Husbilsresa hösten 2010 tillsammans med Linda och Jan-Åke Ström

Transkript

1 Husbilsresa hösten 2010 tillsammans med Linda och Jan-Åke Ström Sverige Danmark Tyskland Luxemburg Frankrike Spanien Portugal 1115 mil på 86 dagar Siffror inom parentes vid ortnamn hänvisar till kartan på sid 75 1

2 Lördag 11 september. Efter avresa från Ekerö den 8:e och deltagande i Elmia och styrelsemöte i KABE Husbilsklubb, lämnade vi Jönköping strax efter klockan tre på eftermiddagen. Uppställningsplats för natten blev strandgärdet strax väster om reningsverket i Ystad. Söndag 12 september. Efter frukost tog vi strandvägen längs Skånes sydkust via bland annat Smygehamn och andra idylliska och så här års turistbefriade samhällen. I Trelleborg handlade vi och tog sedan motorvägen till Malmö f v b till Danmark via Öresundsbron. Vårt nya BroBizz fungerade perfekt och bommen lyftes elegant inför vår passage. På en rastplats strax norr om Rödbyhavn stannade vi och åt en enkel lunch i husbilen. Där träffande vi Kurt och Ingegerd Persson från Västra Frölunda, även de på väg till träffen i Moseldalen och hos Al Ko Kober i Kötz. Vi missade precis färjan i Rödby och fick vänta en halvtimme på nästa. Ombord blev det som sig bör wienerbröd och kaffe. I godisbutiken fyllde vi på chokladförrådet och köpte bl a en bautastor Toblerone med ett visst användningsområde som jag troligen återkommer till den 19 september. I Heiligenhafen (1) stannade vi till hos Fleggard och köpte lite vin innan vi fortsatte till ställplatsen där det redan vimlade av KABE husbilar. Nästan hälften av de som skulle med på de båda träffarna var där. Middag åt vi på stamlokuset som är en grekisk tysk restaurang Det blev en pensionärstallrik med två små opanerade schnitzlar. På mindre än ett dygn förflyttade vi oss från plus 14 grader till plus 21. Det var skönt! Måndag 13 september. Första anhalt på den fortsatta resan var Tüv i Oldenburg där Ströms skaffade en grön miljödekal till sin nya Hymer. Sedan styrde vi till byn Harmsdorff där skinkrökeriet fick göra lite affärer med oss: Korv, skinka och sylta. Mums! Vi lät sedan Garmin navigatorn leda oss vidare i riktning mot Nienburg men vid sidan av motorvägarna. Efter två timmars intensivt körande på små och pyttesmå vägar men utan att egentligen komma närmare målet ändrade vi taktik och lät TomTom ta oss fram oavsett vägtyp. Då gick allt så mycket bättre och vi landade som de två sista husbilarna från klubben på den välbekanta ställplatsen i den mysiga staden Nienburg (2) vid floden Wesers strand. Tisdag 14 september. Det regn som började sent på måndagskvällen fortsatte med sitt strilande under tisdagen. Först framåt eftermiddagen upphörde det. Från Nienburg körde vi söderut mot Minden där vi svängde mera österut till Hameln, råttfångarens stad. Den hade vi besökt tidigare utan att bli egentligt imponerade så det blev endast ett kort stopp för lunch i bilen. 2

3 Från Hameln körde vi sedan åter söderut på väg 83 genom vackert landskap med mysiga byar och mindre städer. GPS koordinaterna till ställplatsen visade sig vara lite fel men med hjälp av en Hofgeismarbo hamnade vi efter visst letande på rätt ställe, strax utanför stadsmuren i Hofgeismar (3) där ställplatsen är belägen. På kvällen promenerade vi in i staden och såg oss omkring. Där fanns en blandning av väldigt gamla och relativt unga byggnader. Så mycket folk såg vi inte till. På rekommendation av en telefonhandlare Jan Åke och Linda hade varit hos honom och ordnat ett kontantkort för bredbandsuppkoppling gick vi till restaurangen Köpenick, en märklig skapelse. Huset var ett före detta sjukhus, officersmäss och lite av varje. Nu var det en restaurang med den egenheten att allt på väggarna satt snett. Man behövde alltså egentligen inget vin för att komma i form. Det räckte att titta på väggarna. Vi åt alla en mycket välsmakande middag, tre i sällskapet beställde in en mindre plåthink med kortskurna tunna revbensspjäll, en halv baguette och olika sorters dip. Varje hink räckte nog till tre personer. Som tur var fick vi en doggy bag så lunchen dagen därpå var också räddad. Onsdag 15 september. Från Hofgeismar valde vi åter småvägar för att ta oss till kvällens traditionella samlingspunkt på campingen i Winningen (4) strax sydväst om Koblenz. Campingen ligger på en halvö i Mosel och vi njöt av en skön kväll utan regn och med utsikt över den livliga sjötrafiken på floden. Pråmarna är imponerande med sin maximala längd på 111 meter av hänsyn till slussarna och bredd på drygt elva meter. Vi hade bokat bord för alla 40 på campingens välrenommerade restaurang där vi fick ett skrovmål. Portionerna är av en storlek som är fullständigt okänd i Sverige. Tallrikarna dignar verkligen under maträtterna. Det blev många schnitzlar men Ewa och jag attackerade en mixed grill som gjorde att magen formligen ställde sig i fyra hörn. Tyvärr blir nattsömnen något orolig på grund av allt arbete i magen men det var det värt. Torsdag 16 september. Efter sedvanliga morgonbestyr såväl personliga som för husbilen, gav vi oss iväg mot Graach. Resan längs Mosel är en härlig upplevelse med starkt lutande vingårdar på ena sidan och mustig grönska på den andra. Byarna och de mindre städerna ligger som på ett radband och är en verklig fröjd för ögat. Den gamle vännen byn Ürzig var en av de som vi passerade innan vi kom fram till Graach (5), en ny upplevelse. På ställplatsen hade vi bokat 20 platser men det jag inte visste var att vi hamnade på ett gärde intill själva ställplatsen, mindre bra eftersom det hade regnat en hel del och då blir marken mjuk och inte så bra för framhjulsdrivna husbilar. Alla kom dock på plats, vissa efter viss skjuthjälp och vi kunde slå läger. Vädret var fint med solsken, temperaturen dock lägre än förväntat, omkring 17 grader. 3

4 Fredag 17 september. Vi kopplade loss cyklarna och tog en tur till Bernkastel Kues som ligger två km bort. Där handlade vi behovet av dagligvaror i en Alde butik. Tillbaka i Graach tog vi en flodbåt till Ürzig nu i drygt 20 graders värme. Resan tog en dryg timme så det blev plats på däck i solen. Några njöt av ett glas vin eller en öl. I Ürzig blev det en nostalgipromenad genom byn där de byggde för fullt längs huvudgatan inför kvällens öppning av årets Strassenfest. Vi landade på en restaurang och Ewa och jag klämde i oss en bautaportion med Calamares; gott! Sedan tog vi båten tillbaka till Graach. Klockan halv sju var det invigning av vinfesten och den ägde rum i ett jättestort tält. Sedvanlig bompa bompa orkester blåste för fullt och sedan höll borgmästaren tal. Därefter kom en procession med kyrkliga gestalter som leddes av Sankte Per med en nyckel av kolossalformat. Två munkar bar på en vintunna och ur den hälldes det upp invigningsskålar till de som befann sig på scenen. Slutligen var det dags för årets vindrottning att hålla sitt korta invigningstal. Kopplingen till kyrkan är att det från början var kyrkan som ägde all mark och därmed också vingårdarna. Successivt har dock ägandet övergått till privatpersoner. I några fall är det kyrkan som fortfarande är ägare och vinproduktionen drivs på arrende. När väl den ceremoniella delen var över tog dansmusiken vid och det var ett gäng äldre herrar som spelade mycket bra rock n roll från 60 talet, tyvärr kanske på lite väl hög volym. Vi flyttade oss en bit bort och njöt av en middag inhandlad i ett välförsett om än temporärt gatukök. Lördag 18 september. Jag hade bokat tid för vinprovning hos firma Christmann Morbach klockan två och vi var där hela gänget, 40 stycken. Gert Christmann som var den senaste i släkten Christmann som drev vingården, gjorde en jättefin presentation av gårdens viner och vi provade och provade. Han hade även ställt fram vitt bröd och vatten så att vi kunde rensa munnen från kvardröjande smak mellan de olika sorterna. Överenskommelsen var sex sorters vin till en kostnad av fem euro. Innan vi var färdiga hade vi fått smaka på åtta sorter inklusive en som var 37 år gammal. Som bonus fick vi en skvätt av husets dyraste en Beerenauslese där druvorna i nästan torkat tillstånd plockas av två i familjen med särskild kompetens för detta ansvarsfulla arbete. Släkten Christmann har drivit vingården sedan 1500 talet. Namnet Morback tillkom när Gert gifte sig med en kvinna född Morback. Hon förde med sig ett eget vinberg in i äktenskapet vilket skapade grund för ett tillägg i företagsnamnet. 4

5 Gert Christmann diskuterar Moselvin med Kirsten Nordholt i Graach Söndag 19 september. Efter förlustelserna i Graach tog vi en lång dagstur och körde till Laichingen (6), dit vi egentligen skulle kommit först på måndagen. Campingen är ett friluftscenter på drygt 700 meters höjd och med verksamhet året runt. Där var vi bara lata och njöt av sol och värme. Efter information om valresultat hemma skålade vi i champagne Gemensam middag i eftermiddagssol i Laichingen. Närmast: Janet och Kent Kartby 5

6 och åt Toblerone. På måndagskvällen dukade vi långbord mellan bilarna och åt middag tillsammans. Stämningen blir alltid hög vid de tillfällena. Tisdag 21 september. Nästa etappmål på resan var bryggeriet i Autenried (7) söder om Ulm. Strax före lunch skulle vi få en visning av bryggeriet och ölprovning. Bryggeriet är lokalt och säljer produkterna inom en radie av cirka åtta mil. Det är fascinerande att se dessa maskiner som alldeles på egen hand tvättar, fyller, kapsylerar, etiketterar och packar flaskor i en hastighet av per timme. Tankarna går då ofta till dem som konstruerar dessa vidunderliga apparater. Uppmärksamma lyssnare till information om öltillverkning Ölprovningen ägde rum i Gasthausets trädgård under stora parasoller; helt underbart! Solen sken och vatten porlade i en springbrunn. Gasthauset är nyrenoverat och mycket fint med bl a en mycket elegant spa avdelning. 6

7 Ölprovning i behaglig miljö Onsdag 22 september. Som avtalat stod det en buss utanför anläggningen kl för att ta oss till Al Ko Kobers olika anläggningar i trakten. Den goe göteborgare Per Åkerblom välkomnade oss på den första som var utbildningsavdelningen. En tysk kollega till honom presenterade företaget på engelska och därefter fortsatte Per en god stund med mera detaljerad husbilsinformation. Sedan bröt vi för kaffe innan bussen förde oss till den fabrik som tillverkar drag, kopplingar, axlar och chassier. Det är en fabrik på 3000 kvadratmeter med en mycket bullrig interiör. Sedan for vi till fabriken där man sätter samman Fiats bildel och Al Kos chassie. Det som imponerade mest var deras kvalitetstänk. Inget går på lösa boliner i den fabriken. Väldigt mycket information om varje tillverkad del registreras och informationen bevaras i tio år. En lunchbuffé serverades sedan i utbildningscentret och efter måltiden bar det iväg till testbanan som ligger cirka fyra mil bort. Där fick vi åka husvagn (!) på de mest ojämna vägbanor jag upplevt. Det kändes som om alla luckor och lådor skulle skaka loss. Det som skulle visas var företagets stabiliseringssystem som får fordonet att hålla kursen oavsett underlag och kurvor. Det var imponerande. 7

8 Buffé med kulinariska läckerheter; tyvärr direkt efter lunchen Vi fick också åka med i en 3,5 tons husbil med ESP som är motsvarande system för bilar. Undanmanöver i drygt 60 km/h utan inbromsning var svettigt imponerande. Med den egna husbilen hade jag garanterat hamnat i den intilliggande skogen. Undanmanöver i 60 km/h utan inbromsning och med full kontroll. Snyggt! 8

9 Väl återkomna till Autenried, startade vi upp husbilen igen och körde till Bad Liebenzell (8) som ligger sydväst om Stuttgart. Där checkade vi in på en mycket fin camping i en djup dalsänka och stängde om oss för natten. Torsdag 23 september. Strax före lunch körde jag och Jan Åke till den närbelägna byn Calw där en firma som servade Dometic bytte ut vår urinläckande toalett mot en ny och tät. Det var väldigt välkommet! Vi valde sedan att ligga kvar ett dygn till på campingen och bara vara lata. Fredag 24 september. Det var nu dags att lämna Tyskland för denna gång och det gjorde vi söder om Strasbourg och vi kom följaktligen in i Frankrike i Alsace. Siktet ställdes mot en vingård som vi fann via France Passion. Den ligger i en by som heter Bernardswiller (9) och heter Domaine Pfister, ägd av paret Didier och Christine med samma efternamn. Det var madame som visade oss anläggningen och som även genomförde vinprovningen med oss. Det blev några buteljer att lasta i bilen även om vita viner egentligen inte är våra favoriter. Alsacevinerna är dock genomgående godare än de vita Moselvinerna, tycker vi. Det stod ytterligare tre husbilar på gården och det var goda vänner till ägarparet som var där för att hjälpa till med den nyss inledda skörden. Här kan man köra med maskin som skakar ner druvorna eftersom rankorna står på plan mark och brett isär. Söndag 26 september. Vi fortsatte i sydvästlig riktning i Frankrike med sikte på Bordeauregionen. Vi körde betalmotorväg eftersom vi räknade med över 50 mils körning. Det gick snabbt och bekvämt och tog bara lite över sex timmar och kostade drygt 30 euro. Vi tyckte det var värt pengarna. De franska betalmotorvägarna håller mycket hög standard och det gäller även rastplatserna längs dem. Den vingård vi valt ligger i distriktet Bergerac, heter Haut Pezaud och ligger i byn Monbazillac (10). Ägaren visade sig vara belgiskfödd och heta Christine Borger. Snyggt och prydligt alltsammans och även här köpte vi några flaskor efter provning. Välkomnande entré 9

10 Druvor i skönt ljus Gammalt och nytt 10

11 Måndag 27 september. Efter frukost körde vi in till byns centrum, parkerade vid borgmästeriet och promenerade till Chateau Monbazillac som ligger högt och med en hänförande utsikt över omgivningarna där bl a staden Bergerac ligger. Slottet byggdes i mitten av 1500 talet och är både imponerande och lite dystert med sin gråhet och små fönster. Elvakaffet drack vi i solskenet utanför husbilarna för att sedan åka in till Carrefour i Bergerac för proviantering. Chateau Monbazillac Med fyllt skafferi och kylskåp körde vi vidare och hamnade så småningom i byn Caudot (11) som är belägen i Bordeaudistriktet. Vingården Château Majoureau var vårt mål och besöket där blev mycket bra. Vingården drivs av far och son Delong. Fram till för cirka 30 år sedan odlade man brödsäd på gården men valde sedan att bli vinproducent. Från det att plantorna satts i jorden tar det mellan fyra och sex år innan de producerar druvor. Gården är på 30 ha och en medelstor vingård i distriktet. De största är upp emot 1000 ha. Vi fick en mycket bra presentation av hur produktionen går till och sonen var en verklig entusiast. Provsmakningen resulterade i inköp av sex flaskor varav två från deras Cave Paradise, dvs top of the line. 11

12 Vintröskan skakar ner druvorna till två band som för upp dem till två högt placerade tankar Druvorna töms i en traktordragen behållare och körs hem till gården 12

13 Druvorna hälls i en maskin som rensar och sorterar dem En sista rensning på ett skakbord innan de transporteras in till rostfria tankar 13

14 Gårdshunden, en bjässe som var av en ras vi aldrig hört talas om något från Tyskland som såg ut som en Grand Danois och den blev riktigt god vän med oss. En stor, lugn och tystlåten kompis Tisdag 28 september. Vi hade tänkt oss nästa stopp i franska Baskien alldeles före den spanska gränsen men det visade sig att alla campingar redan hade stängt. Därför fortsatte vi och märkte inte ens att vi passerade gränsen till Spanien. Via navigatorn fann vi en camping och där checkade vi in och slog oss till ro. Vädret var ungefär som svensk högsommar. Härligt! Onsdag 29 september. Vi fortsatte västerut längs kusten, alldeles intill Biscayabuktens azurblå vatten. Vi stannade till för fika i den lilla hamnstaden Zumaia (12), en verklig idyll. Lite bekymmer hade vi att komma därifrån på grund av de trånga gatorna, det parkerade bilarna och dumma små stolpar som stod alldeles vid trottoarkanten i korsningarna. Jan Åke hade otur och fick ett par skrapmärken på stänkskärmarna. 14

15 Redan här var det trångt men det blev strax mycket värre. Staden heter Zumaia Sedan bar det av upp i bergen på hisnande krokiga vägar med en fullständigt fantastisk utsikt både mot havet och mot bergen. Vår navigerande Astrid ledde oss till en camping med den nyss beskrivna utsikten: Itxaspe heter det och de uttalas Itsaspe. Vi beslöt genast att stanna där i två dygn. Efter lunch laddade Linda och Ewa en gemensam tvättmaskin. Tvätten hängdes upp på ett sträck mellan de närbelägna träden men på grund av ett omfattande nattligt regn var den lika blöt om inte blötare nästa morgon. Torsdag 30 september. Husbilen såg ut som ett torkrum när vi skulle åka vidare. Avfärden blev lite försenad på grund av underlagets blöta halka vi stod på gräs och det fick bli plan B som gällde för att vi skulle komma loss. Vi fortsatte västerut på riksväg 634 och kunde åter konstatera att Baskien är bedövande vackert. Vägen går ibland rätt nära Biscayabukten och man befinner sig mellan ett blånande hav och mäktiga men gröna bergsformationer. Stundtals bryts bergens grönska av berg i dagen men det ser inte alls ut som granit. Det verkar skört och är ljusare till färgen. I Santander körde vi in och handlade och styrde sedan vidare mot staden Llanes. Vi hade blivit rekommenderade en camping strax öster om Llanes (13). Infarten var precis intill kilometersten 292 och det stämde precis. Campingen skulle vara väldigt speciell, bl a har den en terrängbil som ställer besökande husvagnar på plats på grund av områdets rätt 15

16 dramatiska topografi. Backen upp från receptionen var extremt brant och bestod av två hårnålskurvor vilket gjorde att KABEN stannade i den andra; prekärt läge! Ägarens Land Rover dök dock upp och drog upp husbilen till rätt nivå. Framhjulsdriften på husbilen spann loss i den andra hårnålen och då blev det tvärstopp. Sedan orkade den helt enkelt inte igång igen. Dessförinnan hade jag på grund av en sekunds ouppmärksamhet skrapat höger bakdel mot en förrädiskt låg stenmur; illa! Väl uppe och på plats lite drygt 50 meter över havsnivån blev vi bara sittande, helt fascinerade av campingens läge. Den ligger högt men väldigt nära den mäktiga Biscayabukten. Platserna ligger på terrasser vilket gör att alla ha samma bedårande utsikt över havet som ligger i norr. Säsongen led mot sitt slut och man skulle stänga den 15 oktober. Beläggningen var därför behagligt låg nu och det var bara att njuta. Restaurangen ligger på toppen av ett stup som leder rakt ner till havet och där satte vi oss för vin och tapas på kvällen efter att först ha ringt och gratulerat Thea på hennes sjuårsdag. Att det är 50 meters nivåskillnad mellan vattnet och husbilen syns inte 16

17 Om vi njöt? Ja!! Här stannar vi i några dagar och är bara lata, sa vi. Och det var precis vad vi gjorde. Fredagen och lördagen bjöd på helt perfekt väder med några och tjugo grader varmt och i princip vindstilla. Vi tog promenader hit och dit och bara njöt. Ner till stranden var vi också och kunde konstatera att vattnet var badbart dvs mer än 22 grader varmt. På lördagen kom det ett antal spanjorer som troligen var säsongshyresgäster dvs hade husvagnen stående där året runt. Det blev följaktligen lite mera liv och rörelse i vår närhet men fortfarande i det stora hela lugnt och skönt. Söndag 3 oktober. Dags för avfärd och den gick västerut längs den så bedårande vackra baskiska kusten men sin dramatiska natur, nästan overkligt vacker. Efter cirka tjugo mil vek vi av neråt sydväst med sikte på en camping söder om staden Santiago de Compostela (14). Vädret försämrades kontinuerligt under dagen och när vi väl kom fram sent på eftermiddagen blåste det i princip storm och regnade kraftig. Det blev alltså att se fram emot en innesittarkväll i husbilen. Campingens Internet och telefon hade dessutom kollapsat på grund av ovädret så vi kunde inte heller kolla nyheter från hemmafronten. Måndag 4 oktober. Till vår häpnad bjöd morgonen på lugnt och molnfritt väder, riktigt skönt faktiskt. På campingen såg det däremot förskräckligt ut med sönderblåsta förtält, spridd utrustning och knäckta grenar. De flesta fordonen var alldeles prickiga av olika sorters löv som blåst och fastnat på den blöta men släta ytan. 17

18 Vi checkade ut och begav oss till Lidl och Carrefour för omfattande proviantering. Vi tankade också. Sedan tog vi en liten väg söderut längs kusten och kom bl a förbi orten Combarro (15). Där liksom på andra platser i de talrika vikarna låg musselodlingar ute på plattformar i vattnet. På avstånd såg de faktiskt ut som grupper av ubåtar för ankar. Vi fann en fin plats för elvakaffe med utsikt över en av vikarna. Solen värmde skönt. Ubåtsflottan för ankar i fonden är flytande musselodlingar Även fotografen får ibland vara med på bild 18

19 Vi rundade den stora staden Vigo på en motorväg och siktade sedan på kusten igen. Där fann vi den lilla staden Baiono (16), en riktig pärla. Det var hit Christoffer Columbus seglade för att kungöra sin upptäckt av den nya världen var det väl? På en liten kulle med ett kapell fann vi en lämplig ställplats och stannade över natten där tillsammans med ett par husbilar från Portugal. En promenad ner till staden vi stod bara drygt 200 meter från strandpromenaden blev det också och det märktes tydligt att deras turistsäsong var slut. Fika för fågel Policia Local tittade till oss fler gånger under kvällen och sopbilen kom under de tidiga morgontimmarna för att tömma soptunnan som stod lämpligt placerad intill platsen där vi stod. Tisdag 5 oktober. En lugn och behaglig morgon men med en grå molnridå ovanför oss. Vid vackert väder hade vi nog stannat en dag till men vi styrde nu istället söderut igen, även denna gång längs en mindre men osannolikt vacker väg längs Atlantkusten. Det blåste rejält från havet med resan blev i alla fall njutbar. Vi hade bara drygt tre mil till Portugals gräns och den passerade vi på en bro över floden Rio Minho. Även här fortsatte vi längs kusten och slog så småningom läger på en camping i staden Vila do Conde (17). På kvällen korsade vi gatan från campingen för att äta middag ute. Kul! Jan Åke valde kött och vi andra grillad torsk med kokt potatis. Fisken var en bjässe uppenbarligen vilket både syntes och kändes på den lite träiga smaken. Mycket olja var det också. Potatisarna var nog först kokta som vi brukar och sedan spräckta och kanske kokta lite till 19

20 men då i olja. Ingen höjdarrätt kanske men intressant att smaka på mat i andra länder. Senare under resan lärde vi oss att potatisen kallas snyting och efter att den kokats spräcker man den med ett knytnävsslag (snyting). Onsdag 6 oktober. Målet för dagen var Porto med sina portvinskvarter men det blev inte alls som vi hade tänkt oss. Motorvägen var igenkorkad och båda de avfarter som skulle lett oss till målet var avstängda. Inte kul! Vi bestämde oss för att avstå från Porto eftersom trafikstockningar inte står på vårt program. Istället valde vi småvägar söderut. Vi körde både längs kusten och en bit in i landet. Tyvärr regnade det mest hela dagen, så där fjuttigt så man måsta ha intervalltorkarna igång. Bebyggelsen är påtagligt varierande i byarna och de små städerna med allt från nya, moderna villor till riktiga schabrak med framtiden bakom sig. Antalet bilhandlare verkar vara i princip obegränsat. Stora glasade anläggningar trängs med minimala, de senare bestående av en liten husvagn som kontor och tre à fyra bilar på gården. Trafiken på de mindre vägarna är lugn så vi trivs bäst där. En intressant detalj i trafiken i samhällena där hastigheten är begränsad till 50 km/h är att den uppenbarligen är övervakad med radar eller laser som är kopplad till en trafiksignal. Denna slår över till rött om man kör för fort och man tvingas stanna ett par sekunder innan man får grönt igen; finurligt! Vi körde drygt 28 mil denna dag och hamnade på en camping i byn Foz do Arelho (18) som ligger drygt elva mil norr om Lissabon. Vi hade nu kört 511 mil sedan starten från Ekerö den 8 september. Under natten ösregnade det och visst åskmuller hördes också. Temperaturen låg kring 18 grader framåt morgonen. Torsdag 7 oktober. Vi fortsatte söderut längs medelstora vägar vilket som vanligt innebar genomkorsning av många samhällen och mindre städer, ett effektivt sätt att se landet som det egentligen ser ut. Intrycket av Portugal är som jag nämnt tidigare att det skiljer väldigt mycket i social nivå inom samma geografiska område, flotta villor samsas med rena rucklen. Under de dryga femton milen under dagen träffade vi på två riktiga höjdpunkter. Den första var bergs och borgstaden Óbidos som ligger en dryg mil in från havet cirka tio mil norr om Lissabon. Överst på berget eller snarare kullen ligger en borg med anor från 1300 talet med en stad innanför murarna ungefär som Visby. Smala gränder och sammanbyggda hus av alla de slag, minst två kyrkor och utanför den ena en reslig skampåle av sten. Trapporna var många och det kändes rejält i benen. Nästan högst upp gick en rak och smal gata kantad av butiker av alla de slag, de flesta med inriktning på turister. Óbidos var från början en viktig hamnstad men sedan floden slammat igen på 1500 talet förföll staden under en period. Idag är den upprustad och mera av en vykortsstad. 20

21 Ovanför genomgående vit bebyggelse ruvar en gammal borg 21

22 Smala, starkt lutande gator Dagisgrupp på kulturhistorisk utflykt 22

23 Den andra höjdpunkten var kuststaden Ericeira (19) som verkade vara relativt nybyggd och ett riktigt sommarparadis, inte minst för surfare. Vi stannade till på en högt belägen P plats alldeles vid havet och njöt och de varma vindarna och utsikten över våldsamma vågbrytningar in till stranden. En av de andra bilisterna på platsen visade sig vara svensk, en grabb i 30 årsåldern som var på plats för att delta i en vindsurfningstävling. Det var den förste svensk vi träffat på sedan besöket hos Al Ko Kober den 22 september. Man förstår att detta är surfer s paradise 23

24 Strax efter stoppet vid havet skymtade vi på långt håll palatset i Mafra men behovet av kultur kändes denna dag vara tillgodosett och vi fortsatte till den planerade campingen i Cascais (20) strax intill Estoril och 35 km väster om Lissabon. Vi hade tänkt oss att därifrån resa kollektivt in till Lissabon för en dags storstadsliv. På väg tillbaka från internetzonen till husbilen slog jag foten i ett uppstickande armeringsjärn. Tyvärr höll fotknölen emot vilket resulterade i ett två cm hål tvärs genom alla hudlager, blodigt och ont. Ungefär tio centimeter till grenar och trädstammar runt om och över. Massor med regn. Under natten regnade det kraftigt och storstadsresan kändes då lite osäker. Det blev tyvärr inte så mycket sömn på grund av smärtan i foten men fram mot morgonen slocknade jag i alla fall. Fredag 8 oktober. Regnet upphörde inte utan fortsatte hela fredagen. Det bildades sjöar runt omkring oss och det kändes väldigt skönt att vi inte tältade utan bodde torrt och varmt. Lösningen var att förbli lata hela dagen och fördriva tiden med böcker, spel och inre tjänst. Lördag 9 oktober. Dagen började perfekt med klarblå himmel och solsken. Dessutom uppvaktades jag redan till frukost med fina presenter från Ewa samt Johan och Magnus med familjer. Det var min födelsedag. Vi bestämde snabbt att bege oss till Lissabon men eftersom väderleksutsikterna indikerade regn, tog vi med oss regnjackor. Från campingen tog vi en taxi till järnvägsstationen i Cascais och därifrån ett pendeltåg till Lissabon. 24

25 Resan tog drygt 40 minuter men väl framme vid destinationen hittade vi inte den turistbyrå som skulle finnas på stationen. Istället frågade vi runt och fann till slut en hållplats för den sightseeingbuss som vi hade siktet inställt på. Turen som tog drygt 1½ timme blev en klar besvikelse. Bussen var gammal och skramlig, guideljudet knapp hörbart och chauffören slarvig i sitt körsätt. Vi såg dock delar av staden och fick en del synintryck. Bättre kan ni, Grey Lines, som driver verksamheten. Jag hade inviterat Ewa, Linda och Jan Åke på födelsedagslunch och vi fann en mysig kvarterskrog alldeles intill bussens slutstation. Där åt vi en mycket god trerätters lunch och njöt av atmosfären. Kyparen tycktes vara överallt på en gång och såg till att alla fick det de skulle ha och utan dröjsmål. Himla bra! God mat och glad stämning vid födelsedagslunch Mätta och belåtna promenerade vi tillbaka till järnvägsstationen och tåget skulle just gå till Cascais. Problemet blev dock att de stängde dörrarna precis när vi skulle stiga ombord så den ende som kom med var Jan Åke. Sedan gick tåget och vi andra stod kvar på perrongen. Linda kunde dock ringa till Jan Åke och berätta att vi skulle komma med nästa tåg som avgick 20 minuter senare. I Cascais återförenades vi och kunde under kvällen avnjuta en flaska skumpa med tilltugg; en bra födelsedag. Söndag 10 oktober. Vi packade ihop på förmiddagen och ställde kursen mot Sagres (21), en liten stad i Portugals och därmed Europas sydvästra hörn, vår hemifrån räknat mest avlägsna 25

26 punkt på resan. För att komma hit hade vi tillryggalagt 600, 6 mil vilket hade tagit 68 timmar och 31 minuter i effektiv körtid, inte illa sedan den 8 september. Resan gick på mycket fina betalmotorvägar men bjöd också på ett par kraftiga regnoväder, så pass starka att vi tvingades sänka farten rejält av säkerhetsskäl. Vi fann campingen och installerade oss. Det blev en lugn och mysig kväll under markisen i den nedgående solen. Skymningen är mycket kort här nere, nästan som att släcka en lampa så vid niotiden var det dags att plocka ihop och dra oss tillbaka. För måndagen planerades besök i Sagres, inköp av dagligvaror samt en cykeltur till den yttersta udden sydvästvart i Europa för fototillfälle. Måndag 11 oktober. Strax efter halv tre på morgonen väcktes vi av att det börjat regna igen. Himla otur eftersom markisen fortfarande var utfälld. Med sedvanlig förankring brukar det inte vara något problem men allt eftersom regnet tilltog ökade också oron. När regnet övergått till hinktempo räckte var sig mod eller tålamod längre. Det blev att klädmässigt utrusta sig för regnstormen och ge sig ut. Just då brast den ena förankringen på grund av materialkollaps och hela härligheten höll på att kapsejsa. En räddande hand i tid redde upp bekymret och markisen kunde rullas in. Dessförinnan hade även stolarna med sina dynor hamnat under tak. Efter frukost gav vi oss iväg på cyklarna för att besöka fyren San Vicente och fortet inne i Sagres. Det visade sig dock att Lindas cykel hade ett akut växelfel så det funkade inte för henne att pedala i den starka motvinden. Försöket avbröts därför och vi återvände till campingen för en lat dag i solen. Lat, förresten, Jan Åke och jag tvättade husbilarna som sedan rengjordes inuti av den kvinnliga besättningsdelen. Det kändes skönt att åter kunna se grundfärgen på kaross och fälgar. Tisdag 12 oktober. Efter de vanliga morgonbestyren checkade vi ut och körde med husbilarna till de två sevärdheter vi missat dagen innan. Fyren byggdes år 1846 och med sitt läge ytterst på en hög klippa som störtar brant ner i havet, reser den sig 80 meter över vattenytan. Hur långt den därmed kan ses från fartyg får någon med högre grad av matematisk kunskap försöka räkna ut. I det vackra vädret var besöket en fullträff kryddad med både förmiddagsfika och besök i den tillfälliga marknaden som tydligen etablerades där varje dag till turisternas fromma. Jag köpte en fin och värmande portugisisk tröja för vinterbruk. 26