Vilken kunskap ger konst?

Transkript

1 1 Vilken kunskap ger konst? Den kulturelle skolesekken som ett både estetiskt och pedagogiskt projekt När konsten via Den kulturelle skolesekken (DKS) kommer till skolan möts skilda synsätt på vad som är kunskap och hur man tillägnar sig kunskap. Där möts också skilda sätt att kommunicera. På det sättet kan man säga att DKS försöker överbrygga en klyfta mellan sedvanlig pedagogisk kunskapsförmedling och sinnlig, känslomässig och erfarenhetsbaserad kunskap och kommunikation. Vad händer när de möts och ska samsas eller när de ställs mot varandra? Konst som undersökning I Göteborgs Konstmuseums skulpturhall står Ulf Rollofs Bälg IV, en stor, snett uppåtriktad kanon av trä, metall och läder. På golvet ligger ett par elektriska motorer med sladdar som för tillfället inte är anslutna. En lapp med text förklarar verket: Ulf Rollof har med en vetenskapsmans nyfikenhet och noggrannhet utforskat livets gåtor oavsett om det gäller den egna identiteten eller en främmande omvärld. Detta sätt att beskriva samtida konst är vanligt idag. En annan konstnär sägs utforska spänningsfältet mellan manligt och kvinnligt, bräckligt och starkt, vackert och hotfullt i drömlika konstobjekt. Hon undersöker relationerna mellan material, objekt, rum och betraktare. En tredjes konstnärliga praktik präglas av ett utforskande av skulpturens möjligheter. Verken rymmer ofta frågor om universums oändlighet och människans försök att begripa och bemästra världen. Ord som utforska, undersöka och ställa frågor används ofta. Men de konstnärliga undersökningarna bedrivs oftast på andra sätt än vad forskare på universiteten gör. Och kunskapen som konsten förmedlar ser annorlunda ut än den som skolelever mestadels möter i läroböcker och undervisning. Det är en kunskap som mer vänder sig till sinnena än till intellektet, mer till det intuitiva tänkandet än till det analytiska. Betraktaren av en installation eller en performance kan visserligen ägna sig åt att med sina konstvetenskapliga kunskaper analysera verket och skriva ned sina tankar. Men det är knappast det som konstnären avser. Han eller hon förväntar sig snarare att betraktaren ska uppleva något: bli road, överraskad eller omtumlad. Konstverket ska förmedla något annat och mer direkt än vad en skriven text förmår. Det är ju vad dansare, musiker, målare och

2 2 andra konstnärer som inte använder ord i sina verk brukar svara när de får frågan om vad de betyder: om de skulle kunna förklara det behövdes inte konstverket. De undersökande konstnärerna bedriver visserligen inte regelrätt vetenskap som leder till empiriskt prövbar kunskap, men genom sin verksamhet anses de öka förståelsen för människan som kulturskapande varelse och skakar om vedertagna föreställningar. Det kan vara en konst som frilägger den lömska sammanflätningen av makt och indoktrinering som håller liv i kommunikationssamhället, som en recensent skrev om en teaterperformance. I sitt undersökande arbete genomför många konstnärer sanslösa idéer, som för de flesta andra människor, om de ens kommer på tanken, inte blir mer än fantasier. De följer sin intuition och gör helt enkelt vad som faller dem in, men med stor noggrannhet och omfattande förberedelser. De prövar också mer subjektiva vägar för att söka kunskap än forskare vanligtvis gör. Både konstverket och forskningsprocessen präglas av sinnliga erfarenheter. Detta betyder att konst bör ses som en alternativ form för kunskapsproduktion, med andra syften, regler och metoder än traditionell akademisk forskning. Verken exemplifierar bland annat konstnärernas förmåga att med fantasi och leklynne se det ordinära med nya ögon. Vilken plats har sådan lekfull och nydanande konst i DKS? Främmandegöra det välbekanta eller känna igen det på nya sätt Konst kan som bekant vara och användas till många olika saker. Den kan vara roande underhållning eller njutning för alla sinnen. Den kan väcka beundran eller bestörtning. Den kan få oss att drömma och fantisera. Den kan stärka livsmodet och förhöja livskänslan. En av den samtida konstens främsta uppgifter brukar annars sägas vara att främmandegöra det välbekanta, bryta med vaneseendet och få betraktaren att uppleva världen på nytt. Å andra sidan kan uppgiften också vara att få människor att känna igen sig, att se sina egna liv, villkor och erfarenheter speglade i konstnärliga verk. Hur tar sig denna skillnad mellan konst som alarmerande förnyare och lugnande terapi uttryck i DKS? Man kan tänka sig att de konstnärer som får jobb ute i skolorna har många olika syften med sin verksamhet. De vill förmedla olika saker till barnen, beroende på om de är keramiker, kompositörer eller skådespelare. Det som förenar dem är att de vill ge barnen något annat än vad skolan vanligtvis gör: kulturella eller konstnärliga upplevelser som riktar sig till barnens sinnen och själar mer än till deras förstånd. Medan skolans gåva till barnen är kunskaper och färdigheter som ska rusta dem för framtiden är konstnärernas gåva en upplevelse i nuet med ett mer oklart instrumentellt värde. Visserligen brukar omvandlingen av sådana upplevelser till användbara nyttigheter kallas för

3 3 ett kulturellt kapital, men frågan är hur mycket kapital DKS-konsten ger barnen. (Kanske man skulle kunna se den som en liten sparbössa?) Barnen får uppleva konst som de annars skulle vara obekant med och de får träning i att uppträda som publik. Medan skolan kräver motprestationer i gengäld för sin utbildningsgåva genom att sätta betyg och gradera eleverna, kräver konsten i princip ingen gengåva. Man ska kunna ta emot den på sitt eget sätt eller vända ryggen till utan att bestraffas. Hur det sedan ser ut när konstnärerna kommer till skolan med lärarna som övervakare av barnen är en annan sak. Då kan skolans ordningskrav mycket väl ta över. Hur samsas då de olika målen och idealen när det gäller att sprida konst och kultur i skolan? Hur går det till att förena DKS-idén om att konsten ska bidra till barnens utveckling och livskvalitet med det konstnärliga målet att främmandegörande det välbekanta och bryta ned vaneseendet? (Hur går det till när fria och sökande konstnärer ska delta i byggandet av ett gott och demokratiskt samhälle?) Voff! Art som samtida konstverk: undersökning och upplevelse Om vi tar teaterföreställningen Voff! Art som exempel, ett av de tio DKS-projekt som behandlas i boken, vilket slags konstsyn lever den upp till? Är den undersökning eller bara underhållning? Skakar den om åskådarnas verklighetskänsla eller skapar den igenkänning? Nu är det inte min avsikt att recensera denna barn- och familjeföreställning som den kallas i programbladet. Förutom att läsa Jan-Kåre Breiviks beskrivning av den har jag bara sett några minuter på YouTube och läst information som berättar att Publikum får en variert sanseopplevelse når poetiske øyeblikk, vanvittige slapsticks, absurd komikk og magiske musikalske utrykk viser veien inn til noen av historiens mest berømte malerier. Föreställningen består av att en skådespelerska visar för många vuxna välkända bilder av hundar och spelar upp olika sketcher kring dem. Hon pekar och berättar, ylar och skäller. Det är en performance där hon skapar en händelserik situation med hjälp av en bildduk, ett bord, en boa, en spritpenna och ett glas vatten. Hon leker respektlöst, ritar konturerna av en skulptur som föreställer en krystande hund. Man kan säga att hon parodierar läraryrket genom att med överdrivna gester och miner föreläsa pekar och förklara. Dessutom uppträder hon på ett ovuxet, barnsligt sätt, som skolan annars inte tillåter, genom att kliva upp på bordet, leka med sin tecknade hundlort och apa sig på olika sätt. Om vi bedömer föreställningen med DKS-måtten livskvalitet och personlig utveckling, kan man säga att barnen både får sig ett gott skratt och att de på skoltid får se fin konst av bland andra Renoir, Munch och Velásquez. Sen återgår barn och lärare till den gamla vanliga

4 4 ordningen. Eller har det hänt något som förhindrar det? Är DKS-konst bara ett trevligt avbrott i skolvardagen eller påverkar den eleverna på något djupare sätt? Blir de mer konstintresserade? Pratar de med varandra om nya saker som de sett och hört? Tar de med sig upplevelserna hem? Blir de inspirerade att själva spela teater eller skapa konst av något slag? Det är viktiga frågor som vore värda att undersöka. En annan fråga är vad Voff!Art är för slags samtida konstverk. I all sin munterhet har det drag som man känner igen från andra performances och installationer. Precis som skådespelerskan använder många konstnärer sig själva både som aktörer och som studieobjekt. De lever experimentellt och deras handlingar får påtagliga konsekvenser för dem själva. De filmar sig själva och behandlar personliga frågor. För det andra handlar Voff! Art om den materiella tillvaron på ett påtagligt sätt. Liksom andra konstnärer gör den här något handgripligt med de jordiska tingen. Hon bökar och sliter, hon förstör, ordnar eller pressar ihop. Hon petar med olika saker och klättrar på möbler. Här blir den konstnärliga undersökningen ett fysiskt krävande arbete som lösgör föremålen från sina vanliga sammanhang och befriar dem från deras vanliga funktioner. En tredje aspekt i samtida konst är den känslomässiga. Med sina verk skapar konstnärerna upplevelser och framkallar känslor, hos både sig själva och andra. De roar, oroar eller provocerar. När skådespelerskan iscensätter sina vilda hugskott utnyttjar hon sin spontanitet professionellt. Slutligen har många konstnärer som sagt en förmåga att locka fram överraskande betydelser ur det alldagliga. Detta åstadkommer de genom att tålmodigt bearbeta vad det nu är de har till hands, till exempel bilder av hundar. Skådespelerskan stirrar på dem, vänder och vrider på dem, tills det börjar hända något och åskådarna skrattar och jublar. I detta förvandlingsnummer förstoras eller förminskas vissa saker, andra stiliseras och till slut framkallas ett främlingskap gentemot det välbekanta. Hundar sätts in i ett nytt sammanhang och man får se en vuxen som verkar tokig. Det är genom sådana praktiska handlingar, likaväl som genom känslo- och tankearbete, som konstverk skapas och en form av kunskap blir till genom att åskådaren får en möjlighet att uppleva världen på nya sätt. Spänningar och konflikter Det jag kan säga efter att ha läst bokmanuset om DKS är att projektet ute i skolorna möter och hanterar olika spänningar och konflikter. Mellan konst och pedagogik: hur kan man förena konstens frigörande energi med skolans civiliserande utbildningsuppgift? Hennes gjennomgang av kunsten er herlig fri for

5 5 logikk og andre forvirrende sammenhenger, står det i programbladet för Voff! Art. Fri från logik är det inte logik och sammanhang som skolan ska lära ut? Konsten blir här en trojansk häst. Vad är det skolan släpper in, något som motverkar det som lärarna arbetar för? Mellan upplevelse och kunskap: vad kan man lära sig av konstnärliga upplevelser och vad är det för slags kunskaper som produceras och förmedlas? Mellan osäkerhet och ordning: konsten ger ingen trygghet och inga bestämda svar, medan skolan är beroende av struktur, ordning och disciplin. Precis som bokförfattarna menar jag att dessa spänningar och konflikter inte är något som går att lösa en gång för alla om de nu ens ska lösas men att det är viktigt att man inte blundar för dem eller fastnar i ensidiga ställningstaganden. Genom att ha en öppen och nyfiken diskussion kan dessa frågor bidra till att vitalisera både DKS och skolarbetet. Detta uppfattar jag vara bokens centrala budskap.

6 6