Claes Gunnarsson uruppför Albert Schnelzers Pink Floyd-konsert. 100 sidor spännande läsning! Brahms med Bronfman

Transkript

1 100 sidor spännande läsning! Pris 40 kr Brahms med Bronfman Två egensinniga jazzsångerskor: Jeanette Lindström & Dee Dee Bridgewater Ett hemligt rum! Jennifer har fått en ny orkester Claes Gunnarsson uruppför Albert Schnelzers Pink Floyd-konsert 1

2 Det är så här vi vill se honom rakt framifrån! Ansvarig utgivare Urban Ward redaktör Stefan Nävermyr skribenter Rolf Haglund, Stig Jacobsson, Martina Jarminder, Jan Ling, Jörgen Lundmark, Magdalena Nilsson, Stefan Nävermyr, Gunilla Petersén, Lovisa Pihl, Johan Scherwin, Per Stern, Joakim Tillman, Ingmar von Heijne och Erik Wallrup foto Lorenzo Agius, Peter Cederling, Jesse Grant, Oscar Kleväng, Peter Knutson, Stefan Nävermyr, Georg Oddner och Lisa Thanner formgivning Magdalena Nilsson TRYCKERI Billes Tryckeri AB Prenumeration Säsongens fyra nummer160 kr. Kontakta biljettkontoret. Prenumeration ingår för konsertabonnenter. KONTAKT Biljettkontoret hemsida ADRESS Göteborgs Konserthus Götaplatsen Göteborg Hej och välkommen till Podiet nr 2! Vi har på redaktionen fått massor av respons på vårt nya konsertmagasin Podiet från er läsare, nästan alla positiva: Tack för den toppenbra tidningen! (Kirsti) Verkligen en förnämlig tidskrift (Klas) Detta var bland det trevligaste man som abonnent har upplevt på länge! (Karin) Jag uppskattade att periodens program presenterades så att man i förväg kan läsa in sig på informationen om musiken som man skall gå och lyssna på. (Monica) Utgivningen av tidningen Podiet är det bästa som hänt! (Majsan) Många läsare tycker formatet är behändigare än våra tidigare programblad medan några tycker det är för tjockt för fickan. Det sista är svårt att göra någonting åt vi vill inte dra ned på innehållet! Men låt mig tipsa om att våra verkkommentarer finns i utskriftsvänligt format på hemsidan och man kan också läsa dem på våra storbildsskärmar i foajén före konserterna. Fortsätt skicka synpunkter till oss och tag också chansen att få den där frågan du tänkt på så länge besvarad i vårt forum Fråga Stefan, sid 70 i detta nummer. Mycket nöje! Stefan Nävermyr Snart är det verklighet. Nästa år kan du se Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker i närbild på datorn hemma och i utvalda biografer. Stena bidrar med stor glädje till ett projekt som innebär att Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester, via digitala utsändningar kan nå en ny och stor publik både i Sverige och internationellt. Vi stöder kvalitet och utveckling. OMslag Claes Gunnarsson Foto Anna Hult Citatet: Om man hör dålig musik är det ens plikt att dränka den i konversation Oscar Wilde 3

3 På parkett Sköt dina bankärenden när du vill. Var du vill. 6 Solocellist: Claes Gunnarsson 13 Popical: Me and My Army 14 Planetafestivalen 16 Nefertiti på Konserthuset: Bugge Wesseltoft 18 Två jazzprofiler: Jeanette Lindström & Dee Dee Bridgewater 22 Uruppförande av Albert Schnelzer 26 Yefim Bronfman kommer till stan 30 GSOPULS På podiet Dirigenter, artister och verkkommentarer. Allt om periodens konserter på sid I foajén 64 Fråga Stefan 70 Halv åtta hos Maria 72 Musiker i blickfånget 74 Från Oslo och Reykjavik 76 Möt Claes Malmberg 78 Tillbakablick: säsongsöppningen CD-recensioner 81 Ett hemligt rum 82 Podiets skribenter 84 Krönika av Lars Nyström 86 Hallå, Lisa Ford 88 7 frågor 91 Symfonikrysset 91 Året var Nytt & blandat 95 Välkommen in på närmaste SEB-kontor, ring oss på eller besök oss på seb.se

4 Solocellist: Claes Gunnarsson TEXT stefan nävermyr Foto anna hult Höstsäsongen 2011 gör han verkligen skäl för sin titel, solocellisten Claes Gunnarsson. Han går i gång på utmaningar och att få lära sig solokonserter av Mieczyslaw Weinberg respektive Albert Schnelzer har varit rena nöjet. Om detta, sin tid i London Symphony Orchestra och en hel del annat berättar han i denna intervju. Weinberg först. Som ingen kunnat undgå håller Göteborgs Symfoniker på att spela in några av de mest uppskattade och minst kända verken av den polskjudiskryske tonsättaren Mieczyslaw Weinberg för skivbolaget Chandos. Han var god vän med Sjostakovitj och verksam i Sovjet under större delen av sitt liv. Tre CD har det blivit hittills se om mottagandet av den senaste på sid 81 och den fjärde är under arbete. Där ingår Weinbergs Cellokonsert från Det är ett stort och omfattande verk, klart mer krävande än den Fantasi för cello och orkester jag spelade på den första CD:n i serien. Jag fick ägna stora delar av sommaren åt instuderingen men det var ett givande arbete, säger Claes Gunnarsson. Han fick trots allt några dagar över för att ägna sig åt sin stora passion: segling. Ända sedan uppväxten i Torslanda har han seglat längs kusten och på havet under sommarhalvåret. Seglingen har blivit en omistlig del av livet. Det är en underbar känsla när man har vindarna med sig och håller undan i bränningarna. I år tog jag med Saga på en kort tur i skärgården så att hon fick känna på båtlivet också. Men sedan var det Weinberg som gällde. Claes Gunnarssons version av fantasin fick idel lovord i den internationella fackpressen: Claes Gunnarsson spelar med enorm schvung, skrev Erik Levi i BBC Music Magazine. Inspelningarna av cellokonserten och Symfoni nr 20 ska redigeras under hösten för utgivning till våren. För Claes del är jobbet klart och han har redan gett sig i kast med nästa projekt: uruppförandet av Albert Schnelzers cellokonsert Crazy Diamond den 1-3 december. När vi hälsar på hemma hos honom, sambon Hanna Eliasson (violinist som ibland spelar i Symfonikerna) och tvååriga dottern Saga 6 7

5 i Mölnlycke är det solostämman till Schnelzers cellokonsert som står på notstället. Jag kikar på noterna och kommenterar obetänksamt det där ser inte så komplicerat ut innan jag ser tempoangivelserna och får en lektion av Claes hur trixig fingersättningen kan vara. Albert Schnelzer skriver i block, kan man säga. Lugna, nästan svävande partier följs av intensiva och rytmiska avsnitt som kontrast. Jag känner igen en del från hans tidigare musik, kammarmusikverk jag spelat in tillsammans med violinisten Tobias Ringborg och pianisten Per Lundberg för skivbolaget Daphne. Det finns också en annan intressant koppling. Claes Gunnarsson var påtänkt som solist i ett stycke för cello och orgel som Albert Schnelzer skrev på beställning av göteborgsorganisten Mikael Wahlin, ett stycke som refererar till Pink Floyd, men Claes Gunnarsson blev upptagen av annat och fick avstå från det uruppförandet. Rockgruppen Pink Floyd figurerar också i cellokonserten som fått sitt namn efter en låt från gruppens skiva Wish You Were Here. När Claes Gunnarsson växte upp på och 1980-talen var det inte rockmusik han lyssnade på i första hand. När hans klasskamrater var ute och lekte eller köpte godis satt Claes Gunnarsson och hans bäste kompis Larsa numera solocellist vid GöteborgsOperan och diggade Dvoráks cellokonsert på ett kassettband om och om igen: Jag var helt fascinerad av musiken. Den konserten har följt mig under hela karriären. Jag tyckte det var fantastiskt att som tonåring få gå att höra Frans Helmerson spela den med Neeme Järvi och Göteborgs Symfoniker. Jag kunde inte ens drömma om att få göra den själv. Men det fick han var ett viktigt år för mig. Jag fick låna en cello från skolan i England, en Ruggieri som klingar helt fantastiskt, jag vann flera tävlingar i Europa, var Artist in Residence hos SR P2, blev erbjuden att bli solocellist i Göteborgs Symfoniker och fick spela Dvoráks cellokonsert med orkestern. Claes Gunnarsson vara bara 22 år, ung och orädd. Jag fick väldigt bra kontakt med Neeme Järvi som stöttade och tog hand om mig vilket betydde mycket den första tiden med orkestern. Det blev en intensiv tid med inlärning av ny repertoar Claes Gunnarsson hade ju aldrig arbetat i orkester förut, förutom i skolorkestrar och vid ett eller annat inhopp. Dessutom hade han som solocellist ansvar för stämman och kollegerna. Vid den tiden delade han uppdraget med Leo Winland. Senare kom solocellisten Ernst Simon Glaser till orkestern: Vi samarbetar väldigt bra, vi är gamla studiekompisar som pluggade ihop på Northern College of Music i Manchester. När säsongen är lagd går vi igenom schemat och delar upp veckorna. Vi har självklart önskemål om både dirigenter och program men det är aldrig några problem att göra en fördelning. Vid viktiga konserter och tillfällen, Gustavo Dudamels veckor och turnéer till exempel, spelar vi båda två. Efter att under sju-åtta år ha blivit en del av Göteborgs Symfoniker kände Claes Gunnarsson att han ville vidga sina vyer. Ett tillfälle yppade sig att provspela som solocellist för London Symphony Orchestra. Claes Gunnarsson antog utmaningen och blev antagen. Under ett par års tid spelade han till och från i en av världens främsta orkestrar. Det var både spännande och pirrigt när jag åkte över och skulle spela med dem för första gången. Det jag omedelbart slogs av var vilken hög nivå de höll redan från första repdagen, en makalös fin precision och en snygg klang i orkestern. Det blev en sporre för Claes Gunnarsson att vara lika väl förberedd och att prestera lika bra som sina engelska kolleger. Han fick nya erfarenheter och möjlighet att arbeta med orkesterns chefdirigent Valerij Gergijev och gästande dirigenter och solister av rang. Men Londonorkestrarna arbetar under andra förutsättningar: färre repetitioner, fler konserter och större repertoar. Det kunde bli tre olika program under en och samma vecka. En gång åkte jag till London på fredag och började jobba med en inspelning av Gubaidulinas violinkonsert med Anne Sophie Mutter och Gergijev, fortsatt inspelning på lördag, och sedan var det repetition av Sjostakovitjs trettonde symfoni med Temirkanov på lördag kväll, genrep på söndag och konsert söndag kväll. Och så nytt program på måndag. Jag fick väldigt bra kontakt med Neeme Järvi som stöttade och tog hand om mig vilket betydde mycket den första tiden med orkestern. Man har heller ingen anställningstrygghet i Londonorkestrarna, BBC Symphony undantagen, utan arbetar mer eller mindre frilans med uppdrag för varje konsert. Efter hand insåg Claes Gunnarsson att han tyckte fördelarna med att arbeta i en av världens mest ansedda orkestrar inte uppvägde nackdelarna. Visst spelar orkestern bra och visst är musikerna skickliga, men samtidigt kände jag att något saknades: den där gemensamma, kollektiva känslan när man hittar varann och är som en och samma kropp. Den infann sig inte i London. Så jag bestämde mig för att stanna hos Göteborgs Symfoniker. Det finns mer själ och hjärta här. För mig är Göteborgs Symfoniker en av världens tio bästa orkestrar. Det finns så otroligt mycket kraft och begåvning här. 8 9

6 Att sambon Hanna vid samma tid blev gravid underlättade beslutet. Lärdomarna från London tog han med sig som ytterligare en erfarenhet i det fortsatta dagliga arbetet i Göteborg. Hur mycket övar han? Det beror på. Med ålder och erfarenhet kommer ökad repertoarkännedom. Då behöver han bara friska upp minnet från förra framförandet och det gör han gärna med att lyssna på en bra inspelning av verket. Är det ny musik känner han på stämman i god tid inför konserten. Men det tål att upprepas att musiker av den här kalibern medlemmarna i Göteborgs Symfoniker har en genomsnittlig högskoleutbildning på 5-10 år rent tekniskt kan spela det mesta med kort förberedelse. Så är hela orkesterverksamheten uppbyggd i Göteborg och internationellt, med nya konsertprogram varje vecka. Och det viktigaste arbetet sker under orkesterrepetitionerna. Visst, så är det. Det går fort och man hinner inte alltid ta in allt men för mig och mina kolleger är det ett sätt att leva. Ingenting slår att arbeta som musiker. För musik berör honom: De romantiska ryssarna, Tjajkovskij och Rachmaninov, och sedan Sjostakovitj. Deras musik tröttnar jag aldrig på de talar direkt till hjärtat. Claes Gunnarsson och sambon Hanna Eliasson i en paus mellan repetitionerna. TOMORROW S WORLD On land, at sea and in the air, the demands of global commercial transportation will continue to challenge both business and society. You can be sure one company with a long-term commitment to quality, safety and environmental care has the vision to deliver Volvo Group. Find out more on Volvo Trucks Renault Trucks Mack Trucks UD Trucks Buses Construction Equipment Volvo Penta Volvo Aero Financial Services stora salen 1 december kl december kl stenhammarsalen 4 december kl

7 ValSer och polkor från familjen StrauSS tid med GöteborGS Symfoniker Nyår i Wien Göteborgs Symfoniker - en del av Me And My Army TEXT lovisa pihl Foto Fredrik Egerstrand Gitarristen och sångaren Niels Nankler från Me And My Army berättar om bandet, musiken och hur de laddar upp inför Popicalkonserten tillsammans med musiker ur Göteborgs Symfoniker fredag den 18 november. Hur låter Me And My Army? Ta en del glittrig västkustrock à la Fleetwood Mac, en nypa Alan Parsons synthvärld, toppa med Crosby, Stills, Nash & Youngs stämsång, smaka av med Björn och Bennys pricksäkra melodispråk och du är en god bit på väg Hur bildades bandet? Hösten 2009 arrangerade jag och London (keyboard) en konsert med vårt andra band Roenik på Pusterviksbaren och hade en önskan om att förgylla kvällen med ytterligare musikupptåg. Vi bjöd in våra vänner Andreas Kleerup (gitarr, sång) och Patrik Herrström (trummor) till en improvisatorisk festhöjare, men kom ut ur första mötet med två nyskrivna låtar och ett band. Joel (bas) och Helena (cello, synth och sång) anslöt senare på vägen mot vad som kom att bli Me And My Army och vår första fullängdare Thank God For Sending Demons. Vilka instrument kommer man att få höra? Vi i bandet tar med oss våra instrument gitarrer, bas, trummor, cello och synthar, samt våra fyra röster. Orkestern kommer att bidra med vackert stråk, horn och slagverk. Hur är ditt förhållande till klassisk musik och till Göteborgs Symfoniker? Jag har ett mycket bra förhållande till och med Göteborgs Symfoniker. Vi har haft nöjet att spela tillsammans två gånger tidigare och jag rös vid varje repetition. Jag blir alltid lite stolt i mitt Göteborgshjärta när jag går förbi konserthuset eller hör talas om Symfonikerna och dess goda renommé världen över. Klassisk musik har sedan länge varit en stor del av mitt musikkonsumerande. Inte minst under tiden då jag och en god vän hade gult abonnemang, som vi hade valt för att det innehöll så mycket Beethoven. Måste ha varit 2006/2007. Hur förbereder ni er för att spela tillsammans med Symfonikerna? Inte mycket utöver de gemensamma repetitionerna. Vår musik innehåller redan symfoniska inslag och öppnar för mer. Det kommer att bli fantastiskt. stenhammarsalen 18 november kl Joel Igor Hammad Magnusson, John London Rönneklev, Andreas Kleerup, Niels Nankler, Patrik Herrström & Helena Arlock. trettonhelgen 5/1 kl 18 & 6/1 kl 15 konserthuset götaplatsen. BIlJetter & InForMAtIon: tel VArD , lörd

8 PLANETAFESTIVALEN Musik för en fri värld Musiker från världens alla hörn samlas i november i Göteborg för den firade Planetafestivalen. Göteborgs Konserthus får besök av shaabimusikens kung Hakim från Egypten, Belgiens sångstjärna Natacha Atlas som levererar en högst personlig kombination av arabisk musik, hiphop, drum n bass och reggae, samt alternativbandet Abjeez med rötter i Iran som frontas av de två kvinnorna Safoura och Melody under parollen Musik för en fri värld. Abjeez levererar sin egen mix av reggae, jazz och pop med support av gitarristen och poeten Bardia och hiphopartisten Mahdar. Planetas hela utbud 2-6 november presenteras i ett separat program och på stora salen hakim 2 november kl STENHAMMARSALEN natacha atlas 3 november kl abjeez, bardia och mahdar 4 november kl

9 Det snöar på min flygel TEXT stefan nävermyr Foto henning hansen Han har kallats jazzens trollkarl och har utfört sina musikaliska tricks med allt från traditionell jazztrio till svängig klubbmusik med DJ, samplingar och schyssta groves. Men de senaste åren har han tagit en paus från allt detta för att göra det som för stunden känns mest angeläget: solokonserter, ensam med flygeln. Nu kommer han till Göteborg och vår jazzserie Nefertiti på Konserthuset med sin julkonsert It s snowing on my piano. Bugge Wesseltoft hör till dem som på 1990-talet förnyade norsk och europeisk jazz med djärva synthsound, samplingar och ett tätt band som eldade på pulsen och klangerna. Det blev internationella turnéer, festivalgig och sex skivor med projektet New Conception of Jazz. Dessförinnan hade Bugge Wesseltoft spelat med stora norska jazzmusiker som saxofonisten Knut Risnaes, basisten Arild Andersen och gitarristen Terje Rypdal. Jazzen följde honom från barndomen: pappan heter Erik Wesseltoft, känd jazzgitarrist. Redan som treåring började Bugge Wesseltoft klinka på pianot. Musiken blev genast hans vän och han lät inte andra störa denna vänskap. Han har kommit i flyktig beröring med traditionell musikutbildning men är till största delen självlärd han har mest plockat lärdom i mötet med andra musiker. Den modellen tycks tala bäst till hans kynne, att se musiken som en utforskning och upplevelse snarare än en resa med början och slut. Här finns till exempel möten med Jon Eberson s Jazz Punk Ensemble och sångerskan Sidsel Endresen som han inledde ett långvarigt samarbete med De har gjort tre CD tillsammans, den senaste Out Here in Jazzland kom När Bugge Wesseltoft kände att New Conception of Jazz nått sina gränser vände han blickarna åt ett nytt håll: Indien och projektet Ragatronics med norsk DJ och indiska musiker. Den musikaliska omgivningen skalades ner ytterligare när han 2004 inledde ett soloprojekt som fortfarande är under utveckling. Han håller just nu på att spela in den tredje skivan som bygger på standards, musik publiken kan utan och innan men som han försöker hitta nya sidor av. Vid konserten i Göteborg blir det en och annan av dessa, Moon River till exempel, men framförallt musik från den jul-cd som kom redan 1997 och i dag har sålt i över exemplar. Här gör Bugge Wesseltoft egna tolkningar av sånger som In Dulce Jubilo, O Little Town of Bethlehem och Stilla natt. Nästa år kommer han att starta efterföljare till New Conception of Jazz med en amerikansk DJ, fransk trumpetare och den svenskturkiske saxofonisten Ilhan Ersahin. Och i november åker han till Brasilien för att framföra den filmmusik han skrivit till den legendariska brasilianska stumfilmen Limite från 1930 vars nyutgåva producerats av Martin Scorsese. Där medverkar bland annat legendariska Nana Vasconcelos. Men redan i februari är det dags för nästa utmaning: Jag och min jazztrio ska spela Bachs Goldbergvariationer med Norska kammarorkestern. Jag älskar Bach, fantastisk musik, och har spelat hans sonater för violin och klavér tidigare. Men det här blir en utmaning, jag har redan börjat öva. Det blir Goldbergvariationerna på vårt sätt, kan man säga. stenhammarsalen 12 december kl

10 Sång rakt från hjärtat TEXT johan scherwin Foto johan tholson & jean-louis piraux Två sångerskor, båda förnyare och bevarare av jazzen. Två musikaliska resenärer som gillar ny outforskad terräng. I november gästar de Göteborgs Konserthus. Jeanette Lindström med egen grupp, Dee Dee Bridgewater som solist hos Bohuslän Big Band. Hon har verkligen begripit det där med jazz! Hon har en mognad i röst och uttryck som förbluffar. Det är som att höra en gammal själ i en ung sångerskas kropp! Det var i mitten av 1990-talet som den legendariske storbandsledaren Quincy Jones hörde Jeanette Lindström för första gången. Sedan dess är hon en av Sveriges ledande jazzsångerskor och kompositörer fick hon en Grammis för sin senaste CD, Attitude & Orbit Control. Svenska recensenter var inte heller sena att instämma. Attitude & Orbit Control är Jeanette Lindströms bästa album hittills, lika bra att säga det direkt, skrev Svenska Dagbladet, medan Dagens Nyheter uttryckte samma beundran i ett mer poetiskt tonläge: rena rymdpromenaden som börjar i det personliga och landar bland stjärnorna. Själv säger Jeanette Lindström att Attitude & Orbit Control är frukten av hennes lust att gå vidare musikaliskt. Och den här gången ville jag det extra mycket. Jag ville skriva på ett nytt sätt, jobba mer med produktion och instrumentering och lägga till sounds. Jag ville att det skulle bli Jeanettemusik. Med på färden mot detta okända musikaliska land var Soft Machine-legenden Robert Wyatt och medproducenten Magnus Öström (tidigare trumslagare i Esbjörn Svensson Trio). Deras medverkan ser hon som förlösande. Magnus realiserade verkligen mina musikaliska idéer men bidrog också med helt egna uppslag. Och Robert gjorde mig glatt påmind om att man får göra precis vad man vill. Att man kan hålla sin kurs trots alla dragkrafter som vill annat. Kort och gott att man kan ha Attitude & Orbit Control. Resultatet blev ett nytt band och en samling starka låtar där popstruktur, utmejslade arrangemang och olika sound står tydligare i centrum än tidigare under hennes karriär. Tillsammans en helhet som kännetecknas av både lekfullhet och allvar. Nu hösten 2011 har hon hunnit turnera flitigt med gruppen, främst i Sverige men också regelbundet i Frankrike och Tyskland där hon har en både trogen och intresserad publik. Låtarna har börjat leva sitt eget liv och bandet har blivit mer samspelt. Alla tar sig större improvisatoriska friheter och det dynamiska draget har blivit markantare. Musiken är mer tydligt 18 19

11 svag och stark, gles och tät nu när allt har satt sig. Det är en utveckling Jeanette Lindström hoppas ta ett steg till. Hon planerar en ny skiva till 2012 och är just i färd med att skriva och samla material. Exakt hur det kommer att bli vet hon inte, bara att den nya skivan blir en logisk fortsättning på den inslagna vägen. Att vara en av Sveriges främsta jazzsångerskor innebär inte nödvändigtvis hur mycket arbete som helst. Den svenska jazzscenen är trots sina drygt hundra registrerade jazzklubbar svårflirtad, har varit så länge och en omedelbar förändring står inte att skönja. Därför är det periodvis turnéer i utlandet som gäller och emellanåt samarbeten med svenska storband och orkestrar. Bland annat har Jeanette Lindström under åren varit en återkommande solist hos Norrbotten Big Band, och helt nyligen framträdde hon med Malmö symfoniorkester i ett Beatles-program. Kul! Och en riktig utmaning att göra klassiker som She s leaving home och Yesterday på sitt eget sätt, säger hon. Mångsidig som få alltså. Men ännu har ingen kommit på tanken att applicera epitetet diva på Jeanette Lindström. På höstens andra stora jazzsångerska, Dee Dee Bridgewater, sitter det dock som en smäck. Jag såg henne på Umeå Jazzfestival 1995 och slogs verkligen av hur bred hon är som artist, säger Jeanette Lindström. Hon gör rena showgrejer med samma proffsiga attityd som hon sjunger jazz. Imponerande! Bortsett från det möjligen tvetydiga epitetet har Dee Dee Bridgewater under en drygt 40- årig karriär dragit på sig en lika gedigen som mångsidig erfarenhet. Hennes röst täcker fortfarande fyra oktaver, och hon verkar inte det minsta intresserad av att slå ned på takten så länge det finns något som intresserar och utmanar henne. Under åren har hon bott växelvis i USA och i Paris och hon har sökt sina rötter i Mali. Det senare resulterade i den enastående plattan Red Earth. Hon har gestaltat Billie Holiday i kabaretuppsättningen Lady Day på scen i Paris och fått lysande recensioner för det, och hon har vunnit en Tony (teaterns Oscar) för sin medverkan i en Broadway-uppsättning av Trollkarlen från Oz. Redan under det kalla krigets dagar turnerade hon i Sovjet och blev kanske oförskyllt stämplad som politisk aktivist, åtminstone i CIA:s register. Numera inskränker sig hennes politiska ambitioner till att vara FN-ambassadör. Men framför allt är hon sångerska, eller rättare sagt musiker som hon själv föredrar att kalla sig. Mötet med den förste maken, trumpetaren Cecil Bridgewater, var avgörande på fler än ett sätt. Han intresserade henne för jazz, något denna då blues-, soul- och r&b-baserade sångerska knappt hört talas om. Sedan dess har hon varit en kraftfull solist med storband eller stått i fronten för egna mindre grupper. På kuppen har hon tolkat det mesta från Ella Fitzgerald till Kurt Weill. Det är ingen avancerad gissning att hennes konsert med suveränt flexibla Bohuslän Big Band kan få en viss tonvikt på personliga favoriter bland jazzens alla kärlekssånger, som på årsfärska plattan Midnight sun. Eller att ett eller annat spår från Billie Holidays repertoar dyker upp fick hon sin senaste av tre grammisar för Eleanora Fagan ( ): To Billie With Love From Dee Dee, en cd som hämtat sitt namn efter Billie Holidays dopnamn. Möjligen är det Dee Dee Bridgewaters sätt att säga: Back to the roots. Dee Dee Bridgewaters röst täcker fyra oktaver Jeanette Lindström Andreas Hourdakis gitarr Jonas Östholm piano & keyboards Thobias Gabrielson elbas Ola Hultgren trummor stenhammarsalen 14 november kl dee dee bridgewater & Bohuslän Big band stora salen 28 november kl

12 5000 fans jublade i Royal Albert Hall! Sugen på att trollbinda en jättepublik? Att få varje individ att lyssna koncentrerat på minsta detalj i framförandet? Med bonusen att det du gjort kan komma att inspirera och påverka människor i generation efter generation, i århundraden? Vi talar inte om Idol, Eurovisionsschlagern eller andra efemära dagsländor. Nej, vill du lämna ett permanent avtryck i historien bli tonsättare. TEXT stefan nävermyr Foto hasse lindén & stefan nävermyr Albert Schnelzer valde den vägen och han trivs som fisken i vattnet. Ett av hans senaste verk är cellokonserten Crazy Diamond som uruppförs i Göteborg den 1 december. Om det var något av skälen ovan som fick honom att bli tonsättare ska jag låta vara osagt, framgångsrika och seriösa konstnärer brukar ha djupare syften än så. Men faktum är att han redan som knatte improviserade vid pianot hemma i Karlstad och efter avslutade kompositionsstudier några decennier senare har han levererat verk på löpande band till en allt större musikalisk marknad. Jag är så lyckligt lottad att jag alltid har haft fullt upp att göra. Det är jag tacksam för. Intresset för min musik har ökat och numera måste jag tacka nej till en del förfrågningar. Han har skrivit en hyllad stråkkvartett till världsberömda Brodskykvartetten och inspelningen av hans pianotrio Predatory Dances (Daphne) utsågs till årets CD av Dagens Nyheter. Det stora internationella genombrottet kom förra året. Albert Schnelzer hade skrivit orkesterverket A Freak in Burbank (filmkännare drar genast slutsatser) för Svenska kammarorkestern i Örebro som tog det med till en konsert vid BBC Proms i Royal Albert Hall i London. Det var helt fantastiskt. BBC gjorde radiointervjuer och tonsättarpresentationer och i deras stora programbok delade jag uppslag med Arvo Pärt. Intresset var enormt från press och branschfolk. Konserten sändes live i radio och TV. Det var en härlig och omtumlande upplevelse. Albert Schnelzer kan vittna om att en Promskonsert i Royal Albert Hall, där Göteborgs Symfoniker medverkat fyra gånger, är något utöver det vanliga. Det är en stor publik, kanske personer, som verkligen är engagerad. Där låg prommers mitt på golvet i picknickstil och besökarna på ståplats var lika taggade som fotbollssupporters. Vilken stämning! Svenska kammarorkestern och dess chefdirigent Thomas Dausgaard har också spelat verket i Berlinfilharmonin samt i Köln, Wuppertal och Hannover. Den här delen av arbetet mötena med musiker, dirigenter, orkestrar och arrangörer uppskattar Albert Schnelzer. Det är väldigt roligt. Förut åkte jag iväg på de flesta framförandena av min musik men på senare tid har jag fått gallra. Nu senast skulle A Freak in Burbank framföras av en fin orkester i Kanada men jag kände att det skulle ta för mycket tid i anspråk för en konsert. Familjen och arbetet kommer i första hand

13 Familjen är hustrun Anna, bibliotekarie, och barnen Amanda, sju år, och Marcus, fyra år. Hans tonsättarstudio ligger i musikerförbundet SYMF:s lokaler på Alströmergatan på Kungsholmen i Stockholm. Huvudstaden var inget självklart val för värmlänningen Albert Schnelzer efter studier vid musikhögskolan i Malmö och Royal College of Music i London men hustrun Anna hade familj här och som frilansande tonsättare är det bra att sitta i händelsernas centrum. Likt många personer med kreativa yrken jag träffat är Albert Schnelzer disciplinerad. På morgonen lämnar han barnen på dagis, åker in till studion och arbetar, lagar lunch i SYMF:s gemensamma kök, fortsätter arbeta och tar klockan fem tunnelbanan hem till huset i Spånga. Jag försöker hålla regelbundna tider, det fungerar bäst för mig. Men det är klart, är jag mitt inne i en komposition och idéerna flödar så slutför jag det. Och ska barnen hämtas anpassar jag tiderna. Men hur börjar han ett nytt verk? Det är en gåta som han egentligen inte har något svar på. Det är med skräckblandad förtjusning man sätter i gång för då har man ju ingenting. Det är ett tomt papper som ska fyllas. Det handlar om att hitta det där tillståndet när saker börjar dyka upp av egen kraft. Den engelske tonsättaren Thomas Adès har beskrivit det väldigt bra. I början av hans karriär var det som att sitta och ratta in olika stationer på en radioapparat så fick han in nya idéer. Lite så är det man har ett överflöd av idéer som det bara är att skriva ner. Men allt eftersom man har hållit på och skrivit mer och mer musik så börjar man beta av allt det här, och till slut börjar man kanske rentav återanvända eller vidareutveckla en del av det man skrivit. Tillståndet av ett ständigt flöde av idéer har av naturliga skäl en tendens att avta under åren. Thomas Adès förklarade att när han numera skriver ett stycke är det som att styra en jumbojet. Han vill ha översikt men samtidigt kontroll över alla småparametrarna. Albert Schnelzer känner igen sig i det här resonemanget. Jag tycker det är en fin liknelse. Så kan det kännas, speciellt när man skriver stora orkesterverk. Cellokonserten är ett ganska långt stycke och komponerad för en förhållandevis stor orkester. Då arbetar jag på makro/mikronivå där jag dels måste hålla ett sådant avstånd till materialet att jag kan överblicka det, dels kan gå ner på mikronivå när det behövs: Vänta nu, ska det vara ett mezzoforte eller ett forte i piccolaflöjten?. Man måste ta de besluten för det är ingen annan som gör det åt en. Och varje enskilt beslut kanske inte spelar så stor roll, men summan av dem gör det. Så man Jag mindes känslan jag hade när jag som tonåring satt med LP-omslagen och lyssnade på musiken. Det blev något slags nostalgihistoria och ett sätt att återuppleva de stämningarna. färdas mellan de här två världarna hela tiden när man skriver. Den nya tekniken kan vara fantastisk. Datorn med sin stora skärm är ett viktigt arbetsredskap för Albert Schnelzer, även om papper och penna är oslagbara vad snabbhet och flexibilitet beträffar. I kompositionsprogrammet Finale lägger han inte bara upp hela verket med alla stämmor, han kan också höra hur det låter med samplade instrument. Själv har han investerat i ett instrumentbibliotek från Wien som innehåller instrumentens alla möjliga toner, nyanser, och spelvariationer. Albert Schnelzer räcker över lurarna (ett par AKG K240 för alla som undrar) och låter mig lyssna på en sats ur den kommande violinkonserten han skriver på beställning av Orchestra of the Swan i Stratford-upon-Avon. Det låter imponerande en hel orkester i all sin prakt. Den ska bli klar i oktober och uruppförs av Hugo Ticciati i Cadogan Hall i London den 12 maj 2012, berättar han. Albert Schnelzer hör till de tonsättare vars personlighet reflekteras i musiken, i motsats till dem som sätter struktur och teknik främst, I den bemärkelsen är han romantiker. Han vill förmedla stämningslägen och känslor. Det är också en av utgångspunkterna i cellokonserten Crazy Diamond. Jag hade precis skrivit en konsert för den framstående oboisten FranÇois Leleux, musik som är lätt, luftig och rytmisk, och kände att jag ville göra något annorlunda den här gången. Min ingång var att skriva ett ganska lyriskt stycke med långa melodilinjer och klangsjok som färdades i musiken och fanns i olika lager, klangbaserat och inte så rytmiskt. Men ändå dramatiskt och expressivt. Med de tankarna dök idéer från förr upp: ett stycke för cello och orgel som refererade till låtar av Pink Floyd som Claes Gunnarsson egentligen skulle ha uruppfört, om han inte fått förhinder. Varför inte vidareutveckla de idéerna? Jag mindes känslan jag hade när jag som tonåring satt med LP-omslagen och lyssnade på musiken. Det blev något slags nostalgihistoria och ett sätt att återuppleva de stämningarna. Och så började det nya stycket få liv. Det visade sig vara ett bra sätt att få i gång inspirationen och få ett grepp om vilken identitet musiken skulle ha. Jag fick en väldigt stark känslomässig koppling och det behöver man när man skriver ett stycke, man måste känna det här vill jag verkligen göra. Det finns inga citat från Pink Floyd men de långa linjerna i deras musik har ju ett släktskap med symfonisk musik. Inledningen till låten Shine On You Crazy Diamond är ett enda långt gitarrsolo som ligger på i princip samma ackord i flera minuter, ett mollackord, innan det första ackordsbytet kommer. Det är otroligt effektfullt, med väldigt små medel, men ändå är det ett slags ljuduniversum man träder in i som är väldigt spännande. Cellokonsertens satstitlar refererar till sångerna Shine On You Crazy Diamond från LP:n Wish You Were Here och Brain Damage från Dark Side Of The Moon. Det de har gemensamt är att de handlar om Syd Barrett som var med att bilda Pink Floyd men sedan fick lämna bandet när han fick psykiska problem efter drogmissbruk. När jag lyssnade på låtarna i tonåren uppfylldes jag av ett slags känsla av melankoli. Man förstod verkligen att det här var en människa som levde i en annan värld. Nästa uppdrag är hans kanske viktigaste hittills: ett stort orkesterverk som beställts gemensamt av BBC Symphony och Sveriges Radios symfoniorkester. Uruppförande i London säsongen 2013/2014. Arbetet har redan påbörjats. stora salen 1 december kl & 2 december kl

14 Från Tasjkent till New York En av vår tids främsta pianister, Yefim Bronfman, är på ingång till Göteborg. Bronfmans virtuosa och kraftfulla spel men även poetiska känslighet gör honom till en del av det bästa inom den ryska pianotraditionen. Ända sedan Franz Liszts besök 1842 har Ryssland utvecklats till att bli pianots förlovade land där de berömda konservatorierna i Moskva och S:t Petersburg fostrat några av pianohistoriens allra främsta instrumentalister. Redan som 15-åring lämnade Yefim Bronfman dåvarande Sovjetunionen och flyttade till Israel med sina föräldrar. Trots det är det uppenbart hur tydligt han bär upp den ryska pianoskolans stolta traditioner. Briljansen, den rika klangen, tyngden i spelet, och på samma gång även en poetisk känslighet och fantasirikedom känns igen från många av Yefim Bonfmans ryska föregångare. Han är själv dock mycket noga med att påpeka att det inte innebär att han är en specialist på just rysk musik. Det skulle kännas begränsande, som han uttryckte det i en intervju i brittiska Gramophone. Yefim Bronfman, som ofta brukar kallas Fima, föddes 1958 i Tasjkent. Han fick sina första pianolektioner av modern men de egentliga högre musikstudierna tog vid efter flytten till Israel Efter bara två år gjorde han sin officiella debut tillsammans med Montreals symfoniorkester under ledning av Zubin Mehta, en dirigent han fortsatt att samarbeta med under hela sin karriär både på konsert och på skiva. Yefim Bronfman fortsatte sina studier vid Juilliard School of Music i New York, Curtis Institute i Philadelphia och Marlboro Music. Bland hans lärare återfinns Rudolf Firkusny, Leon Fleisher och Rudolf Serkin. Därefter har Fima befäst en mycket framgångsrik konsertkarriär med solistuppdrag hos de främsta orkestrarna och med de mest berömda TEXT jörgen lundmark Foto dario acosta konserthusen. Förutom det nära samarbetat med Zubin Mehta har han framträtt med många av dagens stora dirigenter: Valerij Gergijev, Esa- Pekka Salonen, Mariss Jansons, James Levine och Gustavo Dudamel. Med den sistnämnde kommer han förutom Brahms att även spela Bartóks tredje pianokonsert i oktober tillsammans med Los Angeles Philharmonic. Yefim Bronfman minns särskilt en konsert 1991 tillsammans med Isaac Stern. I publiken i den amerikanska ambassaden i Moskva fanns både Gorbatjov och George Bush. Det var 18 år sedan han senast spelat i Ryssland och den kvällen räknar han som en milstolpe i karriären. Tillsammans med Stern gav han därefter en serie konserter i Ryssland och var även pianist på violinistens avskedsturné med bland annat ett framträdande i Stockholm. Till skillnad från många av sina kolleger prioriterar Yefim Bronfman också kammarmusiken. Han berättar i en intervju hur han i Ryssland hela tiden fick höra att en solist inte skulle spela kammarmusik. Jag var litet av en bad boy och ville göra tvärtom. Naturligtvis finns det inga sådana motsättningar. Att spela Brahms konserter utan att ha spelat hans kvartetter vore inte samma sak. Allt hör ihop. Brahms andra konsert hör till de verk som Yefim Bronfman framför flitigt just nu. I en som vanligt välfylld konsertkalender ger han den vid cirka 15 tillfällen under Hela säsongen avspeglar Bronfmans mångsidighet med så skilda verk som Bartóks tre pianokonserter, Liszts andra, Tjajkovskijs första, Sjostakovitjs första, Beethovens femte och Prokofjevs andra. Lägg därtill ett antal soloaftnar och framträdanden med mezzosopranen Magdalena Kožená och flöjtisten Emmanuel Pahud, och bilden av en komplett musiker framträder. stora salen 14 & 15 december kl

15 Det har även blivit en rad inspelningar genom åren. Särskilt hans skivor med Prokofjevs sonater och konserter är omtalade, liksom en skiva med Stravinskys Tre satser ur Petrusjka och Musorgskijs Tavlor på en utställning. Under senare år har Beethovens konserter tillsammans med David Zinman och Tonhalleorkestern i Zürich fått extra mycket beröm. Utan egen förskyllan blev Yefim Bronfman även del av Joyce Hattosvindeln. Hennes inspelningar av Rachmaninovs konserter är egentligen Bronfmans och Salonens. I slutänden är det dock konserterna som är viktigast för Fima studioarbetet får mer ses som en biprodukt av en framgångsrik karriär. Inget går enligt pianisten upp emot att spela inför en publik. Han har sitt hem i New York, en stad Bronfman om Göteborgskonserten Hur länge har du spelat Brahms andra pianokonsert och hur ser du på verket? Det är en konsert som jag haft i min repertoar litet över 20 år. Varje gång jag spelar den känns det ändå som den första. Dess komplexitet och omfång är alltid en utmaning för exekutören. Både pianist och orkester måste vara extra alerta i samspelet. Och målet är att balansera framförandet som ett stort kammarmusikverk. Till skillnad från Brahms första konsert, som är mer symfonisk, är den andra mer ett ensemblestycke. Pianostämman är framträdande, men det pågår hela tiden liksom en konversation mellan instrumenten. Ta bara det inledande hornsolot eller tredje satsens celloduett. Den andra konserten är även ett emotionellt mer moget verk och har några av Brahms mest innerliga och tonsköna passager. Vad är ditt främsta mål med ett framförande? Att låta tonsättarens intentioner komma fram på ett naturligt sätt utan att själv vara i vägen. Några minnen från dina tidigare besök i Sverige? Jag har spelat här ett antal gånger. I Göteborg var jag tillsammans med NDR Hamburg och Christoph von Dohnányi. Det var en minnesvärd resa, särskilt som Göteborgs konserthus är ett av de främsta i Europa. vars multikulturella prägel är som att återvända till sina rötter. Jag talar mer ryska här än någon annanstans, har han berättat. Han har tagit hela USA till sitt hjärta, ett land som vet att välkomna immigranter. Yefim Bronfman har efter en lång karriär etablerat sig bland världens ledande pianister, men det är uppenbart att han redan tidigt var en ytterst begåvad musiker. Det visar en videoinspelning med den 16-årige pianisten i Bachs d-mollkonsert. Drygt 30 år senare tillsammans med Gergijev i Rachmaninovs tredje pianokonsert känns fortfarande allvaret och det tydliga flödet igen. Här är det dock en artist som har nått höjden av sin förmåga, både musikaliskt och tekniskt. Båda klippen finns på YouTube. Goran Bregovic and His Weddings and Funerals Orchestra tävlar definitivt om titeln Balkans svängigaste band. Bregovic slog igenom stort med musiken till filmen Zigenarnas tid och han har sedan dess fångat många nya fans i flykten på sina internationella turnéer. Senaste projektet Alkohol håller nu på att få en uppföljare med Champagne for Gypsies som så småningom också ska bli en ny CD. goran bregovic 20/11 kl Göteborgs Symfoniker - en del av 28 konserthuset götaplatsen. biljetter & information: Tel vard , lörd

16 Musiken fångade oss Göteborgs Symfonikers satsning GSOPULS med konserter för barn och ungdom är i gång för fullt med flera programpunkter under hösten. Här berättar teamet bakom konserten Himmel och Jord om sina första möten med den klassiska musiken, vad som fick dem att välja musik som yrke och hur man skapar musik för unga öron. Bland annat träffar de skolbarn från hela Göteborg som kommer att vara delaktiga i utformningen och framförandet av kommande barnoch familjeföreställningar med Göteborgs Symfoniker. TEXT Lovisa pihl Foto heikki tuuli & ANNA HULT Jag började spela piano och violin när jag var fyra, fem år gammal. Min mamma och pappa spelade och lyssnade ofta på musik hemma. Tidigt gick jag fram till skivspelaren och valde vad vi skulle lyssna på. Ett stycke som jag tyckte särskilt mycket om var Tjajkovskijs violinkonsert. Pappa hade partituret hemma och det blev väldigt tummat i kanten. Jag är uppväxt i Österbotten i Finland och ingen i min familj sysslade med musik Jag har flera starka musikaliska minnen från barndomen. Min mamma är operasångerska och hon sjöng Amelia i Maskeradbalen när hon var gravid med mig och när jag var nyfödd. När jag själv arrangerade den operan 1991 för SL:s blåsarsymfoniker på Parkteatern i Stockholm fick jag enormt tydliga flashbacks. Många av mina tidiga minnen är just från operan. Musiken måste ha påverkat mig redan då. Till exempel så minns jag tydligt när jag som femåring fick se mamma ta upp Johannes Döparens blodiga huvud på ett silverfat, i Salome. När jag var tio år fick jag en skiva med Stravinskys Våroffer som var fascinerande men lite obehaglig och jag vågade inte ANNA-MARIA HELSING, DIRIGENT paula af malmborg ward, tonsättare som yrke även om många var musikintresserade. Det var först sent i tonåren som jag bestämde mig för att arbeta med musik. Det är inte första gången jag dirigerar en konsert som är riktad till barn och jag har lärt mig att man inte ska ha förutfattade meningar om barns förmåga att ta till sig musiken. Det har faktiskt visat sig vara tvärt om, ofta uppskattar barnen de stycken man tror är svåra. Det gäller att ha höga ambitioner, barns nivå är den nivå man låter dem ha. lyssna på den när jag var ensam hemma. Ett annat minne är när jag i åttonde klass pryade och satt två veckor bredvid flöjtisten i Filharmonin och bara lyssnade när de spelade Ravels Bolero. Jag fick ofta följa med mamma och pappa till jobbet och det blev början till min skolning inom opera och klassisk musik. Lusten att själv bli tonsättare kom nog smygande via teatern och operan. Det gäller att vara otroligt noggrann när man skapar musik för barn, det är ett stort ansvar men också ett väldigt lustfyllt arbete. Jag vill visa på konstnärlig höjd och på den potens som finns i musiken just för att det är riktat till barn. Mamma och pappa har berättat att jag ofta dansade och sjöng som liten. Ingen i min familj har arbetat med musik men intresset har alltid funnits där. Sången var från början mitt huvudinstrument men att jag fick en väldigt bra och inspirerande fiollärare gjorde att jag till sist valde att satsa på fiolen. När jag var elva år fick vi en skoluppgift som handlade om att på ett lekfullt sätt arbeta med musik från olika testband till kassettbandspelaren. Där fanns bland annat Eine kleine Nachtmusik och den minns jag tydligt. Uppgiften blev extra viktig för mig. Jag arrangerade med trummor och andra instrument och då upptäckte jag att jag hade ett större intresse för klassisk musik än de andra i klassen. första sången jag minns och jag gillade den skarpt. När jag senare i livet arbetade med en kör och vi gjorde just den låten hittade jag lätt tillbaka till barndomsenergin. Jan Johanssons skiva Jazz på svenska är den första instrumentala musik jag kommer ihåg och den gjorde ett stort intryck på mig. Hemma spelades skivan ofta och jag tyckte otroligt mycket om musiken. Jag minns också när Jan Johansson dog och att det var sorgligt och konstigt att någon som kunde skapa något så vackert plötsligt kunde dö. Jag lyssnar fortfarande ofta på Jan Johansson. PETRA KLOO VIK, PRODUCENT SVANTE GROGARN, REGISSÖR Senare åkte jag på flera fiolläger som kom att betyda mycket. Jag blev kär, fick nya vänner och det blev en stor upplevelse. Där förstod jag också att man faktiskt kunde söka till musikhögskolan och arbeta med musik professionellt. Jag var 19 år när jag för första gången fick chansen att spela i en fullskalig symfoniorkester. Jag föll som en fura för Tjajkovskijs femte symfoni. Man kan drabbas omedelbart av symfonisk musik men ibland behövs det tid. Idag arbetar jag som producent för barn- och ungdomsverksamheten och jag vill sänka trösklar och skrota fördomar så att fler tar chansen att själva spela, lyssna på andra och få möjligheten att drabbas av den klassiska musiken. Den olydiga ballongen av Alice Babs är den Första gången jag besökte konserthuset var Det var en konsert med Patti Smith och jag fick följa med några äldre vänner, jag var 17 år gammal. Hon slog sönder gitarrer på scen och det hela slutade konstigt nog med att vi hamnade på en efterfest med Patti Smith på ett hotellrum på Avenyn. Jag besökte aldrig konserthuset som barn och innan jag själv började arbeta här var Symfonikerna ganska anonyma för mig. Nu tycker jag det är fantastiskt att få uppleva en symfoniorkester som bortom ord skapar något tillsammans. GSOPULS stora salen 19 november kl &

17 programsidorna konserter DIRIGENTER, SOLISTER & VERKKOMMENTARER KALENDARIUM 5 nov 9, 10 & 11 nov KAMMARKONSERT 13 nov 24 & 25 nov 1 & 3 dec KAMMARKONSERT 4 dec 14 & 15 dec Samtliga konserter på Konserthuset Norska kammarorkestern & Leif Ove Andsnes Göteborgs Symfoniker & Susanna Mälkki Vlachkvartetten Prag Göteborgs Symfoniker & David Afkham Göteborgs Symfoniker & Nikolaj Znaider Nikolaj Znaider och musiker ur Göteborgs Symfoniker Göteborgs Symfoniker & Gustavo Dudamel Vi står för olerna. Familjekonserten Himmel och jord 19 november samt JulJubel 8-10 december presenteras i separata program. Se för dagsaktuellt kalendarium. STOLT SPONSOR AV GÖTEBORGS SYMFONIKER. 32

18 BILJETTKONTORET BOKA PÅ NÄTET: kalendarium ONSDAG 2 NOV KL VÄRLDEN I KONSERTHUSET HAKIM TORSDAG 3 NOV KL Stenhammarsalen NATACHA ATLAS world fusion orchestra fredag 4 NOV KL Stenhammarsalen musik för en fri värld med abjeez, bardia och mahdar lördag 5 NOV KL gästspel norska kammarorkestern dirigent & solist Leif ove Andsnes piano lördag 12 nov kl & proms 2011 med johnny logan arr Göteborg Symphonic Band SÖNDAG 13 nov KL Stenhammarsalen Kammarkonsert Vlachkvartetten Prag MÅNDAG 14 NOV KL Stenhammarsalen nefertiti på konserthuset jeanette lindström TORSDAG 17 NOV KL fredag 18 NOV KL melissa horn arr PK Musik & United Stage LÖRDAG 26 nov KL Götaplatsfoajén FIKASTRÅKET lördag 26 NOV KL VÄRLDEN I KONSERTHUSET shamsensemblen med alireza ghorbani & naser razzazi SÖNDAG 27 nov KL & händel messias göteborgs konsertkör arr Göteborgs Konsertkör måndag 28 nov KL dee dee bridgewater & bohuslän big band Tisdag 6 dec kl Stenhammarsalen Sixtens sexa Föreläsning med Sixten Nordström TORSDAG 8 dec KL fredag 9 dec KL lördag 10 dec KL & JULJUBEL göteborgs symfoniker & christina hörnell Göteborgs symfoniska kör claes malmberg & Elin rombo SÖNDAG 11 dec KL timbuktu & damn! arr PK Musik & United Stage Tisdag 8 nov kl Stenhammarsalen Sixtens sexa Föreläsning med Sixten Nordström TISDAG 8 NOV KL Ryan adams arr Woody West & Luger ONSDAG 9 nov KL TORSDAG 10 nov KL GÖTEBORGS SYMFONIKER & susanna mälkki per gross blockflöjt FREDAG 11 NOV KL After Work Inklusive mat och dryck efter konserten GÖTEBORGS SYMFONIKER & susanna mälkki per gross blockflöjt FREdag 11 nov kl Stenhammarsalen en hyllning till eva cassidy med Caroline Larsson & bengt Magnusson arr Weeki Music fredag 18 nov KL Stenhammarsalen popical Me and my army musiker ur Göteborgs Symfoniker lördag 19 NOV KL & familjekonsert himmel och jord göteborgs symfoniker & anna-maria helsing presentatör tobias edvardson söndag 20 nov Världen i konserthuset goran bregovic TORSDAG 24 nov KL FREDAG 25 nov KL GÖTEBORGS SYMFONIKER & david afkham rudolf buchbinder piano FREDAG 25 NOV KL Stenhammarsalen scott hamilton & jan lundgren quintet arr Jazz Concerts.dk TISDAG 29 nov KL sarah dawn finer arr Blixten & Co onsdag 1 DEC KL lördag 3 dec KL GÖTEBORGS SYMFONIKER & nikolaj znaider claes gunnarsson cello Fredag 2 dec KL malena ernman en klassisk julkonsert arr Blixten & Co SÖNDAG 4 dec KL christmas show with the glenn miller orchestra arr Glenn Miller Orchestra, Scandinavia SÖNDAG 4 dec KL Stenhammarsalen Kammarkonsert nikolaj znaider och musiker ur göteborgs Symfoniker MÅNDAG 12 dec KL jul i folkton med tomas von brömssen arr Nöjet & MTA Production AB MÅNDAG 12 dec KL Stenhammarsalen nefertiti på konserthuset bugge wesseltoft SÖNDAG 13 dec KL peter & matilda julen är här arr PNM Music onsdag 14 DEC KL torsdag 15 dec KL GÖTEBORGS SYMFONIKER & gustavo dudamel yefim bronfman piano TISDAG 20 dec KL christmas with nordic tenors and the neumann strings arr Unlimited Music 34 35

19 BILJETTKONTORET BOKA PÅ NÄTET: 5 november Beethoven i Göteborg Den 5 november inleds en av säsongens stora satsningar: framförandena av Beethovens fem pianokonserter. Den norske världspianisten Leif Ove Andsnes ger oss en kanonstart med både första och tredje pianokonserterna. Beethoven var själv en omtalad och hyllad pianist i Wiens musikliv, men vad hade hänt om han tagit sin första pianokonsert med till Göteborg? Jan Ling, tidigare professor i musikvetenskap och före detta rektor för Göteborgs Universitet, drar sig inte för att spekulera i denna brännande fråga spelade herr Stenman en Mozartkonsert i stadens rådhus vid Gustaf Adolfs torg med benäget bistånd av stadens musikamatörer. Beethovens musik var däremot vid denna tidpunkt sannolikt okänd i staden. Kanske hade man hört rykten om den oförvägne mästarens framgångar i Wien. Först ett par decennier senare meddelar tidningarna att körpartier ur Beethovens oratorium Kristus på Oljeberget framfördes av stadens Harmoniska sällskap. Men inte ens vid seklets mitt hade göteborgarna vant sig vid Ludwigs tongångar. Om detta skriver Bedrich Smetana inhyrd kapellmästare i Göteborg i ett brev till sin idol och vän Franz Liszt. Han påstår till och med att man helt enkelt fruktar Beethovens musik, liksom Mendelssohns! Låt oss nu förändra stadens musikhistoria och föreställa oss att den 31-årige Beethoven av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att spela sin första pianokonsert i Göteborg. I fantasin kan vi föreställa oss att han i Wien av en tillfällighet träffat någon av stadens ivriga amatörmusiker från släkterna Alströmer, Arwidsson eller Holterman som i generationer ägnade mycket av sin fritid åt de sköna konsterna. Den musikaliska bildningen var nämligen hög bland stadens köpmän och honoratiores vid denna tid, ja så hög att fiolstråken kan betraktas som tidens motsvarighet till dagens kulturella attribut, golfklubban. Konserten som Beethoven då ömt skulle ha bevarat under färden från Wien till Hamburg med hästdiligens och sedan med segelskepp från Hamburg till Göteborg bestod av nytryckta stämmor hos T. Mollo & Co i Wien. Konserten hade redan varit klar tre år tidigare men utsatts för diverse omarbetningar efter framföranden från handskrift, alltid med Beethoven 36 själv som solist. Konserten var väl ingenting som Beethoven direkt yvdes över. Han framhåller i ett brev till den förläggare som var av betydelse för honom, Breitkopf & Härtel: Den musikaliska politiken kräver att man håller sina bästa konserter ett tag för sig själv. Det gällde tydligen inte denna första konsert som redan före sitt tryck var presenterad för allmänheten. Men hur står det då till med Beethoven vid denna tid? Jo, mästaren är vid det här laget allvarligt störd av sin öronsjukdom. Året efter, 1802, ska han skriva sitt gripande Heiligenstadttestamente som förklarar den bitterhet och förtvivlan som ibland gör att han uppträder burdust och ibland rentav oförskämt! Men innerst inne är han en ytterligt känslig natur och längtar efter en kvinnas ömhet och kärlek. Tyvärr var hans framgångar hos kvinnorna usla, trots att han även som ung poet sökte vinna den sköna Rachel Löwenstein med följande dikt: Hur länge har min dystra blick av bitter saknad bränt? O, först med dig skall dagens ljus för mig ha återvänt. På alla mina stigar har solen mist sitt sken, Jag vandrar övergiven, så sorgtyngd och allén. Innan han nu tog den presumtiva hästdiligensen till Hamburg för att sedan fortsätta per båt till Göteborg hade han den 7 juli 1801 skrivit sitt brev till den odödligt älskade : Teckning Torbjörn Erikssom Foto Magdalena Nilsson

20 BILJETTKONTORET BOKA PÅ NÄTET: 5 november Knappt har jag vaknat, så går mina tankar till dig, min odödliga älskade, då och då glättiga, sedan åter sorgsna, bidande ödets rådslut om det skall kunna bönhöra oss. Leva kan jag bara antingen helt med dig eller alls inte; ja, jag har beslutat att irra omkring i fjärrran så länge, tills jag kan flyga i dina armar och kalla mig helt hemma hos dig, tills jag omhägnad av dig kan låta min själ stiga till inspirationens höjder. Ja, tyvärr måste det bli så År 1800 hade Beethoven träffat grevinnan och pianisten Giulietta Guicciardi hos familjen Brunsvik och fallit till marken, pladaskt förälskad! Men i tidens klassamhälle var ett äktenskap mellan en adelsdam och en ofrälse musiker helt omöjligt, åtminstone enligt Giuliettas pappa. Giulietta blev i varje fall odödlig genom att få sig tillägnad Ludwigs sonat nr 14, Månskenssonaten. Senare gifte hon sig ståndsmässigt med greven Wenzel Robert von Gallenberg, som dessutom var amatörtonsättare! Säkert en utmärkt lösning för alla tre inblandade. Nej, mestadels fann kvinnorna Ludwig som musiker himlastormande men som älskare eller rentav make alltför lite tilldragande och dessutom svår att manövrera. Ja, en del fann honom till och med ful och motbjudande. Först när mästaren var död vände grevinnorna på klacken och tävlade vem som skulle kunna ha stått Ludwig nära! Vi kan alltså tänka oss att Ludwig skulle ha haft visst intresse för kvinnorna i sekelskiftets Göteborg som bestod av idel skönheter. Om inte annat kunde han säkert ha gjort sin kur för direktör John Halls hustru Christina som aldrig sade nej till ett präktigt kärleksäventyr. Hur var då Beethoven som person? Ja, låt oss se vilken möjlighet han hade att utvecklas som personlighet med den uppfostran han fick som barn. Hans pappa Johann, hovsångare, stod för hans musikaliska bildning och allmänna uppfostran. Ett exempel på Johann Beethovens undervisning av sonen ges i ett brev daterat 6 november 1800 från Lisette Bernhard till kompositören, pedagogen och pianotillverkaren Andreas Streicher: jag fick också höra från en tämligen framstående violinspelare vid namn Noist, från Bonn, landsman till Beethoven, som känner honom väl. Hans farfar Louis var liksom sonen Johann anställd vid det kurfurstliga hovet i Köln, som bekostat Beethovens resa till Wien. Noist berättade för mig att B. hade blivit fruktansvärt misshandlad av sin far som pryglat honom varje dag. Han trodde att hans märkliga natur enbart kom sig därav. Bagaren Krupp som levde på samma gata (Bonngasse) har lämnat ytterligare vittnesbörd: Speciellt när Johann hade druckit behandlade han Ludwig rått och ibland låste han in honom i källaren. Ja, det finns en rad liknande berättelser om hur Ludwig exempelvis kördes upp mitt i natten av Johann och hans dryckeskumpan för att tvinga en gråtande Ludwig till klaveret för att öva. Naturligtvis var Johanns ambition att utveckla sonens talang till en inkomstbringande underbarnskarriär. Idag kan man se betydligt mildare men dock motsvarande scener på tennisbanan Huruvida detta skapade det temperament som ibland gjorde Beethoven till tyrann mot tjänstefolket och vännerna, men också stursk mot överheten, är svårt att säga. Det är möjligen en uppgift åt en historiskt sinnad psykolog att utreda. Hur som helst, Ludwigs temperament kunde växla blixtsnabbt från oförskämdheter den ena dagen till djup ånger och vänskapsbetygelser den andra. Den kände och uppskattade tonsättaren, pianisten och dirigenten Johann Nepomuk Hummel kunde exempelvis år 1799 ena dagen få ett brev som löd: Får jag be honom, att han aldrig mer kommer till mig. Han är en falsk hund och falska hundar må rackarna ta. En dag senare kom ett nytt brev: Nazerl, hjärtebror! Du är en ärlig karl och du hade rätt, det inser jag nu. Kom alltså till mig i eftermiddag. Du träffar också Schuppanzigh. Och vi bägge skall krama och klappa om dig, så det är en lust åt det. Jag omfamnar dig. Din Beethoven även kallad Klimpen. (Schuppanzigh var en berömd violinist.) Skulle nu detta musikgeni med sådana utbrott klara Göteborgsnoblessen? Jag är övertygad om att han skulle ha blivit mäkta populär bland köpmännen och officerarna från regementet! Här fanns åtskilliga likar bland dessa två grupper som i ena ögonblicket kunde uppträda som busar, i andra momentet som änglar. Dessutom var man i Göteborg van vid utländska exotiska besök och skulle galant ha klarat konversationen på dåtidens internationella umgängesspråk, franska. Hur kan vi då föreställa oss att Beethoven skulle ha spelat i rådhuset och hur skulle amatörorkestern ha klarat sin del av framförandet av mästarens första pianokonsert? Vi går med frågan till en avhandling skriven i Göteborg av Beethovenspecialisten Tilman Skowroneck med titeln Beethoven the Pianist, Det visar sig att det grova, hårda spelet som fick hamrarna att knäckas och strängarna att brista sannolikt tillhör en äldre epok i Beethovens klaverspel, ett minne från Bonntidens orgel- och klaverspel där styrka och kraft var det primära. Det finns dråpliga historier om detta: notvändare som hastar mellan att fixa strängar och vända blad när Ludwig spelade. Men när Beethoven kommer till Wien blir han alltmer känslig för nyanser och alltmer kräsen för instrumentval och utvecklar ett personligt känsligt och dramatiskt spel som vinner de flestas beundran. Mycket har med de nya klaverinstrumenten att göra, vad de tål av anslag och försök till orkesterspel med varierande nyanser. Nu fanns det faktiskt fler klaver i Göteborg som Ludwig kunde ha fått till disposition. Bland dem en modell som tidigare var Beethovens favoritinstrument. Det finns nu bevarat på Göteborgs stadsmuseum. Instrumentet var tillverkat av den nämnde Streichers svärfar, Johann Andreas Stein. Men det fanns säkert än modernare att tillgå, bland annat hade borgarmästarfrun ett allmänt beundrat nytt hammarklaver. Hur skulle då amatörerna ha klarat sig gentemot Beethoven vid framförandet av pianokonserten i rådhuset och vem skulle vi i så fall utse som tänkbar dirigent? Jag föreslår kommerserådet Patrick Alströmer, före detta ledare för musiken i Utile Dulci i Stockholm som dessutom spelat under den svenska musikens fader Johan Helmich Roman. Han hade varit primarie i amatörorkestern och kände alla musikerna. Klangen i orkestern kanske skulle upplevas som något ovan för Beethoven eftersom bristen på cellospelande köpmän fick kompenseras av fagottspelande militärer. Men säkert hade han uppskattat ambitionen! Jan Ling 38 39