Adoption, Samspel, Möjligheter

Transkript

1 Adoption Samspel Möjligheter 1 Adoption, Samspel, Möjligheter En hel dag om adoption, arrangerad av Folåsa behandlingshem. Till vänster är det professor Femmie Juffer som föreläser, till höger Hanna Wallensteen under sin teatermonolog Att veta sin plats. En konferens om adoption och anknytning arrangerad av Folåsa behandlingshem och SiS, den 10 november Folåsa behandlingshem arbetar sedan sju år tillbaka med behandling inriktad mot adopterade ungdomar och deras familjer. Frågor kring adopterades livsvillkor får i dag ett allt större utrymme i takt med att kunskaperna ökar. Vad är det som är så viktigt för oss att veta? Varför kan vi inte tänka som vi brukar kring barn och ungdomar som behöver hjälp och stöd? Vi vet att samspelet i relationen mellan föräldrar och barn både före och efter adoptionen har en mycket stor betydelse. Konferensens syfte var att ut olika perspektiv belysa anknytningens betydelse och påverkan för adoptivfamiljen och vilka möjligheter denna kunskap kan ge. process som ständigt pågår. Vi har mycket kvar att lära. De barn som kommer till oss har problem med relationer, samspel, sökandet efter en egen identitet. De är barn som lidit förluster i anknytningsfasen och det viktigaste för oss är att lära vilka förluster som går att kompensera. Under dessa sju år har vi haft 50 adopterade barn hos oss, drygt hälften av dem adopterades innan ett års ålder. Hundra procent av dem har social problematik, bara åtta procent har någon sorts missbruksproblematik. 75 procent av dem är mellan 14 och 15 år när de kommer till oss, de befinner sig i livets brytpunkt mellan att vara barn och vuxen. I dag har vi samlats här för att lära mer om adoption, en dag där objektiva resultat kommer att ställas mot subjektiva erfarenheter. INLEDNING Inger Sundqvist, institutionschef Folåsa behandlingshem: Att lära mer om adopterade barn och behandling är en Sture Korpi, generaldirektör SiS: De adopterade, i förhållande till sitt antal, är kraftigt överrepresenterade på våra institutioner. Detta kräver åtgärder, de har rätt att få hjälp. Det är ett kvalitativt problem som kräver forskning och insatser. Skolan är viktigt,

2 Adoption Samspel Möjligheter 2 familjeanknytningen är viktig. Folåsa är Nordens enda behandlingshem med inriktning på adoption. FEMMIE JUFFER Femmie Juffer, professor, Universitetet i Leiden, Holland. Femmie Juffer är en av få professorer i adoptionsfrågor i Europa. Det arbete hon presenterade på konferensen var utfört av henne tillsammans med hennes kollegor vid The Center for Child and Family Studies. I deras arbete har de fokuserat vid uppkomsten av de mönster som ligger bakom anknytningsfasen samt anknytningsfasens konsekvenser. De har studerat anknytningen i olka typer av familjer och miljöer (exempelvis adoptivfamiljer och förskolan) och man har även lagt vikt på frågan hur man kan främja anknytningsfasen hos barn. Hennes eget arbete handlar framför allt om forskning kring adoption och intervention. Sedan hon fick en professur kring adoptionsfrågor vid Universitetet i Leiden har hon kunnat ägna än mer tid till dessa frågor. I dag vill jag tala om utvecklingen av anknytningsfasen och vårt arbete vad gäller interventioner i området som handlar om anknytning. Min presentation utgår från två Professor Femmie Juffer. framför ingen mamma alls. Dessutom: Om en av de stålfigurerna som fick agera surrogatmamma kläddes med päls föredrog de denna framför den kalla surrogatmamman. Och när dessa apor konfronterades med fara, till exempel en leksaksrobot, sprang de till surrogatmamman och klamrade sig fast vid denna. Detta beteende kan även ses hos barn när de är stressade, rädda eller ledsna. Det naturliga beteendet är att söka trygghet och skydd hos någon av föräldrarna, det vill säga kontakt och närhet. Experiment har också visat att detta beteende är medfött redan hos små spädbarn. Barn som är trygga i anknytningsfasen kan hålla en balans mellan behovet att utforska omgivningen och att söka skydd när det blir oroligt. olika perspektiv: För det första vill jag ge er en kort översikt på effektiviteten hos olika interventioner, kunskap baserad på en genomgång och metaanalys av olika anknytningsbaserade interventioner. För det andra vill jag redogöra för våra intryck av vårt arbete med föräldrar och barn, baserat på erfarenhet av arbete med anknytningsbaserade interventioner. Förhoppningsvis ska det ge er en insikt i utvecklingen av anknytningsprocessen, den roll föräldrar spelar i den, och hur vi ska kunna stödja föräldrar genom interventioner. VAD ÄR ANKNYTNING? Sedan presenterade Femmie Juffer själva konceptet anknytning : Om ett ungt djur eller ett spädbarn konfronteras med rädsla eller osäkerhet är den första reaktionen att söka skydd på en säker plats för tröst, stöd och trygghet. Vikten av denna mekanism visade John Bowlby och Mary Ainsworth vilket resulterade i anknytnings-teorin. De kom fram till det genom bland annat försök med apor på 60-talet. Unga apor föredrog en surrogatmamma VARFÖR ÄR ANKNYTNING VIKTIG FÖR BARN? Det handlar inte bara om trygghet, det handlar också om att ge dem redskap; förväntningar och känslor riktade mot andra människor och dem själva. Kan jag lita på människor? Är jag värd att älska? De svaren kommer från den respons man får när man försölker knyta an. Vi fann att barn som hade bra relationer med sina föräldrar hade bättre relationer med sina kamrater vid sju års ålder jämfört med dem som hade störningar i anknytningsfasen. Barn som är trygga i anknytningsfasen kan hålla en bra balans mellan behovet att utforska omgivningen natur, leksaker m.m. och att söka kontakt och skydd när det blir oroligt. Och efter en fara, när barnet fått den trygghet det sökt, vågar det sig ut för att söka reda på äventyret igen. Otrygga barn kan sakna den förmågan, den balansen, de beter sig antingen eller och växelverkan mellan de två tillstånden sker mycket långsammare, så långsamt att de inte hinner med. Detta kan till exempel ge sig i uttryck av otröstlighet. De kan inte pendla mellan de två förhållningssätten på samma sätt.

3 Adoption Samspel Möjligheter 3 Detta beteende, osäker oorganiserad anknytning (insecure disorganized attachment), hittades nyligen av en forskare vid namn Mary Main. Dessa barn visar avvikande beteende under anknytningsfasen: till exempel kan det, på väg att söka skydd hos en förälder, plötsligt frysa i rörelsen, ibland i flera minuter. Det är som om barnet upplever ett dilemma: han eller hon vill till föräldern för skydd men på samma gång är det något i förälderns beteende som skrämmer honom eller henne och som gör att barnet inte kan fullfölja aktionen. Barnet upplever ett nödläge som det inte kan lösa. Oorganiserad anknytning (disorganized attachment) oroar oss, säger Femmie Juffer, eftersom det förutsäger beteendestörningar och psykopatologi. I dag tror vi att oorganiserad anknytning är ett större problem än den vanliga, otrygga anknytningen. ANKNYTNINGENS FAKTORER 1. Föräldrars förmåga till sensibilitet och lyhördhet, och förmåga att ge svar på barnens signaler, påverkar barnens förmåga att anknyta. 2. Föräldrars mentala tillstånd. Här finns fyra typer av tillstånd. Avvisande föräldrar likt undvikande barn motverkar avvisande föräldrar sin förmåga att knyta an, till exempel genom att glömma svårigheter i sin egen barndom eller genom att upphöja sina egna föräldrar till ideal Vi fann en signifikativ effekt i och med att interventionerna faktiskt lyckades förändra det känslomässiga beteendet hos föräldrar. utan att kunna förklara varför. Föräldrar för upptagna av egna tankar (preoccupied). Dessa, i kontrast till de avvisande, fokuserar helt på relationer och anknytningsfaser, till exempel genom att visa en outtömlig ilska gentemot de egna föräldrarna. Autonoma, självstyrande föräldrar. Dessa har förmåga att se tillbaka på sin egen anknytningshistoria på ett följdriktigt sätt och se vilka effekter deras uppväxt har haft på dem som vuxna personer. Obeslutsamma, tveksamma personer påminner om oorganiserade barn; de visar tillfälliga avvikande beteenden i sitt tänkande eller resonerande. Om man kombinerar dessa två variabler, både föräldrars förmåga till sensibilitet och dess mentala tillstånd, skulle man kunna anta att interventioner ämnade att uppmuntra trygg anknytning hos barn borde rikta in sig på både föräldrars mentala tillstånd och deras beteende. 88 OLIKA INTERVENTIONER UNDERSÖKTES Tillsammans med två andra forskare genomförde Femmie Juffer nyligen en narrativ studie och en kvantitativ metaanalys av ett stort antal studier om aknytningsbaserade interventioner. 70 studier med 88 olika interventionsmetoder undersöktes. I studierna ingick också en stor mängd familjer och barn och tack vare detta kunde flera hypoteser kontrolleras. Först en titt på den narrativa studien: De flesta interventioner designades för föräldrar och barn i riskzonen, till exempel deprimerade unga mödrar, för tidigt födda barn eller adopterade barn. Bara i fem av 70 studier prövades en intervention i välmående medelklassfamiljer. Interventionernas fokus varierade: En del var inriktade på beteende ämnade att bejaka sensibilitet och lyhördhet. Några av dessa verkar främja sig från Ainsworths definition av sensibiltet i och med att de försökte lära föräldrarna bättre perceptionsförmåga genom att lära dem att noggrant iaktta sina barn. Till exempel bad man dem skriva ner sina iakttagelser av barnen eller att peka på barnens olika reaktioner genom att studera dem på videoinspelningar, allt för att uppmuntra föräldrarna att bli bättre observatörer. Andra interventioner riktade mot sensibilitet verkade vara baserade på den andra delen av Ainsworths definition: att svara på barnens signaler på ett rimligt och snabbt sätt. Hos ytterligare andra interventioner låg fokus på den mentala biten, till exempel genom att tillhandahålla föräldrarna samtal kring anknytningsprocessen eller psykoterapi. Dessutom fanns där kombinationer av olika interventioner, till exempel i ett amerikanskt projekt där ekonomisk rådgivning samsades med föräldraklasser för att främja sensibiliteten. MINDRE INTENSIVA LYCKADE Metoderna varierade i intensitet. En del interventioner var väldigt personliga och krävde föräldrarnas aktiva deltagande medan andra var mindre intima; till exempel informationsbroschyrer, videoinspelningar eller att ge föräldrarna en barnvagn. Intressant är att de interventionsmetoder som var mindre intensiva och personliga ofta visade sig vara oväntat lyckade. Men antalet studier med dessa interventioner var relativt få och man kan därför inte dra några långtgående slutsatser från dem. Så till de första resultaten av metaanalysen: Hur lyckade var olika interventioner när det gäller att öka sensibiliteten hos föräldrar? Vi fann en signifikativ effekt i och med att interventionerna faktiskt lyckades förändra det känslomässiga beteendet hos föräldrar. Det fanns också skillnad mellan

4 Adoption Samspel Möjligheter 4 slumpmässigt valda studier och icke slumpmässiga. Slumpmässiga studier var inte lika effektiva när det gäller att bejaka sensibiliteten jämfört med de icke slumpmässiga, säger Femmie Juffer. Sensibiliteten hos föräldrar är alltså väldigt viktig och den måste uppmuntras. Detta visar att den går att förändra. SENSIBILITET VIKTIGAST Metaanalysen för anknytningsstudier visade en viktig men liten effekt, nämligen den att interventionerna lyckades förändra barns otrygghet, men inte lika mycket som föräldrars sensibilitet. Kanske var det lättare att förändra föräldrars beteende därför att interventionen var direkt riktad mot dem, barnen var inte aktivt delaktiga. I det här fallet var slumpmässiga studier mer lyckade än de icka slumpmässiga. HUR BEJAKA BARNENS ANKNYTNING? Vilket är det mest lovande tillvägagångssättet när det gäller att bejaka barnens förmåga till trygg anknytning? Man jämförde interventionerna som var direkt riktade mot sensibiliteten med andra tillvägagångssätt (exempelvis socialt stöd och en kombination av olika interventioner) och fann att interventioner riktade mot sensibiliteten var mer effektiva. Detta befäster teorin om att sensibilitet och förmåga att knyta an relaterar till varandra. Och det verkar än en gång som om det är lättare att förändra föräldrars sensibilitet än att förändra relationen mellan föräldrar och barn. METAANALYSENS SLUTSATSER Interventioner riktade mot sensibilitet är mer lyckade än de riktade mot själva anknytningen. Dessutom verkar enstaka riktade interventioner vara mer lyckade än en kombination av flera. Femmie Juffer är en av få professorer i Europa som forskar kring adoptionsfrågor. när det gäller trygg anknytning, 74 procent. I normala grupper brukar siffran ligga runt procent. Det var ingen skillnad vad gällde pojkar och flickor, inte heller spelade det någon roll om de kom från Sri Lanka, Sydkorea eller Colombia. Femmie Juffer berättar vidare att en anknytningsbaserad intervention testades i en grupp adoptivfamiljer (90 Det verkar än en gång som om det är lättare att förändra föräldrars sensibilitet än att förändra relationen mellan föräldrar och barn. LONGITUD STUDIE Nu skulle jag vilja berätta för er om vår longituda kommande studie om adoptivfamiljer som börjar redan i spädbarnsålder. Alla barn var adopterade från Sri Lanka, Sydkorea och Columbia, och alla var adopterade innan sex månaders ålder. Vi studerade familjerna när barnen fortfarande var väldigt små, sedan i en uppföljningsstudie när barnen var sju år gamla och just nu pågår studien när de hunnit bli år gamla. Adoptivbarnen visade upp ett normalt procentantal stycken) som inte hade egna biologiska barn. I samtliga fall var det adoptivmammam som var den primära försörjaren av omsorg och interventionerna var riktade mot henne. Studien genomfördes med tre grupper: 1. En kontrollgrupp som inte fick någon intervention, dock en informationsfolder om adoption. 2. Den första gruppen med interventioner fick en personlig bok med titeln Det första året i livet. I boken fanns råd för sensibla föräldrar, och frågor samt tomt utrymme där man kunde fylla i observationer man gjort om barnet.

5 Adoption Samspel Möjligheter 5 3. I den andra gruppen med interventioner fick man samma bok, men dessutom tre sessioner av video-återkoppling: man filmade mamman och barnet, till exempel när de lekte tillsammans. Intervjuaren försökte sedan under genomgången av videon peka på barnens anknytningsbeteende medan man förklarade vikten av ett sensibelt föräldraskap. Den videobaserade interventionen var framgångsrik: mödrarna i denna grupp visade sig vara avsevärt mera sensibla och samarbetsvilliga gentemot sina barn. 90 procent av barnen i denna kontrollgrupp visade en trygg En effekt av Femmie Juffers studier tillsammans med sina kolleger är att det sedan 1999 finns ett nytt eftervårdskoncept i Holland: alla familjer har rätt till videoåterkoppling ett till två år efter adoptionen. Programmet omfattar fyra träffar och många är intresserade. HUR SKA ADOPTIVFÖRÄLDRAR BETE SIG? VAD SKA DE VETA? De bör tränas på att bli mer sensibla, t.ex. genom video-återkoppling Adoptivföräldrar måste lära sig tyda barnens signaler. Dessa är ofta väldigt subtila, beroende på att de blivit förnekade. När ingen hör dig gråta slutar du. anknytningsprocess. För grupp ett var siffran 70 procent och för grupp två 80 procent. Samma intervention användes också i en mindre studie med adoptivfamiljer med egna barn såväl som adoptivbarn, även här var barnen adopterade innan sex månaders ålder. Här prövades bara videoåterkopplingen tillsammans med den personliga boken. Dock fann man inga större avvikelser jämfört med det första testet, däremot visade föräldrarna något större mognad. LÅNGSIKTIGA EFFEKTER När barnen hunnit bli sju år gamla fann vi inga effekter av interventionerna nämnda ovan hos familjer med bara adoptivbarn. Men det beror framför allt på att vi inte hade möjlighet att mäta hur anknytningen för dessa barn fungerat eftersom vi inte lyckats hitta några fungerande metoder för detta. Intressant nog fann vi dock långsiktiga effekter i gruppen med familjer med egna barn. I denna grupp visade både pojkar och flickor upp mindre beteendestörningar (till exempel depressioner, inåtvändhet och aggressioner) än hos kontrollgruppen, och flickorna visade dessutom upp bättre självbehärskning och social kompetens. Alldeles nyligen har vi lyckats analysera alla videoinspelningar med barn med oorganiserad anknytning (disorganized attachment). Vi kombinerade familjer med egna biologiska barn med de utan. Vi fann att interventionen med video och personlig bok var framgångsrik när det gällde oorganiserad anknytning, och detta gällde för bägge grupperna. Femmie Juffer berättar vidare att färre barn i dessa grupper visade upp ovan nämnda störning jämfört med de i kontrollgruppen. Ännu intressantare är att att detta var en sidoeffekt, man hade inte väntat sig att kunna hjälpa dessa barn då det hittills funnits få behandlingar riktade mot barn med oorganiserad anknytning. Det har dessutom visat sig att video-interventionen kan upptäcka kommande problem med oorganiserad anknytning (disorganized attachment). De måste lära sig tyda barnens signaler. Barn signaler är ofta väldigt subtila, de visar inte direkta signaler vilket bl.a. har att göra med att de blivit förnekade förut, exempelvis på barnhem. När ingen hörde dem gråta förut slutade de gråta. De bör tränas i att inte spegla barnets reaktioner alla gånger. Ofta är barnens signaler också skadade, deras bakgrund gör att de sänder ut mis-cues, det gäller att veta hur vi ska reagera på dem. Exempel: Ett barn slår sig, men gråter inte trots att det borde, ber inte om hjälp. Om vår reaktion är att han eller hon är okej bara för att barnet inte gråter och låter dem fortsätta leka befäster vi beteendet. I stället måste vi försöka tänka bakom barnets reaktion och trösta även om det inte ber om det. Det gäller att träna föräldrar i detta. KUNNA FÖRUTSPÅ BETEENDE? Ett av målen med den longituda studien var att man ville ta reda på om ett barns anknytningsprocess och föräldrars sensibilitet kunde förutspå ett barn beteende vid sju års ålder bortsett från det egna temperamentet. Man skilde på fyra olika utvecklingsfaktorer: social utveckling, kognitiv utveckling, fungerande personlighet (självbehärskning och återhämtningsförmåga) samt beteendeproblem. En av de teser vi ville testa var den huruvida föräldrar över huvud taget spelade någon roll eller om barnens utveckling var genetisk betingat som psykologen Judith Harris hävdat. Det var viktigt att vi kunde ta in föräldrarna i den här studien och visa på att relationen mellan föräldrar och barn är viktig. Det visade sig att en kombination av ett moderat eget temperament (easy temperament) och en trygg anknytning förutspådde bättre resultat vid sju års ålder medan en kombination av oorganiserad anknytning (disorganized attachment) och svårt temperament (difficult temperament) förutspådde sämre anpassningsförmåga. Man fann dessutom att en trygg anknytning förutspådde en positiv social anpassningsförmåga vid sju års ålder oavsett barnets egna temperament.

6 Adoption Samspel Möjligheter 6 Alltså: föräldrar gör skillnad. Och nyttan av behandling och interventioner är självklar; det är viktigt att uppmuntra den tidiga relationen mellan föräldrar och barn. KAN MAN BRYTA MÖNSTRET? Till sist berättar Femmie Juffer om en annan studie som pågår just nu och som inte omfattade adoptivfamiljer. Frågan de ställde sig där var: kan man bryta mönstret hos barn som har en otrygg anknytningsprocess? Det vi vet är att föräldrar med mentala problem gällande anknytningsfasen tenderar att utveckla en otrygg anknytning till sina barn. Är det möjligt att stödja dessa föräldrar så att de kan övervinna sin egen osäkerhet och knyta starka band med sina egna barn? Vi prövade detta i en grupp om 81 mödrar som alla klassades som otrygga och befann sig i riskzonen. Alla barn var dessutom deras förstfödda. En typ av intervention riktades mot mammans mentala hälsotillstånd och den andra typen av intervention riktades mot mammans beteende, det vill säga i syfte att uppmuntra sensibelt beteende. Vi hoppades att dessa interventioner riktade mot mamman skulle vara effektiva för barnets möjligheter till trygg anknytning. I den första gruppen (VIPP) riktade man in sig på beteende genom broschyrer och video-återkoppling. Bland annat använde man sig av metoden speak for the baby, dvs. man tittade på videon tillsammans med mamman och förde barnets talan. I den andra gruppen (VIPP-R) kombinerade man en beteendeinriktad intervention med en vars inriktning låg på den mentala hälsan. Förutom broschyren och videon hölls även samtal med mammorna om dera egna anknytnings-upplevelser, om den egna barndomen, om tidigare anknytning/separationer. De resultat som finns gäller interventionen riktad mot moderns sensibilitet, och här fann man en avsevärd skillnad; dessa mammor var betydligt mera sensibla än de i kontrollgruppen. SLUTSATS Föräldrar kan påverkas! Oorganiserad anknytning (disorganized attachment) förändrades genom olika typer av föräldrar-interventioner. Föräldrars sensibilitet i tidig ålder viktig för barnens möjlighet till anknytning. Viktigt för barnens utveckling. VETA SIN PLATS Teatermonolog med efterföljande diskussion av och med Hanna Wallensteen. Hannas teatermonolog handlar om Lotta som sitter häktad för att ha misshandlat en liten pojke. En sevärd teater som tar upp problematiken om att vara Hanna Wallensteen som Lotta. adopterad och söka sin identitet. Lotta besitter ett självförakt som slår över, hon saknar redskap att hantera det faktum att hon är adopterad. Hanna Wallensteen är 32 år gammal och är född i Etiopien. Hon kom till Uppsala när hon var sex månader gammal. Hon har en fil kand i psykologi, och blev allvarligt intresserad av adoptionsfrågor på 90-talet. I dag jobbar hon med adoptionsfrågor på olika sätt, bl. a. i ett nätverk. Monologen är påhittad, grundad på egna funderingra och berättelser från andra, forskning och fantasi. Jag har spelat den sedan 1999, berättar Hanna. FÖRHÅLLNINGSSÄTT VIKTIGT Sedan följer en diskussion där Hanna uttrycker följande funderingar: Ordval har stor betydelse. Väldigt ofta kallas adopterade för adoptivbarn. Det är okej så länge de är barn. Det är lite märkligt med 50-åriga adoptivbarn. Ett förhållningssätt gentemot omgivning är viktigt. Varför ska det vara folks rättighet att ställa närgångna frågor till en förälder med adoptivbarn? Det är en viktig del för hur adoptionsbarn kan skapa en egen integritet. I mångt och mycket handlar det om vilka gränser föräldrarna sätter. Men föräldrarna är inte alltid där. Hanna berättar om hur hon hade det på förskolan där folk dök på henne och skulle ta på hennes hår. Fröken tyckte det var bra, då känner de att det inte är något konstigt. Men Hanna säger: Jag tyckte det var jättekonstigt, jag ville inte att de skulle ta på mig! Samtidigt ville jag vara snäll så jag lät dem göra det, men jag hatade det. Hon menar att föräldrar och exempelvis skola måste hjälpa till, vara med och markera. Fortfarande händer det ofta på bussen att folk kommer fram och frågar var jag kommer ifrån eller liknande. Ganska närgångna frågor. I dag kan jag välja om jag vill svara eller inte, men om ingen tidigare visat mig att jag kan välja är det svårt.

7 Adoption Samspel Möjligheter 7 Frågor kring adoption är ofta laddade och man måste lära sig stå ut med det och hantera det. Ett skäl till att de är laddade är att de berör saker man inte kan förändra, t.ex. hudfärg. Att få tillgång till sitt ursprung är en viktig process. De flesta adoptivbarn växer upp i medelklass- och överklass, långt ifrån de miljöer de kommer ifrån. Man vill höra till, vill vara som alla andra. Och frågan man ställer sig är: Vad är egentligen normalt? EN RÄV I BAGAGET En räv i bagaget adoptionens innebörd: Risker och möjligheter av Lotta Landerholm, leg psykolog och leg. psykoterapeut, författare och inhemskt adopterad. Barn i antikens Sparta hade det inte så bra. De skulle härdas. Det fanns en pojke som stal en räv och gömde den innanför skjortan. Men det han var rädd för var egentligen inte att ertappas för stölden, utan för att vissa smärta. Pojken dog när räven åt sig in i hans hjärta. Pojken var tyst, därför kunde ingen hjälpa honom, därför dog han. Detta är avgörande för oss människor: Hur vi förmår leva med svårigheter, inte svårigheterna i sig. Så inleder Lotta Landerholm sitt föredrag och fortsätter: kultur och normer avgör mycket hur livet blir. Men en sak ändrar sig aldrig: barnet är alltid beroende av de vuxna för att överleva. Även kulturella värderingar är avgörande för hur det ska gå, exempelvis beträffande moderskapet. Moderns status stärktes under slutet av 1800-talet, det behövdes en ideologi för familjen i industrialiseringen, familjen som ideal. Modern står för upprätthållandet av idén om lycka. Blodsbandens kulturella värde är också viktigt. Det ökade i slutet av 1900-talet, bland annat genom det faktum att barn oftast ses som en kärleksprodukt. Adoption är numera oupplöslig, förut fanns det kryphål. Men ändå värderas släktskap grundade på beslut som mindre stadiga än de förbundna genom blodsband. Och i en adoptivfamilj ingår alltid de biologiska föräldrarna eftersom vi lever i en kultur med starka biologiska värderingar. FYRA GRUNDVILLKOR Oavsett olika tider och kulturer så finns fyra grundvillkor med vid adoption: 1. Kontinuitetsbrott Barn är meningssökande. Man försöker finna samband kommer hon om jag gör så? etc. kopplingen mellan den egna aktiviteten och vad som sker på grund av den. Hjärnan utvecklas i relation till de personer och erfarenheter barnet möter. Adopterade barn har ett avbrott under den här tiden. Släktskap grundade på beslut värderas som mindre stadiga än de förbundna genom blodsband. Trots att adoptionen numera är oupplöslig. Det dröjde länge innan jag insåg vad det faktum att jag var adopterad gjorde med mig, i relationer med mera. Jag hann bli både psykolog och terapeut innan jag läste en bok om adoption och började intressera mig på allvar var hon på en konferens, man diskuterade hur man kan förhålla sig till en fråga som berör en själv. Hennes fråga var: Hur förhåller sig det faktum att jag själv är adopterad till min roll som mor? Hon började forska i ämnet men efter ett tag sökte hon något annat, gick en kurs i att skriva kriminalnoveller och det hela slutade med att hon publicerat två kriminalromaner. Men så satt hon ändå på en massa material om adoption och adopterade. Det var då hon bestämde sig för att skriva en bok i ämnet, Adopterad. Lämnad. Vald. Och sen? Boken är baserad på rapporter där adopterade blivit intervjuade, totalt 1400 intervjuer. BARNET ALLTID BEROENDE AV VUXNA Adoption har alltid funnits, men det har betytt olika saker i olika tider. Adoption värderas olika, de vuxnas Om avbrottet sker gång på gång, om det egna sökandet inte inverkar på omgivningen, får man ingen meningsstruktur, känslan av att kunna påverka påverkas. 2. Separationsupplevelser Barn är människosökande. Detta finns hos alla adopterade. Redan innan födseln känner barnet igen modern. Ett spädbarn överlever inte ensam. Om avbrott sker ger det en effekt: rädsla, förtvivlan m.m. För adopterade gäller rent krasst: den som ska ta hand om de känslorna finns inte där. 3. Uppväxt i en biologiskt främmande miljö Barn är sammanhangssäkande. Ett barn försöker hitta tillhörighet. Mycket av detta sker i vanliga fall med biologins grund: Åh, vad hon är lik morfar osv. Den biologiska möjligheten av igenkännelse och referenser finns inte för adopterade. 4. Kulturella värderingar som är i konflikt med adoptionserfarenheten

8 Adoption Samspel Möjligheter 8 inom familjen är de som formar den adopterades mönster och redskap för att umgås med de erfarenheter det har med sig och de rädslor den väcker. Det är där, i adoptionsfamiljen, man kan lära sig att hantera sig själv som lämnad, vald och olika. Utanför familjen finns det sociala livet med de frågor som är aktuella för alla, frågor om att bli lämnad, väljas och att vara olik andra. De kommer att väckas i skolan får jag vara med? De kommer att väckas i arbetslivet och i kärleken. Därför är det oerhört viktigt hur frågor och känslor förknippade med att bli lämnad hanteras i den egna familjen. I en adoptionsfamilj, där de finns i själva utgångspunkten för dess formande, blir det särskilt viktigt hur de hanteras. Om sådana känslor måste gömmas blir de farliga. Skuld, tabun, rädsla att inte räcka till. Det kan krävas utveckling av redskap för att hantera livet där alla dessa frågor kommer igen och igen. ATT BLI SUBJEKT Leg. psykolog och författare Lotta Landerholm. Att faktiskt veta vad man känner och behöver, och att hitta uttryck och språk för det, är ena halvan av en Att faktiskt veta vad man tycker och känner, och att hitta uttryck för det, är ena halvan av en utveckling. Att veta att andra också känner detta är den andra. Barn vill inte skämmas. I vissa kulturer har det länge funnits en stor skara med oäkta barn. Det är ovanligt hos oss, men miljön barnet kommer ifrån har det ofta. Samtidigt finns det ingen kultur som premierar att mödrar lämnar ifrån sig sina barn, det är förbundet med skam. Alla har frågor om livet: Vad är biologi? Varför ser jag ut som jag gör? I en adoptionsfamilj är biologi och miljö särskilda. Det blir svårare att få ihop det olika personer som står för de två delarna. VEM ÄR JAG? Frågor om biologi och miljö finns för alla vad beror på vad? Är jag den jag är för att jag i grunden är den jag är? Eller för att jag vuxit upp i den här familjen? De flesta har någon gång fantasier om sina riktiga föräldrar. Att man blivit utbytt på BB etc. För adoptivbarn stöter dessa fantasier mot verkligheten barnet inser att föräldrar kan faktiskt välja barn! Det inre rummet för fantasin kan krympa, det finns en risk att barnet inte vågar ta ut svängarna. FÅR JAG VARA MED? Lotta Landerholm berättar att det är i relationer som vi lär oss att vara i relationer. De relationer som formas utvecklingsuppgift. Och att erfara och förstå att andra också har känlsor är den andra. Att själv bli subjekt, och att förstå att andra är det, är båda lika viktiga för att relationer ska kunna upprätthållas. 4 FOKUS FÖR PROBLEMANALYS OCH BEHANDLING MED UTGÅNGSPUNKT I DEN EGNA SPECIFIKA HISTORIEN 1: Behov (Lichtenbergs motivationsteori). Förmågan att - kunna känna igen sina behov och - kunna ta hand om behov i samspel när båda parter i samspelet (adoptionsfamilj) har erfarenhet av övergivenhet i bagaget Lichtenbergs 5 grundläggande behov: att psykiskt utveckla redskap att ta hand om sin kropp Ett övergivet barn saknar kontinuitet kring det fysiska omhändertagtandet, t.ex. att relatera till hunger, kyla och registreta fysiska behov om detta är avbrutet eler dåligt skött blir det komplikationer. Föräldrar som inte kan få biologiska barn har också erfarenhet av att det fysiska inte är i kontroll av det psykiska. De har inte kunnat behärska sin kropp. att knyta känslomässiga band

9 Adoption Samspel Möjligheter 9 Hos barn men också hos infertila vuxna som längtar efter en familj ett brott i själva anknytningen till livet. Även i relationer, olika sätt att hantera kriser. att få utforska lika med erfara kompetens. Understimulerade barn som inte får upptäcka sin omgivning och utveckla kompetens. Föräldrar: De har inte fått vara med om den utforskning det innebär att bli gravid och föda sitt barn. att få visa aversion genom att protestera respektive dra sig tillbaka Att få dra sig undan, en grundläggande rättighet. Hur ser det ut på institution? Att aldrig få uppleva att det hjälper att säga ifrån. Föräldrar: infertilitet väcker förtvivlan och raseri. Man förbannar sin kropp, man förbanna partnerns kropp, sina egna föräldrar som födde en. Men det hjälper inte, det blir ändå inga barn. att få sensuell och senare sexuell njutning. Behov av närhet. Barn behöver beröring, här har det funnits ett brott i utvecklingen. Föräldrar: infertilitetsundersökningar hemskt. Att behöva utsättas för andras värderingar av ens egen sexualitet. VAD BEHÖVER MAN SOM BEHANDLARE? Allt detta möts i adoptionsfamilj. Om föräldrar hanterat sina erfarenheter så är det kanske de som bäst kan möta dessa barn. Om inte är det vår uppgift som behandlare att verka för det. Det måste man ha som fokus när man bemöter adopterade. Detta måste man som behandlare förstå: Vilka effekter har knutits till behoven? Rädsla? Vilka behov behöver uppmärksammas? Hur upptäcker vi det som inte är närvarande, ex det frånvarande skriket? Måste lirkas fram, arbetas med. onormala. I behandlarens arbete måste man ställa sig frågorna: - finns såna kriser? - hur har de gestaltat sig? - hur har de tolkats? - hur har de givits erkännande, validerats? - hur ser den adopterades nätverk ut i relation till svåra kriser? 3. Vuxenblivandets frågor: Vem är jag? Alla barn på väg in i ungdom ställer sig den frågan. Många av oss fortsätter undra resten av livet. Hur tillåtet är det att ställa sig den frågan i det sammanhang som den adopterade befinner sig i? I relation till sitt ursprung, i relation till adoptivföräldrar och släkt. Finns beredskap i omgivningen för denna fråga? Egen person separation Vad är en egen person? Betyder det att man är ensam i världen? Hur går det att särskilja sig i relation till sin familj? Hur har man löst grupptillhörighetsproblem? Har Hur har erfarenheter av att inte vara född i en parrelation, kanske kommit till genom prostitution eller våldtäkt, behandlats inom adoptivfamiljen? 2. Ett andra fokus: Något att förstå och utforska är om kriser förekommit i adoptionsfamiljens historia. Detta barns existens i familjen är en produkt av ett val i ett samhälle som vilar på biologi för bidningen mellan föräldrar och barn. Skilsmässor, död, konkurser med mera får en speciell innebörd för detta barn. Sådana kriser hotar den existentiella grundvalen för alla, men de adopterade är extra utsatta, de har inget annat att falla tillbaka på. Ett sätt att lösa en kris är att hålla tyst om den. Att skämmas. Det är mänskligt och riktigt i viss mån, men det behöver processas inom familjen. Det är extra viktigt för dessa barn, att man erkänner det som känns. När saker blir verkliga står man ut med dem. När saker blir naturliga står man ut med dem bättre än om de anses som Lotta Landerholm signerar sin bok Adopterad. Lämnad. Vald. Och sen?

10 Adoption Samspel Möjligheter 10 familj? Hur har man löst grupptillhörighetsproblem? Har asocialitet eller sexualitet blivit lösningar? Könsidentitet och sexualitet Inte helt ovanligt att adopterade tjejer får mens väldigt tidigt, det kan hänga ihop med undernäring och sen påfyllning. Det är tufft att få mens i trean. Och man vet att ens biologiska föräldrar haft sex men hur har de här föräldrarna sex? ursprungliga och hjälpa att hitta sätt att uttrycka det som fungerar i relationer. Det är i relationen, i samspelet, som föreställningar och reaktionsmönster skapas. Det är i relationer vi kan förändra och det ger oss hopp. AMANDA FREDRIKSSON 4. Ett fjärde fokus för utforskande och förståelse: De fyra grundvillkorens (som tidigare nämnts) gestaltning: Före och under adoptionen. I adoptionsfamilj. Senare, samt nu. Hur har dessa sett ut? 1. Kontinuitetsbrott Hur ser de tidigaste erfarenheterna ut? Hur har möjligheterna till meningssammanhang varit möjliga att bygga upp i adoptionsfamiljen? Sådana skeden väcker känslan av att inte förstå. Kanske förstår man faktiskt inte, kanske inte språket blivit tillräckligt utvecklat eller så saknar man andra redskap för kommunikation. Man känner sig dum och liten, skammen tar överhanden. Krav i behandling: kontinuitet och tydlighet. Och att normalisera. 2. Separationsupplevelser Hur ser de tidigaste erfarenheterna ut? Hur har möjligheterna att arbeta med separationer varit i adoptionsfamiljen? Separationer väcker maktlöshet, vrede, förtvivlan, ibland skam och i bästa fall sorg och saknad. Krav i behandling: respekt för separationens innebörd och att arbete med den. Och att normalisera. 3. Vara annorlunda i sånt som anses viktigt Hur har erfarenheterna av annorlundaskap kunnat behandlas i adoptivfamiljen? Har redskap utvecklats för att kunna ta hand om annorlundaskap utanför familjen? Önskan att inte vara annorlunda är stark. Den leder ofta till förnekande som gör det svårt att hantera sitt faktiska annorlundaskap. Krav i behandling: respekt och lirkande. Och att normalisera. 4. Avvika gentemot normer förknippade med skam Hur har erfarenheter av att inte vara född i en parrelation, att vara oäkta, att kanske ha kommit till genom prostitution eller våldtäkt, behandlats inom adoptivfamiljen? Krav i behandling: Humanistisk grundsyn. I djupet är vi alla människor. Förståelse för hur det är att vara en som avviker gentemot skam-normer. Förståelse av vad den kultur vi lever i får för konsekvenser för de adopterades avvikelser. Och att normalisera. AVSLUTNING Konsten är att hjälpa till att få kontakt med det Socialsekreterare Amanda Fredriksson. Sist ut är Amanda Fredriksson, 29 år och socialsekreterare från Uppsala. Hon berättar om sin egen uppväxt som utlandsadopterad och om sitt sökande efter och hur hon fann sitt ursprung. Jag och min tvillingsyster är födda i en hydda i Etiopien. Mina föräldrar var unga jordbrukare och hade redan två barn. Jag var sjuk och undernärd och hamnade på sjukhus där man oroade sig för mig. Det var inte alltid bara glädje att få tvillingar, det var två munnar som måste mättas och det förekom att man valde att klara ett av barnen. Sjukhuset Amanda kom till drevs av svenska missionärer. Det var också där tanken om adoption föddes. När min mamma kom hem till min pappa och föreslog adoption blev han rasande. Mitt barn är ingen hund, sa han. Men Amanda var sjuk och undernärd och hennes pappa lät sig övertalas. När hon var drygt ett år landade hon på Kallax flygplats utanför Luleå, hennes nya hemstad. Totalt finns det fem barn i familjen, varav tre är adopterade. Jag har träffat min mamma i vuxen ålder. Vad tänkte hon? Det kunde hon inte svara på. JAG RÄKNADES INTE RIKTIGT Jag kände mig annorlunda i skolan, det var bara jag och mina syskon som var färgade. Jag är en social person, jag hade lätt att få kontakt med folk, men det fanns ändå inom mig att jag var annorlunda, att jag inte riktigt räknades till de andra. Under tonåren var detta väldigt tydligt. Jag kände mig androgyn jag var tjej, men jag kunde

11 Adoption Samspel Möjligheter 11 det gällde att kolla in killar etc. Jag önskade att jag såg annorlunda ut. Det är inget ovanligt, det är något de flesta tonåringar upplever, men med en stor skillnad: jag kunde inte göra något åt det och jag hade ingen relation bakåt. Vad tillhör jag? Och så skämdes jag över Etiopien. Det enda jag och alla andra visste om Etiopien var att där rådde svält, krig och elände. Som vuxen har Amanda insett att mycket handlar om att ha något att relatera till. Hon kände inte till den etiopiska kulturen, hon hade inget social sammanhang, exempelvis ett nätverk för adopterade. Hon minns heller inte att hon pratade med sina föräldrar om det hon kände, trots att de alltid varit väldigt förstående. i Sverige. Det ställningstagandet har blivit en trygghet för mig, det syns på mitt utseende att jag inte är svensk. Dessutom har jag alltid känt mig välkommen i Etiopien. De har alltid sagt: du är en av oss. Så känns det inte alltid i Sverige. Det finns en trygghet i att bo här och kunna åka dit. SVÅRT KÄNNA TACKSAMHET Amandas tvilllingsyster är gift och har tre barn. Liksom sina föräldrar driver hon och hennes man ett mindre jordbruk. Det är ett hårt liv, ett helt annorlunda liv mot det som Amanda fick i Sverige, med en helt annan standard. Men jag har mött något i Etiopien som gör att jag har En dag gick hon till sin mamma och sa: Jag älskar dig men min mamma älskar jag och henne vill jag träffa. Jag tror det är vanligt. Jag ville inte göra dem ledsna eller oroliga, jag var rädd att inte bli förstådd.... MEN MAMMA ÄLSKAR JAG Under uppväxten tänkte hon mycket på sin riktiga mamma. Tankar som inte var så välformulerade, men de fanns där. En dag gick hon till sin mamma och sa: Jag älskar dig men min mamma älskar jag och henne vill jag träffa. Amandas föräldrar ställde upp, tillsammans hittade de Amandas biologiska föräldrar och hon fick kort på dem med posten. Sen rann det ut i sanden. Jag var nöjd för tillfället. Jag var också tacksam över hur mina föräldrar hanterade det hela. I adoptionen som fenomen finns det ofta en inbyggd rädsla för den riktiga mamman och det andra livet. RESAN FÖRÄNDRADE MITT LIV Nu hade Amanda hunnit bli 20 år. Några kompisar skulle resa till Etiopien, till den stad där Amanda var född. Hon bad dem söka upp hennes familj och hälsa. De kom hem med foton, det var då hon bestämde sig för att åka. Jag åkte ner med mina föräldrar och min bror, det förändrade mitt liv. Vi var där i två veckor och tillbringade några dagar hos mina biologiska föräldrar. Det var ett omtumlande möte, ett starkt möte. En av de starkaste insikterna jag gjorde var att de faktiskt hade saknat mig! Min pappa sa att han hade tänkt på mig varje dag i 20 år. Amanda har varit i Etiopien ytterligare fyra gånger, två av dem helt själv. Senast tillbringade hon sex månader där och kom närmare både kulturen och sin familj. Folk frågar mig ofta om jag är svensk. Det är en svår fråga, svaret beror på vilket humör jag är på. Men min grundinställning är den att jag är etiopier men uppvuxen svårt att känna någon speciell tacksamhet över att ha fått växa upp och leva i Sverige. Ja, jag är glad att jag överlevde, jag har haft det bra, men jag hade kunnat få det bra där också. Det finns ingen ursäkt till att inte uppmuntra sina adopterade barn att söka efter sina biologiska föräldrar. Amanda talar om en oro som många adoptivföräldrar känner: rädslan för att ens barn ska bli mobbat, känna utanförskap. Den oron är befogad, men man får inte skydda sitt barn för mycket, man kan inte bara säga: Du är som alla andra. Det är viktigt att få bejaka sitt annorlundaskap, att lära sig vara stolt över den man är. Jag har levt med ett självförakt som jag äntligen lyckats vända till något positivt. Jag tror det beror på mina resor, jag har fått något att relatera till, sett fina saker och mött fina människor i Etiopien. Som adopterad har man ofta en okänd historia och frågor utan svar. Det skapar ett tomrum man fyller med annat, kanske destruktiva saker. Men man kan också fylla det med annat: andra adopterade, prata med sina föräldrar här, ta reda på saker om sitt ursprung, åka dit om man vill. Jag är hel idag för att jag har återerövrat mitt etiopiska ursprung. Text och foto: Andreas Stickler/Journalisthuset i Sundsvall EN KONFERENS ARRANGERAD AV: Folåsa BEHANDLINGSHEM