Uppdrag Kunskap. Seniorer utvecklar vård och omsorg

Transkript

1 Uppdrag Kunskap Seniorer utvecklar vård och omsorg

2 Utvecklingsarbete Högläsning för personer med demens Aspekter på välbefinnande (hos lyssnare och läsare) vid frivilligas insatser på demensboenden Bodil Lindeberg Handledare Göran Holst

3 Högläsning för personer med demens Aspekter på välbefinnande (hos lyssnare och läsare) vid frivilligas insatser på demensboenden Introduktion I nästan hela mitt yrkesliv har jag arbetat som sjuksköterska inom psykiatrin och äldrevården, de senaste 18 åren som demenssjuksköterska i Karlskrona kommun. När jag tänker tillbaka, inser jag att det skett en fantastisk utveckling. Från sjukhemstiden då de dementa på grund av dåtidens okunskap hos personalen mest ansågs stöka till det på avdelningen och där de enda personliga och identitetsbevarande tillhörigheterna rymdes i ett sängbord och en garderob och kläderna var stämplade med Tillhör landstinget, till idag när betoningen ligger på personen med demens och delaktighet och medbestämmande är viktiga komponenter i vårdpersonalens värdegrund. Jag skulle kunna fylla en hel bok om hur mitt eget tänkande och beteende successivt har förändrats, som t ex när jag började knacka på dörren innan jag gick in på ett patientrum, vilket inte var självklart på 80-talet. Boken får vänta och jag har valt att belysa situationen för personer med demens på dagens omvårdnadsboende och deras möjligheter till identitets- och funktionsbevarande stimulans i vardagen där högläsningen är ett av flera alternativ. Att jag intresserade mig för just högläsning beror på att jag fick en förfrågan från Projekt Läskraft om jag ville utbilda högläsare i demenskunskap. Vid avstämningar och inspirationsdagar har högläsarna därefter förmedlat vilken tillfredsställelse och glädje högläsningen ger för både personerna med demens och dem själva. Detta har gett mig stark inspiration till att närmare undersöka högläsningens betydelse för personer med demens samt belysa högläsarens roll för att ytterligare utveckla denna aktivitet. Förhoppningsvis kan denna studie öka kunskaperna hos beslutsfattare, vårdpersonal och intresserad allmänhet och även väcka intresse för att flera vill bli högläsare i framtiden. Därmed skulle ännu fler demenssjuka ges möjlighet att uppleva livet mer begripligt, hanterbart och meningsfullt trots den obotliga sjukdomen. Syfte Syftet med mitt utvecklingsarbete var att öka kunskapen om vilken betydelse som högläsning för personer med demens har och även att tydliggöra högläsarens roll under aktiviteten. Vidare att hålla det avslutade projektet Läskraft levande och därmed öka tillgången till läsupplevelser för personer med demens. Förhoppningen är att detta syfte ska höja livskvaliteten för demenssjuka äldre och högläsare även i framtiden. 242

4 Frågeställningar Vad krävs för att få bästa möjliga utbyte av högläsningsstunden för personen med demens och högläsaren? Vilka reaktioner uppvisar personen med demens i anslutning till högläsningen? Hur upplever högläsaren aktiviteten? Hur hålla Läskraft levande? Problemområden Sjukdomen Antalet personer med demens ökar. Det blir fler ålderspensionärer och därmed också ett större antal som insjuknar i en demenssjukdom eftersom hög ålder är den största riskfaktorn. Sjukdomen gör bl a att den kognitiva förmågan avtar, minnet sviktar liksom koncentration, initiativförmåga, kommunikation mm. Efterhand som sjukdomen utvecklar sig får personen allt svårare att tillgodose sina egna behov. För en del blir boende på äldreboende ett nödvändigt alternativ för en trygg tillvaro. Då personen på grund av demensen har svårt att odla sina tidigare intressen, som t ex bokläsning, är man hänvisad till personalen och deras kompetens för att få en meningsfull dag. Personalen och tiden För att skapa en kontinuitet och för att kunna kompensera det bortfall som sjukdomen medför, förutsätts att personalen på äldreboendena har tillräcklig tid och att de känner till de boendes livshistoria. Idag är det väl känt att personalbemanningen är begränsad. En studie av professor Mats Thorslund 2010 (Wånell & Trygg, 2010) visar att det behövs % personalökning inom demensvården eftersom bemanningen inte har följt med den ökade vårdtyngden. Många vittnar om att marginalerna är små för att hinna med funktionsbevarande sociala och kulturella inslag på ett bra sätt på äldreboenden. I socialtjänstlagen 5 kap 4 står emellertid bl a att socialnämnden ska verka för att äldre människor får möjlighet att ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Socialstyrelsens nationella brukarundersökning i Karlskrona visar att 70 % av de äldre personer som bor i särskilda boenden känner sig ensamma. Det är en högre andel jämfört med de äldre som bor hemma i ordinärt boende och har hemtjänst. Den höga siffran förvånar mig. Många med en grav demenssjukdom kan inte besvara enkäter. Kan det vara så att siffran speglar anhörigas intryck av den boendes ensamhet? Forskningsrön Forskningen på senare år visar att fysisk, psykisk och social stimulans har större betydelse för de äldres välbefinnande än man tidigare känt till (Cohen, 2005). I en japansk studie vid Tokyo universitet (Ryuta, Katsuo, Ritsumi, Nobumoto, Hajime, Masato, Kazuki, Takeo, Katsujiro, Nobuo & Koji, 2005) har man i jämförelse med en kontrollgrupp visat att deltagarna i gruppen som haft högläsning förbättrats i sin kognitiva förmåga visat med Mini Mental Test samt blivit mer verbala och öppna medan deltagarna i kontrollgruppen under studiens sex månader hade försämrats. Ett forskningsprojekt vid University of Liverpool (Billington, Carroll, Davis, Healey & Kinderman, 2013) visar att demenssymtomen minskar under sex månaders högläsning, deltagarna ökar sin förmåga till återkoppling till egna upplevelser, dvs förbättrar 243

5 långtidsminnet och evemtuellt även närminnet. Det senare behövs ytterligare forskning för att fastställa. Denna nya kunskap har inte nått fram till vårdpersonalen i tillräcklig omfattning ännu varför man inte prioriterar aktiviteter som högläsning. Högläsningens ringa omfattning Ett exempel på hur högläsare har använts och prövats finns inom ramen för den nationella satsningen Läskraft som startade 2009 men som nu avslutats. Läskraft har implementerats i bl a Karlskrona kommuns äldreboenden och idag finns frivilliga högläsare på 7 boenden vilket utgör ca 10 % av samtliga boendeenheter, således finns en stor utvecklingspotential för högläsning. Läsombud på boendena finns och spontana aktiviteter som tidningsläsning mm utövas men högläsning av personal i organiserad form förekommer i liten omfattning. Möjlighet att bli högläsare dåligt känd Även gruppen friska pensionärer ökar varav en stor del lever i ensamhushåll. Många är mycket aktiva i föreningsliv eller andra sammanhang men en del har inte aktivt sökt efter något att engagera sig i. Forskning visar att nya neuron fortsätter att bildas i den åldrande hjärnan, speciellt när den blir stimulerad av aktiviteter fysiskt eller mentalt (Cohen, 2005). Med tanke på stimulansens betydelse för välbefinnandet och för att få en känsla av sammanhang behövs bättre information om möjligheten och fördelarna med att bli högläsare. Bakgrund Demensförbundet har genom anhörigenkäter konstaterat att det på många boenden finns alldeles för lite stimulans för de äldre. År 2009 gjorde Demensförbundet och Centrum för lättläst en ansökan till Allmänna arvsfonden för att få medel för att starta Projekt Läskraft. Projektet, som leddes av Catharina Kåberg, var treårigt men utökades med ett år efter ansökan av demensboendet Hattstugan på Gotland och avslutades i augusti Målet för projektet var att Öka tillgången till läsupplevelser för personer med demens med allt vad det innebär av stimulans, närhet och sköna och roliga stunder tillsammans. Detta leder till en höjd livskvalitet. Av slutrapporten, som går att ladda hem på framgår att drygt 1720 personer är engagerade i att sprida Läskraft, av dem 1034 högläsare. Om dessa högläsare läser för fyra personer vardera, innebär det att ca 4100 personer med demens deltagit i läsestunderna. Efter att projekttiden löpt ut, övergår Läskraft till att vara en del av ordinarie verksamhet i bl a Karlskrona kommun. Där finns sedan starten en arbetsgrupp som består av representanter för Röda Korset, Studieförbundet Vuxenskolan, Centrum för lättläst, Äldreförvaltningen samt undertecknad som representerar den lokala demensföreningen. Jag står efter att ha pensionerats som demenssjuksköterska i kommunen för demensutbildningen och deltar i stödet och inspirationsdagar för högläsarna. Metod I mitt utvecklingsarbete har jag framför allt utgått från högläsningen i Karlskrona kommun. Läskraft startade 2011 i kommunen och som mest fanns 11 högläsare eller läsinspiratörer som är en annan benämning. I skrivande stund är sju stycken aktiva på kommunens omvårdnadsboenden. Dessa har jag intervjuat samt lyssnat av vid avstämningar på boendena. Aktiviteten riktar sig endast till personer med demens och jag har därför avstått från regelrätta intervjuer 244

6 med dessa men själv varit passiv deltagare vid högläsningstillfällen. Jag har besökt sex boenden och intervjuat personalen angående cirkeldeltagarnas reaktioner i anslutning till högläsningen, se bilaga med intervjufrågor. Jag har också kontaktat den socialt ansvarige samordnaren i kommunen samt hämtat kunskaper från Läskrafts starthäfte, genomförande och slutrapport. Vidare omsatt egen yrkeskunskap och erfarenhet från egen högläsning på dagverksamhet. En sökning av litteratur är gjord bl a på Svenskt demenscentrum och Demensförbundet. Kunskapsbidrag Intervjuerna med högläsare visar att ett flertal faktorer förefaller betydelsefulla för bästa möjliga utbyte av högläsningen. Dessa faktorer är miljön, vikten av att utgå från en vedertagen metod samt vikten av att högläsaren har kunskap om deltagarnas livshistoria och att högläsningen anknyter till denna livshistoria. Vad krävs för att få bästa möjliga utbyte av högläsningsstunden för personen med demens och högläsaren? Vid intervjuerna med högläsarna framkom att en högläsningsstund inte är den andra lik. Gruppens sammansättning och deltagarnas kvarvarande förmågor, intressen och dagsform bestämmer programmet. Alla högläsare är överens om att miljön har stor betydelse. Rummet ska vara trivsamt och ostört med möjlighet att sitta så att högläsaren kan ha ögonkontakt med deltagarna. Man ska helst vara på samma ställe varje gång. Viktigt att personalen ser till att alla är närvarande på den utsatta tiden och att eventuella toalettbesök är avklarade. Det är en fördel om personalen är nåbar om man behöver hjälp. Att ordna något fint och stämningsfullt som att tända ett värmeljus eller att ta med sig någon sak som hör årstiden eller högtiden till ger lugn och ro. Kaffetåren eller saften under tiden är A och O. En högläsare poängterar särskilt att det är viktigt att alla får komma till tals och att man har ögonkontakt ofta, så att man ser att de är med. Gruppen får inte vara för stor, 3-4 personer är lagom för att alla ska bli sedda, bekräftade och våga prata. I en stor grupp kan det vara svårt att behålla koncentrationen. Man brukar säga att för en demenssjuk person kan 3 personer uppfattas som 9. Av högläsarnas berättelser ser jag att alla använder sig av en metod som heter reminiscens. Metoden introducerades på Villa Cederschöld, ett gruppboende i Stockholm, av Lotta Isacs och inspirationen hade hon fått från Reminiscense center i London. Man arbetar med historia och traditioner för att öka lusten att kommunicera och genom att använda minnesväckare, igångsättare eller triggers, som är den engelska termen, väcks associationer och personen kan minnas sådant som man trodde var glömt för länge sedan. Åsynen av en kaffekvarn kan sätta igång minnen från kaffekalas med 7 sorters kakor eller kanske användningen av surrogatkaffe under kriget. Då trådar till det förgångna knyts, stärks identiteten och självkänslan. Minnesväckare ska inte förväxlas med minnesträning som är en helt annan sak. Reminiscens förutsätter att man sätter sig in i deltagarnas historia och vad som varit viktigt i livet. Sinnesstimulering är också en metod som används, dvs förutom att lyssna kan man se, känna, lukta och smaka på saker som kan väcka minnen till liv, en doft av lavendel kan locka fram minnet av linneskåpet från förr. Nästan alla högläsare saknade att man inte fick mer information om deltagarnas intressen, yrken eller bostadsorter av personalen. Detta hade underlättat bokval liksom möjligheten att 245

7 trigga igång samtal och man hade också kunnat hitta beröringspunkter mellan deltagarna. Ett mål i kommunen är att alla personer med demens på särskilda boenden ska ha en skriven levnadsberättelse som ett instrument för personalen att kunna ge en omvårdnad med kontinuitet och trygghet (Ragnarsdóttir, 2011). Tyvärr väljer en del anhöriga att inte fylla i den av olika anledningar. Högläsarna har, innan de börjar sitt uppdrag via Röda Korset, skrivit på ett tystnadslöfte som gäller även efter uppdragets slut. Det finns en osäkerhet hos personalen om hur mycket de får berätta utan att bryta sin tystnadsplikt. Vad är till gagn och vad är till men? Vem ska ge samtycke i de fall vederbörande inte själv kan det? (Fält & Jönsson, 1999). Detta är frågor som berör områdeschefer och sjuksköterskor i första hand. Kommunen är positiv till utökad volontärverksamhet och en utarbetad policy i denna fråga skulle underlätta för alla parter. Tips på bokval har högläsarna fått av bibliotekarien och man använder sig både av lättläst litteratur och romaner av t ex Per Anders Fogelström, Moa Martinson, böcker om hembygden, gamla skolböcker, fackböcker om blommor, fåglar, djur eller annat som deltagarna är intresserade av. Boken En naken karl har väckt munterhet i de flesta grupper. De flesta tycker om humoristiska berättelser. Böcker med lite svulstigt språk kan också väcka intresse. Långa romaner bör undvikas då man inte kommer ihåg handlingen från gång till gång. Sagoberättande kan också vara en kommunikationsform, vilket har beskrivits av Ann-Kristin Holm (2005). Några kommuner har arbetat med Läskraft och mångfald, dvs högläsningsgrupper för personer med utländsk bakgrund. Då demenssjukdom kan medföra att man tappar det språk man lärt sig senare i livet, ställer det krav på att finna högläsare med samma modersmål. Något att beakta är att inflyttade som upplevt krigssituationer, terror eller fångenskap, som offer eller förövare, kan bära med sig smärtsamma minnen och lida av posttraumatisk stress, PTS. Därför är det viktigt att inte beröra eller ställa frågor om sådant som kan sätta igång denna typ av minnen och orsaka så kallade flashbacks, där man upplever sig vara på plats igen. En flashback kan triggas igång av något man ser, en smak eller en smärta. Om man vill veta mer finns en artikel i Alzheimertidningen nr 3-4, 2013, När ett grönt äpple väcker Auschwitz till liv. Vilka reaktioner uppvisar personen med demens i anslutning till högläsningsstunden? Högläsarna beskriver det så här: Glada, frågar när jag kommer nästa gång, Skratt och medkänsla, lever sig in i vissa historier, Ibland känns det som situationen är alldeles ny för dem men sen blommar de upp och visar glädje och tacksamhet: ska vi vänta en vecka till? De tycker det är roligt och vill inte att jag ska gå. Den timme jag ska vara där blir alltid två. Det känns som om de också mår bra, att de är nöjda med stunden. En man tycktes sitta och sova de första gångerna, sa ingenting, den tredje gången böjde han sig fram och sa: Det där Du läser är mycket intressant. Att mäta nyttan med just högläsningen är svårt. Denna aktivitet pågår 1 tim/vecka och det förekommer andra sociala aktiviteter på boendena, t ex musikstunder, besök av vårdarhund, bingo. Att intervjua deltagarna kan vara vanskligt då sjukdomen medför att minnet av aktiviteten försvinner. Man kan ha en skön känsla i kroppen men vet ej varför. Således har jag fått förlita mig på utsagor av personalen. En loggbok för högläsaren och personalen att anteckna i efter aktiviteten hade varit till hjälp för att kanske undvika samtalsämne som oroat eller fortsätta samtal om det som engagerat. 246

8 Personalens intryck var att cirkeldeltagarna överlag var positiva till högläsningsstunden. En del hade glömt vad som väntade men när man såg högläsaren sken man upp, andra kunde berätta att man längtade till onsdagen och läsestunden. Samtliga såg glada och nöjda ut efter stunden men merparten hade svårt att i detalj uttrycka vad man varit med om. Personalen bedömde att en del hade glömt aktiviteten efter 10 minuter men det verkade som en behaglig känsla fanns kvar. På ett boende försökte man följa högläsningens tema genom att duka med saker från detta t ex hade man dukat matbordet mycket romantiskt med ljus och rosor när temat varit romantik, vilket kvarhöll upplevelsen lite längre. På ett annat boende sker högläsningen inne hos en boende, vilket ger en känsla av att man är bjuden på kalas och värdinnan känner sig stolt och glad över att få visa upp sitt hem för sina gäster. Vid intervjuer av personalgruppen framkom också att schemalagd högläsning utförd av personalen inte förekom mer än på ett av boendena. Orsaken angavs vara tidsbrist. Spontan högläsning fanns i liten omfattning och man önskade att man skulle ha mer tid till detta. Att välja ut cirkeldeltagare var relativt lätt men de var ibland osäkra på om inte personen var för gravt demenssjuk för att ha någon behållning. Några förslag på förbättringar vad gäller högläsningen hade man inte utan tyckte det fungerade bra som det var. Man skulle dock förbättra kommunikationen med högläsaren på något boende. Anhöriga var informerade om att högläsning förekom via anslag i korridoren och var positiva till aktiviteten. Hur upplever högläsaren aktiviteten? Högläsarna svarade på frågan: Varför väljer man att bli högläsare? Många har ett mångårigt förflutet inom Röda Korsets verksamhet. Ett eget intresse för litteratur som man vill dela med sig av finns. Att läsa högt är en annorlunda erfarenhet. Man fick en förfrågan och kände att man kunde vara till glädje och nytta för de boende men även för personalen. Man blev nyfiken och ville prova på något nytt. Någon hade arbetat med sociala frågor och ville fortsätta med det i mindre omfattning. Man kan ha känt glädje i att läsa för barn och barnbarn och ville prova på denna möjlighet. Åldersspannet bland högläsarna sträcker sig mellan år, dvs alla är ålderspensionärer med många årsringar, precis som cirkeldeltagarna. Hälften hade erfarenhet av vård av demenssjuka privat men ingen hade arbetat med personer med demens. Samtliga kände sig trygga i den utbildning man fått före och under uppdraget. Den förberedande utbildningen består av en halvdags föreläsning om demenssjukdomar, bemötande och vad man ska tänka på för att få en rofylld samvaro. Ett besök på biblioteket ingår också samt återkommande stimulansdagar och uppföljningar. Kan en ung person vara högläsare? Ja, det kan ha fördelar. En ung person har inte samma livserfarenheter och genom att ställa frågor om hur det var förr i tiden till cirkeldeltagarna kan dessa stärkas i sin självbild: Jag vet något som inte han/hon vet. Blev det som man tänkt sig? Här återger jag några direkta citat ur intervjuerna. Trodde det skulle vara jobbigare, Mycket intresserad grupp, Både och, skiftar Roligare än jag trodde. Vad tillför aktiviteten högläsaren och vilka tankar och känslor finns oftast efter högläsningsstunden? Jag känner mig glad och nöjd, även jag får lära mig mycket av dem, vi har alla nöje av det, Jag njuter av att märka att jag får med mig gruppen i läsningen, att de lyssnar aktivt, kommenterar, skrattar och så har jag utvecklat min förmåga till högläsning. Efter läsningen 247

9 mår jag alltid bra, känner mig tillfreds. Det känns fint att ha kunnat framkalla minnen och kunskaper genom stunder med kända visor, ordspråk och ramsor och även korta dikter. En enda stor glädje och längtan efter nästa besök. Känner att jag gör något bra för personer som behöver lite avbrott i rutinerna, De tillför något helt fantastiskt - man ser en läkning även om den inte varar länge. Lite deprimerande att se vårt mänskliga förfall men roligt att kunna pigga upp dem och visa dem intresse. En känsla av att vara behövd. Jag känner mig nöjd och glad i synnerhet som jag ofta får kramar och tack för det lilla jag tycker jag gör. Hur hålla Läskraft levande? Det finns många exempel på projekt som efter projektets slut slocknat som ett tomtebloss. Eldsjälar behövs och en fungerande arbets- och styrgrupp som kan entusiasmera både högläsare och vårdpersonal. Det är viktigt att högläsarna känner att det alltid finns stöd att få om det uppstår problem och att man vet var det finns. Återträffar är viktiga där man kan få stöd och tips av varandra. En annan viktig fråga är rekryteringen av nya högläsare. I min kommun är Röda Korset till stor hjälp då det är ett organ dit många volontärer vänder sig. Information till personal och enhetschefer att denna verksamhet finns behöver upprepas och ett ansvar för detta åligger verksamhetcheferna. I Äldrenämndens verksamhetsplan står att man ska utveckla volontärverksamheten. Den ska vara ett komplement till befintlig verksamhet och möjliggöra en kvalitetshöjning i vardagen. Demensföreningen arbetar också för att denna viktiga aktivitet ska kunna erbjudas alla personer med demens både av personalen och av frivilliga. Att hålla något levande för framtiden kan ju också innebära att man bör ta till sig ny teknik. På dagverksamheterna använder sig personalen av läsplattor som ett verktyg i kommunikationen. Om den verbala förmågan avtar och minnet sviktar är det bra att använda bilder. Alla högläsare känner sig inte bekväma med detta verktyg i dagsläget men de som gör det skulle kunna använda det. Frågan är väckt hos den socialt ansvarige samordnaren i kommunen om högläsarna skulle kunna få tillgång till läsplattor. Högläsning förekommer både på ordinära omvårdnadsboenden och på demensanpassade boenden. Ett intressant forskningsprojekt vore att undersöka om det finns skillnader i bemötandet och det sociala innehållet för personer med demens mellan dessa boendeformer, även om man har ett personcentrerat förhållningssätt. På det ordinära omvårdnadsboendet finns personer med olika diagnoser som kräver stora omvårdnadsinsatser vilket kan göra att personer med demensdiagnos kommer i skymundan. Finns det större behov av aktiviteter som högläsning på det icke demensanpassade boendet? Är det så att högläsning ska prioriteras till de icke demensanpassade boendena? Plan för förverkligande Mina egna volontära insatser som utbildare för blivande högläsare kommer att fortsätta, liksom mitt engagemang i arbets- och styrgrupp i Läskraft. Äldrenämnden i Karlskrona har inbjudit mig att närvara vid ett nämndmöte i vår för att de vill ta del av resultatet av mitt utvecklingsarbete. Deltagande som föreläsare i Läskrafts länsarbetsgruppers inspirationsdag i maj- 14. Information till olika nätverk och föreningar, däribland demensföreningen. Information och samverkan med demenssjuksköterskor och Silviasystrar samt personal på kommunens boenden. 248

10 Referenslista Billington, J., Carroll, J., Davis, P., Healey, C. & Kinderman, P. (2013). A literature-based intervention for older people living with dementia. Perspectives in Public Health, May, 133, (3), Centrum för lättläst. (2013). Läskraft! Högläsning för personer med demenssjukdom. Slutrapport. Projekttid sept 2009-aug Stockholm: Författaren. Cohen, G.D. (2005). The mature mind. The positive power of the aging brain. NewYork: Basic Books. Fält, A. & Jönsson, B. (1999). Vad är rätt? Juridiska och etiska frågor i Certecs vardag. Lund: Certec/Lunds tekniska högskola. Holm, A-K. (2005). Sagan som kommunikationsform. Hämtad april, 12, 2014 från Vårdalinstitutet, Loftrup, J. (2013). När ett grönt äpple väcker Auschwitz till liv. Alzheimertidningen, nr 3-4, Ragnarsdóttir, B. (2011). Här är ditt liv, Greta Pettersson. Stockholm: Fortbildning. Ryuta, K., Katsuo, O., Ritsumi, Y, Nobumoto, T., Hajime, Y., Masato, T., Kazuki, I., Takeo, S., Katsujiro, M., Nobuo, U. & Koji, S. (2005). Reading aloud and arithmetic calculation improve frontal function of people with dementia. The Journals of Gerontology, 60, (3), Socialstyrelsen. (2013). Vad tycker de äldre om äldreomsorgen? En rikstäckande undersökning av äldres uppfattning om kvaliteten i hemtjänst och äldreboenden Stockholm: Författaren. Westlander, M. Reminiscens väcker minnen till liv. Hämtad april, 12, 2014 från demenscentrum.se/arbeta-med-demens/metoder-och-arbetssatt/reminscens/reminiscens-vacker-minnen-till-liv/ Wånell, S.E. & Trygg, B. (2010). Lämplig bemanning i boende särskilt avsett för personer med demenssjukdom. Stockholm: Stiftelsen Stockholms läns äldrecentrum. 249

11 Bilaga Intervjufrågor till högläsarna, skriftliga. 1. Varför valde Du att bli högläsare? 2. Hade Du tidigare erfarenheter av personer med demenssjukdom? 3. Är högläsningsstunderna så som Du förväntat Dig? 4. Vad tillför aktiviteten Dig själv? 5. Vilka känslor och tankar har Du oftast efter högläsningsstunden? 6. Vilka känslor uppfattar Du att lyssnaren har under eller efter högläsningen? 7. Vilket år är Du född? 8. Vad har Du arbetat med? 9. Tycker Du att Du fått tillräcklig demenskunskap, information och stöd inför starten, under tiden, av personalen på boendet? Om inte, vad saknar Du? 10. Vilken typ av bok/aktivitet har deltagarna haft mest glädje av enligt Din uppfattning? 11. Vad ser Du som viktigast för att samvaron vid högläsningen ska bli så optimal som möjligt? Intervjufrågor till personalen, muntliga. Finns det läsombud på boendet? Vad vet Du om Läskraft och högläsning? Förekommer högläsning med personal, spontant eller schemalagt? Har det varit svårt att välja ut deltagare till läsecirkeln? Är deltagarna positiva till att vara med på lässtunden? Märker Ni några reaktioner hos deltagarna efter högläsningen, positiva eller negativa och i så fall hur länge? Hur förbereder Ni inför cirkeln? Hur fungerar informationsöverföringen till högläsaren om deltagarnas intressen mm? Vet anhöriga/närstående om att högläsning sker? Deras reaktioner? Tips om utveckling/förbättring som Du vill ge? 250