FACKLIG YRKES- OCH IDÉTIDSKRIFT. NUMMER Traumatiska hjärnskador

Transkript

1 FACKLIG YRKES- OCH IDÉTIDSKRIFT. NUMMER Traumatiska hjärnskador

2 Sida 02. Innehåll Lena Haglund Ansvarig utgivare fsa.se Redaktion Katja Alexanderson Vikarierande chefredaktör fsa.se Gelinda Jonasson Layout fsa.se Tina Danielsson Annonsansvarig fsa.se ISSN Medlem av Sveriges Tidskrifter TS-kontrollerad upplaga: Tryck Edita, Västerås Artiklar Sänd manus via mejl. För signerade artiklar svarar författaren. Annonser Annonsmaterial skickas till Filformat: Högupplöst PDF (300 dpi). För annonsbilaga begär offert. Övriga priser publiceras nedan. Annonspriser Kursannons (sv/v) 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- Kursannons (färg) 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- Platsannons (sv/v) 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- Platsannons (färg) 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- Produktannons (sv/v) 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- Produktannons (färg) 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- 1/ :- Annonsstopp NR 6/13: 26/9, utgivningsdag: 17/10 NR 7/13: 31/10, utgivningsdag: 21/11 NR 8/13: 28/11, utgivningsdag: 19/12 Ledare 03. Hur svårt kan det vara? Nyheter 05. Handisam kan bli Myndigheten för delaktighet Tema: Traumatiska hjärnskador 07. Från röd matta till svart hål 10. Mycket smärta, oro och ångest 11. Inga nationella riktlinjer på gång 12. Gatuvåldets enorma kostnader 15. Struktur och samarbete 18. Rehabilitering mitt i verkligheten 21. Tillsammans för barnens bästa Gästkrönika av Peter Brusén 28. Den omöjliga möjligheten Professionsutveckling 27. Jämlik arbetsterapi inte utan kulturell kompetens 30. Var finns ett kritiskt samtal om arbetsterapeutisk forskning? FSAstud 28. Utbytesstudier att lära av varandra Förbundsnytt 34. Arbetsterapins dag 2013 en dag i jämlikhetens tecken Omslag: Werner Breski var nybliven pensionär när han var med om en bilolycka och fick en traumatisk hjärnskada hösten På Rehabgruppen Fenix i Malmö fick han sin rehabilitering. Läs artikeln på sidorna Foto: André de Loisted Foto förbundsrutan: Katja Alexanderson Medverkande skribenter i detta nummer: Katja Alexanderson, Jane Bergstedt, Fredrik Mårtensson, Anki Wenster Innehållet i Arbetsterapeuten publiceras på FSAs webbplats: Skribenter, fotografer och illustratörer måste meddela eventuellt förbehåll mot att få sitt material tillgängligt på detta sätt. Platsannonserna finns även att ta del av på FSAs webbplats, på Jobbtorget.

3 Ledare. Sida 03 Hur svårt kan det vara? I slutet av juni kunde jag med stor tillfredsställelse notera att man i riksdagen för första gången diskuterade rehabilitering inom kriminalvården med arbetsterapeuten som en tydlig medaktör. Riksdagsledamoten Gunvor G Ericson (MP) ville i en interpellation till justititieminister Beatrice Ask få svar på frågor om hur regeringen arbetar för att ge intagna möjlighet att möta kompetent personal som ger dem förutsättningar och verktyg för att återvända till ett liv i frihet, fritt från droger och brott. Det som handlar om att utveckla ett vardagsliv som stödjer ett vuxenliv med ett så normalt livsmanus som möjligt. I ministerns svar kunde utläsas en medvetenhet om att utredning och träning för att klara vardagens aktiv iteter är viktigt för utslussning av de intagna, men hon tycks ändå inte vara fullt medveten om att arbetsterapeut ens insatser syftar till detta. Ministern gav tyvärr inga tydliga förslag till förändringar vad gäller samman sättningen av personalkategorier inom kriminalvården. I en bra rehabiliterings process behövs flera aktörer. Varje profession är expert inom sitt ansvarsområde. Man har olika kunskaper, man kompletterar varandra. Det är bra. De bekymmer jag ser med rehabiliteringsmöjligheterna inom kriminalvården är dessvärre inte unika. Ser man till rehabilit ering inom välfärdssektorn generellt i Sverige kan noteras att samma problem finns inom flera områden, exempelvis kan nämnas psykiatrin, äldreområdet och som framgår i detta nummer av tidskriften Arbetsterapeuten är läget detsamma för personer som drabbats av traumatiska hjärnskador. I Sverige har vi i dag ofta en mycket bra akutvård, men insatserna för de personer som får långvariga eller bestående funktionsnedsättningar är inte alls lika självklara. Rehabilitering delas ofta in i tre delar: medicinsk rehabilitering, social rehabilitering och arbetslivsinriktad rehabilitering. Arbetsterapeutens insatser förekommer inom alla dessa delar. Begreppet rehabilitering innebär att man utreder en persons behov och därefter erbjuds insatser som har god vetenskaplig eller beprövad grund. Valet av insatser sker inte slumpmässigt om termen rehabilitering används på rätt sätt. Rehabilitering ger positiva effekter för individen som får chans att förbättra sina färdigheter och därmed helt eller delvis kan återta kontrollen över sina vardagliga aktiviteter, men det finns också positiva effekter för samhället. Genom rehabilitering kan exempelvis hemtjänstinsatser minska och återgång i arbete underlättas. Rehabilitering lönar sig. Primärvård och kommunal omsorg är exempel på verksamheter som ofta har för begränsade resurser utifrån det uppdrag man har. Den kompetenta rehabiliteringspersonalen, där arbetsterapeut är en av dem, är alltför ofta för få till antalet. Så kan I Sverige har vi i dag det inte fortsätta. Ska vården och ofta en mycket bra omsorgerna klara av att erbjuda de insatser som patienter/klienter behöver akutvård, men insatserna vad gäller rehabilitering måste antalet för de personer som får arbetsterapeuttjänster öka. långvariga eller bestående Man måste också ge möjlighet till kontinuerlig funktionsnedsättningar är kompetensutveckling inte alls lika självklara. för att kunna erbjuda en kunskapsbaserad arbetsterapi. Även möjlighet till specialistutbildning måste utvecklas. Vården behöver betydligt fler specialister för att möta framtidens efterfrågan av vård och omsorg, inte minst inom rehabiliteringsområdet. Om pratet om vikten av rehabilitering inte bara ska vara tomma ord måste man också våga och vilja satsa på rehabiliteringskunnig personal. Hur svårt kan det egentligen vara? Lena Haglund Ordförande E-post: lena.haglund@fsa.se

4 Sida 04. Redaktören har ordet Redaktören har ordet Katja Alexanderson, vikarierande redaktör E-post: Akta huvudet! En trafikolycka eller ett fall kan förändra livet för alltid. I det här numret skriver vi om hur rehabiliteringen ser ut för personer som fått traumatiska hjärnskador. En kartläggning från Socialstyrelsen visar att vården skiljer sig stort över landet. Bland annat råder det i många landsting brist på vissa professioner och där kompentensen finns räcker resurserna ändå inte alltid till för att landstingen ska uppleva att de kan tillgodose patienternas behov. Hur uppföljningen ser ut varierar också mycket. Så borde det inte få vara. I stället önskar jag att alla som får en traumatisk hjärnskada ska kunna säga som Lina Gunder: Jag kände direkt att avdelningen hade en tydlig plan för min rehabilitering och det har varit viktigt. Hon var med om en ridolycka för elva år sedan och fick sin rehabilitering i Sandviken. Vi besöker rehabavdelningen på närsjukhuset i Sandviken som är en resurs för hela länet och som har ett väl utvecklat samarbete med primärvården. Här finns också ett mobilt hjärnrehabteam som hjälper patienter med återanpassning till familje-, arbets- och samhällsliv efter avslutad slutenvårdsrehabilitering och som arbetar parallellt med dag- och hemrehab. Men alla hjärnskador märks inte från början. Beth Sundell- Eriksson är hjärnskadekoordinator i Skåne och hon påpekar att de så kallade lätta skadorna ofta kan ställa till stora problem. Ingen kopplar kanske ihop koncentrationssvårigheter, depressioner eller kraschade relationer med den där lilla olyckan för ett par år sedan. Och den gruppen skulle kunna ha stor nytta av att få hjälp av en arbetsterapeut för att strukturera vardagen eller få tillgång till kognitiva minneshjälpmedel. Men allra bäst är det förstås om skadan aldrig inträffar. Det gör jobb med fallprevention väldigt angeläget. På ett personligt plan gäller det att akta huvudet så gott det går och inte chansa i onödan. Så på med cykelhjälmen och spänn fast bältet i långfärdsbussen! Fast självklart går det inte att skydda sig mot allt. Som när jag i våras checkade in en bilkudde till min dotter och den hamnade i Spanien i stället för i Grekland. Då är det bara att gilla läget. Och ha turen på sin sida. OPEN WRIST Stabil och enkel handledsortos! Vi introducerar nu ytterligare en handledsortos i den populära SELECTION -serien! SELECTION Open Wrist är enkel att ta på med endast en hand. Den har en formad plastskena volart och en enkel smal plastskena dorsalt för väl anpassat stöd. SELECTIONmaterialet är tunt och låter huden andas. Kardborrbanden är extra elastiska och smidiga och enkla att öppna och stänga. Nyhet! Vill ni veta mer? Kontakta kundsupport , kundsupport@ camp.se Trevlig läsning!

5 Nyheter. Sida 05 Myndigheten för delaktighet ska aktivt bidra till att förbättra tillgängligheten. Foto: Colourbox Handisam kan bli Myndigheten för delaktighet Hjälpmedelsinstitutet läggs ner. De delar av verksamheten som är statens ansvar övergår till Handisam, som sedan byter namn till Myndigheten för delaktighet. Det föreslår regeringen i en promemoria. Text: Katja Alexanderson Tanken bakom förslaget är att skapa en effektivare organisation för arbetet med de funktionshinderspolitiska frågorna. Myndigheten ska bidra aktivt till att förbättra tillgängligheten, bland annat genom att följa upp och utvärdera de 22 myndigheter som har ett särskilt ansvar för genomförandestrategin av funktionshinderspolitiken. Namnbytet ska signalera att myndigheten ska arbeta mer med att öka kunskapen om tillgänglighet, funktionsnedsättning och miljö. Förslaget att den nya myndigheten ska koncentrera sitt arbete kring funktionshindersfrågor är mycket tilltalande. Det är också bra att man ska arbeta utifrån ett tvärsektoriellt perspektiv för att stimulera och utveckla kunskapsbildningen på området. Men det är viktigt att alla perspektiv verkligen får en plattform inom myndigheten, säger FSAs ordförande Lena Haglund. Men FSA gör tummen ner för myndighetens nya namn. Vi är tveksamma till om begreppet delaktighet kan användas på det här sättet. Delaktighet är en subjektiv upplevelse och det kan inte vara ett myndighetsuppdrag att ge subjektiva upplevelser. Uppdraget borde snarare vara att ge förutsättningar för en känsla av delaktighet. FSAs namnförslag är i stället Myndigheten för funktionshinderspolitisk samordning Funksam. Exakt vilka delar av Hjälpmedelsinstitutet som är statens åtagande framgår inte av regeringens förslag. FSA efterfrågar en handlingsplan för de delar som inte kommer att bli Myndigheten för delaktighets ansvar, exempelvis nätverk kring produkter, hjälpmedelsdatabasen Hinfo och olika utbildningsmiljöer. Dessa verksamheter har varit mycket viktiga för arbetsterapeuter i kommuner, landsting och stat. Det är mycket angeläget att man även framöver kan hålla sig uppdaterad inom funktionshindersområdet och erbjuda en säker och kunskapsbaserad arbetsterapi, säger Lena Haglund. Förändringen är tänkt att gälla från 1 maj 2014.

6 FOTO: privat Nya råd om kompetenskrav Dåligt bemötande, kränkning av den personliga integriteten och bristande dokumentation. För att motverka missförhållanden i verksamheter som ger stöd till personer med funktionsnedsättning har Socialstyrelsen tagit fram förslag på allmänna råd för personalens kompetens. Hallå där... Anna Eman som sedan i våras är den första arbetsterapeuten på Arbetslivsförvaltningen i Härnösands kommun. Vad gör du på ditt nya jobb? Jag jobbar med rehabilitering av unga personer som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Och försöker hjälpa dem att komma ut i arbetspraktik, och på sikt uppnå egen försörjning. Vår målgrupp är personer mellan 18 och 29 år som står långt från arbetsmarknaden och som har kontakt med flera myndigheter, men inte kunnat reda ut situationen på annat sätt. Hur gör du det? Jag jobbar mycket med samtal, personligt stöd och struktur. Det här är personer som kommer från jobbiga situationer och ofta har flera problem. Jag hjälper dem att få ordning på tillvaron i övrigt, och vidare mot utbildning eller arbetspraktik. Vad gjorde du tidigare? Jag har varit arbetsterapeut sedan Tidigare arbetade jag på vuxenhabiliteringen och där stöttade jag också personer i att få struktur på livet, men inte med inriktningen att få jobb. Hur är det att vara den första arbetsterapeuten på förvaltningen? Det känns jättespännande och kul. Nu jobbar jag inom en verksamhet, men det finns också planer på att jag ska göra arbetsförmågebedömningar för andra delar av förvaltningen. Men inget är bestämt än. Svårigheten med att vara först är att man måste starta upp allt arbete. Här är man inte van vid att arbeta med arbetsterapeutiska bedömningar. Allting måste tas fram: När och vilka typer av bedömningar som ska göras och så vidare. Det är jättespännande och lite läskigt. Därför vore det roligt att få komma i kontakt med andra arbetsterapeuter som arbetar med liknande frågor. Katja Alexanderson Råden gäller grundläggande kunskaper hos personal som ger stöd, service eller omsorg enligt socialtjänstlagen och LSS till personer med funktionsnedsättning. Legitimerade yrkesgrupper omfattas inte. De allmänna råden ska fungera som vägledning för kommuner och enskilda verksamheter och är en rekommend ation om hur lagar, förordningar och föreskrifter ska tillämpas. Tanken är också att de ska bidra till att uppfylla de funktionshinderspolitiska målen om delaktighet och jämlikhet. I råden anges lägsta nivå på såväl teoretiska kunskaper som praktiska förmågor vad gäller utbildning, grundläggande värden, regelverk, förhållningssätt och bedömningsförmåga, kommunikation, funktionsnedsättningar och dess konsekvenser, hälsa, personlig omsorg, social gemenskap och sysselsättning, aktiviteter i vardagen samt fortbildning. Socialstyrelsen bedömer att de allmänna råden kan leda till ökade utbildningskostnader, men påpekar att kraven som råden konkretiserar har funnits sedan länge. Remisstiden gick ut den 15 augusti, men eftersom råden inte gäller arbetsterapeuter har FSA valt att inte svara. Hundar ny standard i vården Nu finns en standard för vilka krav man kan ställa på utbildningen för vårdhundsteam inom äldreomsorg, demensvård och rehabilitering för vuxna med förvärvad hjärnskada. Syftet är bland annat att skapa riktlinjer så att hundar används på ett tryggt och meningsfullt sätt i vården. Exempelvis för att motverka att personer hamnar utanför gemenskapen för att de inte vet hur man beter sig med djur, men även för att öka respekten för hundrädda och pälsdjursallergiker. En vårdhund är en social tjänstehund som arbetar tillsammans med sin förare för att öka välbefinnandet hos personer med funktionsnedsättning och för att stimulera till träning av fysiska, psykiska, sociala, känslomässiga och kognitiva funktioner. Det är frivilligt att följa standarder, men de kan till exempel användas vid upphandlingar och det går bra att både dra ifrån och lägga till krav. Standarden finns att köpa på Foto: Colourbox

7 Traumatiska hjärnskador. Sida 07 Varje år drabbas tusentals svenskar av traumatiska hjärnskador, med stora kostnader för både individ och samhälle till följd. Men möjligheten till kvalificerad rehabilitering varierar i landet enligt en kartläggning som Socialstyrelsen har gjort. Bland annat skiljer sig tillgången på vissa personalkategorier åt. I det här numret belyser vi olika delar av rehabiliteringen. Vi besöker bland annat rehabiliteringsmedicinska kliniken på Närsjukhuset i Sandviken där man har bred tillgång på yrkeskompetens inom både slutenvårdsrehabilitering och öppenvård. Där finns även tydliga riktlinjer för vården av patienter med traumatiska hjärnskador och strukturerade vårdprogram. Vi träffar också arbetsterapeuter som arbetar med rehabilitering i kommunens regi i Malmö och delar av teamet som utreder barn på Folke Bernadotte Regionhabilitering i Uppsala. Du möter också företrädare från intresseföreningarna Hjärnkraft och RTP som vill förändra vårdstrukturen för rehabiliteringen av traumatiska hjärnskador. Från röd matta till svart hål Dålig styrning, brist på vissa kompetenser och stora regionala skillnader. Socialstyrelsens kartläggning av rehabiliteringen av personer med medelsvåra och svåra traumatiska hjärnskador är ganska dyster läsning. För att få en bild av hur det ser ut runt om i landet har vi träffat en av experterna som medverkat i utredningen. Text & foto: Katja Alexanderson Kartläggningen ger en skrämmande bild. Rita Ehrenfors skräder inte orden när hon ska beskriva hur rehabiliteringen av personer med traumatiska hjärn skador fungerar i Sverige. Hon är arbetsterapeut och har varit knuten till Socialstyrelsens utredning som extern expert. Akutsjukvården fungerar otroligt bra. Röda mattan rullas ut. Man är snabbt på plats och är duktig på att minska de sekundära vävnadsskadorna som kan uppstå i direkt anslutning till själva skallskadan. Enligt Rita Ehrenfors börjar problemen när den akuta fasen är över och patienten ska lämna slutenvården. I många andra länder har man traumaenheter, här kanske man hamnar på neurologen. Landstingen har inte tillräckligt stora underlag för att skapa enheter som bara tar emot traumatiskt hjärnskadade. Därför skulle hon vilja att det skapades kompetenscentrum runt Rita Ehrenfors om i landet, med upptagningsområden som gör att det går att få fulla avdelningar. Rita Ehrenfors tror att dagens patienter är beredda att resa en bit för att få den bästa vården. Det krävs multiprofessionella team eftersom skadebilden är så komplex. Det behövs flera olika perspektiv för Fakta: Traumatiska hjärnskador Traumatiska hjärnskador orsakas av yttre våld mot huvudet. Det saknas exakta siffror för hur många som drabbas i Sverige, men 2011 vårdades cirka personer i slutenvården för traumatiska hjärnskador. Internationella studier visar att tre av fyra (eller ännu fler) får en lätt skada (hjärnskakning), och 80 procent av dem återhämtar sig snabbt utan kvarvarande symtom. Resterande del består av ungefär lika delar måttliga och svåra skador. De vanligaste orsakerna är trafik- och fallolyckor. Det är inte ovanligt att alkohol och droger är inblandade, antingen hos den skadade eller hos den som orsakat skadan. Källa: Socialstyrelsen

8 Illustration: Emma Virke Från röda mattan in i akutsjukvården till ett svart hål när rehabiliteringen i sluten- och öppenvård är slut. Då hamnar ansvaret för att hitta rätt bland olika insatser och aktörer ofta hos personen med hjärnskaderelaterade funktionshinder. Så beskriver arbetsterapeuten Rita Ehrenfors, som varit knuten till Socialstyrelsens kartläggning som extern expert, rehabiliteringen av traumatiska hjärnskador. att få fram den bästa lösningen för patienten. Men så ser verkligheten inte alltid ut. Socialstyrelsens kartläggning förra året visar exempelvis att bara hälften av landstingen anger att alla verksamheter inom slutenvårdsrehabiliteringen har tillgång till psykologer, neuropsykologer och dietister. Var fjärde landsting bedömer att de bara till liten del eller inte alls kan tillgodose behoven av specialistläkare inom rehabiliteringsmedicin. Inom öppenvården är det ännu fler landsting som uppger att de inte kan tillgodose behoven av olika kompetenser. Men det som Rita Ehrenfors kallar det svarta hålet uppstår efter att patienten skrivs ut från rehabilitering i antingen sluten- eller öppenvården. Då är det dags för primärvården och kommunen att ta över. Det finns så många olika insatser som är utspridda på olika aktörer och i dag släpper vi samordningen till personen med hjärnskaderelaterade funktionshinder. Och i primärvården finns det ingen som ser till helheten. Som exempel nämner hon hjälpmedel, beroende på om de ska användas i jobbet eller hemma så är det olika aktörer som är ansvariga. Hur ska jag som patient veta var jag ska vända mig? frågar Rita Ehrenfors retoriskt. Här tror hon att det behövs casemanagement, där en kompetent specialist lotsar patienten rätt bland olika insatser. Enligt Rita Ehrenfors skulle dessa specialister kunna vara lokaliserade på just de kompentenscentrum hon efterfrågar. Ett sådant system skulle enligt henne leda till mycket bättre uppföljning än i dag. Personer med hjärnskaderelaterade funktionshinder behöver livslångt stöd. När de kommer till en ny nivå behöver de nya insatser. Hon beskriver hur patienter ofta dippar när de orkar pröva en ny sak, som till exempel att gå ut på stan. För att komma vidare i utvecklingen behöver de kanske andra typer av hjälpmedel. Rita Ehrenfors efterlyser därför en livslång vårdkedja för personer med traumatiska hjärnskador, liknande den som finns för ryggmärgsskadade i Stockholms län. Hittar inte patienterna rätt så kommer samhällets resurser att användas på fel sätt. Patienten kommer om och om igen att hamna på vårdcentralen. Nyckeln är helt enkelt samordning av rehabiliteringen. Något Rita Ehrenfors påpekar att patienterna redan i dag har laglig rätt till, men som enligt henne fungerar dåligt. Landstingens brist på struktur är något hon verkligen reagerar på i Socialstyrelsens rapport. Kartläggningen visar att många landsting saknar riktlinjer för prioritering av vilka patienter som ska få rehabilitering. Däremot har de flesta landsting vårdprogram. I dessa ingår rehabiliteringsmedicinsk verksamhet, men det är ganska ovanligt att

9 primärvård, geriatrik och hjälpmedelsverksamhet finns med. Rita Ehrenfors anser därför att det skulle behövas nationella riktlinjer där hela kedjan från akutvård till livslång rehabilitering ingår. Något som saknas i myndighetens kartläggning är konsekvenserna av dagens vårdkedja. Det finns däremot med i den enkätundersökning som Personskadeförbundet RTP och Hjärnkraft genomfört bland sina medlemmar, se artikel på nästa sida. 52 procent har ingen sysselsättning, säger Rita Ehrenfors upprört. Nu tycker hon att det också finns mycket positivt att ta fasta på inom rehabiliteringen av personer med traumatiska hjärnskador. Kraften hos personer med hjärn skador är enorm. De ger aldrig upp. De vill bidra och göra sitt bästa. Och det finns många fantastiskt duktiga yrkesutövare runtom i landet. Fakta: Socialstyrelsens kartläggning Socialstyrelsen har under 2012 kartlagt rehabiliteringen av patienter med medelsvår till svår traumatisk hjärnskada i landstingen och regionerna. Kartläggningen omfattar inte insatser i det akuta skedet, och inte heller rehabilitering i kommunal regi. Undersökningen har gjorts med bland annat enkäter. Bara hälften av landstingen uppger att alla verksamheter inblandade i rehabiliteringen i slutenvården har tillgång till psykologer, neuropsykologer och dietister. Vart fjärde landsting tycker att de enbart till liten del eller inte alls kan tillgodose behovet av specialistläkare inom rehabiliteringsmedicin inom slutenvården. När det gäller logopeder, dietister, psykologer och neuropsykologer är siffrorna ännu sämre. Generellt är tillgången till olika kompetenser något bättre i slutenvården än i öppenvården. Många landsting saknar riktlinjer för prioritering om vem som ska få rehabilitering. I vissa landsting påverkas rehabilitering av personer över 65 år av om de är yrkesverksamma eller inte.

10 Sida 10. Traumatiska hjärnskador Mycket smärta, oro och ångest Lagstiftningen är bra. Kunskapen finns. Men vårdapparaten lämnar mycket att önska. Det anser företrädare för Personskadeförbundet RTP och Hjärnkraft om rehabiliteringen av personer med traumatiska hjärnskador och efterfrågar nationella riktlinjer och en ny vårdstruktur. Marie-Jeanette Bergvall och Agneta Rönnqvist, från Hjärnkraft respektive RTP, efterlyser livslång uppföljning av traumatiska hjärnskador. Text & foto: Katja Alexanderson Förbunden har låtit göra en enkätundersökning bland sina medlemmar om hur de uppfattar sin rehabilitering och hälsorelaterade livskvalitet efter att ha fått en hjärnskada. Det som berörde mig mest är hur mycket smärta, oro och ångest man bär på, säger Marie-Jeanette Bergvall som är förbundssekreterare på Hjärnkraft. Både Marie-Jeanette Bergvall och Agneta Rönnqvist, kanslichef på Personskadeförbundet RTP, upplever att det finns ett glapp mellan kunskapen om hjärnskador och den rehabilitering som faktiskt görs. Vi vet att rehabilitering är en lång process, men alla system är uppbyggda för en snabb rehabilitering, säger Agneta Rönnqvist. Marie-Jeanette Bergvall fyller i: Det är samordningen som brister, det finns ingen som håller i den livslånga rehabiliteringen. Det finns ingen väg tillbaka om man åkt ut ur systemet, säger hon. Marie-Jeanette Bergvall påpekar att lagstiftningen finns, och att det för personer med stora behov av rehabilitering ska finnas en namngiven koordinator som ska följa med oavsett vem som är huvudman. Enkäten undersökte bland annat om medlemmarna upplevde att de fått tillräckligt med rehabilitering. Resultaten är sämst när det gäller rehabilitering för trötthet samt koncentrations-, minnes- och initiativsvårigheter. Här tror jag att arbetsterapeuter skulle kunna göra mycket nytta, säger Agneta Rönnqvist. Agneta Rönnqvist och Marie- Jeanette Bergvall tror inte att deras medlemmar mår sämre än personer med hjärn skador i allmänhet. Normalt sett har de som går med i intresseföreningar större problem, men jag är inte lika säker i vårt fall eftersom bristande initiativförmåga är ett av symtomen, säger Marie-Jeanette Bergvall. För att framtiden ska bli bättre för personer som fått traumatiska hjärnskador önskar man sig en nivåindelad vård med regionala kunskapscentrum. Dessa skulle fungera som konsulter för länssjukhusen, som i sin tur bistår primärvården. För speciellt svåra komplikationer vill förbunden se nationella kunskapscentrum. Dessutom efterfrågar man nationella riktlinjer, där uppföljningen ska vara livslång. Nationella riktlinjer är inget universalmedel, men det är en bit på väg, säger Agneta Rönnqvist. Fakta: Medlemsenkäten visar på bristande rehabilitering Medlemmarna fick svara på hur de upplever sin rehabilitering samt skatta sin hälsorelaterade livskvalitet. Knappt 60 procent (drygt 650 personer) svarade på undersökningen, även en del personer som fått stroke finns bland de svarande. Nedan följer några resultat: Drygt 80 procent fick rehabilitering inom sjukvården. Knappt en fjärdedel upplever att rehabiliteringen uppfyllde deras behov helt och hållet. Drygt hälften tycker att behoven är delvis uppfyllda, medan en sjättedel upplever att behoven inte alls är uppfyllda. Man är minst nöjd med rehabiliteringen av kognitiva problem. Tre av tio har fått en individuell skriftlig rehabiliteringsplan. Endast 35 procent upplever att de fått tillräcklig information om sin skada. Nästan 70 procent har inte blivit kallade till uppföljning på vårdcentralen. Av personer som skadats efter år 2000 har fler blivit kallade. Ungefär 70 procent har besökt en vårdcentral för sin skada. Drygt hälften tycker att personalen på vårdcentralen helt eller delvis har kunskapen för att ge den vård som behövs, men knappt 40 procent tycker att de saknar nödvändig kunskap. Drygt hälften saknar arbete eller annan sysselsättning. Endast 15 procent förvärvsarbetar. Sju av tio har ersättning från Försäkringskassan. Mer information om enkät - resultaten finns på och

11 Inga nationella riktlinjer på gång Fyra frågor till Christina Broman, utredare på Socialstyrelsen och projektledare för kartläggningen Rehabilitering för personer med traumatisk hjärnskada. Text: Katja Alexanderson Vad tycker du är mest anmärkningsvärt i rapporten? I rapporten har Socialstyrelsen lyft fram områden som skulle behöva utvecklas för personer med traumatisk hjärnskada, till exempel så saknas det styrdokument och det är brist på tillgängliga datakällor och interna uppföljningssystem i landstingen. För att invånarna ska ges en jämlik Christina Broman vård är det viktigt att följa upp hur verksamheter som arbetar med traumatisk hjärnskaderehabilitering fungerar. Personer med traumatiska hjärnskador är en utsatt grupp och har stora och långvariga behov. Vilka konsekvenser får den ojämlika rehabiliteringen, med varierande tillgång på specialistkompetenser och brist på styrning med mera, för patienterna och samhället? Att man får olika rehabilitering i olika landsting är naturligtvis inte rättvist. Socialstyrelsen arbetar för en jämlik vård. Socialstyrelsen anser att många landsting bör se över vilka kompetenser som inte finns i tillräcklig grad samt utreda om organisation och arbetssätt skulle behöva förändras för att bättre tillgodose behovet hos personer med traumatisk hjärnskada. För att de här patienterna ska få en jämlik vård bör möjligheten att få tillgång till insatser från relevanta kompetenser inte variera beroende på var man får sin rehabilitering. Vad bör landstingen göra för att åtgärda problemen som utredningen pekar på? De bör se över hur den egna styrningen av och resurserna för hjärnskaderehabiliteringen ser ut. Det kan även finnas stora skillnader inom ett landsting eller en region. Detta är angeläget för att säkerställa att vårdkedjan för personer med traumatisk hjärnskada fungerar, till exempel vårdprogram, och vilka aktörer och områden som omfattas. Behövs det nationella riktlinjer för rehabiliteringen av traumatiskt hjärnskadade? I dagsläget finns det inga planer på att ta fram nationella riktlinjer för traumatiska hjärnskador. Socialstyrelsen tar fram nationella riktlinjer för de största folksjukdomarna, som rör många och tar stora samhällsekonomiska resurser i anspråk, till exempel cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Däremot kan det bli aktuellt om Socialstyrelsen skulle ta sig an gruppen neurologiska sjukdomar. Foto: johanna embretsén Formbara dynor för dygnets alla timmar Du som jobbar med positionering vet hur svårt det kan vara att pussla ihop helhetsbilden och hitta en lösning som passar dygnets krav på variation och flexibilitet. Stabilo är ett sortiment av dynor designade att tryckavlasta och stabilisera i både sittande och liggande ställning. Genom vakuum fixeras dynan och skapar ett avtryck av kroppen som sedan kan finjusteras för hand. Sortimentet består av sitt-, rygg- och armstödsdynor och madrass. Läs mer på

12 Kostnaderna för gatuvåldets effekter knuffas framåt i systemet. En satsad miljon i landstingets rehabfas skulle kunna spara 10 miljoner i den senare omvårdnadsfasen för kommun och Försäkringskassan, visar utvärderingen av projektet Akta huvudet. Våldet består mest av knytnävsslag och sparkar, där sparkar ökar mest. Foto: Colourbox Gatuvåldets enorma kostnader Samhällets kostnader för ett enda hjärnskadat och invalidiserat offer för gatuvåld uppgår till närmare 50 miljoner kronor. Men även måttligt våld får stora konsekvenser i form av osynliga och långsiktiga effekter. Text: Jane Bergstedt 50 miljoner kronor för ett enda hjärnskadat och invalidiserat offer är enorma pengar och till det kommer självklart det mänskliga lidandet, som inte går att värdera i pengar. Även familj och vänner drabbas. Problemet är att ingen äger ansvaret för helheten, inte ens när money talks, eller i det här fallet money screams. Landsting, kommuner och Försäkringskassan, läs staten, har var sina budgetar och kostnaderna knuffas framåt i systemet. Att en satsad miljon i rehabfasen skulle kunna spara 10 miljoner i den senare omvårdnadsfasen är det ingen som räknar på. Ja, utom nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog förstås. De har på uppdrag av Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft utvärderat deras projekt Akta huvudet mot gatuvåld bland unga, som Allmänna Arvsfonden finansierat. De använder sig av en egen modell för att göra en socioekonomisk analys av effekterna av våld mot huvudet, både på individ- och samhällsnivå. De har gjort många liknande utvärderingar, ett slags utanförskapets ekonomi. De startade sitt Institute for Socio-

13 Traumatiska hjärnskador. Sida 13 Ecological Economics, SEE AB, för 35 år sedan. Unga och engagerade ekonomer som utvecklade en egen modell för socioekonomiska bokslut och analyser. Den traditionella nationalekonomin ägnade sig inte åt sådana. Intresset har växt de senaste sex, sju åren, säger Ingvar Nilsson. Att inte bara räkna på vad en insats kostar utan vad det kostar att avstå. I sin socioekonomiska analys av gatuvåldet tar forskarna med sådant som minskat produktionsvärde och minskade skatteintäkter vid sidan av alla kostnader för vård och omsorg, ofta livslånga. Men även rättsväsendets kostnader liksom påverkan på vittnen, familj och vänner. Det är verkligen så att man baxnar när man ser resultatet. Både att kostnaderna blir så höga och vem det är som får stå för notan. Och att kostnaderna skulle kunna minskas rejält om man satsade mer på tidig rehabilitering. Kostnaderna på sikt betalas framför allt av Försäkringskassan och kommunerna, som verkligen sitter med Svarte Petter. Vi blev också väldigt överraskade av det måttliga eller milda våldets osynliga och långsiktiga effekter, som ofta leder till kognitiva funktionsnedsättningar, svårigheter att klara ett jobb, arbets - löshet och psykisk ohälsa, säger Ingvar Nilsson. Oftast vet man både var och när gatuvåldet äger rum och vilka som drabbas: unga män, en fredags- eller lördagskväll utanför en krog som serverar alkohol. Varje dygn misshandlas 235 personer hamnar på sjukhus årligen. 72 procent av offren har druckit alkohol. I sin rapport tittar forskarna på effekternas omfattning: från milt till dödligt våld, på effekternas varaktighet, från övergående till livslångt, fördelningen mellan psykiska, kognitiva och fysiska effekter, från livslånga psykiska trauman och invalidisering i ena ytterligheten till övergående obehag i den andra, ekonomiska konsekvenser, från obetydliga till mycket omfattande. Några slutsatser i rapporten är att våldet mot unga män är omfattande, att graden av våldsamhet tycks öka, att det i första hand drabbar män år och ökar mest i gruppen år. Våldet består främst av knytnävsslag och sparkar och sparkar ökar mest. Även gruppvåldet med flera förövare förefaller öka. Kostnaderna för det invalidiserande våldet handlar om både omvårdnad och försörjning, på sikt utgör försörjningen den helt dominerande delen. Av de långsiktiga kostnaderna (räknat på 45 år) på 50 miljoner kronor står Försäkringskassan för knappt två tredjedelar, medan landstingets står för cirka 8 procent. Nationalekonomerna ställer frågan: Om man hade mer omfattande resurser till förfogande under det första årets aktiva medicinska Ingvar Nilsson rehabiliteringsprocess, skulle man då kunna reducera invalidiseringsgraden så att patienten i större omfattning skulle klara av sitt liv på egen hand? Det handlar om stora mänskliga och ekonomiska värden, som skulle vara en god affär, säger Ingvar Nilsson. Det gäller även mer rehabilitering under år två och tre, det går att höja personers funktionsförmåga genom aktiverande insatser även tämligen långt fram i processen, med reducerade kostnader för personlig assistans resten av livet. Nilsson och Wadeskog har också räknat på kostnaderna för det inte invalidiserande våldet med osynliga skador. En person utsätts för tämligen begränsat våld, som leder till högst ett eller ett par dygns sjukhusvistelse och en kortare sjukskrivning. Men även en lindrig hjärnskada kan leda till kognitiva funktionsnedsättningar och på sikt resultera i arbetslöshet, psykisk ohälsa och utanförskap. Där landar den totala långsiktiga kostnaden på nästan 5,7 miljoner kronor per offer och de är många fler än som blir invalidiserade. Ingen har sagt emot oss, att våra uträkningar inte skulle vara korrekta, men ingen tar ansvaret för att göra någonting åt problemen. Det handlar om förebyggande insatser i socialt utsatta och segregerade områden, men också om hur vårdens insatser fördelas. Att satsningar på tidig rehabilitering skulle ge stora vinster i förlängningen, säger Ingvar Nilsson. Foto: jan-olav wedin

14 Sida 14. Traumatiska hjärnskador Hjärnskadekoordinatorn ger råd och stöd Kurator, jurist, informatör, myndighetsguide och allmän påverkare. Beth Sundell-Eriksson har många hattar i sitt jobb. Text: Katja Alexanderson Hösten 2001 drog Region Skåne igång verksamheten med hjärnskadekoordinatorer och Beth Sundell-Eriksson har varit med sedan starten. Till regionens två koordinatorer kan både anhöriga och personer som drabbats av en hjärnskada i vuxen ålder vända sig för råd och stöd, dock tar man inte emot strokedrabbade. Hjälpen är avgiftsfri och koordinatorerna är oberoende, även om de rent organisatoriskt hör till Rehabiliteringsmedicinska kliniken inom Skånes universitetssjukhus och finansieras av Region Skåne. Det är ofta anhöriga som kontaktar oss. De kan till exempel ha fått information på rehabiliteringen om att de kan vända sig till hjärnskadekoordinatorn, säger Beth Sundell-Eriksson och tillägger att informationen även finns på nätet. Hon är noga med att påpeka att den drabbade personen eller anhöriga själv ska vilja ha stödet. Vi börjar alltid med en kartläggning och går igenom behov och önskemål. Vi träffas nästan alltid i hemmet. Där får hon en känsla för hur klienten fungerar i sin vardag. Beth Sundell-Eriksson fortsätter: Vi gör en översikt över vilka som ska kontaktas och bestämmer vem som ska göra det. Och vi sätter ihop en lista med namn på alla myndighetskontakter. Sedan inleds en relation som varar i minst ett år, men Beth Sundell-Eriksson har stöttat vissa klienter i åtta till tio år. Sedan starten har Region Skånes hjärnskadekoordinatorer bistått cirka 170 personer. Beth Sundell-Eriksson hjälper till med allt möjligt hon deltar i möten med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, informerar personliga assistenter om hjärnskador i allmänhet och om klientens speciella behov i synnerhet och hjälper till att få beslut om insatser av olika slag, med mera. Att öka förståelsen för patientgruppen i primärvården och hos myndigheter ligger henne speciellt varmt om hjärtat. Till exempel tycker hon att kunskapen kunde vara mycket bättre om att lätta hjärnskador kan orsaka stora problem. De personerna kanske bara behöver kognitivt stöd som minneshjälpmedel eller regelbunden kontakt med en arbetsterapeut för att kunna återvända till arbetslivet och få vardagen att fungera. Beth Sundell-Eriksson tror att i takt med att samhället förändras allt snabbare och aktörerna och valmöjligheterna blir allt fler behövs hjärnskadekoordinatorer för att de drabbade ska få de insatser de är berättigade till. Det är nästan omöjligt för en vanlig person att sätta sig in i vilka rättigheter hon har. Och det blir ännu svårare för personer med kognitiva problem. Beth Sundell-Eriksson arbetar också som kurator och har även i den rollen skaffat sig ett stort nätverk och kunskaper om vilka stödinsatser samhället kan bistå med. Man måste vara intresserad av att se helheten och bygga nätverk för att lyckas som hjärnskadekoordinator. Och hon är övertygad om att hon gör skillnad. Jag vet att jag har hjälpt till med att få igenom insatser som inte skulle ha blivit av annars. Arbetsterapipraxis för klienter med kognitiva svårigheter efter förvärvad hjärnskada arbetsterapeuters perspektiv Ny avhandling av Kajsa Lidström Holmqvist, Institutionen för medicin och hälsa, Örebro universitet, Tidigare forskning har visat att arbetsterapi för personer med kognitiva svårigheter efter förvärvad hjärnskada har positiv effekt på klientens förmåga att utföra dagliga aktiviteter. Forskningen specificerar däremot i liten utsträckning vilket innehåll denna arbetsterapi har. Fokus för Kajsa Lidström Holmqvists avhandling har varit att beskriva arbetsterapipraxis för klienter med kognitiva svårigheter efter förvärvad hjärnskada. Såväl kvalitativa som kvantitativa datainsamlingsmetoder har använts. Resultaten visade att arbetsterapeuterna i hög utsträckning använde sig av vardagliga aktiviteter både vid utredning och åtgärd. Vardagliga aktiviteter användes som medel oavsett om konsekvenserna på aktivitetsnivå eller underliggande kognitiva funktioner skulle utredas. ADL-instrument av generell karaktär användes mer än instrument som är utvecklade för att Kajsa Lidström Holmqvist bedöma kognitiv funktion eller konsekvenser av nedsatt kognitiv funktion. Arbetsterapeuterna arbetade brett och inriktade sina åtgärder mot en rad olika kognitiva nedsättningar där förmågor kopplade till exekutiva funktioner angavs av flest arbets terapeuter. Aktivitetsträning med kompensatoriskt fokus användes i högre utsträckning än funktionsinriktade åtgärder. Ett framträdande praxismönster var det utbredda samarbetet med såväl klienter, närstående som annan personal. Foto: Anders Liljenbring Användandet av sig själv som terapeutiskt medel angavs som ett viktigt verktyg vid såväl utredning som åtgärd och resultaten stödjer att innebörden av terapeutiska användanden av sig själv kan variera beroende på den klientgrupp arbetsterapeuten arbetar med. De teorier som användes som stöd i praxis var till stor del generella utan fokus på kognitiva svårigheter. Resultaten visade vidare att arbetsterapipraxis för denna klientgrupp är komplex och påverkas av faktorer som att kognitiva svårigheter ofta är dolda, men också av organisatoriska faktorer och samarbete med annan personal. Arbetsterapeuterna upplevde en brist på specifik kunskap avseende klient - gruppen och ansåg att behovet av fortbildning var stort. För mer information kontakta Kajsa Lidström Holmqvist, kajsa.lidstrom-holmqvist@oru.se.

15 Struktur och samarbete Ett fungerande samarbete mellan olika vårdformer, god tillgång på yrkeskompetens och tydliga vårdprogram. Det är viktiga hörnstenar i Sandviken och Gävleborgs läns landsting för en bra rehabilitering av traumatiska hjärnskador. Traumatiska hjärnskador. Sida 15 Text & foto: Fredrik Mårtensson Diplomen vid receptionen hänger som en ständig påminnelse om avdelningens framgångar. Fast att hänga upp dem kändes ovant, säger arbetsterapeut Anna-Lena Fredriksson med ett svagt leende. Vi i Sverige är nog mer blyga med att visa att vi är duktiga. Så när vi gick med i det amerikanska kvalitetssäkringssystemet CARF blev det något av en kulturkrock. Klart ni ska ha diplomen där alla kan se, sa de. Och så blev det Platsen är rehabavdelning 70 vid närsjukhuset i Sandviken. En liten enhet inom Gävleborgs läns landsting där rehabiliteringsmedicin finns som en resurs för hela länet och har utvecklats sedan avdelningen såg dagens ljus för drygt 30 år sedan. Från utsidan ger Sandvikens sjukhus intrycket av att vara ganska stort. Men innanför väggarna råder ett lugn. Länsrehabiliteringen är den slutenvård som finns kvar vid sjukhuset. En kort promenad från sjukhusentrén ligger avdelning 70. Patientrum, totalt 15 platser, i en fil. Träningslokal och matsal i ytan mellan patientkorridor och personalens arbetsrum. De fem arbetsterapeuterna delar arbetsrum med sjukgymnasterna. En kombination av erfarenhet och kompetens med nytänkande framstår snabbt som en förklaring till att avdelningen får så goda omdömen. Det är en självklarhet här med ett fungerande teamarbete. Under senare år har vårt sätt att arbeta förändrats en del till att bli COPM-orienterat och därmed mer individanpassat. Vi försöker ständigt att utveckla rehabiliteringen, Anna-Lena Fredriksson och Johanna Grufberg Roginder är arbetsterapeuter vid rehabavdelning 70 i Sandviken. säger arbetsterapeut Johanna Grufberg Roginder. Länsrehabiliteringen i Sandviken har god tillgång på yrkeskompetens inom både slutenvårdsrehabilitering och öppenvård. Det finns även tydliga riktlinjer för vården av patienter med traumatiska hjärnskador och strukturerade vårdprogram. I en kartläggning av Socialstyrelsen betonas förmågan att samverka. Jämte Örebro är Gävleborg det enda landstinget som har rutinmässig uppföljning efter avslutad rehabilitering i alla vårdformer: slutenvård, öppenvård och primärvård. Samverkan mellan vårdformerna är väl utvecklad sedan många år. Det är inte meningen att patienten ska isoleras här i Sandviken. Vi är tvärtom väldigt måna om att ha ett nära samarbete med primärvården, att arbeta tillsammans med distriktsarbetsterapeuterna kring hembesök och att uppmuntra permissioner, berättar Anna-Lena Fredriksson. Avdelning 70 tar emot hela spektrat av patienter med hjärnskador, från lättare till riktigt svåra fall. Medelvårdtiden för traumatiska hjärnskador är cirka en och

16 Sida 16. Traumatiska hjärnskador en halv månad och då kan slutet av perioden bestå av dagvård med övernattning i hemmet för patienter som bor nära Sandviken. Kärnan i rehabiliteringsteamet består av läkare, arbetsterapeut, sjukgymnast, psykolog, kurator, logoped, sjuksköterskor och undersköterskor. Efter en inledande kartläggningsfas bestäms en rehabiliteringsplan för varje patient och utifrån den genomförs behandling och träning. Johanna Grufberg Roginder puffar lite extra för att avdelningen har tillgång till en egen fritidsledare. Det ger stora möjligheter att arbeta framgångsrikt med patienten utanför huset. Det kan handla om att åka på en hockeymatch eller fisketur med patienten och det märker vi är väldigt värdefullt som ett inslag i rehabiliteringen. Överlag arbetar vi arbetsterapeuter väldigt målinriktat utifrån den individuella rehabplanen. Vid behov görs hembesök och till länsrehabiliteringen hör också en lägenhet med möjlighet till boendeträning. Avdelningen hade tidigare 18 platser, men efter nedskärningar skedde en minskning med tre platser för tio år sedan. Avdelning 70 har även fått känna av en försämring av personaltätheten och de allt kortare vårdtiderna är inte enbart av godo. Vi gör vårt bästa för att hävda rehabiliteringsmedicinens särart och att korta vårdtider inte är detsamma som en perfekt vård på samma sätt som inom annan slutenvård. Ibland kan det vara lite svårt att få förståelse för det inom landstingets organisation, säger Ulla Johansson, disputerad arbetsterapeut och ansvarig för forskning och utveckling vid länsrehabiliteringen i Sandviken. Hur märks det? Ett exempel är att vi arbetar aktivt med permissioner. Det händer att högre chefer tar det som intäkt för att det går att korta våra vårdtider, men då har man inte riktigt förstått poängen med hur vi jobbar. De korta vårdtiderna, i kombination med att Försäkringskassan avvaktar längre med beslut, ställer också till problem för patienternas återanpassning till hemmiljön. Tidigare var det i regel klart med personliga assistenter när patienten åkte hem. Så är det inte längre och det leder ofta till sämre lösningar med hemtjänst, tycker Anna-Lena Fredriksson. Utåtriktad arbetsterapi Sedan 1992 finns även ett särskilt hjärnrehabteam i Sandviken för öppenvård och en heltäckande rehabilitering vid traumatiska hjärnskador. För Karin Wik har det inneburit ett arbetsliv som mobil arbetsterapeut. Text & foto: Fredrik Mårtensson Det är inte ofta vi finns i Sandviken. Jobbet bygger på att arbeta utåtriktat med att ge patienten kunskap för att hantera sina besvär och att hjälpa Karin Wik till så att patienten kan bygga upp professionella nätverk, säger Karin Wik. Hon arbetade tidigare vid avdelning 70 och det har blivit en vanlig karriärväg att söka sig vidare till rehabteamet, som består av arbetsterapeut, psykolog, läkare och kurator. Det finns en röd tråd i verksamheten vid både avdelning 70 och hjärnrehabteamet om att samverka mellan olika enheter och att utifrån gemensamma mål involvera patienter och närstående Lina fick en tydlig plan Lina Gunders tillstånd var kritiskt efter en allvarlig ridolycka för elva år sedan. Hon kunde varken gå eller prata när hon blev inskriven på avdelning 70, men har sedan dess gjort stora framsteg. Text: Fredrik Mårtensson Jag kände direkt att avdelningen hade en tydlig plan för min rehabilitering och det har varit viktigt, just att i processen, säger Brita Moberger, vårdprogramansvarig läkare vid hjärnrehabteamet. Tidigast sex månader efter uppkommen skada kan en patient bli Brita Moberger inskriven i rehabteamet, som arbetar med vuxenpatienter i arbetsför ålder med lätta till medelsvåra hjärnskador. Hjärnrehabteamet erbjuder ingen fysisk träning utan verkar parallellt med dag- eller hemrehab. Medelrehabilit eringstiden för traumatiska skador är ungefär tre år och för närvarande arbetar teamet med ett 80-tal patienter. Även i vårt fall är samverkan med andra vårdnivåer som primärvård och psykiatri grundläggande. Fokus är på patientens närmiljö och att få vardagen att fungera där med boende och arbete. Utifrån en inledande träff gör vi en utredning, där vi arbetsterapeuter har ansvar för aktivitetsdelen, som utmynnar i en rehabiliteringsplan, säger Karin Wik. Patienter och närstående har i utvärderingar genomgående gett verksamheten toppbetyg med tillfredsställande bemötande och kompetens i spannet procent. känna förtroende och trygghet. Jag hade massor av frågor och tankar. Hela tiden hade personalen erfarenhet och kunskap för att ge mig svar, säger Lina Gunder Lina Gunder. Hon var bara 19 år när hon föll av en häst under ett besök i Uppsala och Foto: privat

17 Traumatiska hjärnskador. Sida 17 Linda Gunder var med om en ridolycka för elva år sedan. Hon är väldigt nöjd med den rehabilitering hon har fått i Sandviken och har precis tagit kontakt med hjärnrehabteamet igen efter ett uppehåll. (Personen och hästen på bilden har inget med artikeln att göra.) Foto: Colourbox drabbades av flera blödningar i hjärnan. I tre veckor låg hon i koma och det var osäkert om hon skulle klara sig. Efter inledande vård på Akademiska sjukhuset i Uppsala flyttades Lina till Länssjukhuset i hemstaden Gävle och hösten 2002 inledde hon sin rehabilitering i Sandviken. Det var inte direkt som på amerikanska filmer där mamma och pappa vakar vid sjukbädden när man vaknar upp och man frågar dem vad som har hänt. Det var mer av ett töcken där jag bitvis förstod saker. Hur mår du i dag? Tal och rörelseförmåga har jag fått tillbaka. Fortfarande har jag en del problem med funktioner som balans, trötthet och stresstålighet. Men jag känner att jag har kommit ganska långt och har hunnit bilda familj också. Hur länge var du på avdelning 70? I drygt fem månader och på slutet handlade det om dagvård. Allt var väldigt strukturerat med stöd från kurator, sjukgymnast och arbets terapeut. Jag känner mig väldigt tacksam för den vård och rehabilitering jag fått. Hur är kontakten med Sandviken i dag? Jag har återigen kontakt med hjärnrehabteamet efter ett uppehåll. Även det känns som en trygghet, att kunna få stöd från teamet när man är i behov av det.

18

19 Traumatiska hjärnskador. Sida 19 Rehabilitering mitt i verkligheten Två personer fördes till Torsby sjukhus efter att ha kolliderat med en älg på söndagsmorgonen. En av dem satt fastklämd och enligt räddningstjänsten är passageraren allvarligt skadad och transporterades senare till Karolinska universitetssjukhuset för vård. Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted Bakom medias rapportering om en viltolycka utanför Torsby den 5 augusti 2012 finns Werner Breski. Han var på väg från en fisketur i Norge till hemmet i Malmö tillsammans med en vän, när de tidigt på morgonen krockade. Livets resa kunde ha slutat där men drygt tio månader efter olyckan promenerar Werner med stadiga steg in till Rehabgruppen Fenix i centrala Malmö, som varit en viktig länk i vårdkedjan. De första veckorna efter olyckan är raderade ur minnet, säger Werner Breski. Han opererades för omfattande ansikts- och skallfrakturer och en subarachnoidalblödning, och vårdades först på NIVA på Karolinska universitetssjukhuset och därefter på IVA i Malmö. Det första han minns är när han drygt fyra veckor efter olyckan vaknade upp på neurologiska kliniken på Skånes universitetssjukhus. Jag trodde först jag var död, det var overkligt. När sedan min fru och mina barn hälsade på mig kände jag inte igen dem, det tog säkert en vecka och de blev naturligtvis chockade över det. Det var inte roligt för dem, säger han eftertänksamt och ser upp med pigga ögon. Mitt huvud hängde inte med i processen, allt gick för fort och jag kände att jag hade dålig balans och var svag i min vänstra sida. Och mådde naturligtvis inte riktigt bra, säger han långsamt. Kajsa Jönsson, arbetsterapeut på Rehabgruppen Fenix i Malmö, upplever att patienternas rehabiliteringsbehov är individuellt men att alla i någon form har en begränsad delaktighets- och aktivitetsförmåga. Werner Breski har efter sin traumatiska hjärnskada nått de flesta av sina mål efter tre månaders rehabilitering på Rehabgruppen Fenix. Av tiden på neurologiska kliniken minns han att han kunde förflytta sig ganska bra, och successivt klarnade världen och insikten om vem han var. Vännen som klarat sig helt utan skador fanns också där för samtal och stöd, men eftersom Werner inte hade några minnen från olyckan så fanns inget att älta, konstaterar han allvarligt. Samtidigt skymtar humorn fram när han påpekar: Vi fick inte ens behålla älgen. Men visst snurrade tankarna om hur framtiden skulle bli som nybliven pensionerad gitarrlärare, inte minst med musiken. Stora öppna ytor och väggar i milda duvgrå färger möter patienter och besökare när de kommer till Rehabgruppen Fenix lokaler i centrala Malmö. Här landade Werner Breski i november 2012 efter intensivvård, eftervård på neurologen och 14 dagar på kommunens korttidsrehabilitering. Fenix dagvård har Werner inte besökt sedan han slutade i början av året, och när han i dag fem månader senare träffar arbetsterapeuterna Samir Sehic och Kajsa Jönsson är det ett glatt återseende. Samir Sehic var med och startade verksamheten Kollegan Kajsa Jönsson har arbetat på Fenix i knappt två år och tillsammans med två sjukgymnaster, undersköterska och en sjuksköterska, är de ett väl sammansvetsat och engagerat team som fått möjlighet att utvecklas. Malmö kommun har satsat på verksamheten med bland annat utbildning. Till Fenix remitteras patienter med stroke och traumatiska hjärnskador av läkare inom slutenvården och primärvården och Orupssjukhuset, eller som i Werners fall från kommunens korttidsrehabilitering. En gemensam bedömning av remisserna görs i teamet, berättar Samir Sehic. Vårt samarbete fungerar mycket bra med neurologiska kliniken, som remitter ar flest patienter, men även med andra vårdgivare inom öppen- och slutenvård. Vi kan göra hembesök för bedömning, men det är sällan nödvändigt eftersom vi oftast får rätt patienter till oss, säger Samir. Det är sällsynt att patienter hamnar fel, då handlar det oftast om psykiska problem, djup depression och ångest eller stora sociala problem, påpekar Kajsa. Patienternas rehabiliteringsperiod är ofta upp till tre månader som föregås av en bedömningsperiod där Samir och Kajsa vid fyra tillfällen träffar patienterna. Vid dessa bedömningar används bland annat individanpassade mätinstrument som COPM och Cognistat. Vi försöker prioritera, vissa patienter behöver landa hemma en vecka eller två och vissa har behov av att komma direkt, säger Kajsa. Samir påpekar att det finns en flexibilitet i viss mån, men att rehabiliteringen är tidsbegränsad och målinriktad och att de utifrån sina kriterier tar emot patienter i arbetsför ålder. När det gäller stroke ser de en tydlig ökning Fakta: Rehabgruppen Fenix Rehabgruppen Fenix startade i projektform 2007 och drivs av Malmö kommun. Goda resultat och stor efterfrågan på rehabilit ering för strokepatienter i arbetsför ålder ledde till att verksamheten sedan 2011 är permanent och sedan ett år omfattas även patienter med traumatiska hjärnskador. Målgruppen är patienter som har en sjukdom eller förvärvad hjärnskada som inte är progredierande och har större behov av rehabilitering än vad som kan tillgodoses av exempelvis primärvården. Patient en ska vara skriven i Malmö stad och ha ett ordinärt boende, och på egen hand eller tillsammans med ledsagare kunna transportera sig till verksamheten.

20 Vi börjar ofta träna i tyst miljö och om det fungerar byter vi omgivning och ser om patienten kan hålla koncentration och fokus under en längre tid i sin arbetsuppgift, säger Samir Sehic, till vänster, arbetsterapeut på Rehabgruppen Fenix. Werner Breski, till höger, tränar boxning och sin arm-handmotorik med hjälp av spelkonsolen Wii. Under sin tid på Fenix tränade han tre fyra gånger i veckan. av remisser i gruppen yngre patienter födda på 60-talet, säger han. I Malmö insjuknar 700 personer i stroke varje år och drygt 200 är i arbetsför ålder. En stor styrka är vår möjlighet att lägga upp individuell träning under en längre tid. Vi kan också uppfylla större, bredare och mer omfattande behov och önskemål än om vi varit bundna till våra lokaler. Mål som att kunna orientera sig utomhus eller på varuhus, att cykla i innerstan eller åka buss hade vi sällan kunnat ha, om vi inte kunnat träna i den faktiska aktiviteten, sammanfattar Kajsa. Ett stenkast från Fenix ligger det mångkulturella Möllevångstorget med småaffärer, grönsaksförsäljning och ett sjudande folkliv, och strax intill Folkets Parks grönområden med naturliga hinderbanor. Samir påpekar att träning i olika miljöer och under längre tid gör att hjälpmedel oftast inte blir det primära behovet för patienten, men om det behövs kontaktas givetvis kommunarbetsterapeuten, som har förskrivningsrätt av kognitiva hjälpmedel. När patienten slutar hos oss ska det även finnas en plan för fortsatt träning eller aktivitet i någon form, vilket kan vara inom öppenvården, slutenvården, friskvården eller handikappidrotten, säger han. Samir visar runt i träningssalen med fönster i söderläge där gröna och blå linnegardiner silar juniljuset och i dag strax efter lunch är patienter igång med träning på bland annat gåband och balansplattor, några har sällskap av anhöriga. Werner pekar på Wii, som han ofta använde med olika bollspel i sin träning. I anslutning till träningssalen finns även ett vilrum som används flitigt, likaså träningsköket. För Werner betydde träningen tre fyra gånger i veckan oerhört mycket. Jag var i centrum, och träningen var speciellt utformad efter mina behov och koncentrerad med långa pass, det var mycket bra. Målen var att kunna spela gitarr, och på nytt kunna ägna sig åt sin stora passion, flugfiske. Två gånger i vår har han varit ute och provat, och är ganska nöjd. Även hjärntröttheten som var påtaglig i början har minskat säger han. Träningen inriktades till stor del på att få en fungerande funktion i vänsterarmen och handen genom att träna styrka och koordination, parallellt jobbade vi med kognitiv träning genom vardagsaktiviteter för att öka uthållighet och koncentration, förklarar Samir. Werner har till stor del nått sina mål. Egen envishet och motivation, en väl sammanhållen vårdkedja utan brustna länkar i kombination med professionellt stöd och uppbackning av familjen, hustrun och de två sönerna i 20-årsåldern har haft betydelse. Men visst har det varit tufft medger han. Cirkeln är på något sätt sluten, jag är tillbaks och tränar på Bulltofta friskvård precis som före olyckan. Men jag är inte färdig ännu, säger han och visar sitt vänstra lillfinger. I höst väntar ännu en operation som han hoppas ska ge bättre styrka när han spelar gitarr.