euron LaRS CaLmFORS HaRaLd EdquiSt NiLS LuNdgREN StEFaN de VyLdER PEHR WiSSéN SEx EkONOmER Om EuROkRiSEN (REd)

Transkript

1 euron SEx EkONOmER Om EuROkRiSEN LaRS CaLmFORS HaRaLd EdquiSt NiLS LuNdgREN StEFaN de VyLdER PEHR WiSSéN (REd) HaNS tson SÖdERStRÖm FORES 2013

2 Överlever euron? sex ekonomer om eurokrisen Lars Calmfors, Harald Edquist, Nils Lundgren, Stefan de Vylder, Pehr Wissén och Hans Tson Söderström (redaktör). FORES, Bellmansgatan 10, Stockholm , Omslag: Kalle Magnusson Sättning: Anna Halla 1:a upplagan, 1:a tryckningen Tryckt hos ScandBooks, Falun 2013 ISBN: Fritt tillgängligt med vissa rättigheter förbehållna. FORES vill ha största möjliga spridning av de publikationer vi ger ut. Därför kan publikationerna utan kostnad laddas ner via Enstaka exemplar kan också beställas i tryckt form via brev@ fores.se. Vår hantering av upphovsrätt utgår från Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Inga bearbetningar 3.0 Unported License (läs mer på Det innebär i korthet att det är tillåtet att dela, det vill säga att kopiera, distribuera och sända verket, på villkor att FORES och författaren anges, ändamålet är icke kommersiellt och verket inte förändras, bearbetas eller byggs vidare på.

3 Överlever euron? Sex ekonomer om eurokrisen Lars Calmfors Harald Edquist Nils Lundgren Stefan de Vylder Pehr Wissén Hans Tson Söderström (red)

4 Om Fores En grön och liberal tankesmedja FORES Forum för reformer och entreprenörskap är en grön och liberal tankesmedja som vill förnya debatten i Sverige med tro på entreprenörskap och människors möjligheter att själva forma sina liv. Miljö och marknad, migration, företagandet i civilsamhället, integritet, jämställdhet, global demokratisering och moderniserad välfärd det är några av de frågor vi jobbar med. Vi är en öppen och oberoende mötesplats för samhällsengagerade, debattörer, akademiker och beslutsfattare i hela Sverige. Tillsammans med personer i hela Sverige ska vi hitta lösningar på hur Sverige kan möta de utmaningar som globaliseringen och kliamathotet innebär. Vi fungerar som en länk mellan nyfikna samhällsmedborgare, debattörer, entreprenörer, beslutsfattare och seriös forskning. FORES producerar böcker och arrangerar seminarier och debatter. Besök gärna vår webbplats

5 Innehåll Kapitel 1. Perspektiv på eurokrisen. Hans Tson Söderström... 1 Kapitel 2. Har euron någon framtid? Stefan de Vylder...23 Kapitel 3. Är eurokrisen en konkurrenskraftskris? Harald Edquist Kapitel 4. Överlever euron? Lars Calmfors Kapitel 5. Är en bankunion lösningen på Europas problem? Pehr Wissén Kapitel 6. EU och euron en institutionell analys Nils Lundgren Referenser

6 Kapitel 1 Perspektiv på eurokrisen Hans Tson Söderström 1

7 Hans Tson Söderström Under sensommaren 2013 började en ljusglimt i tunneln skönjas för euroområdet. Andra kvartalet visade preliminärt på positiva tillväxttal för Tyskland och Frankrike, och därmed kunde euroområdet som helhet visa en BNP-tillväxt på 0,3 procent i förhållande till kvartalet före. Det är en låg tillväxtsiffra (lägre än till exempel USA, Japan och Storbritannien), men ändå en positiv signal efter 18 månader med fallande produktion. Även från krislandet Spanien kom signaler om en vändning till positiv (men mycket låg) tillväxt under andra halvåret Den stora överraskningen var Portugal, som under andra kvartalet växte med hela 1,1 procent efter två och ett halvt år av oavbruten nedgång. För hårt prövade medborgare i euroområdets länder var detta givetvis välkomna nyheter. Det finns dock ännu ingen anledning att blåsa faran över. Euroområdet har i praktiken befunnit sig i en kontinuerlig ekonomisk-politisk kris under de fem år som gått sedan den amerikanska fastighetskrisen skakade världens finanssystem efter det att investmentbanken Lehman Brothers ansökt om konkursskydd den 15 september Ekonomin har stagnerat, BNP för de 17 euroländerna är idag 2 procent lägre än vid utgången av Arbetslösheten har stigit till 12 procent för området som helhet, med katastrofala nivåer för enskilda länder: 28 procent i Grekland, 26 procent i Spanien och 17 procent i Portugal. Statsskulderna har Perspektiv på eurokrisen stigit till över 90 procent av BNP i genomsnitt, med siffror på långt över 100 procent i Grekland (160), Italien (130), Portugal (127) och Irland (125). Euroområdets banker, varav många är starkt exponerade mot dessa överbelånade stater, är i vissa fall otillräckligt konsoliderade för att kunna hantera kreditförluster av någon omfattning. Det ligger i sakens natur att det inte går att förutse var de största förlusterna kommer att uppenbaras, men en omfattande europeisk finanskris är långt ifrån utesluten. Det krävs betydligt mer än en konjunkturförstärkning för att ta sig ut ur denna utomordentligt besvärliga situation. Den amerikanske ekonomen Jay C. Shambaugh har pedagogiskt beskrivit den ekonomiska krisen i euroområdet som en»järntriangel«av tre olika kriser, där varje försök att lösa en enskild kris riskerar att förvärra de två andra. 1 Det är, för det första, en tillväxt- och konkurrenskraftskris med svag inhemsk efterfrågan i hela euroområdet och begränsade exportmöjligheter för krisländerna till följd av höga lönekostnader, låg produktivitet och eurons starka växelkurs. Det är, för det andra, en statskuldskris med ohållbart stora statsskulder i de flesta euroländer. Det är, för det tredje, en bank- och finanskris med underkapitaliserade banker som är 1 Shambaugh, J. C.,»The Euro s Three Crises«, Brookings Papers on Economic Activity, Spring 2012, sid En redogörelse för Shambaughs analys finns även i Pehr Wisséns kapitel i denna volym. 2 3

8 Hans Tson Söderström deras budgetunderskott. Detta har givetvis förvärrat såväl tillväxt- som bankkrisen enligt ovan. Åtskilliga ekonomer (inklusive medverkande i denna volym) har föreslagit att krishanteringen istället borde ha börjat med en omförhandling/nedskrivning av statsskulden i de mest skuldtyngda länderna. En sådan strategi riskerar dock att omedelbart utlösa en akut finanskris, då en sådan nedskrivning skulle utradera det egna kapitalet i många av euroområdets systemviktiga banker. Dessa banker kan inte tillåtas att gå omkull, utan de ekonomiskt starkare länderna (läs Tyskland) skulle tvingas att direkt eller indirekt svara för insättarskyddet och ta över åtskilliga av bankernas övriga förpliktelser gentemot sina prioriterade fordringsägare. Den låsta situationen tillsammans med den hittills tämligen valhänta krishanteringen har utlöst ett lättbegripligt politiskt missnöje i de flesta av euroområdets länder möjligtvis med undantag av de nytillkommande länderna från det gamla östblocket. I de svagaste länderna finns en växande frustration och vrede över långivarnas åtstramningskrav, som driver fram omfattande nedskärningar av löner, sysselsättning och sociala förmåner. De många miljoner som förlorar arbete och bostad har naturligt nog svårt att förstå hur de med detta kan bidra till en förbättring av Europas ekonomiska läge. Samtidigt har medborriskexponerade mot stater och privata låntagare i många olika länder. De tre kriserna förstärker varandra. Tillväxt- och konkurrenskraftskrisen förvärrar statskuldskrisen genom att arbetslöshet och stagnation bidrar till stora budgetunderskott, och den förvärrar bankkrisen genom en kontinuerlig försvagning av såväl offentliga som privata låntagares betalningsförmåga. Bankkrisen, i sin tur, förvärrar tillväxtkrisen genom att banker med ansträngda balansräkningar är ovilliga att ge lån till investeringar och konsumtion. Den förvärrar också statsskuldskrisen genom staternas mer eller mindre explicita åtaganden att rädda systemviktiga banker på fallrepet. Statsskuldskrisen, slutligen, förvärrar tillväxtkrisen genom den åtstramningspolitik som krävs för att få ned budgetunderskotten, och den förvärrar bankkrisen genom osäkerhet om hur stor del av bankernas omfattande innehav av statspapper som kommer att behöva omförhandlas och skrivas ned i framtiden. Den hittillsvarande ekonomisk-politiska strategin inom euroområdet har varit att i första hand hantera statsskuldskrisen genom nya lån via den så kallade trojkan, det vill säga IMF (den internationella valutafonden), ECB (Europeiska centralbanken) och EUkommissionen. I gengäld har långivarna krävt en hård åtstramningspolitik i låntagarländerna för att få ned Perspektiv på eurokrisen 4 5

9 Hans Tson Söderström garna i Nordeuropas starkare länder allt svårare att förstå varför deras surt förvärvade slantar ska användas för att subventionera lågproduktiv sysselsättning, generösa välfärdssystem och misskötta banker i krisländerna. Missnöjet tär hårt på den europeiska solidariteten och göder nya partibildningar, alltifrån det närmast nynazistiska Gyllene gryning i Grekland via populist-nationalistiska Front National i Frankrike och Sannfinländarna i Finland till det elitistiska Alternativ für Deutschland i Tyskland. Även om dessa partibildningar än så länge har ett begränsat direkt politiskt inflytande så visar deras blotta existens på en klar begränsning av de stora partiernas framtida manöverutrymme i Europafrågorna. Vilka vägar ut ur eurokrisen som är möjliga och önskvärda beror givetvis på hur man ser på krisens orsaker och karaktär. Det finns bland världens ekonomer starkt skiftande uppfattningar om orsakerna till att euroländerna har försatt sig i den djupgående ekonomiska och politiska kris där de nu befinner sig. Även bland svenska ekonomer finns naturligt nog dessa divergerande uppfattningar representerade. Med hjälp av grova generaliseringar skulle man kunna dela in uppfattningarna i några olika kategorier. En första kategori är då att hela europrojektet var feltänkt från början: att varje försök att införa en gemensam valuta för EU-länderna var dömt att Perspektiv på eurokrisen misslyckas, alldeles oavsett hur valutaunionens institutioner utformades. Denna uppfattning är ganska vanlig bland amerikanska ekonomer, som gärna pekar på hur USA på ett helt annat sätt än EU uppfyller de kriterier som brukar anges för att en valutaunion ska kunna fungera väl: likartad konjunkturkänslighet, geografiskt och yrkesmässigt rörlig arbetskraft, flexibla löner (både uppåt och nedåt), samt inte minst en gemensam finanspolitik för hela valutaunionen med stora möjligheter att snabbt överföra resurser från överhettade till nedåtgående regioner. Dessa ekonomer skakade på sina vittra huvuden och dömde redan vid starten det stolta projektet till undergång. För dem finns ingen annan rationell lösning på problemen än en upplösning av valutaunionen och återgång till nationella valutor inom EU. En andra uppfattning är att en all-europeisk valutaunion visserligen är teoretiskt möjlig, men att den tekniska lösning som valts lider av ett antal brister. Många som hyser denna uppfattning pekar på nödvändigheten av att kombinera valutaunionen med en finanspolitisk union och därtill sedan finanskrisen uppenbarades en bankunion. Grundinställningen är att det är möjligt att lösa eurokrisen genom att lappa och laga, och vägen framåt ligger i ett mycket närmare samarbete på många fler områden än det penningpolitiska. 6 7

10 Hans Tson Söderström En tredje (delvis överlappande) uppfattning menar att valutaunionen i sin nuvarande form skulle ha goda förutsättningar att överleva utan större problem om man bara hade begränsat medlemskapet till de EUländer som åtminstone initialt verkligen uppfyllde de krav på finanspolitisk disciplin som ställdes. En lösning på dagens kris kan då vara att utesluta de länder (i första hand Grekland) som i praktiken aldrig uppfyllt valutaunionens villkor. En något annorlunda uppfattning är att det inte föreligger något större fel på vare sig unionens medlemmar eller dess spelregler, utan att problemet ligger att regelsystemet inte efterlevts. I första hand gäller det återigen de finanspolitiska spelreglerna, där överträdelser i enlighet med pakten borde ha bestraffats på ett tidigare stadium och där så kallade bail-outs (det vill säga undsättning av länder med stora statsskuldsproblem) inte heller borde ha genomförts, likaledes i enlighet med pakten. I praktiken skulle detta ha inneburit statsbankrutt i några av krisländerna med påföljande kollapser i det europeiska bankväsendet, men det är fullt möjligt att dessa skulle ha kunnat hanteras. För framtiden ligger då lösningen på eurokrisen i en skärpning och förbättrad övervakning av unionens spelregler. Vårt land ingår inte i euroområdet, eftersom det svenska folket vid folkomröstningen den 14 september Perspektiv på eurokrisen 2003 med klar majoritet avvisat en övergång till euron. Det var en unik folklig demonstration mot det politiska, ekonomiska och mediala etablissemanget, där ja-sidan fick stöd av en av de mest påkostade valkampanjerna någonsin. Idag ligger det folkliga stödet för en svensk övergång till euron kring 10-procentnivån, och även de tidigare mest vältaliga euroförespråkarna har tystnat i debatten.»för närvarande inte aktuellt«är det politiskt korrekta svaret. Det innebär dock inte att Sverige undgår eurokrisen. Även om den svenska ekonomin har klarat sig betydligt bättre än merparten av länderna inom euroområdet så berörs vi på en mängd olika sätt av det europeiska drama vi nu bevittnar. Stagnationen inom vår närmaste omvärld innebär för det första väsentligt försämrade exportmöjligheter. Hälften av Sveriges produktion exporteras, och nästan 40 procent av den svenska exporten går till euroländerna. Även det tidigare snabbväxande grannlandet Finland det enda av de nordiska länderna som ingår i euroområdet har nu drabbats av stora ekonomiska svårigheter. För en liten exportberoende ekonomi som den svenska är det ofrånkomligt att stagnationen på våra viktigaste exportmarknader inverkar menligt på den inhemska aktivitetsnivån. Härtill kommer, för det andra, en potentiell finansiell smitta från illa konsoliderade banker på kontinenten. Även svenska banker tvingas till 8 9

11 Hans Tson Söderström restriktivitet i sin kreditgivning när konsolideringskraven höjs och hotet om en finansiell härdsmälta inom euroområdet består. Som lojal EU-medlem dras Sverige vidare in i det arbete med krishantering, räddningsoperationer och regelförändringar som kommit att ta en allt större del av utrymmet inom unionens beslutsfattande. Vi har att ta ställning till en strid ström av förslag till beslut som utlösts av krisen, men som givetvis också påverkar svenskt näringsliv och bankväsen. Vissa av dessa förslag har samhällsekonomiska och/eller statsfinansiella kostnader som Sverige inte självklart kan acceptera, även om de sprungit ur aldrig så behjärtansvärda motiv. Krisen har visat att det finns gränser för vårt lands lojalitet med andra EU-länder och de beslut som fattas i Bryssel. Anspråken växer på att större hänsyn bör tas till synpunkter från svensk sida. Det ska inte uteslutas att den något sturskare svenska attityden gentemot Bryssel åtminstone delvis bottnar i att det visat sig politiskt opportunt att inta en mer självständig hållning gentemot EU-organen och en mer lyssnande attityd gentemot EU-kritiska röster på djupet av den inhemska folkopinionen. Men Sverige är en oskiljaktig del av Europa, och vår framtid måste bygga på ett aktivt och konstruktivt deltagande i det europeiska samarbetet. Förhoppningsvis kan Sverige i samspel med andra EU-länder medverka till att detta Perspektiv på eurokrisen samarbete utvecklas i riktningar som är såväl ekonomiskt rationella som folkligt förankrade. Detta förutsätter att det inom vårt land finns en bred förståelse för EU:s nuvarande problem: hur de har uppkommit, vari de består och hur de kan lösas. Det kräver också visioner om hur det europeiska samarbetet i framtiden bäst bör utvecklas för att inte bara undvika kriser och friktioner utan även ligga i alla de europeiska folkens långsiktiga intresse. Syftet med denna skrift är att i en sådan konstruktiv anda bidra till en bred svensk debatt kring eurokrisens orsaker, karaktär och tänkbara lösningar genom att på ett lättillgängligt sätt presentera ett antal tongivande svenska ekonomers syn på frågorna. Tyngdpunkten är avsedd att ligga på det framåtblickande hur EU kan och bör gå vidare från dagens situation även om en analys av krisens uppkomst och orsaker bildar en naturlig fond för resonemangen. I valet av författare har avsikten varit att presentera ett allsidigt spektrum av uppfattningar om EU, euron och krisen, samtidigt som sakkunskap, analysförmåga och pedagogisk skicklighet har varit övergripande urvalskriterier. Skriften inleds med ett brett upplagt frontalangrepp mot euron av nationalekonomen och samhällsdebattören Stefan de Vylder. Efter sin doktorsavhandling har han varit verksam som docent vid Handelshögskolan i Stockholm och som konsult i frågor om handel, 10 11

12 Hans Tson Söderström globalisering och bistånd. Han är författare till många böcker, däribland»världens springnota: finanskrisen och vägen framåt«(2010) och»eurokrisen«(2012), bägge utgivna på Ordfronts förlag. de Vylder går igenom de viktigaste invändningarna mot en europeisk valutaunion och ser ingen annan lösning på dagens kris än någon form av upplösning av unionen. Han vill inte framställa detta som ett okomplicerat scenario, men ser det ändå som bättre än en fortsättning av den pågående krishanteringen och de lidanden den orsakar folken i krisländerna. Han pekar på flera positiva historiska exempel på upplösta valutaunioner och anger ett antal olika vägar som en upplösning kan ta. Många anser att eurokrisen har sin upprinnelse i svag konkurrenskraft hos krisländernas näringsliv, särskilt i förhållande till euroområdets tyngsta ekonomi Tyskland. Harald Edquist, forskningsledare vid FORES efter doktorsexamen vid Handelshögskolan i Stockholm samt verksamhet som forskningsledare vid SNS och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning, undersöker vilket empiriskt stöd som finns för detta betraktelsesätt. Han konstaterar att många krisländer hade mycket låg relativ produktivitetsnivå vid eurostarten, men att deras lönenivåer var anpassade till detta så att deras konkurrenskraft vid inträdet inte utgjorde något större problem. Däremot har krisländerna efter inträdet försämrat sin relativa kon- Perspektiv på eurokrisen kurrenskraft gentemot Tyskland till följd av svag produktivitetsutveckling och stora löneökningar. (Men det är också påfallande i Edquists studie i hur hög grad den tyska kostnadsutvecklingen skiljer sig från alla övriga EU-länders, inte bara krisländernas.) Flera faktorer förefaller ligga bakom den svaga produktivitetsutvecklingen i krisländerna: det kan vara för stora fastighetsinvesteringar, för små immateriella investeringar och/eller alltför svag strukturomvandling. Därmed har Edquist satt fingret på vilka olika långsiktiga förändringar som är nödvändiga för att framtida spänningar inom valutaunionen om den överlever inte ska bli övermäktiga.»överlever euron?«frågar Lars Calmfors, professor vid Institutet för internationell ekonomi, regeringens EMU-utredare 1995/96 och en av Sveriges internationellt mest ansedda ekonomer. Han tar ett samlat grepp på förutsättningarna för att den nuvarande krishanteringen och beslutade regelförändringar ska leda till framgång på såväl kort som lång sikt. En huvudslutsats är att den valda krishanteringsstrategin med stödlån i utbyte mot hårda krav på finanspolitisk åtstramning visserligen har tekniska förutsättningar att gradvis ta ned skuldkvoten i krisländerna. Men hans bedömning är att strategin med dess höga kostnader i form av arbetslöshet och förlorad produktion ändå inte kommer att visa sig genomförbar av politiska skäl. Den 12 13

13 Hans Tson Söderström tiska partiet Junilistan. Lundgren lyfter blicken över den akuta krisen och sätter in den i ett större politiskt och historiskt sammanhang. Han utgår från den forskning i institutionell ekonomi som finner att det var de dynamiska konsekvenserna av konkurrens mellan fragmenterade politiska enheter som resulterade i en utpräglat kreativ miljö. Det var frånvaron av en storskalig politisk och ekonomisk ordning som skapade den nödvändiga miljön för ekonomisk tillväxt och ytterst för mänsklig frihet, det vill säga för det som vi idag betraktar som det framgångsrika Europa. Lundgren hävdar att den starka tendensen till likriktning och centralstyrning på allt fler områden inom EU är farlig för Europas framtid. Han pläderar istället för så kallad flexibel integration, varigenom exempelvis länder som vill införa en gemensam valuta ska vara fria att göra detta utan att andra EU-länder tvingas att delta. Sammantaget kan det för många läsare framstå som att bidragen ger ett överraskande dystert perspektiv på eurokrisen. Borde de inte ha haft en mer optimistisk grundton? Ingen som känner ett medansvar för det europeiska samarbetets framtid är dock betjänt av att bortse från krisens allvar. Den utgör i sin helhet ett svårlösligt problemkomplex med allvarliga konflikter mellan kort och lång sikt, mellan de starka och de svaga ländernas egenintresse samt inte minst mellan det ekonomiskt rationella och det politiskt möjinnebär därför stora risker för eurons fortbestånd, och Calmfors pekar på bättre lösningar. Om euron inte skulle överleva den pågående krisen, blir förstås de långsiktiga regelförändringarna irrelevanta. Men det finns enligt Calmfors även skäl att tvivla på att de nya reglerna i sig verkligen skapar ett långsiktigt hållbart system. Han underbygger detta med en noggrann genomgång av reglernas konsekvenser. En så kallad bankunion har framställts som en nödvändig ingrediens i en strategi för att rädda euron. Pehr Wissén, ekon. dr. och mångårig vice VD i Handelsbanken, tidigare huvudsekreterare i regeringens finansmarknadskommitté och numera adjungerad professor i finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, tar sig an denna fråga. Efter en genomgång av bankunionens innebörd konstaterar Wissén att den är en viktig del av krislösningen genom att lösa upp kopplingen mellan bankkriser och statskuldskriser. Det skulle även göra det avsevärt lättare att såväl undvika som hantera framtida kriser. Dock är vägen fram till en bankunion full av svåra beslut, och det är inte självklart när man kan nå fram till målet och heller inte vilka kompromisser som krävs för att nå dit. Antologin avslutas med ett framtidsinriktat bidrag av Nils Lundgren, fil. dr. i nationalekonomi, tidigare forskare vid Konjunkturinstitutet, chefekonom vid Nordbanken och EU-parlamentariker för det eurokri- Perspektiv på eurokrisen 14 15

14 Hans Tson Söderström liga. Ingen av författarna förefaller särskilt optimistisk om de politiska möjligheterna att hantera krisen på ett sätt som klarar eurons långsiktiga överlevnad till gagn för medborgare i alla de nuvarande euroländerna. Och givetvis kan frågan ställas om inte den bästa lösningen vore en snar upplösning av euroområdet. Det finns då skäl att påminna om att valutaunionen under sitt första decennium har haft ett antal positiva effekter på de europeiska ekonomierna. I första hand är det fråga om en ökad tillväxt av den interna handeln inom euroområdet, som är empiriskt väldokumenterad genom ett flertal vetenskapliga studier. Den ökade internhandeln kan också ha haft positiva effekter på den ekonomiska tillväxten inom området, men detta finns inte lika tydligt belagt. Det handlar vidare om en fördjupning av de finansiella marknaderna inom euroområdet, vilket skapat en livaktig europeisk finansmarknad och bättre finansieringsmöjligheter. Den har också etablerat euron som en världsvaluta, alltjämt långt efter dollarn men före japanska yen och engelska pund. Det måste dessutom konstateras att det faktiskt existerar lösningar på eurokrisen som kan fungera om de också är politiskt möjliga. Sådana lösningar förs fram i de olika bidragen, men inte i samlad form och ofta utan att respektive författare förefaller sätta någon större tilltro till att de kan komma att tillgripas Perspektiv på eurokrisen i praktiken. Det kan därför vara lämpligt att avslutningsvis lyfta fram ett paket av åtgärder som skulle kunna förkorta lidandet för euroområdets medborgare utan att eurons överlevnad behöver äventyras. En första ingrediens i ett sådant paket är en mer expansiv finanspolitik i euroområdets (och nota bene övriga EU:s) starka länder, i första hand Tyskland. En rejäl tysk momssänkning och/eller sänkning av inkomstskatten skulle kunna stimulera konsumtion och import i Tyskland och därmed sätta fart på hjulen i övriga Europa. Den ökning av den tyska statsskuldskvoten som blir följden av en sådan stimulanspolitik skulle till viss del kunna kompenseras genom en begränsad höjning av arbetsgivaravgifterna, vilket samtidigt skulle reducera det tyska kostnadsförsprånget gentemot övriga euroländer. Åtgärderna skulle sannolikt inte leda till någon märkbar ökning av räntan på tyska statspapper, och om så ändå skulle bli fallet har ECB möjlighet att ingripa med stödköp. Ett andra inslag i paketet måste vara en ändring av konkurrensförhållandena inom euroområdet genom en så kallad intern revalvering i de starka länderna kombinerad med en intern devalvering i de svaga. En snabb lönestegring i Tyskland vore en naturlig följd av den föreslagna stimulanspolitiken som skulle begränsa det tyska kostnadsförsprånget gentemot krisländerna, samtidigt som krisländerna 16 17

15 Hans Tson Söderström genom sänkta arbetsgivaravgifter i kombination med en återhållsam lönepolitik och produktivitetshöjande åtgärder skulle kunna åstadkomma en relativt snabb förbättring av sitt relativa kostnadsläge inom området. (De sänkta arbetsgivaravgifterna skulle sannolikt behöva kompenseras av höjd moms för att inte ytterligare öka statsskulden, så detta är enkannerligen en politiskt svår balansakt.) En tredje sannolikt oundviklig ingrediens i ett verkningsfullt räddningspaket är en omförhandling/ nedskrivning av statsskulden i de mest skuldtyngda länderna. (Den nedskrivning av den grekiska statsskulden som redan genomförts har ju visat sig helt otillräcklig.) Ett begränsat moratorium för statskuldsräntorna på den italienska statsskulden skulle kunna kombineras med regelrätta skuldnedskrivningar för de mindre länderna Grekland och Portugal, kanske även Irland. Endast därigenom kan de undkomma åratal av ekonomiskt lidande, som undergräver demokratin och den europeiska solidariteten. Självklart måste sådana skuldnedskrivningar föranleda någon form av all-europeisk räddningsoperation för insättare och andra prioriterade fordringsägare i de systemviktiga europeiska banker som därigenom skulle komma på fallrepet. Beredskap för detta kan enbart skapas genom ett påskyndat arbete på en åtminstone provisorisk bankunion med ett regelverk för hantering av Perspektiv på eurokrisen krisbanker enligt Wisséns analys. Det är bråttom, och Tyskland måste givetvis vara med ombord. Ett fjärde inslag i paketet kan vara eurobonds. Därmed menas statspapper denominerade i euro som hela euroområdet solidariskt står bakom och som därför skulle kunna finna placerare på de globala finansmarknaderna till för låntagaren förmånliga villkor. Upp till säg 60 procent av euroländernas (resterande) statsskulder skulle kunna finansieras på detta vis. Därigenom skulle skuldbördan lättas inom ramen för EMU-samarbetets villkor, samtidigt som de länder som i framtiden drar på sig större skulder än vad samarbetet tillåter straffas genom högre räntor på den delen av skulden. Upplåning utöver 60 procent av BNP sker visserligen även den i euro, men utan den garanti som ett solidariskt ansvar från EU-länderna innebär och skulle därför med all sannolikhet innebära att räntesatsen blir högre. Förslaget är ändå inte oproblematiskt, eftersom det kan locka till nationell ansvarslöshet vid offentlig upplåning och därför kräva betydligt större inslag av överstatlighet i ländernas finanspolitik. Ett femte inslag och på lång sikt det viktigaste är att genomföra utbudsreformer i hela euroområdet för att skapa bättre tillväxt. Arbetsmarknaden, varumarknaden, bostadsmarknaden och marknaderna för många tjänster utmärks i många krisländer av 18 19

16 Hans Tson Söderström blockeringar som hindrar förnyelse. Vidare behövs skattereformer och reformer av den offentliga sektorn. I bästa fall kan eurokrisen bli den murbräcka som bryter sönder konkurrenshämmande regleringar och låsningar samt därtill bidrar till att sätta fart på framtidsinriktade satsningar på utbildning, forskning och utveckling. Med denna skrift vill FORES bekämpa den defaitism om Europaprojektets framtid som ibland förefaller sprida sig bland kriströtta medborgare. Krisen går att lösa om den politiska viljan finns. Och det europeiska samarbetet går en lysande framtid till mötes om bara de stora visionerna förankras i rationell ekonomisk analys och en bred förståelse och acceptans i de breda folklagren. Därav denna skrift som vill göra god ekonomisk analys av krisens uppkomst och orsaker men också av många tänkbara lösningar på krisen tillgänglig för en bred allmänhet. Var och en bör på denna grundval kunna göra en välinformerad självständig bedömning av vilka vägar ur krisen och för Europas framtid som bör väljas. Antologin är en del i en större satsning, där tankesmedjan FORES under året arrangerar ett antal seminarier och avslutar med en större konferens om EU:s framtidsfrågor. Förhoppningen är att den ska bidra till att göra debatt och beslut i dessa frågor mer upplysta. Ett tack går till Ungdomsstyrelsen, som på ett upp- Perspektiv på eurokrisen muntrande och flexibelt sätt administrerar det stöd för debatt om EU:s framtidsfrågor som har möjliggjort projektet. Författarens tack Jag vill tacka Andreas Bergström, Lars Jonung och Birgitta Swedenborg, som tillsammans med kapitelförfattarna bidragit med konstruktiva synpunkter. Jag bär dock ensam ansvaret för innehållet

17 Kapitel 2 Har euron någon framtid? Stefan de Vylder 23

18 Stefan de Vylder Inledning Bildandet av EMU framstår alltmer som det största ekonomisk-politiska misstaget i modern tid. Delar av Europa, och speciellt eurozonens växande antal krisländer, är sedan flera år offer för en mänsklig, ekonomisk och politisk katastrof. Allt är inte eurons fel. Men ganska mycket. Huvudsyftet med denna uppsats är att peka på de destruktiva effekter av EMU som gör att en upplösning av valutaunionen är både önskvärd och sannolik. Vad gäller frågan om hur upplösningen kommer att ske har jag inga enkla svar. I ett avslutande avsnitt nöjer jag mig därför med att presentera olika scenarion, varav inget är särskilt trevligt. Det mest önskvärda scenariot är att Tyskland, och kanske några länder till, lämnar euron enligt en väl förberedd men hemlighållen plan. Men mer sannolik är en oordnad reträtt från ett antal krisländer. Dock torde alla upplösningar av valutaunionen på sikt vara bättre än katastrofscenariot: en permanent krishantering ledd av en inkompetent, icke folkvald styrelse som tappat legitimitet hos Europas befolkning. Men först några ord om katastrofens omfattning. Har euron någon framtid? En ekonomisk, mänsklig och politisk katastrof Efter nära två års recession ökade eurozonens BNP det andra kvartalet 2013 med 0,3 procent, vilket fick somliga kommentatorer att dra en lättnadens suck. Men i de värst drabbade länderna, Grekland, Spanien och Portugal, fortsatte nedgången. Greklands BNP är nu drygt 25 procent lägre än år 2007, och någon ljusning är inte i sikte. I Grekland och Spanien överstiger den öppna arbetslösheten 25 procent. I Portugal går det, enligt EU:s statistikbyrå Eurostat, 89 arbetssökande på varje ledigt jobb. I Spanien 71 och i Irland Samtidigt som arbetslösheten har ökat har kostnaderna för den enskilde individen ökat. Sänkta löner och pensioner och en försvagning av arbetsrätt och a-kasseersättning har ingått som viktiga element i de många krispaketen. De långsiktiga effekterna av den mycket höga ungdomsarbetslösheten är svåra att mäta i siffror, men att inte komma in på arbetsmarknaden, eller kanske tvingas ta okvalificerade jobb och inte få någon nytta av sin utbildning, innebär både mänskliga och samhällsekonomiska förluster. Mycket av dagens utbildning är en färskvara; om man efter avslutade studier 1 Citerad av Michael Steen i Financial Times den 27 juli

19 Stefan de Vylder inte får praktisera det man lärt sig minskar både självkänslan och ens värde på arbetsmarknaden. Uppgivenhet präglar en hel ungdomsgeneration. Och till den kapitalflykt till madrassen och till säkrare länder som samtliga krisländer registrerat ska läggas utflödet av arbetskraft från GIIPS-länderna. 2 Från Spanien och Portugal går en strid ström av unga och välutbildade till de gamla kolonierna i Latinamerika och Afrika, och från samtliga krisländer sker en nettoutvandring till länder som Tyskland, Sverige och Norge. Från att ha varit nettomottagare av arbetskraft före krisen har GIIPS-länderna blivit nettoexportörer, och de redan tidigare extremt låga födelsetalen i samtliga krisländer utom Irland har sjunkit ytterligare de senaste åren. I Italien, Spanien, Portugal och Grekland ligger födelsetalen idag på knappt 1,5 barn per kvinna. Den genomsnittliga försörjningskvoten, det vill säga andelen yngre än 16 och äldre än 65 per 100 invånare, ökade från 47,0 till 50,0 mellan 2000 och De sjunkande födelsetalen är på kort sikt en lättnad, men antalet äldre ökar snabbt, och med dem växande sjukvårds- och pensionsnotor. I krisens spår följer växande sociala problem. Depressioner och självmord har blivit vanligare, och i Grek- 2 Dessa fem länder har ofta fått gå under beteckningen PIIGS. Det är ett uttryck som jag vägrar använda men som är ett av många uttryck för det förakt, för att inte säga mobbning, som utländska observatörer ofta givit uttryck för gentemot eurokrisens offer. 3 Baserad på befolkningsstatistiken i 2013 år Human Development Report. Har euron någon framtid? land, som före krisen hade Europas lägsta självmordsfrekvens, har självmorden på kort tid fördubblats 4. I Italien har frågan om det ökande antalet självmord lett till en omfattande debatt, och till och med landets tidigare premiärminister Mario Monti såg sig 2012 tvungen att kommentera frågan. Monti erkände att krisen medfört ett ökat antal självmord, men betonade att»lyckligtvis har vi ännu inte nått de grekiska siffrorna Vi kämpar varje dag för att undvika Greklands dramatiska öde«. 5 Listan över kostnader för krisen skulle kunna göras lång. 6 Till detta ska läggas att EMU har ökat de politiska motsättningarna inom och mellan länderna och skapat en permanent politisk kris i flera av länderna. Valutaunionens många akilleshälar Ingen nationalekonom har, så vitt jag vet, hävdat att EMU med dagens 17 medlemsländer utgör en optimal valutaunion. Till de centrala krav som brukar ställas på en sådan hör någorlunda väl synkroniserade 4 Stuckler & Basu, 2013 (s. xix). 5 Il Giornale 18 april För en utförligare diskussion, se de Vylder (2012), som detta avsnitt delvis är baserat på. Skakande skildringar av olika aspekter på den mänskliga katastrofen i Grekland finns i Pascalidou (2013) och Ekman (2013)

20 Stefan de Vylder konjunkturcykler utan asymmetriska chocker som drabbar enskilda medlemsländer, en rimligt likartad utveckling av inflation och produktivitet, en hög arbetskraftsrörlighet inom och mellan länderna, flexibla löner och priser, en gemensam finanspolitik som möjliggör stöd till stagnerande eller krisande länder och en bankunion med gemensamma insättargarantier för att förhindra bankrusningar. Samtliga dessa krav behöver givetvis inte vara uppfyllda för att uppväga de fördelar för handeln och annat som en gemensam valuta medför. Till exempel kan en gemensam finanspolitik med möjlighet att stötta stagnerande länder och regioner kompensera för bristande rörlighet på arbetsmarknaden. Men EMU uppfyller inget enda av ovanstående krav. Inget. Det fanns heller inte, vid bildandet av EMU, någon plan för hur kriser skulle hanteras. Däremot ett antal förbud mot krishantering, såsom Maastricht-fördragets no bailout-klausul, som förbjöd finansiellt stöd till länder i kris ett förbud mot att unionen skulle utvecklas till det i Tyskland så förhatliga begreppet»transferunion«samt förbud mot att ECB köper statsobligationer direkt från medlemsländerna. Krishanteringen har därför präglats av brandkårsutryckningar, ofta framförhandlade i sista stund, och av ett idogt tummande på EMU:s eget regelverk. Men problemet har ofta varit att den krislösning som på kort sikt framstått som logisk, Har euron någon framtid? eller rentav nödvändig för att rädda euron, har tenderat att bädda för allvarligare problem i framtiden. Men låt mig, innan jag kritiskt diskuterar krishanteringen, börja med några faktorer som gör att EMU:s själva konstruktion bäddar för spänningar av det slag vi bevittnat de senaste åren. Räntans procykliska roll Den gemensamma räntan i EMU 7 bidrog starkt till uppkomsten av fastighetsbubblor i länder som Irland och Spanien. I andra länder, som Grekland och Portugal, var det de låga räntenivåerna och de första årens eurooptimism som även avspeglade sig i att de sömniga finansmarknaderna under många år underskattade riskerna med vissa länders statspapper som möjliggjorde en ohållbar ökning av både privat och offentlig konsumtion. En gemensam ränta ger med automatik en procyklisk effekt, det vill säga den tenderar att stimulera ekonomin i länder som befinner sig i en högkonjunktur men dämpa i dem som lider av recession. Ju högre inflationen är i ett visst land, och ju mer ekonomin behöver kylas av, desto lägre blir realräntan, och vice versa när ekonomin skulle behöva stimuleras. Detta är en inbyggd perversitet i en valutaunion. 7 Den gemensamma räntan gäller den ränta som ECB tar när banken lånar ut till eurozonens affärsbanker. Den faktiska marknadsräntan påverkas av mycket annat. Inte minst av kreditrisken, som ju är extra hög i länder med växande arbetslöshet och fallande efterfrågan