ÖREBRO UNIVERSITET Hälsovetenskapliga institutionen Rev Stephan Svenning ISKUNSKAP OCH SÄKERHET

Transkript

1 ÖREBRO UNIVERSITET Hälsovetenskapliga institutionen Rev Stephan Svenning ISKUNSKAP OCH SÄKERHET Texten har ingen ambition att vara en komplett lära om iskunskap eller isbedömning utan ska ses som en övergripande introduktion till kunskaper om is och långfärdskridskoåkning. Kunskaper om detta fält måste var och en främst skaffa genom erfarenheter av att vistas och åka på olika typer av isar under olika förhållanden (se källor avslutningsvis och gå gärna in på skridskonätet, Isarnas beskaffenhet varierar beroende på var i landet vi befinner oss. Tidpunkten på året är naturligtvis också viktig för isarnas utseende och egenskaper. Kylan är i detta sammanhang en avgörande faktor liksom vinden. Under hösten avkyls våra sjöar och vattendrag successivt. Ytvattnet avkyls kontinuerligt och blåsten gör att det kalla ytvattnet blandas upp med varmare vatten på djupet. Så småningom kommer en kall natt då ytskiktet är nollgradigt och ett tunt islager bildas och isen kan börja växa till (vatten kan givetvis frysa till en kall natt även då vattnet inte är avkylt men då handlar det mer om tillfälliga isskikt som knappast bär att åka på, sk tvångsfrysning ). Först bildas långa tunna iskristaller som växer åt alla håll i ytan och det bildas en tunn och elastisk hinna som sedan växer till en klar och jämn kärnis. De allra bästa betingelserna för detta är en kall, klar och vindstilla natt. Isens tillväxt beror sedan på att värme leds bort från isen. Isens undersida blir då kallare och vattnet närmast isens undersida fryser. Ju mer värme som strålar bort från isen ju snabbare växer isen till. Vid klart väder är strålningen större beroende på att den kan ske rakt ut i rymden. Att broar och bryggor är osäkra områden beror framför allt på detta faktum, värmeutstrålning sker men den reflekteras tillbaka och bidrar till att isen inte växer till just där. De bästa förutsättningarna för isläggning är alltså vindstilla väderlek medan blåsigt väder försenar isläggningen till nästa kallperiod. När isen däremot lagt sig kan vinden underlätta för istillväxten genom att föra bort den varma luften från isytan enligt värmeledningsprincipen. Eftersom isens tillväxt sker på undersidan så måste kylan gå igenom isen och det gör att isen fryser snabbast i början, ju tunnare den är. När isen blir tjockare tar det längre tid och skulle det komma snö på isen ökar istjockleken avsevärt mycket långsammare. Är snön sedan lös och torr kan det närmast jämföras med vad som skulle hända om man lade ett lager gullfiber på isen. Eftersom det krävs minusgrader vid isens översida för att istillväxt skall ske sker det alltså ingen tillväxt även om det skulle vara riktigt kallt. Mindre vattendrag isläggs i regel tidigare än större bland annat för att de avkyls snabbare under hösten och inte är lika utsatta för vind. En snöfri kärnis flyter i vatten med c:a 1/10 ovan vattenytan, finns det mycket snö på isen tyngs isen ned och vatten kommer upp genom sprickor och hål (som nästan alltid finns). Snön fuktas på så sätt och mer vatten (stöpvatten) sugs upp kapillärt i snön. Denna stöpsörja hindrar kärnisen från tillväxt men börjar istället att växa till i

2 sin övre yta. Därmed finns det dubbla isar med stöpvatten emellan. Först när vattnet mellan de två skikten frusit helt kan den undre kärnisen växa. Den övre isen som oftast är gråvit brukar kallas stöpis. Bärigheten beror på flera faktorer och personlig erfarenhet är avgörande för bedömning av hållfasthet. Man kan dock få en fingervisning av följande formel: Vikten på åkaren bör vara högst fem gånger istjockleken i kvadrat. Dvs, om isen är 5 centimeter tjock bär isen en vikt på c:a 125 kg (5x5=25x5=125) medan ett fyra centimeters istäcke kan räcka för en person som väger c:a 80 kg (4x4=16x5=80). Isens tjocklek kan också variera mycket beroende på var på sjön man befinner sig. Det är allmänt känt att strömmande vatten underminerar is liksom att den förhindrar och senarelägger isläggning. Just detta faktum att vatten som rör sig underminerar isen underifrån gör att man bör vara särskilt försiktig i närheten av utlopp liksom i övrigt där det finns strömdrag. Sådana partier kan finnas i sund, över grund och utanför uddar. Stenar och växtlighet underminerar i viss mån isen runt omkring så man bör iakttaga en viss försiktighet när man är i närheten. Ett annat fenomen som ofta uppträder på isar är s.k. råkar (ibland kallade vråkar), ordet härstammar möjligtvis från rak och det är ofta en spricka som bildas över ett parti, inte sällan över en hel sjöis eller mellan två uddar. Varför råkar uppstår kan man inte säkert säga, det kan bero på att isen utvidgas, trycks ihop eller genom speciella strömdrag bildas det en ränna eller spricka. Råkarna uppträder vanligtvis på samma ställen varje år och man bör iakttaga särskild försiktighet där råkarna brukar bildas. När man ska passera kan man till och med behöva hoppa över ett smalt parti av öppet vatten eller med en tunn ej åkbar isyta. Vindbrunnar är ett annat fenomen som man också bör vara observant på. Dessa kommer sig av att vinden håller en vattenyta fri från isbildning. Hur detta sker är komplicerat och kan bero på en kombination av vind och strömmar (ev. tvångsfrysning, se ovan). Vindbrunnar kan variera mycket i storlek och liksom råkarna så är det vanligt att en liten tunn ishinna lägger sig(som inte bär en åkare) och är det sedan lite snö på isen är det omöjligt att förutse att isen inte bär just där. Det kan alltså vara decimetertjock is runt omkring vindbrunnen och åker man då i bredd så kanske det bara är en person som plurrar. Snö på isen gör, som sagts innan, att istillväxten avtar men det kan vara fullt åkbart ändå särskilt om snön är torr och lätt. Det stora problemet med snö på isen är framför allt att man inte längre kan se isen och därför inte göra de bedömningar som annars skulle kunna gjorts. Solens strålning har däremot ingen större påverkan på isen men detta gäller under själva vintermånaderna eftersom solen under denna tid står förhållandevis lågt. Mot våren däremot kan solens påverkan på isar vara stor. Solens värme luckrar upp isen och gör den lösare vilket försämrar bärigheten. Isen brukar ofta vara bra några timmar efter nattens hopfrysning men frampå dagen när solen fått verka kan bärkraften ha försämrats väsentligt. Samtidigt med detta stiger vattenståndet i sjöarna från alla tillflöden och isen börjar lossna från kanterna och vakar börjar bildas. Sedan delas isen i flak, dessa kommer på drift och krossas slutligen av vågor och vind och blir till vatten.

3 LITET ISLEXIKON Apelsinskalsis Yta som liknar ett apelsinskal Glansis Blank och hård isyta, den yta de flesta åkare önskar som underlag Glasis Tunn överis med luftlager under Kärnis Is som frusit till från isens undersida, den är genomskinlig och ser därför mörk ut (svart) Mesostis Ytmjuk snö-, stöp eller saltis, tungåkt Pipig is Isens sista stadium innan den smälter. Består av långa stående iskristaller med vatten emellan. Råk (ibland även vråk) Spricka/ränna/veck i isen som ibland kan sträcka sig över en hel sjö. Uppkommer bland annat pga. strömmar eller temperaturförändringar, uppkommer oftast på samma ställe år efter år. Sprickan kan om den är tillräckligt bred stoppa vidare framfart (uppråk resp. nedråk beroende på om veckbildningen skett uppåt eller nedåt) Råmning Ett mullrande, råmande ljud som är ljudvågor i isen som beror på. Dessa uppstår vid temperaturväxlingar Skjutis Is som pressats över annan is eller upp på land Slukhål Sprickor och hål som växt till när vatten runnit ner genom dem Stöp En sammanfattande benämning på vattendränkt snö Stöpis Bildas då stöp fryser till, lös stöpis kallas ofta för snöis Svallis Iskant (mot öppet vatten) som överspolats med vatten. Ofta åkbar när all annan is är snötäckt Tallriksis Tunn is som brutits upp i små flak, som om det vore en mängd söndrigt porslin på isen Tvåskridskois Så tunn is att man måste stå bredbent på båda skridskorna och glida fram med hjälp av försiktiga stavtag (en alltför riskabel istjocklek som ej rekommenderas) Vindbrunn Område som inte frusit till pga. speciella vindförhållanden, kan dyka upp plötsligt där det i övrigt är bra isförhållanden, kan vara allt ifrån ett hål på en meter till ytor som är flera tiotals metrar i diameter Vrakis Sönderbruten, ihopblåst och sedan hopfryst is, vanlig i skärgården Våris Porös is med dålig bärighet som snabbt påverkas av solen Överis Is med vatten under till nästa islager (jämför glasis), riskfyllt att åka på, kan leda till fall

4 SÄKERHET Man ska alltid ha sällskap när man vistas på isar. Antingen det gäller långfärdsåkning eller fisketurer, skoterturer etc. kan man råka ut för något där man behöver hjälp. Naturligtvis är det också trevligt med sällskap för sällskapets skull. Kunskap om isar, hur man bedömer bärighet, var som är bra att åka etc. är något man framför allt skaffar sig genom att vistas och åka på isar av skilda slag. Man lär sig efter hand och kanske framför allt genom att vara tillsammans med de som är mer erfarna. Att gå kurser och att vara med på färdledda turer är utvecklande och gör att man lär sig ytterligare. Erfarenhet är något man skaffar sig och bygger upp kontinuerligt genom att just vara ute på olika isar under skilda förhållanden och där man medvetet använder sig av de hjälpmedel man har med och där ispiken är ovärderlig. Att ha ett gott Omdöme är synnerligen viktigt, inte minst om man befinner sig i en ledarsituation. Som ett komplement till detta bör man också studera böcker, artiklar och exempelvis kompendier av detta slag. Observera att man använder alla sina sinnen vid bedömning av isar (detta förutsätter naturligtvis att man har mycket erfarenhet. Som nybörjare är det i regel vad ögat ser som avgör. Sedan kan man med erfarenhet lägga till såväl hörsel som känsel, smak och lukt där sammanvägningen av dessa sinnesintryck, tillsammans med erfarenheten, blir avgörande. För långfärdskridskoåkaren är isbedömning en livsviktig färdighet där metoderna för bedömning hela tiden måste anpassas till de rådande förhållandena och den egna kompetensen. Omdömet är nära knutet till den erfarenhet och kunskap man har och naturligtvis också kopplat till syftet med verksamheten. Det kan ju vara så att turen är inriktad på islivräddning på skilda sätt och därför så utsätter man gruppen för situationer som innebär plurrningar. Att ha en personlig upplevelse av att ha hamnat i vattnet kan avsevärt öka chanserna till att det går bra den gången plurrningen sker på riktigt (kan här ske under kontrollerade förhållanden och där man i lugn och ro har chans att träna användningen av isdubbar, att slå sig fram till is som bär att ta sig upp på etc.). Man kan också passa på att träna moment som att kasta livlina från vak respektive till någon som är nödställd. Man kan prova andra hjälpmedel för att rädda personer som fallit i vattnet (stegar, brädor, grenar etc.). OBS! Ha alltid någonting mellan räddaren och den nödställda. UTRUSTNING Här följer en komplett säkerhetsutrustning för turer på skridskor (undantag kan möjligtvis göras för speciella arrangemang under speciella förhållanden) Isdubbar Visselpipa underlättar väsentligt när man vill påkalla hjälp om man hamnar i vattnet. Det kan vara svårt att få fram ett rop på hjälp med rösten, en erfarenhet man gör när man hamnar i vattnet. Visselpipan kan också vara bra för kommunikation inom gruppen. Under t.ex. en medvindstur där gruppen

5 far fram med hög fart kan det plötsligt hända något som innebär att någon måste stanna och då kan det vara bra att kunna få stopp på gruppen. Ryggsäck, med höft och grenrem, fungerar som flytväst Ombyte, ett komplett ombyte vattentätt förpackat (i kanotsäck, flera plastbärkassar om lott etc.) Ha gärna med några extra plastpåsar som kan skydda fötterna mot väta efter ev. plurrning. Ispik, för att kunna testa isens beskaffenhet Livlina, ska fästas så att den även kan kastas från vaken av den som plurrat och alltså inte bara användas för att kastas ut till en nödställd Karbinhake med rem För att kunna koppla fast i annan livlina Karta och kompass (Mobiltelefon och GPS) (Extra Stav) Rekommenderas, bra som stöd vid besvärliga passager/övergångar etc. Mat och dryck etc. Källor: Fransson, Lennart (1994). Ishandboken. Väg- och vattenbyggnad, Tekniska högskolan Luleå. Gezelius, Rolf m.fl. (2001). Långfärdsåkning på skridskor. Stockholm:Wahlströms. Konsumentverket (1982). Isboken. Konsumentverkets förlag. Lindqvist, Lars-Håkan & Tysk, Anders. (red.). (1997). Isboken. Stockholm: Friluftsfrämjandet-Utebolaget. Raab,Birgitta & Vedin, Haldo (red.). (1995). Klimat, Sjöar och Vattendrag. Sveriges National Atlas. Höganäs: Bra Böcker.

6