Nu har Hassi slutat sjunga, vem tar ansvar för det?

Transkript

1 falun.se/aik Falu Kommuns modell för mottagande av ensamkommande flyktingbarn Nu har Hassi slutat sjunga, vem tar ansvar för det? Alla barn och ungdomar borde ha en självklar rätt att växa upp i fred och trygghet. Men nu är det inte så. Krig och förföljelse tvingar människor på flykt. Många måste göra det svåra valet att skicka iväg det käraste de har barnen. Ungdomarna har tagit sig hit på egen hand, ofta under svåra förhållanden. När de väl är framme behöver de få återgå till ett någorlunda stabilt liv så snart som möjligt. Så att de får tillbaka tron på sig själva och framtiden. I Sverige börjar en ny resa. I ett nytt och okänt land. En resa bort från de svåra minnena, förhoppningsvis mot ett bättre liv. Falun var den första kommunen i Dalarna att välkomna ensamkommande flyktingbarn. Ingen ska säga att det har varit lätt, men man har vuxit med uppgiften, lärt sig av motgångarna och skapat en metod som fungerar. De flesta som var med i arbetet från början är kvar. De är rätt stolta över vad de har åstadkommit och vill gärna berätta vad de har varit med om. Läs om misstag och glädjekällor, bakslag och framgångar. Läs också om Sultan och Hassan.

2 Falu kommuns modell för mottagande av ensamkommande flyktingbarn Uppdragsgivare: Kommunstyrelsen Migrationsverket Annika Nyström Förvaltningschef för Arbetsmarknads- och integrationskontoret (AIK), Falu kommun Ansvarig förvaltning: Kommunstyrelseförvaltningen, Arbetsmarknads- och integrationskontoret (AIK) Utförare: AIK s uppdrag: Genomförande av boende Uppföljning Utvärdering Återsökning Samordning Överförmyndare Socialförvaltning Skolförvaltning BUP Föreningar/ organisationer Länktips Ungdomarna blir den resurs vi tillåter dem att bli. Det budskapet var vi otroligt tydliga med redan från start, redan innan de började komma. Vi sa det i alla sammanhang, till politiker och andra beslutsfattare, på möten med dem som skulle arbeta med frågan, på alla informationsmöten. Vi i Falun skulle ta emot dem på ett sätt som gjorde att de kunde hitta sin plats i tillvaron. Jag fick tidigt uppdraget att utreda frågan. Det var aik som fick samordningsansvaret och uppdraget att hantera mottagandet av de ensamkommande flyktingbarnen. De första åren köpte vi boendet av Kommunalförbundet för vård och behandling i Dalarna. De hade ansvaret för och drev boendet Kombo. När kommunalförbundet lades ner tog aik över huvudmannaskapet och ansvaret för boendet. Förre kommundirektören Torkel Birgersson är en stor humanist och fanns där som ett viktigt stöd. När en av killarna hade tagit sig allt för stora friheter ringde jag Torkel och frågade om han kunde tänka sig att komma till Kombo och visa vem som var den högsta hövdingen i kommunen. Ja, gärna! svarade han. Nu behövdes det aldrig, men det var skönt att veta att han fanns och att han brydde sig. En aktör klarar det inte på egen hand. aik:s uppdrag var att samordna alla aktörer skolan, socialförvaltningen, överförmyndaren och boendet. När alla har ett gemensamt förhållningssätt och vet vem som har ansvar för vad, skapar det en trygghet för barnen. Ronnie Magnusson på Migrationsverket var här flera gånger och han tyckte att vi lade upp det på ett klokt sätt. Han var vårt bollplank och stöd. Inget verkade omöjligt för honom. Vi skapade en styr grupp med berörda chefer och en operativ grupp med personalen som jobbade direkt med ungdomarna. I början träffades alla ofta, numera ses styrgruppen en gång i halvåret medan den operativa gruppen träffas en gång i månaden. Det har varit en omtumlande resa, den har tagit tid, vi har gått på minor men också blivit mycket klokare, vi har skrattat och gråtit om vartannat. Nio av ungdomarna är redan idag självförsörjande genom arbete. De är kvitton på hur väl vi har lyckats med vårt uppdrag!

3 karin Rosenberg Första enhetschefen för Kombo Kjell Nordqvist Enhetschef för Kombo Det var ett års förberedelser med kontakter mellan Migrationsverket, Falu kommun och Kom munalförbundet innan jag kom. Kommunen valde Kommunalförbundet för vård och behandling som ansvarigt för boendet. De var vana vid att driva institutionsverksamhet, något som var betydelsefullt. Goda förebilder är bra, man ska inte behöva uppfinna hjulet själv. På hösten 2007 for vi till Skellefteå där de hade lång erfarenhet av liknande verksamhet. Jag hade tre månader på mig innan ungdomarna kom. Jag fick fria händer att rekrytera personal. Flera kom från andra institutioner inom organisationen. Vi fick två arbetsveckor på oss tillsammans innan någon flyttade in. Samtidigt som vi fixade allt praktiskt skulle vi få ihop personalgruppen och bygga laget. Alla gav järnet. Personalen var delaktig i allt från förhållningssätt till schemaläggning. Vi blev sammansvetsade kring Amel Mujic på aik och vi slet som djur. Vi behövde få ut bild ning kring de ensamkommandes situation, och då tog jag in en erfaren psykolog, Ablah Alasaly. De kom fyra och fyra till Dala Airport. Jag tog emot i dörren på Kombo och det var nödvändigt att jag var väldigt tydlig kring våra regler och normer. Det var tungt innan allt föll på plats. Under tiden sprang ungdomarna omkring och mådde dåligt. Varje morgon ringde Amel och frågade hur natten hade varit. Vi fick hjälp av Ablah för att se vad de behövde just då för att klara av vardagen. I ett desperat läge skrev jag ett mail till de ansvariga: Nu har Hassi slutat sjunga. Vem tar ansvar för det? Han som varit så positiv, som sjöng och visslade i korridorerna men efter några veckor var han inte sig lik. Han tystnade. Vi måste få in psykologisk expertis! Personalen kände sig väldigt ensam när någon mådde riktigt dåligt. Att ha förebilder var nödvändigt. Jag kunde ringa boendet i Skellefteå och fråga Hur gör ni när det eller det har hänt? Varje vecka hade vi långa personalmöten. Det måste man ha när inte alla finns på boendet samtidigt. Personalen är urviktig för att kunna agera som ställföreträdande föräldrar och trygga vuxna. Fysisk aktivitet, beröring, kärlek, mat och gränssättning. Det är grundbultarna. Ungdomarna behövde röra på sig, vi spelade fotboll och innebandy med dem, Reidar tog med sig någon ut på en joggingrunda. Flera i personalen erbjöd massage till den som behövde det. Många av pojkarna var så spända, och efter en massage så kunde de koppla av. Maten gav en känsla av trygghet och samhörighet. Vi serverade både svensk och utländsk mat. Några i personalen kunde andra språk. Farouk, som talade arabiska, blev viktig för många. Kopparstaden ska ha en eloge, de tyckte det var okej att ha Kombo bland andra hyresgäster. Tre gånger blev jag och Amel uppkallade till dem för att de fått påstötningar från grannarna. Nu måste ni göra något. Då ordnade vi en stor grillfest tillsammans med Hyresgästföreningen. Vi hade öppet hus och kunde visa våra grannar vår verksamhet. Det blev mycket lyckat. Mitt sista halvår 2009 var lugnt och bra. Då kom också de första flickorna till Kombo. Det var positivt för balansen men vi fick också se att det fanns ett kvinnoförakt bland somliga av killarna. Att skapa en så hemlik miljö som möjligt för ungdomarna. Det är vår ledstjärna på Kombo. Jag kom hit som vikarie i samma veva som vi öppnade. Vi var alla nyrekryterade av Kommunalförbundet för vård och behandling sökte och fick jag tjänsten som enhetschef. Det har jag aldrig ångrat. Vi ska ge våra ungdomar trygghet och stödja dem så att de utvecklar sig till att bli dugliga samhällsmedborgare. Helst ska de stanna kvar i kommunen de är en fantastisk tillgång. De flesta av oss i personalen har varit här sedan start och det beror förstås på att vi trivs. Vi är tolv kvinnor och män med olika kompetenser som har kommit en bra bit på väg i våra egna liv. Vi möter människor som varit med om utsatta situationer och hamnar ofta i parallellprocesser med oss själva. Du måste förstå vad det handlar om utifrån egna upplevelser. Du måste vara professionell, sätta ord på det du känner och diskutera det med de andra. Kombo har tolv platser med en omsättning på cirka sex till sju individer per år. När vi startade var det kaos. Då trodde vi att vi visste vad vi gav oss in på, men det gjorde vi inte. Vi var alla nya på jobbet, inom 14 dagar kom tolv pojkar. Vi jobbade, slet vårt hår och grät. När jag tog över blev det ännu mera kaos. Men vi bet ihop och tog oss igenom. Idag vet vi mer om oss själva och vi har skaffat oss kunskap om andra kulturer. Vi ser på nyheterna med andra ögon numera. Ungdomarna har så olika bakgrund. Somliga har aldrig gått i skola, andra har gått länge. En del kommer från hyddor på slätten, andra från miljonstäder. Vi talar enbart svenska på Kombo, de lär sig snabbt! De behöver ju kommunicera, inte minst med varandra. Skolan är a och o. Inom en vecka efter det att du kommit till oss börjar du skolan. Redan när vi startade insåg vi att ska vi ro det här i land, då måste alla inblandade runt ungdomen prata med varandra om roller, ansvar och värdegrunder. Det har inte varit någon lätt process men det har gett resultat. Alla vet idag vem som har ansvar för vad. Vi har en gemensam samsyn, ungdomarna är en tillgång. Vi har alla tvingats utveckla pragmatiska sidor. Ibland får man snegla bort från regelverket och hitta en lösning som fungerar och som leder ungdomen framåt. Kombo har blivit en lärande organisation, för alla. De nya lär sig extremt snabbt vad som är okej och inte, hur man ska uppträda för att harmonin ska bevaras. Men vi har förstås de som bär med sig djupa trauman och ibland måste de lätta på det trycket i gruppen. Vi kan se ett cykliskt förlopp. I början har ingen några problem, vill inte vara till besvär. Efter en tid kommer det fram att det är svårt att sova. Oron inför framtiden gör sig påmind. I början är du fortfarande på flykt men en dag går det upp för dig att det är här i Sverige du ska stanna. Förhoppningsvis har du fått ett permanent uppehållstillstånd. Då kan oron övergå i en form av depression. Ungdomen hamnar i ett dilemma det handlar om att acceptera att det är här du ska leva resten av ditt liv. Många har svårt att ta klivet in i det nya hemlandet på riktigt. Allt detta är en naturlig process. Vi vet vad vi behöver göra i de olika stegen. Vi som personalgrupp är skickligare på att hantera det idag och kan förmedla till den som mår dåligt att det inte är konstigt att du mår som du gör. Snart blir det bättre. 4 5

4 Olav Ottesen Fritidspedagog och behandlingsassistent Catarina Anselius Behandlingsassistent Det är nyttigt att vidga sina vyer. Kombo kändes som en positiv utmaning för mig. Jag och en kollega från tiden på olika behandlingshem, tog med oss två traditioner som vi visste fungerade, konferens och överlämning. På veckokonferensen är hela personalgruppen med, vi går igenom hur alla mår, hur man har det på jobbet, vad som behöver göras. Då hör alla samma sak, samtidigt. Vid överlämningen träffar den som jobbat natt den som går på klockan elva på förmiddagen och berättar om vad som hänt, hur varje ungdom mår och vad som är på gång. Vi hade lärt känna varandra rätt så skapligt när ung domarna började komma. Då öppnades slussarna. Här stöttes och blöttes, bråkades och härjades! Det blev en del grupperingar, hur motverkar man det? Jag har ju jobbat med människor i hela mitt liv, så jag har nästan en inbyggd radar som reagerar när någon mår dåligt. Att försöka hitta vägar för de ungdomar som har det väldigt svårt är en stor utmaning. Jag har blivit som en sorts pappa här och det har inte alltid varit lätt att stänga av när man går hem. Vi engagerar oss i alla ungdomarna, men varje vuxen är kontaktperson för en mindre grupp som man fokuserar extra mycket på. Jag gillar att det både är pojkar och flickor här. Så var det inte i början. När det blev aktuellt hade vi mycket diskussioner. Hur skulle vi skydda flickorna? Det bara funkade! Det var tuffa tjejer som klarade det galant. Det blev en lugnare stämning. En del av ungdomarna funderar på hur de ska få kontakt med svenskar. Sommarskolan har varit en bra öppning. Då kommer flickor från gymnasiet hit och undervisar i olika kärnämnen. Gissa om våra killar gillar det! Att vara med i föreningar kan vara en annan väg, det är mest idrott och dans. Det är inget överflöd av kontakter, jag skulle önska att det var mer. När vi startade vår verksamhet fanns det folk som gick med protestlistor. Det motverkade vi genom att bjuda in till en stor gårdsfest. Vi bjöd på mat, musik och öppet hus. Sedan dess har det inte varit några protester alls. Några incidenter har väl hänt, men klimatet här på gården är öppet och rakt. Vi har fantastiska ungdomar idag. De älskar att gå i skolan, många läser vidare. I skolan säger de: Vi märker vilka ungdomar som kommer från Kombo, för de lär sig svenska snabbare. Vi försöker prata svenska här hela tiden men vi har också personal som pratar andra språk, något som har varit positivt. Jobbet jag har idag är det roligaste jag haft i hela mitt yrkesliv. Jag får träffa så många olika människor från olika kulturer. Jag ville ha ett levande arbete och det har jag verkligen här. Jag vet aldrig hur min dag ska bli. Det är spännande och stimulerande, man får vara flexibel och våga sätta gränser. Jag brukar säga att om jag mår som jag gör idag, när jag blir 65, då kan jag gärna hålla på några år till. Man blir en sorts extramamma. När jag sökte tjänsten på Kombo visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Jag hade jobbat med ungdomar på olika behandlingshem tidigare men detta var något annat. Vi i personalen började några veckor innan ungdomarna kom, vi fixade lägenheten, jobbade ihop oss och tog fram de regler vi har att jobba utifrån. Det var mycket konflikter att hantera i början. Ungdomarna kom från olika länder, de förstod inte varandra, det enda de förstod var de fula orden. Det var så de kommunicerade. Vi sov inte så mycket den första tiden, det blev många utryckningar. Det svåraste är kvinnoföraktet, att man inte blir respekterad. Somliga hade en förlegad kvinnosyn. De tog inte mig och mina kvinnliga arbetskamrater på allvar. De lyssnade på männen, men inte på oss. Tyvärr spred de en dålig stämning i gruppen. Men de hade också andra problem och behövde mer hjälp. Ett boende som detta passar inte alla. Även då, i början, när det var väldigt tufft, var det mycket glädje i jobbet och i arbetsgruppen. Vi har bra sammanhållning och jag trivs. Kommunikationen fungerar med alla idag, med skolan, socialtjänsten, vårdcentralen och alla andra inblandade. Idag kommer bara en ungdom i taget. Han eller hon kommer hit, iakttar gruppen, läser av kropps språk och försöker anpassa sig. Nu ser vi på en gång hur de mår, om de har andra problem. Vi fångar upp det mycket lättare idag. Dagarna rullar på. Man väntar på att ungdomarna ska komma hem efter skolan, man finns här om någon behöver en. De behöver hjälp med så olika saker det kan vara allt från att laga byxor eller måla om rummet till att bara sitta och prata. Vi pratar om vardagliga saker, om kompisar, problem i skolan osv. De är jätteduktiga på att snabbt lära sig svenska. Att vi har datorer här är positivt, de kommunicerar med varandra på Facebook och andra sociala medier. Ibland har man ingen lust att berätta för andra om vad jag håller på med på jobbet. Det kommer alltid någon dum kommentar Varför ska de komma hit? Har de inga föräldrar? Då tänker jag att om det skulle bli krig här skulle vi inte göra likadant då? Då skulle jag också fly. Eller skicka iväg min tonåring till en tryggare plats. Man måste försöka få folk att tänka så. 6 7

5 Sultan Iluas Han har fortfarande kvar den blå resväskan med en gul stjärna på. Den som han hade med sig när han lämnade sitt hemland Uigurien, eller Öst turkestan, som han föredrar att säga. Uigurerna är ett turkfolk som främst talar uiguriska och är en av Kinas 56 officiellt erkända etniska grupper. Sultan föddes Han har inga syskon, på grund av Kinas ettbarnspolitik. Hans pappa är en inflytelserik person som driver fabriker och har ett eget parti som förföljs av de kinesiska myndigheterna. De bodde i en stad i regionen Xinjiang i nordvästra Kina. Kineserna ville att pappan skulle arbeta för kommunistpartiet, men han vägrade. Därför fick Sultan aldrig gå i skolan. Så länge pappan arbetade mot regimen var all undervisning stängd för sonen. När Sultan var 17 år greps pappan och sattes i fängelse. Folk protesterade mot regimen utan framgång. En dag, när Sultan spelade fotboll, kom kinesisk polis och grep alla män de såg, unga som gamla. Jag träffade en granne som skrek Spring! De letar efter dig! Jag såg en gravid kvinna bli nedslagen när hon höll fast i sin man. Det gör att jag fortfarande är rädd för polisen. Jag sprang hem, mamma var rädd att jag blivit gripen. Hon berättade vad pappa hade sagt: Se till att Sultan lämnar det här landet! Det var svårt, men jag måste göra som mina föräldrar sa. Så jag packade min blå väska och följde med en av pappas många vänner. Han lovade att fixa papper åt mig. De for iväg i vännens bil i juli Sedan den dagen har Sultan inte haft någon kontakt med föräldrarna. Han vill inte riskera att de ska råka illa ut om han hör av sig. De for in över gränsen mot Kazakstan och vidare till Kirgizistan. Säg aldrig att du är från Kina sa pappans vän. Du måste säga att du är född i Turkiet. Det var tufft för mig, jag var ju uppfostrad att aldrig ljuga. Så småningom fick jag veta att vi skulle ta tåget till Moskva. Väl där tillbringade de 40 dagar på hotell och därefter tog de sig med buss runt Finland och vidare norrut, in i Sverige. Den 14 oktober på kvällen kom de till busscentralen i Stockholm. Pappans vän sa: Nu är du framme. Jag måste tillbaka. Min familj behöver mig. Jag ska berätta för dina föräldrar att du lever. Han sade något på engelska till taxichauffören som körde Sultan till ett boende i Märsta. Det var som en mardröm! Mina ögon var röda, jag hade ett stort svart skägg. Jag förstod ingenting och ingen förstod mig. Jag försökte förklara att jag var hungrig. En kille från Jemen tog med mig till Vårbergs transitboende. Där fanns Maria, hon kunde lite turkiska. Jag fick en säng, lite mat. En dag höll någon fram en telefon till mig och rösten talade uiguriska! Jag heter Osman, jag är från samma plats som du. Du kommer att få hjälp. Det finns tolkar. Vilken lättnad! Jag var inte ensam! Sultan trodde att han skulle få stanna där, men så blev det inte. Den 1 mars 2010 flög han och fyra andra till Dala Airport. På Kombo tog Olav emot mig. Han visste heller ingenting om Uigurien, trots att det bor 30 miljoner människor där. Så småningom fick jag tolk per telefon i Falun också. Jag gick i skolan för första gången i mitt liv, lärde mig läsa och skriva men jag glömde mitt eget modersmål! Jag tappade satsmelodin. Jag visste ju inte om jag skulle få stanna, men kände att jag måste lära mig svenska. Jag ville verkligen studera. Med tiden skaffade sig Sultan nya familjemedlemmar som betyder mycket för honom. Farouk på Kombo blev som en bror för mig. Han förstod min situation och stöttade mig. Min gode man Birgitta är min svenska mamma, jag älskar henne. Hon står bakom mig i allt, hon är aktiv och smart, jag kan ringa henne när jag vill. Göran, ungdomskonsulent på Lugnetskolan, är en annan viktig person. Han hjälpte mig i skolan och fick mig att börja spela fotboll igen. Jag är ofta hemma hos hans familj och han känns som en farbror för mig. Sultan började spela fotboll i haik, men det finns ett uiguriskt korplag i Stockholm, så varje sommar är han med i deras turnering. Birgitta var med när vi mötte Norge var jag med laget till en turnering i Holland. Då hade jag äntligen fått uppehållstillstånd. Nu går han en undersköterskeutbildning i Falun och praktiserar på ett äldreboende. Han gillar sina handledare men har svårt att acceptera att svenskarna låter de gamla bo på institution. Så gör man bara inte! I mitt land tar vi ansvar för våra gamla och visar dem respekt. Jag sommarjobbar gärna där, men mitt mål är att arbeta som personal på ett boende som Kombo. Jag kan ju hela systemet. Kanske flyttar jag till Stockholm och utbildar mig till socionom. Jag vill verkligen läsa, veta mer och hjälpa andra. Jag skulle gärna jobba som behandlingsassistent och hjälpa andra flyktingar som tagit sig till Sverige. Sultans ögon glöder, det märks att han brinner för detta, att bli någon som kan bygga broar mellan människor. Kaffet i koppen har hunnit kallna många gånger om när han berättat om sin livsresa. Att det bara är tre år sedan han kom till Falun, helt utan läsoch skrivkunskaper, varken i sitt modersmål eller i svenska, är helt ofattbart. Han tittar upp och ser någon genom fönstret. Nu måste jag gå, min kompis väntar på mig. Vänner är väldigt viktiga. Utan dem klarar man sig inte. 8 9

6 Anneli Kainu Fd rektor för individuella programmet Lugnetgymnasiet, ungdomsassistent på Klarbo 18 + Åsa Thyrestam Montelius Tidigare jurist och överförmyndare i Falu kommun Rädslan är största hindret. Den måste överbryggas när man står inför någonting nytt och okänt. Något som man ska tackla tillsammans. I vårt fall rädslan för dessa ensamkommande flyktingbarn, okända ungdomar som farit illa och som haft det tufft. Då gäller det att vara lugn i sig själv och trygg ihop med andra. Först då kan vi erbjuda ett gott bemötande. I mitten av oktober 2007 fick jag en hint av gymnasiechefen om att starta en verksamhet för ensamkommande flyktingbarn. Jag var rektor för individuella programmet då. De kommer i början på december. Fort och fel brukar man säga, men här fanns inget att fundera över. Hur skulle vi lösa detta? Vilka lokaler hade vi? Fanns det lärare? Det kändes som om skolan blev informerad för sent. Där satt jag och fick order om att skolan skulle vara igång när ungdomarna kom! Då gällde det att andas med magen och vara så enkel och tydlig som möjligt. Jag var runt på olika ställen i kommunen, letade lokaler och undersökte kostnader. Ett förslag som kom upp var lokaler i Järlinden, nära Lugnetgymnasiet, där iv:s preparandutbildning redan var förlagd. Det skulle bli trångt, men bra, jag ville att ungdomarna skulle inkluderas, inte hamna för långt bort. Vi frigjorde ett klassrum för att kunna starta. Jag fick tag på en sfi-lärare från Borlänge, en bra specialpedagog på 25 procent och en språkstödjare från Irak. Vi fick pröva oss fram. Det fanns liksom inget facit. Vi mötte en grupp ungdomar som definitivt inte mådde bra, de hade ytterst särskilda behov. Två av dem var analfabeter. Alla var motiverade men trasiga. De kunde inte kommunicera, det var en del slagsmål. Jag gjorde många utryckningar för att stödja personalen. Nu blev jag också med i ledningsgruppen på aik som träffades ofta. Efter ett år kunde specialpedagogen gå upp på heltid. Hon var engagerad och mycket omtyckt av eleverna. De åt och hade idrott på gymnasiet men hade samtidigt sin tillhörighet i klassrummet. Efter ett och ett havlt år flyttades verksamheten till Paviljongen nedanför Lugnetskolan, där Särskolan var. Då blev det reaktioner från personalen där. Vad skulle deras elever säga? Men jag sa att klarar vi vuxna av att samarbeta, då kommer också ungdomarna att fixa det. Är vi rädda blir det problem. Men det gick så bra. De ensamkommande mötte särskoleungdomarna med så stort hjärta! Samarbetet med personalen gick galant. Idag sker all undervisning på Lugnetskolan. När jag ser tillbaka på vår resa handlade det först och främst om att vara människa. Du får vara tydlig med gränsdragningar och måste få pröva dig fram. Att möta dem med kärlek och samtidigt vara professionell. Du ska lyssna på och se dem, men inte ta hem dem och pyssla om dem. De fick lov att placera sin ilska på mig men också lära sig skilja på sak och person. När det gäller fostran får man inte lön för mödan direkt, men det har varit en ynnest att få jobba med gränssättning och vara normgivare. Jag lyckades övertyga ungdomarna om vem som bestämde. Trots att jag var kvinna. När personalen kände att vi var ett team, då var det som roligast. Jag tog gärna på mig de svarta änglavingarna för att låta dem i klassrummet få arbetsro. Det var mitt uppdrag och det hade jag betalt för. Den som är god man måste vara tydlig i sin roll. Lagen om att ensamkommande flyktingbarn skulle företrädas av en god man kom Jag minns när kommunstyrelsen hade beslutat om att Falun skulle bli mottagarkommun då kom socialnämndens dåvarande ordförande, Lilian Eriksson, och berättade det för mig. Eftersom det var jag, som överförmyndare, som skulle utse gode männen, läste jag snabbt in mig på vad det skulle innebära. Det bildades en styrgrupp, dit jag blev kallad, och vi hade regelbundna möten. Vi sökte folk som ville bli gode män via kommunens hemsida och intranät och fick många svar. Det var män och kvinnor i olika åldrar och yrken. Vi samlade dem till informationsmöten och de bildade ett eget nätverk. Problemfritt var det inte. När var och en fått ansvar för sin ungdom uppkom förstås massor med frågor. Vi kunde inte svara på allt, men varannan vecka sågs vi tillsammans med personal från Kombo, socialtjänsten och skolan. Det är otroligt viktigt att vi alla har ett gemensamt förhållningssätt. Och att den gode mannen är tydlig i sin roll. Så var det inte med alla, en del gjorde all deles för mycket för ungdomen, hade svårt att sätta gränser, man ville ju så väl. Somliga ungdomar drog fördel av detta. Ska du ta uppdraget som god man bör du vara en klok och varm person som ungdomen kan vända sig till vid behov. Du ska vara klar och tydlig och tala om vad som kan hända. Alla får ju faktiskt inte uppehållstillstånd. Att du har ett gott samarbete med personalen på Kombo är också viktigt. Min roll var säkert betydelsefull, särskilt i inledningsfasen, för att hitta gode män och informera dem om deras uppdrag. Jag minns att det var otroligt intensivt den första tiden. Så småningom tog Kombo över mer och mer, boendet hittade sina former, de utvecklade sin struktur och sina rutiner. Idag har jag förstått att det fungerar väldigt bra och verksamheten kan vara ett föredöme för andra kommuner. Idag utförs uppdraget av Överförmyndare i samverkan, som består av kommunerna Borlänge, Ludvika, Falun, Gagnef, Säter och Smedjebacken. Borlänge kommun är värdkommun och kontoret ligger där. Ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige har enligt lag rätt att få en god man. Den gode mannen ska ta tillvara barnets intressen under den pågående asylprocessen och se till att allt fungerar så bra som möjligt kring barnet. God man företräder barnet i kontakter med olika myndigheter som till exempel Migrationsverket och socialtjänsten. Ansvaret upphör antingen när ungdomen får uppehållstillstånd, eller när han eller hon fyller 18 år. En god man kan ha ansvar flera ungdomar samtidigt

7 lena Lundh Enhetschef för placeringsgruppen, Socialförvaltningen Malin Jansson Socialsekreterare Man borde tänkt till innan. Vi hade egentligen inte utrymme för ytterligare tolv ungdomar i vår ordinarie verksamhet när beslutet om ensamkommande flyktingbarn togs. Men eftersom vi fick ersättning från Migrationsverket för att göra utredningar gällande dessa ungdomar som pla cerades på Kombo kunde vi finansiera en ytterligare socialsekreterartjänst. Jag minns när jag kom i kontakt med frågan på allvar, det var på ett informationsmöte där Ronny Magnusson från Migrationsverket deltog. Dessförinnan hade vi besökt Skellefteå för att ta reda på hur de arbetade där. Jag kände mig rätt kluven. Samtidigt kändes det både roligt och spännande. Men jag tyckte att vi fick en lite väl förskönad bild av de här ungdomarna. Att de var kapabla och oproblematiska. Tyvärr visade sig verkligheten vara en annan. Somliga hade gräsliga upplevelser med sig i bagaget och behövde professionell hjälp. Flera gånger har vi varit både frustrerade och oroliga. Så här i efterhand kan jag tycka att det var lite synd att upplägget blev som det blev. Vi hade kunnat undvika vissa fallgropar. I vår värld är de här barnen placerade barn för stadigvarande vård. Jag hade helst önskat att allting hade varit under Socialförvaltningens tak. Vid rekryteringsprocessen till Kombo borde man ha varit mer inriktad på att skaffa mer behandlingskunnig personal. Om Kombo hade varit ett hvb-hem under Socialtjänsten så skulle säkert personalen på Kombo och vårt andra hvb-hem haft stort utbyte av varandra. Men nu blev det bra ändå. Idag kan personalen på Kombo hantera de flesta situa tioner som uppstår på ett klokt och bra sätt. Det mest frustrerande var när vi märkte att många mådde psykiskt mycket sämre än vi trodde från början. Jag blir så irriterad över att det inte ska gå att få till en bra modell kring det! En fråga som ofta kom upp på våra täta samverkansmöten var varför inte bup (Barn och ungdomspsykiatrin) deltog. Som tur är har vi haft tillgång till psykologen och psykoterapeuten Ablah Alasaly. Hon vet vad det handlar om, hon kan arabiska och har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar från andra kulturer. Hon har varit till stor hjälp med sina kunskaper. Alla socialsekreterare i länet som möter ensamkommande flyktingbarn har bildat ett nätverk. Någon berättade där att i en kommun beviljas varje ensamkommande tre samtal med en psykolog. Då ser man om individen behöver mer hjälp än man kan erbjuda på boendet. Jag önskar vi kunde erbjuda något liknande. Det har känts roligt, alla har tyckt att det har varit spännande och berikande att möta ungdomar från andra kulturer. Jag vill också understryka att samarbetet och samtalet är grundläggande. Det var väldigt bra att vi träffades så ofta i början. Vi insåg att vi inte var några öde öar utan att vi behövde och behöver samarbeta och hjälpas åt med våra olika kunskaper. Med de här ungdomarnas bästa för ögonen. Det var jättetufft i början. Jag anställdes för att jobba med de ensamkommande flyktingbarnen våren Då var de första mottagningarna redan avklarade. Migrationsverket anvisar en ungdom till Kombo när det finns en ledig plats där. Jag får information om detta några dagar innan. När hon eller han anländer till Falun träffas vi så snart som möjligt, helst samma dag. Då är alltid en tolk med. Jag presenterar mig, berättar vem jag är, vad jag gör och jag kollar hur ungdomen mår. Samtalet sker på Kombo och jag träffar ungdomen enskilt. Det är viktigt att förklara att jag inte har med Migrationsverkets asylutredning att göra. Jag försöker berätta om vad Socialtjänsten har för roll. Att vi öpp nar en utredning kring varje person, precis som vi gör med andra barn som blir anmälda till oss. Somliga pratar mycket, andra är tysta. Jag försöker inte pressa dem. Vi använder bbic-metoden, Barns behov i centrum, ett verktyg som täcker upp olika behovsområden som är viktiga i barns och ungdomars liv utbildning, hälsa, känslo- och beteendemässig utveckling, identitet, sociala relationer, socialt uppträdande och förmåga att klara sig själv. Vi träffas också senare tillsammans med ungdomens gode man och går igenom utredningen. Vi hade olika förväntningar på varandra i början, de på boendet och vi på socialtjänsten. Jag upplevde då att de var mycket mer inriktade på att ungdomen skulle vidare till familjehem och vid flera tillfällen blev det omplaceringar. Så här i efterhand vet jag inte vad som var rätt eller fel, men det blev en del akututryckningar. Vi gör så kallade överväganden, rapporterar till politikerna i sociala utskottet, var sjätte månad. Det gör vi med alla våra placerade barn och unga. Vi är med på olika möten och träffar varje ungdom regelbundet för att se hur det går för var och en. Idag har vi socialsekreterare som jobbar med ensamkommande flyktingbarn i länet ett nätverk och vi ses också med jämna mellanrum. När allt är nytt är det svårt att föreställa sig hur det ska bli. Nu har verksamheten satt sig, personalgruppen på Kombo är trygg, det är lugnt där idag. När det dyker upp problem, kan jag och föreståndaren på Kombo prata om det på ett helt annat sätt. Det blir inte lika akut. Skulle det ändå bli en omplacering har vi kommit överens om det tillsammans. Det är viktigt att vi pratar med varandra och håller oss uppdaterade. Jag sitter med i den operativa gruppen som träffas med jämna mellanrum. Gruppen består av tre socialsekreterare, ungdomskonsulenten från skolan, Kjell Nordqvist från Kombo samt en representant från Klarbo, som tar över när de flyttar till eget boende. Vi behöver ha ett ansikte på alla inblandade. Känner man varandra är det lättare att ta kontakt

8 Hassan Moradi Hassan Moradis liv har förändrats radikalt på några få år. Hans dagar är fyllda av studier och på fritiden håller han på att bygga upp en ny thaiboxningsklubb i Falun tillsammans med några goda vänner. Livet i Afghanistan har han lämnat bakom sig. Det är bara en sak som bekymrar honom hur ska han få hit sin lillebror? Hassan är 19 år och kommer från provinsen Helmand i södra Afghanistan. Pappan var yrkesmilitär och mamman hemmafru. Hon tillverkade också mattor i hemmet för försäljning. Familjen tillhörde Hazar-minoriteten av befolkningen, vars språk är dariska. På grund av sitt ursprung tvingades Hassan att sluta skolan efter tre år. Jag fortsatte att läsa för mig själv, pappa hjälpte mig när han var hemma. Annars fick jag mest hjälpa mamma med mattorna. Pappa var borta långa perioder och efter några år tvingades vi flytta. Jag anade att pappa var i en krissituation, även om han ingenting berättade. Det var problem både med regeringen och talibanerna. En dag sitter för evigt fast i hans minne. Han var 14 år, hela familjen var hemma när det knackade på dörren. Mamman sprang upp och gömde sina söner i en stor brödugn ute på gården. Utanför stod fem beväpnade män. Det hördes skrik och bråk efter en evighet vågade pojkarna sig fram. Männen hade fört bort båda föräldrarna. Vi gick till grannen som skickade oss till sina bekanta. Jag ringde min morbror i Iran. Vi fick hjälp att ta oss till honom över bergen. Vi hade inga identitetshandlingar så vi vågade inte gå ut. Risken att bli tillbakaskickade var för stor. Jag fick hjälpa till i ett snickeri men jag ville gå i skolan. Hur länge ska jag hålla på så här? frågade jag. Morbror svarade att han hade planer för mig. Efter en tid berättade morbrodern att han tänkte skicka honom till Europa. Jag blev både förvånad och rädd. Jag fick berätta för min lillebror att jag skulle resa därifrån. En män niskosmugglare skulle hjälpa mig att fly. Jag fick hoppa in i en bil som körde mot gränsen till Turkiet. Sen följde vedermödorna slag i slag en trafikpolis som hotade att skicka tillbaka dem till Afghanistan, mutor, lång vandring över bergen, falska pass, buss till Istanbul, två veckor i en källare där, buss till Izmir, vådlig båtfärd över havet mot Grekland, där båtmotorn lade av mitt på havet, poliseskort till Grekland. Vi fick tillfälligt uppehållstillstånd och åkte med ett stort fartyg till Aten utan problem. Men jag blev ändå tillbakaskickad till ett fängelse i Turkiet. Jag ringde min morbror från fängelset. Nu skickar vi dig direkt till Italien eller Tyskland! svarade han. Jag släpptes efter några dagar och skickades till Istanbul där jag och fyra andra killar fick gömma oss i en lastbil. Det var mörkt och luften var svår att andas. Efter 43 timmar släpptes vi av i en mörk skog. Vi visste inte var vi var, men den friska luften var underbar! Vi stod där i skogen, efter en timme kom en bil, vi blev körda till ett hus där vi fick mat och vila. Där fick vi veta att vi skulle till Sverige. Vi åkte i en täckt bil till Malmö. Klockan 10 på morgonen den 5 november 2010 var Hassan äntligen framme. Han gick runt i Malmö centrum där han till slut hittade en kille från Afghanistan, som tog med honom till sitt boende. Där fick han hjälp att ansöka om asyl hos Migrationsverket. Sedan hamnade han i Ystad på ett transitboende. Efter tre månader fick han reda på att han skulle till Dalarna. Den 2 februari 2011 landade han på Dala Airport och blev skjutsad till Kombo i Falun. Jag ville inte alls vara där. Jag ville tillbaka till Skåne så jag ringde min gode man i Ystad som sa att jag måste stanna i Falun. Jag kunde komma och hälsa på när jag fått asyl. Då bestämde jag mig för att vara helt tyst. I början var allt så svårt. Jag fattade ingenting! Det tog ett tag innan jag blev van. Jag fick en ny god man och började träna thaiboxning i en klubb. Pappa hade lärt mig kickboxning och det påminde om det. Det gillade jag! Hassan gick också in för att plugga svenska och klarade sfi på fyra månader. Därefter kom han in på iv-programmet och läste in alla kärnämnen på ett år, utom engelskan. Det är svårt att lära sig flera främmande språk samtidigt. Jag hade ju fullt upp med att lära mig svenska. Men ska jag komma in på Elteknik, och det vill jag verkligen, måste man kunna engelska, så nu läser jag det. Annars har jag all behörighet. Vill man så kan man. Det har blivit Hassan Moradis valspråk. Han har precis tagit körkort. Han har gått vidare till Klarbo 18+ och bor i egen lägenhet. Han uppskattar att det är så lugnt och skönt. Kim, som blev hans kontaktperson på Kombo, är fortfarande som en storebror för honom. Även om jag skulle få en miljon vill jag inte tillbaka till Afghanistan. Min högsta önskan är att min lillebror kan få komma hit. Han är 16 år idag och är kvar hos vår morbror i Iran. Jag vill inte att han ska behöva göra samma resa som jag tvingades göra. Och jag vill aldrig göra om den resan igen. I sommar ska jag åka till afghanska ambassaden i Iran och söka pass för honom. Det är bara jag som kan bevisa att han är min lillebror

9 Reidar Sjödén Ungdomskonsulent på Klarbo 18 +, behandlingsassistent och journalist Mats Bergström Fotbollstränare för Hälsinggårdens AIK Jag var precis klar med min utbildning till behandlingsassistent. I samma veva utlystes jobben på Kombo. Och plötsligt var jag med och byggde upp länets första mottagning för ensamkommande flyktingbarn. Vi började från noll med att synka ihop oss och försöka förstå vad vi hade gett oss in på. En framgångsfaktor har varit att vi hela tiden dokumenterat, formulerat och presenterat hur vi jobbar. Jag sammanställde ett dokument med våra grundvärderingar, de gäller fortfarande. Vi vet vad vi gör och varför. Det var en prövningarnas tid. För kommunen var det en ny situation. Vilka var det som kom? Flyktingungdomar är de slitna, uthungrade, tacksamma för att de kommit hit? Inte alls. De var starka, tydliga ungdomar som ville framåt. Så de testade gränser, ställde krav och var snabbt ute på Facebook. Många av oss kände oss utmanade av deras beteende. Man fick ompröva sina värderingar helt klart. Det är viktigt att visa att det finns ett sedan, efter Kombo. Du är inte här i en horisontlös evighet, utan du ska vidare i ditt liv. Men du ska förstå att kraven ökar när det är dags att flytta. Du måste kunna mycket mer om dig själv och samhället. Vill du vidare i boendestegen? Kan du tvättstugan? Varför ska man städa? Vad kostar en liter mjölk? Klarbo behövdes när de första ungdomarna var mogna att lämna Kombo. Jag engagerade mig i detta och började bygga upp verksamheten. I december 2009 sjösattes Klarbo 18+. Idag är vi tre anställda som just nu tar hand om 15 killar och tjejer mellan 18 och 21 år. Vi jobbar på uppdrag av Socialtjänsten som beställer tjänsten av aik. Pengarna kommer från Migrationsverket. Efter en del turer kom vi till ungdomskulturhuset Arenan, där vi har vårt kontor. Arenan hade väldigt liten genomströmning av invand rarungdomar. Vi har bidragit med lite mer färg här i huset! Alla går i skolan och bor i egna träningslägenheter som anvisas av Socialtjänsten. Vi har blivit väldigt bra på att samverka i den här kommunen. Ett exempel på det var när en av ungdomarna plötsligt skulle bli förälder. Samarbetet med bvc har varit utmärkt. Vi finns som en sorts avlägsen släkting, en vikarierande vuxen i bakgrunden. Någon servicepersonal är vi inte, de ringer bara när de verkligen behöver. Vi hjälper dem i kontakten med myndigheter, sjukvård, skola, csn-ansökningar, jobbsökning, bankärenden, passärenden, ambassadkontakter Vi försöker få dem att delta i olika fritidsaktiviteter. Få dem att förstå att bollen ligger hos dem. Du får vara med men du måste gå själv. Du är stjärnan i ditt liv. Vi har också ett tänk kring körkortsverksamheten. Med ett körkort kommer de närmare arbets marknaden. De får ett erbjudande från kommunen förutsatt att de uppfyller vissa grundkrav. De måste satsa egna pengar och läsa teori på svenska. Jag frågade en kille om han hade kört bil förut. Nej, jag har bara kört åsna, svarade han. Han sa precis som det var. Snacka om att börja från noll! Det är som bäst när vi märker att vi har full koll på varje ungdom, både här och på skolan. Att vi sam verkar och har professionell vuxennytta av varandra. Vårt jobb är att integrera de här ungdomarna, ge dem trygghet, säkerhet och stabilitet. De flesta vill stanna här, bli vanliga Falubor med rättigheter och skyldigheter. Precis som alla andra. Det är viktigt att ungdomarna får något att göra på fritiden och skaffa nya kompisar. Somliga har mycket att bära på och då kan fotboll vara en bra sysselsättning. På planen ska man ha kul, alla ska få vara med och spela. Själv har jag varit en föreningsmänniska sedan jag var 15 år. Jag har både varit tränare i Värmland, Dalarna och spelat själv. Jag vet att man utvecklas som person i laget. Ganska snart efter det att de första ungdomarna kommit till Falun blev jag tillfrågad om några fick vara med och träna. Då var jag tränare i Falu fk, men de tänkte satsa mer på spets än bredd, så där stod jag med ett lag men ingen klubb. Till slut blev det haik som nappade. De saknade ett juniorlag så det passade jättebra. Första året spelade vi i juniorserien, sedan blev det seniorfotboll. Vi är inne på fjärde säsongen och vi spelar i division sju (en poäng från sexan). Några i laget bor på Kombo, några kommer från Rankhyttans behandlingshem medan andra har sina familjer här i Falun. Det är ett ungt lag som jag hoppas vill utvecklas tillsammans med mig. En kille som var med oss spelar numera i Slätta och är väldigt duktig, en annan provar också där. Det är inte helt lätt alla gånger. Det är svårt att räcka till. Namnen är en tuff utmaning, men jag brukar fixa det, förnamnen går bra. Blir det för många från samma land vill de inte prata svenska, men jag ger mig inte. Visst blir det kulturkrockar ibland, somliga kan inte ta emot kritik inför andra. Men som tränare är det viktigt att jag inte särbehandlar någon. Jag har fått tänka om när det gäller att spela traditionell fotboll, för de utländska killarna har ofta andra värderingar och vi jobbar mycket med att respektera varandra. En kille som kom hade ett uselt löpsteg hur skulle det gå? Vi hade brottningsträning som försäsongsträning och där var han flitigast av alla. Jag hämtade honom till träningen varje gång. Idag är han väldigt snabb och börjar få upp tekniken. En annan av pojkarna är född i Burundi och han kom till mig som trettonåring, är idag 23 år. Han har följt mig hela tiden. Varje träning i början slutade med trasiga glasögon och sprucken läpp för hans del men han fick stöd och jag gav honom hemuppgifter. Han utvecklades till en av mina bästa spelare och vann träningspris och skytteligan ett år. Han provar i år att spela i en annan klubb, men vi har fortfarande kontakt. Jag är en envis värmlänning som vill ha ordning och reda. Det får jag utlopp för som förrådsarbetare på dagarna, men också på fotbollsplan och i omklädningsrummet. Ibland funderar jag över vad jag håller på med, men det känns viktigt att göra något tillsammans med andra alla utvecklas på det viset. Förra julen fick jag ett fint bevis på det. Kommunfullmäktige gav mig ett mångfaldsstipendium, blommor och kronor. Det var ett stort ögonblick för mig

10 Ronnie Magnusson Expert och ansvarig för kontakter med kommuner och länsstyrelser, Migrationsverket amel Mujic Integrationschef, tidigare samordningsansvarig för ensamkommande flyktingbarn, AIK Man ville att det skulle bli bra från början. När reformen genomfördes var Falun var bland de första kommunerna i landet att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Vi trodde att det skulle komma omkring 400 barn per år till Sverige, men redan 2006 kom 800, varav 600 det sista halvåret. Vi insåg snabbt att detta skulle komma att öka. Jag var i Falun flera gånger innan barnen och ung domarna kom dit, på mindre informationsmöten där ansvariga och politiker deltog men också på stormöten med frivilligorganisationer och allmänheten. Det som präglade kommunen var deras entusiasm och känslan att de verkligen vill ha folk med sig. Det märktes tydligt att alla skulle vara med på tåget. Alla inblandade skulle ha samma mål för ögonen och hjälpa de här ungdomarna att etablera sig i samhället på ett bra sätt. Så måste man tänka om det ska bli framgångsrikt. Man bör se till att få mottagandet förankrat på alla plan i samhället. Det gäller också att tänka långsiktigt. Det tar ju några år innan ungdomarna blir vuxna. Gruppen som befinner sig på Kombo och Klarbo växer under några år, men efter hand är de mogna att ta klivet ut i samhället som vanliga samhällsmedborgare. Det gäller att hitta en balans här och den har Falun hittat. En stor del av ungdomarna får uppehållstillstånd och väljer då att stanna kvar i kommunen, skaffa egen bostad och jobb. Det finns alltid de som ifrågasätter en verksamhet som denna. De som tror att det är kommunen som bekostar de här ungdomarnas boende och skolgång. Att pengarna tas från andra kommunala verksamheter. Men så är det inte. Ersättningen för ensamkommande flyktingbarn kommer från staten. Tar bara kommunen vara på de här pengarna och använder dem till just detta, går man inte back. Så länge en ungdom bor i Kombo eller Klarbo får de betalt av staten. De ska självklart få samma möjlighet att fullfölja sin skolgång som alla andra. Allt maskineri är inte välsmort från början. Det vore nästan otroligt om det var så. Under åren har vi haft flera möten för att hitta lösningar på olika problem. I början var vi bara några stycken på central nivå, idag har vi regionala kontaktpersoner. Kontaktpersonen för Dalarnas kommuner finns i Karlstad. Vi har fortfarande kontakt men inte alls lika ofta som tidigare. Det behövs helt enkelt inte. Amel har egna erfarenheter av hur det är att komma till en flyktingförläggning, söka uppehålls tillstånd, och bli kommunplacerad. Han kom som 16-åring med sina föräldrar till Sverige från Bosnien i samband med kriget De hamnade i Leksand, där han började läsa svenska och gick vidare till gymnasiet. Efter studenten arbetade han en tid på bageri i Stockholm. Så kom han in på sociala omsorgs programmet på högskolan i Falun. Efter examen fick han jobb på Migrationsverket i Gävle innan han kom till Falun som integrationshandläggare Jag ville arbeta med människor och integrationsfrågor har alltid intresserat mig. Efter knappt ett år blev jag samordnare för mottagningen av ensamkommande flyktingbarn. Ska man lyckas med mottagandet måste man samarbeta. Uppdraget är komplext, det involverar flera samarbetspartners, både inom och utanför kommunen. Ingen aktör kan lyckas på egen hand, de övriga måste vara med. Den insikten hade Annika Nyström väldigt tidigt. Hon sa Hur väl vi lyckas med mottagandet blir ett kvitto på hur väl vi har lyckats samarbeta med varandra. ansvaret ja, det har verkligen varit en resa! Den tog tid och det var nödvändigt att den fick göra det. Jag tror det var tur att uppdraget hamnade hos aik. (Se figur på sid 2.) Vi har ett annat perspektiv och är inte lika styrda av lagar och förordningar som socialtjänsten är. Vi fick samordningsuppdraget och då blev det tydligt att vi skulle ha ansvar för detta. Det är otroligt viktigt när man startar mottagningsverksamhet i en kommun att någon får samordningsuppdraget. Det räcker inte att anställa en boendechef som i sin tur ska anställa folk och sätta igång boendet. I början behövs någon som, minst på halvtid, har samordningsansvaret av alla aktörer. Sedan kan behovet minska när rutiner och ansvarsområden satt sig. En annan styrka var att vi på aik kan mycket om integration och dagligen arbetar med flyktingar. Men det betydde också att i början ringde alla hit samtidigt. Det var minst sagt en hektisk tid, men också mycket lärorik. För egen del tycker jag nog att det gick lite för snabbt, jag höll på att slita ut mig fullständigt. Jag insåg nog inte i början hur komplicerat uppdraget faktiskt var. Man vill att saker ska hända, man vill få till beslut, men detta är en process som går långsamt. Vi fick ofta tillbaka bollen, speciellt den första tiden. Den första tiden använde jag mig väldigt mycket av Annika som bollplank. Jag fick hennes stöd i processen att samordna och tydliggöra uppdraget. I en kommun har man olika förvaltningar och vi har olika chefer. Eftersom allt var så nytt fanns det många frågetecken vi fick räta ut under resans gång. Första året handlade det mycket om att upprätta rutiner, fördela Jag känner mig stolt över att ha varit delaktig i den här processen. Jag ser positivt på resan som vi har gjort tillsammans. Det var jobbigt för oss alla, men vi har gjort så gott vi har kunnat. Det har utvecklats bra. Vi får ett kvitto på det nu när andra kommuner frågar hur vi gjorde. Vi har lyfts upp till att bli ett positivt exempel som andra kan ta efter

11 Sverige har alltid tagit emot ensamkommande flyktingbarn. Många minns säkert de finska krigsbarnen på 1940-talet. Idag är Sverige ett av de länder som tar emot flest ensamkommande flyktingbarn. Reformen om att kommunerna skulle ansvara för omhändertagandet infördes 1 juli Då räknade man med att det skulle komma omkring 400 barn och unga per år. Det kom över 800 första året. Under 2013 tror man att runt ensamma ung domar ska nå Sverige för att söka asyl. Som läget är idag är de flesta från Afghanistan och Somalia. En växande grupp kommer från Syrien. Majoriteten är pojkar, medelåldern är år. Falun har hittills tagit emot 56 barn och ungdomar, 17 flickor och 39 pojkar. Nio av dem är redan självförsörjande i arbete. Och Hassi sjunger igen Vi ger människor förutsättningar att skapa sin egen framtid. text: Agneta Barle, a b Barle ab, grafisk form/illustration: Titti Lorentzson, foto: Annika Björndotter, tryck: Strålins, april 2013 Falu Kommun Arbetsmarknads- och integrationskontoret, AIK aik@falun.se