Föräldraskap i förändring - föräldrars upplevelse av en samspelsbehandling

Transkript

1 GÖTEBORGS UNIVERSITET PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN Föräldraskap i förändring - föräldrars upplevelse av en samspelsbehandling Katarina Susena Examensarbete 15 hp Psykoterapiprogrammet Vuxenpsykoterapi Vårterminen 2011 Handledare: Malin Broberg

2 Innehållsförteckning Introduktion..2 Tidigare forskning om samspelsbehandling...2 Teorier om förändringsprocesser...4 En teori om förändring i relationen mellan förälder och barn...4 En teori om förändring i psykoterapi..5 Syfte 8 Metod.8 Undersökningsdesign 8 Deltagare...9 Instrument...9 Procedur.9 Dataanalys..10 Resultat...10 Generella upplevelser av samspelsbehandling...10 Svårigheter i föräldraskapet.11 Att gå i behandling...12 Förändring...14 Ögonblicken..17 Ögonblick nummer ett det är så här det ska vara.18 Analys av ögonblick nummer ett..18 Ögonblick nummer två att hjälpas åt 19 Analys av ögonblick nummer två.20 Ögonblick nummer tre att våga säga vad man tycker..21 Analys av ögonblick nummer tre..22 Ögonblick nummer fyra att trösta sitt barn och själv behöva tröst..23 Analys av ögonblick nummer fyra 24 Diskussion.25 Sammanfattning av resultaten..25 Mötesögonblick inom ramen för en samspelsbehandling.25 Världen i ett sandkorn...26 Den mikroanalytiska intervjun som metod.27 Referenser..29 1

3 Föräldraskap i förändring - föräldrars upplevelse av en samspelsbehandling Katarina Susena Sammanfattning. Studien syftade till att undersöka hur föräldrar har upplevt förändring genom den terapeutiska processen i en samspelsbehandling. Fyra mödrar som genomgått en samspelsbehandling intervjuades om sina upplevelser av förändring under samspelsbehandlingen generellt, samt om betydelsefulla ögonblick de upplevt under behandlingen. Resultatet analyserades med hjälp av Interpretative Phenomenological Analysis (Smith & Osborn, 2007), och utifrån teorier av Stern (2004) samt The Boston Change Process Study Groups tankar om mötesögonblick. Resultatet visade att föräldrar upplevde förändring avseende samspelet med barnet, av inre representationer av sig själv och av barnet, samt av den intersubjektiva kontakten med barnet. De betydelsefulla ögonblick föräldrarna valde ut gällde samtliga förändring, varav tre gällde förändring i relationen till barnet och ett i relationen till terapeuten. Att som förälder gå i psykoterapi tillsammans med sitt barn skiljer sig på flera sätt från att gå i individualterapi. Barnet är närvarande och terapeutens intresse riktas inte bara mot föräldern själv utan också mot barnet och mot relationen mellan föräldern och barnet. Hur upplever då föräldrar deltagandet i en sådan psykoterapi? Denna studie fokuserar på föräldrars upplevelse av att ha deltagit i en samspelsbehandling, och speciellt intresse ägnas föräldrarnas upplevelse av förändring i den psykoterapeutiska processen. En hel del forskning inom området samspelsbehandling har ägnats åt olika aspekter av förändringsprocesser utifrån skilda metoder och teoretiska perspektiv. Man har till exempel beskrivit förändringar i samspelet mellan förälder och barn eller av barnets eller förälderns inre representationer. Fokus i många av studierna ligger på behandlingsmetodens betydelse för förändringen och man har ägnat mycket uppmärksamhet åt att utveckla teorier kring vad som bidrar till förändring. Ett område som är mindre uppmärksammat rör hur föräldrar subjektivt upplever förändringsprocesser inom samspelsbehandling. Föreliggande arbete syftar till att försöka fånga föräldrars perspektiv på den terapeutiska processen i samspelsbehandling, och undersöker upplevelsen av förändringsprocessen i detalj. Daniel Sterns teori om förändringsprocesser i det upplevda nuet används för att belysa föräldrars upplevelse av ett förändringsögonblick på djupet. Tidigare forskning om samspelsbehandling Samspelsbehandling utmärks av att förälder, barn och behandlare tillsammans deltar i behandlingen och tillsammans utgör ett kliniskt system. I detta kliniska system ingår dels det observerbara samspelet, men också förälderns, barnets och terapeutens inre 2

4 representationer av varandra och av samspelet, det vill säga hur de uppfattar och tolkar relationen. I relationen mellan förälder och barn finns dels den verkliga och objektifierbara yttervärlden, dels den föreställda, subjektiva och mentalt representerade världen. Förälderns inre representationer kan bestå av förälderns erfarenheter av att vara med sitt barn, men också av fantasier, drömmar, förhoppningar och minnen från den egna barndomen (Stern, 1995). Samspelsbehandling kan ha som syfte att förändra olika delar i det kliniska systemet, till exempel att förändra det observerbara samspelet eller att förändra förälderns inre representationer av sitt barn. Olika samspelsmetoder kan också ha olika kliniska fokus, till exempel att arbeta med förälderns inre representationer, med barnets beteende, med det direkta samspelet, med terapeutens inre representationer eller med barnets inre representationer. Det gemensamma för olika typer av samspelsbehandling är att det är relationen mellan förälder och barn som är patienten. Samspelsbehandling som fokuserar på att förbättra de tidiga relationella processerna inom föräldra-barndyaden har visat sig vara effektiva när det gäller att behandla problematiska relationer mellan mödrar med ångest och depression och deras barn (Forman et al, 2007). Området samspelsbehandling präglas av vitt skilda metoder inspirerade av skilda teoretiska inriktningar, såsom psykoanalys, behaviorism och systemteori. Under de senaste åren har ett antal metoder inom samspelsbehandling utarbetats som vilar på en anknytningsteoretisk grund. Exempel på dessa är till exempel Circle of Security (Powell, Cooper, Hoffman & Marvin, 2009) som är en gruppbehandling som utvecklats för att förstärka anknytnings- och omvårdnadsrelationen mellan föräldrar och barn. Denna metod syftar till att hjälpa föräldern att förändra sina inre representationer av sig själv och av sitt barn för att bättre kunna möta barnets emotionella behov. McDonough (1993) har utarbetat metoden Interaction Guidance, en terapiform som syftar till att förändra samspelsbeteendet genom att fokusera på moderns beteende. Ett antal föräldra-barnpsykoterapier integrerar olika teoribildningar. Minding the baby (Sadler, Slade & Mayes, 2006) är en metod som syftar till att utveckla moderns reflektiva kapaciteter kring sig själv och sin baby. Denna metod är inspirerad av psykodynamisk teori och anknytningsteori, samt den teori som Fonagy, Gergely, Jurist och Target (2002) utvecklat kring begreppet reflective function (RF), ett begrepp som beskriver den grundläggande mänskliga förmågan att förstå beteende i ljuset av underliggande mentala tillstånd och intentioner. Denna kapacitet ses som avgörande för att kunna utveckla intima relationer. Beebe (2010) beskriver en metod som inspirerats av såväl psykoanalytisk teori som spädbarnsforskningens mikroanalys av mor-spädbarnsinteraktion. Denna integrativa metod syftar till att förändra både moderns representationer av barnet och samspelet. Video-inspelning av mor-barn används i det terapeutiska arbetet, och man länkar i samtal ihop förälderns egna uppväxtvillkor, de svårigheter som föräldern upplever i föräldraskapet och det observerbara samspelet i video-inspelningen. Empirin i denna studie är baserat på samspelsbehandling som har inspirerats av metoden Watch, wait and wonder. Denna psykodynamiskt inspirerade samspelsbehandlings-metod fokuserar på förälder-barnrelationen, men utmärks av att det kliniska fokuset ligger på barnet. Det terapeutiska arbetet guidas av barnets aktivitet, snarare än av moderns eller terapeutens initiativ, och innebär att föräldern följer barnets spontana och oledda aktivitet på ett liknande sätt som en psykoterapeut följer en vuxen patient. En studie har visat att metoden bidrar till mer organiserad eller tryggare anknytning, förbättring vad gäller kognitiv utveckling och affektreglering hos barnet 3

5 jämfört med en kontrollgrupp, samt till ökad tillfredställelse och kompetens samt minskad stress hos föräldrarna (Cohen et al, 1999). Den teoretiska grunden för metoden är psykodynamisk, inspirerad av bland andra Winnicott (1960) och Klein (1946). Man tänker sig att relationsmönster upprepas mellan generationer, genom att förälderns olösta konflikter projiceras på barnet och tar plats i interaktionen mellan förälder och barn. Psykoterapeuten erbjuder en trygg, hållande och härbärgerande ram där föräldern kan utforska sina känslor och ibland minnen. Genom att föräldern uppmuntras att observera barnet på ett icke-invaderande sätt ges barnet utrymme att med sina initiativ förändra interaktionen, och därmed potentiellt även relationen mellan förälder och barn (Muir, 1992). Teorier om förändringsprocesser En teori om förändring i relationen mellan förälder och barn. Innan jag redogör i mer detalj för Sterns teori om förändring i psykoterapi kommer här att ges en kort bakgrund till hur teorin utvecklades i samarbete med forskargruppen The Boston Change Process Study Group, (BCPSG). Denna grupp har sedan mitten på 1990-talet ägnat sig åt att försöka förstå förändringsprocesser i psykoterapi. Gruppen, som består av psykoanalytiker, spädbarnsforskare och en barnpsykiater, samlades ursprungligen för att förena kunskaper från spädbarnsforskning med psykoanalytiska tankegångar. I arbetet med att förstå den psykoterapeutiska processen utvecklades en teori om mötesögonblick mellan förälder och barn (BCPSG, 2010). Teorin om mötesögonblick tar sin utgångspunkt i studiet av hur spädbarnet utvecklas, och hur en interaktiv, intersubjektiv miljö krävs för att barnet ska kunna utveckla sina potentiella kapaciteter. Forskargruppen beskriver hur förälder och spädbarn ägnar mycket tid åt att ömsesidigt reglera sitt eget och den andres tillstånd. Från början är dessa tillstånd till exempel hunger, sömn, aktivitetscykler och social kontakt. Efterhand kommer regleringen också att röra affektiva tillstånd, utforskande och anknytning, för att till slut vidgas till att röra de flesta mentala, fysiologiska och motivationella tillstånd. Regleringen innefattar sådana handlingar som att förstärka, dämpa och elaborera, såväl som att återvända till tidigare tillstånd av ekvilibrium. Förälderns förmåga att uppfatta barnets tillstånd påverkar hur sammanhängande barnet kommer att uppleva sina erfarenheter. Processen karaktäriseras av förhandlande, missar och reparationer av dessa missar. Regleringsprocessen mellan förälder och barn är målorienterad. Ibland är målet tydligt, till exempel när hunger behöver regleras. Ibland är målet mindre tydligt, till exempel i lek. Forskargruppen menar att processen innefattar två samtidiga mål, dels till exempel det fysiologiska, som att mätta barnet, dels det intersubjektiva, där målet är ett ömsesidigt igenkännande av den andres motivation, den önskan som styr handlingen, och de åtföljande känslorna. Efterhand kommer barnet att internalisera den här processen av ömsesidigt reglerande (BCPSG, 2010). Under denna ömsesidiga process utvecklas det interaktiva fältet mellan barn och förälder och blir efter hand allt mer komplext och välartikulerat. Detta skapar möjligheter till nya former av interaktion. Forskargruppen menar att den här utvecklingen är beroende av mötesögonblick mellan förälder och barn, och hävdar att de ofta sker i interaktionen dem emellan. Mötesögonblicket signalerar nya möjligheter till initiativ och nya former av delad intersubjektiv erfarenhet. Något nytt och oförutsägbart sker i relationen som ändrar den intersubjektiva miljön, och för att ett mötesögonblick ska uppstå krävs ett unikt bidrag från båda parter. Mötesögonblicket upplevs subjektivt 4

6 som en plötslig, kvalitativ förändring i relationen. Som exempel på mötesögonblick mellan förälder och barn nämner gruppen hur förälderns beteende anpassas efter barnets rörelse mot sömn, vilket medför att barnet går från vakenhet till sömn, eller hur ett roligt ansiktsuttryck eller en oväntad synkronisering av ljud och ansiktsuttryck kan leda till ett plötsligt, gemensamt skratt, eller hur ett barn närmar sig en rutschkana, blir lite orolig, tittar på sin pappa, får en uppmuntrande blick och en nick, och därmed vågar åka, så kallad referentiell kommunikation (Mumme, 1996). Efter ett sådant ögonblick menar forskargruppen att båda parter i interaktionen känner att de framgångsrikt har interagerat tillsammans, vilket förändrar både beteendet och det intersubjektiva tillståndet dem emellan framgent. Detta för med sig en känsla av framväxande möjligheter till nya former av interaktion, och blir också en starkt affektivt laddad händelse. Mötesögonblicket förändrar barnets och förälderns implicita relationella förväntningar på varandra och signalerar en möjlighet till nya initiativ mellan parterna. Efter ett mötesögonblick uppstår ett öppet utrymme (open space), en stund då båda parter i relationen kan dra sig undan från varandra en stund, och kan vara ensamma i varandras närvaro. Forskargruppen antar att båda parter under denna stund kan assimilera effekterna av mötesögonblicket, och hitta ett nytt ekvilibrium i det förändrade intersubjektiva tillstånd de nu befinner sig i (BCPSG, 2010). En teori om förändring i psykoterapi. Stern (2004) har vidareutvecklat teorin om hur det nuvarande ögonblicket kan åstadkomma förändring i psykoterapi. Han betonar i Ögonblickets psykologi vikten av att studera de momentana skeenden som skapar vår erfarenhetsvärld. Sterns tes är att när man blir varse och delar dessa ögonblick med en annan så utgör de avgörande ögonblick av förändring i en psykoterapi och i andra, nära relationer. Stern har sin teoretiska hemvist inom spädbarnspsykologin och har tagit utgångspunkt i sina erfarenheter av att i detalj analysera interaktionen mellan spädbarn och förälder. I dessa interaktioner upptäckte Stern hur mycket som sker på ett ögonblick, och han kom att betrakta dessa ögonblick som erfarenhetens byggstenar. Inspirerad av dessa erfarenheter började han att i detalj titta på den kliniska terapeutiska processen och då framförallt på förändringsprocessen. Nedan följer en redogörelse för de aspekter som Stern lyfter fram som viktiga. Dessa aspekter rör vårt upplevande i nuet, samt aspekter av den psykoterapeutiska processen så som intersubjektivitet och implicit vetande. Dessutom redogörs för Sterns syn på förändringsögonblick i psykoterapi. Nuet. Stern intresserar sig för nuet därför att det är i nuet som vi gör direkta, obearbetade subjektiva erfarenheter, men också därför att arbete med här och nu betonas av många psykoterapeutiska inriktningar som det som åstadkommer förändring. Stern undersöker psykoterapiprocessen på en mikronivå bestående av ögonblick som utgör ett subjektivt nu. Stern menar att förändringsprocessen sker i det upplevda nuet, och han intresserar sig därför för den tidsmässiga aspekten av vårt upplevande. Stern anser att människor tycks vara konstruerade för att dela upp skeenden i grundläggande processenheter. Det krävs en viss tidsmässig varaktighet, mellan en till tio sekunder, i genomsnitt tre till fyra sekunder, för psyket att göra meningsfulla grupperingar av perceptuella stimuli. Dessa processenheter, som han kallar nuvarande ögonblick, betraktas som grundläggande enheter i studiet av den terapeutiska processen. Intersubjektivitet. Stern lägger tyngdpunkten i sin teori på det intersubjektiva snarare än det intrasubjektiva, och fokuserar framförallt på de nuvarande ögonblick som uppstår 5

7 när två människor får psykisk kontakt med varandra, dvs intersubjektiv kontakt. Stern menar att psykoterapi till stor del handlar om intersubjektiva möten: Två människor ser och känner ungefär samma psykiska landskap, åtminstone för ett ögonblick. Det är dessa möten som psykoterapi till stor del handlar om. De utgör också de händelser som förändrar våra liv och blir de minnen som tillsammans bildar berättelsen om våra nära relationer. Följaktligen blir ögonblicken av intersubjektiv kontakt mellan människor en synnerligen relevant kontext för oss att undersöka. (Stern, 2004, s 91) Den psykoterapeutiska processen äger rum inom denna kontinuerliga, gemensamt skapade dialog med andra psyken, det Stern kallar den intersubjektiva väven. Intersubjektiviteten ser Stern som ett medfött, primärt motivationssystem som är grundläggande för artens överlevnad och intar samma viktiga plats som sexualitet och anknytning. Stern menar att längtan efter att bli förstådd, det vill säga längtan efter intersubjektivitet är en av de främsta drivkrafterna i en psykoterapi. Implicit vetande. Det nuvarande ögonblicket uppfattas mentalt medan det växer fram. Vetandet om det kan därför inte vara verbalt, symboliskt eller explicit, utan finns inom domänen implicit kunskap. Stern definierar implicit kunskap som icke-symbolisk, icke-verbal och procedurmässig. Den implicita kunskapen är omedveten i bemärkelsen inte reflexivt medveten, men inte omedveten i meningen dynamiskt bortträngd. Stern menar att hans erfarenheter av spädbarnsinteraktioner, där hela interaktionen äger rum i den implicita domänen, har gjort honom lyhörd för denna domän. Den implicita kunskapen omfattar förutom motoriska procedurer också affekter, förväntningar, förändringar i aktivering och motivation samt sätt att tänka. Det implicita vetandet är av vikt eftersom reglerandet av det intersubjektiva fältet i psykoterapi, som äger rum kontinuerligt i varje nuvarande ögonblick, till stor del sker icke-verbalt, icke-medvetet och implicit (Stern, 2004, s 131). Det finns alltså två agendor i den kliniska situationen, den explicita och den implicita agendan. Den explicita agendan utgörs av det patienten talar om. Den implicita agendan rör regleringen av det implicita tillståndet i relationen mellan terapeut och patient. I denna agenda innefattar Stern den terapeutiska alliansen, den hållande miljön, överföring/motöverföringsrelationen och den verkliga" relationen. Söka sig vidare-processen. Stern använder termen söka sig vidare-processen för att beskriva den psykoterapeutiska processen inifrån, medan den växer fram. Stern menar att den psykoterapeutiska processen karakteriseras av löslighet (sloppyness). Med detta menar han att processen ofta är oordnad, icke-linjär, spontan och omöjlig att förutsäga. Processen bestäms dyadiskt, den enes handlingar utgör kontexten för nästa handling och så vidare, och på detta sätt skapas den ömsesidigt. I processen sker ofta misstag som måste repareras. Stern menar att dessa felsteg är värdefulla, då sätten att reparera och rätta till misstag är en viktig del av det implicita vetandet. Lösligheten har en avgörande roll i processen, då den leder till nya, oväntade, ofta röriga inslag, vilket kan skapa nya möjligheter. Detta innebär att den potentiellt är mycket kreativ. Produkten av lösligheten är framväxande gestalter som patienten och terapeuten tillsammans bidragit till att skapa, gestalter som inte existerade innan. Stern betonar att lösligheten i en psykoterapeutisk process har kreativa möjligheter enbart när den omges av tydliga ramar. Nuvarande ögonblick. Den psykoterapeutiska processen består av nuvarande ögonblick. En del av dessa vardagliga, relationella handlingar blir man bara varse. De 6

8 når inte långtidsminnet och blir inte ihågkomna efteråt som självbiografiska händelser. En del nuvarande ögonblick blir dock medvetna. Detta sker om erfarenheten är tillräckligt ny eller problematisk för att nå medvetenheten. Det nuvarande ögonblickets funktion är att hantera denna nya erfarenhet. Stern beskriver det nuvarande ögonblicket som en levd berättelse, med handling och en tråd av dramatisk spänning. Det nuvarande ögonblicket är holistiskt, och upplevs som en helhet. Nuvarande ögonblick har en tidsmässig dynamik som kan jämföras med en musikalisk fras. Stern beskriver att ögonblicket har en temporal kontur. Med det menar han att stimuleringen under ögonblicket förändras i kvalitet och intensitet. Vidare innehåller det dynamiska tidsformer som han kallar vitalitetsaffekter. Vitalitetsaffekterna beskrivs i termer som till exempel accelererande, bortdöende, exploderande, instabil, trevande och kraftfull. Vitalitetsaffekterna spelar en viktig roll för att knyta ihop det nuvarande ögonblicket till en upplevd helhet. Det nuvarande ögonblicket är oförutsägbart medan det växer fram. Man vet inte i stunden hur det kommer att avlöpa. Vidare innefattar det nuvarande ögonblicket en viss känsla av själv, där finns ett jag som gör mina subjektiva erfarenheter. Nuögonblick. Ibland uppstår speciella nuvarande ögonblick i den psykoterapeutiska processen. Dessa ögonblick kallar Stern nuögonblick. Nuögonblicket dyker upp plötsligt och är starkt affektivt laddat. I nuögonblicket hotas det aktuella läget i relationen och det intersubjektiva fältet utmanas i dess dittillsvarande ömsesidigt accepterade form. Deltagarna dras in i nuet. En slags kris har uppstått, där grundläggande antaganden om relationen mellan terapeut och patient står på spel. Ofta sker detta genom att de vanliga reglerna eller ramarna för relationen hotas eller ifrågasätts. Denna kris behöver lösas, vilket sätter terapeuten på prov. Ångestnivån hos både patient och terapeut stiger. Terapeuten känner att ett rutinmässigt tekniskt svar inte duger. Nuögonblicket är laddat med direkt överhängande konsekvenser, mättat med nukänsla och ett behov av att handla. När ett nuögonblick uppstår ställs terapeuten inför en svår uppgift som han/hon kanske inte är beredd på. Ett nuögonblick kräver något utöver en tekniskt acceptabel reaktion, det kräver en spontan, äkta reaktion som är lyhört avpassad efter situationen och som bär terapeutens personliga signum. Lösningen på ett nuögonblick äger rum i det Stern kallar mötesögonblick. Mötesögonblick. Mötesögonblicket är ett nuvarande ögonblick mellan de båda parterna där de uppnår ett intersubjektivt möte. Under mötesögonblicket genomlever man tillsammans nuet. Stern liknar mötesögonblicket med en resa som sker i nuet, under en stund av affektiv intersubjektivitet, som varar några sekunder och som företas av två personer. Detta skapar en känsla av att man tillsammans genomlever något ihop. Mötesögonblick upplöser det behov av handling som uppstod i nuögonblicket. Det intersubjektiva fältet mellan de två parterna förändras, och därmed förändras relationen. Stern menar att det är i dessa laddade ögonblick som förändring i psykoterapi sker. Denna förändring kräver inte verbalisering för att vara effektiv och bestående. Stern menar att mötesögonblick utgör några av de mest avgörande erfarenheterna när det gäller förändring i psykoterapi. Ofta är det de tillfällen som patienten kommer ihåg, ibland åratal efter terapin, och som förändrade terapins lopp. Söka-sig-vidare-processen kan resultera i olika öden. Nuögonblick och mötesögonblick kan resultera i plötsliga dramatiska förändringar. Ett nuögonblick kan också följas av att terapeuten missar att patienten upplever ett nuögonblick, eller att terapeuten inte förmår hitta ett äkta svar som är tillräckligt avpassat till stunden. Stern 7

9 menar att detta för det mesta inte får allvarliga följder för psykoterapin, då nya tillfällen ofta uppstår senare. Ibland kan det dock leda till negativa konsekvenser för den fortsatta behandlingen. Nuögonblicket medför en risk på så sätt att om terapeuten inte svarar på det kan det leda till att patienten vänder sig inåt och att det terapeutiska arbetet försvåras. I föräldra-barn-relationen såväl som i psykoterapi kan mötesögonblicket gå skilda öden till mötes. I föräldra-barnrelationen händer det ofta att mötesögonblick missas. Detta är enligt forskarna inte så allvarligt då barnets utveckling bidrar till att nya ögonblick med nya möjligheter uppstår. Nuögonblick och mötesögonblick är i psykoterapi dock ganska sällsynta. Framsteg och förändring äger också rum under stillsammare, mindre laddade ögonblick. Stern menar att processen kan åstadkomma förändring av egen kraft, då de båda parterna i relationer implicit lär sig att reglera det intersubjektiva fältet. Processen leder till intersubjektiva förändringar, som ackumuleras och förändrar den terapeutiska relationen gradvis och kontinuerligt, vanligen utan ord. Världen i ett sandkorn. Enligt Stern innehåller det nuvarande ögonblicket en mikrovärld, och han menar att man ofta kan se de större dragen i någons nuvarande och tidigare tillvaro i de små beteenden och mentala handlingar som tillsammans bildar denna värld. Stern menar att man kan använda det nuvarande ögonblicket som en spegel, eller ett mikroskop, för att kunna urskilja större psykologiska och beteendemässiga mönster, och han tänker sig att man kan använda det nuvarande ögonblicket ungefär som en dröm, att utforska vidare i terapeutiska syften. Stern menar att det nuvarande ögonblicket bär på en levd berättelse, ett slags värld i ett sandkorn, som det kan vara kliniskt användbart att utforska. Stern gör en skillnad mellan att utforska associationerna kring det nuvarande ögonblicket, och att i detalj studera själva ögonblicket och dess små beståndsdelar. Syfte Syftet med föreliggande arbete är att undersöka hur föräldrar har upplevt förändring genom den terapeutiska processen i en samspelsbehandling, dels avseende föräldrarnas generella upplevelse av att delta i samspelsbehandlingen, dels avseende upplevelsen av betydelsefulla ögonblick under samspelsbehandlingen. Metod Undersökningsdesign Studien genomfördes i samarbete med en samspelsbehandlingsmottagning i västra Sverige. Studien är upplagd med en icke-experimentell design och har en kvalitativ ansats. Fyra föräldrar som deltagit i samspelsbehandling har intervjuats med hjälp av en semistrukturerad intervju. En del av intervjun utgjordes av en mikroanalytiskt inspirerad intervju enligt Stern (2004). 8

10 Deltagare Fyra föräldrar som nyligen avslutat samspelsbehandlingen intervjuades om sin upplevelse av att ha deltagit i samspelsbehandlingen. Inklusionskriteriet var att ha avslutat samspelsbehandlingen, då det bedömdes olämpligt att genomföra en intervju under pågående behandling. De fyra föräldrarna var de som dittills avslutat behandlingen, och samtliga tackade ja till att delta i en intervju. Två av behandlingarna pågick ca tre månader, två pågick ca ett år, med en behandlingsfrekvens på ca en gång per vecka. Deltagarna var alla kvinnor, mellan 23 och 35 år, varav tre var yrkesverksamma, en var sjukskriven. De deltagande barnen var när behandlingen avslutades 1, 2, 4 respektive 5 år. Instrument En semistrukturerad intervjumall gjordes för att möjliggöra ett flexibelt inhämtande av data (bilaga 1). Ett semistrukturerat intervjusätt innebär att initiala frågor kan modifieras i en dialog mellan intervjuare och respondent, vilket ger intervjuaren möjlighet att följa upp respondenternas svar och utforska intressanta och viktiga områden som kommer upp (Smith & Osborn, 2007). Teman som togs upp under intervjun rörde vad det var för problem som gjorde att man deltog i behandlingen, hur man uppfattade syftet med behandlingen, hur man upplevde behandlingen avseende längd och frekvens, vad man tyckte var bra och mindre bra med behandlingen, vad man tyckte om psykologen och huruvida man upplevde förändring i kontakten med sitt barn. Ett mikroanalytiskt inspirerat intervjusätt tillämpades för inhämtande av information kring föräldrarnas minnen av betydelsefulla ögonblick i samspelsbehandlingen. Som ett försök att komma närmare en objektifiering av den upplevda, subjektiva erfarenheten under ett ögonblick har Stern (2004) konstruerat en mikroanalytisk intervju. Den mikroanalytiska intervjun utforskar den levda erfarenheten via en särskild typ av berättelse i efterhand, en gemensamt konstruerad narrativ redogörelse som innehåller mångfaldiga framställningar av samma material. Minsta ihågkomna händelse, känsla, tanke och handling utforskas tillsammans med försökspersonen tills man fått fram så mycket ihågkommet material som möjligt. Resultatet blir en mångskiktad, mikroanalytiskt fokuserad, gemensamt konstruerad berättelse. (Stern, 2004, s 231). Det mikroanalytiskt inspirerade intervjusätt som tillämpats i föreliggande arbete gick till så att intervjupersonerna bads att välja ut ett betydelsefullt ögonblick under samspelsbehandlingen. Frågor ställdes kring intervjupersonens minnen av händelser, känslor, tankar och handlingar under det utvalda ögonblicket. Procedur De fyra mödrar som avslutat samspelsbehandlingen tillfrågades om intresse av att delta i en intervju om sin upplevelse av att delta i samspelsbehandlingen. Föräldrarnas kontaktuppgifter förmedlades till intervjuaren som bokade tid för intervju. Intervjuerna skedde mellan två och tre veckor efter avslutad behandling och genomfördes i samspelsbehandlingsmottagningens lokaler. 9

11 Samtliga föräldrar fick skriftlig information om att personuppgifter som kom fram under intervjun skulle avidentifieras för att i möjligaste mån hindra att enskilda personer skulle kunna identifieras. Intervjuerna varade mellan 50 och 75 minuter och spelades in. Dataanalys Materialet transkriberades ordagrant. Den del av intervjuerna som berörde generella aspekter av samspelsbehandlingen analyserades med hjälp av IPA, Interpretative Phenomenological Analysis (Smith & Osborn, 2007). IPA används för att utforska hur deltagare förstår sin personliga och sociala värld. IPA innefattar en tolkningsprocess i två steg, där forskaren försöker förstå hur deltagaren förstår och skapar mening kring sin personliga erfarenhet. Dataanalysen gick till så att det första transkriptet lästes igenom ett antal gånger. Intressanta aspekter av materialet noterades i marginalen. Nästa steg innebar att materialet gicks igenom igen, och framväxande teman på en något högre abstraktionsnivå dokumenterades. De framväxande temana listades kronologiskt, och sedan samlades temana i en mer analytisk ordning. Transkriptet lästes igenom igen, för att kontrollera att temana stämde med materialet. Analysen av nästa transkript utgick från temana från det första transkriptet, och nya teman tillfogades när så behövdes. Alla fyra transkripten arbetades igenom på detta vis, och sedan konstruerades en lista av överordnade teman. Temana dokumenterades sedan i skrift. Den del av intervjuerna som berörde betydelsefulla ögonblick analyserades utifrån Sterns teori om ögonblickets psykologi (2004) samt BCPSG:s teori om mötesögonblick mellan förälder och barn. Resultat Resultaten redovisas i två separata delar. I den första delen redovisas de teman som kom fram i intervjun kring föräldrarnas generella upplevelse av att ha deltagit i en samspelsbehandling. I den andra delen redovisas föräldrarnas berättelser om betydelsefulla ögonblick. Generella upplevelser av samspelsbehandling Beskrivning av de teman som framkom i intervjuerna Tema 1 Svårigheter i föräldraskapet 1.1 Svåra känslor 1.2 Svårigheter med barnet 2 Att gå i behandling 2.1 Att bli sedd relationen till terapeuten 2.2 Att se sitt barn 2.3 Egna behov väcks 10

12 3 Förändring 3.1 Samspelet förändras 3.2 Inre representationer förändras 3.3 Kontakten förändras 1. Svårigheter i föräldraskapet. Föräldrarna fick frågan om vad som gjorde att de gått i samspelsbehandling. De svårigheter som beskrevs kan delas i två grupper, dels de svåra känslor som väcktes hos föräldrarna i föräldraskapet, dels de svårigheter som uppstod i samspelet med barnet Svåra känslor. Alla fyra mödrarna beskrev hur föräldraskapet väckte negativa affekter som blev svåra att hantera. Två av mödrarna beskriver utebliven glädje i föräldraskapet samt att de blev nedstämda i samband med att de blev föräldrar. Flera av föräldrarna beskrev en känsla av sorg över att den första tiden som förälder blivit så svår. En mamma beskriver hur föräldraskapet väckte obearbetad sorg: Jag har nog varit en sån som aldrig bearbetat så mycket i mitt liv, jag har gått vidare och gått vidare, och sen när jag fick barn så, shoo, så kom allt tillbaka på nått sätt. Det har varit det jobbigaste året i mitt liv, någonsin, och jag har suttit här och gråtit många gånger, det låter konstigt, men det behöver komma ut antagligen. Det är känsligt när man ska inse att man inte har kul som mamma. Jag tyckte inte att nåt var roligt, jag gick nästan in i en depression tror jag. Flera föräldrar beskrev att svårigheterna i föräldraskapet väckte känslor av skam. Det kunde både vara skam över sina egna känslomässiga reaktioner, till exempel över att man inte kände sig lycklig i föräldraskapet, och skam över hur svårigheterna tog sig uttryck, till exempel i barnets beteende. Jag kunde inte ens sätta ner honom i vagnen, för han skrek, det gick inte, vi fick vara två för att sätta ner honom i vagnen, och såna grejor. Då tyckte jag bara att det var pinsamt, eller retligt. Tre av föräldrarna beskriver att de kände skuld. Skuldkänslan rörde dels oro över att förälderns mående kunde ha påverkat eller skadat relationen till barnet, dels skuld över de negativa känslor man kände inför sitt barn, alternativt de positiva känslor som uteblivit. Sen har jag fortfarande dåligt samvete, det har jag ju jag hade ju så mycket jobbigt med honom, och då satt de och pratade om hur viktigt det är med de här första månaderna. Det var ju det jag hade försökt förtränga, han är så liten, han kommer aldrig ihåg det här, lite så har man tänkt. Och det kommer jag ihåg att det tog, och det tar än idag, att jag känner detta. Kopplat till skuldkänslan fanns också tankar kring omsorg och ansvar om sitt barn, och hur viktigt det var att få hjälp så att barnen inte skulle drabbas. En förälder beskriver att hon inte hade några känslor alls för sitt barn i början. Alla fyra föräldrarna beskriver en känsla av osäkerhet i föräldraskapet, både kring hur det ska kännas när man är förälder, och hur man ska vara och göra. 11

13 1.2. Svårigheter med barnet. Föräldrarna beskriver allihop olika former av regleringssvårigheter, såsom sömnsvårigheter hos barnet, svårigheter med matningssituationen, svårigheter med affektreglering. Vi funkade inte ihop. Hon blev så arg och fick riktiga raseriutbrott, riktigt ordentligt. Och jag kände att jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla det, det fanns liksom ingenting att göra. En förälder beskriver att hon från början inte kände något för sitt barn. Jag hade så svårt att känna nånting för honom, jag älskade inte honom, eller jag kände inget band. Och det var väl ett sätt att pröva, att få den här tiden med varandra. Jag var inte den som lekte eller gjorde nånting med honom, jag flydde mera. 2. Att gå i behandling. I de fyra föräldrarnas berättelser om sin upplevelse av att delta i samspelsbehandlingen är det framförallt tre teman som lyfts fram, att bli sedd, att se sitt barn och att egna behov väcks Att bli sedd - relationen till terapeuten. Alla deltagarna berättade på olika sätt om sina upplevelser av att bli sedd av terapeuten. Att terapeuten såg vad som hände mellan förälder och barn i samspelsbehandlingen ledde till en känsla av att bli sedd och bekräftad. Det upplevdes betydelsefullt att terapeuten både såg det som var svårt, men också såg och bekräftade det som fungerade. Terapeuten såg och kommenterade den pågående interaktionen, gav deltagarna ny inblick och nya vinklar för att förstå sig själva och sina barn. Terapeuterna upplevdes som kunniga, uppmärksamma och engagerade. Flera föräldrar betonar terapeuternas förmåga att fånga upp just det som var betydelsefullt för varje förälder, och terapeuternas förmåga att direkt uppmärksamma viktiga händelser. Det kände jag verkligen att det var skräddarsytt. Att de plockade upp, eller fångade upp de grejerna som jag kanske behövde öva på, eller som jag haft problem med, och det var det vi fokuserade på här. För jag tror att den här grejen kan vara helt olika för olika personer. I: Om du skulle beskriva vad det är som varit bra med behandlingen? F: Att det är en person som ser oss med andra ögon. Som har erfarenhet och.., ja, förstår oss också, att man får en ny inblick, en ny vinkel på grejer. Det var jättenyttigt för mig, för man kan prata med familj och så men, man känner varann, och man är färgad av varann på nåt sätt. Kommer det nån utifrån som ser en så, dels kanske man vågar säga allting, dels ser de andra saker. Och att de får se oss ihop. I: Vad var det som var bra med det? F: Man kan sitta här och berätta, det är en sak, man ger en sida av det, men de ser verkligen, det tror jag är a och o för dem eller för de som är här, det ger nåt mer. Att terapeuten direkt kunde ge respons när föräldern upplevde osäkerhet var bra på flera olika sätt, både för att man fick ett tillfälle att direkt prata igenom det som hände, 12

14 och att man kunde uppmärksamma småsaker, som man annars kanske hade missat. Att direkt få handfasta råd kring hur man kunde hantera situationen upplevdes som hjälpsamt av föräldrarna. Man bollar smågrejor så, som kanske inte är smågrejor, men som känns som smågrejor när man tar upp det, men det kan ju vara ganska viktiga saker. Flera föräldrar tog också upp en annan aspekt av att bli sedd, nämligen att det kunde väcka blandade känslor av att bli analyserad, kanske av kritiska ögon. Detta väckte en känsla av utsatthet, och flera föräldrar upplevde inledningsvis en oro över att bli dömd, kritiserad, eller kanske diskuterad när man inte var där. Att bli filmad upplevdes som svårt i början, flera föräldrar beskrev att de kände sig osäkra och iakttagna, och några beskrev en känsla av att de måste göra rätt framför kameran. Samtliga beskriver dock att dessa känslor gav med sig efter ett tag, och då kände man sig friare och brydde sig inte längre så mycket om kameran. Kameran var ju alltid närvarande, och från början var den väldigt närvarande kände man ju då / /..Men i början var det ju mycket så här, jaha, hur ska jag reagera i det här, hur mycket ska jag man ifrågasatte litegrann, och man är medveten om att man blir studerad. Så det fanns en känsla av att man ska göra rätt i början, tror jag. Men sen så kunde jag ju känna att jag struntade fullkomligt i kameran, och när vi var där så lekte vi, vi var inne i leken, både hon och jag. Några föräldrar upplevde att det var värdefullt att få se sig själv på film tillsammans med terapeuten. Det är nyttigt att få se sig själv, att få se detaljer som du inte tänker på annars. Titta här hur du reagerade där, och titta, här ser du en förbättring från första till sista gången. Jag skulle vilja titta på filmerna igen. Det blir en kick också för en själv att se att man faktiskt har utvecklats Att se sitt barn. Att få ett utrymme att se sitt barn med nya ögon var något som flera föräldrar tog upp som en viktig aspekt. Att återkomma till samma rum med samma lekmaterial under en längre tid gjorde att man la märke till barnets utveckling på ett sätt som man inte gjorde hemma. Flera föräldrar beskriver hur de såg sina barns intressen och behov på ett annat sätt, och att de fick lättare att ta barnets perspektiv i olika situationer. Terapeuternas intresse och engagemang hjälpte föräldrarna att se sina barn, och en förälder beskriver hur terapeutens nyfikenhet smittade av sig till henne: F: Just att psykologen var så engagerad med, då blev det ju att, vad är det som är så spännande? Då blev jag också engagerad, det smittade av sig lite på nåt sätt. I: Vad var det psykologen var så engagerad i då? F: Ja men hon la märke till allt. Såg du det nu sa hon kanske, när du gjorde så? Nu gjorde han så! Nä, det tänkte jag inte på. Hon la märke till så mycket som jag inte tänkte på. I: Blev du intresserad när hon kommenterade det då? 13

15 F: Ja, då började jag tänka mer också. Och ju mer jag började älska honom, då blev det ju mer intressant att vara här också, jag tyckte ju det var jättekul när han pratade, och man är stolt och allt det här Egna behov väcks. Alla föräldrar tar upp hur detta att bli sedd och bekräftad i samspelet med sitt barn också väcker andra behov, av att få tala om personliga frågor och problem, som relationsproblem, och om sina egna känslor och erfarenheter som väcks i relationen till barnet. Flera föräldrar framhåller vikten av att få starta med egna samtal för att få en del av dessa behov tillgodosedda. Föräldrarna inleder med, eller deltar parallellt, i individuella samtalskontakter, antingen inom verksamheten eller inom andra verksamheter. Flera föräldrar beskriver att det var värdefullt att få en insikt i vad svårigheterna grundade sig i, det kunde till exempel vara att se hur ens egna, tidigare erfarenheter påverkade hur man upplevde föräldraskapet idag. F: Alla har ju sin historia, det kommer ju upp otroligt mycket, och som sagt det är jättenyttigt, men varje gång man har gått härifrån har det känts som att man varit på begravning, man har gråtit jättemycket och har huvudvärk resten av dagen så det är fokus, det händer jättemycket i skallen alltså. I: Allt det som kom upp, fanns det utrymme att ta upp det här? F: Ja. Sen har de ju sagt att man får ringa och så, men jag känner ändå att, som sagt, jag hade ändå en möjlighet att ta upp det under hela våren, så att, jag kände att jag fick bearbeta det då. Annars kanske man hade behövt lite mer tid där, om man inte fått hjälp innan, kanhända. Nu visste ju terapeuten mycket, hon hade fått information innan, annars hade man nog känt att man velat man kan inte med att prata så mycket om sig själv när man är här med sitt barn. Tanken är att man ska umgås med honom där, då blir det kanske inte att man börjar berätta saker om mamma 3. Förändring. I intervjun tillfrågades föräldrarna om de upplever att kontakten mellan dem och barnet förändrats. Alla föräldrar upplever skillnader i kontakten med sina barn. Det skiljer sig dock åt hur föräldrarna beskriver dessa förändringar. Svaren har nedan delats upp i teman utifrån inom vilken domän förändringen beskrivs; i samspelet, i inre representationer av föräldern själv och av barnet, och i relationen mellan förälder och barn Samspelet förändras. I samtliga föräldrars berättelser framkommer att de upplever skillnader i samspelet i mer eller mindre utsträckning. Flera föräldrar kommenterar att deras eget mående påverkade samspelet på ett negativt sätt. Några beskriver att de upptäckt att genom att ändra sina egna beteenden så ändras också barnets beteende. Exempel på detta kan vara att föräldern fördelar sin uppmärksamhet på ett annat sätt, och är mer uppmärksam när barnet verkligen behöver föräldern, t ex när barnet behöver tröstas. Innan, när han var liten, satt jag mycket vid datorn och pratade i telefon, och han bara gallskrek hela tiden, och det är ju klart att det var för att han inte fick uppmärksamhet då, men om jag sätter mig ner och gör nåt med honom så blir han helt lugn. Ett annat exempel är en förälder som beskriver att hon ändrat sitt eget beteende från att försöka aktivera sin son hela tiden till att nu vara mer passiv, vilket lett till att barnet 14

16 blivit mer aktiv i leken. Flera föräldrar beskriver hur de nu i större utsträckning kan lyssna in barnets önskemål, och tyda barnets signaler på ett annat sätt. F: Sen när man förstod honom, bättre, vad han tycker är roligt, så kan man lättare vara med. Det är inte som jag tror han tycker är roligt, eller det här borde vara kul, man lärde sig verkligen vara med och förstå och se hans signaler. I: Hur lärde du dig det? F: Ja, det var bara det här att, ja, bara och bara Att tagga ner, titta på honom, ge honom ingenting, låt honom styra. Flera föräldrar beskriver att de i högre utsträckning sätter av specifik tid för att vara tillsammans med barnet. En förälder beskriver hur hon och hennes barn nu kan hjälpas åt och samarbeta på ett annat sätt än tidigare. Några beskriver att de hittat nya sätt att hantera svåra situationer med sina barn. I början, då när vi kom hit, var både jag och min dotter väldigt osäkra på varann, liksom på hur man reagerar och så där, och det tycker jag har blivit jätteskillnad. Så det känns väldigt skönt faktiskt. Hon är sån att hon gärna vill bestämma, hon vill gärna vara mamma, och då kände jag lite så där att, åh, vad ska jag säga då, och det känns som att man kan konfrontera henne på ett helt annat sätt nu. Flera föräldrar beskriver hur de fått hjälp med affektreglering i samspelet. Tre föräldrar berättar hur de fått hjälp att hantera barnens ilska i konfliktsituationer. Föräldrarna har haft olika svårigheter med att hantera barnens aggression, till exempel genom att bli rädd för barnets eller sin egen aggression, eller genom att stänga av känslomässigt i konfliktsituationer. Exempel på detta är en förälder som blev skrämd av sin dotters starka ilska, men som efterhand känner sig lugnare och vågar möta dotterns raseriutbrott på ett annat sätt. En annan förälder beskriver hur hon känslomässigt klarar av starkare känslouttryck från sin son i och med att hon nu lever sig in mer i hans värld. Nu känns han gladare faktiskt, han var en person som inte visade så mycket känslor, kanske mer för att, jag vet inte vad det beror på, men nu är han mycket mer glad, eller arg, han visar mer känslor, och det kanske kan vara så att jag tillåter det på nåt sätt nu Inre representationer förändras. I samtliga berättelser kommer det fram att förälderns inre representationer av sig själv som förälder förändras under behandlingens gång. Flera föräldrar beskriver hur de känner sig mer säkra på sig själva som föräldrar. En förälder beskriver hur hon vågar lita mer på sig själv i samvaron med barnet. F: Sen när man har varit här och lekt så har det bara rullat på, så då har jag inte tänkt så mer. I: Hur då? F: Det här att det kan jag inte säga för då kanske hon blir så och så, utan jag har gjort det som jag tycker känns bra, och då har det funkat. I: Så du har gjort mer som du tycker känns bra? F: Ja, precis. Och det är väl också nåt att jag har vuxit i mig själv under tiden som jag gått här. 15

17 En förälder beskriver hur hon förändrats från att ha varit känslomässigt frånvarande och avstängd till en som verkligen älskar sitt barn, och hon beskriver tillfredställelsen i att känna de känslor hon uppfattar att man brukar känna som mamma, stolthet, glädje, nyfikenhet, oro och saknad. En annan förälder beskriver hur de höga krav hon haft på sig själv lett till en känsla av att för att vara en bra mamma måste man prestera. Under behandlingens gång börjar hon faktiskt känna sig som en bra mamma och fokuserar mer på mötet med sin son än på prestation: Jag har nog kämpat lite i onödan, på fel sätt, liksom. Jag har verkligen ansträngt mig för att vara en bra mamma istället för att bara vara en bra mamma. Jag trodde kanske att man behövde går jag in i nånting gör jag det till tvåhundra procent. Och det gjorde jag med honom också, var den här duktiga som alltid ska fixa och alltid vara kul och leka och greja, istället för att, vad vill du? En annan förälder beskriver hur hon pendlade mellan att känna sig som en ganska säker mamma, med en inre kompass, och en osäker mamma som behövde hjälp. Med hjälp av bekräftelsen från terapeuten hittar hon tillbaka till sin egen känsla av hur hon vill vara förälder, och återskapar på så sätt bilden av sig själv som en trygg mamma. Jag ville väl kanske få bekräftat att i mitt eget föräldraskap på nåt sätt, att är jag helt ute och cyklar. För jag kände liksom att, den här kompassen jag hade, den var helt, jag hade liksom inte nånting kvar. För det jag hade, det jag gick på, min intuition och sånt där, var bara bortsopat. För det jag gjorde fungerade inte. Så det kände jag har varit väldigt bra, eftersom man fick bekräftat, jag fick tillbaka den där kompassen. Flera föräldrar beskriver att den inre representationen av barnet förändras på olika sätt. Genom att prata om sitt barn med terapeuten fick man en ökad förståelse för barnet och kunde lättare ta barnets perspektiv i olika situationer. En förälder beskriver hur den negativa bilden av sonen byts mot en mer positiv och förstående syn på honom: Han var ju en liten syndabock om man säger, för han hade sån kolik, alla tyckte att han skriker ju bara, så det blev ju att jag blev negativ mot honom också. Och sen, så fort det var nånting så blev jag mer negativ mot honom också. Men då kunde vi prata om det och jag fick en mer positiv inställning till vad han gör och honom, och så./ / Nu när jag verkligen ser honom som min son och älskar honom jättemycket, då blir det mer, som jag sa förut, att då försvarar jag ju mer honom, nu gör han så bara för att han är så eller känner så, man försvarar sitt barn. En annan förälder beskriver hur hon nu tänker i termer av sin egen närvaro och förståelse av barnet snarare än att tänka på honom som gnällig: Förut kanske han gnällde i tid och otid, och man tänkte, varför gnäller du nu, är det så bra. Jag är här. Men han kanske kände att jag inte var riktigt där. Det var nåt annat liksom. Och nu känns det som att han inte behöver be om det så mycket, för jag förstår. 16

18 Detta att den inre bilden av barnet förändras kan också förstås i termer av mentalisering. Genom att sätta sig in i barnets tankar, känslor och intentioner skapas en annan förståelse av barnet, som därmed befrias från bilden som gnällig eller syndabock Kontakten förändras. Samtliga föräldrar beskriver att de upplever att den känslomässiga kontakten med barnet förändrats på olika sätt. Tre av föräldrarna beskriver att de upplever en större närhet i relationen till sina barn. En förälder beskriver att hon, nu när hon mår bättre, inte längre avvisar barnets behov av närhet på samma sätt, utan nu kan ta till sig henne känslomässigt på ett annat sätt. Två föräldrar beskriver hur kontakten med barnen upplevs roligare och mer lustfylld än innan behandlingen. Vi har roligare ihop, en spänning har försvunnit mellan oss och vi kan leka och jag kan slappna av och inte känna en massa krav och måsten. Två föräldrar beskriver en känsla av intersubjektivitet med sina barn, en känsla av de delar samma upplevelser och kan känna in vad den andre känner, t ex att barnet känner att föräldern är mer närvarande eller avslappnad eller har roligt i kontakten. Flera föräldrar beskriver också hur de upplever att kommunikationen fungerar bättre med barnen, och att man har lättare att förstå varandra. Jag känner att kontakten mellan oss har egentligen aldrig varit dålig, men jag har varit lite grann så där, att gör du detta nu så ska jag fixa detta. Alltså lite stressad, haft många bollar i luften och så där. Men jag känner att nu kan jag fokusera på honom, nu har du och jag roligt, vad vill du göra? Alltså, jag lever mig in i hans värld, och han blir jätteglad och utvecklas ju mycket mer på så vis. Han får större utrymme nu, och inte att han ska leka när jag tycker att han ska leka, lite krasst. En förälder beskriver hur hon och sonen fått en helt annan känslomässig kontakt under samspelsbehandlingens gång: Nu har vi ett band mellan oss, det hade vi inte innan. Nu känner vi varann, nu är det min son, nu känner jag verkligen det, som jag är orolig för, som man är med ett barn. Innan var jag inte det. Jag brydde mig inte överhuvudtaget, jag tyckte att han kunde vara med sin pappa jämt. Jag kände ingen saknad-känsla, absolut ingenting. Och när det förändrades fick vi ju ett band, och jag såg honom mer, och han kände det. Klart han känner på sig också. Så vi har fått en mycket närmare, och en mer kärleksfull kontakt. Ögonblicken Varje förälder ombads välja ut ett ögonblick som skett under samspelsbehandlingen och som de upplevt som betydelsefullt. En mikroanalytiskt inspirerad intervju genomfördes med varje förälder för att belysa så många aspekter som möjligt av det utvalda ögonblicket. I denna del redovisas de fyra mammornas ögonblick var för sig. BCPSG:s respektive Sterns teorier om mötesögonblick används för att belysa föräldrarnas upplevelse av förändring i samspelsbehandlingen. 17

19 Ögonblick nummer ett det är så här det ska vara. Mia kommer inte ihåg riktigt när detta ögonblick inträffade. Sonen var under ett år när ögonblicket skedde. Mia kommer att tänka på en stund när hon fann ro ihop med sin son, när hon skrattade högt. Stunden börjar då hon och sonen sitter tillsammans och sonen leker med leksaks-besticklådan. Det är en stillsam stund, sonen leker och modern iakttar hans lek. Mia beskriver att hon i denna stund sitter stilla utan att känna sig passiv. Tidigare har hon haft en känsla av att hon behöver prestera för att vara en bra mamma, att hon behöver vara duktig, och göra saker, för att sonen ska ha det bra. I detta ögonblick känner hon sig närvarande och har ro att stanna upp, och känner inte av den inre stress sin hon brukar ha. Modern känner att det räcker att bara vara, och det väcker både en glädje och ett lugn. Tidigare har hon inte upplevt samvaron som så lustfylld. Hon beskriver hur den här känslan kommer naturligt, utan att hon behöver anstränga sig. Mia beskriver också att hon känner tillfredställelse över att sonen i denna stund sysselsätter sig själv. Tidigare har hon aktiverat honom så mycket att han inaktiverade sig själv. Nu beskriver Mia att hon känner att sonen känner att hon är med utan att hon behöver säga eller göra något. Så plötsligt händer något, sonen kastar något i golvet, kanske utväxlar de en blick, och Mia och sonen börjar skratta. När de tillsammans börjar skratta upplever Mia en känsla av lycka. Hon känner att hon och sonen kommunicerar. Det var nån blick eller nånting som gjorde att jag började skratta, och han skrattade med, det var bara så här gott. Det är så här det ska vara, det här är roligt, vi kommunicerar på nåt sätt, vi leker ihop fastän jag bara sitter här. Det som sker i den stunden känns speciellt, och berör. Mia blir känslomässigt berörd också när hon talar om stunden under intervjun. Sorgen över den inre stress hon alltid haft kommer upp till ytan, och hon beskriver hur denna känsla av stress försvårat för henne att gå in i sin sons värld. Mia tror att hon kämpat lite i onödan, på fel sätt, för att vara en bra mamma. Hon beskriver att hon alltid ansträngt sig för att vara en bra mamma istället för att stanna upp och ta in vad sonen vill. Hon tycker hon nu känner att hon kommit ner på sonens nivå, och ser de små händelserna som utspelas i hans värld. Mia beskriver att ett minne från dagen innan dök upp under denna stund, då hon och hennes son hade upplevt en lustfylld matsituation ihop. Tidigare hade matsituationen varit svår, och modern beskriver att hon kände sig glad över att sonen plötsligt börjar leka med bestick. Mia beskriver att det under den här stunden känns lugnt, bekvämt, inte stelt, på riktigt. Tidigare hade det känts mer pressat när hon och sonen skulle leka. Hon beskriver att det stela försvann i och med att hon började förstå sin son bättre. Det gjorde hon genom att stanna upp, titta på sin son och låta honom styra. Innan hade hon känt att det var så svårt att förstå vad han ville eftersom han inte pratade. Mia beskriver att hon nu prövar sig fram på ett annat sätt med sonen, och låter honom visa vad han vill. Hon uppfattar att han genom detta blivit mindre gnällig. Analys av ögonblick nummer ett. Detta ögonblick sker mellan förälder och barn. Terapeuten finns i bakgrunden, men tar inte aktiv del i ögonblicket. En tydlig temporal kontur, det vill säga förändringar i stimuleringens kvalitet och intensitet, beskrivs i ögonblicket. Det inleds stillsamt, med lugna och glada känslor, och kulminerar med ett högt skratt från både mor och barn. Mia är fokuserad på sin son och på leken. Ögonblicket är affektivt laddat, men tycks inte innehålla den typ av dramatisk laddning 18

20 och känsla av att relationen står på spel, som Stern beskriver karaktäriserar ett nuögonblick i psykoterapi. Mia beskriver att hon under ögonblicket kände en speciell kontakt med sin son. Hon hade ro att stanna upp och vara närvarande på ett annat sätt än innan, och kände inte samma behov som tidigare att göra saker eller aktivera sin son. Här kan man se att Mia upplever en plötsligt, kvalitativt annorlunda skillnad i samvaron med sin son. Mia beskriver vidare att hon känner att sonen känner att hon är med, trots att hon är passiv. Det intersubjektiva tillståndet i relationen förändras, och modern tycks njuta av de nya möjligheterna till interaktion som hon upplever i relationen just då med sin son. Hon beskriver att både hon och hennes son verkligen var inne i leken, och plötsligt börjar de båda skratta. Stern beskriver mötesögonblicket som en resa som de båda parterna i relationen företar tillsammans, en resa genom ett känslomässigt landskap. Mias berättelse om denna stund med sin son, som börjar i stillsam intersubjektivitet, och avslutas i gemensam glädje och skratt, kan kanske sägas påminna om en sådan resa genom ett känslomässigt landskap. Man kan således beskriva detta ögonblick som mötesögonblick utifrån BCPSG:s definition. Enligt Sterns teori föregås mötesögonblick i den terapeutiska processen av ett nuögonblick, dvs ett laddat ögonblick då relationen ställs på sin spets och det uppstår ett slags kris i relationen som behöver lösas. Detta ögonblick föregås inte av ett sådant nuögonblick, och kan därför inte definieras som mötesögonblick utifrån Sterns definition. Ögonblicket sker till övervägande del i den implicita domänen. Mia beskriver hur hon känner att sättet att vara med sitt barn har förändrats, och stunden tycks ha skett närmast ordlöst. Enligt Stern kan man använda det nuvarande ögonblicket som ett förstoringsglas för att urskilja större psykologiska och beteendemässiga mönster. Mia lyfter i sin berättelse fram beteendemönster mellan sig och sin son. Hon berättar om hur samspelet med sonen upplevs i stunden, och jämför det med hur det tidigare har fungerat. Hon berättar till exempel att hon i ögonblicket upplever att samspelet med sonen känns roligt och naturligt, jämfört med tidigare, då hon ansträngde sig så mycket att hon inaktiverade sin son. Mia beskriver detta som en varaktig förändring mellan sig och sonen. När det gäller psykologiska mönster betonar Mia sin känsla av inre lugn och ro i ögonblicket, och kontrasterar detta mot den inre stress som hon alltid burit på, och som påverkat henne både i föräldraskapet och i andra sammanhang i livet. Hon jämför också den närvaro hon känner i ögonblicket till skillnad från hur hon tidigare varit på väg någon annanstans, känslomässigt. Mia associerar också vidare och kommer att tänka på sitt förflutna, och kopplar ihop sin inre upplevelse av stress med minnet av sin mamma, som var likadan. Ögonblick nummer två att hjälpas åt. Detta ögonblick skedde en vecka innan intervjutillfället. Dottern var fyra år. Karin beskriver en stund då hon och hennes dotter sitter och leker med lego tillsammans. Hon beskriver att de leker ihop under en lång stund, och mammans upplevelse är att de har roligt tillsammans. Båda är verkligen fokuserade på leken, vilket bidrar till att det blir roligt. De hjälps åt att bygga ihop ett litet legohus. Det som gör stunden så speciell är att det fungerar så bra att mor och dotter hjälps åt. De har hjälpts åt innan också men inte riktigt på samma sätt. Skillnaden nu är att modern upplever att kontakten mellan henne och dottern är annorlunda. De stannar upp, och dottern söker kontakt med modern på ett annat sätt än tidigare. Karin beskriver vad som var speciellt med stunden: 19