget startade på sin resa. Målet i USA var Kane, Iowa, där andra Kårstabor bodde. Han sökte upp sin vän Wallberg i Village Creek, Iowa. Carl Johan ville att han skulle flytta med till Kane, men det ville inte Wallberg. Nu ändrade sig Carl Johan och beslöt att flytta till Village Creek istället. En av de många hagelkulor som sköts mot huset gick in genom fönstret, genom hela rummet och fastnade i en dörr. Där sitter den fortfarande kvar år 2014, mer än 150 år efteråt. Någon har ramat in skotten och skrivit en minnestext med årtal och förklaring: Denna kula är avskuten av en fiende till Kristi kors år Av stavningen att döma ( av och inte af ) så kan texten ha skrivits långt efter händelsen

6 I husförhörsboken för Kårsta finns hela familjen med fem söner i Kårsta kyrkby: Arrendator Carl Johan Eriksson med hustru Wilhelmina, Charlotta Mattsdotter och de odöpta sönerna Carl Wilhelm Chrysostomos, Johan Emanuel, Thure Teodofius, Richard Rengius och Regin Reinhold. Familjen flyttade in från Frösunda till Kårsta 1865 och vidare till "Nordamerika" i maj Att namnen är överstukan visar att personerna flyttat från socknen. Yngste sonen Reinhold dog under resan dit. De övriga bosatte sig i Village Creek, Iowa. Där levde Carl Johan till 1908 och Mina till Valter Mattsson skriver i boken Uppbrott: För Mina hade ovissheten om blandats med sorgen över den förlust som de gjort på Nordsjön. Gång på gång upplevde hon minuterna vid relingen när deras lilla Reinhold hade sänkts ner i de gråsvarta dyningarna. Hon hade sett sin egen fasa speglas i barnens ögon där de stod liksom förstenade inför det ofattbara som hände. Ingenting av begravningsaktens ord hade nått fram till henne. Hon hade varit lika förstenad som barnen. Men då hade sjuårige Johan lösgjort sig från klungan av barn och kommit fram och tagit hennes hand. Först sa han ingenting, sedan kom orden liksom trevande. Tror du inte att Jesus vet var Reinhold är? Han som kunde gå på vatten och allt? Minas förstening hade med ens lösts upp i ett tåreflöde som fuktade barnen när hon en efter en slöt dem i sin famn. Det nya hemmet Platsen där de nu skulle bygga sitt hem var en av många framskjutna poster i den rörelse västerut, som nybyggarna åstadkom. Vägar banades och vildmarken odlades. Prärien förvandlades bit för bit till bördig åker och skogen gav virke till stabila timmerhus. Vattendraget var rikt på fisk och inpå knutarna fanns vilt. Betesmark för kreaturen var närmast obegränsad. Söderut där strömmen kastar sig utför en mindre brant hade en kvarn installerats. Den nya kyrkan var inte helt färdig. Men den hade tagits i bruk. Församlingen hade vuxit ur det första lilla timmerkapellet nere vid stranden. Mina tänkte på barnen. Var det tryggt att låta dem leka i omgivningarna? Även om inte indianerna vågade sig fram till deras ort så fanns det andra faror. Som skallerormarna till exempel. Vännen Wallberg gifte om sig med Johanna Andersson 4 juli På hösten samma år dog han och en son i tyfus. Johanna hade inte ens ett kort på sin make som minne. Därför beslöt Mina och Carl Johan att gå till fotografen. Fotot skickade de hem till släkten i Sverige. Sedan Carl Johan och Mina bosatt sig i Village Creek blev de kvar där livet ut. Carl Johan dog i juli 1907 och Mina från Fågelsunda levde till juni Okänd fotograf År 1867 gick Carl Johan och Mina till fotografen och skickade hem bilder från sitt nya liv i Amerika till sina släktingar i gamla Sverige. Citat I artikeln finns långa citat som kommer från Carl Johan Ericsson egna anteckningar om sitt liv. Författaren Valter Mattsson (inte släkt med Mina) har dessutom skrivit boken Uppbrott om den religiösa och politiska utvecklingen i Uppland under mitten av 1800-talet. Även från den har information hämtats

7 Stöd din hembygd: Gå med i Frösunda Hembygdsförening! Att vara medlem i Frösunda Hembygdsförening kostar 100 kr per person och år. Du kanske undrar, vad får jag för min hundring? Hembygdsföreningen organiserar midsommarfest på Björkvallen, julmarknad i Frösundagården och diverse andra aktiviteter under året: höstresa, allsångsträffar, vårpromenad och delaktighet i vårmarknaden med mera. Vi ger även ut tidningen Sockenstrunt och har en egen Facebookgrupp kallad "Vi Frösundabor". Som medlem har du möjlighet att hyra ett rum i stationshuset för att till exempel ha en studiecirkel, och du har även möjlighet att hyra stolar och bord därifrån. Om du är medlem kan du delta i årsmötet och själv lämna förslag på aktiviteter för att påverka vad som händer här i din hembygd. Alltså: Välkommen till Frösunda Hembygdsförening! Plusgiro Frösunda Hembygdsförenings styrelse

8 Finnberga far och flyg Henrik Paulsson på Finnberga gård har socknens enda flygplats. Han är dessutom far till två döttrar och mycket annat. Men det är flyget som syns mest. Henrik är mannen som gått sin egen väg. På gården Finnberga bor han med sina flygplan, bilar, mopeder, motorcyklar, en buss, en skördetröska, en fru och två döttrar och lite annat smått och gott. Framför de flesta orden kan man dock sätta ordet veteran. På gården finns även hästar, höns, marsvin, kaniner, katter och en fin hund, men dem har Henrik lämnat åt den kvinnliga delen av familjen att sköta. Han talar ändå varmt om viltvård på ägorna, där det gäller att försöka skapa balans i faunan. En veteran på sitt område är också Henrik själv, då han mekat med det mesta sedan han varit liten. Radioapparater och en ombyggd självgående gräsklippare som justerats och byggts om för bättre funktion hör till de tidigare objekten. Redan som liten fick han sin mormors PV som stod i Ronneby, men tyvärr kom den aldrig hem. Många andra bilprojekt har det ändå blivit genom åren. - Jag har alltid varit tekniskt intresserad säger Henrik. Eget företag Skolan var inte så lockande, men han har ändå många yrkesroller på sin lyra såsom sotare, kock och bilmekaniker. - Nu driver jag mitt eget företag Henrik Paulsson Entreprenad AB, och har ett gott samarbete med Fredrik Wåhlin. Så kom jag också i kontakt med Ulf Wåhlin som delar mitt intresse för gamla traktorer. Av Ulf köpte jag familjens älskade husbuss som är med på sommar- och vinteräventyr runt om i Sverige. Har han gått sin egen väg då? Naturligtvis, men visst lyser generna igenom. Henriks pappa arbetade som civilingenjör och utvecklare åt flygvapnet. Och i Henriks hangar står det, just det, flygplan. Äpplet faller inte långt från trädet. Henrik har ett certifikat på PPL det vill säga Private Plane License. En hel del kurser och andra certifikat inom flyg har det också hunnit bli, bland annat amatörbyggnadstillstånd, utfärdat av EAA, dukning och plåtbearbetning av flygplan med mera. Från Barkaby till Frösunda Till en början hade Henrik flygplanet på Barkarby flygfält, men för några år sedan så stängdes flygfältet och det fanns ingenstans att ta vägen. Flygplanet togs då hem till Finnberga, och åkern blev delvis till en tart- och landningsbana. Henriks första flygplan står i hangaren, en De Havilland Chipmunk från Det är ett enmotorigt skolflygplan som användes av RAF för att träna upp jaktpiloter. - Jag har helrenoverat det, och det är i absolut toppskick, med så klart alla de rätta gamla detaljerna kvar. Siluetten, från Finnberga gård ligger till höger i bilden och ungefär 300 meter västerut ligger start- och landningsbanan, i vänstra bildkanten. marken sett, är grå med gula ränder på vingarna och röda vingspetsar och kroppen är smäcker. Chippmunken är lågvingad, det vill säga, vingarna sitter på undersidan av flygplanskroppen. Ett annat plan på gården är Cessnan Den är som en Volvo, fast i luften, 4-sitsig trygg och stadig familjekärra. Även detta flygplan har Henrik renoverat så det blivit luftvärdigt. - Cessnan är ljusblå och vit och kraftigare byggd och högvingad. Vingarna sitter då på ovansidan av flygplanskroppen. Mycket regler - Det är mycket regler som skall följas för att ett flygplan skall bli godkänt av Luftfartsverket, vilket kan kännas tryggt för alla inblandade såklart. I maskinhallen står Henriks pågående flygplansrenovering. - I Sverige kallas den SK16, det vill säga skolflygplan 16. I övriga världen heter den North American T-6 Harward. Det är ett flygplan från 1942 som använts i svenska flygvapnet. Nu står det stilla i Henriks hall där det sakta och med stor noggrannhet får sin ursprungliga form och funktion tillbaka. Men är det inte en dyr hobby? - Jag får ofta den frågan, säger Henrik. Det finns mycket som är dyrare! Ett flyg

9 odugligt plan är inte dyrt, jag renoverar dem och det är då de blir värda någonting. - Vi är en liten grupp människor som håller på som jag i Sverige. Vi tar hjälp av varandra och byter reservdelar och kunskap med varandra. Även i utlandet byts det på samma sätt. Henrik har kontakter över hela världen, ända borta i Nya Zeeland. - Ibland säljer jag reservdelar som jag inte behöver själv, och till slut så har allt betalat sig. Det är samma med allt på gården; man säljer av det man inte behöver längre och på så sätt går det runt. - Att flyga med ett plan är billigare än att åka bil. Till Mora tar det 4 timmar med bil. Med flygplan tar sträckan bara 1 timme och bränsleåtgången är densamma. Alltså tjänar jag 3 timmar på att ta planet. För att få behålla sin licens så måste Henrik flyga minst 12 timmar per år. - Säkerheten är mycket viktig. Det kollas mycket noga upp av Luftfartsverket. - En del tror att det är farligt att flyga, men i ett flygplan så har man dubbelt av allting som är viktigt för att kunna flyga och landa planet. Det skall alltid göras en genomgång av planet innan take off, varje gång. Det är lite annorlunda mot hur vi gör med våra bilar om vi skall jämföra säkerhetsaspekten. Arlanda bestämmer För att få lyfta och landa på Finnberga ska det ges klarsignal från Arlanda. När Henrik är i luften och när han lämnar Arlandas luftrum så meddelar han Arlanda det. - Under en flygning blir det flera radiokontakter med andra flygplatser. Vid landning måste man alltid kontakta fältet och förvissa sig om att allt är ok för att landa, så ingen har grävt av banan eller något annat tokigt. Henrik flyger mest inom Sverige. Han flyger till kompisar, till flygdagar och flyguppvisningar, främst då för veteranflygplan. Flygdagar finns bland annat i Dala-Järna, Vallentuna och Siljansnäs. Start- och landningsbanan på Finnberga är 600 meter lång. - Alla plan som startar eller landar här är väl anpassade för landningsbanans längd. Vad är då ett veteranflygplan? Enligt Henrik så är det ett flygplan som kommer att få ett framtida värde eller är historiskt eller ovanligt. Till sist får Henrik frågan vad som är roligast, flyga eller meka? - Båda är lika roliga. Det här med flygning är en jättemysig hobby. Det är en frihet! På Finnberga lyser solen tvekande över ägorna. En bit bort rider döttrarna omkring på sina hästar. Det blåser en hård sydlig vind över åkrarna och molnen går lågt över landningsbanan. - Ingen bra dag för flygning idag, säger Henrik Foto Paulsson, Finnberga Flygaren själv, Henrik Paulsson, på favoritplatsen vid spakarna på ett av planen i Finnberga. Foto Paulsson, Finnberga Här är ovanligt många flygplan parkerade vid start- och landningsbanan i Finnberga, intill den lilla ån från Mörtsjön ner till Hederviken. Närmast kameran står en Chipmunk från Det senaste renoveringsobjektet, en SK 16 från 1942 som såg så här naken ut förra våren, men som nu är betydligt mer likt ett flygplan. 9

10 Vem krökte vägen? Varför går vägarna som de gör? Varför kroknar de åt alla möjliga och omöjliga håll? Var korna det första vägverket som skulle anlägga så krokiga stigar som möjligt? Ibland har vägkrokarna en tydlig orsak som finns kvar än i dag fast vägen kan vara tusen år eller äldre. Lika ofta verkar kroken vara tokig därför kroganledningen har försvunnit. Men ibland kan krokarna vara ganska nya och en tydlig orsak. Åtminstone kan man inbilla sig det, och det kan vara riktigt fel. Så är det på den lilla vägen som går från Torsholma och Näs mot Helgö, förbi Livstens runristning (U347 och U348). När vägen har passerat järnvägen viker den av åt vänster och följer järnvägen ungefär 100 meter. Sedan viker den av åt höger, rakt mot runhällen. Här verkar det vara alldeles klart att man dragit om vägen när järnvägen byggdes för 130 år sedan. Den gör en alldeles omotiverad omväg. Tydligen låg vägen i vägen för järnvägen och behövde dras om. Den slutsatsen är självklar när man tittar på vägen i dag. Och slutsatsen är helt fel. Redan på den äldsta kartan över området, från 1600-talet, gör vägen samma krök, utan någon som helst järnväg att skylla på. Hela vägen från Torsholma och en bit förbi runhällen går den nästan exakt likadant som i dag. Det är järnvägen som anpassat sig till den gamla vägen och inte tvärtom! Men varför denna krokiga onöda? Vägen är sannolikt mycket äldre än från 1600-talet, och innehåller troligen en bro som omnämns på runhällen. För tusen år sedan nådde havsytan upp ungefär till området mellan stenen och nuvarande gården Näs. När vägen från näset nådde fram till stranden så vek den av längs strandkanten för att sedan gå så rakt och kort som möjligt på en vägbank över vattnet eller träsket. Så här går det inte att skylla varken på kossorna eller järnvägen. Möjligen på Livsten. På denna karta från 1771 går vägen i en krok från Näs åt öster. Ungefär samma sträckning avbildas på den äldsta kartan från 1690, men den kartan är inte lika noggrann och det är svårare att jämföra med dagens vägsträckning. Det syns bara små justeringar av vägsträckningen i dag jämfört med de äldsta kartorna. Järnvägen har tillkommit, och den har lagts alldeles intill den del av vägen som gick längs strandlinjen för tusen år sedan. När vägen gått över järnvägen från Näs följs de båda parallellt ungefär 100 meter. Den parallella vägbiten från andra hållet med Näs gård i bakgrunden

11 Tomten blev stjärngosse! Förra året var hon tomte i luciatåget vid Frösunda julmarknad. I år får hon en lysande roll som stjärngosse! Årets stjärngosse i Luciatåget på Frösunda hembygdsförenings julmarknad heter Linn Peterson och är 13 år. Hon bor med mamma och bonuspappa i Stolp Ekeby dit hon flyttade från Vallentuna I Vallentuna bodde jag 5 minuters cykelväg från centrum. I Frösunda var det långt från allt, men det var skönt att komma från stressen. - Det var en massa nya ljud också. Det var mycket snö den vintern och rådjursbockarna lät på kvällarna, det var otäckt. Hjälp, nu kommer dom, tänkte jag. Jag var bara van med hundar och katter. Linn fick ett ståtligt mottagande när hon flyttade till Frösunda. Nadine och Stefanie Älfvåg stod nere vid vägen när Linns familj kom med lastbilen. Linn kände inte dem, och de visste bara att det skulle komma någon som skulle flytta in, och att de hade ett barn. Linn, Nadine och Stefanie lekte sedan hela dagen och blev kompisar Linn var med i luciatåget även i fjol. Tidigare hade hon lussat hos dagmamma Katrina i Lindholmen. I år ska hon också vara med i skolans luciatåg. På frågan om vad julen betyder för henne svarar Linn: - Jag vill säga att den betyder allt, men det gör den inte. Så tänker jag på jultraditioner som vi har i familjen. När jag firar jul hos mamma träffas släkten i Vallentuna klockan 13. Det är mormor och morfar, två äldre kusiner och moster och bonuspappa. Min ena kusin har ett barn på 2 år som jag brukar leka med. Då äter vi julbord länge. Det viktigaste på julbordet är skinkan, rödkålen och brunkålen. Vi tittar på Kalle Anka, och sen julfikar vi och går ut med mormor och morfars hundar. Sen kommer tomten med alla julklapparna. Vartannat år är jag hos pappa. Pappa är från Skåne så det är därför det är rödkål och brunkål på julbordet. Vi brukar garnera maten med grönkål. Den brukar mamma eller mormor koka soppa på sen. Det är väldigt kul att köpa och slå in julklappar, tycker Linn. Hon brukar få julklappspengar att köpa för. - Jag brukar få önskelistor av de flesta. Sedan köper jag två klappar var till alla I hembygdsföreningens luciatåg 2013 var Linn en sjungande tomte tillsammans med Lucia, änglar, pepparkaksgubbar och andra sådana figurer som dyker upp varje jul. Skolfoto Årets stjärngosse är en stjärnflicka som lyser i lucaitåget. som jag slår in själv. Det är väldigt kul. Jag brukar välja en från listan och en som blir en överraskning. Vi brukar ta in granen ungefär en vecka för jul. Då har man tid på sig att pynta den och den hinner sprida sin doft. När jag slagit in en julklapp lägger jag den under granen. Ett år fick jag ett par skidor, men bindningen var trasig så jag har inte kunnat använda dem. Det är tråkigt för jag kan inte följa med min bonuspappa ut och åka i spåret. - Ett år kom tomten med ett jättepaket, så var det en säng! Inte alls kul. - Förra året tjuvkikade jag på etiketten på ett stort paket. Men det var till 2-åringen. Mamma brukar retas och sätta etiketten på undersidan av paketen. - Vi är inte så religiösa men vi har en krubba. Vad är viktigt för Linn för att det ska bli en bra jul? Svaret kommer blixtsnabbt: - Att alla mår bra och har det bra! Linn berättar att för två år sedan låg mormor på sjukhus på julen och nyåret. Det var inte roligt. Annars är det viktigt med pepparkakor, glögg, julmusik och julmust. Varje år bakar också Linns mamma saffranssnurror. Det är lussebullar som man flätar. När man äter dem delar man på dem, brer smör och lägger rökt korv på dem. - Mormor brer smör och lägger på rökt korv på vanliga lussebullar också. Linns mormor kommer från Gotland. Det är kanske så man gör där, men det vet inte Linn. Hon vill helst inte skriva någon önskelista, för hon blir så besviken om hon inte får det hon önskat sig. Men i år har hon i alla fall önskat sig smink och ett skal till mobiltelefonen. Hennes nuvarande har gått sönder och ett skal skyddar telefonen om man skulle råka tappa den. Så vi hoppas att hon får en god julklapp, och att alla Sockenstrunts läsare får en god jul i år! 11

12 Jubileum med Livsten Foto Jonathan Olsson godur:dagur e g:ne fndi:le fstain Nej, förlåt, nu skrev jag på nusvenska. Det förstår ni nog inte, så jag måste skriva 1 på framtidssvenska: God dag, jag heter Livsten. Det är jag som bor i Torsholma. Nu, i framtiden, har ni ju en massa pilgrimsverksamhet här i Frösunda, så jag var inbjuden att vara med på ettårsjubileet av Pilgrim Vallentuna i september Det kom massor av människor i konstiga framtidskläder för att fira med alla möjliga aktiviteter i kyrkan, i Frösundagården, utanför på en marknad och mycket annat. Olof den helige, heliga Birgitta, min son Nikulas och många andra var där. Vi gick också den fina vandringen som är uppkallad efter mig, Livstensleden. Jag fick leda framtidsmänniskorna och berätta hur det var på min tid. Ni som lever i framtiden hade ju inte riktigt förstått det, insåg jag. Och frågan är vad ni har förstått överhuvud taget. Ni har ju ändrat på allt: Husen ser konstiga ut, och ni åker inte med vagnar efter hästar utan har några konstiga saker som rullar av sig själva i stället. Och inte far ni på Långhundraleden heller, utan bara på en massa stora breda stigar. När vi vandrade så gick vi upp i skogen vid platsen där skvaltkvarnen låg, och där ni nu har byggt en massa nya hus både på ena och andra sidan om den, det som ni kallar Stationsvägen och Framnäsvägen. I skogen fanns det kvar en gammal stig från min tid. Och där fanns också en fin myrstack. Och tänk: På min tid såg myrstackarna ut precis som i er tid. De har inte ändrats ett enda dugg. Det är ju lite konstigt. Ni, i framtiden, tror att ni har gjort allting så mycket bättre än i vår tid, men det blir ju aldrig färdigt. Det ska förbättras och förbättras, men tydligen blir det aldrig bra nog. Det blir aldrig färdigt. Outvecklat eller primitivt kallas visst sådant på framtidsspråk. Men myrstacken: Den var färdig redan på min tid och behöver inte förbättras alls. Den var perfekt redan då. Så på er framtid har mycket bara blivit sämre! Sedan gick vi vidare och pratade om allt som hänt från min tid till framtiden. Vi gick förbi Torsholma och kom så småningom till min sten. Jag har ju låtit hugga in runor i berget på andra sidan träsket vid Näs. På min tid var det många som blivit kristna, men inte alla. Jag ville visa att jag var kristen genom att hugga in kors vid min runristning. Och inte bara det: Jag gav en av mina söner namn efter det kristna helgonet Nikulas. Men på min tid hade vi ju inte varit kristna så länge, så fortfarande fanns det många som var elaka, stal från andra, slogs och dödade. Det måste jag erkänna. Men i er framtid, nästan tusen år senare, så är väl alla kristna och det är väl ingen som bär sig dumt åt? Där har det väl skett en del utveckling ändå? Ja, sedan gick vi vidare ner mot Helgösjön där vi hade vår hamn. Men i er framtid tycks vattnet ha försvunnit. Det var bara en liten ynklig pöl kvar. Det var ju från den hamnen vi kunde åka ut i världen med våra båtar. Hur åker ni i framtiden när det inte finns något vatten kvar? Ni kan väl inte åka så långt med de där vagnarna utan häst? Ja, jag vet inte så mycket, men det var ändå roligt att få vandra med er och höra om era liv i framtiden. Och så fick jag ju berätta om mitt. Livsten Hemsida vwww.sockenstrunt.se Medlemsavgift vuxen 100 kr/år Styrelse Lars Andersson, ordförande Plusgiro lars.e.andersson@afconsult.com Anne-Marie Karlsson, kassör Susanna Bischof Agneta Larsson Lars Lindwall Jessica Pontell Ann-Katrin "Anki" Svensson braxen10@hotmail.com Sockenstrunt Bertil Hellsten, ansvarig utgivare bertil.hellsten@telia.com Sockenstrunt Förra utgåvan av Sockenstrunt var nr Alla utgåvor från starten 1978 finns att läsa på hemsidan. I de senaste årgångarna är bilderna dessutom i färg där. Text och bilder i detta nummer Margareta och Bertil Hellsten där inget annnat anges