Typografidebatt: svar till Fanni och Heberling

Transkript

1 Typografidebatt: svar till Fanni och Heberling Min avsikt är att diskutera den högre typografiutbildningen och inte politisk ideologi. I en essä i Tecknaren nr skrev Maryam Fanni och Rikard Heberling om tanketraditionerna de ser kring ämnesområdet typografi och utbildningen i grafisk design. Nu fortsätter samtalet. Formgivaren Lars E. Pettersson svarar artikelförfattarna. Text: Lars E. Pettersson Maryam Fannis och Rikard Heberlings artikel är snårig och oklar. Syftet med texten är inte helt enkel att utröna. Är avsikten att propagera för den andra typografin, en typografi utförd av allmänheten och amatören, där den ena kunskapen är lika god som den andra, där relevanta fackkunskaper kallas för revir och där allmänning framställs som det önskvärda? Undertexten förefaller vara: etablissemanget, den rådande ordningen, maktinnehavarna av den symboliska ordningen, säger sig vara kritiska till samtida typografiska yttringar; de framför kritik med förespeglingen att de vill förbättra, men, alas, var på din vakt, de värnar bara sina maktpositioner sitt revir! Efter några genomläsningar av Fannis och Heberlings text framstår alltmer en politisk text: en text som inte handlar om typografi som kunskapsområde, innehållande faktiska kunskaper och färdigheter, som, om man har förutsättningar, kan tillägna sig. Nej, en text som i grunden vill ett annat samhälle där krösus inte längre existerar och där människorna lever i endräkt med varandra och där alla är jämlika i betydelsen har samma förutsättningar ett sant inkluderande samhälle; allt åt alla! Läsaren kan tolka texten som att de nuvarande och de tidigare så kallade maktinnehavarna har vandrat genom historien som reaktionära spöken, hävdande att den goda typografin är hotad av okunnighet och dålig smak, syftet med deras ageranden har alltid varit att ytterst försvara maktpositioner, att stänga ute dem som vill in om de inte konformt ansluter sig till rådande ordning. Vilket, underförstått, de inte kan, därför att vi som har makten avser att stänga dem ute! Krösus, den globala 1

2 kapitalismens strukturer, påstås (också) ytterst vara orsaken till den nuvarande situationen. Om den högre typografiska utbildningen har problem eller inte tycks författarna ha svårt att ta ställning till. Ena stunden beskrivs situationen som att det finns en den andra typografin stående i opposition till den goda typografin, underförstått den som de makthavande självutnämnt upprättat så att amatörer och allmänheten kan hållas utanför. Vad den andra typografin definitionsmässigt är får man gissa sig till, någon antydan till svar går inte att finna i texten. Undertecknad framställs som en aningslös medlöpare till kapitalets intressen genom att kritisera Bolognaprocessens effektiviseringar och i samma andetag hylla privata skolor som forum för konstnärlig inriktning? dessutom i tider då avgiftsfri det vill säga rättvis tillgång till utbildning inte kan tas för given. För det första har jag inte kritiserat Bolognaprocessen för effektiviseringar; jag känner inte till om det finns effektiviseringar (i så fall av vad?). Jag har kritiserat byråkratiseringen. För det andra är min avsikt att diskutera den högre typografiutbildningen och inte politisk ideologi i allmänhet eller för den delen politisk samhällskritik. Begreppet utbildningspolitik kan man möjligen applicera på mina synpunkter om vad typografiutbildningen omfattar för kunskaper och färdigheter och hur mycket studietid den borde ägnas. En central fråga som svävar omkring i Fannis och Heberlings text är frågan om det finns typografiska kunskaper och färdigheter som en blivande formgivare bör ha insikter i som studieplanen bör innehålla, eller om ifrågasättanden och kritiskt tänkande är studiernas elementära grund och mål. Kanske är det så, att när man som Fanni och Heberling helt och hållet lever i en föreställningsvärld att allt är värderingar, och att allt är politik, så lämnar man den faktiska sinnliga verkligheten och ger sig ut i ideologiernas universum. Tidigt i Fannis och Heberlings artikel utlovas, efter citat ur antologin The education of a typographer, att artikeln fortsättningsvis är inspirerad av resonemanget i citaten. Vilken sorts typografer vill vi utbilda? Och vad betyder det att vara utbildad? med utbildad definierat som förmågan att tänka och agera kritiskt under omständigheter 2

3 som i nuläget är okända. Det vill säga, hur kan utbildning verka för ämnesutveckling snarare än ämnesförvaltning? Närmare granskat är det ett dunkelt resonemang. Efter en lovande början med en undran om vilken sorts typografer som vi vill utbilda (en rimlig tolkning av frågan är väl: vilka kunskaper och färdigheter ska en typograf besitta efter genomgången utbildning?), fortsätter man med att definiera utbildad som förmågan att agera kritiskt under omständigheter som i nuläget är okända. Observera: plötsligt inte ett ord om typografiska kunskaper och färdigheter. Men jag menar att det är ett förödande sätt att se på den högre utbildningen i typografi. Att ett kritiskt, reflekterande förhållningssätt och en förmåga till förändring, när samhället förändras, är och bör vara en av grunderna i en allmän skolpolitik, det är önskvärt och naturligt i ett demokratiskt samhälle som vårt. Men, och det är det avgörande, grundliga och därmed omfattande typografiska studier, kontinuerligt under flera år, med övningar och relevant kritik, där grundbulten är ett passionerat förhållande till den typografiska bokstavsformen är enda vägen att möta en föränderlig situation. Konkreta kunskaper och färdigheter är grunden för utveckling och förändring. Omfattande ämneskunskap är inte farligt. Tvärtom! Det är det bästa sättet att möta framtiden med. Artikeln avslutas med påståendet att kommande ansatser till diskussion om dessa frågor borde handla mer om typografi som allmänning och mindre om typografi som revir utbildning måste vara för alla. Innan författarna kommer till sin konklusion har de rapsodiskt refererat tendenser i Sverige från sent 1800-tal och framåt där patriarkala försök till folkuppfostran med begrepp som god smak och god typografi framställs som tidiga försök att försvara symbolisk makt. Författarnas beskrivning av historien med hjälp av citat från när och fjärran tycks vara valda för att legitimera författarnas kritiska tänkande. Att typografins praktik, dess utbildning på olika nivåer och de resultat som vi ser runt omkring oss i olika medier bör värderas och bli föremål för kritisk tänkande är alldeles självklart. Dock inte kritiskt tänkande i Fannis och Heberlings mening. Kritik och omprövning måste till för att föra utvecklingen framåt. Problemet är när begreppet används i dolda politiska syften som inte primärt värnar om typografi som ett kunskapsområde med funktioner och egenskaper som är komplexa och där omfattande 3

4 studier krävs av utövaren. När försök att diskutera typografins situation under senare tid har gjorts av mig och andra beskrivs det som maktutövning för att värna positioner. Men att hävda att amatören och allmänheten skulle uppfattas som hot är absurt. Att den grafiska formgivaren behöver avancerad typografisk utbildning för att på bästa möjliga sätt möta läsaren, allmänheten borde vara självklart för alla som är engagerade i typografi. Men att amatören, allmänheten skulle kunna tillverka typografi lika bra eller bättre än en välutbildad är rent nonsens. Att underförstått påstå det är rent förakt för typografi som kunskapsområde. Det visar en primitiv och reduktionistisk syn på vad typografi är. Typografi är endast delvis värderingar! Primärt är den faktisk, den utför faktiska funktioner, grundade i människans fysiologiska och psykologiska egenskaper. Att den låter sig användas, som när den ingår i grafisk design (vilket den alltid gör!) i goda och onda syften, i frigörande eller kontrollerande syften, tillhör dess villkor, dess väsen om man så vill (att grafisk design däremot är ett relevant område för ideologikritik är självklart). Författarnas ton när de diskuterar reklam, privata skolor, global kapitalism, markerar att avsikten med texten är politisk. Också en människosyn kan anas: människor har inte olika begåvningar och talanger, alla har begåvning för allt, menar man. Det är svårt att veta om Fanni och Heberling är representativa för sin generation. Jag har svårt att tro det. Om de är representativa för studenter utsatta för en pedagogik med kunskapsmålet kritiskt tänkande finns det inte mycket hopp för typografin. Några detaljer och oklarheter i Fannis och Heberlings text kan vara värda att uppmärksamma. Som vi har sett är det alltså inte första gången en självutnämnd kommission tar strid i den goda typografins namn. Så sammanfattar man avsnittet som mycket rapsodiskt avhandlar historiska diskussioner om typografisk kvalitet. Men det är ett osant påstående. Några typografiska kommissioner har aldrig existerat i sinnevärlden. Ännu mindre någon självutnämnd sådan. Att jag i min artikel i Biblis börjar och avslutar artikeln med frågan Dags för en typografisk utbildningskommission? grundar sig i mina iakttagelser av hur den högre utbildningen i dag bedrivs, och att typografin som ämne i designutbildningen skulle kunna ha nytta av en grundlig genomlysning. Att förvirring råder är inte konstigt: den teknologiska utvecklingen har på kort tid radikalt förändrat typografins villkor, och detta kopplat till 4

5 mediesamhällets och bildkulturens allt större dominans, har bidragit till en ämneskonkurrens som inte har gynnat typografin. Förutsättningarna för en gemensam genomlysning i någon form skulle kanske kunna utföras om de ansvariga på de högre utbildningarna vore överens om behovet. Inget tyder på att så är fallet. I tider av kris riktas blickarna inte sällan mot klassrummet. Men är det verkligen här vi hittar orsaken till det påstådda förfallet? Hur ska vi tolka författarna? Håller de med om att det finns problem i dagens situation? Svårt att veta. Det blir inte lättare att förstå när man därefter skriver Problemformuleringen hänger starkt ihop med uppfattningen att skolans primära syfte är att förse samhället, eller kapitalet, med produktiva arbetstagare. Och utbildningens anpassningsförmåga tycks vara den enda giltiga måttstocken för kvalitet. Hur ska dessa påståenden tolkas? Man anar att undertexten handlar om att typografistudierna, enligt Fanni och Heberling, inte primärt ska leda fram till yrkeskunskaper som man kan ha användning för och få betalt för på en marknad. Nej, studierna bör leda till något annat, men vad? Slutligen antyder Fanni och Heberling att jag borde hålla tyst. Att mina kritiska synpunkter, och framför allt mina antydningar till hoppfulla tendenser på vissa skolor går kapitalets ärenden; underförstått att min aningslöshet (för att vara välvillig i min tolkning) leder till att kapitalet stärker sitt grepp över utbildningen. Jag håller inte med. Att argumentera för kritiskt tänkande och samtidigt försöka tysta kritiker med att misstänkliggöra deras avsikter är magstarkt. 5