Introduktion. Det är viktigt att förstå hur lösryckta dessa texter är från ett större sammanhang - mina anteckningar i sin helhet.

Transkript

1 Introduktion. Det är viktigt att förstå hur lösryckta dessa texter är från ett större sammanhang - mina anteckningar i sin helhet. Jag har försökt att sortera ut det som har med detta arbete, Kira Carpelan, att göra. Jag ser inte Kira och Miriam som separata, privata individer i dessa anteckningar. De har använts som material, de har producerat material, de har blivit ett arbete. Miriam Bäckström Kira Carpelan När jag nu sitter och arbetar med ett dokumentärt material inser jag att hela min verksamhet egentligen pågår i fantasierna och föreställningarna. Vad är det värsta som kan hända? Vilka är dina alternativ/möjligheter? Varför har det tagit så lång tid att klippa din film? Nu måste du fokusera på rummet! Och katalogen! Din film har en kostnad. Du har en lön. Är detta den nya bilden (utställningen)? Jag tror att Kira måste bestämma vem hon gör detta arbete för. Hon måste riskera något, släppa koncentrationen på mig och jobba för sitt nu. Då kan det bli en intressant utställning. För vad du än säger kommer alla att bedöma dig som konstnär, eller? Kan utställningen bli något annat än en bild av en konstutställning? Upplever jag mina utställningar så? Är det något som vi tydliggör? Det är ett hårt och konstant arbete att försöka lura sin förutsägbarhet och sitt öde. Mina anteckningar är bara skrivna för mig med mina referenser som bara jag förstår. Mitt arkiv är inte objektivt. När Kira vill ha mina anteckningar som ett material så måste jag översätta mina egna anteckningar till läsbarhet, vilket jag inte hinner. Titta in i kameran! Vem talar jag med? Vad har jag för ansvar, och för vem? Ska jag låta Kiras bild bli suddig? För vem säger hon det hon säger? Det är svårt att gå över gränser i sitt medvetande och tänkande. Man kan inte undvika sitt subjektiva perspektiv och dess möjligheter. Är att illustrera att försöka göra en direkt översättning, utan att tolka innehållet? Vad har jag för avsikter med detta arbete? När får jag se dem? Att inte agera utefter andras bilder av dig. Vara subjektiv. Självständig. Beroendet mellan Kira och mig är en viktig beståndsdel i projektet. Försöker Kira visa bilden av mig, om så, den bild jag förmedlar eller hennes tolkning? Är jag intresserad? Bryr jag mig om vad hon tycker om mig? Och tvärtom? Kommer Kira (Miriam) behålla sin bild av sig själv (eller som hon beskriver att hon tror att andra ser henne. Är det hon som håller fast vid en bild som hon egentligen har vuxit ur?) efter detta arbete? Vi är båda upphovsmän till de möjligheter som projektet ger oss. Kira är här för mig. Hon säger att det handlar om mig. Och jag ska hjälpa henne att driva ett arbete som handlar om mig. Allt hon gör gör hon i mitt namn, säger hon. Allt mitt är ditt. Jag ska göra allt jag kan för att ditt arbete ska bli möjligt. Jag fokuserar främst på dig, på att du ska utvecklas och få en bra start i ditt arbete som konstnär. Jag är ditt material, om du vill. Vilka är förväntningarna på en konstnär? Är det att skapa en ny bild? Kira driver mig framåt. Vad innebär det om utställningen blir ointressant som utställning? Det går inte att klaga på andra strukturer, eller att skylla ens handlingar på andra. Det som går

2 att påverka är mitt förhållningssätt och mitt agerande. Att vara gränslös, är det osympatiskt? Alla brister jag ser hos dig upptäcker jag senare hos mig själv. Där ser jag mig själv och det som jag tidigare inte har velat se. Spegeln är en för enkel metafor. Kira litar inte på mig. Det uppfattar jag som en begränsning hos henne som inte handlar om mig personligen. Litar jag på Kira? Jag gör det för att jag inte är så intresserad av hennes avsikter mot mig personligen. Men jag litar på att hennes avsikter med projektet är goda, annars skulle jag inte ha bjudit in henne. Förmodligen måste Kira vara misstänksam mot mig. Förmodligen finns det inbyggt i arbetet. Det är väldigt svårt för Kira att göra en fiktion om sig själv, att hennes namn och karaktär fantiseras kring av mig och av betraktaren. Kan jag någonsin förstå hennes position med projektet, fastän det är ett av mina intressen, att förstå? Allt vi gör visar våra intressen, begär och personlighet. Det går inte att komma ifrån hur smarta vi än är. Inte ens med speglar som sköldar. Varför säger Kira att hon inte är skådespelare? Är en konsekvent person mer trovärdig än en som ändrar åsikt? Något kommer förmodligen att hända med Kira när hon bearbetar dessa texter. Skillnader mellan arbeten. I Rebecka lade jag texten och bestämde allt, utom Rebeckas skådespeleri. I Kira agerar Kira mer självständigt, även om jag redigerar, så får jag inte göra som jag vill (och kanske som jag alltid har gjort, eller är Kira min upprepning då hon är i en situation/konstskolestudent som jag själv har varit i?) Kira är obönhörlig och har många principer. Det är svårt att tänka dubbelt hela tiden. Skräcken. När man träffar en person som har trott på det man har sagt en gång för länge sedan, och som tror att det fortfarande stämmer. Som att möta sin fiktion. Varför är det bara jag som driver och organiserar? Är Kira ointresserad? Hon är tvungen att ta initiativ inför utställningen, vilket inkluderar överblick av budget, presentationer, texter etc. Vem är det som ska dansa och få publiken att klappa händerna? Jag försöker bara skriva en bra historia. Jag är Kiras material just nu, i hennes konstnärskap. Ska jag leva så här nu? Med kamera, text och film? Möjlighet till en kontinuerlig fiktion? Jag blir min karaktär?viktigt att betraktaren förstår det oändliga i detta arbete. Vad vill du nu? Varför vill jag vara osympatisk? Är det mitt sätt att bidra till denna ogenerösa tid? Ska Kira vara praktikant när hon gör utställningen på Färgfabriken? Jag önskar att Kira ville bli konstnär. En intressant aspekt är att Kira är intresserad av att förhålla sig till något konkret i sitt arbete, till andra personer, till andra platser, kanske mer än andra konstnärer. Jag upplever att Kira är intresserad av problematiken i projektet, intresserad av att tänka kring karaktär, fiktion, sin egen fiktion och sin text i förhållande till min. Dessa saker intresserar även mig. Jag upplever också att hon är olik mig på flera punkter. Dessa olikheter blir via detta arbete, en del av mig och mitt arbete, olikheter jag måste förhålla mig till. Om jag nu är intresserad att göra något annat, en ny bild av något, något jag inte känner igen, så är förmodligen Kira det första jag inte känner igen, hennes arbete det andra och förhoppningsvis mitt arbete, det tredje. Kira valde i mitten av projektet att presentera sig själv som spegel. Hon är inte konstnär, hon är ett material, praktikant, student. Det var en fin och intressant vändning och ett enkelt sätt att lämna över allt

3 ansvar på mig. Tyvärr kan jag inte se någon ny bild i detta, eller är det ett sätt att se mig själv? Är det nytt? Vad innehåller detta tankesätt? En konstruktion för idéer och begär? Vad tittar du på? Vad vill du se? Vad är ditt intresse? Vad är det jag ska visa dig? Är min blick, min blick? En oreflekterad sak i arbetet, att andra blir trötta och uttråkade av mig och mitt arbete. Provocerande för mig? Andra? Var börjar och slutar ett koncept? Att lämna idéer och tankar om blottandet kanske möjliggör att jag gör något för mig. Att jag blir min egen betraktare med min egen blick, inte andras. Vad har jag att dölja för mig själv? Den som tänker i tankar att bli avslöjad, är förmodligen mest rädd för att bli avslöjad inför sig själv. Att avslöja sig själv. Jag tycker inte om denna värld. Kräver en skarp bild en högre, större närvaro? Är det suddiga det vi minns? Vad är det som ska avslöjas i denna bedömningskultur? Att jag inte är en bild? Att jag bara är en bild? Att jag inte är fullkomlig, att jag har brister? Att jag inte har kontroll? Att jag inte har kunskap? Att jag ljuger? Att jag är omedveten om mig själv? Att jag är naiv? Att jag inte är den som jag utger mig för att vara? Att jag inte är den som jag tror mig vara? Att jag inte har ett jag? Att jag egentligen är någon annans jag? Att jag inte finns? Att jag inte finns i förhållande till dig? Jag studerar Kira till en annan karaktär. Oavsett vad jag säger, så ljuger jag. Jag är ofullständig. Scen. Kira och jag sitter och talar om hennes karaktär och möjligheter, vem hon är och vem hon kan bli. Jag ger henne instruktioner för min film. Jag berättar projektet för henne. Är detta projektet? Språket som monument. En sak som är farligt i vår tid, är att vara naiv. Som konstnär kan man falla tillbaka på en romantisk tradition i viss mån, att en koncentration i vissa fall kräver en naiv position, för att möjliggöra något annat. En bild är en symbol. En symbol är något vi känner igen. Känner vi inte igen det så är det ingen symbol. Men bild? Vem ska representera symbolen? Miriam, Kira eller konstnären? Ignorant, naiv och arrogant. Vad är skillnaden att vara en karaktär eller en skådespelare? Att imitera innebär att man tittar på någon annan, gör på liknande sätt, och sedan jämför resultatet, äktheten? Att simulera är möjligtvis att man är mer intresserad av upplevelsen än hur något ser ut. En erfarenhet? Då kanske idén om att jämföra faller bort? Finns det en bild utan intresse? En intresselös bild? Är det vad vi försöker åstadkomma när vi ber någon annan dokumentera något, fotografera något? Ett barn, ett djur, en invånare. Sedan tar vi tillbaka fotografierna och sätter tillbaka dem i en skapad och förmedlad bild/sammanhang. Jag kommer att bli en kamera. Kameran är fiktionen, vad innebär det? Vad händer om jag säger att jag är ett museum? Jag är konsten. Vad skapar jag och för vem? I Santander dokumenterade den rörliga kameran nyfiket hur konstnärerna blir dokumenterade av en stillbildskamera. Jag är rädd. Och jag blir ständigt arg på vad Kira säger. Vill jag att hon ska vara tyst? Kira tillåter inte mig att göra en fiktion av hennes karaktär, liksom Rebecka tillät det. Vad har det för betydelse för mig? Vad är det för intressant med det? I en dialog. Hur kan Miriam bli osympatisk, medvetet osympatisk? Att bara prata om sig själv? Att vända samtal till att bara handla om mig? Ligger inte det redan i hela projektet/konstruktionen? - Jag är en god person. Jag vill dig väl, men jag bryr mig lika mycket om projektet. Vad bryr du dig om? -Vill du veta vad jag ser hos dig? Nej, säger Kira. Lär vi känna varandra? Är det en intressant fråga? Jag tror hela tiden att jag har förstått något om mig själv, om vad detta handlar om, om vad Kira har för

4 plan etc. men jag snubblar och faller omkull om och om igen, reser mig upp och är tvungen att inse att jag inte visste vart jag gick, inte ens åt vilket håll. En scen. Hur få in en bild när Kira berättar att hon vill göra en film, att hon vill ha Rebecka och Miriam som skådespelare? Om Kira nu var sin karaktär, så varför ta allt personligt? Kira har aldrig varit i fiktionen för att hon läser allt personligt. Fiktionen och fantasierna projektet väcker är mer intressanta än vad som har hänt. Fantasier om vad som skulle kunna hända, är väldigt viktiga. Kira använder Miriams anteckningar? Precis som jag använder denna erfarenhet till föreläsningar och ev. Budapest. Jag ska skriva en dialog mellan Kira och mig där jag ger instruktioner till Kiras karaktär. Kiras praktikant i konst, ska nu bli konstnär. Din karaktär ligger nära dig själv och du uppfattar dig mer som praktikant än konstnär, i alla fall i detta projekt. Nu måste Kira medge att hon har förändrats. Varför vill inte Kira vara konstnär i detta projekt? Samtala om lärarrollen. Jämlikhet? Skapa en ny konstnär som är i ständig förnyelse, ifrågasätter. Miriam har olika intressen, ska alla intressen få komma fram och bli synliga i filmen? Är det filmens lager? Vad är medvetet plågsamt, naivt, farligt, och osympatiskt? Är det endast en reaktion på all duktighet som vi har sett den senaste tiden, all god konst? Måste konsten vara god? Måste konstnären vara god? Hur mår och agerar Färgfabriken? Denna inbjudan är baserad på mitt varumärke, mitt namn och rykte. Hur mycket ska projektet finnas med i utställningen? Som presstext? Är detta en utbildning? För vem? Kira är mitt verk. Jag ställer ut henne, och via Kira, mig själv. Din version håller inte längre. Kanske för dig, men inte för mig. Vill jag bygga dig och inte dina bilder? Eller vill jag bara bygga mina bilder? Tala för dig. Arbeta för dig. Agera utifrån dig, inte mig. Frigör dig från mina värderingar. Först då kan jag möjligtvis se en ny bild. Någon som förändras. Jag kan inte stå till svars för andra, bara för mig själv. Kanske inte ens det, för vem är mig själv? Jag består av andras röster, bilder och förväntningar. Ska Kira producera verk åt mig? Har det någonsin varit tanken? Är Kira en av mina karaktärer? Konstnären? Mig? Det fiktiva har en upphovsman. Vem är upphovsman i det dokumentära? Alla i situationen då det dokumenteras? Jag börjar släppa taget nu. Vad händer om jag slutar formulera mig? Det är så mycket jag inte får säga. Varför säger jag det inte bara? För att allt skulle få ett motsatt syfte. För att det skulle tolkas fel. Vad handlar det om? Vad är det som är så farligt? Hur känns det att bli missuppfattad, misstolkad? Jag börjar vänja mig. Det börjar bli ok. Varför tala om rätt eller fel, sant eller falskt, tät eller avslöjad. Om vi bara använder vissa begrepp måste vi hela tiden förhålla oss till dom. Förut var jag, mitt jag, oviktigt i detta arbete. Nu undrar jag hur bilden av mig ska se ut? Kommer jag någonsin veta? Jag vill fiktionalisera mig själv. Vad händer om det inte finns en fasad? Kira säger att allt handlar om mig, och jag kan hålla med. Men om jag talar om Kira som mitt verk, en bild som bestämmer och producerar sig själv, som jag inte kan kontrollera? En scen där jag testar, eller att någon regisserar mig och säger vem jag ska vara i bild. Är den som vill undersöka och den som vill ha kontroll, i samma ärende? Är Kira för snäll mot mig? Vad är bristerna i detta arbete? Det är i Kiras brister jag känner störst empati, och där jag känner igen mig. I ovetandet om sig själv. I att försöka. Vi ska producera minnen. Idéen om konsten är ofta mer intressant än

5 konstverket. Att våga påstå något, är det enda sättet för mig att utveckla en tanke. Att slippa alla kanske och slags. Jag tror på dig. Hon är bra för mig. Kira är projektet. Hon är trevlig, social, intelligent och samarbetsvillig. Vad händer med det som inte går att beskriva? Jag måste försöka ta reda på vad det är för bild jag har, vill ha och ger mig genom detta arbete. Kan bild vara samma sak som roll? Jag upplever mig inte som trovärdig eller lika kontinuerlig som Kira är i sin roll. Det är farligt att beskriva någon annan. Och osympatiskt? En scen där Kira och jag ska försöka skratta tillsammans. Jag tycker inte om studenter, men jag tycker om dom som personer, om de inte skulle definiera sig som studenter. Skapa bilden av konstnären Kira Carpelan, och samtidigt bilden av Miriam Bäckström. Konstnären eller privatpersonen? Just du finns i många exemplar. Du är vanlig. Varför finner jag det citatet intressant? Att ta hand om glappet mellan Kira och bilden, fiktionen. Handling; är verkligheten tråkig på bild? Bilden av verklighet. Är samtalet omöjligt? Hur tänker Kira? Vad mer kan materialet användas till? Ett filmmanus? Att se sig själv är att se sina tillkortakommanden och begränsningar. Projektet är tomt. Det är sin egen fråga. Den är sitt eget innehåll. Hur göra en utställning spännande för mig? Varför är den inte klar? Kan du dansa? Att inte ha kontroll över tiden eller min uppfattning om tiden. Venedig, Villa Dagaborg eller i en film där vi har glömt tiden och händelser som passerade mellan scenerna, möjliga scener som aldrig fanns. Vad skulle du ha gjort om du var jag? Har du funderat på att hoppa av? Vill du sluta nu? Som konstnär får man ofta finna sig i, ofta i samband med att man presenterar sitt arbete i en utställning, att man endast är en symbol för någonting. Man är en bild. Ingen är intresserad av vad man gör, vad för arbeten man visar, arbeten som inte ens förväntas ha något innehåll. Det symboliserar något som någon har behov av. Det kan vara politiska behov, demokratiska behov, feministiska intressen, representera framsteg och förnuft. Vem är intresserad av konsten? Vad gör jag här? Vad vill ni mig? Ju mer lokal tolkning av mina arbeten, desto viktigare att jag är internationell, tycker dom. Mina förflyttningar registreras tydligare än mina verk. Liksom man talar om materialen, de går att tala om. Kira projektet är en berättelse som tar sin utgångspunkt i en beskrivning. Varför be någon göra allt mitt till sitt? Det är i beskrivandet som tanken uppstår, i görandet. Ett samtal kräver en beskrivning vilket är en slags aktivitet, ett ställningstagande som fler än en person kan titta på. Dessa problem har man som ung. Ska filmen beskriva ett nu, ett pågående eller berätta om något som har hänt eller om något som kommer att hända? Och vem berättar? Varför valde jag Kira? Kira borde få läsa allt, men det klarar hon inte. Hur trogen ska jag vara metoden? Inte alls, det ska förändras. Redigering är viktigt på alla stadier. För att vi ska orka. Fråga Kira, alternativ till narration? Finns det något utan en narration? Hur ser en människa ut som inte har en

6 narration? Minnesförlust? Projektet tvingar mig att se mig själv, att se sådant jag har undvikit. Det förutsättningslösa samtalet, finns det? Ska vi ta reda på förutsättningarna? För att komma vidare? För att skapa gemensamma ramar och referenser för samtalet? Varför valde jag Kira? För att försöka nå en person jag aldrig kan nå? För att tydliggöra detta problem hos mig själv, och för att kunna släppa det? Vad är det Kira bygger, sin fasad eller sin karaktär? Målet är att skapa ett kaos där spekulation och intuition tvingas fram. Ett annat tillstånd där annat kan hända. Någon som jobbar med fasaden omöjliggör mötet, hör inte vad andra säger eller gör. Fasadpersoner kan inte se en situation, att de befinner sig i en situation. Om jag printar ut mina anteckningar till Kira, delar av den, valda delar, ska jag byta ut hennes namn till Rosa? Kanske blir det lättare att läsa för Kira? Vem skriver jag om? Kira? Rosa? Miriam? Med Kira kan jag kanske hitta svar om mitt arbete, om mig själv, om projektet. Vilket svar? På vilken fråga? Jag måste tro på det hon gör, för att gå utöver mina begränsningar. Gör jag det? Jag har varit för otydlig med Kira, jag har trott att hon förstår det jag säger, då hon inte frågar mig särskilt mycket. Att hon förstår det jag refererar till, men den kommunikationen gick inte alls. Helt uppenbart. Är det för att jag har varit otydlig eller för att hon är ointresserad? Varför ville Kira inte att vi skulle höras varje dag? Det var ju en så kul och jobbig idé. Ett projekts kollaps, en kvinnas kollaps, en studie i utveckling? Likt en antropologisk studie där jag fokuserar lika mycket på mig själv som på det jag studerar. De möjligheter jag skapar för en karaktär i en fiktion blir sedan verkliga möjligheter för mig. Konstnären som en författare, biografin, myten, ihopblandningen, som en skådespelare som hämtar ur sig själv. Allt är biografiskt. Materialet växer och utvecklas, kompliceras med åren. Vi minns det du har gjort tidigare. Ditt namn gör att vi har förväntningar, föreställningar vilket skapar lust och koncentration. Att bygga en värld, en myt. Är Kiras film en text? Autobiografisk text? Ett nytt filmspråk? Speglar jag mig i henne? Likt en skådespelare som inte gillar sin kostym? Är du intresserad eller är du bara artig? Det är jag som uppfinner reglerna och ditt begär. Kira borde ägna sig åt produktionen, klippningen. Kanske kommer hon förstå att hon behöver hjälp. Nu har arbetet kommit till en punkt där jag ser att Kira kanske inte kommer att få ihop en utställning till Färgfabriken. Om inte hon tar sig tid med mig och lyssnar på mina kommentarer så måste jag gå in i projektet och agera.