Vi är på väg mot en bygd som är bättre balsamerad: Tällberg vid Siljan. Där väntar Dalarna intakt. Nu rusar vi fram mellan träden.

Transkript

1 K illen i kassan på Lappens vägkrog i Hedemora ber om ursäkt för att potatisen tog slut. Då har jag ändå serverats tolv stycken. Önskar jag lite pommes frites? Väggarna på Lappens pryds av kurbitsar men blom morna på bordet är av plast. Utanför rutan bränner trafiken förbi på Stockholmsvägen. Det var här dubbelmördaren Anders Eklund brukade äta. Som uppvuxen i Hedemora vill jag utfärda en varning de som stannar på Lappens, ja i Hedemora över huvud taget, riskerar att få sin dalabild solkad. Inte bara potatisen anländer i rent fabriksmässiga volymer. I rondellerna utanför Lappens två serveringar cirkulerar stammisar från gruvdriftens och stålindustrins kranssamhällen. Detta är industribygd. Hedemora är köpstaden i mitten men vad för köpstad? Den tycks ha drabbats av lepra. I gamla järnhandeln, på tidigare Hemköp, i längan med Posten där ligger i dag andrahandsbutiker som slumpar ut Hedemora för en spottstyver. Vi är på väg mot en bygd som är bättre balsamerad: Tällberg vid Siljan. Där väntar Dalarna intakt. Nu rusar vi fram mellan träden. I»Lilla romantik 54

2 paketet«på Hotell Åkerblads i Tällberg ingår en kulturvandring som börjar klockan tre. Guiden Signe Alm hon driver kulturhotellet Siljansgården och har en syrenblomma fäst i linnet berättar gärna om den allmogearistokrati som nu varsamt rustar Tällbergs härbren. Hon pekar över gärdsgården mot Fordchefens gård och skvallrar: Ja, de har väl råd och frun i huset är så intresserad av trädgård. Vi suckar över den nedtonade prakten och promenerar vidare under hängbjörkarna till Green Hotell, där kungafamiljen brukar bo när de är på Tällberg Forum för att rädda miljön. Först i Sverige med inomhuspool, berättar Signe Alm om hotellet, som har utsikt över Siljan. Först i Europa med att lansera smörgåsbord. I annexet hänger tavlor av både Zorn och Grünewald. Signe Alm pekar. Vi passerar fler lupiner och träder in på Gammelgården Holen. Bastanta lador stall, loft, härbre från olika sekel baxades hit vid förra sekelskiftet av entusiasten Gustaf Ankarcrona. På ängen utanför står en midsommarstång redo att majas. Idén om Dalarna som svenskt mönsterlandskap är mycket äldre än Gustaf Ankarcrona. Men det var Ankarcrona som såg till att konservera Siljansbygden när den senast var hotad vid förra sekelskiftet. Alla allmogearistokrater därefter vandrar i hans fotspår. 55

3 Ankarcrona, konstnär från Småland, befann sig 1901 i Gävle för att avbilda en tobaksfabrikör. Samtidigt pågick provinsmässa med hemslöjd. Helgklädd Leksandsallmoge vandrade på öppen gata. Ankarcrona hade aldrig sett något liknande.»fanns det ändå i denna kulturförödande tid en bit Sverige kvar, där folket, utan utklädsel, ännu bar sin egen yttre prägel av eget väsen i egen bygd?«redan dagen efter for han till Siljan och mötte röda och gråa gårdar och spinnrockars surr och väv sto lars dunk.»här levde ännu ett folk. Här levde ännu dess konst.«ankarcrona var knappast den första konstnär som drabbats av färgprakten vid Siljan men till skillnad från tidigare voyeurer knackade han på i stugor och uppmanade befolkningen att bevara vad som kunde bevaras. Ofta visste man inte sitt eget bästa. Kullor rev ned textilväven från väggarna och klippte skurtrasor av kulturskatten, berättar Signe Alm, som själv härstammar från Blekinge. Alla gillade Ankarcrona, säger hon. Han ville göra midsommarafton till nationaldag. Den så kallade ungdomsrörelse han gick i bräschen för är en cocktail av progressiva jämlikhetsvärderingar och starkt konservativa jordideal. Ankarcrona grundade Leksands hemslöjdsförening och svetsade samman de lokala hembygdsföreningarna till ett gemensamt förbund. Hans lidelse för landskapet gick djupare än till stil och ting. Han for runt i helvit vadmalskostym och predikade Dalarna som politiskt föredöme där småbruk, nykterhet 56

4 och hemkänsla stod som värn mot bolagen, tobaken och krogarna. Demokratin, trodde han, hade sitt givna stöd i»sockendräkternas bibehållande, som bryter ned alla klassskillnader«. Han tog över Leksands tidning och förvandlade den till en flammande pamflett, så omutlig att den kunde propa gera mot de egna annonsörerna. När sy maskins företaget Singer annonserade en kurs i sömnad påpekade redaktionen att en sådan alls icke var nödvändig: i Dalarna hade man tillräckligt med sockendräkter. Idén om Dalarna som ett klasslöst samhälle lever nog kvar. Om Göran Persson hade byggt sin gård vid Siljan i stället för i Sörmland hade väl inget drev rasat mot patronfasoner. Dalarna har varit skonat från jordägande adel. Här hägrar endast sockendräkten som allmänskligt ideal. Den tiger om tomtpriserna. Gustaf Ankarcrona var så framgångsrik eftersom han spekulerade i en självbild med vissa anor utkom kritikern Gustaf Näsström med boken»dalarna som svenskt ideal«. Den är lysande ironisk den första bok, enligt författaren, som inte beskrev Dalarna och dess historia, utan bilden av Dalarna och dess historia. Dalarnas status som nationalsymbol, som ett»sverige i sammandrag«, daterar han till slutet av 1200-talet då»världens äldsta alltjämt existerande industriföretag bildades«i Stora Kopparberget i Falun. Dalarna har sedan dess framstått som»arveblodet«, ja själva det»kraftpumpande hjärtat i det frostbitna och rödbrusiga, ölsvullna och manhaftigt domderande gamla kri 57

5 gar-sverige, kontinentens skräck och Guds underland i Ultima Thule«. Stora ord, javisst. Men med en sådan urberättelse inom sig har regenter bara behövt puffa på masarna för att väcka deras sturska självkänsla och stolta historiemedvetande och de har omgående åter ställt upp i rikets tjänst. Det var det Gustav Vasa visste när han sökte hjälp hos masarna för att försvara sig mot dansken, och fick det. Gustaf Ankarcrona slog på samma reflex. Så har Dalarna blivit de stora folkrörelsernas provins. Själva kärnpunkten i dalalynnet är ett lättrört sinne, raljerar Gustaf Näsström. De har snarare dresserats av andra än styrt sig själva. Som tack har masarna fått en presentbricka full med anekdoter om hur redigt och kvickt behjälpliga de varit makten som när de hissade Gustav Vasa genom dasset i Ornäs. En»förmåga att snabbt behärska en situation, som svensk allmoge så gärna åberopar och så sällan äger«, säger Näsström. Följsamheten låter inte så smickrande kanske, men ganska svensk? Hur som helst en viss revidering av dalalynnets förträfflighet har märkts i hembygdsförbundets egna skrifter under senare år. De rasbiologiska experimenten som skedde i samarbete med hembygdsförbundet lyfts fram i kritiskt ljus. Ankarcronas»Führer-natur«har sminkats av och man har påmint om porträtten på Hitler och Hindenburg som stod på 58

6 skrivbordet när han dog. Hans antisemitism beskrevs som»frän«redan Vilket å andra sidan inte hindrar Leksands nytillsatta kulturchef Marie Folkesson från att minnas honom med värme. I Falu-Kuriren (10 juni 2008) svarar hon på frågan: Kultur i Leksand. Vad är det för dig? Gustaf Ankarcrona, kurbits, Siljan, vackra hembygdsdräkter och sång och musik. Jag är hemskt förtjust i hemslöjd och annat man skapar med händerna. Men om allmogen nu är beroende av influgna säsongsregenter, vem är då dagens Ankarcrona i Tällberg? Anders Åkerblad, vd för hotellet vi bor på, funderar ett tag och säger:»kanske Bo Ekman«, tidigare Volvodirektör och Sifochef som initierat Tällberg Forum. Nästa vecka är det dags för konferens och jag ringer upp honom i Stockholm han är dubbelboende med gård i Tällberg och frågar om han är dagens Ankarcrona? Absolut inte. Ankarcrona stod för helt andra föreställningar. Han finns där på nocken och gjorde en insats för hemslöjd men han stod för värderingar som utvecklades till synnerligen bruna. Men varför just Tällberg som plats för en internationell miljökonferens. I Tällberg finns inte ett enda disco, inte en enda neonskylt. Men en fantastisk natur, som vi använder. Jag är glad att du ringer från kultursidorna. Min maxim är att det inte finns någon sanning utan skönhet, och ingen skönhet utan sanning. 59

7 Jag ville hitta en plats som var så långt ifrån konventionella konferensplatser som det någonsin går. Som hade en genuin autenticitet. Tällberg har ett självbestämmande med djupa, djupa rötter som byn hela tiden får kämpa för att bevara. Särarten består.

8 G öran Greider skrev en gång i en bok om Dalarna att kylan främjar kollektivismen. Den trummar oss samman. Det hör till det mer larviga jag läst om detta idylliserade landskap. Hedemora är köpmannastaden som omringas av en krans brukssamhällen. Stålindustrin i Långshyttan, gruvan i Garpenberg, smedjan i Stjärnsund. Just Stjärnsund var det fina stället. Där hade bruksnäringen blivit museal och målats vit. Jag har aldrig förknippat Dalarna med grannsämja. Tvärtemot Greider tycker jag att man anar den sävliga självtillräckligheten redan i vår dialekt. Om man åker tåg kan man pröva att hälsa på passageraren bredvid och ta hans bortvända mumlande som intyg på att man inte är välkommen tillbaka. Förstås tänker jag på detta när jag läser om Engla. Människor i den misstänkte mördarens närhet träder fram i tidningarna. Chockade. Han måste haft en dubbelnatur. Vi hade ingen aning! Och samtidigt: fem kända domar för sex- eller våldsbrott. Vägkrogen som låser upp duschen för honom och hans nya bekantskap. Den stränga sociala kontroll som brukar tillskrivas 61

9 mindre samhällen på landet skvallret, koderna, moralen tycks här plötsligt påfallande följsam. Vad kylan än gjort med Hedemoraborna tycks det inte vara att trumma dem samman.»den folkliga offentligheten«kallar Göran Greider den gemenskap han ser växa fram i Dalarnas avfolkningsbygd. En gemenskap som inte kretsar kring»pressen eller de politiska partierna«utan mellan»vanliga människor«. Alla känner alla, säger han,»skvallrar fram misshälligheter och omtanke om vartannat«. Jag vet inte. Just nu känns det som om den invånare som tipsade polisen om likheten mellan fantombilden av Pernillamördaren och Englas bortrövare var rätt unik, den ende som utövade bruksandans sociala kontroll på ett vettigt sätt.

10 De rödtimrade byarna är fler i Dalarna är någon annanstans i Sverige. Orsaken är jordbrukshistorisk: när den odlade marken skiftades i resten av Sverige små åkerlappar slogs ihop till större och bondgårdarna flyttades ut på fälten bevarades småbruket i Dalarna. Här står ännu husen i stolt gemenskap längs lands vägen, och med dem lever ett slags exotisk samfällighet kvar. Göran Greider, Trivsel-Göran, har hittat hem här. Han sitter själv med i brostiftelsen en styrelse som vårdar broarna i bygden. Det finns också en byastyrelse och en vägföre ning som gör politiken greppbar och överskådlig. Jag upprepar det: Dalarnas själ ligger i byarna. Byarna är det enda objektiva fenomen som är annorlunda i Dalarna. Greider drar fingret längs sin loge. Lite rödfärg fastnar på fingertoppen. Snacka om dalamyt i materialiserad form, skrockar han. Bara kring Dala-Floda finns sju, åtta byar av denna oskiftade sort. Själva Dala-Floda är en bensinmack och en thailändsk restaurang. 63

11 Det är ganska otroligt. Jag tror Dala-Floda är sist i Sverige. Här äger folk fortfarande jordplättar som är en meter breda. Det är just detta byaväsende, denna bevarade småskalighet, som gjort Dalarna så mottagligt för mytologisering. Här står ju rekvisitan intakt. På Greiders härbre hänger förmoderna verktyg som på ett lantbruksmuseum. Han jämför med sitt andra hem, i förorten strax söder om Stockholm. I Årsta finns inget starkt kollektivt minne om hur det var för sjuttiofem år sedan. Men om Dala-Floda skrivs det hästlängder. Alla andra folkrörelser går bakåt, men hembygdsrörelsen växer sig stark. Byggnaderna här har ju sovit i formalin i 400 år och ser perfekta ut. Alla håller på att snickra och greja. Det pågår verkligen en renässans för byn, för tätortsnära landsbygdsboende. Här i Hagen är det ganska mycket barn. För femåringar är det en paradisisk tillvaro. Man ser hästar överallt. Göran Greider, det betonar han, ställer sig själv likgiltig till mycket i hembygdsrörelsen. Som marxist tror han inte att landskapet utövar något väsentligt inflytande på människokaraktären. Det är klass och kön som avgör. Samtidigt är det uppenbart att det finns en envishet i Västerdalarna som tjusar honom som emu-motståndet i denna gamla centerbygd. I fler än en dikt har han givit röst åt småbrukarna, när Lantmäteriet med sina stats- och storbolagslojaliteter vill skifta landskapet. 64

12 »De vill göra oss rotlösa / Och de likgiltiga, de ljumma, / är alltför många«. Lockar honom gör också möjligheten att själv få odla. I en diktsamling som kom våren 2009 skriver han fram trädgården som ett slags spegelbild av planeten i stort. Det låter storvulet, men jag tror trädgårdsodlingar kan lära oss något om hur vi ska hantera vår jord. Trädgården är på många sätt en dystopi. Under efterkrigstiden har folk vräkt ut bekämpningsmedel på gräsmattorna. Men den kan också bli en utopi, om man verkligen tänker efter vad en bra trädgård är. Trädgården ska vara planerad så att människor kan vara där. All naturvårdspolitik måste vara en trädgårdspolitik. I boken»hagen«från 2006 följer vi poeten när han först stiftar bekantskap med Hagen: han skurar ängsladan, planterar första äppelträdet och skriver in sin nya småborger liga trädgårdsvurm i en internationell kampberättelse. Varenda rabatt är ett minne av den imperialistiska historien, förkunnar han. Dahlian, det var conquistadorer som hämtade den och sedan blev den populär vid de europeiska hoven. Syrener kan härstamma från turkiska sultaner. Löjtnantshjärta är en kinesisk växt. Alla växter är invandrare, emigranter. Göran Greider är mycket lojal med dessa sina odlade»nomader«. Vi har en treåring med oss, och när hon inventerar rabatten larmar Greider: Skulle ni kunna varna henne 65

13 Det är mina stormhattar Akta så att hon inte sliter upp humlen min hustru får hjärnblödning. Men han blir snart ångerfull, som om han skämdes en smula för sin nya pedantiska sida. Som kompensation introducerar han vilda vattenlekar vid tunnan. Intresset för växter exploderar i medelåldern, förklarar Greider. Han är heller inte ensam revolutionär i trädgården: både Bob Dylan och Lars Norén odlar numera, påminner han. Han visar sin vedhög tolv, tretton kubik som han sturskt placerat vid gärdsgården för allmän beundran. I den blivande dammen, grävd för hand, ska utrotningshotade grodor få en fristad. Det blir också en odlad nässelhäck, som han tror kan vara den första i landet. Just brännässlor låter inte så inbjudande. Men så tycker Göran Greider att Västerdalarna gott kan behöva en»vakt«som skyddar bygden från de höginkomsttagare som koloniserar Siljanstrakten.»Det är för tjockt i luften av Fordchefer där«, säger han om turisttäta Tällberg, där han brukar uppvigla brackorna genom att hälsa dem som»kamrater«vid högtidstal. Nu räds han att Dala-Floda, med sina låga huspriser och sin relativa närhet till Borlänge och Falun, kan bli nästa område som stockholmarna väljer att göra till sitt. I ett vackert förmak intill köket sitter Göran Greiders tonåriga dotter och kollar emo-klipp på Youtube. Pappa verkar oförstående inför den samtida emotionella rocken. Själv har han tytt sig till en diktare från bygden, 66

14 men som knappast är mindre emo. Greiders biografi över Dan Andersson släpps på Bonniers i september. Dan Andersson höll till i Grangärdes finnmarker, inte så långt söder om Greiders Hagen. Det kom finnar till Sverige. De bosatte sig på höjderna och levde på svedjebruk. Det var en helt egen värld. Det fanns ingen polismakt. Och det är fortfarande ett samhälle dit staten inte trängt in. Det märks i vargfrågan. Brottsförebyggande rådet gjorde en undersökning om vargmotståndet och fick en chock. De fann en maffiakultur här. Finlandsbefolkningen har en väldigt stark jakttradition. Dalarna som en värld bortom offentligheten: Göran Gre ider har återkommit till den lite romantiska bilden. Men Dan Anderson kan lika gärna användas som ett värn mot den nationalistiska Dalamyten. I Greiders tappning blir han närmast en kosmopolit, en sökare med smak för europeisk dekadenslitteratur och hasch. Mot slutet läste han om islam och hade han levt bara ett år till hade han blivit muslim. Det är faktiskt så. Vilket hans mer finnmarksbetonade fans kanske skulle ha svårt att smälta.