Inblick F Avtryck E Utblick. ;kultur. Västra Götaland 2008/09

Transkript

1 / 0 9 Inblick F Avtryck E Utblick ;kultur Västra Götaland 2008/09

2 2008/09 Jesus, Judas och skapandets villkor. Den kreativa processen Roys olika öden. Kultur och hälsa Tema: Liv. Uttryckslabbet Från Florida till Gullspång. Kulturspaning Kulturens katedraler. Scenkonstens hus Inställt! Carl Kylbergmuseet Mark under fötterna. Cultural Planning Listen to the World Oslipad verklighet. Plattform Europatonen. Genklang Den kraftfulla stillsamheten. Kulturstipendiat Biodödens gräns. Filmfestival Lilla London. Kulturvandring Askes och champagneyra. Kulturpristagare Donizetti på Saga. Alingsåsoperan Formakademin. Made in Lidköping Unos djur är Annan konst. Postfuturism Storytelling. Herrgårdsseminarium Frispel. Framtidens kultur Kultur i siffror /09 Västra Götaland 2008/ 09 Redaktör Anders Franck J Skribenter David Björklund, Mats Fahlgren, Susanne Jansson, Pia Naurin, Kerstin Wallin J Kultur i siffror Annika Ottosson, Västra Götalandsregionen J AD /grafisk form Magnus Bergström, Bergström & Co AB, Lund J Tryck Cela Grafiska, Vänersborg 2009 ISBN J Kultur Västra Götaland är utgiven av Kultursekretariatet / Västra Götalandsregionen. Regionens Hus, Box 764, Uddevalla, tel , fax J

3 ;k Opera och experimentteater. beethov en och garagerock. Vitterhetssamfund och hembygdsföreningar. K Kulturlivet i Västra Götaland är intensivt och omväxlande. Där möts stilar, uttrycksformer och traditioner. Där möts människor i konst, musik, litteratur och folkbildningsverksamhet. Människor som skapar och människor som upplever kultur. K Här presen teras några av tryck av det skapandet och de upplevelserna. avtryck som tillsammans speglar det senaste årets händelseutveckling i en av sve riges mest dynamiska kulturregioner. K Inblick F Avtryck E Utblick / 0 9

4 Den kreativa processen 2008/09

5 Jesus, Judas och skapandets villkor

6 2008/09 Den kreativa processen J Det handlar om kreativiteten. Den där välsignade kraften vi alla gissningsvis föds med men kanske inte alltid är så rädda om. Om processerna som uppstår i kreativitetens närhet och hur politiken och byråkratin kan förhålla sig till dem. J Välkommen till detta samtal från kulturhuset Röda Sten i Göteborg, mellan några kreatörer, några som utbildar i kreativitet samt några byråkrater och politiker som arbetar med beslut som får betydelse för kreativiteten. Eller kanske helt enkelt mellan ett antal skapande människor? J

7 s. 7 Deltagare Lars Nordström / ordförande i Västra Götalandsregionens kulturnämnd Kristian Berg / kulturchef i Västra Götalandsregionen Karin Dalborg / utbildningsansvarig på Nätverkstan Helena Wessman / trombonist och rektor på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet Nanna Huolman / filmregissör Jörgen Svensson / konstnär och lärare, bland annat på Valands konsthögskola Moderator Ylva Gustafsson / utredare på Västra Götalandsregionens kultursekretariat Ylva: Kan man styra skapandeprocesser? Helena: Det beror på vilken sorts styrning man menar. En musiker exempelvis styr ju med sin egen disciplin om konserten börjar halv åtta gäller det att leverera då. Byråkratisk styrning av själva skapandeprocessen tror jag däremot inte på, den biten måste nog vara konstnärens egen. Men man kanske kan styra de sammanhang där man önskar att det ska uppstå skapande. Jörgen: Jag har också svårt se hur man ska kunna styra skapandeprocesser. Däremot är det lätt att stoppa eller hindra dem vi är ju alla kreativa som barn men ofta tappar vi bort det. Om man skapar platser där kreativitet ska uppstå, så är min erfarenhet att den istället uppstår någon helt annanstans, där man minst anar det. Lars: En konstnär vill generellt göra något som avviker, och avvikelser är definitionsmässigt mot systemet. Men stoppar man avvikelserna hindrar man kreativiteten, så vad man som kulturpolitiker ska göra är att öka friheten. I det här huset har det exempelvis förekommit provokativa utställningar som politiker inte velat inviga. På så vis är huset i sig en bra symbol för relationen mellan det hindrande och det frigörande för konstens frihet och svårigheten att acceptera friheten.

8 2008/09 Den kreativa processen Jörgen: Det finns också en väldig potential i misslyckandet, och det perspektivet saknas ofta när konsten ska möta andra världar, till exempel näringslivet. Där finns det sällan utrymme eller förståelse för vilka möjligheter ett misslyckande kan ge. Kristian: Samtidigt som näringslivet självt är oerhört bra på att misslyckas Jörgen: Förr eller senare tycks alla byråkrater jobba med att minimera problem istället för att maximera möjligheter, vilket konstnären gör. Helena: En administratör vill kunna mala ner processer till rutiner i ett vardagligt jobb. Men om nån hittar på nya processer hela tiden fungerar inte det. Ylva: Stämmer det att byråkratin alltid försöker minimera problem? Kristian: Jag tror att jag håller med om det. Det finns en inneboende riktning i byråkratin som har att göra med kontroll, fasta ramar och tydlighet, och alla de där ingångarna tror jag hämmar kreativitet. Vi är fulla av ett slags tyst överenskommelse om hur saker och ting ska vara. Det är egentligen bara när de där gränserna passeras eller tangeras som den överenskommelsen blir tydlig och vi får syn på vilka bilder och förutsättningar vi bär med oss som ett slags undermedvetet system. Och om byråkratin hindrar kreativitet tror jag att en kreativ byråkrat eller politiker skulle kunna öppna för upplösning av de systemen bara genom att våga släppa kontrollen och makten. Karin: Rätt använd tror jag att byråkratin kan bygga oerhört goda plattformar för kreativitet. Men då behöver man en genuin vision och tanke. Ylva: Kan man utbilda i kreativitet? Karin: Det tror jag inte, däremot kan man stimulera den kreativitet som redan finns. Och plocka bort de hinder som ligger. Mycket handlar om att avprogrammera deltagarna från tidigare elevbeteenden. Jörgen: Det känner jag igen som lärare, många är så fyllda av konventioner när det gäller vad som är vackert och möjligt. Allt går ut på att skala av och hitta tillbaka till ett läge de hade en gång i tiden.

9 Ylva: Vad säger du, Nanna, som gått filmhögskolan, en lång utbildning i kreativt skapande. Handlar det om unlearning? Nanna: Visst är det viktigt att få ett flöde på det personliga kreativa planet men sedan är det ju en fyrkantig värld vi verkar i speciellt inom filmbranschen, trots att konstformen är så ung. Lars: Kulturutredningen kritiserades för att kvalitetsbegreppet tagits bort men en ännu större brist är att den inte för tillräckligt begåvade resonemang om kreativitet den borde ha haft som huvudmålsättning att skapa ett kreativt kulturliv. Det viktigaste kanske inte är att spela Beethoven ännu bättre utan att göra något oväntat. Vi i kulturnämnden har kommit fram till att kvalitet är förändringsförmåga och dynamik, inte att göra det perfekta. Karin: Det viktigaste tycker jag är att kvalitet inte är något fast som står stilla och som ska levas upp till. Jag ser kvalitet som det preliminära resultatet av den diskussion som pågår mellan alla som håller på: kritiker, utövare, politiker, och så vidare. Jörgen: Fast kvalitetsbegreppet kan också trigga mig som konstnär att bryta med det etablerade samhälle som har definierat vad god konst är. Ylva: Är vi för dåliga på att framställa politiken som ett av många forum för kreativitet? Helena: Det skulle nog vara annorlunda om folk kände att de kunde förändra samhället i stort genom att engagera sig i kulturlivet och politiken. Lars: Vi jobbar för detta men det är inte enkelt. Det är många dörrar som inte är öppna. En sångare på Operan kan inte begripa att han eller hon spelar roll för regionens utveckling. Kulturen vill inte ha nån relation till näringslivet och näringslivet tycker att staten ska stå för kulturlivet. Helena: Utmaningen för oss är att veta när vi ska gå in och störa i den konstnärliga processen. En konstnär måste få vara ifred och fördjupa sig, men vid någon tidpunkt måste vi knacka på och säga: Hallå, det finns en värld här ute som behöver dig, du måste reflektera över din omvärld om du ska tjäna pengar.

10 s /09 Jörgen: Det är nog svårt att motivera en konstnär till det genom att bara prata om försörjning. Men man kan också se det som ett nytt och intressant konstnärligt fält, i samarbete med företagen. Då blir det plötsligt en helt annan grej. Det är nog idén om den romantiska konstnärsrollen som är det största hindret. Helena: Och en uppslukande passion! När jag fick vara ifred med trombonen var livet fulländat, den relationen var en passion utan like. Jörgen: Samtidigt finns hela tiden en tanke om att det man gör är för någon annan också. Jag vet inte om jag gjort konst om jag varit den sista människan på jorden. Ylva: Innan vi slutar hur förhåller sig kreativitet till destruktivitet och vad gör vi med de krafterna? Den kreativa processen Kristian: Det är klart att hela den tyska andravärldskrigsbyråkratin var extremt kreativ. Att hitta på ett så genialt industriellt system för att ta livet av folk, det är ju oerhört kreativt. Helena: Det är hisnande och fasansfullt att tänka på hur nöjda och belåtna de måste ha varit när de satt hemma vid middagsbordet på fredagskvällen Jörgen: Och det var kreativa människor som uppfann klusterbomber Jag tror att det är viktigt att konsten och samhället är så tillåtande och öppna att konsten kan ta på sig rollen som både Jesus och Judas. Båda de rollerna är viktiga. Karin: Det håller jag med om. Konst är inte lika med hälsa, allt är inte uppbyggligt och vackert. Kristian: Man kan bli sjuk av konst. Jörgen: Valand hade ju nästan en filial ute på Lillhagen ett tag. Det var hur många som helst som hamnade där ute. Kristian: Och det var inte som ett konstnärligt projekt. susanne jansson

11 Kultur och hälsa Vid klippbordet, när en timmes tagning skulle bantas ner till nio minuter, började ett nytt liv. En framtid.

12 2008/09 I det här sällskapet är filmkameran blåsbälgen, som pumpar in mod, livslust och engagemang

13 s. 13 Roys olika öden I den här gruppen är det Roy Andersson, filmskaparen, som citeras. Och man kallar sig Roy. Lite kaxigt? Ja visst, men när framtiden är de sista tre trappstegen på ålderstrappan tar man sig den rätten. J Plötsligt är kroppen jävlar anamma och massor av mod. Man har en filmkamera, ger sig ut på stan. Är både framför och bakom kameran för att sedan upptäcka att livet är att sitta vid ett klippbord. Filmgruppen Roy har äran att presentera Olika Öden. J Kultur och hälsa K Vi träffar Lennart Aktius, Maria Frennberg och Toby Johansson som alla är en bra bit över 65 och aldrig tidigare hållit i en filmkamera. Nu är det premiär på deras film på Mötesplatsen för seniorer, Karl Gustavsgatan 65. Filmfestival för äldre heter det. Två dagars samtal om film som hjärngympa, film som meningsskapande när livet glider oss ur händerna och Roys kortfilm i synnerhet. Olika Öden dissekeras och analyseras. Filmen har berört, förvånat och väckt nyfikenhet. Rolf Ekman, professor i neurokemi, berättar om hjärnans enorma plasticitet och om hur en bild, en film, kan aktivera minnet och öka lusten att leva. Maja Kekonius, filmpedagog, som instruerat Lennart, Maria, Toby och 50-talet andra att hantera filmkameran vittnar om sina egna känslor i mötet med en grupp människor som skulle kunna vara hennes mor- eller farföräldrar. I kon s- ten upplöses gränsen mellan gammal och ung. Annika Strandberg, chef för förebyggande och hälsofrämjande enheten, Göteborgs stad Centrum, talar om kulturens betydelse för hälsan. Friskvård handlar om något mer än fysisk aktivitet. Det är också att skapa en scen för våra inre före ställningar I det här sällskapet är filmkameran blås bälgen som pumpar in mod, livslust och engagemang. Att Olika Öden är en stor händelse för alla som deltar råder ingen tvekan om. Men samtidigt är det bara en liten pusselbit i något mycket större. Filmgruppen Roy och filmfestivalen, ett samarbete mellan Stadsdelsförvaltningen Centrum, Göteborgs universitet och Sensus, är ett av många resultat av projektet Kultur och hälsa. Kultur och hälsa är utopin som blivit verklighet. Det började med en vision om hur naturvetenskap och humaniora skulle mötas i samtal och korsbe - f rukta varandra. Om ett forskningscentrum för hela människan, från teologi till medicin och teknik.

14 s /09 Kultur och hälsa Gunnar Bjursell, professor i molekylärbiologi och en av de drivande krafterna bakom projektet Kultur och hälsa, är nämligen övertygad om att även kultur är hardcore, hårdfakta. Kulturen har biologiska effekter. Han talar om en hälsans paradox. Detta att vi fortfarande kan få ner barnadödligheten, om nu det är ett mått på den fantastiska utveckling som vi har inom sjukvårdsapparaten, medan den mentala ohälsan fortsätter öka. Idag har Gunnar Bjursell och hans team ett nätverk om 800 personer, ett litet kansli och en operationsbas på Göteborgs universitet, där Kultur och hälsa sedan en tid är ett av åtta vetenskapliga styrkeområden. Vid det här laget har en rad större och mindre symposier anordnats. Nyckelpersoner och forskare inom skilda discipliner har sökt fånga de båda flyktiga begreppen kultur och hälsa. Som en röd tråd genom de många samtalen löper en uppkäftighet. En tyst överenskommelse om att inte stryka kulturen medhårs. Ett citat från symposiet Kulturen och hälsan som hölls i universitetets aula den 10 november 2008 får belysa. Teologen Ola Sigurdson: Är det verkligen bra att vara frisk i ett samhälle som är sjukt? Kultur och hälsa ser alltså som en av sina uppgifter att kritiskt granska kulturen. Vad är manipulation? Kan man lära barn se att här vill någon att jag ska göra något jag egentligen inte vill? Vad händer i kroppen, i hjärnan, när vi hotas, skräms, känner doften av en ros eller när vi omtumlade och euforiska lämnar biosalongen? Många av den här typen av frågor kräver tvärvetenskaplig forskning. Just det som Filmguppen Roy är resultatet av. När Rolf Ekman ritar upp ålderstrappan på blädderblocket, berättar om den åldrande hjärnans förmåga att bilda nya synapser och om bilden som minnesträning är det med tung forskning i bagaget. Fascinationen inför film har Rolf alltid haft men på senare år har den accentuerats. Det ena ger det andra och är man intresserad av lärande är det en logisk utveckling. För ett par år sedan fick jag kontakt med filmaren Jan Skogström som jobbat ihop med bland andra Jan Troell. Jag höll ett föredrag om hjärnan och lärande. Jan var där och tände direkt. Han såg sambandet mellan sitt jobb, filmarens, och mitt, hjärnforskarens. En dialog hade inletts. Rolf Ekman lärde sig mera om film och nu står han tillsammans med filmpedagogen Maja Kekonius och diskuterar Filmgruppen Roys Olika Öden. Filmhistoriens stora namn flimrar förbi. Eisenstein, Lars von Trier, Roy Andersson Roy Andersson brukar ta om en scen 29 gånger för att sedan konstatera att den första blev bäst, säger Lennart Aktius. Och vad sades i Pang i Bygget med John Roy Andersson brukar ta om en scen 29 gånger för att

15 s. 15 Cleese? Jo, att titta på den som tittar på dåren säger mer än att titta på dåren? Maja Kekonius har just visat att det kan vara mer spännande att vända kameran mot den som lyssnar än den som talar, att fokusera där budskapet landar. Detta är stunden för summering. Maja som jobbat mycket med ungdomar har också lärt sig något. Det är ingen större skillnad mellan ungdom och äldre. Ni äldre har något som unga inte har, ett rikt liv att relatera till. Och när det gäller minnet kan jag säga att ungdomar också glömmer. De är som såll. Filmkursen har inte bara handlat om kamerateknik och vinklar utan också om konsten att ge och ta. Lennart Aktius tvingades pröva en ny roll i livet. Jag som är den som i alla lägen pratar mest har stumfilmsrollen! Säkert nyttigt. Lennart Aktius, doktor i kemi med ett förflutet i kemiindustrin, beslöt inför pensioneringen att humanisera sig. Uppväxten nära ett Folkets hus i Dalsland gav honom ett tidigt filmintresse. Hagabion och Göteborgs filmfestival har varit fasta hållpunkter på resan dit där han idag befinner sig. Livet som uteliggare i Olika Öden. Tänk på döden, som pryder ingången till Stampens kyrkogård i Göteborg, inleder filmen. Men kameraögat sveper förbi den klassiska överskriften och uteliggaren som sitter hopsjunken på trottoaren. Uteliggaren reser sig upp, följer med, lätt haltande i riktning mot stadens, livets puls. Vi ville att döden, om den skulle vara med, skulle vara något man går ifrån, förklarar Maria Frennberg som varit lärare och artist. Filmen har ett öppet slut. Vi var från början överens om att filmen inte skulle ha ett happy end. Men mycket har även handlat om att ha ögon för det oväntade. Fåglarna som pickar i snön, en och en, blev plötsligt symbolen för var och en söker sitt, berättar Toby Johansson. Toby som tidigare jobbat på bank har alltid fotograferat men med filmkameran öppnades en ny värld. Själva storyn i filmen bygger på att en av kvinnorna, spelad av Toby, hittar ett gammalt fotografi som sätter igång minnen och väcker frågor. Temat var välbekant för alla i gruppen. Så här långt låter det nästan som att bläddra i ett slitet fotoalbum. Tänka tillbaka. Göra bokslut. Men för teamet bakom Olika Öden var det bara början. Vid klippbordet, när en timmes tagning skulle bantas ner till nio minuter, började ett nytt liv. En framtid. Göra mer film! Kanske en julkalender? Investera i en bil. Åka omkring och filma. Glassa lite. Varför inte i en BMW? Plötsligt förstår man vad Rolf Ekman menar när han säger att det är dags att riva ålderstrappan. K kerstin wallin sedan konstatera att den första blev bäst.

16 2008/09 Vi tycker inte att vi behöver något tema för våra föreställningar. Alla har sina teman inom sig.

17 s. 17 K Deras föreställningar har sällan någon handling. Ofta inte mycket till dialog. Däremot gärna en ljuddusch, några halmperuker eller en äggdelare förvandlad till banjo. K För Uttryckslabbet har det förbryllande ett värde i sig. Det får oss att vakna till liv, kliva ur våra vanliga tankespår och upptäcka vår egen obegränsade skapandekraft. K Tema: Liv Uttryckslabbet K Eftermiddagen är disig och vintertorr. Fågelbon vajar i trädtopparna, en hund skäller på av stånd och här och var vilar bergen som sovande urtidsdjur på slätten. En bit bort syns en strimma hav, och så Gerlesborg med sin välkända konstskola. I detta landskap har en särskild sorts kreativ energi odlats sedan slutet av 1990-talet. Det forum som skulle komma att kalla sig Uttryckslabbet tog form till stor del tack vare den tidigare rektorn på Gerlesborgsskolan, Per Lilienberg. Han hade under sin tid som rektor haft en förkärlek för det gränsöverskridande mötet vare sig det handlade om olika kulturprojekt eller om att förena konstnärer, bönder och forskare på en fest i byn en lördagskväll. Det fanns inga begränsningar kring vad kultur var eller vem som hade mandat att uttrycka den. I samband med att han pensionerades stod även den likasinnade och närbelägna Sotenäs teaterakademi i begrepp att läggas ner. En av dem som var knutna dit är Eva Dal, scenkonstnär som beskriver sig som entreprenör utrustad med förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter och som i dag är bofast i Gerlesborg. Vi kände överhuvudtaget att läget var lite deppigt då, men vi hade många idéer och vi ville verkligen inte att den här andan skulle försvinna från trakten. Dessutom var vi angelägna om att hitta ett sätt att själva överleva som kulturutövare här ute. Här finns inte någon institution för varje konstart eller någon plan för vad man ska göra. Man får skapa sina egna sammanhang, säger Eva. I det avseendet närmast krävde glesbygdssitua - tionen att man samarbetade över gränserna och att den kompetens som fanns togs tillvara. Det var platsen som skapade behovet av Uttryckslabbet, som snart formaliserades som en ekonomisk före ning. Bland det tiotal utövare som är mer eller mindre fasta medarbetare återfinns idag musiker, konstnärer, regissörer, skådespelare och en hjärnforskare. Idag kan vi lika gärna arbeta med någon i Stockholm eller Malmö, men de metoder och tänkesätt som växte fram då lever fortfarande kvar, säger Anette Junebro.

18 2008/09 Innan barnen provat tror de oftast att de inte kan även vuxna har den sorgsenheten i sig. De står där och tittar på sina händer och undrar: Vad ska jag ha de här till?

19 s. 19 Uttryckslabbet Hon är konstnär och IT-designer men även scenograf, kostymör och halmkreatör. Efter uppväxten i Skåne och en tid i Stockholm blev hon kvar här i trakten efter sina studier på Gerlesborgsskolan. Idéerna till ett projekt kan komma från en upp - dragsgivare eller någon av medarbetarna i Utryckslabbet, men arbetsprocessen är oftast densamma: tankar och begrepp lyfts och läggs som mikroorganismer i laboratoriet ; de stöts och blöts mellan personer med olika kompetens som alla tar ansvar för sin del, de undersöks, prövas och problematiseras och formas långsamt till en föreställning, ett pedagogiskt projekt och/eller en workshop, inte sällan sammanlänkade på ett eller annat sätt. Deras föreställningar saknar oftast såväl handling som sammanhängande dialog fokuserar mer på att gestalta själva kreativiteten, det man bär inom sig. Det är detta som visas på scenen. Det förbryllande har ett värde i sig. Det mesta annat i livet och vardagen är så förutsägbart när man ser något man kanske inte förstår eller vet var det kommer att hamna blir man pigg, man vaknar liksom till. Man använder fler delar av sig själv när man tillåter sig att uppleva i stället för att bara förstå med huvudet, säger Anette. Som ett exempel kan nämnas föreställningen Gadusch, som under 2008 spelats i såväl Norge som i Varberg och Västra Götaland. Den är ett sökande efter humorn och det surre a- listiska i vardagliga ting, med hjälp av bildtablåer och associationslekar. Eva utvecklade före ställningen i experimenterande workshops tillsammans med scenkonstnären Michelle Collins, regissören Sören Larsson, Henrik Wartel på percussion samt smyckekonstnären Putte Helene Dal. Utgångspunkten var den sistnämndas vardagliga konstobjekt som de medverkande tog till

20 s /09 Uttryckslabbet sig och spann vidare på, inspirerade av dadaister nas sammanblandning av olika konstformer, Duchamps readymades och Fluxusrörelsens bruk av färdiga objekt. Ett av objekten var en äggdelare på en röd platta. Jag började spela på den och då förvandlades den till en banjo. Ljudet som skapades lät orientaliskt, vi befann oss plötsligt i Orienten och så blev det hela en Pekingopera! Det är så det fungerar man utgår från något och sedan slumpar det sig fram till ett färdigt scenverk, säger Eva. Mycket av rekvisitan från föreställningarna genom åren förvaras i Anettes ateljé och återvinns i nya produktioner. Uttryckslabbet som organisation är än så länge ett mobilt nätverk, utan någon fast lokal. Från början sa vi att vi skulle vara som en sportbil, och lite så är det väl. Vi är inte så tunga i gumpen utan vill vara snabba och flexibla utan för mycket administration och byråkrati, säger Anette. Bland uppdragen de senaste åren märks performanceföreställningar vid invigningen av Svinesundsbron och vid Norska Östfolds Teaters 10-årsjubileum, en utställning med landskapsgobelänger och fotomontage för Tanums kommun och en bombastisk middag på Stenebyskolan i Dalsland. Föreställningar som Inanna himlens och jordens drottning, om en fyratusenårig sumerisk myt, och Harrys inre liv, om en bogserbåt från Lysekil med tändkulemotor, har givits på flertalet scener runt om i Sverige och Norge. Vårt samarbete med Norge uppstod genom goda kontakter över gränserna och har blivit en både stimulerande och viktig del av vår verksamhet, säger Eva. Hon berättar om två små bröder som efter många om och men lockades att tillverka enkla kreationer som förvandlade dem till kungar. Hon minns hur stolta de kände sig och hur hela deras kroppsspråk förändrades när de bar sin förklädnad.

21 s. 21 Uttryckslabbet arbetar gärna med projekt för barn, även om presentationen för skolorna ibland medför vissa svårigheter. En lärare som ska köpa in en föreställning vill gärna veta exakt vad den handlar om så att han eller hon lätt kan motivera den: anorexia, mobbing, droger eller liknande. Det vi gör fungerar inte så, vi kanske kan visa upp en bild för att ge dem en uppfattning. Vi tycker inte att vi behöver något tema för våra föreställningar. Alla har sina teman inom sig, säger Anette. Uttryckslabbet ser som sitt uppdrag att ledsaga både barn och vuxna in dit, till den egna kreativiteten. Att nå den där gåvan man har när man föds men som någonstans på vägen så ofta göms och glöms bort. Inför en föreställning sätter de sig ner och tror att de ska se en vanlig teaterpjäs, och så är det något helt annat. De frågar: Vad handlar det om, eller vad betyder det, och jag svarar: Vad tycker du? Vad känner du? Andra gånger inspirerar de barnen till att själva skapa i lekfulla workshops och improvisationer. Det mesta är väldigt enkelt, man kan vira halm till en form eller ta en gardin och ett snöre och göra en kofta. Innan de provat tror de oftast att de inte kan även vuxna har den sorgsenheten i sig. De står där och tittar på sina händer och undrar: Vad ska jag ha de här till? De flesta tror att det ska vara på ett visst sätt och att man måste ha någon nytta av allt man gör. Hon berättar om två små bröder som efter många om och men lockades att tillverka enkla kreationer som förvandlade dem till kungar. Hon minns hur stolta de kände sig och hur hela deras kroppsspråk förändrades när de bar sin förklädnad. Hos oss lär man sig att kreativitet i sig är en färdighet som är bra i alla lägen. Egentligen är det lite entreprenörsträning i att få idéer och göra något med dem ta hjälp från olika håll och se att processen går framåt. Om man klarar det blir man glad och får självtillit och känner att saker och ting är möjliga. Det handlar inte om att ett helt folk ska bli konstnärer. Det handlar om att våga lita på att man kan. K susanne jansson

22 s /09 Visst är det en desperat kamp för överlevnad men samtidigt verkar det inte behövas så mycket för att skapa en mer positiv anda. Lite aktiviteter. En smula gemenskap. Något att göra. En gnutta kultur.

23 s. 23 Från Florida Kulturspaning

24 2008/09 till Gullspång Det är snart ingen som vill bo här längre om vi inte ser till att något händer.

25 s. 25 Nu pratar alla om kreativitet och om att kulturen är räddningen för krisande kommuner. Vi har träffat Evelina Wahlqvist som forskar på sambandet mellan kultur, kreativitet och regional utveckling på Göte borgs universitet. J Vi har varit i Gullspång, som enligt rapporten sweden in the Creative Age är en av Sveriges minst kreativa orter. Och pratat med sociologen Catharina Thörn som varnar för att viljan att marknadsföra en kommun med kulturens hjälp har sina risker. J Kulturspaning K Alf Ringhage har kvar både sitt långa hår och sitt brinnande engagemang för rockmusik från 1980-talet. Redan då var han med och bildade föreningen Rockfickan som har legat i träda under flera år men som nu har aktiverats igen. Sedan en tid håller föreningen till i den gamla biografen i Hova, en av Gullspång kommuns fyra tätorter. Jag tror att kultursatsningar kan vara räddningen för små kommuner, säger han nedsjunken i en röd plyschsoffa i det som ska bli Gullspångs nya musikhus. Det kan sätta orten på kartan och skapa arbetstillfällen och stolthet hos invånarna. Man ska ju inte behöva skämmas för att man bor i Hova. Matilda Fröjd och Carina Fredén håller med. En dag i vintras såg de ut över den tomma festplatsen Göta Holme i Gullspång och kände att de var tvungna att göra något. Resultatet är Göta Holme on Wheels, en tredagars happening med en klassisk drive in-bio som främsta dragplåster. Det räcker att se sig omkring i centrala Gullspång för att förstå att orten långsamt håller på att dö, säger Carina Fredén. Folk flyttar, butiker stänger, centrum är tomt. Det är snart ingen som vill bo här längre om vi inte ser till att något händer. Både utomhusbio och musikhus är exempel på hur Gullspång försöker hantera det som i dag nu när vi fått möjlighet att göra i ordning det här huset och fått fart på rockföreningen igen har jag bestämt mig för att bo kvar

26 2008/09 Ska man lyckas som liten kommun måste man våga göra lite galna och oväntade saker.

27 s. 27 Kulturspaning beskrivs som alla städers stora utmaning: för att överleva måste den vara en attraktiv plats att bo på, för människor i allmänhet och för den så kallade kreativa klassen eller den välutbildade medelklassen i synnerhet. Begreppet myntades av den amerikanske forskaren Richard Florida och spreds som en löpeld över världen i början av 2000-talet. Floridas tes går ut på att kreativitet i dag är den mest grundläggande ekonomiska resursen för ett samhälle, på samma sätt som till exempel järnmalm var det förr. Genom historien har välstånd oftast uppstått ur platsbundna resurser, som bördig jord eller råvaror, skriver han i boken Den kreativa klassens framväxt. Idag är emellertid den främsta resursen, kreativa människor, mycket rörlig. Den viktigaste dimensionen av ekonomisk konkurrenskraft är förmågan att attrahera, utveckla och mobilisera denna resurs. Det som spetsar till hela situationen är det som Florida säger sedan. De kreativa människorna väljer först plats där de vill bo, och funderar på jobb sedan. Det vill säga, det fungerar inte som förr att människor flyttar dit där jobben finns, utan företagen måste snällt flytta dit människorna finns. Frågan är då vad dessa kreativa människor lockas av. Richard Florida igen: De fysiska attribut som många städer lägger ner stor möda på sportarenor, motorvägar, shoppingcentra och turist- och evenemangsstråk som mest liknar nöjesparker är ointressanta, otillräckliga eller helt enkelt oattraktiva i många kreativa människors ögon. De värdesätter istället högkvalitativa bekvämligheter och upplevelser, öppenhet gentemot alla sorters mångfald och framför allt möjligheten att få bekräftelse för sin identitet som kreativ människa. Eller för att uttrycka det på konsultsvenska: ett avgörande inslag i en stads möjlighet att vara framgångsrik på 2000-talet är att det finns ett vibrerande, mångfaldigt och spännande kulturliv på orten. Det är därför som politiker och forskare, tjänste män och stadsutvecklare världen över också i Sverige och Västra Götaland samlas på konferens efter konferens för att diskutera kulturens betydelse för samhällsutvecklingen. Vissa framhåller stora satsningar som Guggen heimmuseet i spanska Bilbao som exempel på hur kultursatsningar kan göra skillnad. Andra pekar hellre på sådant som kaféer, klubbar och coola kvarter. Oavsett vilken tolkning man gör kan man fråga sig vad detta ger mindre kommuner som Gullspång för chanser. Och vad det betyder att kulturen blir en del av en kommuns eller regions marknadsföring. Det ska vi återkomma till. Först ska vi förflytta oss till en konferenslokal på ett hotell i Göteborg där personal på Göteborgs universitet har en inspirationsdag. En av programpunkterna är en föreläsning av Evelina Wahlqvist, doktorand på Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Göteborgs universitet, på temat Kreativ kompetens för samhällsutveckling. Wahlqvist arbetar i Richard Floridas anda och har varit med och tagit fram rapporten Sweden in the Creative Age som är en analys av hur det fungerar inte som förr att människor flyttar dit där jobben finns, utan företagen måste snällt flytta dit människorna finns.