JUHA MOLARI. valde bort Dramaten. Magazine. Då och nu. Att växa passar inte systemet! John Ausonius. De två vargarna

Transkript

1 Tidskrift för Sveriges bästa brottsförebyggande åtgärd NR Pris 20 kr RIKSFÖRBUND Magazine John Ausonius Då och nu Att växa passar inte systemet! Sexuellt avvikande i karl XII: s armé De två vargarna JUHA MOLARI valde bort Dramaten 1

2 2 Hela den här sidan är en betald annons

3 X-CONS MAGAZINE Utges av: X-CONS Stockholm Tjärhovsgatan 34 Box Stockholm Tel: Medverkande journalister/ Skribenter i detta nummer: Denise Lagercrantz Melis Celasin Johan B Svedberg Jonas Klinteberg John Ausonius Gunnar Messa Stefan Schierbeck Rowell G. Wallenholm Hans Andersson Korrekturläsare: Gunnar Messa Alexandra Telluselle Omslag bild: Joha Molari Foto: MTA Produktion Layout: Mehdi Memarpuri Annonser kontakta: redaktionen@x-cons.se Upplaga ex/nummer Åtta.45 Tryckeri AB Huvudkontor Solna Karlsrogatan Solna Tel: Ansvarig utgivare: Peter Söderlund Anne Skåner Journalist anne.skaner@ bredband.net Chefredaktör: Mehdi Memarpuri redaktionen@x-cons.se NUMMER 2/2014 INNEHÅLL: ISSN Sidan Att växa passar inte systemet 4 Den andra vägen 5 Process Kedjan med länk till unga tjejer 8 John Ausonius Då och nu 10 Denise Lagercrantz kan lagens paragerafer 14 Kaj Ettlinger, Eldsjälen bakom X-CONS arkiv 15 Valde bort Dramaten för vaktbolag 16 Kronofogden Spika i kistan 18 Nationaldagen De två vargarna 20 Hyresrätter 22 Lexbase Sexuellt avvikande i Karl XII:s armé 26 Midsommar i Kärsö 28 X-CONS lokalföreningar 29 Kvinnogala 30 Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material och förbehåller sig rätten redigera insänt material. Copyright X-CONS Magazine och skribenten. Upphovsrättskyddat material. Hur blir jag medlem i X-CONS? I denna tidningen på sidan 19 finns kontaktuppgifter till X-CONS lokalföreningar i landet. Tag kontakt med den lokalförening du önskar bli medlem i och anmäl ditt intresse. Ordinarie medlem kan den bli som har ett kriminellt förflutet 100 kr/år Ungdom 50 kr Stödmedlem 200 kr/år Besök gärna våra föreningars respktive hemsidor för ytterligare information om deras olika verksamheter. Du är varmt välkommen att höra av dig till oss. 3

4 Att växa passar inte systemet! Som många andra föreningar upptäcker också X-CONS att när man gör ett bra arbete och som i X-CONS fall där många slutar att missbruka och vara kriminella, att samhället inte har system som passar föreningarnas utveckling till att kunna föra ännu mera samhällsnytta. När arbetsförmedlingen år ut och år in ständigt ifrågasätter varför föreningarna har så många på arbetsmarknadsåtgärder och föreningarna får höra att de får för mycket stöd så blir man bara trött. Föreningarna arbetar så gott som alltid för sina medlemmar skull och enligt det fundament man byggt föreningen på. Att människor kommer ut från fängelse och missbruk och istället för att fortsätta med det eller tar en vanligt arbete som de kanske inte i längden inte klarar av pgr av att de aldrig någonsin haft ett arbete förutom kriminalitet och istället arbetar med sig själva och i en samhällsförbättrande verksamhet borde vara bra resurs för samhället i stort. Men det förstår inte systemet, det blir istället en belastning och ett hot emot det repressalie system samhället byggt upp. Att X-CONS får människor att försöka kliva av en kriminell livsstil och missbruk är inte heller så självklart att det är bra för hur skall man kunna lita på att de menar allvar. Men vad är alternativet? Att man fortsätter i just ett liv med missbruk och kriminalitet och inte någon tror på en, för då vet samhället vad man åtminstone hör hemma och man har någorlunda kontroll på dessa individer genom polis eller kriminalvård eller annan verksamhet som har sin inkomst av att personerna inte kommer in i samhället. Att en förening med omfattande verksamhet och ekonomi inte får fortsätta hjälpa människor trots utmärkelser och tillrop för att man ett halvår innan haft en skatte skuld på 12,000 i två veckor och som är en bråkdel av omsättningen och för det skall massor av människor drabbas, är det god samhällsekonomi? Vi tycker inte heller det är rätt när Socialstyrelsen avslår en ansökan för andra året i rad för Riks X-CONS, för att man inte har en ekonomisk redovisning på 0 kronor i debet och 0 kronor i kredit med revisor intyg på. Revisor intyg fanns på bensin pengar X-CONS fått av kriminalvården för att kunna ta sig till anstalterna och i årsmötesprotokollet stod det att man tackade Riksstyrelsen för det ideella engagemanget och att man betalt själva för arbetet och gav ironiskt ansvarsfrihet för det. Ändå fick man avslag av Socialstyrelsen med hänvisning till att det inte gick att överklaga och vid telekontakt sades det att man inte bryr sig om vad som står i Riks X-CONS års mötesprotokoll, man har inte tid att läsa sånt föreningarna skickar in utan man ville ha redovisningen med 0 debet och 0 kredit uppställt snyggt i ett redovisningsprogram. Formalia var viktigare än att stödja en av Europas största brottsförebyggande åtgärder och att människor i massor fick Samarbetspartner titta hit en chans att ändra sina liv. På detta underlag avslår man återigen en av Europas största brottsförebyggande verksamheter och slösar medborgarnas skattepengar på mycket sämre verksamheter som i många fall är kontraproduktiva. X-CONS behövde de ekonomiska stöder för att kunna åka runt och bygga demokrati och stödja de som vill arbeta brottsförebyggande. Det var inte intressant för systemet! Idag talar politiker och tjänstemän och institutioner till folket och inte som det var för ca 125 år sedan då folkrörelser med människor bildades för att hjälpa varandra ifrån missbruk, svält och missär om man lyssnade på de krafterna. Där dessa organisationer byggde upp politik och verksamheter för att stödja det folket behövde och där de då var tvungna att lyssna på de som skapat dem annars åkte dom väck. Idag så är politik och institutioner mera till för sig själva och man ser mera till sina egna behov än till folkets och man har starkt befäst den positionen med lagar och regler som straffar eller hindrar människor att påverka samhället i rätt riktning. Peter Söderlund Ordförande X-CONS Stockholm Magazine 4 X-Cons Magazine erbjuder dig som vill synas på de rätta platserna vare sig du är ett företag, förening eller organisation. Vi har det du söker. Stöd oss, stöd din verksamhet stöd samhället! Annonsera på X-Cons Magazine! kontakt oss på: X-Cons Magazine redaktionen@x-cons.se Reklamskribent: Carolina Gonzalez

5 Den andra vägen Melis Celasin har varit sekreterare för X-CONS Malmö och arbetar även på en SiS avdelning. Melis har skrivit en c-uppsats i ämnet substitutionsbehandling och smmanfattat det positiva resultat forskning har kommit fram till, trots kontroverser. Dömda till döden av principer hette en artikel i Expressen 15 mars, Artikeln beskriver ett experiment gjord av professor Lars Gunne, i syfte att påskynda Socialstyrelsen i metadonfrågan, efter att få ha varit en försöksverksamhet sedan 1966, och inget annat. Experimentet gick i korta drag ut på att se hur det gick för heroinister som inte fick tillgång till metadon och vad resultatet skulle bli, vilket man i stort sett redan visste på förhand. Kort sammanfattat: man dömde ett antal unga människor till döden, samt exekverade domen. Inget märkvärdigt kanske, men en smula ovanligt i vårt land. (Johnson, 2005 sid 68-69). Experimentet resulterade i att den så kallade kontrollgruppen (gruppen som inte fick metadon men blev erbjuden alla andra behandlingsmetoder) till slut endast bestod av åtta personer, alla under 24 år. Utav dessa åtta hade en lyckats bli drogfri, två var grava heroinister samt satt i fängelse och fem var döda. Slogans som ett narkotikafritt samhälle och nolltolerans är väl använt i dagens svenska samhälle. Men detta restriktiva förhållningssätt har även fått mycket kritik och ansetts vara orealistisk. Vad innebär då dessa fraser egentligen och vad anses då vara motsatsen? Den andra vägen har i sin tur kritiserats för att stå för en liberal narkotikapolitik, vilket strider mot våra värderingar. Underhållsbehandling som denna artikel kommer att bearbeta har inte ansetts passa in på vår narkotika politika linje och dess mål, pgr av att det har associerats med narkotikaliberalism och anklagats för att byta ut ett missbruk mot ett annat. Kontroversiella och uppseendeväckande åtgärder som Gunnes har ibland krävts för att politiker skall tvingas ta ställning i frågan, och under tiden har många fler fått dömas till döden. Men denna artikel gör inte anspråk på att vara representativ för en hel grupp människor eller ens argumentera för en viss syn, utan syftar främst till att belysa olika aktörers tankar och känslor kring frågan. Jag har intervjuat tre personer från olika yrkesgrupper och från olika arbetsplatser. Den första personen heter René och är sjuksköterska men jobbar nu som enhetschef på Process som erbjuder underhållsbehandling med Subutex. Intervjupersonen har valts efter diskussion med min handledare Björn Johansson samt utifrån rekommendation från Bengt Svensson. Den andra intervjupersonen är Karin som jobbar som socialsekreterare på Södra innerstadens stadsdelsförvaltning. Intervjun har valts utifrån den information som framkommit under den första intervjun med René om att Södra innerstaden är den stadsdel som remitterar flest patienter till dem. Den tredje intervjun är med Rita, som är kurator och har hand om patientkontakter på beroendecentrum på UMAS. Motiveringen till denna intervju är att avdelningen är den enda som har tillstånd till underhållsbehandling med metadon i Malmö. Jag kommer här att väva samman intervjupersonernas utsagor med det material som har samlats in genom litteraturstudier. 5

6 Ideologi eller resurs? Den svenska narkotikapolitiken har som mål att skapa ett narkotikafritt samhälle. Detta görs med hjälp av en stark tradition av legitimt ingripande i den privata sfären. Narkotikapolitiken följde i alkoholkontrollens spår, och all icke medicinsk bruk av narkotika definierades som missbruk, enligt en totalkonsumtionsteori. Medlen som används är rättsväsendets makt som stärktes successivt, bl a genom lagändringar och införandet av och sedan modifieradet av LVM som kom att bli mer restriktivt. På 70-talet byggs en omfattande vårdapparat upp med stöd av ett socialt perspektiv på frågan men samtidigt som vi behåller ideologierna och motsätter oss det medicinska förhållningssättet med underhållsbehandling, monteras den vårdapparat som byggts upp på 70- talet ner under 90-talet. Detta lämnar oss utan några andra alternativ till missbrukarproblemet som samtidigt accelererar. Kvar har vi i praktiken: kontroll, kontroll och prevention. Även intervjupersonen René känner av att inställningar och ideologi fortfarande får styra mer än t ex ekonomi. Hon anser inte att Sveriges målsättning om ett narkotikafritt samhälle är realistisk. När det gäller LVM -vården är hon mycket kritisk. Precis som B. Svensson anser hon att det bör innehålla mycket mer än vad det gör idag. Framförallt bör det inte sänka en 6 patient/klient genom att denne t ex förlorar bostad etc på att bli tvångsomhändertagen. Men samtidigt anser hon att det är en nödvändig lag som räddar liv. Intervjupersonen Karin är på samma linje när det gäller det orealistiska i att försöka slippa narkotikan. Hon själv märker dock ingen motvilja mot underhållsbehandlingar men tillägger att detta har med hennes chef att göra, vilken inställning arbetsledaren har. Föreskriften om att ingen underhållsbehandling får kombineras med ett LVM, anser hon är fånig och ålderdomlig. Själv tror hon att detta kommer att förändras, men till dess går det att kringgå bestämmelserna. Karin tillägger också vikten av att ha en lag som LVM, och att vi borde vara stolta över den. Intervjupersonen Rita har en lite annorlunda syn på ideologins roll i narkotikapolitiken. Man pratar inte längre om det tycker hon, men även hon tror att saker och ting kommer att förändras. Mer harmreduction och lågtröskel tror hon att det kommer bli i framtiden, men själv tycker hon absolut inte att tex fängelser och LVM vård skall erbjuda underhållsbehandling. Det går inte ihop med hennes människosyn säger hon. Observeras bör att enheten Rita jobbar på har ett nolltoleransmål mot narkotikan i dess policy. Är ekonomi en faktor som spelat en stor roll i utformandet av underhållsbehandling, framförallt när det gäller det låga platsantalet i jämförelse med antal faktiska missbrukare i behov av vård? Renés uppfattning är att man istället gör det till en resursfråga mer än vad det är, och prioriterar det sist inom vården. Hon ger ett exempel på hur mycket man egentligen tjänar på narkomanvården och menar således att rent samhällsekonomiskt, utan den mänskliga faktorn inräknad, är det en ren förlust att prioritera denna del av vården så lågt. Hon jämför sjukdomen med diabetes och menar på att något sådant skulle vi aldrig annars acceptera, om det inte var för att det är en narkotikarelaterad fråga. Karin är på samma linje även där och påpekar att för henne har det aldrig varit några problem att remittera klienter till Process, fastän Process som nämnts är en privat behandling och kostar mycket pengar jämfört med programmen på sjukhusen. Detta betyder återigen att det är inställningen som styr, d.v.s. inställningen hos den beslutsfattande personen, i det här fallet Karins chef. På denna punkt är även Rita överens med de två andra intervjuade. Hon är också övertygad om att det inte är en resursfråga och berättar att de t ex fått mer pengar för att beta av köerna. Pengarna har tillkommit efter kö- debatten 2005 och hon påpekar också att man lika gärna skulle kunna öppna nya platser, för det kommer ju bildas nya köer. Risker med substitution och kritiken Användning av narkotika medför risker, det är allmänt känt. Siffrorna på narkotikarelaterade dödsfall kan ändå tyckas vara förvånansvärt höga, när man får det svart på vitt. Näst intill alla heroinister i Malmö har bevittnat en överdos och detta bara inom de senaste åren. Ett av de stora motargumenten mot underhållsbehandling har varit att man ersätter en drog med en annan och att man bidrar till liberalisering genom att göra så. Ett annat är också att man ökar tillgången till droger genom att metadon och Subutex spills ut på gatan, och därigenom ökar också missbruket utifrån totalkonsumtionsteorin. Men man byter dock inte drogen mot samma drog, eller rättare sagt narkotikaklassad preparat. Skillnaderna mellan de kemiska sammansättningarna på

7 heroin och de preparat som används vid underhållsbehandling skiljer sig åt på några väsentliga punkter. Förutom att överdos riskerna minimeras, är även effekten på själva euforikänslan olika. Enligt intervjupersonerna är även läckaget av preparaten till och med mindre nu efter de nya föreskrifterna. Men en viktig poäng som B. Svensson gör, är att även om kritiken skulle stämma och underhållsbehandling skulle medföra mer illegal användning av metadon eller Subutex, är det i slutändan aktiva heroinister som använder sig utav det ändå. Det finns alltså inget belägg på att det skulle bidra till ökat missbruk av heroin, och det är ytterst orealistiskt att en icke- missbrukare skulle börja använda sig av substitutionsmedel när själva euforin uteblir. Allt detta förutsatt att kritiken utgår från att man jämför underhållsbehandling med ett aktivt missbruk av heroin, vilket den gör och bör göra. Kvar finns argumenten om att Sverige skulle ge bilden av en liberalare syn på narkotikan i sin politik, om vi bestämde oss för att utöka våra harmreduction åtgärder. Och detta kan ju stämma, och det är säkert inte lätt med tanke på historien. Även när det gäller harm reduction kontra prohibition (minskandet kontra förbudet) kan man urskilja olika förhållningssätt hos intervjupersonerna. Både Rita och Karin är övertygade om att vår politik kommer att ändras till att bli mer harm reduction inriktad. Däremot säger Rita att det inte går ihop med hennes människosyn och tycker absolut inte att fängelser skall börja med underhållsbehandling. Karin anser tvärtom, men påpekar att underhållsbehandling alltid måste kombineras med ett program av nät slag, både LVM -vården och kriminalvården måste då utöka sina arbeten för att det skall fungera. SOU 200: 126 fastslog dock att en ytterligare förstärkning av den redan existerande politiken var att rekommendera samt att åtgärder som begränsar tillgång skall prioriteras, fortfarande efter en totalkonsumtionsteori. Sveriges narkotika och alkoholpolitiska historia har haft en avgörande betydelse för underhållsbehandlingar. Traditioner har fått spela en avgörande roll, enligt både litteratur och intervjupersoner, dessa har i sin tur lett till att allt bruk har definierats som missbruk. Sedan har denna definition i sig varit svårkombinerad med underhållsbehandling. Den teoretiska debatten har till följd av traditioner och ideologi dominerats av psykosociala förklaringar. Följaktligen har argument grundade i de biologiska teorierna fått stå tillbaka vilket också har fått konsekvens för underhållsbehandlingens framväxt. Baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet, tyder forskningen på att underhållsbehandling inte bara är en välfungerande metod, utan även den bästa i kombination med terapi. Observeras bör att psykodynamiska metoder enbart kombinerat med placebo inte påvisat någon signifikant verkan..behandling i Sverige har dock länge inte baserats på denna forskning, utan har istället byggts på ideologiska övertygelser och moraluppfattningar. Reflektioner Samtidigt som intervjupersonerna är övertygade om att en förändring bort från vår hittills restriktiva narkotikapolitik är att vänta, får man andra budskap när SOU 2000: 126 fastslår att skall fortsätta på samma spår. Tydligen tänker Sverige inte bara fortsätta på sin linje utan även stärka den. Fastän mycket av forskningsresultaten visar på att prohibition inte har haft någon önskad effekt när det gäller målsättningen nolltolerans och ett narkotikafritt samhälle är man idag fast besluten att fortsätta. Många författare har tvärtom pekat på kontrollsystemets negativa konsekvenser med bakgrund av bl a stämpling och avvikelseteorier och sagt att detta istället ökar storkonsumentens negativa självbild och upprätthåller och till och med förvärrar situationen för många. Problemet handlar inte om vilken inställning man har till de olika modellerna, utan hur det kommer sig att vi vidmakthåller något som uppenbarligen inte fungerar. För trots att vi har en restriktiv narkotikapolitik i Sverige är siffrorna över den svenska narkotikadödligheten de högsta i Europa. Narkotikarelaterade dödsfall har fördubblats de senaste 10 åren. Samtidigt lever värderingarna från 70-taiet kvar. Värderingar som bygger på en vilja till att förändra samhället till det bättre. Men som sagts så är detta en orealistisk utopi när det gäller frekvensen av narkotikamissbruk, vilket bekräftas av att antalet missbrukare inte har blivit mindre de senaste 30 åren. Däremot anser inte jag att ett samhälle per automatik blir sämre för att ett sådant mål inte har uppnåtts. Att bistå människor med en chans till överlevnad och ett drägligare liv är även det ett sätt att förändra verkligheten idag. Jag vill argumentera för att oavsett vad för teoretisk grund man står på, antingen man väljer att tro på en biologisk eller en socialpsykologisk förklaring till missbruk, handlar motståndet mot underhållsbehandling om något annat. För det första behöver inte dessa två teorier utesluta varandra ur en multifaktoriell förklaring. T.ex. utgår René och Rita utifrån olika grundteorier, men de använder sig av underhållsbehandling i sitt arbete båda två. Ett missbruk kan ha sina rötter i en tidig stämpling som lett personen in på en avvikarkarriär, men missbruket i sig har förmodligen ändrat hjärnans sammansättning på personen, vilket på beprövade grunder återigen kan balanseras med hjälp av underhållsbehandling. Referenser: Melis Celasin Johnson, Björn (2005) Metadon på liv och död. Lund:studentlitteratur. Svensson, Bengt (2003) Knarkare och plitar: tvångsvården inifrån. Stockholm: Carlsson Svensson, Bengt (2005 ) Heroinmissbruk. Lund : Studentlitteratur SoS (1997) Metadonbehandlingen i Sverige : beskrivning och utvärdering Stockholm: Socialstyrelsen SOU (2000:126) Vägvalet : den narkotikapolitiska utmaningen: slutbetänkande I av Narkotikakommissionen Stockholm : Fritzes offentliga publikationer S O SFS (2004 : 8) Socialstyrelsens författningssamling S O SF S So S Stockholm : Norstedt 34 7

8 Process Kedjan med länk till unga tjejer Process Kedjan har förstärkt sitt team med en kvinnlig coach. Det är Linda Magnusson, som kommer att arbeta med unga tjejer i missbruk och kriimnalitet som önskar göra en förändring. Här är delar av PK:s team: Richard Karlsson, Firat Guzel, Goran Sela, Linda Magnusson och Andreas Nygren. Foto: Linda Jonsson Det kommer ständigt rapporter om ökad kriminalitet bland unga tjejer. Och nu har Process Kedjan en länk att nå dem. Linda Magnusson är senast förstärkningen i PK:s team av coacher - Det känns väldigt bra att få ge tillbaka något gott efter allt som hänt mig och som jag sett till har hänt andra, säger hon. Process Kedjan har funnits i drygt två år och framgångsrikt arbetat med en lång rad ungdomar i kriminalitet och missbruk 8 som dömts till inlåsning. Det har dock varit uteslutande unga killar det handlat om hittills. Process Kedjans projektledare Richard Karlsson och Andreas Nygren hade under lång tid sökt efter någon som kunde fylla den vakanta platsen som kvinnlig coach. Med de högt ställda anställningskraven, så visade det sig vara ett snårigt jobb att hitta rätt person för rollen. Med Linda föll alla bitarna omedelbart på plats. Båda parter hade hittat rätt. - Mitt fokus låg på målgruppen. Det känns viktigt att få jobba med ungdomar som har en problematik som jag också kan identifiera mig med och har kunskaper om som jag inte bara har läst mig till utan faktiskt också upplevt själv, säger Linda, som började arbeta på Process Kedjan i slutet av januari.

9 Grunden för Process Kedjans arbete är just identifikationen, det är där allt tar sin början. Det betyder att alla coacher har egen bakgrund inom målgruppen, men att man gjort en förändring och under flera år levt nyktra och drogfria på rätt sida av lagen. Linda har en historia som i unga år handlade om missbruk och mycket våld. Hon levde ett liv som var på väg åt helt galet håll och till slut ledde in i fängelse. - Nu får jag en chans att gottgöra för vad jag gjort och använda mina erfarenheter till något positivt. Jag minns hur jag träffade massor med olika tjänstemän från diverse myndigheter och alltid tänkte att du har suttit med näsan i boken och tror att du fattar hur jag lever. Det gjorde att jag tappade respekten för att dom skulle ha något att tillföra mig. När jag hörde om Process Kedjan, att det är en grupp av människor som använder sig av sina erfarenheter samtidigt som man har utbildning också, så tyckte jag att det var outstanding bra, säger Linda. Hon är snart diplomerad coach, en utbildning som alla PK:s anställda genomgått i utbildningsföretaget Copas regi. Coachning är Process Kedjans arbetssätt, vilket ska leda ungdomarna till att sätta upp sunda mål för sig själva och fatta nyttiga beslut för att nå fram till dem. Linda har sedan tidigare en gedigen utbildningsnivå och har pluggat på Stockholms universitet sedan 2007, med en lång rad kurser som ryms inom psykologi och beteendevetenskap. Vidare har hon arbetat som brottsofferassistent och kontaktperson till utsatta unga kvinnor. Samt genom ett projekt i Socialförvaltningens regi föreläst om våld, droger och sexuella övergrepp. - Jag sökte mig till Hinseberg för att jag hört att det skulle vara den enda anstalten för tjejer att utbilda sig på högre nivå, men när jag kom dit så förklarade min kontaktperson inom kriminalvården att det var olämpligt att intagna utbildade sig på en högre nivå än personalen, så det blev avslag. Istället sattes jag att göra ett monotont verkstadsjobb. Jag var så understimulerad att jag höll på att gå i taket. Då sökte jag mig till Färingsö, där jag faktiskt blev den första som fick bedriva högskolestudier under verkställigheten. Linda muckade 2008 och minns anstaltstiden som både tuff, men också utvecklande. - Det gav mig tid att tänka och jag kom ifrån min roll och de sociala påtryckningarna jag hade i den miljön jag levde innan jag klev in. Det har fått mig att uppskatta frihet, självständighet och makten över mitt eget liv i en mycket större utsträckning än vad jag gjorde innan. Allt oftare rapporterar media om hur våldet, kriminaliteten och droganvändandet ökar bland unga tjejer. I samtal med polis och Kriminalvården får Process Kedjan samma information, att det är fler och fler tjejer som låses in i arrest och häkte och på institution. - Det är en ökning, framför allt vad gäller våldet och att det blivit mer brutalt. Dessutom förekommer det mer gängbildningar. Och efter att tidigare ha haft en roll i skuggan av männen, så börjar tjejerna nu ta mer plats och träda fram i sina kriminella roller. Det förekommer mer berusning med alkohol och droger också. Samt att det går ner i åldrarna, säger Linda. Det är tydligt att det behövs insatser. Och nu kan Process Kedjan vara med och göra en skillnad även för unga tjejer. Johan B Svedberg VACKRA MÖBLER FÖR EN VACKRARE VÄRLD! IOU - Design for Charity utvecklar, tillverkar och marknadsför miljövänliga trädgårdsmöbler och trädgårdsprodukter med god design och av hög kvalitet. Syftet är att ge människor i utanförskap praktikplats, utbildning och arbete för att därigenom minska kriminalitet, drogmissbruk och utanförskap. ioudesign.se 9

10 INSÄNT John Ausonius då och nu insyn i en långtidsdömds tankar X-Cons Magazine torsdag den 15 maj 2014 Bästa läsare! Efter att ha varit medlem i cirka två år, besökt X-Cons lokaler två gånger, träffat erfarna och förstående representanter och druckit deras goda kaffe så fick jag ett erbjudande om att skriva ihop en artikel om vem jag är idag. Vem jag var då när jag greps för snart 22 år sedan - är ju ingen hemlighet för alla som hörde talas om galningen som började skjuta på invandrare under ungefär ett halvårs tid. Jag kallades för lasermannen i massmedia. Till att börja med så vill jag säga att jag idag skäms väldigt mycket för min dåvarande syn på invandrarna som oönskade personer i det svenska samhället och framför allt de angrepp som ledde till att flera blev skadade och att en dog. Jag känner att jag gjorde bort mig totalt inför alla här i Sverige inte minst mina vänner och min egen släkt av vilka de flesta fått lida en hel del för det jag gjorde. Att jämföra offrens lidande med de just nämnda går naturligtvis inte. Jag kan bara börja föreställa mig hur stort tomrummet efter Jimmy Ranjbar är för hans familj - han var den som dog - och jag hoppas att de genom att kämpa på och gå vidare kan lämna det mesta av minnena i det förflutna. För de som fick fysiska skador vid mina angrepp måste det vara en ständig påminnelse om att de hade oturen att drabbas av mitt slumpartade val med dem som offer. Jag skulle vilja be alla om ursäkt och tala om för dem att jag skäms så otroligt mycket för mitt sätt att handla på. Samtidigt så önskar jag dem mod och livslust att kämpa på för att lägga det bakom sig så gott det går och försöka hitta 10 en acceptabel livskvalitet trots allt. En fråga som ofta dyker upp hos mig är hur mycket man kan göra bort sig inför andra och ändå komma tillbaka? Denna fråga kommer på tapeten bland annat när det är dags att söka för egna permissioner och naturligtvis för att få straffet tidsbestämt. Vad jag vill göra vet jag. Det är att studera klart till dataanalytiker och börja arbeta som detta någonstans i Sverige eller till och med utomlands eftersom man tack vare internet kan sitta uppkopplad var som helst både för studierna och för det planerade arbetet. Jag har i dagsläget hunnit med en högskoleexamen med inriktning på statistik och det som återstår är större delen av en Masters som dataanalytiker, totalt cirka tre år till. Det är det praktiska men hur är det med den humanitära biten när jag kommer ut? Att ha suttit inne för ett mycket uppmärksammat mord och flera mordförsök är inget som försvinner ur ens omgivnings medvetande bara sådär inte ens efter mer än tjugo år. Jag antar att på det sättet sitter jag i en liknande sits som de av mina offer som har fysiska men kvar att försöka hitta en nisch där jag kan finna livskvalitet och, under den tid det tar, visa att jag åter kan ges förtroendet av allmänheten som varande en ärlig, em-

11 patisk och respekterande människa. Några egenskaper som hör till personer i ett fritt och välmående samhälle. Varför gjorde jag det? Kanske är det dags för lite historik här eftersom jag misstänker att många som inte redan sett och hört det i olika intervjuer och bloggar frågar sig varför jag gjorde det jag gjorde överhuvudtaget. Jag är ju ändå född och uppvuxen i Sverige med hyfsat stabila uppväxtförhållanden och gick i en bra halvprivat skola. Jag borde ju ha vetat bättre vad som är normen i ett civiliserat land, speciellt med tanke på den svenska andan med Dag Hammarskjöld och Olof Palme som Sveriges moraliska ansikten ut i världen, baltutlämningen med dess komplexskapande minnesbeta att inte skicka ut nödsökande ur landet till en trolig tortyr i sibiriska arbetsläger eller snarare en möjlig ståplats framför Stalins exekutionsplutoner, inställningen till den tredje världens hjälpbehov i form av bistånd, synen på invandring med mera, med mera. Rätt och slätt den moraliska måttstock vi i Sverige lever efter i gemen. Det fanns flera orsaker till att jag kom att gå stick i stäv med våra lagar och normer. Här är några som jag tycker är relevanta. Ekonomiska skulder Dessa fick jag första gången i samband med ett kapat arv efter min far och medförde kreditkortskulder, koncentrationssvårigheter vid studierna på Komvux och de påföljande vid högskolan. Strulade omkring med en firma och sedan till och med ett aktiebolag som inte gav någon vinst egentligen och var alltså tvungen att prioritera försörjningen av uppehället istället för heltidsstudierna. Det upplevde jag som en källa till frustration. Beckomberga psyksjukhus. Jag blev tvångsintagen om än bara två veckor för observation då jag hade en för mig ovanlig huvudvärk (misstänkte hjärnhinneinflammation eller en begynnande sådan). Blev alltså inlåst utan att vara en fara för mig själv eller andra - såvitt jag inte låstes in för att jag enligt sjukhuspersonalen var för tunt klädd i kalla vintern (barhuvad men med en tjock yllekofta på väg till akuten på ett vanligt sjukhus i närheten av där jag bodde)? Detta förändrade kraftigt min syn på svenska myndigheter och mitt förtroende för dem försvann i många avseenden. Frustrationen i mitt liv minskade inte. En bidragande orsak som också påverkade mig var naturligtvis den invandrarpolitiska situationen i Sverige i slutet av och början av 1990-talet med bland annat främlingsfientliga partier. Indirekt försåg de mitt växande hat med mer material. Fängelse istället för dagsböter Två kortare fängelsestraff för ringa och vanlig misshandel, olovlig körning (både yrkesmässig = svarttaxi eller studenttaxi som jag kallade det för att inte avskräcka kunder, och vanlig olovlig körning, det vill säga utan körkort), oskickligt beteende (kallade anonymt och per interntelefon en major i lumpen för djävla a-hole bland annat), övertrasserat postgirokonto (rubricerades som förskingring), trafikförseelser och dylikt båda straffen blev på åtta respektive sex månaders verkställighet. Jag minns att jag tyckte att det var på tok för lång tid för sådana brott - och varje enskilt fall hade de troligtvis inte heller gett mer än dagsböter. Men med femton åtalspunkter, ihopsamlade under fyra år, tyckte rätten att så inte var fallet, (gällde straffet á åtta månader). Detta tyckte jag då var ytterligare en anledning för mig att förakta svenska normer och förordningar och det ökade på min inneboende frustration. Invandrarhatet Här någon gång ledde mina problem till att jag började projicera över dem på de penningslukande invandrarna. Detta utan all förnuftsenlig tankegång och det är så jag minns att hatet mot de jag gav skulden för mitt frustrerande leverne skapades. En bidragande orsak som också påverkade mig var naturligtvis den invandrarpolitiska situationen i Sverige i slutet av och början av 1990-talet med bland annat främlingsfientliga partier. Indirekt försåg de mitt växande hat med mer material. Jag fick genom hatet utlopp för min frustration och det gav ett självbedrägligt rättfärdigande av den grova brottslighet som jag kom att börja med Spelberoendet INSÄNT Innan dess började mitt spelberoende som jag hade under två och halvt års tid (från hösten 1989 till gripandet i juni 1992). Jag spelade totalt hundratals gånger på tyska, belgiska och amerikanska kasinon. Jag trodde att det gick att tjäna feta pengar på ett system som jag använde mig av att det var dödfött insåg jag senare - faktiskt först efter att jag börjat läsa statistik i fängelset. Lagen om stora nummer säger att man aldrig kan veta när den oddsfördelning som gäller vid till exempel rött och svart i roulett och som är 50/50, inträffar. Jag förutsatte vilket jag absolut inte var ensam om att om kulan stannat på till exempel rött fem gånger i rad på ett bord så ökar chansen för varje kula efteråt att det ska 11

12 bli svart nästa gång eftersom fördelningen av rött och svart ju ska vara lika. Har det nu varit en ojämn fördelning, som fem röda i rad är, så borde alltså chansen att den ska kompenseras med svart öka. Detta är tyvärr helt fel. Chansen på rött eller svart är fortfarande lika för båda färgerna, alltså 50/50. Den förväntade utjämningen gäller bara i det oändliga perspektivet sett och kan alltså ske snart eller om multimiljarder år. INSÄNT Bankrånen mig som bankrånare med allmänhetens hjälp var en tanke som jag ganska okritiskt accepterade. Dessutom fick jag utlopp för hatet mot de invandrarna. Var det inte en insats för landet? Jag tänkte i min förvirring att jag främjade en minskad invandring och jag fick ju indirekt betalt för det, genom rånen? När man läser det här förstår man att det inte var mycket sunt förnuft som rådde hos mig på den tiden. Jag undrade också för mig själv: Visst gick det väl enklare att utföra rånen nu också? och Jag riskerar inte så mycket mer fängelse för livstid kontra grovt rån det skiljde bara fyra, fem år på den tiden och risken att åka fast för en skjutning som bara varade några sekunder var ju mycket mindre än för rånen som tog minuter i anspråk och dessutom måste ske på speciella ställen, (banklokalerna), och på dagtid. anledningen till att mina problem inte gick att lösa. I stället ursäktade jag mitt eget ansvarslösa beteende med att skylla ifrån mig på invandrarna. Konsekvenserna av mina handlingar blev många för mig. Förutom fängelsestraffet så får jag naturligtvis ta på mig delansvar för alla andra som var emot invandrare och på något sätt agerade mot dem än idag. Det senaste exemplet är Breivik som Att vara fri från hat är en underbar känsla och lättnad. Efter cirka ett halvår hade jag spelat bort allt jag under en kortare tid som optionshandlare tjänat in (börsen dök så jag sökte mig till kasinoverksamheten istället). Skulderna ökade drastiskt och nästa steg blev bankrån. Jag höll på med detta i ett år innan polisen gick ut i Efterlyst och ville ha allmänhetens hjälp att hitta mig. Hade då begått mitt tionde rån ungefär. Detta gjorde mig ännu mer högspänd - ekorrhjulet med spel rån spel var redan riktigt frustrerande. Jag ville ju bli ingenjör och detta liv, som var så motsatt all form av kreativitet som det kunde bli, gick mig verkligen på nerverna. Skotten på invandrarna Varje rån i sig var en nervig grej och rån var alltid det enda som återstod efter att spelet tagit varenda krona, upplevde jag det som. Att jag då skulle kunna ge poliserna något annat att göra än att jaga Denna återblick väcker delvis hemska minnen till liv hos mig och jag mådde inte alls bra då heller. Det förstår man om man tänker på vilken outsider jag hade blivit åtminstone i Sverige. Jag vågade inte umgås med släkt och gamla vänner som säkert skulle ha märkt att något var riktigt galet med mig. Det gick lättare att vistas utomlands och jag funderade på att börja på ny kula i något annat land. Tanken att hatet var en belastning dök aldrig upp hos mig och att detta kanske var i rätten påstod att han haft mig och Peter Mangs som förebilder. Vad ska man säga om det? Jag vet verkligen inte. Vad han gjorde var så hemskt och utstuderat att jag fortfarande idag inte kan förstå att någon kan förmå sig att göra något sådant. De flesta var ju bara barn och att en hel del var flickor respektive kvinnor spelade ingen roll för honom heller. Jag var definitivt inte en bra förebild med mina brott men jag undrar ändå om inte boken och dramatiseringen på film om mina dåd, genom sin Riktig 12-stegsbehandling behandling arbete studier boende 12

13 sensationsskapande effekt också bidragit till att fel personer påverkats? Nu bidrar jag här själv till mer publicitet i saken men min förhoppning är ändå att dessa ord snarare ska ta udden av hatet och problematiken kring invandringen än tvärtom. Jag vill också passa på och förtydliga en felaktig beskrivning av mitt agerande med skjutningarna som varande ett seriemördarbeteende vilket är något som inte nämndes under mina rättegångar där det tvärtemot var tydligt för både åklagaren, målsägarbiträdena och rätten att jag endast på grund av att jag misslyckades med mina första angrepp hamnade på så många som tio skjutningar. Avsikten var två mordoffer. Det tyckte jag skulle vara nog för att polisen skulle prioritera dessa brott framför de rån jag också höll på med. När så polisen, återigen i Efterlyst, meddelade att de visste hur de skulle kunna hitta mig genom att granska alla exemplar av den bilmodell som var med i ett par av gärningarna förstod jag att det var dags att lägga skjutningarna bakom mig. Mina dåtida motiv framstår för mig som horribla idag och ni läsare kanske undrar varför jag tar upp detta igen eftersom det väcker avsky och verkar som om jag inte vill släppa det för att istället gå vidare med mitt liv. Det är klart jag vill men ibland måste man backa lite för att komma vidare. Det har skrivits en bok och gjorts en filmatisering om händelserna vilket försvårar det hela. Speciellt otrevligt vore det om någon likställde mig med seriemördaren i Malmö eller massmördaren i Oslo. Genom att öppet tala om mitt dåvarande hat och de ovan beskrivna faktorerna som låg bakom mina gärningar hoppas jag att det bidrar till ökad förståelse och kanske i viss mån förlåtelse för det som hände. Vad hände med hatet? Efter gripandet 1992 så började processen med att landa och omvärdera mina åsikter. Det tog åtta år innan jag kunde erkänna alla brotten officiellt eftersom överklagandena ända upp till Europadomstolen en teknikalitet att inte ha fått åberopa ett expertvittne (vittnespsykolog) tog så lång tid. Jag bearbetade mitt hat och blev ytterligare otroligt lättad när det väl försvann. Första stenen som föll från mitt bröst var naturligtvis vid erkännandet. Jag frågade mig varför jag hatade och kunde då börja resonera kring hatet och hur det uppkommit. De främsta orsakerna till det var min egen oansvarighet när det gällde hur jag levde mitt liv både ekonomiskt och sättet att bearbeta motgångar. Att hitta ursäkter för ens egna brister är en simpel genväg ut - inte helt ovanlig. Stödet i bearbetningsprocessen bestod i att min kontakt med intagna med invandrarbakgrund inte alls blev som jag förväntat mig. Jag trodde de skulle hata mig tillbaka men istället så var de neutrala eller ofta till och med väldigt förstående och sa i några fall direkt till mig att de drog ett streck över det som varit och på så sätt gav de mig en ny chans. Detta gjorde att jag för första gången sedan tonåren då arbetade jag med många invandrare i restaurangbranschen som jag inte hade några problem med fick upp ögonen för att de förtjänade lika stor respekt som svenskarna. Det blev början på ett nytt jag och jag började förstå att alla förtjänar respekt vart man än kommer ifrån och ger man respekt så får man respekt. Faktum är att jag idag i umgänget med invandrare ofta får intrycket att de förstår mig bättre än de i svenska myndigheter vilka inte riktigt har förmått få tillbaka förtroendet för mig som jag omintetgjorde för många år sedan. Det viktiga i bearbetningen var alltså att jag blev självkritisk och började ställa frågor om roten till de hatiska känslorna. När den biten kom igång växte lättnaden, sakta men säkert. En annan faktor som bidragit till bearbetningen av mina åsikter och attityder som jag hade tidigare var diagnosen autismspektrumstörning eller aspergers syndrom (respektive NPF = neuropsykologisk funktionsnedsättning) som jag fick omkring Det innebär ju att man har brister i den sociala kontakten med andra, främst på det känslomässiga planet, man har svårt att läsa mellan raderna så att säga. Det var säkert så det var för mig många gånger och det spelade nog in en del i att jag hamnade snett i livet. Jag har sedan dess lärt mig att leva med handikappet och tycker att jag har kommit över mina brister i de flesta sammanhangen jämfört med tidigare. Att vara fri från hat är en underbar känsla och lättnad. Ifall någon nu avslutningsvis efter att ha läst denna inlaga undrar om jag ångrar mina brott så kan det kanske vara dags för läsaren med en egen bearbetning av förutfattade meningar och brist på respekt? Ja, jag ångrar mig, djupt! INSÄNT John Ausonius Horatius sa: Ira furor, brevis est - Vrede är vansinne, kortare blott. Vi på Dipart stödjer X-Cons arbete genom att även ge personer med kriminell bakgrund jobb. Vår erfarenhet är att den lojalitet och det engagemang vi får tillbaka är väl i nivå med någon annans. Vi vill ha ett samhälle där man inte drabbas av brott. Bästa sättet att nå dit är att ge alla som vill en chans att försörja sig lagligt. Dipart Entreprenad AB sysslar med allt inom byggservice, betong och rotprojekt. Ta gärna kontakt med oss, ! 13

14 Denise Lagercrantz kan lagens paragrafer Vad kan Magazinets läsare tänkas ha för juridiska funderingar? I X-CONS Magazine har läsarna möjlighet att ställa sina frågor. Därför ber advokaten och vi på redaktionen er att skicka in frågor som sedan vidarebefordras till advokat Lagercrantz. Adress : Mailadress: X-CONS Stockholm X-CONS Magazine Redaktionen Att: Advokaten Box Stockholm redaktionen@x-cons.se Vi har fått flera brev från fångar i Sveriges fängelse med nästan liknande frågor till advokaten. Denise har svarat direkt till frågeställare på specifika personliga frågor. Nedan tar advokaten upp fråga som verkar vara gemensamt för många av intagna. ADVOKATEN Permission, misskötsamhet, förflyttning och risk Jag har flera gånger blivit kontaktad av intagna som tycker att de fått avslag på permission eller blivit förflyttade på grund av påstådd misskötsamhet och ökad risk. De har alla uttryckt att de upplevt att anstalten gjort sin bedömning på felaktiga och godtyckliga grunder. Enligt fängelselagen och fängelseförordningen får en intagen inte placeras så att han eller hon underkastas en mer ingripande övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt för att ordning och säkerhet skall kunna upprätthållas. Med andra ord skall åtgärden vara proportionerlig. Vad betyder det? kan man fråga sig. Det är en ganska generell regel som ger stort utrymme för anstalten att besluta efter eget tyckande. Det finns dock vissa riktlinjer som Kriminalvården utfärdat och som är mer detaljerade. Om man upplever sig orättvist behandlad så tycker jag att man skall överklaga anstaltens beslut. Överklaga gör man till kriminalvårdens regionskontor. Om du tycker att även de fattar ett felaktigt beslut så kan du överklaga till Förvaltningsrätten. Det kostar inget och du riskerar inga rättegångskostnader. I överklagandet skall du ange ditt namn, personnummer och adress. Vilket beslut du vill överklaga och varför du tycker att beslutet är fel (grunder) och hur du skulle vilja att beslutet var istället (yrkande). Jag ger ett exempel nedan på hur ett överklagande kan se ut. Men det är generellt hållet. Det är viktigt att utveckla det mer med just vad som hänt i det specifika ärendet. Jag vet att anstalten säger att de kan ompröva sitt beslut efter ett det gått en tid. Det är riktigt att de kan ompröva men det skadar inte att överklaga. Ompröva kommer de att göra ändå efter en tid. Om Kriminalvården bedömer att anstalten fattat fel beslut så går det fortare än att vänta på att ärendet omprövas. Exempel på yrkanden, grunder och övriga omständigheter: YRKANDE Jag, N.N. yrkar att kriminalvården undanröjer beslut avseende omplacering av mig från anstalten Kolmården till anstalten Norrtälje, innebärande att jag återplaceras på anstalten Kolmården. GRUNDER En intagen inte placeras så att han eller hon underkastas en mer ingripande övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt för att ordning och säkerhet skall kunna upprätthållas. Jag har inte misskött min permission. Det saknas därför skäl att omplacera mig. Jag har inte misskött min permission på något sätt. Jag har mått mycket dåligt av förflyttningen. Åtgärden står inte i proportion till vad som kan vinnas med åtgärden. Jag har varit skötsam under min tid på anstalt. 14

15 Kaj Ettlinger Eldsjälen bakom X-CONS arkiv PROFIL Kaj Ettlinger Kaj började sina levnadsår 1946 på Östermalm i Stockholm och hade en vanlig uppväxt som så många andra pojkar på den tiden, han gick sina första år på Carlssons Skola och Norra Real för att därefter ivrigt ge sig ut i världen och börja studera. Det slutade med Schweiz under nästan nio år, där kanske Kaj hade kunnat stannat resten av sitt liv men av olika orsaker så blev inte så. Efter hemkomsten till Sverige och en Hermods Studentexamen på distans, utbildade sig Kaj vidare till socionom med en fil kand. som grädden på moset. Den vägen ledde till att Kaj började arbeta med invandrare och invandrarfrågor och då huvudsakligen från Syrien och fick därigenom ett stort intresse för mellanöstern och den problematiska situationen som råder där; det är något som har följt med Kaj under hela hans fortsatta liv. Kajs intresse för språk, vilket han alltid Foto: Mehdi memarpuri har haft lätt för, gör att han kan många språk flytande dels efter sin tid i Schweiz som bl.a. Tyska, Franska, Italienska och dels några till. Kajs intresse för språk, människor och historia ledde in honom på arbeten med att hjälpa andra. Efter en anställning som konsulentrådgivare inom Stockholms stad valde Kaj att sluta en fast och trygg anställning för att börja jobba inom sin Fars företag i några år för att därefter fundera på att hitta en ny riktlinje i sitt liv och började då en utbildning till Arkivarie, med ett nytt intresse för arkivariearbetet. Efter fler olika tjänster inom bl.a. Baptistsamfundet hamnade slutligen Kaj på ett möte med X-CONS Ordförande Peter Söderlund som då fortfarande jobbade i dåvarande Kris Stockholm som sedermera blev X-CONS Stockholm och pratade om möjligheten att sortera Kris och X-CONS tidiga historia i förståliga områden. Det fanns papper från golv till tak i vissa utrymmen som behövdes sorteras och indelas i olika kategorier kommer Kaj ihåg med ett leende och till sin hjälp fick Kaj även kollegan Sten-Åke Karlsson som har betytt väldigt mycket inte bara för arbetets skull utan även för Kaj personligen eftersom det kan bli väldigt ensamt och enformigt att sitta och sortera mycket papper; att arbeta med arkiv ses inte av många som kanske det mest intressantaste jobb och många har ingen aning om vilken noggrannhet och uthållighet som krävs att slutföra ett sådant arbete. Det hände väl att jag blev tvungen att gå ut och ryta till för att få lite lugn och ro i lokalerna, minns Kaj. Slutligen efter flera års arbete är nu jobbet slutfört och mycket av materialet är överfört till Stadsarkivet som även har framfört till Kaj och Sten-Åke mycket lovord för ett väl utfört och lättförståligt arbeta vilket dessa båda herrar har känt som mycket uppskattat. Kaj har även tillfört en massa kulturella inslag både till KRIS och X-CONS som t ex biljetter till olika operor och andra föreställningar. Musik är ett av Kajs stora intressen precis som att vara ute i naturen, att resa och uppleva olika platser och kulturer runt om i världen. Han har även sett till att föreningsmedlemmar har fått möjlighet att åka ut på olika båtturer i Stockholms skärgård under sommarmånaderna vilket även det har varit mycket uppskattat av många inom föreningen. Nu när Kaj fortsätter som programansvarig för IOGT-NTO hoppas X-CONS att han får ett fortsatt bra och givande arbete liksom i sitt privata liv efter att ha kategoriserat och arkiverat tidigare KRIS Stockholm och nuvarande X-CONS Stockholms historia så här långt. För vi kan ju alla lära oss av historien. Gunnar Messa 15

16 Valde bort Dramaten för vaktbolag När Juha börjar berätta är det inte utifrån skuld eller ursäkter. Tvärtom är hans berättelse rak och utan omskrivningar. Det som varit har varit, menar han och det återkommer också på hans skiva. I låttexter som Pärlband och Korståg ryms mer än stroferna ur en text, det ryms ett liv eller kanske flera som mamman, pappan och syskonens. Brodern som inte fick medvind utan är kvar i mörkret. Vi pratar om hur livet formar oss och att bardomens mörka år kan bära åt olika håll. Juha växte upp delvis i Rosengård kom dit som 4- åring från Finland tillsammans med familjen. Han berättar om en barndom som kan te sig märklig, som att hans föräldrar kom till skolan en enda gång under alla år. Han gick första dagen till skolan ensam och just det att alltid lita till sig själv har format honom som person. Våld och missbruk Jag växte upp i en familj med mycket våld. Pappa var våldsam när han drack och det fick, inte minst, min mamma känna av. Jag lärde mig tidigt att skydda familjen och ibland gömde jag dem i källaren. Det kanske är en förklaring till varför jag alltid slagits. Knytnävarna blev ersättning för argument och ord. En något ovanlig debutant, kan man kalla Juha Mulari för. Som 19 åring hoppade han av en roll på Dramaten för att välja en helt annan bana i livet. Han kunde ha varit kollega med Mikael Persbrandt. Istället tog han omvägen via ett liv I kriminaliteten. Nu står han på scenen ca 30 år senare, som en av stjärnskotten inom svensk sing song writing. 16 Det är en lugn och harmonisk Juha Mulari som stegar in på Klaver. Det här kände jag inte till, kommenterar han när jag berättar om Klaver som kultur och scen för allt från barnteater till musik. Vi ska prata kring musiken, Juhas musik. Debut-CD som jämförs med Johnny Cash musik. Så fel, eftersom Johnny aldrig satt inne vilket Juha har gjort. Vidare tycker jag med all respekt för Johnny Cash att Juhas självutlämnande texter känns mer förankrade och självupplevda. Men vi pratar lika mycket uppväxt och om hur livet inte alltid blir eller startar som det borde. I en familj med missbruk är pengar alltid en källa till problem, Juha lärde sig knepen som att hjälpa mamman utan att hon märkte det. När jag gick o handlade började jag sno småsaker för att spara hennes pengar. Hon räknade aldrig därför märktes det inte. Hade jag pengar stoppade jag pengar i hennes burk eller i hennes plånbok. Hemma var han mammans och syskonas stöd, utanför hemmet levde Juha busliv. Åttonde klass sniffade han sig igenom. En stökig Juha med kompisar flyttades till OBS-klass i en lokal utanför skolan. Hur det gick kan vi ju alla gissa. Ja åttan försvann men i nian var jag tillbaks i min vanliga klass. Efter gymnasiet

17 reste jag jorden runt. Var tvungen att komma bort för att få distans till familjen och det som varit. Ingemar Bergman o Juha 19 år gammal, ringer en kompis till Juha och säger att att han ska gå audition på Dramaten. Ingemar Bergman satte upp Kung Lear och teatern sökte två roller som servitörer. Juha jobbar som dörrvakt och några skådespelaridéer hade han inte haft. Men jag går dit. Det stretchades och övades överallt. Jag hade ju inte tagit ett danssteg än mindre dansat balett. Men jag hakade på och tänkte nästa steg åker jag. Samtidigt med Juha på Dramaten fanns Mikael Persbrandt som sökte sin första roll. Mikael hade ju dansat balett, berättar Juha, så att han skulle klara sig det ifrågasatte jag inte ens, men att jag gick vidare..! Du går vidare, sa de och till slut var det jag och Persbrandt kvar. Vi började repetera. Men två veckor före premiären hoppar jag av. Förvåningen var stor men Juha ville starta vaktbolag och erkänner han, insåg aldrig vilken unik chans han stängde dörren till. Men vänskapen med Mikael Persbrandt finns kvar. Under en resa ner till Europa bestämmer han och kompisen att köpa hem ett större parti hasch till försäljning. Väl hemma åkte de dit och Juha hamnade i fängelse. Ytterligare en sväng blev det för misshandel. Jag var 24 år första gången jag åkte in och det var inte särskilt smart. Jag behövde inte ens pengarna. Myterna i den kriminella världen Vi pratar om hur barn påverkas i en uppväxt av våld och Juha säger att han lärt sig en sak att aldrig lyfta en hand mot kvinnor eller barn. Däremot fanns ett behov av att skydda, många slagsmål förklarar han som reaktion över orättvisor som begicks. Sina egna barn har han bäddat in och skall man tala om att ge sitt liv för något så är det barnen, anser han. Det finns många myter I den kriminella världen, men det mesta är floskler och saknar grund. Det där du bror jag ger mitt liv för dig är ju larvigt, varför skulle jag ge mitt liv för någon som inte står mig personligen nära. I den kriminella världen är det ytterste lite av riktig närhet. Juha upplever att han klarat sig bra även mentalt utifrån de gäng och det liv han levt. Många blir missbrukare, men Juha talar om en gräns hit men inte längre. Går jag över gränsen är det kört. Medvind använder Juha ofta. Tillvaron kunde ha varit betydligt värre. Juha ställdes inför rätta för misstanke om mord alternativt dråp. Men Juha frikänns eftersom han hävdar självförsvar, och en av låtarna på hans skiva tar upp händelsen. Musiken en väg framåt Musiken har alltid funnits, säger Juha. Men mina föräldrar kunde av begripliga skäl inte backa upp det. Första låten skrev jag som 17-åring, inget jag skulle skriva idag men det var en början eller hur! Att bli upptäckt är ju var konstnärs dröm, men Juha säger att han var nöjd om vänner och bekantar gillade hans musik, att Petter och han var på samma bröllop som Juha spelade på, var ju inte planerat. Men Petter gillade det han hörde och det ena ledde till det andra en skiva på Sony. Det är unikt, ytterst få ges idag möjligheten att spela in skivor på stora skivbolag. De sa att det behövdes en Juha. Barndomens mörka år är historia, liksom den kriminella världen. i låten Barndomens mörka rum, ger han sig själv sinnesfrid genom att förlåta och gå vidare. Jag har ett bra liv idag. Två barn som jag värnat om, aldrig lagt en hand på. En x-fru som jag respekterar och tycker om. En ny familj och ett barn på väg. Det är medvind, säger han men underförstått att inget är ristat i sten. Anne Skåner Foto: MTA Produktion 17

18 Kronofogden Spik i Kistan Vägen till ett nytt drogfritt liv och uppbrott från kriminalitet är långt ifrån enkel. Förutom bostadsproblem, skador från tidigare leverne och ofta perioder med ganska mycket pengar, blir den nya tillvaron oerhört svår. Gamla problem innebär skulder och den dag livet ordnar upp sig knackar kronofogden på dörren vilket innebär att leva på existensminimum. Det är ett problem som Gunnar Messa på X-CONS lyfter i sitt inlägg. Vi som försöker och har bestämt oss för att lägga ner knark, kriminalitet. För de flesta av oss med många återfall och allt som följer i spåren av detta. Till detta kan läggas skador och trauman från barndomen. Vi förväntas att snabbt anpassa oss till det verkliga livet med ett minimum eller obefintligt stöd. Under de första åren med att försöka komma tillbaka går tiden åt att ordna någonstans att bo, vilket aldrig är lätt, speciellt inte i storstäderna. Har du INTE drogproblem (vilket väldigt många har) hänvisas du till den öppna bostadsmarknaden eller kontakter av olika slag och oftast då med personer man kanske helst inte ska umgås med om man vill lägga av med droger och kriminalitet. Kanske finns det hyresskulder som man dragit på sig sedan tidigare. Har du drogproblem ges kanske möjlighet till behandlingshem/ familjehem under förutsättning att alla kriterier som ställs via socialkontor/stadsdelsförvaltning. Det kan i bästa fall leda tillven träningslägenhet av vuxengruppen i din kommun. Glöm nu inte att du måste sköta dig exemplariskt i minst två år, oftast betydligt längre än så. Under tiden hänvisas till någon form av lågtröskelsboende eftersom försöks- och träningslägenheter är en stor bristvara. Under tiden kanske det dessutom behövs substitutionsbehandling för den som tycker det fungerar. Alternativt tolvstegs rörelsen är din väg. Att därtill försöka börja med att bryta invanda beteenden och rutiner, kanske gå hos en psykolog och börja jobba med sig själv och försöka lita på människor och myndigheter bara det är ett heltidsjobb. 18 Börja arbeta Under tiden har du socialhjälp med kravet på att du ska/borde söka arbete. Det blir väldigt tydligt när det börjar gå bra och det mäts oftast i hur lång tid den drogfria perioden varit och inte i hur du mår. Om du är under 40 kan hjälp via KRAMI (Samverkan mellan Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och Kommunen). Där ges hjälp att lära sig söka arbete just för den här målgruppen, knarkare och kriminella. Över 40 verkar det anses att man är förbrukad. Har man inte lärt sig till dess då är det ingen idé att satsa på dig mer. Hårda ord, men tyvärr sant. Men så läggs det inte fram av naturliga skäl. I vissa fall har någon kanske tur att få ett arbete med lönebidrag under två år. Det upphör sedan om det inte finns allvarliga skador, det senare kan ge förlängning. Om du nu mot all förmodan har fått ett arbete, kanske t.o.m ett fast jobb och en bostad och du börjar få tillbaka ett för oss mycket ovanligt liv, kanske börjar må bra för första gången på evigheter, kanske inte vaknar med ångest varje morgon, KANSKE kan se och känna att det är värt att leva. DÅ kommer KRONOFOGDEN och knackar på dörren, just när allt börjar kännas som att livet inte är så dumt. Jag klarar mig, jag har det inte fett men jag har mat för dagen och kan unna mig en glass när det är varmt ute. Mer är det oftast inte - men det är okej. Leva på existensminum Helt plötsligt, mer eller mindre från en dag till en annan, skall du klara dig på en summa av ca kr som enligt den s.k. normen ska räcka till alla räkningar, mat försäkringar el, hygien artiklar, kläder telefon tv osv. Det enda det INTE Foto: Mohamed Ebrahem Akbary ska täcka, är hyran och månadsmärket. Det anses vara skäligt att klara sig på varje månad och som många med skulder anses klara sig på. Visst allt är möjligt och måste bara gå, men det måste finnas en högre nivå på normen som anses att räcka i dagens välfärdssverige. Du jobbar men du blir av kronofogden hänvisad till att söka fonder om du behöver något, eller kontakta kyrkan. Jag säger INTE att vi inte skall betala tillbaka vår skuld till samhället, företag och brottsofferjouren osv. men det borde vara rimligt att kunna leva under tiden utan att ta till gamla beteenden vilket är en uppenbar risk. Jag undrar bara hur många av oss som ger upp? Som inte orkar längre. Som återgår till kriminalitet, börjar sälja droger kanske på deltid bara för att kunna gå runt. Tar upp gamla kontakter. Jobbar svart. Göra det där, som till slut alltid leder tillbaka till fel umgänge, knarket, kriminaliteten och slutligen kåken och i värsta fall att du dör. Kronofogden är en instans som man inte kan besöka. Du får prata med olika personer varje gång du ringer och slutresultatet blir alltid att du får höra, ENLIGT NORMEN SKA DU KLARA DIG PÅ vart tog människan vägen? Förståelsen? Medmänskligheten allt det som vi själva en gång i tiden sket i drabbar nu oss själva med full kraft. Men i det här fallet så är det samhället som står för de kalla, hårda, strikta oförsonliga, orden. ENLIGT NORMEN kommer för alltid att få mig bli upprörd och jag hoppas att jag och andra med mig, klarar av att leva ENLIGT NORMEN och att det inte blir sista spiken i kistan. Gunnar Messa

19 Nationaldagen 6 Jun 2014 I år 2014 var det dags för att tillsammans i X-CONS vandra i Nationaldagståget ifrån Kungsträdgården till Soliden på Skansen med fanan som föreningen i Stockholm tidigare fått av konungen på just Soliden, Skansen inför miljoner TV tittare. Förvisso hette vi något annat då men det var ändå föreningen med nuvarande namn X-CONS Stockholm som fick fanan. Vi var ett tiotal personer som var stolta för att tillhöra Sverige som vandrade i det långa tåget med spelandes säckpipor i ekipaget efter. Vi hoppas att till nästa år vi kan bli ett trettiotal personer ifrån olika föreningar runt Stockholm och ifrån landet som går i tåget. På Skansen var det sedan en hel del artister som uppträdde och hela kungafamiljen var också där. Foto och kolages bearbetning : Ebrahem Akbary 19

20 De två vergarna Jag träffade en ung kille som hade begärt få samtala med mig. Vi kan kalla honom Mats även om hans namn är något helt annat. Han satt som så många andra före honom och bad om hjälp för att kunna lämna sitt liv som kriminell och missbrukare. Mats livshistoria innehöll de vanliga ingredienserna om en splittrad familj och sociala problem men också en hel del rövarhistorier, vissa förmodligen sanna men oftast osanna berättelser om snabba stora pengar. Samtalet böljade fram och tillbaka om drömmen om en praktikplats eller en lönebidragsanställning, kärringen på socialförvaltningen som är "så jävla dum i huvet, grabbarna som har en sista grej på gång som ska ge startkapitalet till en bar på Thailand. Efter ett tag började jag fundera på hur många killar jag mött som svalt tårarna och börjat leka den här leken. Nu satt han där och vägde på stolen i sin munkjacka, mjukisbyxor och slitna gympaskor och beklagade sig över sitt jourboende. Jag hade hört tillräckligt och kände att det var dags att tala med den riktige Mats bakom alla attityder och försvar m.a.o. sluta tramsa. - Berätta för mig vem du är när du är med grabbarna. - Jag är kungen, fixaren, gangster, sviker inte, har bra grejer. - Vad är viktigt för "kungen". - Brudar, bra röka, pengar, juste bil. - Vad tror du om kriminalitet och droger när du är "kungen". - Jag kan sluta med kokain när jag vill, det är inte bra men det går och sluta, cannabis är inte farligt det är bara skitsnack, jag snor inte från någon privatperson bara från företag. - Berätta vad "kungen" har för förmågor, vad kan han. - Kungen kan hacka vilket datasystem som helst, kan göra id-kort, kan skaffa en pistol eller ett kilo röka med ett samtal. - Vad gör "kungen", hur beter han sig. - Hur menar du? 20 Bilden är arrangerad - Använder han papperskorgar, går han mot röd gubbe, kör han bil onykter. Lämnar han in upphittade saker till polisen osv? - Knappast, jag slänger skräp på marken det finns ju gatusopare. Jag kör inte full men jag har kört efter någon joint nån gång. - Var håller "kungen" till. - Med polarna, på stan, hemma i någon kvart. - När. - Vadå när? - När på dygnet? - Mest kvällar och nätter, sover hela dan. - Okej så det här är din identitet. - Ja, typ. Foto: jonas Klineberg Jag ber Mats berätta om han har någon utanför "grabbarna" som han brukar umgås med. - Förut hade jag min morfar som jag kunde vara hos när det inte var bra hemma. Han var snäll och där blev jag lugn. Bodde där på somrarna, vi fiskade, la ut kräftburar, spelade badminton och snickrade på huset som aldrig blev färdigt. Men han dog i lungcancer för några år sen. Saknar honom så jävla mycket. Efter det blev allt mycket sämre.