PRESS RELEASE. KRISTINA JANSSON Echo Chamber March 23 May 5, 2007 Opening: Thursday 22 nd of March 5-8 pm

Transkript

1 PRESS RELEASE KRISTINA JANSSON Echo Chamber March 23 May 5, 2007 Opening: Thursday 22 nd of March 5-8 pm Milliken is proud to present a solo exhibition with Kristina Jansson featuring her most recent series of paintings entitled together Echo Chambers. These new works represent a development from the earlier, Mensch Und Sonne (2005) where the artist is preoccupied with architectural space, perception and memory using the painting as a visually seductive construction. Jansson often integrates photography or film imagery in the work. The result is multi-facetted and complex. As Kristina Jansson herself states: There is no other medium that is so tangible and so directly connected to its creator. The painting, in its nature of being a complete construction, can touch upon the knowledge that all reproduced images are arranged lies. I regard the painting as an indicator and means of exposing the anomalies in our contemporary time. In the painting series The Kitchen If This Is Hell I Put My Gasoline Boots On If This Is Hell, Maquette Bathroom, Maquette Bedroom (2006), Jansson uses specific references to the interiors in the film The Shining (1980) by Stanley Kubrick. Not only do the paintings reveal an intense psychological state or hallucinations related to segments in the film, but also Jansson makes the viewer participate as a victim or an accomplice. The result gives an omniscient view into states of mind and perception. This is further accented in the Echo Chambers Series where the artist uses distorted references to the Jean-Luc Godard s film Sympathy for the Devil - a loose documentary of the late 1960s counterculture, featuring the Rolling Stones in the process of recording the title song which can be a political comment on world events. Finally, The Séance (2007) is a diptych with a structure of a Rorschach test. The Rorschach inkblot test is a method, now outdated, which evaluates personality characteristics and emotional functioning of a psychiatric patient. Kristina Jansson has shown in galleries and museums throughout Sweden including The Mirror Between Us, a group exhibition curated by Aldy Milliken and Liv Stoltz at Milliken Gallery She participated in Bodies That Matter at Kristinehamns Konstmuseum with Lars Nilsson and Bruce Nauman curated by Liv Stoltz in 2006 and at Kabusa Konsthall curated by Filippa Arrias. Kristina Jansson s work was shown at The Hort Family Foundation in New York and will participate in an exhibition in January 2008 at Lehmann Maupin in New York, curated by Dr. Ronald Jones. For more information or press images please contact the gallery.

2 Kristina Jansson (SE) - Selected images courtesy Milliken, Stockholm Installation view at Milliken Gallery, Echo Chamber 2007

3 Installation view at Milliken Gallery, Echo Chamber 2007 Kristina Jansson (SE) - Selected images courtesy Milliken, Stockholm

8 Milliken Gallery, Stockholm: Kristina Jansson (23/3-5/5) 05/02/ :22 PM Milliken Gallery, Stockholm: Kristina Jansson (23/3-5/5) I galleriets inre rum hänger den första av utställningens två serier av målningar. Öde rum, bara en blick tycks finnas i dem. Inte min. Det är inga rum man skulle vilja vara i. Man har hamnat fel. Allt verkar handla om att dra sig ur det. Såsom bilder betraktade är de allra flesta också alldeles för tydliga. Man får en konstig känsla av att de är nästan gåtfullt tydliga, som om de pekade ut det ingenting speciella i bilden. Samtidigt finns det en akutsituations hast i måleriet som ger själva bilden ett drag av oundviklighet eller nödvändighet. Det är lite obehagligt, man blir illa till mods och vill gå. Man står och glor. För många konstnärer idag ligger problemet i hur man ska göra bilder i en tid av generell överkonsumtion av bilder; Kristina Jansson talar istället om vad man ska göra när en bild börjar konsumera en en föregångare i den belägenheten skulle kanske vara Francis Bacon. Det är sådana bilders efterbilder snarare än minnesbilder hon målat. Den första målningen man möter rakt framifrån om man snabbt går igenom utställningen har nog fått sin placering för att den slår an efterbildstemat. Echo heter den och föreställer två strålkastare, en blå och en röd, riktade ut mot åskådaren. Det är efterbildens tidsschema om man stirrar på den ena färgen och sedan flyttar blicken ser man den andra i samma form som här har översatts till en spatial framställning: efter varandra har blivit samtidigt bredvid varandra. I galleriets stora rum hänger bilder av tomma rum. De är inte direkt tagna från Kubricks The Shining, utan visar Kristina Janssons efterbilder och rekonstruktioner av dem. Karaktärerna har försvunnit ur bilderna, men rummen finns kvar på näthinnan med bibehållen laddning. I Tragedins födelse gör Nietzsche efterbilder till tolkningsnyckel för att förstå vad konst är och gör. Enligt honom gestaltar skådespelarna på scenen bara efterbilder som producerats på dramatikerns ögonhinnor efter en för klart skinande vision av tillvaron. Konstens bilder är därför inte reproduktioner av det som är, utan tecken för essenser. Men tecken förstår man inte genom att föra dem tillbaka på det som sänt ut dem, lika lite som man förstår någons kärlek genom att träffa objektet för den. I stället är det tecknen själva som innehåller essensen i relation till en sensibilitet ett innehåll som förädlas och koncentreras i konstverken. Efterbilden (snarare än förlagan eller urbilden) är för Nietzsche nyckeln till konsten, eftersom det är den konstnärliga bearbetningen av dem såsom tecken som kan få åskådaren att bli varse essenserna. Jansson jobbar sig ur efterbildernas våld. Först målar hon en mindre efterbild, men färgerna transformerade till vad de borde vara i en negativ bild. Därpå målar hon den positiva bilden i stort format. Slutligen kan hon vrida målningen det har till och med hänt att hon har målat den upp och ner, för att sedan hänga den rättvänd. Det här känns som en strategi som är väldigt samtida, en upptagenhet vid översättandet eller omkodandet av bilder, behandlade som en sammansättning av tecken, från ett format till ett annat. Om jag kommer att tänka på Kelley Walker så beror inte det på någon visuell likhet, utan på att det är en konstnär som inte bara jobbar med översättningar från ett format till ett annat, utan även ibland får för sig att vända på bilderna. Men på den här punkten får man släppa likheterna med andra, för Janssons konst pressar sina teman samman så att det knappast är meningsfullt att sätta dem i relation till annat än varandra: rummet, översättningen, mötet med något främmande (bilden), efterbilden och övergången från betraktare till konstnär allt finns där. Page 1 of 2

9 Milliken Gallery, Stockholm: Kristina Jansson (23/3-5/5) 05/02/ :22 PM Det är klart att just bilder av rum är lämpliga för att jobba med den här överföringsproblematiken. Det handlar om att överföra de koordinater och tecken som ger rummet karaktär i en viss situation och såsom spelplats i en film, till att vara verksamma på samma sätt i ett annat sammanhang, i ett annat format och utan drama. En viss etik smyger sig in där, i förmedlandet av en bilds aktivitet och verkan, men även i förhållande till åskådarens passivitet och förmåga att påverkas. Inte appropriera bilden och göra den till sin, utan lämna den intakt trots att den har förts iväg inte måla i egenskap av konstnär, utan såsom betraktare, passivt. En spinozistisk etik som syftar till att låta saker ha de effekter de kan ha om de inte denatureras. Svårigheten är enorm, just eftersom efterbilden hon utgår ifrån skriver in betraktarens sensibilitet i själva bilden. Konstnären som vill sluta att vara betraktare till den, konstnären som vill komma ur efterbilden utan att pervertera den måste alltså lämna kvar själva betraktarpositionen efter sig. Det är därför bilden måste bearbetas och vridas: för att å ena sidan förhindra att konstnärens privata temperament och karaktär fastnar i den (appropriering och uttryck), å andra för att position som betraktare ska bevaras i sin specifika och allmängiltiga passivitet. Det är den man erfar genom blicken som inte känns som ens egen: det är en subjektivitet som inte är kopplad till frihet och handling, utan till passivitet. Att betrakta en handling som uttryck för en subjektivitet är nästan oundvikligt, att betrakta en passivitet på samma sätt så gott som omöjligt. Därför känns ens blick främmande. Man är där i bilden, men såsom den som saknas, den som inte är med i ett drama. Man är den som ensam ser att bilden eller rummet är övergivet, och man gör det med känslan av att det här händer inte. Man lämnar dem åt sitt öde. Ur denna skyddslöshet är det obehagligt att komma in till serien Echo Chamber bilder målade med Jean-Luc Godards dokumentär om Rolling Stones i minnet. Musikstudio, folk står bakom den ljudisolerande glasväggen och tittar in i rummet. Oundvikligen står man mitt emellan två sådana bilder av folk som tittar och väntar. Man känner sig lite grann som en efterbild, som om tittarna bakom glaset skulle kunna gissa sig till ens erfarenheten från det förra rummet. Ett enormt tryck uppstår; det är svårt att visa sin passivitet inför publik. Godards film spelades in under Vietnamkriget, folk kände sig manade att offentligt göra någonting åt de bilder de sett av kriget. Rolling Stones sjöng om det. Om utställningen präntar in någonting i minnet på en är det nog ett frågetecken: vad kan jag göra för att låta en bild få sin fulla effekt? Men den ger också något av en metodologi för att välja bland alla bilder att reagera på strunta i de omedelbart övertygande budskapen, gör något åt dem som lämnar en efterbild. Adress: Luntmakargatan 78 >>Överst på sidan Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Milliken Gallery (foto) Här kan du berätta vad du tycker om artikeln! Observera att dina synpunkter går till redaktören, och inte publiceras med automatik. Sänd! Innehållet på dessa sidor är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Copyright (om ej annat anges): Konsten samt respektive författare. Visningen optimerad för IE/Netscape 4.x, samt upplösningen 1024x768 bildpunkter. Page 2 of 2

10 Omkonst - Kristina jansson, Milliken 03/29/ :54 PM Blickande rum Kristina Jansson, Milliken, 23/3 5/ Text: Susanna Slöör När nu Kristina Jansson för första gången ställer ut på Milliken har hon samlat sig till en koncentrerad utställning, där teatralt uppställda rum betraktar oss lika mycket som vi dem. Utgångspunkten är fiktiva eller konstruerade rum ur filmens värld. "Afterburn Bedroom" 2006, 89 x 120 cm Kristina Jansson "Afterburn Bathroom" 2006, 89 x 120 cm Kristina Jansson Det är glädjande att följa vitaliseringen av måleriet som konstnärligt uttryck under 2000-talet. Idag kan man med fog påstå att där finns en ymnig mittfåra med vissa tydliga kännetecken. Delvis har målarna hämtat kraft ur 1990-talets explosion av nya uttryck, som foto, video och installationer. Och nog kan man känna igen en del drag från dessa uttryck i det nya måleriet. Jag kan exempelvis se två av dem i verken på Kristina Janssons utställning. Dels handlar det om tilltalet och gestaltningen, vilken position och strategi man använder i förhållande till betraktaren. Dels handlar det om att simulera användningen av andra medier i sitt eget, att exempelvis använda film och foto som utgångspunkt och utnyttja kamerablickens opersonliga registrerande/övervakande i sitt bildskapande. Kristina Jansson utgår från filmklipp. Några av scenerna är hämtade ur Stanley Kubricks talsrysare The Shining. Men hon har inte använt direkta förlagor utan istället vaskat fram bilderna, endast scenografin inte personer och händelser, från det isolerade vildmarkshotellet ur minnet. I ett första steg inverteras ljus- och färgförhållandena, likt efterbildsfenomen, och hon arbetar flödigt och rapsodiskt fram utkasten till en sovrumsscen och ett badrum. Hon kallar dem "afterburns", ett slags minnen som fortsatt oroande hemsöker en, vars skarpa känslomässiga utseende vid närmare eftertanke saknar en hel del bildinformation. Förtjänsten är dock att i dessa bilder förmedlas en människas gestaltning av något upplevt med en intuitiv trovärdighet. Jag kan läsa in min osäkerhetskänsla i hennes, över vad som försiggår i de dunkla rummen. Det sker utifrån en känsla av gemenskap, utifrån ett jämbördigt möte. Till saken hör att hon även visar prov på sin måleriska drivenhet på ett mer avspänt vis. "Maquette Bathroom" 2006, 160 x 220 cm Kristina Jansson "Echochamber II" 2007, 202 x 289 cm Kristina Jansson I jämförelse infinner sig en viss tveksamhet inför hur hon sedan går vidare och förädlar Page 1 of 2

11 Omkonst - Kristina jansson, Milliken 03/29/ :54 PM minnesbilderna genom att försöker konstruera den bildinformation som saknas och dessutom dra upp bilderna i riktigt stora format. Hon verkar ha velat sätta kontrollen, sin tolkningsprocess, delvis ur spel bland annat genom att måla scenen upp- och nervänd. Effekten blir ett registrerande och en hantering av ytan som kan påminna om kameraögats ickevärderande och icketolkande behandling. Av någon anledning verkar det lugnande att gå in i ett måleri eller en bildvärld där någon har sett något åt oss, och oroande att närma sig en bild där man är osäker på om så har skett. Möjligen beror det på att det i det första fallet upprättas ett om än imaginärt så i alla fall jämbördigt möte, människa till människa, med verket som förmedlande gränssnitt. Men viljan att försätta betraktaren i en obekväm position visavi konstverket, är ett av dragen i 1990-tals konsten som nämndes ovan. Krocken mellan människa och maskin framkallar en känslomässig distansering. Vem gör och vem ser? Finns det överhuvudtaget en motpart, ett möte? I filmteorin talas det till och med om filmen som ett subjekt i sig som ser genom att ses. Dessa tvära kast mellan olika typer av seenden i en och samma bild bidrar till en lätt känsla av obehag som Kristina Jansson säkert medvetet räknat med. Ambivalensen passar nog för att dramaturgiskt förmedla den sakta växande känslan av att något inte står rätt till, utan snarare skrämmande fel. Något som filmen ifråga ursprungligen förmedlade. Tyvärr inbjuder den här strategin lite för lättvindigt till att etablera ett didaktiskt förhållande visavi betraktaren. Konstnären, ikläder sig samtidskritikerns, åtråvärda ovanifrån-position. Med pekpinnen granskas, utmanas och övervakas betraktaren. Uppmaningen är att ställa sig vid sidan av sig själv (förfrämligas) och studera exempelvis sina intellektuella, sociala eller känslomässiga tillkortakommanden. Nyttigt och lika upplyftande som en stram diet. Stockholm Susanna Slöör Milliken Omkonsts startsida KOMMENTERA ARTIKELN (endast redaktionen kan läsa ditt inlägg) Namn (frivilligt): Namn Här kan du lämna synpunkter på artikeln till redaktionen: E-post (om svar önskas): E-post Skicka Page 2 of 2