Masetto från Lamporecchio ställer sig stum och blifver trädgårdsmästare i ett nunnekloster, der alla nunnorna täfla om att sofva hos honom.

Transkript

1 Masetto från Lamporecchio ställer sig stum och blifver trädgårdsmästare i ett nunnekloster, der alla nunnorna täfla om att sofva hos honom. Skönaste damer, rätt många både män och qvinnor äro nog dåraktiga att fullt och fast tro, att, med detsamma en flicka får den hvita slöjan på hufvudet och iklädes den svarta kåpan, är hon icke mera qvinna eller känner mera qvinliga begär, än om hon genom att blifva nunna förvandlats till sten. Men, höra de händelsevis något, som talar mot denna deras tro, förtörnas de deröfver, som om man begått det största och nedrigaste brott mot naturen, i det de hvarken vilja betrakta sig sjelfva, hvilkas begär icke ens den fullkomliga friheten att göra, hvad de vilja, kan mätta, ej heller betänka sysslolöshetens och ensamhetens stora inflytande. Äfvenså finnas åter ganska många, som lika säkert mena, att hackan och spaden och den grofva födan och det tunga arbetet alldeles befria jordbrukarne från köttsliga begär och göra dem råa till förstånd och insigt. Men, huru mycket alla de, som så tro, bedraga sig, vill jag, efter drottningen befallt mig det, utan att aflägsna mig från hennes uppgift, göra edert klart uti en liten berättelse. Här i våra nejder var och är ännu ett nunnekloster, hvilket jag dock icke vill nämna för att ej i någon mån förklena dess anseende, ganska ryktbart för sin helighet. För icke längesedan, medan der icke funnos flera an åtta nunnor med en abbedissa, alla unga, var en gammal beskedlig gubbe trädgårdsmästare för deras sköna örtagård; men, icke nöjd med sin lön, gjorde han upp sin räkning med klostrets förvaltare och återvände till Lamporecchio, hvarifrån han var bördig. Bland andra, som der mottogo honom med glädje, var äfven en ung, stark och kraftfullt byggd bonde, vid namn Masetto, som för att vara landtman såg rätt bra ut; och denne frågade honom, hvar han varit så länge. Den gode mannen, som hette Nuto, sade honom det. Masetto frågade honom då, hvarmed han gått klostret till handa. Härtill svarade Nuto: "Jag skötte deras vackra och stora trädgård, gick dessutom stundom till skogen efter ved, hemtade vatten och förrättade andra sådana småsysslor; men nunnorna gåfvo mig så klen lön, att jag med den knappt kunde betala mina skodon. Dertill äro de allesammans unga, och jag menar, att de ha sjelfva fan i kroppen; ty man kan aldrig göra dem något i lag. När jag ibland arbetade i trädgården, sade en: Sätt det här der, en annan: Sätt det der här, och en tredje tog hackan ur handen på mig och sade: Det här är icke bra; kort sagdt, de gjorde mig så mycken förtret, att jag lät

2 trädgårdsarbetet vara och gick min väg derifrån; och derföre ville jag till sluts så för en som annan orsaks skull icke stadna qvar der längre, utan reste mina färde. Men deras förvaltare bad mig, när jag gick bort, att, om jag träffade på någon, som vore lämplig till sådant, skulle jag skicka dit honom, och jag lofvade det; men lika så visst må Gud se till honom, som jag skaffar eller visar dit någon." När Masetto hörde dessa Nutos ord, kom honom i sinnet ett sa stort begär att vistas hos dessa nunnor, att han alldeles förgicks af längtan; ty af hvad Nuto sagt begrep han, att, hvad helst han önskade, borde der kunna lyckas honom. Men, då han insåg, att af den saken blefve intet, om han nämnde ett ord derom till Nuto, sade han till honom: "Ja, du gjorde då riktigt väl i att gå din väg! Huru kan en karl stå ut med qvinfolk? Då vore det bättre att lefva ihop med djeflar: ty sex gånger af sju veta de icke sjelfva, hvad de vilja." Men, när deras samtal var till ända, begynte Masetto att öfvertänka, huru han skulle bära sig åt för att få vara hos dem. Han visste väl, att han kunde riktigt förrätta sådana tjenster, som Nuto nämnt, och tviflade icke på, att han blefve antagen, hvad det beträffade; men han fruktade att icke mottagas der, emedan han var allt för ung och vacker. Efter många förslag tänkte han derför vid sig: Stället ligger långt härifrån, och ingen der känner mig; om jag således låtsar vara dumbe, taga de mig nog. I detta beslut stadnade han, lade sin yxa på axeln och gick, utan att säga för någon, hvart han tog vägen, klädd som en fattig man, till klostret. Anländ dit, gick han in och träffade händelsevis på gården förvaltaren, af hvilken han med sådana tecken, som dumbar bruka, begärde, att han måtte af barmhertighet gifva honom litet mat, så skulle han, om det behöfdes, hugga ved åt honom. Förvaltaren gaf honom gerna att äta och lade sedan för honom några knubbar, dem Nuto icke kunnat klyfva, men med hvilka Masetto, som var ganska stark, snart kom till rätta. Förvaltaren, som måste gå till skogen, tog honom derpå med sig och lät honom der hugga ved; sedan ställde han åsnan framför honom och lät honom genom tecken förstå, att han skulle drifva henne hem med veden. Detta gjorde han också ordentligt, så att förvaltaren behöll honom qvar i flere dagar och lät honom förrätta åtskilliga förefallande göromål. Så hände, att abbedissan en dag fick se honom och frågade förvaltaren, hvem han var. Denne svarade: "Vördiga fru, det är en fattig döfstum man, som kom hit härom dagen och begärde allmosor; jag har

3 gifvit honom dem och har sedan låtit honom göra rätt mycket, som behöfts här. Kunde han sköta en trädgård och ville stadna här, tror jag nog, att han skulle blifva oss till god nytta; ty vi behöfva en sådan, och den här är stark, och man kunde äfven använda honom till hvad man ville. Dessutom behöfde ni icke befara, att han skulle ge sig att skämta med era flickor." "Min sann," sade abbedissan, "deri har du rätt. Sök få veta af honom, om han förstår sig på trädgårdsarbete, och laga så, att han blir qvar. Skänk honom ett par slitna skor och en gammal rock, var smeksam och vänlig mot honom och gif honom sina fulla mål." Förvaltaren lofvade att göra så. Masetto, som icke var långt derifrån och låtsade sopa gården, hörde allt detta och tänkte glad vid sig sjelf: Låten I mig stadna härinne, skall jag sköta er kryddgård så, att den aldrig blifvit så brukad förr. När nu förvaltaren fann, att han ganska väl förstod sig på trädgårdsskötsel, och med tecken frågade honom, om han ville blifva qvar, svarade han likaledes genom tecknande, att han gerna ville göra, hvad han önskade; och förvaltaren tog honom i tjenst, ålade honom att arbeta i köksträdgården och visade honom, hvad han hade att göra. Sedan gick han till andra klostrets göromål och lemnade Masetto allena. Medan han nu arbetade dag från annan, började nunnorna förtreta och gäcka honom, såsom ofta händer att man gör med döfstumma; de sade honom de skamlösaste ord i verlden, emedan de trodde, att han icke hörde det, och abbedissan, som kanske menade, att han saknade mycket annat utom talförmågan, bekymrade sig föga eller intet derom. Då hände sig en dag, när han arbetat strängt och lagt sig att hvila, att två unga nunnor, som gingo i trädgården, nalkades dit, der han låg, och begynte betrakta honom, som låtsade sofva. Då sade den ena, som var något käckare, till den andra: "Om jag visste, att du, icke förrådde mig, skulle jag säga dig något, som jag ofta tänkt på, och som kanske kunde blifva också dig till godo." "Säg det tryggt," svarade den andra; "ty för visso skall jag icke för någon yppa det." Då begynte den dristiga: "Jag vet icke, om du någonsin betänkt, huru strängt vi äro hållna, och att ingen karl någonsin får komma hitin, utom förvaltaren, som är gammal, och den här dumben. Nu har jag ofta hört flera qvinnor, som kommit till oss, försäkra, att all annan ljuflighet i verlden är en småsak i jemnförelse med den njutningen, när qvinnan plägar umgänge med mannen. Derföre har jag flera gånger föresatt mig att, efter jag icke kan det med någon annan, försöka med den här dumben, om det

4 så är. Han är dertill den lämpligaste i verlden: ty, om han också ville, kunde han omöjligen omtala något; han är, som du ser, en ung döfstum stackare, som vuxit om sitt förstånd. Jag ville således gerna höra, hvad du tycker om mitt förslag." "Fy bevars," sade den andra, "hvad är det du säger? Vet du icke, att vi lofvat bevara vår jungfrudom åt Gud?" "Åh," sade den förra, "huru mycket lofvar man icke Honom dagen i anda, som man icke håller det ringaste? För öfrigt, om vi ha lofvat Honom den, så finnes nog någon eller några, som gömma den åt Honom i vårt ställe." Härtill sade hennes kamrat: "Men tänk, om vi blefve hafvande! Hur skulle det då gå?" Den första svarade då: "Du begynner då tänka på olyckan, innan den ännu är till; när det händer, är tids nog att finna råd derför. Vi ha tusen sätt att laga så, att ingen får veta det, blott vi sjelfva icke säga något." Då den andra hörde detta, sade hon, som redan kände större begär än sin kamrat att pröfva på, hvad mannen är för ett slags djur: "Välan, hur skola vi göra?" Dertill svarade den förra: "Du ser, att det är inemot nionde timmen; jag tänker, att alla systrarna sofva, utom vi. Vi skola derföre se noga efter, om någon finns i trädgården; och, är ingen här, hvad hafva vi då att göra annat än fatta honom vid handen och föra honom till det der skjulet, der han brukar skydda sig för regn? Der stadnar den ena hos honom, medan den andra håller vakt. Han är så enfaldig, att han nog beqvämar sig till hvad helst vi vilja." Masetto hörde hela detta samtal, och, beredd att lyda, afbidade han blott, att den ena af dem skulle fatta tag i honom. Sedan de sett väl efter öfverallt och funnit, att de ingenstädes ifrån kunde varsnas, nalkades den, som först talat, Masetto och väckte honom; och han stod genast upp. Derpå fattade hon honom vid handen med smeksamma åtbörder och förde honom, under det han fånigt skrattade, till skjulet, der Masetto, utan att allt för länge låta bedja sig, gjorde, hvad hon ville. Såsom redlig väninna lemnade hon, sedan hon fått sin önskan uppfylld, plats för den andra, och Masetto ställde sig alltjemnt enfaldig och tillfredsställde deras begär, så att de, innan de gingo sin väg, mer än en gång ville pröfva, huru den döfstumme förstod sig på att rida. Sedermera sade de ofta under sina samtal, att detta nöje vore så ljuft, ja, ljufvare, än de hade hört; och derföre passade de också då och då på lägligt tillfälle för att roa sig med dumben. Imellertid hände sig en dag, att en af de andra systrarna varsnade deras förehafvande från fönstret i sin cell och visade det för två andra. Först talade de om att anklaga dem hos abbedissan, men

5 ändrade sedan beslut, kommo öfverens med dem och blefvo delaktiga af Masettos förmåga. Äfven de öfriga tre ingingo tid efter annan af olika händelser i detta kompaniskap. Slutligen begaf sig, att abbedissan, som ännu icke märkt något häraf, en dag, när det var mycket varmt, gick helt ensam kring i trädgården och råkade på Masetto, som för det myckna ridandet om nätterna snart nog blef trött om dagen; han låg utsträckt i skuggan af ett mandelträd och sof, och, som vinden hade slagit tillbaka hans kläder framtill, var han der alldeles obetäckt. Damen betraktade allt noga, och, då hon såg sig allena, erfor hon snart samma begär, som hennes unga nunnor. Hon väckte derföre Masetto och förde honom till sig i sin kammare, der hon behöll honom i flera dagar, till stor ledsnad för nunnorna, som klagade öfver, att trädgårdsmästaren icke kom och skötte trädgården. Imellertid njöt hon förnyade gånger den ljufva fröjd, för hvilken hon förr plägat tadla de andra. Ändtligen skickade hon honom tillbaka till hans rum; men, då hon mycket ofta begärde honom ånyo och dessutom af honom fordrade mer än sin tillbörliga andel, insåg Masetto, som icke förmådde tillfredsställa så många, att, om han längre fortfore att ställa sig döfstum, kunde det lända honom till ganska stor skada. Derföre, när han en natt låg hos abbedissan, lossade han på tungbandet och började säga: "Vördiga fru, nog har jag hört, att en tupp ganska väl förslår för tio hönor, men också, att tio män icke eller åtminstone med möda förmå göra en qvinna till nöjes. Nu måste jag ensam i stället betjena nio sådana, hvarmed jag för allt i verlden icke mera står ut; snarare har det, genom hvad jag ända hittills gjort, kommit så långt med mig, att jag mägtar hvarken mycket eller litet. Derföre ber jag er att antingen låta mig gå med Gudi eller också finna någon utväg att afhjelpa saken." Då damen hörde honom, som hon höll for stum, tala, blef hon helt bestört och sade: "Hvad vill detta säga? Jag trodde dig var dumbe." "Vördiga fru," svarade Masetto, "jag var det också, men icke af födseln, utan af en sjukdom, som beröfvade mig målet; först nu i denna natt känner jag, att jag återfått det, och tackar min Gud derför, så mycket jag kan." Damen satte tro härtill och frågade honom, hvad han mente dermed, att han hade nio att betjena. Masetto berättade henne då hela förhållandet. När abbedissan förnam detta, märkte hon, att ingen bland hennes nunnor fanns, som icke var mycket slugare än hon sjelf; till följe hvaraf hon, förståndig, som hon var, beslöt att icke släppa bort Masetto, utan söka på bästa vis komma öfverens med sina nunnor, på det att klostret

6 icke genom honom måtte råka i vanrykte. Då nu i de dagarne deras förvaltare dog, yppade de allesamman för hvarandra, hvad som förut skett dem imellan, och beslöto derpå gemensamt och med Masettos samtycke, att de skulle inbilla det kringboende folket, hurusom Masetto, hvilken länge varit stum, genom deras fromma böner och det helgons förtjenster, åt hvilket klostret var invigdt, återfått målet. Sedan gjorde de honom till förvaltare och fördelade hans ansträngningar så, att han kunde stå ut med dem. Och, ehuru han under tiden skaffade rätt många små munkar till verlden, gick likväl dervid så försigtigt till väga, att ingen fick veta något derom, om icke efter abbedissans död, då Masetto redan var nästan gammal och längtade att återvända hem med sina rikedomar; denna önskan fick han också lätteligen uppfylld, när den blef känd. Sålunda återvände Masetto, gammal, rik och fader utan att hafva besvär med eller omkostnad för sina barns underhåll, sedan han genom sin klokhet förstått väl använda sin ungdom, till sin hemort, som han lemnat med en yxa på axeln; och han brukade sedan ofta säga, att så behandlar Christus den, som gifver honom horn. Texten är hämtad från runeberg.org: