Del 9: Flag, andra sejouren 1987 Av Bo Simonsson

Transkript

1 Del 9: Flag, andra sejouren 1987 Av Bo Simonsson Eftersom jag skulle jobba för Dianetikhuset fick jag litet extra backup. Jag behövde inte bo på hotellet och betala dyrt för det. Istället fick jag bo i soffan hemma hos en kille som jobbade på Flag. Resrutten den här gången var litet annorlunda. Jag vill minnas att jag fick mellanlanda i London för att sedan flyga direkt till Tampa. På planet hade jag sällskap med en scientolog som jobbade på Flag. Hon var auditör och hette Ellen och hon var gift med en svensk som också jobbade där. Hon var faktiskt den trevligaste Sea Org-medarbetare jag träffat. Det gjorde resan till ett enda nöje. Den här Flagvistelsen skilde sig från den förra i många avseenden. Dels visste jag vad som gällde på ett annat sätt och dels hade jag många fler kontakter. Inte minst därför att Tomas var där. Han var ju mitt upp i sin rymdfärd upp mot stjärnorna. Det var i alla fall vad jag först trodde. Så småningom visade det sig att han inte hade det så lätt. Men jag återkommer till det. I mångt och mycket var Flag och Florida sig likt. Den här gången kom jag dit i början av hösten och det var inte fullt lika varmt som förra gången. Jag var där året ut, i hela 3,5 månader. Senare under hösten hände det faktiskt några gånger att kvicksilvret kröp ned mot nollan några tidiga morgnar. Detta med cleartillståndet var tydligen en komplicerad fråga. Jag satt med min auditör timme efter timme och vi fick slita i frågan ingående innan jag en dag fick beskedet att jag inte var clear. Kanske lika bra det, tyckte jag. Jag kände mig ju inte speciellt clear i alla fall. Fast jag ärligt talat visste jag inte längre vad det egentligen var. När jag startade i scientologin hade jag en väldigt klar bild av vad det handlade om, men jag kände mig inte längre säker på hur det egentligen låg till. Samtidigt började jag på min kurs, Dissemineringskursen, där jag skulle få lära mig hur man pratar med människor om scientologi och får dem intresserade. Personalen på Flag hade fått nys om att jag tillsammans med Bosse jobbade för att hjälpa människor som var skuldsatta och även här borta började de kalla på mig för att hjälpa de vilsna själar som åkt över till Flag med skulder långt upp över öronen. Jag åtnjöt en viss status för detta. Det var i alla fall stor skillnad mot förra gången när jag bara var ärkeskurken personifierad som alla hatade. Jag knöt många fler kontakter den här gången och hade ett annat socialt liv än förra sommaren. Men Flag var Flag och ingen kom undan deras giriga hunger efter mer pengar. När jag nu var konstaterat icke-clear fick jag ett program över hur jag skulle bli clear. Lösningen var någonting som kallades Power eller den alternativa vägen till clear. Jag fick träffa en ny registrator, den här gången en svensk vid namn Per. Han var lika tuff och benhård som alla andra jag träffat på registratorkontoret. Visst kunde han verka förstående ibland, men när det handlade om att skaffa pengar då var det bara kallt, i det här fallet svenskt, stål.

2 Det var väldigt många svenskar på Flag den här gången, bland annat mina favoriter från FSC-office, Nettan och Kjell. Nettan tog det som sin mission att få mig att klämma fram mer pengar så att jag nu kunde fortsätta och bli clear. Ännu hade jag inte tömt den bittra kalken i botten. Inte en till mardröm där jag skulle sitta och ringa Sverige, tänkte jag. Den här gången skulle inte ens min mamma kunna rädda mig. Den mardrömmen slapp jag faktiskt. Till och med de förstod att det var utsiktslöst för mig att kunna få några fler lån på mitt namn. Men kreativiteten flödade. Nettan var väl medveten om att Tomas med Dianetikhuset ville att jag skulle komma hem som en produkt. Och Tomas hade resurser. Nu råkade det ligga till så att Tomas hade tagit en annan kille under sina vingars skugga. En kille vid namn Rikard var på Flag för att utbilda sig till auditör och Tomas stod för fiolerna och hade betalat in ett överskott av pengar för hans utbildning. Nettan fixade så att jag kunde använda delar av dessa pengar, cirka kronor, till min fortsatta auditering. När jag kom tillbaka till Stockholm skulle jag behöva återbetala detta för att Rikard skulle kunna fortsätta sina studier. Men det fick jag fixa då, det var morgondagens huvudbry. Då fattades bara kronor. Nu ringde Nettan till min påstått rika före detta hyresvärdinna i Djursholm och övertalade henne att skicka mig som jag också fick fixa när jag kom tillbaka till Sverige. Så där ja, litet att pyssla med när jag kom hem igen. Men vad då? Vad var viktigare än att ta sig uppför Bron? Här handlade det om evigheten. Det finns förresten ett citat av Hubbard som var tillämpligt här och som gav mig rätt i mitt handlande. När du har ett problem, fixa ett annat som är dubbelt så stort. Med detta i åtanke hade jag agerat helt föredömligt. Ja mer än föredömligt. Jag hade under snart två års tid om och om igen fördubblat min skuldbörda. Jag hade pratat med den svenska registratorn Per. Han hade själv fått den typ av auditering som var mitt nästa steg. Han sa att det var helt fantastisk auditering. Första steget hette Power, kraft eller makt, och han berättade att han efter auditeringen kunde spåra källan till all kraft. Det lät ju oerhört spännande. Jag blev väldigt sugen på att göra det här. Man undrar ju så här i efterhand om han bara drog en vals för att få mig så sugen på att göra det här så att jag var beredd att gå över lik för att få ihop pengarna. Men nu skulle jag börja och jag var väldigt spänd inför min auditering. Då plötsligt ändrar sig fallövervakaren, den person som programmerar auditeringen och anger vilka steg auditören ska följa. Nu skulle jag plötsligt inte göra Power. Det skulle göras senare, men nu först skulle jag göra False Purpose Rundown (genomgången för falska syften). Besvikelsen var enorm. Hade jag vetat detta från första början hade jag aldrig klarat av att mobilisera tillräckligt med energi för att få ihop de pengar som krävdes. Man kan ju undra om de gjort en fint för att motivera mig för att sedan, när pengarna var i hamn, ändra sig. FPRD som förkortningen löd var ytterligare en auditeringsgenomgång där man grävde efter dåliga saker man gjort. I och för sig grävde man ända ned i botten för att

3 hitta grundorsaken som sades vara något missförstånd, någon förvirring som gjorde att man handlade huvudlöst. Detta gav upphov till ett så kallat falskt syfte som därefter styrde handlingarna i vissa typer av situationer. Alla som gjort denna genomgång var helt lyriska. Helt fantastiskt, Bästa auditeringen någonsin, Bättre än L-auditeringen, var några av omdömena jag hört. Jag var besviken över att det inte blev någon Power, men tänkte att det kanske kan bli bra i alla fall med tanke på vad jag fått höra om FPRD. Men, men, men. Den här auditeringen motsvarade inte alls sitt rykte. Det var ganska tråkigt. Lika vagt och otydligt som jag upplevt annan auditering där man gick långt tillbaka på tidsspåret. Och efter några sessioner fick jag en annan auditör till på köpet. Den förre var i och för sig bra. Jag märkte att han var angelägen om att det skulle bli ett bra resultat och ville mitt bästa. Den nye auditören var trött och frånvarande. Pratade lågt och verkade ibland inte höra eller förstå vad jag sa. På grund av den stora beläggningen hade Flag ordnat fram provisoriska auditeringsutrymmen. Det var som små kojor byggda i formplast som hade placerats ut på tomten kring Flag, i utrymmena bakom själva trädgården i mitten av komplexet. Dessa kojor var i och för sig ändamålsenliga, men man kände sig ändå litet förvisad, inte minst mot bakgrund av vilka summor man fick betala. Den här auditeringen pågick i ett par veckor. Slutresultatet var minst sagt medelmåttigt för att inte säga obefintligt. Vad hade jag egentligen fått för mina, eller kanske jag skulle säga bankens, pengar? Ingen skillnad om jag skulle vara helt ärlig. Ändå attesterade jag på att jag var klar, det vill säga intygade att jag uppnått avsett resultat. Jag orkade inte börja bråka än en gång och vis av mina tidigare erfarenheter insåg jag att om jag började ifrågasätta dem skulle de genast börja gräva efter fel hos mig, sätta ihop något program där jag skulle få betala dyra pengar för en säkerhetskontroll och ett nytt etikprogram. Så jag skrev någon slags framgångsberättelse där jag i mer generella ordalag prisade denna fantastiska auditering. Jag kom här att tänka på en sådan här framgångsberättelse som för 2-3 år sedan publicerades, som hade skrivits av en svensk tjej som just kom tillbaka från Flag. Hon befinner sig på OT-nivåerna och hade alltså fått avancerad auditering. I sin framgångsberättelse fanns inga gränser för hur imponerad hon var över den fantastiska servicen, över de fina, nyrenoverade lokalerna, den vänliga personalen och det fina vädret. Inte ett ord om resultaten av auditeringen. Naturligtvis därför att hon inte fått några resultat. Men hon tillhör den lydiga skara som vill vara till lags och som för länge sedan glömt bort varför hon en gång i tiden började med scientologi. Men jag gick ju på den här kursen också, Dissemieringskursen. Kursen innehöll många praktiska övningar. En kväll gjorde jag en övning som gick ut på att flytta sig från en vägg till motsatt vägg där två andra personer skulle göra allt för att hindra mig att komma dit. Det var en övning i intention. Hade man riktigt stark intention kunde ingenting stoppa en, så löd teorin. Jag vet inte om det var intention som fick mig att vara som en ostoppbar kanonkula, det var nog snarare min besvikelse och frustration över den misslyckade auditeringen. Efter övningen var jag nöjd över att jag klarat det hela, men jag var ganska svettig. Fram kommer den kvinnliga kursledaren. Missnöjet och motviljan lyser om henne. Vad är det för fel nu då?

4 undrade jag. Hon kommer fram till mig och säger med närmast äcklad röst att jag luktar svett. Klart att jag gjorde, jag kämpade som ett djur för att klara övningen hon satte mig på. Hon sa att jag inte fick vara i kursrummet och lukta så där. Hon skickade iväg mig för att byta kläder. Oj, vad jag hatade i den stunden. Hade det inte varit i Flags kursrum vet jag inte vad som hade hänt. Vilken jävla häxa, så förbannad hade jag nog aldrig varit på någon inom den här sjuka rörelsen. När hela teoriavsnittet var gjort skulle man praktisera vad man lärt sig. Kursen handlade om att prata med människor som inte visste något om scientologi, berätta vad det handlade om, väcka deras intresse och sälja en bok eller ta med dem in på kyrkan och sedan göra dem till scientologer. Jag skickades alltså ut på stan för att göra just detta. En nog så tuff uppgift även om det varit i mitt hemland. Men nu befann jag mig i USA. Även om jag i och för sig inte var total analfabet när det gällde engelskan så kunde jag inte uttrycka mig lika bra som på svenskan, långt därifrån. Dessutom hörde alla att jag bröt på ett annat språk. Det som gjorde uppgiften riktigt svår var att innevånarna i Clearwater under många år utsatts för scientologer som försökt värva dem. De var hjärtligt trötta på det och undvek alla som var ute i sådana här ärenden. Sedan var Clearwater Downtown (centrum) litet av en övergiven spökstad så det var svårt att hitta människor överhuvudtaget. De som begav sig dit färdades i bil. Det fanns en annan svensk kille som hette Anders som var på samma kurs. Han stod inför samma uppgift som jag. Vi slog ihop våra påsar. En stor fördel var att han hade tillgång till bil, så vi åkte iväg till olika så kallade Malls, stormarknader där det fanns mycket folk. Vi gick in på dessa malls och började kontakta människor. Det var litet skrämmande tyckte vi båda och våra närmanden var valhänta och halvhjärtade. Vi åkte runt i flera dagar utan att få några napp. Kursledaren hade ingen som helst förståelse för att förutsättningarna var minst sagt svåra. Vi var scientologer och vi hade teknologin. Vad var problemet? Problemet var förstås vi, så vi fick drilla och läsa om och så ut i hetluften igen. Anders fick nys om någon slags religiös skola, något slags läger, som han trodde mycket på. Där fanns en massa människor samlade. Dit åkte vi. Vi kom inte ens in där, så ånyo högg vi i sten. På egen hand började jag gå ned på stan runt omkring Flag. En kväll gick jag in på en ganska skum bar och försökte kontakta folk. Det var enda stället där det fanns några själar. Jag gick till busstationen men blev avvisad för hundrade gången. Apatin sänkte sig över mig som ett bedövande täcke. Till sist gick jag ut i föregivet syfte att tala med människor fast jag i verkligheten bara gick in på biblioteket och bara satt och tittade i väggen eller in på något fik. Hur skulle jag klara mig ur den här knipan? Så en kväll stötte jag på en färgad kille som jag började prata med. Och över alla under blev han intresserad. Han köpte en dianetikbok och följde med mig in på Flag. Där skickade jag in honom till en annan person som skulle ta över och sälja någon billig introduktionskurs till honom. Jag hade klarat det! Men oj vilken pärs. Litet senare pratade jag med kvinnan som tagit över. Jag var nyfiken på hur det gått. I nedlåtande ton sa hon att den här killen var inget för Flag, han var

5 alldeles för nedgången, så hon skickade iväg honom. Det var inte sådana människor Flag var ute efter. Nehej, tänkte jag. Var fanns the friendliest place in the world, var fanns medkänslan och omsorgen, var fanns tänkandet att scientologin var här för att rädda individen? Inte här på Flag i alla fall. Den verkliga orsaken var förstås att killen inte hade några pengar. Jag fick också en god inblick i hur det gick till bakom kulisserna när det gällde FSCoffice i Stockholms vidlyftiga och skoningslösa agerande, deras penninghunger och hänsynslöshet. Vid något tillfälle träffade jag en annan svensk som jobbade på Flag. Han hett Bo Wennberg. Jag tror att det var så att han ville ha hjälp av mig. Han hade hört att jag var jurist och undrade om jag kunde hjälpa honom med hans ekonomiska trångmål därhemma i Sverige. När jag senare kom hem till Sverige lyckades jag göra det och fick som tack för hjälpen ett kuvert med dollarsedlar. Men just den här gången på Flag fick jag också se honom in action. Han var spindeln i nätet när det gällde FSC-kontoren. Han basade över alla i hela Europa tror jag. Jag hörde honom sitta i telefonen och prata med någon i Sverige. Han skrek i telefonluren: Se för helvete till att få fram våra fucking money. Ja så gick tongångarna. Råttan på repet, alla skrek på varandra och kommenderade. Och sådana som jag var längst ned i näringskedjan. Det var vi som kommenderades ut på bankerna för att håva in alla pengar som sedan gick hit, till dessa skrikande lill-hitlertyper. Jag stötte på Tomas då och då. Till min förfäran fick jag höra att han konsumerat i stort sett alla de pengar han betalat in för auditering utan att i praktiken komma någonstans. Han började prata om att åka hem till Sverige och låna upp mer pengar. Jag kände verkligen med honom, eftersom det inte var helt olikt mina egna upplevelser på Flag. Den lille räven som lånat kronor av Tomas hade också varit på Flag men åkt tillbaka till Sverige för att låna mer pengar för att sedan återvända till Flag. Han hade ingenstans att bo och i ett svagt ögonblick lovade jag honom att han kunde få använda mitt rum i Stockholm medan han var där. Jag skulle ha litat på mitt väderkorn. Jag tyckte att han var en hal typ och jag fick mina misstankar bekräftade senare när jag kom hem. Han hade nämligen använt min telefon och ringt för kronor. Det var pengar jag aldrig såg röken av. Gruppen scientologer var verkligen en grupp i upplösning, utan någon moral eller känsla för vad som var anständigt. En annan kille som jag känner har berättat följande händelse från den här tiden. Han vill inte figurera med sitt namn här så han får vara anonym. Han åkte utomlands under ett år. Han hade en lägenhet i Stockholm som han hyrde ut till två scientologer, två killar som tidigare varit på Narconoon, kyrkans drogrehabiliteringscenter, för att bli kvitt drogmissbruket. När han kom hem till Sverige blev han vräkt eftersom de inte betalat någon hyra. Och inte nog med det. De hade hittat hans postgirokonto, förfalskat hans namnteckning och tömt hela kontot. Det finns fler exempel. Tomas berättade för mig att han vid något tidigare tillfälle åkt till Flag och hyrt ut sin lägenhet i Hammarbyhöjden till en scientolog. Samma sak här, killen betalade ingen hyra så hyresvärden vräkte honom medan Tomas intet ont anande befann sig i USA. Dessutom lät hyresvärden forsla

6 bort allt bohag Tomas hade. Här ska tilläggas att killen till sist, flera år senare, gjorde rätt för sig och ersatte Tomas för skadan. Jag hade hoppats kunna åka hem till Sverige till julen så att jag fick träffa min familj, men jag var inte helt klar med mina kurser och min auditering förrän i mellandagarna. Först den 31 december satte jag mig på planet mot Sverige. På grund av tidsskillnaderna mellan USA och Europa gick vi in i det nya året, 1988, mitt ute över Atlanten. Flygvärdinnorna meddelade oss om detta och tyckte att vi skulle fira litet extra. Alla passagerarna fick servetter som vi rev i småbitar. När flygvärdinnorna meddelade att vi nått 12-slaget kastade vi upp pappersbitarna i luften som konfetti och hurrade. Sedan skålade vi för det nya året. Jag landade på förmiddagen den 1 januari 1988 i Stockholm. Vilken kontrast det var. Florida med sin eviga sommar contra det gråkalla Stockholm. Men oj vad skönt det ändå var att komma hem. Visserligen hem till skulder och problem som satt i väggarna, i alla väggar vart jag än begav mig. Vid något tillfälle minns jag att jag gjorde ett försök att komma undan ett par dagar. Jag hyrde ett hotellrum i Nyköping, åkte dit ner för att koppla av och lämna allt. Men det gick inte. Man bär med sig sina bördor överallt. Jag hade kunna flyga till Japan, det hade inte ändrat någonting. Läsaren kanske undrar: Det kan väl inte gå att bara fortsätta så här månad efter månad och bara låna och låna. Nej, nu hade luften mer eller mindre gått ur mig. Jag tänkte att nu kunde det inte finnas den minsta lilla lånenisch för mig kvar. Inte för att jag ville det heller. Det kändes skönt på ett sätt att det nu måste vara över. Men det krävdes att alla möjligheter var uttömda för att jag skulle lägga av. Man blir som besatt, skulle jag vilja påstå. Jag tror sådant här sker i olika stadier. Stadium 1 är att man har full kontroll och inte gör någonting som gör att man tappar kontrollen. Stadium 2 är att man tar en viss risk, där man ändå vet att man om än med viss möda klarar av det hela. Sedan kommer stadium 3. Här har man gått över gränsen. Man har inte full kontroll. Visserligen vet man vad som krävs för att klara biffen, men man har ingen omedelbar lösning. Men ändå är inget förlorat här, man har viss tid på sig för att ordna upp situationen. I stadium 4 däremot lever man riktigt farligt. Då börjar man tappa kontrollen på allvar. Oron gnager hela tiden och man hittar ingen lösning på sin situation. Här börjar man måla upp scenarier med vad som skulle kunna hända om det går åt helvete. Man börjar ta till extraordinära åtgärder, i många fall dumma åtgärder som förvärrar situationen. När man hamnat i stadium 5 är det ständig katastrof. Man har svårt att fokusera på vardagen därför att kaos härskar och överskuggar allting. Man har svårt att läsa en bok, se på en film eller samtala under någon längre tid med någon eftersom det hela tiden mullrar i skallen. Ett egendomligt fenomen är att man här kan bli så trött på alltihop och så uppgiven och förbannad att man börjar gräva sig ännu djupare ned i skiten. Nästan som på rent trots. Man måste ju vara bra på någonting. Och om man är dålig så ska man i alla fall vara bra på att vara dålig! Skön logik. I mitt fall omskrivet till: Om jag har så mycket lån att jag inte känner att jag har en chans att fixa dem och kronofogden så kan jag lika gärna låna litet till, det gör ju ingen skillnad i alla fall.

7 Där stod jag alltså första dagen på det nya året, 1988.