Kuppen mot Silverbibeln

Transkript

1 THOMAS TOTTIE Kuppen mot Silverbibeln KUPPEN Onsdagen den 5 april 1995 strax efter kl. 13 kom säkerhetschefen vid Uppsala universitetsbibliotek, förste bibliotekarien Lars Munkhammar inrusande i mitt tjänsterum på tredje våningen i Carolina Rediviva. Han såg blek ut när han ropade ut sitt sensationella budskap: "Man har stulit Silverbibeln!" Min första reaktion var att det var tråkigt att den vanligtvis så lugne och välbalanserade Lars Munkhammar uppenbarligen blivit tokig. Jag hade strax innan passerat in genom bibliotekets entréhall som angränsade till utställningssalen. Hallen hade varit full med unga studenter som deltog i det pågående kårvalet. Det föreföll högst osannolikt att någon mitt på dagen skulle kunnat röva de delar av den berömda Silverbibeln som förvarades alldeles innanför dörren i utställningssalen i en larmad och golvfast specialmonter. Ännu mera otroligt var att man skulle kunnat få med sig rovet genom en hall full med studenter där det även fanns en av biblioteket bemannad garderob och telefonväxel. Tillsammans sprang dock Lars och jag ned till bibliotekets huvudingång. Väl där nere stod det klart att Carolina, Sveriges största biblioteksbyggnad, för första gången i bibliotekets historia hade blivit utsatt för en regelrätt stöld i kombination med en väpnad attack. Stora delar av bottenvåningen luktade stickande tårgas. Det laminerade glaset på Silverbibel-montern var krossat. Montern var tom. Uppståndelsen var stor. Vissa personer, inklusive studentkårens ordförande Sofia Murhem, fördes till Akademiska sjukhuset för att få sina ögon omplåstrade. Länspolismästare Lars Nylén anlände liksom universitetets säkerhetschef, byråchefen Pelle Öhlund. Så gjorde även landshövding Jan-Erik Wikström, informerad av länspolismästaren. Något senare kom även universitetets rektor Stig Strömholm och universitetsdirektören Johnny Andersson, som båda blivit underrättade vid ett sammanträde i Stockholm. Successivt klarnade bilden. Två ynglingar maskerade med rånarluvor hade gått lös på monterglaset med en hammare. Glaset höll först men bågnade och brast enligt uppgift efter ca nio kraftiga slag. Rovet stoppades i en attachéväska som dock var så liten att pärmarna stack ut. En studenska rusade fram och ropade "Så får ni inte göra. Den är fruktansvärt dyrbar". Hotad störtade hon ut i entréhallen. De två rånarna sprang genom hallen. De sprayade mötande studenter i ansiktena och försvann genom entrédörrar-

2 474 THOMAS TOTTIE na efterlämnande ett moln av tårgas. Hammaren kastades vid utgången. Väl ute sprang de runt biblioteket åt norr och genom Carolinaparken till en flyktbil utanför Kemicum. Det visade sig senare att larmet i montern hade utlösts men fastnat i en centralenhet inom biblioteket och ej vidarebefordrats. Tjänstgörande telefonisten Set Lonnert hade dock påpassligt aktiverat ett överfallslarm direkt till polisen. Polisen var också snabbt på plats. Så var även brandkår och ambulans på grund av larm om gasutsläpp. Först vid ankomsten fick polisen höra att attacken var förenad med en spektakulär stöld. Ordern om att spärra av området och stadens utfarter blev därför fördröjd. Rånarna kom undan. Rikslarm gick ut. Bytet blev ett dubbelblad ur Silverbibeln och en i sig själv värdelös attrapp för övriga blad, samt de konstnärligt utformade silverpärmarna från 1660-talet. SILVERBIBELNS TIDIGARE ÖDEN För att förstå den enorma uppståndelse som utlöstes inte minst massmedialt genom kuppen mot Silverbibeln måste man veta något om handskriftens tidigare öden och renommé. Silverbibeln - Codex Argenteus - är en av världens mest kända handskrifter. Den innehåller en översättning till gotiska av de fyra evangelierna utförd av biskop Wulfila (död 383) i områdena kring nedre Donau. Den till eftervärlden delvis bevarade avskriften skrevs med silverbläck (därav namnet) på tunt purpurfärgat pergament omkring år 520 i Ravenna med stor sannolikhet för den östgotiske kejsaren Theoderik den Store (död 526). Manuskriptet beräknas ursprungligen ha omfattat 336 blad varav 187 bevarats till våra dagar i Uppsala universitetsbibliotek. Märkligt nog återfanns ytterligare ett blad i en relikgömma i katedralen i Speyer så sent som i oktober Trots sitt fragmentariska skick har Silverbibeln ett mycket stort språkhistoriskt värde. Handskriften utgör vår förnämsta källa till det gotiska språket och därigenom även till vår kunskap om de germanska språkens tidigaste historia. Den nu 1500-åriga Silverbibelns öden är dramatiska och under vissa tider fortfarande höljda i dunkel. Särskilt gäller det de ca år som förflöt mellan det östgotiska väldets undergång i mitten på 500-talet och fram till att Silverbibeln i sin nuvarande form åter blev känd på 1500-talet i ett benediktinerkloster i Werden i nuvarande Ruhrområdet. Olika teorier har lagts fram av uppsalaforskarna Jan-Olof Tjäder och Lars Hermodsson. Från Werden kom manuskriptet till den konstälskande kejsaren Rudolf II i den böhmiska kungaborgen i Prag. Här kom det dock att förvaras en relativt kort tid. När den svenske generalen Hans Christopher von Königsmarck i juli 1648 stormade den s. k. Lilla sidan av Prag blev manuskriptet, liksom många andra kulturskatter, svenskt krigsbyte och fördes till Stockholm. Där blev det en del av den lärda drottning Kristinas stora bibliotek uppbyggt av krigsbyten men även genom inköp från olika håll. Biblioteket kom delvis

3 KUPPEN MOT SILVERBIBELN 475 att splittras vid drottningens abdikation Drottningen tog med sig stora delar till Rom där de efter hennes död kom att införlivas med Vatikanbiblioteket. Andra delar blev kvar och ingår i vad som nu är Sveriges nationalbibliotek, Kungl. biblioteket. Drottningen använde dock även manuskript och böcker som dellikvider för löner. Hennes bibliotekarie, holländaren och filologen Isaak Vossius, fick sålunda Silverbibeln liksom många andra värdefulla handskrifter. Han förde med sig manuskriptet till Holland där en första tryckt utgåva publicerades (av Vossius farbror Franciscus Junius) år Då hade dock redan den välkände rikskanslern, som även var kansler för Uppsala universitet, Magnus Gabriel de la Gardie för 500 riksdaler lyckats återförvärva manuskriptet till Sverige. Köpet gjordes märkligt nog i konkurrens med drottning Kristina som ångrat sig och från Rom givit ett ombud i uppdrag att köpa handskriften. På hemvägen från Amsterdam till Sverige hade Silverbibeln så när som förlorats för alltid då skeppet i rykande storm gick på grund utanför Zuiderzee. Manuskriptet blev dock räddat då det var så väl förpackat och kunde föras till Göteborg med ett annat skepp. Dit kom det i september De la Gardie lät göra praktfulla silverpärmar ritade av David Klöcker Ehrenstrahl och utförda av hovguldsmeden Hans Bengtsson Sellingh. Den 14 juni 1669 överlämnade kanslern vid sittande konsistorium Silverbibeln - liksom ett antal övriga värdefulla handskrifter - till Uppsala Akademis bibliotek "till en ewig warande possession". Silverbibeln var nu förhoppningsvis för gott i Uppsala hederligt köpt. Den kom att bli föremål för omfattande forskning och var även en turistattraktion av rang. Den utsattes dock även i sitt nya hem för vissa faror långt innan attacken i april Här skall särskilt nämnas några textändringar på talet som uppenbarligen tillkommit för att ge stöd åt vissa av Olof Rudbeck d.ä:s storsvenska teorier. Ännu allvarligare än dessa förfalskningar var en stöld av tio blad som upptäcktes av den tyske forskaren Julius Löbe vid ett besök sommaren Bladen återkom först i januari 1857 då de återlämnades av en dödssjuk före detta biblioteksvaktmästare som tagit dem troligen omkring 25 år tidigare. STRATEGI Den 5 april L995 tillkom alltså ytterligare ett kapitel i Silverbibelns dramatiska historia. Redan samma dag lades en strategi upp för att om möjligt återfå de stulna föremålen. På förslag av landshövding Wikström beslöt rektor Strömholm redan på själva kuppdagen om en belöning på kr till den eller de personer som kunde lämna sådana uppgifter att de stulna delarna kom till rätta. Beslutet spreds som pressmeddelande och fick stort genomslag i massmedia. En ständig telefonjour upprättades på Pelle Öhlunds hemtelefon som även samordnades med hans mobiltelefon. Polisen bistod med spaningspersonal. Med Lars Nylén var jag överens om att

4 476 THOMAS TOTTIE polisen på allt sätt skulle jaga bovarna och göra livet surt för dem medan jag skulle gå ut i massmedia och framhålla att föremålen var kulturellt oersättliga men osäljbara. Det var en strategi som skulle visa sig gångbar. Redan på kvällen till kuppdagen framträdde jag på TV2 i Stockholm i det s. k. ABC-programmet där jag intervjuades av programledaren Olle Andersson. Jag berättade litet om bibelns spännande öden, förklarade att den var osäljbar på marknaden men att universitetet och jag var beredda att föra en diskussion i frågan. Jag vädjade om att tjuvarna skulle vara försiktiga med de ömtåliga föremålen. Jag avslutade med förslag om att de ej som den tjuvaktige vaktmästaren på 1800-talet skulle vänta i 25 år med att återställa materialet. TV och radio ägnade sig mycket åt kuppen. Jag hade nästan dagliga kontakter med Olle Andersson på ABC som visade frågan stort intresse. ABC hade även ett nytt program redan nästa dag då även TV3 sände en rekonstruktion under programpunkten "Efterlyst". Uppbådet i tidningar och tidskrifter såväl inom som utom landet var imponerande. Universitetsbiblioteket kunde via sitt abonnemang av pressklipp notera ca 400 artiklar under den första månaden. I stort sett var referaten och historikerna korrekta även om standarden varierade och en del egendomligheter kom med. Bl. a. publicerade Svenska Dagbladet en bild av silverpärmarna till en helt annan (slavisk) bibel. Arbetet med att försöka lösa fallet var alltså snabbt igång. Polisen arbetade förutsättningslöst och prövade olika teorier. Bl. a. fick en spanare i uppdrag att läsa igenom Göran Tunströms roman "Tjuven" som just handlar om en plan att stjäla Silverbibeln. Uppslaget ledde dock ej någon vart, som väntat, även om en del tidningar gjorde det bästa de kunde av det. Givetvis var stämmningen ganska pressad både på biblioteket och universitetet även om jag utåt försökte upprätthålla en bild av lugn och tillförsikt. Risken för att föremålen skulle bli förstörda var betydande och rykten gick om eventuella köpare i södra Europa. Det var också lätt att förstå att vilka insatser jag än gjort under 17 år som universitetets bibliotekarie så var det för denna stöld jag skulle bli ihågkommen av eftervärlden om dubbelbladet och pärmarna ej återkom. Två dagar efter kuppen var jag på en lunch som gavs av rektor i det s.k. Rudbecks-rummet på universitetet i samband med ett möte för dekanerna. Damen som serverade kom fram till min stol där jag satt bredvid rektor, lade handen på min axel och sade: "Jag beklagar sorgen". För rektor berättadejag hur nära det var attjag kommit lite senare på kuppdagen från en rotarylunch på stan och mött rånarna i ytterdörren. Jag påpekade att det då skulle uppstått en intressant situation. Rektor Strömholm, som inte bara är en framstående universitetsledare och jurist utan även en mycket välkänd skönlitterär författare, blev genast inspirerad och underhöll mig och dekanerna med en dramatisk rekonstruktion. "Du hade mött rånarna i själva ytterdörren", sade han. "Du hade ryckt till dig bibeln och tryckt den till ditt bröst. Rånarna hade slagit ned dig. Du hade fallit

5 KUPPEN MOT SILVERBIBELN 477 ned på Carolinas trappa i ditt blod och dött. O vilken död! O vilken död!" Gripen svarade jag: "O varför kunde jag inte ha förunnats en sådan död". ÅTERLÄMNANDET Det skulle dock visa sig att upplösningen kom att bli betydligt mindre blodig. Kontakterna med den undre världen hade så småningom kommit i gång och sporadiskt fortskridit per telefon. Bland annat fick universitetet tips som ledde till att stölden av ett stort antal persondatorer från Kemicum kunde klaras ut. Polisens energiska rader ledde till irritation i kretsar som helst ville vara i fred. Enligt uppgift lär man vid en sådan husrannsakan förargat sagt ungefär så här: "Ja visst är vi tjuvar och halare men den där förbannade bibeln har vi inget med att göra så lämna oss i fred." Det pågick från första stund ett avancerat kriminalunderrättelsearbete och ett internt polisiärt samarbete under länspolismästarens ledning. I början av maj hade polisen vissa indikationer om att något kunde komma att hända och att man var på rätt spår. Förberedande åtgärder vidtogs genom bl. a. Kjell Söderberg, underrättelsechef för länskriminalen i Uppsala och av Gunnar Hierner vid Rikskriminalpolisen. Polisen i Uppsala och Pelle Öhlund fick underhand veta att ett viktigt meddelande skulle komma under fredagen den 5 maj. Kl. 15 den dagen tog Pelle Öhlund emot ett telefonsamtal. Samtalet kunde senare hänföras till en telefonkiosk på Norr Mälarstrand i Stockholm. En soignerad stämma meddelade att ett intressant objekt skulle finnas i förvaringsbox 198 en trappa ned på Stockholms central. På begäran av Lars Nylén öppnade rikskriminalen i Stockholm boxen (sedan man först undersökt att det ej var en fälla och boxen minerad). I boxen fanns en kasse som innehöll en mindre kasse och ett stort kuvert. Materialet fördes oöppnat till polishuset i Uppsala av Ola Boija och Stefan Danielsson från rikskriminalen. Jag satt i mitt tjänsterum på Carolina och diskuterade bibliotekets ekonomi med några medarbetare när telefonen ringde på eftermiddagen den 5 maj. Det var Lars Nylén som sade "Jag skickar en polisbil. Jag har något att visa dig". - "Det låter hett" sade jag. "Ja det kan man lugnt säga", svarade länspolismästaren och lade på luren. När jag kom ned till polishuset visade det sig att man väntat på mig innan kriminaltekniker Bo Andersson i närvaro av bl. a. mig, Lars Nylén och Kjell Söderberg mycket varsamt packade upp innehållet i den bruna papperskassen som bar texten "Sue Row London". Jag identifierade silverpärmarna som låg i en brun papperspåse med blommig bård. De hade fått en obetydlig skada, som av ett hammarslag, i underkanten. Dubbelbladet låg mycket omsorgsfullt förpackat i ett stort gult vadderat och tillslutet kuvert. Det öppnades och bladet drogs ut. Jag identifierade även detta. Det föreföll helt oskadat. Med rörelse sågjag det 1500-åriga dubbelbladet av ett pergament som aldrig helt dör försiktigt börja böja upp kanterna i den torra och varma luften på polishuset. En

6 478 THOMAS TOTTIE tid utsattes för en pressmottagning. Jag ringde till bibliotekets handskriftschef, förste bibliotekarien Viveca Halldin Norberg. Pelle Öhlund, som också anlänt till polishuset, ringde till rektor Strömholm, som samma dag återkommit från en utländsk resa. Bägge kom till pressmottagningen i polishuset. Därefter for jag, Viveca Halldin Norberg och Pelle Öhlund i en polisbil med materialet upp till Carolina där Viveca tog över ansvaret för dubbelbladet och pärmarna. De låstes in med resten av manuskriptet på en plats som i princip är hemlig även inom biblioteket. Efter pressmottagningen reste jag och Pelle Öhlund ner till TV-huset i Stockholm där ABC gjorde ett stort nyhetsreportage med bilder även från polishuset i Uppsala. Även andra TV-kanaler skickade ut meddelandet som nästa dag slog igenom massivt i pressen. ABC följde upp reportaget med ett större program med vackra bilder från Carolina tisdagen den 9 maj. Lars Nylén meddelade att återlämnandet i och för sig inte hade fört fallet närmare när det gällde gripandet av förövarna men att polisen fortsatte arbetet. Själv var jag naturligtvis mycket lättad över att pärmen och dubbelbladet var lyckligt åter. I en intervju i TV sade jag att jag var tacksam att man varit förnuftig och inte förstört dessa kulturskatter utan återställt dem. På detta stadium ville dock inte Lars Nylén av utredningstekniska skäl göra några uttalanden om någon belöning utgått. (Så är det fortfarande. Inom polisen och universitetet är alla sådana uppgifter tills vidare sekretessbelagda.) Bibliotekets referenssektion gick även ut med ett nyhetsblad på Internet. Händelsen väckte stort internationellt intresse. På biblioteket var givetvis alla glada och en och annan tillät sig ett skämt. Utanför mitt kontor träffade jag på två bibliotekarier som diskuterade återlämnandet. "Var det inte märkligt", sa den ena, "att bibeln skulle komma tillbaka precis 30 dagar efter stölden?" - "Det var väl inget konstigt", sade den andra, "lånetiden är ju en månad." Den närmaste tiden efter stölden hölls Carolinas utställningssal stängd. Under tiden bytte vi ut dyrbarheter ur den stående utställningen mot faksimil eller något mindre värdefulla föremål samt såg över vår larmanläggning. Den första juni 1995 kunde salen åter öppnas lagom till sommarens turistsäsong. Sommarutställningen bestod av en redan tidigare öppnad utställning över Hogenskild Bielkes berömda 1500-talsbibliotek. Eftersom Silverbibeln endast visades i faksimil (vilket skulle visa sig innebära en ganska stor minskning av antalet sommarturister) hade vi ordnat en skärmutställning vid själva ingången som just belyste kuppen mot Silverbibeln. I mitten stod en TV-monitor som visade de olika TV-reportagen. Programmen hade älskvärt tillhandahållits av Olle Andersson och ABC:s redaktion. Utställningen öppnades av Lars Nylén med ett anförande som sedan trycktes i Biblioteksbladet under rubriken "den fräcka smash- och grab-kuppen mot silverbibeln fick vreden att brinna hos justitia!". (BBL 1995:5, s. 146 &148). Artikeln återgavs i delvis utökad och förändrad form

7 KUPPEN MOT SILVERBIBELN 479 Lars Munkhammar (till vänster) och Thomas Tottie glädjer sig åt att de stulna delarna av Silverbibeln är åter på Carolina. Foto: Jan-Olof Lavemark, Uppsala universitetsbibliotek under rubriken "Kuppen mot Silverbibeln" i tidskriften Aktuell Säkerhet (4/95, s ). Lars Nylén underströk bl. a. att stölder av konst- och kulturföremål och s. k. "art-napping" är ett av nutidens stora internationella brottsproblem. Han påpekade även att stölder av nationella konstskatter numera också tagits upp på FN:s lista över allvarliga, internationella brott. I samband med öppnandet av utställningen dekorerades Lars Nylén med Uppsala Studentkårs förtjänsttecken som just består av en miniatyr av Silverbibelns pärmar i ett tvåfärgat band. RÄTTSLIGT EFTERSPEL Lars Nylén påpekade i sitt tal att rånarna ännu ej kunnat gripas men att polisen hade starka förhoppningar att man skulle kunna klara upp brottet. Bakgrunden till dessa förhoppningar var att två sötare den 9 maj - fyra dagar efter att Silverbibelns delar återställts! - genomfört en sotning i en fastighet på Angskärsgatan 3 på Gärdet i Stockholm. I en sotningslucka i ett utrymme på fastighetens vind gjorde de två männen ett sensationellt fynd

8 480 THOMAS TOTTIE av en kasse som innehöll bl a 120 falska tusenkronorssedlar, två burkar tårgasspray och två fotografier av Silverbibelns pärmar utlagda på en blåröd frottéhandduk på ett parkettgolv vid ett exemplar av Dagens Nyheter. När polisen fick höra om fyndet genomförde man dörrknackning i lägenheterna påängskärsgatan 3.1 en lägenhet på sjätte våningen bodde Katinka Carlsson Siesage (född 1972) som var sambo med Jeffrey Sjöbeck (född 1973). Den senare var välkänd från polisens straffregister där han fr.o.m. 18-årsåldern förekom under fem avsnitt. Han hade bl. a. dömts för stöld, häleri, samt misshandel och hot mot tjänsteman. Polisen bedrev spaning mot dem båda och intresserade sig även för en butik med modekläder som Katinka Carlsson Siesage drev på Malmskillnadsgatan. Butiken frekventerades av personer som var välkända av polisen. Sjöbeck flyttade vid denna tid till en kamrat, Viktor Heinerö (född 1972), som då bodde i Johanneshov. Även Heinerö var välkänd från polisens straffregister. Han hade bl. a. dömts för grov stöld samt för häleri och rattfylleri. Polisen gjorde husransakan i bägge lägenheterna. I lägenheten på Ängskärsgatan återfanns bl. a. en svarthårig hund vars hår stämde överens med den DNA-analys polisen låtit utföra på KTH av två hundhår återfunna i den återlämnade silverbibelspärmen. En skada på parkettgolvet överensstämde även med en skada som återfanns på de två fotografierna. Hos Heinerö återfanns bl. a. en blåröd handduk av samma utseende som den som fanns på fotografierna av Silverbibeln. Vidare fanns här en omfattande utrustning som tre rånarluvor, en pistol med avfilat tillverkningsnummer, en signalpistol, en kommunikationsradioapparat, två overaller från Vägverket, svetsutrustning, bultsax, tre större och två mindre bräckjärn, spikklubba, knivar m.m. Sjöbeck anhölls i sin frånvaro misstänkt för stöld av Silverbibeln och greps den 14 juni. Vid en poliskonfrontation utpekades Sjöbeck jämte ytterligare en av de uppställda personerna av ett vittne från Carolinas visningssal som mycket lik en av de två rånarna. Då vittnet hänvisade till två personer (varav en var en polisman snarlik Sjöbeck) ansåg dock åklagaren ej att han kunde använda vittnesmålet. Åtalspunkten ändrades till misstanke om grovt häleri. Han kvarhölls i häktet t.o.m. den 13 juli Hans fingeravtryck återfanns på föremål som låg i kassen med Silverbibeln i sotningsluckan. Heinerö satt anhållen och häktad misstänkt för förberedelse till grovt rån från den 13 juni till den 16juni Carlsson Siesage satt anhållen från den 14 t.o.m. den 16 juni 1995 misstänkt för häleri. Sedan hon under förundersökningen medgivit att hon fått två burkar tårgasspray av Sjöbeck och förvarat den ena i sin lägenhet och den andra i sin butik ändrades motiveringen till misstanke för olaga vapeninnehav. Det noterades även att Silverbibeln återlämnats i en kasse från London som var ovanlig i Sverige men förekom i Carlsson Siesages butik. Av olika skäl drog förundersökningarna ut på tiden. Målet kom först upp i Stockholms tingsrätt den 16 september Både jag själv och Pelle

9 KUPPEN MOT SILVERBIBELN 481 Öhlund deltog som åhörare i rättegången ganska nyfikna på att se de olika aktörerna. Domare var Anna Espmark. Staten företräddes av kammaråklagaren Johnny Järlefält. Advokat Per Liljekvist var offentlig försvarare för Jeffrey Sjöbeck och Katinka Carlsson Siesage medan advokat Rune Ek fyllde motsvarande roll för Viktor Heinerö. I korthet kan sägas att de åtalade endast medgav sådant där den tekniska bevisningen var så stark att ett bestridande var omöjligt. Sjöbeck erkände sålunda att han i slutet av april ej kunnat hindra fotografering av Silverbibeln i sin flickväns våning. Fotograferingen hade skett mot hans vilja av två personer som kommit upp till våningen och vars namn han ej vågade uppge. Handduken hade lagts dit av honom för att skydda silverpärmarna. På de två männens och ytterligare en mans begäran hade han också den 5 maj i sin flickväns butik tagit emot silverbibelsdelarna och placerat dem i en förvaringsbox på centralstationen. Han hade aldrig hört att det var förbjudet att återställa stöldgods! Mellan den 5 och 9 maj blev han på nytt kontaktad av två av de tre män han tidigare varit i kontakt med angående Silverbibeln. Han blev tillfrågad om han kunde förvara pengar åt dem och fick en Statoilkasse med pengar och tårgasburkar. Han hade trott att det var frågan om obeskattade pengar. Hur bilderna av Silverbibeln kommit med förstod han ej. Den 9 maj när han skulle resa och köpa kläder till butiken i London tillsammans med Katinka hade han lagt kassen i sotningsluckan som var ett gömställe som han visste att hans uppdragsgivare kände till. Heinerö hade också mycket fantasifulla förklaringar rörande det material som återfunnits hos honom. Pistolen hade kvarlämnats utan hans vetskap av en god vän, Andreas Hoffstedt, som vid tiden för rättegången avtjänade ett sjuårigt fängelsestraff för grovt rån. I efterhand hade denne medgivit detta för honom. Signalpistolen hade han fått av en god vän på 80-talet innan vapnet var licensbelagt. Två av rånarluvorna hade han anskaffat för en filminspelning som hans syster ledde där han skulle spelat rånare. De hade visserligen ej kommit till användning men han hade aldrig hört att det var förbjudet att spela med i en film. Den tredje luvan hade han tänkt använda vid snowboardåkning. Overallerna från Vägverket hade han funnit i en container. Han visste inte att de var stulna. Svetsutrustningen hade han lånat av en kamrat för att laga sin bil. Bräckjärnen behövde han för att renovera sitt badrum. Inget av materialet var anskaffat som hjälpmedel för brott. Katinka Carlsson Siesage som under förundersökningen medgivit att hon mottagit två burkar tårgasspray av sin pojkvän ändrade det till att burkarna innehållit pepparspray. Sådant spray fyller samma funktion men är ej förbjudet att inneha. Tingsrätten avgav sin dom den 11 oktober I sin sammanfattning framhöll rätten att Sjöbecks berättelse saknade trovärdighet. Rätten fann vid en samlad bedömning att den tekniska bevisningen och Sjöbecks egna

10 482 THOMAS TOTTIE uppgifter bortom alla tvivel styrkt åklagarens anklagelse för grovt häleri och olaga vapeninnehav. Rätten dömde Sjöbeck till två års fängelse. Sjöbeck hade under förundersökningen erkänt att han köpt och till sin flickvän överlåtit två burkar tårgasspray. Carlsson Siesage hade också medgivit att hon erhållit två sådana burkar exakt likadana och av samma märke som visats henne vid förhören. Rätten satte ej tilltro till senare uppgifter av de två svarande att det skulle rört sig om pepparspray. Tingsrätten dömde Katinka Carlsson Siesage för olaga vapeninnehav till femtio dagsböter å trettio kronor. Tingsrätten fann ej heller Heinerös förklaring till innehavet av tre rånarluvor övertygande och ansåg det uteslutet att han ej skulle känt till pistolens existens. Han skulle därför dömas för olaga vapeninnehav. Även om en del av de övriga föremålen kunde ha legal förklaring fann dock rätten att antalet föremål användbara som hjälpmedel för brott var av sådan beskaffenhet att innehavet måste anses utgöra förberedelse till stöld som var att anse som grov. Tingsrätten dömde Heinerö till fängelse i fyra månader. Jeffrey Sjöbeck och Katinka Carlsson Siesage överklagade respektive domar till Svea Hovrätt. När förhandlingarna togs upp i april 1997 infann sig dock endast Carlsson Siesage medan Sjöbeck uteblev. Den senare greps dock i juni 1997 anklagad för två tidigare brott nämligen häleri i samband med ett rån vid Sundbyholms travbana den 13 augusti 1996 och grov stöld i Stockholm den december samma år. Han häktades vid Eskilstuna Tingsrätt samma månad och satt häktad under tiden 13 juni-10 juli Under denna tid kunde målet om Silverbibeln slutföras av Svea Hovrätt som delade tingsrättens bedömning och menade att Jeffrey Sjöbeck gjort sig skyldig till ett utomordentligt allvarligt häleribrott. Påföljden blev densamma som i Stockholms Tingsrätt dvs. fängelse i två år. Däremot frikände hovrätten såväl Sjöbeck som Carlsson Siesage för olaga vapeninnehav av tårgasspray. Det senare innebar att Carlsson Siesage undslapp tingsrättens dom om dagsböter och befriades från att betala avgift till brottsofferfonden och del av rättshjälpskostnader. Sjöbeck har den 29 juli 1997 överklagat sin dom till Högsta domstolen. HD behandlade ärendet den 24 september varvid man ej lämnade prövningstillstånd. Den tidigare domen stod därvid fast. DEN NYA UTSTÄLLNINGSSALEN Silverbibelsdelarna var alltså lyckligt tillbaka redan våren 1995 och i varje fall var vissa av förövarna gripna och dömda under 1996 och Redan från början ställdes dock frågan hur bibliotekets utställningsverksamhet skulle kunna fortsätta och under vilka former. Torsdagen den 6 april dagen efter kuppen - samlades en liten arbetsgrupp på mitt tjänsterum

11 KUPPEN MOT SILVERBIBELN 483 för att diskutera åtgärder på kortare och längre sikt. På kort sikt var vi överens om att öppna utställningssalen så snart som möjligt sedan vissa original bytts ut mot kopior och faksimil och larmsystemet setts över. Som framgår ovan kom utställningsverksamheten även i gång redan före sommaren. På lång sikt var vi inställda på att radikalt förbättra säkerheten i utställningssalen så även dyrbara original kunde exponeras. Detta arbete borde ske i nära samarbete med polismyndigheter och annan expertis. Den som kom att leda detta projekt var bibliotekets säkerhetschef Lars Munkhammar. Projektet att omskapa utställningssalen och samtidigt se över hela den permanenta utställningen både med avseende på innehåll och presentation skulle visa sig taga ca två år. Redan i början av hösten 1995 var det uppenbart att projektet även skulle draga kostnader i miljonklass. På min anhållan beviljade rektor Strömholm i augusti kronor till den löpande projekteringen. De planer som växte fram i nära samarbete med expertis inom såväl rikspolisstyrelsen, polismyndigheten i Uppsala och Riksantikvarieämbetet var en utställningssal i säkerhetsklass med det s.k. Guldrummet på Historiska museet i Stockholm. Sommaren 1996 lånade biblioteket från Göteborg en säkerhetsmonter av samma typ som i Guldrummet, dvs. en mycket kraftig konstruktion med tjocka pansarglas, och ställde på nytt ut ett dubbelblad ur Silverbibeln samt orginalpärmarna av silver. Våren 1996 var planerna så långt framskridna att realistiska kostnadskalkyler kunde göras. Ett överslag visade på kostnader på ca 2,4 miljoner kronor. (Kostnaderna skulle sedan stiga ytterligare något.) Jag beslöt mig för att innan jag avgick som överbibliotekarie efter 18 år försöka lösa även denna finansieringsfråga. Efter diverse sonderingar uppsökte jag rektor Strömholm den 6 mars med ett förslag till skrivelse till Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse med en anhållan om ett bidrag på 2 miljoner. Skrivelsen, som avgavs i rektors och mitt namn samma dag, fick en positiv behandling i stiftelsen. Den formella bekräftelsen på ett beviljat belopp om två miljoner kronor jämte s. k. högskolemoms diariefördes på universitetet den 10 juni lagom för att även jag skulle hinna skriva ett tacksamt brev före min avgång den 30 juni. Hösten 1996 skedde en upphandling av utformningen av den nya salen. Som arkitekt valdes Pietro Raffone vid Arkitekturkompaniet AB i Göteborg. Arbetet sattes genast igång med att realisera planerna samtidigt som arbetsgruppen för urval och presentation av den nya permanenta utställningen fullföljde sitt arbete. Säkerhetskonstruktionerna kom att utföras av säkerhetskonsult Thems Busk vid Nora Säkerhetsutveckling AB. Ett gott samarbete etablerades med säkerhetsexperter och konstruktörer som arbetat med Guldrummet vid Historiska museet. De kraftiga montrarna beställdes från Plåtspecialisten i Örebro AB. Byggprojektledare var Mats Broms. Själva ombyggnaden gjordes av Siab AB i Uppsala. Att här närmare beskriva den nya utställningssalen skulle föra för långt. Den beskrivningen är värd en

12 484 THOMAS TOTTIE särskild uppsats. Jag nöjer mig med att säga att Carolinas tidigare så ljusa men sårbara visningssal har förvandlats till en mörk skattkammare där dyrbarheterna glimmar i en diskret belysning bakom tjocka pansarglas och där Silverbibeln - eller rättare sagt delar av den - har fått ett eget rum eller krypta. Återinvigningen av Carolinas utställningssal skedde med ett invigningstal av rektor Strömholm onsdagen den 23 maj Salen innehöll då såväl den nya permanenta utställningen med klenoder ur Carolinas samlingar som en mindre minnesutställning över Erik Gustaf Geijer och Malla Silfverstolpe. LITTERATUR OM SILVERBIBELN Litteraturen om Silverbibeln är mycket omfattande. En sammanfattning över bibelns historia finns i Tönnes Klebergs fina lilla skrift CodexArgenteus. Silverbibeln i Uppsala (3:e uppl. 1981). Här finns även en selektiv bibliografi. Litteratur om Silverbibeln finns även förtecknad i Åke Davidssons Litteratur om Uppsala universitetsbibliotek och dess samlingar, Uppsala 1977, och dess supplement Av senare verk kan nämnas Lars Hermodssons Goterna: ett krigarfolk och dess bibel, Stockholm Silverbibelns text är utgiven i olika editioner. Den senaste och viktigaste är den som utgavs 1927 med förord av Anders Grape och fotografisk teknisk assistans av The Svedberg. Kuppen mot Silverbibeln föranledde, som ovan nämnts, ett mycket stort antal tidnings- och tidskriftsartiklar. Under tiden april-december 1995 noterade Uppsala universitetsbibliotek 530 huvudsakligen svenska artiklar. Därtill kom ett stort antal utländska. På Internet finns en särskild från Finland redigerad databas kallad Database ofthe Gothic Language där även stölden noterades. Uppgifter om stölden spreds även via bibliotekets egen hemsida liksom via den svenska polisen och Interpols databaser. Lars Nylén har, utöver tidigare nämnda artiklar, även skrivit en uppsats - Tillgreppet av Silverbibeln - i Nordisk kriminalkrönika 1997, s I bokform kom stölden att nämnas av bl. a. Lars Munkhammar i artikeln Thieves in the Library som publicerades i en festskrift till mig samma sommar. (Servingthe Scholarly Community. Essays on Tradition and Change in Research Libraries. Presented to Thomas Tottie onjuly3rd, Uppsala 1995, ) Själva kuppen kom egendomligt nog att sammanfalla med att Lars Munkhammar läste korrektur på sin artikel och uppgifterna kunde arbetas in som ett post scriptum. Munkhammar förbereder för närvarande en mera omfattande populärhistorisk bok om Silverbibeln.