Kyrkan himlen på jorden Kyrkan som liturgi Kyrkan som Kristi kropp

Transkript

1 Ortodoxa kyrkan Kyrkan himlen på jorden Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike (Luk 22:30) Kyrkan som liturgi När lärjungarna vid ett tillfälle började tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste, gav dem deras Mästare ett himmelrikets omvända perspektiv. Han lät dem ana kallelsen i den Kyrka, som Han själv som huvud gör helig och hel (katolsk), och i vilken de med Honom som förebild jag är mitt ibland er som tjänare (Luk 22:27) skulle förverkliga sin apostoliska kallelse. Bilden är en liturgisk bild, bilden av tjänandet vid bordet, i vilken Ortodoxa Kyrkan igenkänner bilden av den Gudomliga Liturgin, vars mittpunkt är Jesus Kristus, Guds Son, som offrar och som offras, som mottar och som utdelas Guds Lamm, som bryts och dock icke delas, som alltid äts och dock icke förtärs, men som helgar dem som blir delaktiga därav. 1 Löftet om måltiden vid Herrens bord, i Hans Rike, är Guds löften om det nya livet, den nya himlen och jorden, som börjar här och nu, men som har sin fullbordan i framtidens eskaton (Guds tillkommande rike). När man efter den svåra perioden av förföljelse i det ateistiska Sovjetunionen frågade en ryskortodox biskop hur Kyrkan överhuvudtaget lyckades överleva, förväntade man sig kanske berättelser om konkreta överlevnadsstrategier, kamp mot regimen och hemlig underjordisk verksamhet. Svaret blev dock överraskande kort och enkelt: Vi firade den Gudomliga Liturgin. Biskopens korta svar ger en tydlig, samtidigt en mysteriös avspegling av ortodox kristen kyrkosyn och ortodoxt kyrkoliv. Den Gudomliga Liturgin, med sitt eukaristiska frambärande, med sin theandriska (gudomligt-mänskliga) interaktion, är det sanna ikoniska uttrycket för Kyrkans väsen. Liturgin uppenbarar och manifesterar genom sin Eukaristi tydligast detta heliga Mysteriums realitet. Liturgin möjliggör för den dödliga människan (och genom henne den förgängliga skapelsen) delaktighet i och en försmak av Rikets eviga och oförgängliga frukter. Kyrkan som Kristi kropp Aposteln Paulus skriver: han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste (Kol 1:18). Ortodox Tradition ser Kyrkan som Kristi kropp par excellence. Helige Johannes Chrysostomos frågar retoriskt: Kan det finnas någon åtskillnad mellan huvudet och kroppen!? Och den store kyrkofadern fortsätter: Nej, då den minsta klyfta skulle innebära vår död! 2 Även kyrkofadern Augustinus understryker tydligt oskiljaktigheten mellan Kristus och Kyrkan: Låt oss jubla och tacka, ty 1 Ur Den Gudomliga Liturgin. 2 St.John Chrysostom, Homilia VIII:11 1 Corinth: The Nicene and Post-Nicene Fathers, Vol.XII. T & T Clark, Edinburgh / Eerdmans Publ.Co, Grand Rapids, Michigan (1889) 1989 (PG, Patrologia graeca, 61, 72).

2 vi har inte bara blivit kristna, utan även Kristus. Han är huvudet, vi är kroppen. Människans helhet utgörs av Honom och oss tillsammans. 3 Som Kristi kropp är Kyrkan, i likhet med sitt huvud, helig och fläckfri. Hon existerar samtidigt både i himlen och på jorden. Hennes synliga, jordiska verklighet (in statu viae) och hennes himmelska, osynliga verklighet (in statu patriae) sammanfaller och är oskiljaktigt förenade till en enhet, i likhet med de gudomliga och mänskliga naturernas oskiljaktiga (men osammanblandade) förening i Jesu Kristi person. Den osynliga Kyrkan synliggörs och närvarandegörs genom den synliga. I den synliga Kyrkans Liturgi, som firas i gemenskap med den osynligas, närvarandegörs och levandegörs Ordet genom Den Helige Ande, på samma sätt som Ordets, Herren Jesu Kristi Kropp och Blod närvarandegörs och levandegörs vid det eukaristiska frambärandet av bröd och vin, samt gör oss jordfödda människor delaktiga av Himmelriket och Guds oskapade nåd. Den grekiske teologen Ioannis Karmiris sammanfattar: Den heliga Eukaristin är mittpunkten för enheten mellan Kristus och de kristna inom Kyrkans kropp. Ty genom den (Eukaristin) uppenbaras Kyrkan i Kristi kropp och i Den Helige Andes gemenskap, och den nutida tidsåldern och världen förenar sig med den kommande, den jordiska Kyrkan med den himmelska. I den heliga Eukaristin dväljes hela Kristi kropp. 4 Kyrkans närvaro i världen är tydligast betonad genom Guds enfödde Sons människoblivande. Han, Gud av evighet, antar till fullo människonaturen, för att genom Den Helige Ande gudomliggöra den och föra den från dödsskuggans dal till det eviga livet hos Fadern. Han som evigt föds av en himmelsk Fader utan moder, föds genom Den Helige Ande i tid och rum av en jordisk moder utan fader. 5 Som Theotokos (Gudaföderska) är Jungfru Maria den som i sitt sköte bär Honom som omfattar och uppehåller allt skapat. Hon föder kroppsligen Honom som skapat allt. Hon föder den ende syndfrie och odödlige till den syndiga och dödliga tillvaron, för att Han genom sin död ska befria människan från syndens band och dödens tyranni. I detta under av Guds heliga människoblivande framstår även Jungfru Maria, Guds Moder genom vilken Guds Son antar människonaturen som en sann bild av Kyrkan, Kristi kropp. Helige Kyrillos av Alexandria säger: Hon är den heliga Kyrkan, 6 och i sin rika hymnologi hyllar Kyrkan Guds Moder bland annat som Den som bär Bäraren av allt; Stjärnan som förebådar Solen; Skötet däri Gud vart kropp; Den himmelska stegen på vilken Gud nedsteg; Bron som leder de jordfödda upp till himlen. 7 Kyrkan som gemenskap Kyrkan är en gemenskap, koinonía, samlad kring Jesus Kristus, Guds Son, organiskt sammanvuxen med Honom, för att av Honom, genom Den Helige Ande, frambäras till Fadern och Den Heliga Treenighetens liv, något som förverkligas i Liturgins eukaristiska gemenskap och frambärande. Aposteln Paulus liknar relationen mellan Kristus och Kyrkan vid den 3 St.Augustine, Evangelium Joannis tract. XXI, 8: The Nicene and Post-Nicene Fathers, Vol. VII. T & T Clark, Edinburgh / Eerdmans Publ.Co, Grand Rapids, Michigan (1888) Ioannis Karmiris, Sōma Christou ho estin hē Ekklēsia. Ekklesia 39 /1962/ Ortodoxa Aftongudstjänsten, Oktoechos, Theotokion, Ton 3. 6 PG 77: Ur Akathisten till Den Allraheligaste Gudaföderskan Tito Collianders övers.

3 mellan en brudgum och en brud (Ef 5:32) Brudgummen som frambär bruden i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri (Ef 5:27). Kyrkans gemenskap vilar på en trinitarisk grund. Hon har en trinitarisk urbild. Hon är ikonen, avbilden, av den gemenskap som råder i den eviga, kärleksfulla relationen mellan Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Kyrkan är en, helig, katolsk och apostolisk gemenskap. Församlad kring sin biskop är varje lokalkyrka avbilden av det kring Kristus församlade folket, och utgör uppfyllelsen av de fyra nämnda kännetecknen. Kyrkan (Ekklesía) är just allas samling till en enhet kring Kristus av helige Kyrillos av Alexandria kallad ett samlingens mysterium (mysteríon tes sýnaxes). Helige Ignatios av Antiokia skriver i sitt brev till smyrnierna: Ni skall alla följa biskopen liksom Jesus Kristus följer Fadern, och presbyteriet liksom apostlarna. För diakonerna skall ni visa vördnad liksom för Guds bud. Utan biskopen skall ni inte företa er något som hör till kyrkan. Den eukaristi skall anses giltig som förrättas av biskopen eller någon som han förordnar. Där biskopen visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är. 8 Genom sitt ämbete är biskopen garanten för kanoniciteten, katoliciteten och kontinuiteten i den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan, vars fullhet finns i det troende folkets samling kring honom. Enligt ortodox uppfattning är Kyrkans katolicitet inte en benämning av hennes universalitet och kvantitet. Dessa är endast konsekvenser eller manifestationer av hennes liv och mission i världen, medan katoliciteten, liksom för de första kristna, avser Kyrkans ortodoxi. 9 Den egentliga betydelsen av ordet katolsk (kathólike av kathólou) i relation till Kyrkan avser den inre helheten och fullheten av Kyrkans liv, till skillnad från heresier och schismer som endast, på sin höjd, omfattar trons och helhetens delar och fragment. 10 Den Katolska Kyrkan (Ekklesía Kathólike) var i begynnelsen (Rom 16:23) liksom hon även vid tidens ände mycket väl kan bli en liten utvald skara (Luk 12:32; 18:8). En lokalkyrka lever aldrig isolerad, utan i organisk gemenskap med andra lokalkyrkor. Trons enhet och gemenskap, som tydligast manifesteras i den eukaristiska gemenskapen, synliggörs genom biskopen, som själv är infogad i den apostoliska successionen, d.v.s. den levande, kanoniska kontinuiteten av handpålagda biskopar, som rakt nedstiger till Kristi egna apostlar. Biskopen är det sanna uttrycket för gemenskapen med andra lokalkyrkor inom en region, liksom med den universella Kyrkan, på alla platser och i alla tider, i överensstämmelse med Apostlarnas 34:e kanon: Varje folks biskopar bör bland sig utse en främste som sitt huvud, så att de inte företar sig något viktigt utan hans vetskap, utan var och en skall handha endast sådant som rör hans eget stift och dess orter. Men må heller inte den främste bland biskoparna göra något utan de övriga biskoparnas vetskap. Ty så uppnås endräkt, och så förhärligas Gud genom Herren i Den Helige Ande Ignatius brev till smyrnierna 8:1: De Apostoliska fäderna, Verbum, Stockholm Georges Florovsky, Bible, Church, Tradition. Nordland Publishing Co, Belmont, Massachusetts 1972, s För en god etymologisk utläggning av begreppet katolsk, dess ursprung hos Aristoteles och i den grekiska filosofin samt Kyrkans anammelse av begreppet se: Metropolitan Ioannis of Pergamon (Zizioulas), The Unity of the Church in Eucharist. HCOP, Nikodim Milas, Pravila (kanones) Pravoslavne Crkve. (Novi Sad 1895), Istina, Beograd/Sibenik Engelsk översättning av Apostoliska kanon (Henry R Perceival, 1899)

4 En främste, en primus, behövs för att sammanfatta, representera och handha initiativansvaret i en regional kyrkogemenskap, liksom i Kyrkans universella gemenskap. En primus kan, enligt ortodox kyrkosyn, aldrig ses som ontologiskt knuten till ett särskilt biskopssäte. Den hedersställning som Rom och Konstantinopel, det nya Rom, fick i den gamla pentarkin 12 i egenskap av rikets huvudstäder definieras av det ekumeniska kyrkomötet i Chalcedon (år 451), kanon 28: Fäderna gav tronen i det gamla Rom rättmätiga förmåner, därför att staden var en regerande stad. I efterföljd av samma principer har etthundrafemtio mest gudsälskande biskopar tillerkänt det nya Roms allraheligaste tron likvärdiga förmåner, genom bedömningen att staden, som värdigas att hysa en kejsartron och en senat och som åtnjuter samma förmåner som gamla Rom, i kyrkliga angelägenheter upphöjs till den andra platsen, omedelbart efter det (gamla Rom). 13 Som Apostlarnas kanon anger, äger den universella Kyrkans primus heller inget jurisdiktionellt primat, ingen oinskränkt överhöghet, över sina ämbetskollegor. Han är en främste bland gelikar, en primus inter pares som presiderar, först och främst inom sin egen lokalkyrkas område, men även över den universella kärleksgemenskapen i frågor som rör hela Kyrkans gemenskap, hela Kyrkans ordning (táxis). 14 Så mottas, i enlighet med Apostlarnas kanon, det enskilda av det universella och det universella av det enskilda en avspegling av den gudomliga urbilden i Guds treeniga väsen. Liksom varje Person i den treeniga Gudomen rymmer Gudomens fullhet, rymmer även lokalkyrkan, samlad kring sin biskop (Kristi avbild), Kyrkans helhet och fullhet. Denna helhet och fullhet, denna katolicitet, uttrycker hon och manifesterar tillsammans med de övriga kyrkorna i samma region, liksom i Kyrkans universella gemenskap. Den franske ortodoxe teologen Olivier Clément skriver: Deras (lokalkyrkornas) gemenskap är en sann eukaristisk väsensenhet som garanteras av trons och biskopsämbetets identitet, genom varje biskops två oskiljaktiga uppdrag: att styra lokalkyrkan och att, genom kommunionen med andra biskopar, uttrycka den universella Kyrkans enhet det enskilda i det universella och, därigenom, det universella i det enskilda. Varje kyrka har ett ansvar för de andra (kyrkorna), i det hon mottar deras vittnesbörd och erbjuder i sin tur sig själv att mottas av dem. Denna kontinuerliga ömsesidighet bekräftar att de är Kyrkan, i individuell och kollektiv bemärkelse. 15 Kyrkan som himlen på jorden Kyrkan är himlen på jorden. Helige Ireneos av Lyon kallar Kyrkan en paradisträdgård planterad på jorden. 16 Enligt Metropoliten Ioannis (Zizioulas) av Pergamon räcker Kyrkan ut sina grenar över jorden, medan hon med sina rötter vilar i eskaton (i Guds Rike). 17 Ortodox 12 Benämningen för den efter hedersställning rangordnade gemenskapen mellan den tidens fem stora kyrkocentra: Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem. 13 The Seven Ecumenical Councils, The Nicene and Post-Nicene Fathers (Second series), Vol. XIV. T & T Clark, Edinburgh / Eerdmans Publ.Co, Grand Rapids, Michigan (1889) Se Helige Ignatios av Antiokia hälsningsord till kyrkan i Rom. Ignatius brev till romarna: De Apostoliska fäderna, Verbum, Stockholm Olivier Clément, You Are Peter. New City Press, New York 2003, s St.Ireneus, Adversus haereses V, 20:2: The Ante-Nicene Fathers, Vol. I. T & T Clark, Edinburgh / Eerdmans Publ.Co, Grand Rapids, Michigan (1885) John D. Zizioulas, Being as Communion. St. Vladimir s Seminary Press, Crestwood, New York 1985, s. 59.

5 Tradition ser Kyrkan främst ur det eskatologiska perspektivet. Kyrkan är det nya livets, Guds Rikes, förening med tid och rum. Genom Inkarnationens under möts i Jesu Kristi person det sant och fullt gudomliga med det sant och fullt mänskliga (utan sammanblandning, utan förvandling, oupplösligt, oskiljaktigt), något som av nåd gör människan delaktig av gudomlig natur (2 Petr 1:4). Inkarnationen möjliggör och anmodar att Guds Rikes hemligheter materialiseras i rika och vackra liturgiska och sakramentala uttryck, något som tydligt igenkänns i helheten av den Ortodoxa Kyrkans liv. Syftet med dessa uttryck av skönhet är inte att endast symbolisera viktiga händelser eller enbart aktualisera något som är frånvarande. Inte heller att ihågkomma eller konservera något historiskt förgånget, utan för att, tvärtom, ikoniskt närvarandegöra framtiden, Rikets hemligheter, och möjliggöra vår delaktighet i dem, här och nu. I det jordiska sanna, goda och sköna något som förtydligas i Guds människoblivande avspeglas dessa Guds Rikes hemligheter. Genom sin död, sitt nedstigande till dödsriket och sin uppståndelse i härlighet uppfyller Kristus hela kosmos med det nya livets verklighet. Detta Guds Rikes närvaro i tid och rum fullbordas och upplivas genom Den Helige Andes nedstigande över apostlarna och Kyrkan. Den Helige Ande, Herren och Livgivaren, gör Guds Rike närvarande i tid och rum Han gör det till en närvarande framtid. Den Helige Andes närvaro gör Kyrkan till en kontinuerlig Pingst, en kontinuerlig Theofania (Gudsuppenbarelse), en kontinuerlig Transfiguration (Förklaring). Helige Ireneos av Lyon sammanfattar: Där Kyrkan är, där är Guds Ande, och där Guds Ande är, där är Kyrkan, och all slags nåd; och Anden är sanning. 18 / Kyrkan som kosmos Hon (Kyrkan) skapades först av alla ting / / och för hennes skull har världen skapats. 19 Utifrån det i Ortodoxa Kyrkan tydligt närvarande kosmiska perspektivet finns Kyrkan ontologiskt redan i Den Heliga Treenighetens rådslut, ekonomia, att frambringa skapelsen. Kyrkan finns i den goda skapelsen, i vilken människan, skapad till Guds avbild, till att vara Gud lik (1 Mos 1:26), skapas och sätts som en skapelsens förvaltare, en slags medlare mellan Skaparen och det skapade. Människan är en skapelsens mikrokosmos som i sig sammanfattar och i tacksägelse, eucharistia, frambär hela skapelsen till Gud. Helige Maximos Bekännaren ser även människan som en mystisk kyrka i världen. Omvänt ser han kosmos och Kyrkan som en makranthropos, en universell människa. Parallellerna finns i harmonin, helheten och enheten mellan kosmos synliga och osynliga element, dito den synliga och osynliga Kyrkan, samt kroppen och själen som det synliga och osynliga i människan. 20 Vi frambär Dig Ditt eget av Dina egna gåvor, å allas vägnar och för alla 21 är ord genom vilka Guds folk i Liturgin utövar sin mikrokosmiska, eukaristiska kallelse, i det vi frambär gåvor av bröd och vin inför Gåvogivaren, för att av Fadern, genom Den Helige Ande, få motta Guds Sons sanna Kropp och Blod till syndernas förlåtelse och till evigt liv. Liturgins 18 St.Ireneus, Adversus haereses III, 24:1: The Ante-Nicene Fathers, Vol. I. T & T Clark, Edinburgh / Eerdmans Publ.Co, Grand Rapids, Michigan (1885) Hermas Herden 8:1: De Apostoliska Fäderna. Verbum, Stockholm St. Maximus the Confessor, The Church, the Liturgy and the Soul of Man - The Mystagogia. St.Bede s Publications, Still River, Massachusetts Ur Den Gudomliga Liturgin.

6 uppmaning Låt oss anbefalla oss själva, varandra och hela vårt liv åt Kristus vår Gud 22 visar på allas samhörighet, alltings helhet, den återställda gemenskapen mellan det skapade och Skaparen i Gudamänniskan Jesus Kristus. Den liturgiska och eukaristiska verkligheten förenar oss med himmelrikets helhet och harmoni. Men den förenar oss i lika hög grad med det skapade, och gör oss till rättvisans, fredens och kärlekens redskap i en kaotisk och söndrad värld. Som Guds barn är vi kallade att visa på Guds Rike mitt ibland oss, den verklighet som den Gudomliga Liturgin ömsom tydligt ömsom hemlighetsfullt låter oss bli del av, så att vi i vår Herres Jesu Kristi efterföljelse, genom Den Helige Andes kraft, kan vara goda tjänare, goda förvaltare och frambärare av skapelsen till Fadern och Den Heliga Treenigheten. En inte alltför ovanlig erfarenhet, som en ortodox kristen gör i sin delaktighet i den Gudomliga Liturgin, är att uppleva sig transfigurerad, förklarad en erfarenhet lik den som de tre utvalda apostlarna upplevde i mötet med sin förklarade Mästare på berget Tabor. Väl ute i världen, liksom nedstigna från Förklaringsberget till en efterliturgisk tjänst, finner vi lättare den inneboende godheten i allt. Vi anar Skaparens spår i det skapade, liksom hela skapelsens förening i Skaparen, genom Sonen som antog materia, och i den Helige Ande som levandegör föreningen mellan den Oskapade och det skapade. Mötet med den gudomliga verkligheten verkar helande på den inneboende avbilden i människan. Mötet med Urbilden betonar avbildens kallelse i världen att verka för sin nästa och för hela sin omvärld. Det är genom Guds nåd, som kommer från Fadern genom Sonen i Den Helige Ande, som människorna är givna gåvan att följa sin Herre Jesus Kristus, genom att finnas till för varandra i en självuppoffrande kärlek, genom att bejaka freden och rättvisan i samverkan för skapelsens helande och återställande. (Från den Ortodoxa konsultationen om synen på skapelsen: 34, Sofia 1987) 23 Kyrkan som sakrament Aposteln Paulus skriver: Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus (Fil 3:20). Genom sin Liturgi gör Kyrkan detta vårt hemland närvarande i världen, och möjliggör vårt medborgarskap i det redan här och nu. Kyrkan är i sig det stora frälsningsbringande Sakramentet, det heliga Mysteriet, 24 genom vilket dopet blir vår personliga uppståndelse, myrrasmörjelsen (krismeringen) vår personliga pingst, medan eukaristin ger oss försmaken av livet i detta vårt hemland redan under vårt jordiska liv i ofullkomlighet. Kyrkan liknas ofta vid ett skepp, som genom historien och den fallna världen för människan, och med henne hela kosmos, till hamnen i Guds Rike. Sålunda kan inte Kyrkan primärt identifiera sig med det förgångna och syndafallna som hon på färden lämnar bakom sig (1 Mos 19:26), utan med målet i Guds Rike som samtidigt är hennes egentliga utgångspunkt. Kyrkan lever inte av sin historia, utan i och av sin framtid i eskaton. Helige Maximos Bekännaren skriver: Efter överträdelsen kan man inte längre förklara slutmålet med hjälp av begynnelsen, utan bara begynnelsen genom slutmålet Ibid. 23 Orthodox Visions of Ecumenism. WCC Publications, Geneva 1994, s Alexander Schmemenn, Eukaristin kärlekens sakrament. Artos, Skellefteå 1997, s PG 90,616A, citerat i Lars Thunberg, Människan och kosmos, Artos, Skellefteå 1999, s. 66.

7 Eukaristin är det optimala och slutgiltiga kriteriet för all teologi en epifani av Kyrkans tro, det som gör Kyrkan till det hon är. (Alexander Schmemann ) Ortodox Tradition definierar inte Kyrkan främst genom någon lära. I det första årtusendets Kyrka finner man inte någon utvecklad ecklesiologi. Kyrkan är i stället liv och erfarenhet av Guds Rike. Kyrkan blir aldrig ett objekt för vårt teologiserande. Hon är själva grunden för teologins liv i samstämmighet med Evagrios av Pontos ord: Teolog är den som ber i sannig; den som ber i sanning är teolog. 26 Hon leds av principen lex orandi, lex credendi 27 bönens lag är trons lag, eller vi ber så som vi tror, vi tror så som vi ber. Vi skulle även kunna tillfoga lex vivendi: Också Kyrkans hela liv skall samstämma och harmonisera med hennes bön och tro. När en ortodox kristen talar om Kyrkan, talar han/hon om delaktigheten i en helig, hemlighetsfull verklighet. För en ortodox kristen är tron ingen idé eller filosofi. Tron är liv, delaktighet och relationer. Att gå till kyrkan har en innebörd av att delta i ett mystiskt, sakramentalt, möte med det gudomliga, det himmelska, att konkret uppleva sin delaktighet i de heligas gemenskap. Kyrkans sanna identitet Enligt ortodox kristen uppfattning kan Kyrkan inte vara annat än ortodox och katolsk. Att definiera en kyrka som icke-ortodox eller icke-katolsk är för ortodoxa att egentligen definiera den om en icke-kyrka. Det finns ett tydligt likhetstecken mellan Kyrkans ortodoxi och hennes enhet (en), helighet (helig), fullhet (katolsk) och sanning (apostolisk). 28 Begreppet ortodox (orthodóxa), som genom den ortodoxa kristna syntesen mellan bön och tro både står för rätt tro och rätt lovprisning, tillbedjan, började användas av den unga Kyrkan allteftersom de levande vittnena från den apostoliska perioden började lämna denna världen och lärostrider blossa upp. Ortodoxin var (och är) skiljelinjen mellan Kyrkan och heresier av olika slag, bland annat gnosticismen. 29 Helige Johannes av Damaskus beskriver Kyrkans levande och kontinutiva Tradition som eviga avgränsningar uppsatta av våra fäder., något som inte kan ändras, utan som skall bevaras såsom det mottagits 30 Traditionen är en fålla för den utvalda hjorden, en Kyrkans skyddsmur mot intrång av främmande läror. Den sammanhåller Kyrkans helhet och ger skydd mot delningar och splittringar i Kyrkans tro, liv och enhet. Kyrkofadern Origenes betonar betydelsen av och samstämmigheten mellan kristendomens ortodoxi och katolicitet genom sin glädje över att inte bara höra till gruppen av kristna, utan även till gruppen av kyrkliga. 31 En vanlig missuppfattning (som även kan förekomma inom ortodoxa kretsar) är att identifiera Ortodoxa Kyrkan som en konservativ institution, vars uppgift är att bevara och cementera olika seder och bruk, inte sällan av kulturell eller kontextuell art. I själva verket uppfattar Ortodoxa Kyrkan sig själv som en levande, dynamisk gudamänsklig organism som andas odödlighet in i världens förgänglighet, som förenar himmelrikets eviga beständighet med historiens flyktighet, eller som Vladimir Lossky utrycker det: Världen åldras och förfaller, 26 Evagrios the Solitary, On Prayer : 61: The Philokalia Vol. 1. Faber & Faber, London 1983, s Uttrycket tillskrivs Prosperus av Aquitanien (+ ca 465) 28 Ur den Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen. 29 Metropolitan Ioannis of Pergamon (Zizioulas), The Unity of the Church in Eucharist. HCOP, PG 94, 1356 C. 31 PG 13, 1841 B.

8 men Kyrkan föryngras och förnyas ständigt av Den Helige Ande som är källan till hennes liv. 32 Ortodoxa Kyrkan är bevarare av Traditionen som i sig sammanfattar det beständiga, det evigt sanna, av Gud givna och av Kyrkan bevarade, som en tidlös skatt. I det han tolkar helige Ireneos (av Lyon) princip om sanningens tradition, traditio veritatis, skriver Fader Georgij Florovsky: Traditionen är inte enbart en upprepning av ord, utan Andens ständiga närvaro. Traditionen är karismatiskt, ej historiskt betingad. 33 Som en konsekvens av Inkarnationens under införlivas Traditionen i olika historiska och kulturella sammanhang som Kyrkan lever i eller möter i sin mission. Traditionens grundläggande sanningar, som traderas från släkte till släkte (parádosis), kan dock aldrig godtyckligt ändras av världens och historiens nyckfullhet och föränderlighet. Den existerar i överensstämmelse med aposteln Pauli ord: Jesus Kristus är densamme, i går, i dag och i evighet. Låt er inte ryckas med av alla slags främmande läror (Heb 13:8-9a). Kyrkans hela liv, verksamhet och förhållningssätt i världen: diakoni, mission, evangelisation, askes, mystik, finner sin sanna identifikation med Kyrkan i det eukaristiska mötet med Guds Rike, eskaton (Joh 6:53-54). Allting har sin utgångspunkt i Liturgin, allting strävar tillbaka till Liturgin. Vi kan organisera sociala inrättningar, välgörenhetsinstanser, teologiska institut, lärosäten, bönegrupper, ekumeniska råd och allt annat som hör nära samman med Kyrkans närvaro i världen, men utan den eukaristiska identifikationen med eskaton förlorar Kyrkan sin sanna identitet. Vi kan proklamera trosbekännelser, formulera böner, förkunna, göra teologiska utläggningar, och allt annat som definierar oss som ett utvalt (kristet) släkte i världen, men om de som utgång och ingång, som startpunkt och mål, inte har det eukaristiska mötet med Guds Rike hamnar Kyrkan (om möjligt) utanför sitt sanna väsen, och frågan är om vi alls längre kan identifiera henne. När Kyrkan en gång förnekar sin ontologiska identitet det som hon egentligen och väsentligen är, nämligen en existentiell händelse genom vilken simpel individuell överlevnad förändras till ett personligt liv av kärlek och kommunion reduceras hon från samma ögonblick till en konventionell form under vilken individer grupperas samman till en institution. Hon (Kyrkan) blir ett uttryck, om än ett religiöst sådant, för människans fall. Hon börjar tjäna folkets religiösa behov, den fallna människans individualistiska, emotionella och psykologiska behov. 34 Kyrkans enhet Ortodoxa Kyrkan har i alla tider uppfattat sig själv som den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan, Una Sancta. Med den självbilden går hon, i vår tid av kristen enhetssträvan, aktivt in i dialog med andra kristna kyrkor och rörelser. I den mellankristna dialogen definierar Ortodoxa Kyrkan och manifesterar sig själv inte som en kristen konfession bland andra, utan just som Kyrkan, i vilken enheten alltid varit och förblivit en realitet. 35 Enligt ortodox kyrkosyn är en splittring av Kyrkan en omöjlighet. Kristi kropp kan inte splittras. Vi kan inte splittra oss inom Kyrkan, bara från Kyrkan. Heresier eller schismer kan aldrig dela Kristus, de kan endast dela sig från Honom. 32 Vladimir Lossky, Östkyrkans mystiska teologi. Artos, Skellefteå, 1997, s Georges Florovsky, Bible, Church, Tradition. Nordland Publishing Co, Belmont, Massachusetts 1972, s Christos Yannaras, The Freedom of Morality. SVS Press, New York 1984, s Orthodox Visions of Ecumenism. WCC Publications, Geneva 1994, s. 30.

9 Utifrån den splittring som råder bland de kristna godtar inte ortodoxa företrädare den inom den ekumeniska rörelsen lanserade så kallade grenteorin, enligt vilken alla kyrkor är grenar i samma träd, och har, var och en, endast delar av helheten. Grenarnas liv i samma träd möjliggörs endast genom gemensam näring från och i detta samma träd den eukaristiska kommunionen. Grenteorin skulle därför av ortodoxa endast kunna tillämpas på den Ortodoxa kyrkogemenskapen där de ortodoxa lokalkyrkorna, som även var och en för sig rymmer Kyrkans fullhet, är grenarna i trädet som är Ortodoxa Kyrkan. 36 Helige Athanasios av Alexandria uppmanar: Låt oss se det som är den Katolska Kyrkans egentliga tradition, lära och tro från själva begynnelsen, som Herren gav, apostlarna förkunnade och fäderna bevarade. 37 Ortodoxa Kyrkan ser inte vägen till kristen enhet genom kompromisser och ömsesidiga eftergifter. Som förvaltare och vittne av den oförändrade tron, livet och läran som har sin källa i Jesus Kristus, kallar hon tillbaka till den obrutna enhet som föregår de stora schismerna, och som har gemensamma rötter bland annat i kyrkofädernas samsyn, consensus patrum, och de ekumeniska kyrkomötena. Den enheten är en bevarad verklighet inom den odelade Kyrkan. De ortodoxa upplever att de i den mellankristna dialogen har en skyldighet att förmedla den här självuppfattningen till sina kristna syskon i andra kyrkor. Det är tveklöst deras stora bidrag till ekumeniken, som av andra kyrkors representanter lätt kan uppfattas som självgodhet, men som ingalunda får leda till självförhävelse. Kyrkans enhet är en Guds gåva till hela kristenheten, ja till hela mänskligheten med dess alla folk och stammar, raser och språk. Den kan bara förverkligas genom Guds nåd och de olika kristnas gemensamma sökande genom Den Helige Andes vägledning och bistånd, i kärlek och ömsesidig respekt, i lydnad och hörsamhet gentemot det gemensamma arvet i den ena, odelade Kyrkan. Kyrkans slutmål i eskaton Med eskaton, Guds Rike, som slutmål seglar Kyrkans skepp sin understundom omtumlande odyssé genom dödens skugga och lidelsernas stormar. Genom att i sin person förena det sant gudomliga och det sant mänskliga finns Kyrkans Herre, Jesus Kristus, med på skeppet och stillar de rasande vågorna (Matt 8:23-26), samtidigt som Han kommer henne till mötes i stormens mitt (Matt 14:22-33). Framförallt väntar Han och mottar henne i Himmelrikets trygga och lugna hamn (Upp 21:1-5). Där ankrar Kyrkans skepp med hoppets ankare vid bryggan till evigheten. Där fullkomnas den tro och längtan, som burit henne, i dagen utan afton (Upp 22:5). Där fullbordas hennes kärleksuppdrag och förkunnelse i klargörande åskådning (1 Kor 13:12-13). Hela Kyrkans frälsande närvaro i det jordiska, som format hennes förhållningssätt i mötet med den syndatyngda skapelsen, inträder nu i sin slutgiltiga sabbatsvila: Tid uppgår nu i 36 Bishop Hilarion Alfeyev, The Mystery of Faith. Darton, Longman and Todd Ltd, London 2002, s Brev till biskop Serapion, I:28.

10 evighet, förgänglighet i oförgänglighet, då skapelsen erfar sin slutgiltiga transfigurering. Människan, den mikrokosmiska avbilden, som sammanfattat hela sitt skapade sammanhang, erfar sin egentliga och slutgiltiga identifiering med sin Urbild i Den Heliga Treenigheten. Även Kyrkan, med sin tro, liv och enhet, får sin slutgiltiga förklaring, sin slutgiltiga rekapitulering i sin sanna identitet (Upp 21:22). Inför detta stora Mysterium kan vi nästan höra skeppspassagerarnas djupa undran, formad i mötet mellan den jordbundna och begränsade verkligheten och slutmålets ogripbara existens i frihet och oändlighet: Men vad gör då Kyrkan i denna sin slutdestination? Svaret är oss redan givet: Hon firar den Gudomliga Liturgin. Misha Jaksic Appendix Den Ortodoxa Kyrkan äger en djup övertygelse och ecklesiologisk medvetenhet om att hon är bäraren av och vittnet om den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Hon äger en fast förvissning om att hon intar en central ställning i frågor som relaterar till främjandet av kristen enhet i vår samtid. Det är Ortodoxa Kyrkans uppdrag och skyldighet att vidarebefordra fullheten av sanning som rymmes inom den Heliga Skrift och den Heliga Traditionen, sanningen som bidrar till Kyrkans universella karaktär. Ortodoxa Kyrkans ansvar och ekumeniska uppdrag ifråga om kyrklig enhet får sitt uttryck i de ekumeniska kyrkomötena. Dessa betonar särskilt den oskiljaktiga föreningen mellan den sanna tron och den sakramentala kommunionen. Ortodoxa Kyrkan har alltid sökt kalla de olika kristna kyrkorna och samfunden till ett gemensamt sökande efter de kristnas förlorade enhet, så att alla kan nå trons enhet. (En definition av en gemensam syn på kristen enhet av företrädarna för de Ortodoxa systerkyrkorna vid den Tredje Förkonciliära Panortodoxa Konferensen 1986) 38 De flesta citaten i artikeln är hämtade ur engelskspråkig litteratur, något enstaka ur serbiskspråkig. De är översatta för denna artikel av dess författare. Källor och litteratur Akathisten till Den Allraheligaste Gudaföderskan Tito Collianders översättning. Alfeyev, Hilarion, The Mystery of Faith. Darton, Longman and Todd Ltd, London The Ante-Nicene Fathers. T & T Clark, Edinburgh / Eerdmans Publ.Co, Grand Rapids, Michigan The Nicene and Post-Nicene Fathers. T & T Clark, Edinburgh / Eerdmans, Grand Rapids, Michigan (1888), De Apostoliska fäderna. Verbum, Stockholm Clément, Olivier, You Are Peter. New City Press, New York The Ecumenical Movement An Anthology of Key Texts and Voices. WCC Publication, Geneva Hela dokumentet i Orthodox Visions of Ecumenism. WCC Publications, Geneva 1994, s

11 Florovsky, Georges, Bible, Church, Tradition. Nordland Publishing Co, Belmont, Massachusetts Den Gudomliga Liturgin. Christofer Klassons översättning, Almqvist & Wiksell, Stockholm Lossky, Vladimir, Östkyrkans mystiska teologi. Artos, Skellefteå Karmiris, Ioannis, Sōma Christou ho estin hē Ekklēsia. Ekklesia 39 /1962/ 365. Milas, Nikodim, Pravila (kanones) Pravoslavne Crkve. (Novi Sad 1895), Istina, Beograd- Sibenik (på serbiska). The Mystagogoia of St. Maximus the Confessor. St. Bede s Publications, Still River, Massachusetts Orthodox Visions Of Ecumenism. WCC Publications, Geneva Patrologia Graeca, Migne, Paris, (delar finns på The Philokalia. Faber and Faber, London Pravoslavlje i ekumenizam. Hriscanski Kulturni Centar, Beograd (serbiska). Schmemann, Alexander, Church, World, Mission Reflections on Orthodoxy in the West. SVS Press, New York Schmemann, Alexander, Eukaristin kärlekens sakrament. Artos, Skellefteå Turn to God, Rejoice in Hope Orthodox Reflections on the Way to Harare. WCC Publications, Geneva Thunberg, Lars, Människan och kosmos. Artos, Skellefteå Ware, Kallistos, Ortodoxa Kyrkan. Artos, Skellefteå Yannaras, Christos, The Freedom of Morality. St Vladimir s Seminary Press, New York Zizioulas, John, Being as Communion. St Vladimir s Seminary Press, New York Zizioulas, John, The Unity of the Church in Eucharist and the Bishop during the Three First Centuries. Holy Cross Orthodox Press, Zizioulas, John, Eklesioloske teme (Issues of Ecclesiology). Beseda, Novi Sad, 2001(serbiska). Internetkällor: The Basic Principles of Attitude of the Russian-Orthodox Church to the Non-Orthodox. Afanasieff, Nikolai, Una Sancta. (serbiska) Zizioulas, John, Identitet Crkve. (serbiska) Zizioulas, John, Ontologija i etika, (serbiska)