Europa. från A till Ö. En hand ol om den europeiska integrationen. Werner Weidenfeld Wolfgang Wessels Institut für Europäische Politik

Transkript

1 Europa från A till Ö En hand ol om den europeiska integrationen Werner Weidenfeld Wolfgang Wessels Institut für Europäische Politik Europeiska Kommission

2 2 Innehållsförteckning Förord Europa i stöpsleven Vägledning till Europa Beslutsförfaranden Budget Ekonomisk politik Ekonomiska och monetära unionen Ekonomiska och sociala kommittén Energi Euro Europaparlamentet Europeiska gemenskapernas domstol Europeiska investeringsbanken Europeiska kommissionen Europeiska monetära institutet Europeiska monetära systemet Europeiska revisionsrätten Europeiska rådet Europeiska unionen Europeiska unionens råd Europol Fiskeripolitik Folkhälsa Forskning och teknisk utveckling Fördrag Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik Industri Informationssamhället Den inre marknaden Jordbrukspolitik Konkurrenspolitik Konsumentpolitik Kultur Kvinnornas Europa Medborgarnas Europa Medelhavs- och Mellanösternpolitiken Media Miljö

3 Modeller för europeisk integration Regeringskonferensen Regionalpolitik Regionkommittén Rättsliga och inrikes frågor Socialpolitik Transporter Utbildnings- och ungdomspolitik Utveckling Utvidgning Yttre förbindelser Europa-ABC i centrala begrepp Den europeiska integrationen kronologisk översikt Förteckning över författar Förteckning över förkortningar EUROPA FRÅN A TILL Ö 3

4 4 Förord De få åren fram till 2000-talet är fyllda av utmaningar för Europeiska unionen. En reformering av institutionerna står 1997 överst på dagordningen, därefter följer de avslutande etapperna av den ekonomiska och monetära unionen och slutligen förbereds en utvidgning av unionen till de nya demokratierna i Central- och Östeuropa samt till Malta och Cypern. Samtidigt konfronteras många medborgare i unionen med arbetslöshet och andra hot mot livskvaliteten. Globaliseringen av ekonomin leder till att den europeiska samhällsmodellen sätts i fråga. Många människor ser därför framtiden an med pessimism och skepsis. På grund av dessa utmaningar förs i många länder en diskussion om den europeiska integrationens mål och mening inför år Det nya årtusendet kan uppfattas som en signal till en ny start, ett slut på det kanske blodigaste och mörkaste århundrade som Europa upplevt, och ett inträde i en ny tidsålder, som efter den historiska vändpunkten 1989 tycks utlova integration i stället för splittring av kontinenten och fred i stället för krig. Men fred och välfärd uppstår inte i och med ett nytt datum, hur symboliskt detta än må vara, utan bara genom människornas eget aktiva engagemang i utformningen av samhället och samlevnaden. För den sakens skull skapades under de fem decennierna efter andra världskriget steg för steg Europeiska unionen, EU. Kontinentens medborgare uppmanas nu att ta nästa steg, eller rent av att ta ny sats, för att utforma integrationsarbetet efter sin vilja. Den demokratiska processen börjar med opinionsbildning och åsiktsutbyte. Med denna bok vill kommissionen tillsammans med oberoende Europaexperter ge en beskrivning av EU:s uppgifter, organisation och politik ur olika synvinklar. Författarna har haft i uppgift att skriva så kortfattat, åskådligt och sakligt som möjligt om sina respektive fackområden, så att läsaren får tillgång till en handbok som ger en lättillgänglig men ändå tillförlitlig överblick över EU. Efter uppsatserna om Europa i uppslagsdelen finns en ordlista med korta förklaringar av EU-begrepp (Europa-ABC). Alltså kan varje läsare av denna bok alltefter egen önskan skaffa sig kortfattad sakinformation eller en mer omfattande överblick. Den som t.ex. vill veta vad som döljer sig bakom beteckningen Sokrates får ett kort svar i förkortningsordlistan. I Europa-ABC kan man sedan om man så vill i korthet läsa närmare om detta utbytesprogram på högskoleområdet inom EU. Och för den som vill ha ännu närmare besked finns uppsatsen om utbildnings- och ungdomspolitik, där man får veta varför EU överhuvudtaget har ett sådant program och vilka övriga viktiga insatser som görs inom detta område. Hänvisningar till andra avsnitt

5 gör det alltid möjligt att läsa vidare på ett målmedvetet sätt. Den kronologiska översikten ger upplysning om viktiga data i den europeiska integrationen EUROPA FRÅN A TILL Ö 5 Förutsättningen för en opinionsbildning om de huvudfrågor inom den europeiska politiken som antyds ovan är att det finns saklig information. Vi erbjuder läsaren en möjlighet att ta del av informationen och diskussionen om Europa. I slutet av boken finns hänvisningar till andra informationskällor från kommissionen som redogör för dess inställning. De kan ses som ett komplement till den här boken. Aktuell information som kompletterar boken (och mer än så) hittar man också på Internet under I alla medlemsstater har kommissionen och Europaparlamentet informationskontor. Adresserna till dem finns längst bak i boken. Denna upplaga av "Europa från A till Ö bygger på en bok med samma titel, som sedan flera år med stor framgång har getts ut av Institut für Europäische Politik i Bonn. Ett varmt tack för deras medverkan i denna bok riktas till utgivarna av den boken, professor Werner Weidenfeld, föreståndare för Centrum für angewandte Politikforschung, München, professor Wolfgang Wessels, till föreståndaren för Institut für Europäische Politik Mathias Jopp, till Gerhard Eickhorn, verkställande direktör för Europa Union Verlag och till redaktör Nicole Schley från forskningsgruppen Europa, som leds av Josef Janning vid universitetet i München.

6 6 Denna gemensamma grundinställning hindrade emellertid inte att två helt olika integrationsidéer utvecklades efter Europarådets grundande den 5 maj 1949, idén om ett statsförbund och idén om en förbundsstat. Under efterkrigstiden var alltså tanken på Europas enande aldrig kopplad till ett enda politiskt koncept eller en enda integrationsmodell. Under arbetet mot ett enande kunde man alltså, utan att vara fixerad vid en sluten Europa-modell, allt efter situationens förutsättningar gripa in på helt olika politiska områden och utifrån dem uppnå nya resultat. Denna strävan mot ett enande av Europa har såtillvida under årtiondenas lopp utmärkts av en utpräglat pragmatisk grundinställning. Europarådet Vid Europakongressen i Haag, den s.k. Haagkongressen, i maj 1948 framkom krav på att ett Europaråd skulle upprättas. Det var i den stunden som Europarörelsen föddes. Den kännetecknades från första stund av konflikten mellan federalister och funktionalister, och kärnfrågan i denna konflikt var hur mycket av den nationella suveräniteten som skulle avstås till gemensamma, europeiska organ. I en Ópolitisk förklaringó ställdes krav på en politisk och ekonomisk sammanslutning av de europeiska staterna med ett begränsat uppgivande av den nationella suveräniteten. Dock angavs i denna ingenting om vare sig en europeisk förbundsstat eller en europeisk författning. Likväl fick flera punkter i Haagresolutionen stor betydelse och förverkligades senare inom Europarådets ram. Europeiska kol- och stålgemenskapen På initiativ av den franske utrikesministern Robert Schuman (Schuman-planen av den 9 maj 1950) undertecknades den 18 april 1951 Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). Ursprungsidén kom från den franske chefen för ekonomisk planering Jean Monnet. EKSG (även kallad Montan-unionen) skulle skapa en gemensam marknad för kol och stål och därigenom möjliggöra gemensam kontroll, produktionsplanering och exploatering av dessa basvaror och deras produkter. De viktigaste motiven bakom detta förslag var tanken att eliminera den gamla antagonismen mellan Tyskland och Frankrike och en önskan att lägga en grund för en europeisk federation. Parisfördraget trädde i kraft den 23 juli Därmed hade man för första gången lyckats skapa en överstatlig organisation på ett centralt politiskt område som i alla tider varit en nationell angelägenhet. Denna långtgående ekonomiska integration inom kol- och stålsektorn var tänkt att leda till en eventuell politisk union. Den europeiska försvarsgemenskapen och det europeiska politiska samarbetet Den 27 maj 1952 undertecknade representanter för medlemsstaterna i EKSG ett fördrag om upprättandet av en europeisk försvarsgemenskap. Impulsen till detta initiativ kom från den dåvarande franske konseljpresidenten René Pleven, som ville skapa en europeisk armé underställd en europeisk försvarsminister. Initiativet hade

7 Europa i stöpsleven EUROPA FRÅN A TILL Ö 7 Sedan ett antal år upplever Europa historiens gång i ett accelererat tempo. Vi lever i en övergångstid full av konflikter men utan något övergripande och genomgående mönster på sätt och vis en epok utan namn. Vad som kännetecknar dagens Europa med sina nya risker och osäkra konstellationer är på en gång integration och sönderfall, internationalisering och regionalisering, strävan efter jämvikt och nya maktanspråk. ÓDen andra sidanó existerade inte längre som hjälp för att ta ställning. Europa måste ta ställning utifrån sina egna förutsättningar. Vad är det för mening med att Europas nationer och folk binds upp i ett gemensamt politiskt system? Och hur skall ett sådant politiskt system utformas för att möta medborgarnas förväntningar? Det nuvarande skedet av integrationen är resultatet av en utbyggnad av gemenskapen som bildades av sex länder i Europa under 50-talet, visserligen med nya förtecken men på samma logiska grund som den gången. Utvidgningen till 12 och sedan 15 medlemsstater har medfört en betydligt minskad handlingskraft. Regeringskonferensen 1996/97 om revidering av Maastrichtfördraget måste förbereda en europeisk union med 20 medlemsstater och på lite längre sikt 30 medlemmar. Utgångsläget efter andra världskriget I Europas mörkaste stund, bland andra världskrigets ruiner, formulerades det mest kreativa svaret på Europas existentiella frågor. Svaret löd: integration. Redan i Winston Churchills tal i Zürich den 19 september 1946 kort efter kriget uttrycktes visionen om ett ÓEuropas förenta stateró, vars första steg skulle vara bildandet av ett Europaråd. Churchill talade om en union under Frankrikes och Tysklands ledning där alla stater i Europa som ville kunde delta. Mot bakgrund av den allt allvarligare konflikten mellan öst och väst fick den Europarörelse som började organiseras 1948 ett starkt uppsving. Upprättandet av organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) och genomförandet av Marshallplanen visade dessutom tydligt, att den internationella situationen utgjorde en starkt pådrivande kraft, som påskyndade processen mot ett europeiskt enande. Där fanns en känsla av hot från kommunismen i och med att östblocket blev alltmer etablerat. Där fanns också det amerikanska stödet för planerna på ett enat Europa med förhoppningen om en avspänning i världspolitiken och om att nya stora marknader skulle öppna sig, samt en ömsesidig önskan hos de västeuropeiska staterna att utveckla närmare förbindelser för att omöjliggöra för enskilda nationalstater att slå in på egna, farliga vägar.

8 8 stor betydelse för begreppet Ónationella rättigheteró, eftersom förfogandet över en egen krigsmakt räknas till de grundläggande inslagen i en stats suveränitet. Till följd av den lyckade integrationen på kol- och stålområdet och den planerade försvarsgemenskapen började man omedelbart försöka uppnå en allmän utvidgning till det politiska området enligt författningsmodellen. Den 10 september 1952 beslutade de sex utrikesministrarna i EKSG:s råd vid sitt första sammanträde att rådet i utvidgad form och som en interimistisk församling skulle utarbeta en författning för en europeisk politisk gemenskap. Den nya gemenskap som man ville bygga upp skulle ha beslutanderätt på kol- och stålområdet och i försvarsfrågor, och den skulle Ósäkerställa att medlemsstaternas utrikespolitik samordnadesó. Utvecklandet av en gemensam marknad i medlemsstaterna, en höjning av levnadsstandarden och ökad sysselsättning skulle vara andra målsättningar för den europeiska politiska gemenskapen. Inom två år skulle den redan genomförda kol- och stålgemenskapen och den planerade försvarsgemenskapen vara integrerade i en europeisk politisk gemenskap. I de förhandlingar mellan utrikesministrarna som sedan följde uppnådde man emellertid ingen enighet om hur stort avkall som skulle göras på den nationella suveräniteten. I augusti 1954 strandade den europeiska försvarsgemenskapen i den franska nationalförsamlingen. För förslaget till en europeisk författning innebar detta att själva grunden rycktes undan, och man gav upp planerna på en europeisk politisk gemenskap Den 25 mars 1957 Genom Romfördragen upprättas Europeiska ekonomiska gemenskapen/eeg mellan Tyskland, Frankrike, Benelux och Italien. Romfördragen Vid den konferens som EKSG:s utrikesministrar höll i Messina den 1-2 juni 1955 beslutades att förhandlingar skulle inledas om ett införlivande av två nya områden. De grundläggande idéerna hade framförts i Spaak-rapporten, benämnd efter den belgiske politikern Paul-Henri Spaak. Resultatet blev Romfördragen om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska

9 atomenergigemenskapen (Euratom), vilka undertecknades den 25 mars De sex ursprungliga medlemsstaterna i EKSG eftersträvade en tullunion inom ramen för EEG. Dessutom slog man fast att en gemensam marknad skulle upprättas med fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital. Euratom skulle ha till uppgift att främja uppbyggnaden och utvecklingen av kärnkraftsindustrin i de sex medlemsstaterna. Inom ramen för en utfästelse om att använda atomenergin enbart för fredliga ändamål skulle Euratom också säkerställa försörjningen med de nödvändiga råvarorna. Genom fusionsfördraget av den 8 april 1965, som trädde i kraft den 1 juli 1967, sammanfördes EKSG:s, EEG:s och Euratoms olika organ. EUROPA FRÅN A TILL Ö 9 Tysk-franska vänskapsfördraget Sedan Fouchet-planerna, som gått ut på en lösare politisk samordning av medlemsstaterna, hade strandat blev 1963 års tysk-franska vänskapsfördrag nästa stora steg på vägen mot integration. Fördraget utarbetades av Konrad Adenauer och Charles de Gaulle i syfte att skapa ett nära politiskt samarbete, som de övriga EEG-staterna i det långa loppet inte skulle kunna stanna utanför. Samgåendet mellan Tyskland och Frankrike skulle bli den verksamma kraften för en europeisk politisk union. Svårigheterna när det gällde att förverkliga EEG-fördraget framstod tydligt under 60-talet. Eftersom vissa delar av den ekonomiska politiken hade lämnats åt sidan i fördragen framkom krav på en ekonomisk och monetär union, som skulle kunna förebygga och undvika nya kriser till följd av nationella särintressen. Luxemburgkompromissen Med den s.k. Luxemburgkompromissen 1966 uppstod ett betydande avbrott i den europeiska integrationens segertåg. Efter en i fördraget fastställd övergångstid skulle ministerrådet från den 1 januari 1966 övergå till att fatta beslut i frågor på viktiga områden genom omröstning med kvalificerad majoritet. Denna övergång försökte Frankrike förhindra med Óden tomma stolensó politik. Frankrike deltog från den 1 juli 1965 inte längre i förhandlingarna i rådet. I Luxemburgkompromissen av den 27 januari 1966 fastslogs därför att man i kontroversiella frågor skulle eftersträva enhällighet. Men om detta inte kunde uppnås utgick Frankrike från att den enskilda medlemsstaten skulle ha vetorätt, om dess vitala intressen berördes. Därigenom rann många av rådets utvecklingsinitiativ och idéer för en dynamisk integrationspolitik ut i sanden.

10 Den 1 jnuari 1973 Danmark, Irland och Förenade kungariket ansluts till EEG i enlighet med anslutningsfördragen undertecknade i Bryssel den 22 januari Utvidgningen norrut Toppmötet i Haag den 1-2 december 1969 ledde till nya integrationspolitiska initiativ. Förutom om en utvidgning av gemenskapen norrut beslutade man att införa en ekonomisk och monetär union (EMU) fram till 1980, att göra vissa institutionella förändringar samt att utvidga Europaparlamentets befogenheter och införa direkta val till parlamentet. De förhandlingar om anslutning som sedan den 30 juni 1970 hade förts med Förenade kungariket, Danmark, Norge och Irland kunde avslutas med att anslutningsfördragen undertecknades den 22 januari Det brittiska underhuset hade redan den 20 oktober 1971 med en majoritet röstat för en anslutning till EG. Folkomröstningarna i Irland och Danmark resulterade också i majoriteter för en anslutning. Det var bara norrmännen som ställde sig avvisande till ett medlemskap i gemenskapen. Av besluten vid toppmötet i Haag framgick det också att det var nödvändigt att reformera viktiga EG-områden och förstärka integrationen. Utredningar om reformer Kriserna och stagnationen inom gemenskapen under 60-talet ledde till att man på nytt tog upp vissa tidigare idéer om ett samarbete mellan regeringarna. Man skapade det s.k. Europeiska politiska samarbetet (EPS), som skulle utgöra det centrala organet för samordning av medlemsstaternas utrikespolitik. Den 27 oktober 1970 enades utrikesministrarna om principerna och rutinerna för det närmare politiska samarbetet i enlighet med Davignon-rapporten. Osäkerheten om målsättningarna gjorde att EG, i sin strävan efter att nå fram till en ÓEuropeisk unionó, formulerade allmänna ramar, vars innehåll närmare skulle utformas i Tindemans-rapporten. Enligt denna rapport skulle Europeiska rådet, en vidareutveckling av stats- och regeringschefernas konferens, tilldelas rollen som beslutande organ, och i rapporten framhävdes också nödvändigheten av att den europeiska integrationen skulle ske i Ótvå hastigheteró om så krävdes.

11 Det första steget mot den ekonomiska och monetära unionen Vid toppmötet i Haag och genom två beslut av rådet i mars 1971 och mars 1972 försökte man komplettera den gemensamma marknaden med en gemensam ekonomisk och monetär politik, som fram till år 1980 skulle leda till förverkligande av en ekonomisk och monetär union (EMU). Vad man eftersträvade var att få till stånd den i Romfördragen föreskrivna fria rörligheten samt fasta växelkurser för valutorna och oinskränkt konvertibilitet. Dessutom skulle medlemsstaternas centrala ekonomiska och valutapolitiska befogenheter överföras på gemenskapsorgan. Genomförandet av denna plan skulle ske i flera etapper. Dessa etapper på vägen till EMU preciserades i oktober 1970 i Werner-planen, som fick sitt namn efter den dåvarande premiärministern och finansministern i Luxemburg. Principiella motsättningar beträffande de ekonomiska och integrationspolitiska åtgärderna och den krisartade utvecklingen i medlemsstaterna lade emellertid hinder i vägen för samordningen av den monetära och ekonomiska politiken och det eftersträvade gemenskapssystemet med fasta växelkurser. EUROPA FRÅN A TILL Ö 11 Den kamp mot inflationen som bedrevs i medlemsstaterna under andra hälften av 70-talet ledde senare fram till en utjämning av skillnaderna i den ekonomiska och monetära politiken. Detta gynnade Helmut Schmidts och Giscard d Estaings tyskfranska initiativ som syftade till grundandet av ett europeiskt valutasystem (EMS). Kärnan i detta system var en gemensam mekanism för växelkurserna. Den 13 mars 1979 trädde EMS i kraft med retroaktiv verkan från den 1 januari Växelkurserna skulle stabiliseras till gagn för den ekonomiska utvecklingen i EGländerna. Samtidigt ville man uppnå en sänkning av inflationstakten. Läget vid slutet av 70-talet Vid en objektiv bedömning av utfallet av den europeiska integrationsprocessen vid slutet av 70-talet kan alltså framsteg och förtjänster likaväl som brister och tillkortakommanden konstateras. Utan tvivel hade gemenskapen i stor utsträckning förverkligat de grundläggande friheter som slagits fast i Romfördragen. Betydande hinder för det fria varuutbytet hade avskaffats och en gemensam tulltaxa hade införts. I den gemensamma marknaden ingick också en harmonisering av lagstiftningen som skulle undanröja hinder för handel och yrkesutövning. Men trots denna positiva utveckling hade vissa målsättningar knappast eller inte alls förverkligats, t.ex. i fråga om kvarstående tullformaliteter, den alltjämt begränsade fria rörligheten och diverse indirekta skatter. Dessa brister krävde en fortsatt utveckling av den gemensamma marknaden. Trots all kritik av enskildheter kunde man konstatera, att man lyckats överföra viktiga politiska områden till gemenskapsorganen, och att detta i icke obetydlig utsträckning hade bidragit till ekonomiskt välstånd och demokratisk stabilitet i Västeuropa.

12 12 Även kompletteringen av den gemensamma marknaden med en gemensam politik för utrikeshandeln hade lyckats. De av gemenskapen ingångna internationella preferens- och associeringsavtalen stärkte dess internationella ställning och möjliggjorde en mera aktiv utvecklingspolitik. Å andra sidan hade man misslyckats med att nå fram till ett genombrott i EMUfrågan. Men det var tydligt att gemenskapen var beredd att samarbeta även utanför de områden som fastställts i fördraget om det var nödvändigt för att nå fram till målen. Så skedde särskilt genom inrättandet av nya instrument, som delvis skapades vid sidan av men i nära anslutning till EG (t.ex. EPS, Europeiska rådet och EMS). Detsamma gällde beträffande omläggningen av gemenskapens finansiering, kompetensfördelningen inom gemenskapen (genom att budgetbefogenheter överförts till Europaparlamentet) och beslutet om direkta val till Europaparlamentet. I och med att man gick utanför huvudområdena i Romfördragen uppstod emellertid nya integrationsproblem. Politik i medlemsstaterna måste samordnas om de områden som ursprungligen inte omfattades av samarbetet skulle kunna hanteras på gemenskapsnivå. Bland de strategier som var tänkbara utkristalliserade sig två: överstatlig beslutanderätt eller internationell samordning. Det tycktes som om tanken på internationell samordning skulle vinna över strategin om överstatlighet. Problemen vid början av 80-talet Den ekonomiska kris som medlemsstaterna befann sig i sedan mitten av 70-talet medförde en tendens till protektionistiska åtgärder och nationella särlösningar. Världsekonomins ogynnsamma utveckling och de ekonomiska problemen inom gemenskapen gjorde det svårare att förena gemenskapens och medlemsstaternas intressen. Det var tydligt att solidariteten sattes i fråga. Problemen med EG:s institutionella struktur minskade dessutom dess effektivitet. Varje enskild institution inom gemenskapen stod inför ofantliga svårigheter. Kommissionen hade under de gångna åren tappat mycket av sin politiska betydelse. Eftersom rådet tillämpade principen om att besluten skulle vara enhälliga hade kommissionens initiativrätt i stor utsträckning förlorat sin politiska betydelse. Arbetet i rådet, som var EG:s centrala beslutsinstans, kännetecknades av bristande effektivitet, och rådets verksamhet var svårbegriplig på grund av de invecklade beslutsförfarandena. Europaparlamentets begränsade befogenheter gällde framför allt budgetfrågorna. De rent parlamentariska inslagen förblev outvecklade. Till 80-talets problem hörde också de besvärliga förhandlingarna i samband med utvidgningen söderut. Ett växande motstånd bland medlemsstaterna särskilt Frankrike försenade de nya medlemmarnas anslutning. Naturligtvis var en utvidgning av den gemensamma marknaden en lockande tanke, liksom stärkandet av den internationella ställningen, men mot denna lockelse stod konkreta negativa konsekvenser, ökade utgifter på jordbruksområdet och för strukturfonderna samt förändringar av fiskeripolitiken. På nytt uppstod också frågan om effektiviteten

13 hos gemenskapens beslutsprocesser, som ju hade utformats för en gemenskap med sex medlemmar. EUROPA FRÅN A TILL Ö Den 1 januari 1981 Grekland ansluts till gemenskapen i enlighet med anslutningsfördraget undertecknat i Aten den 28 maj Utvidgningen söderut Vid den andra utvidgningen den 1 januari 1981 införlivades Grekland med Europeiska gemenskapen efter det att landet hade förvandlats från en militärdiktatur till en demokrati. EG hade alltid även ifråga om diktaturerna i Spanien och Portugal hävdat att en anslutning till gemenskapen skulle vara möjlig så snart en demokratisk ordning hade införts i länderna. Det gällde att stå vid sitt ord. I båda länderna på den iberiska halvön framhölls den europeiska dimensionen uttryckligen i demokratiseringsprocessen. När fördragen om Spaniens och Portugals anslutning undertecknades den 29 mars 1985 och trädde i kraft den 1 januari 1986 rådde feststämning trots alla bekymmer och farhågor. De två anslutningarna uppfattades som ett av Europapolitikens då sällsynta framsteg. Gemenskapens politiska profil förvandlades genom denna utvidgning. Den gemensamma utvecklingen mot politisk union fick ge vika för en mera ekonomiskt inriktad inställning. Integrationsprocessens inriktning försköts och utvidgningen söderut flyttade den politiska tyngdpunkten mot Medelhavet.

14 Den 1 januari 1986 Portugal och Spanien ansluts till gemenskapen i enlighet med anslutningsfördragen undertecknade i Lissabon och Madrid den 12 juni Slutförandet av den europeiska inre marknaden En av hörnstenarna i den fortsatta integrationen var Europeiska enhetsakten som antogs vid stats- och regeringschefernas toppmöte i Luxemburg 1985 och som trädde i kraft samtidigt med Spaniens och Portugals anslutning. Som främsta mål angavs i enhetsakten upprättandet av den inre marknaden, som hade skrivits in redan i grundfördragen. Det fanns viktiga skäl för att på nytt slå fast detta mål och att ange ett bestämt datum för det, den 31 december Gemenskapens ställning på världsmarknaden hade försvagats kännbart. De tider var sedan länge förbi, då den kunde uppvisa världens högsta tillväxttakt. Ett slöseri med resurser hade konstaterats på forskningsområdet och i fråga om tillämpningen av dess resultat. Ett årtionde med hög och brant stigande arbetslöshet ledde till tvivel på det europeiska näringslivets effektivitet. Efterhand ökade också insikten om hur dyrt det var att bibehålla en splittrande uppdelning av marknaden. Beslutet att skapa en marknad utan handelshinder var en lösning som borde ha kommit långt tidigare. I och med slutförandet av den inre marknaden ökade antalet frågor som skulle behandlas på europeisk nivå dramatiskt. Att säkerställa de politiska ramarna för marknaden, som dittills i stor utsträckning varit en uppgift för de enskilda staterna, hade alltmer överförts till gemenskapens politiska system. Frågan om effektiviteten blev därmed ett centralt tema för gemenskapen under 90-talet.

15 1990 EUROPA FRÅN A TILL Ö 15 Den 3oktober 1990 Tyskland återförenas och territorierna i f.d. DDR upptas i unionen. EG:s vidareutveckling till Europeiska unionen De in- och utrikespolitiska konsekvenserna av den inre marknaden har kraftigt ökat behovet av gemenskapens ställningstaganden i fråga om valutaunionen, befogenheter på miljöområdet, utrikespolitiken samt den inre och yttre säkerheten. Även gemenskapens institutionella organisation måste motsvara förväntningarna genom effektiv politisk ledning, en öppen och kontrollerande parlamentarism och en federalistisk struktur med maktfördelning. Ett avgörande steg har gemenskapen utan tvivel lyckats ta i och med vidareutvecklingen av valutapolitiken. Valutaunionen och därmed också den europeiska centralbanken står åter på Europapolitikens dagordning. De sista politiska etapperna på vägen dit var ÓPromemoria om skapandet av ett europeiskt valutaområde och en europeisk centralbankó av den tyske utrikesministern Hans- Dietrich Genscher (februari 1988), Europeiska rådets beslut i Hannover om att tillsätta en kommitté med dåvarande ordföranden i EG-kommissionen Jacques Delors som ordförande (juni 1988), den s.k. Delors-kommitténs slutrapport, Spaniens anslutning till det europeiska valutasystemet den 19 juni 1989 och beslutet vid toppmötet i Madrid (juni 1989) att inleda den första av de tre etapperna i Delors-planen från och med den 1 juli 1990 och att påbörja förarbetena för de nödvändiga fördragsändringarna. Den slutrapport som Delors-kommittén lade fram den 17 april 1989 är en viktig utgångspunkt för den europeiska politiska debatten om valutaunionen. Kärnpunkten i Delors-planen är förslaget till en plan i tre etapper för förverkligandet av den ekonomiska och monetära unionen, som i institutionellt hänseende främst utmärks av att en europeisk centralbank skall upprättas. Det fördrag om Europeiska unionen som beslutades och undertecknades i Maastricht den 7 februari 1992 utgör en genomgripande reform av Romfördragen,

16 16 och det anger klart den fortsatta tidtabellen för den ekonomiska och monetära unionen: Den 1 januari 1994 inleddes den andra etappen, vars mål var att kvalificera så många EU-medlemmar som möjligt för slutetappen och att förbereda upprättandet av en europeisk centralbank. Som kriterier för tillträde till den sista etappen angavs prisstabilitet, budgetdisciplin, räntekonvergens och deltagande i det europeiska valutasystemet. Senast i slutet av 1996 skall stats- och regeringscheferna avgöra om en majoritet av medlemsstaterna uppfyller kraven. Därefter kan de fastställa en tidpunkt för förverkligandet av EMU. Om man inte lyckas med detta, börjar slutetappen automatiskt den 1 januari Toppmötet i Maastricht har också skapat förutsättningar för att ge den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken ett nytt innehåll: Medlemsstaterna har åtagit sig att utveckla en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik på alla områden (GUSP). På grundval av enhälliga beslut i rådet kan åtgärder som följer av dessa nu beslutas med kvalificerad majoritet. Därmed frångår gemenskapen för första gången principen om enhällighet i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. I säkerhetspolitiken tilldelas Västeuropeiska unionen (VEU) en ny roll. Den blir på en gång en del av både EU och NATO. I det sammanhanget beslutade toppmötet i Maastricht även om ett unionsmedborgarskap och ett ökat samarbete inom inrikes- och utrikespolitiken, men framför allt om att Europaparlamentet skulle ges ökade befogenheter: Parlamentet skall godkänna kommissionens sammansättning. Mandatperioderna för parlamentet och kommissionen skall samordnas. Parlamentet får granskningsrätt och petitionsrätt. Inom gemenskapslagstiftningen får parlamentet medbeslutanderätt i frågor rörande den inre marknaden, konsumentskydd, miljön och samordnade europeiska trafiknät. Att få Maastrichtfördraget ratificerat bland medlemsstaterna visade sig vara mödosammare och krångligare än väntat. Folkomröstningar om unionsfördraget hölls i Danmark, Irland och Frankrike. I de båda sistnämnda länderna blev svaret ett ja till fördraget, medan omröstningen i Danmark ledde till en kris: 50,7% av danskarna röstade nej och hotade därigenom att blockera de viktiga reformerna i Maastricht-besluten det magiska året för den inre marknadens upprättande - blev känsloladdat. Visserligen kunde danskarnas nej med hjälp av

17 eftergifter förvandlas till ett ja. Men fördragets i det närmaste mytologiska dunkelhet vad gäller den Europeiska unionen präglade även fortsättningsvis den utdragna debatten, framför allt i Förenade kungariket och Tyskland. När det brittiska parlamentet äntligen antog fördraget, och när överklagandena till författningsdomstolen hade tillbakavisats i Tyskland, var de sista hindren undanröjda. Alla medlemsstater ratificerade fördragstexten och deponerade sina handlingar i Rom. Med nästan ett års försening kunde fördraget träda i kraft i november EUROPA FRÅN A TILL Ö 17 Efter Maastricht: fördjupning och utvidgning Trots alla framsteg kan unionsfördraget inte motsvara alla de behov som finns av att reformera Europapolitiken. Även om man vid Maastricht-mötet inte kunde ställa upp en federalt organiserad union som mål i det nya fördraget, är likväl på längre sikt en strikt federal struktur med en entydig maktfördelning, knuten till subsidiaritetsprincipen, ofrånkomlig för gemenskapen. Dagordningen efter Maastricht präglas av två aspekter på utformningen av den europeiska integrationen, å ena sidan ökad effektivitet genom en fördjupning av unionen och en intensifiering av den hittillsvarande politiken, å andra sidan bemästrandet av de problem som den redan genomförda och den ännu återstående utvidgningen av medlemskretsen medför. Att det Ómagiska datumetó, den 1 januari 1993, för upprättandet av den inre marknaden överskreds väckte i skuggan av Maastricht-krisen inte någon större uppmärksamhet. Visserligen kan det tyckas vara en imponerande framgång att 95% av de planerade åtgärderna hade kunnat genomföras, men med tanke på de ännu olösta problemen kunde någon europeisk feststämning svårligen uppstå. Dessförinnan hade det i rapporten från en expertgrupp under ledning av den tidigare EG-ledamoten i kommissionen Peter Sutherland klargjorts, att det fortsättningsvis krävdes en politisk formel och ett nära samarbete för att den inre marknaden skulle kunna fungera framgångsrikt. Maastricht och den inre marknaden är uttryck för samma slags process. De bör båda uppfattas som försök att öka gemenskapens handlingskraft, så att den med effektivare medel kan ta itu med den oförminskat långa raden av uppgifter för Europapolitiken.

18 Den 1 januari 1995 Österrike, Finland och Sverige ansluts till unionen i enlighet med anslutningsfördragen undertecknade på Korfu den juni Efter det att unionen den 1 januari 1995 utökats med EFTA-länderna Finland, Sverige och Österrike och därmed omfattar 15 medlemsstater, uppkom på nytt problemet med fördjupningen, och denna gång allvarligare än tidigare. Grundtemat ÓhandlingsförmågaÓ kommer att få en ännu mer tillspetsad innebörd med tanke på unionens ofantliga dragningskraft: från ursprungligen 6 till dagens 15 medlemmar, och under de närmaste åren vidare till en union med 21, 25 eller 28 stater och med cirka 500 miljoner invånare. Vid tanken på detta infinner sig den avgörande frågan om hur en gemenskap överhuvudtaget skall kunna organiseras mellan stater som präglas av extrema olikheter politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Den som uppmärksamt studerar Europas enande i historiskt perspektiv skall finna att nyckeln till framgång har varit differentiering. Från första början har organisationsformerna varierat, medlemskapen har sett olika ut och genomförandet har skett i växlande takt. Den politiska unionen, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, den ekonomiska och monetära unionen och den inre marknaden kommer i framtiden inte att ha samma omfattning. Ett differentierat system med så komplicerad struktur blir möjligt att organisera endast om man följer en noga utstakad kurs. En differentiering skulle kunna åstadkommas genom att man gör avkall på integrationen. För detta finns tre modeller: En snabb sammansmältning till en kärna av länder på grundval av de beslut som fattades i Maastricht om EMU. Bildandet av en politisk union, oberoende av deltagande i EMU. Bildandet av en politisk union mellan medlemsstaterna i VEU. Detta alternativ ställer säkerhetsaspekten i centrum för den politiska fördjupningen.

19 I Västeuropa skulle på så sätt flera ÓkärnorÓ kunna bildas efter fransk-tyskt initiativ. Kraven på dem skulle vara höga nog att motverka en utveckling mot ett ÓEuropa à la carteó. De skulle dessutom överlappa varandra och därigenom kunna begränsa effektivitetsförlusterna. EUROPA FRÅN A TILL Ö 19 Vi har en differentiering redan nu, det är ingenting nytt: det europeiska valutasystemet, övergångsbestämmelserna vid alla utvidgningar, social- och arbetsmarknadspolitiken, undantagsklausuler, tilläggsbestämmelser sådana som Schengenavtalet, undantagsregler i miljöpolitiken, i fråga om arbetsmiljö, på den inre marknaden. Kommande utvidgningar framtvingar dessutom institutionella reformer: I ett Europa med medlemsstater kan inte alla medlemsstater vara representerade i kommissionen. Den hittillsvarande rotationsprincipen när det gäller ordförandeskapet kan inte heller upprätthållas. En fortsättning av den nuvarande röstviktningen och det antal som krävs för kvalificerad majoritet skulle leda till att de större medlemsstaterna automatiskt skulle kunna röstas ner av de mindre. Europeiska unionen måste alltså ges en utformning som medger integration på en hög men differentierad och varierande nivå. Endast därigenom kan unionen fortsatt styras. Alla dessa reformer tillsammans skulle skapa ett nytt Europa och Europas historia skulle få en framgångsrik fortsättning. Skapandet av en gemenskap för hela Europa När nu den ideologiska konflikten mellan öst och väst har upphört står Europa på tröskeln till ett enande. En mängd samarbetsavtal med länderna i Central- och Östeuropa, avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, anslutningsförhandlingarna, men även den förstärkta samordningen inom Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa, Europarådet eller andra forum, alla har de samma tema: ett nät av överenskommelser som skall trygga stabiliteten i hela Europa och bidra till att påskynda den ekonomiska utvecklingen i de nya reformerade staterna. Om integrationen stannar vid ett ramverk, om handlingskraften inte motsvarar framtidstron, hotar tragedier. Traumat från kriget i f.d. Jugoslavien kommer att förfölja den europeiska politiken länge än. Europeiska unionen bär ett särskilt ansvar i sin egenskap av Europas handlingskraftigaste aktör. Europeiska unionen kan inte undandra sig sitt ansvar när det gäller alla förväntningar om fred, stabilitet, demokrati och ekonomiskt välstånd. Den måste fullända sina beslutsmekanismer och målsättningar för att kunna bli tagen på allvar och agera på den europeiska och världspolitiska scenen. Den europeiska enhet som hittills har varit begränsad till Västeuropa är i grund och botten en vision av en framtida gemenskap för hela Europa, ett Europa utan

20 20 gränser, ett Europa med ett fritt utbyte av åsikter, kapital och tjänster, ett Europa där konflikter blir lösta på fredlig väg och inte med våld. Både inåt och utåt, när befogenheter förs över till andra instanser liksom i den fortsatta utvecklingen av institutionerna, står Europapolitiken inför ett helt nytt behov av en grundläggande omprövning. Under flera årtionden har principerna för och besluten om den europeiska integrationen burits upp av ett brett opinionsstöd. I dag måste man vid varje steg på vägen räkna med att möta och övertyga en skeptiskt inställd allmänhet. Europa skall göra det som är till gagn för dess stater. Detta innebär framför allt att man sörjer för en tryggad framtid med ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft, att freden bevaras, att nya konfliktrisker förebyggs och att en europeisk union skapas inom vilken Europas alla medborgare kan förverkliga sina mål för framtiden. Werner Weidenfeld Artikeln återger författarens personliga uppfattning.

21 Vägledning till Europa 21 EUROPA FRÅN A TILL Ö

22 22 Beslutsförfaranden Fördragsgrund: Artiklarna 137, 138b, 141 och 142 i EG-fördraget (Europaparlamentet); artiklarna 145 och 148, , och 189a i EG-fördraget (rådet); artiklarna 155, 189a i EG-fördraget (kommissionen); artiklarna i EG-fördraget. För särskilda beslutsförfaranden när det gäller gemensam utrikesoch säkerhetspolitik samt samarbete i rättsliga och inrikes frågor se artiklarna J och K i Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichfördraget). Berörda organ: Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Dessa institutioner bistås av Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén vilka har en rådgivande funktion (artikel 4.2). Beslut: EG:s rättsakter i enlighet med artikel 189 i EG-fördraget. Beslut som antas inom budgetförfarandet (artikel 203 i EG-fördraget) och inom ramen för Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt samarbete i rättsliga och inrikes frågor (artiklarna J och K i Maastrichtfördraget) är av en särskild typ. Beslut av Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen fattas med hjälp av en rad olika förfaranden som regleras genom rättsakter; tillsammans utgör dessa beslutsprocessen för > Europeiska unionen (EU). Navet för beslutsprocessen är gemenskapens lagstiftning. I teorin är den indelad i tre delar, nämligen initiativ, samråd och beslutsfattande (lagstiftningens grundstruktur). Gemenskapens lagstiftningsarbete följer dock ett antal olika förfaranden, vars närmare utformning beror på ämnet (gemenskapspolitiken). Enligt den grundläggande lagstiftningsmodellen samarbetar kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Kommissionen har initiativrätt och utarbetar förslag, Europaparlamentet debatterar förslaget offentligt, varvid de politiska partierna som finns företrädda för fram sina åsikter och därefter utarbetas yttranden i form av resolutioner. Både rådet och parlamentet kan själva anmoda kommissionen att lämna förslag och genom motsvarande egna initiativ påverka dess förslagsrätt. Även om den slutliga behörigheten att besluta fortfarande ligger hos rådet, i egenskap av unionens ÓhuvudlagstiftareÓ, har även parlamentet genom Maastrichtfördraget delvis fått en roll som lagstiftare (medbeslutandeförfarandet enligt artikel 189b i EG-fördraget). Vid lagstiftningsförfarandet måste gemenskapens institutioner följa ett fast och bindande system av befogenheter. Detta system grundas på en fördelning av uppgifterna, i vilka fall institutionerna har rätt att handla, vilka åtgärder de i så fall kan vidta, vilken rättslig form dessa åtgärder måste ha och vilka

23 procedurregler som i så fall måste beaktas. Alla dessa frågor härrör ur de konkreta bestämmelserna i fördraget, framför allt i EG-fördraget i dess lydelse enligt Fördraget om Europeiska unionen. Beslut inom områdena > gemensam utrikesoch säkerhetspolitik samt samarbete i > rättsliga och inrikes frågor fattas genom särskilda förfaranden (artiklarna J och K i Maastrichtfördraget). EUROPA FRÅN A TILL Ö 23 Lagstiftningsförfaranden Fördelningen av befogenheter mellan de tre institutionerna såsom fastställs i EGfördraget innebär i praktiken att alla grundläggande rättsinstrument måste antas av rådet, eftersom det på grund av sin sammansättning utgör den politiska länken till medlemsstaterna. Skapandet och utvecklingen av EG/EU har alltsedan begynnelsen byggt på medlemsstaternas samtycke. Lagstiftningen utgörs i första hand av förordningar och direktiv (gemenskapens sekundärrätt) enligt artikel 189 i EG-fördraget. Förordningar har allmän giltighet; de är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. Direktiv å sin sida är bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat endast vad gäller det resultat som skall uppnås, och det överlåts åt medlemsstaterna att inom en fastställd tid bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Enligt artikel 191 i EG-fördraget träder gemenskapens instrument inte i kraft förrän de har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (förordningar) eller meddelats dem till vilka de är riktade (direktiv). Samrådsförfarande Enligt det allmänna ÓsamrådsförfarandetÓ utarbetar kommissionen i regel förslag till lagstiftning i kraft av sin initiativrätt (artiklarna 155 och 190 i EG-fördraget); rådet remitterar dessa till parlamentet för yttrande (artiklarna 137 och 190 i EGfördraget) innan ett slutgiltigt beslut fattas (artikel 145 i EG-fördraget). Enligt artiklarna 152 och 138b i EG-fördraget får rådet och parlamentet anmoda kommissionen att lämna vissa förslag. En åtskillnad bör göras mellan frågor som kräver samråd med Europaparlamentet enligt fördragen och frågor där sådant samråd är frivilligt. Denna åtskillnad är även viktig på grund av de rättsliga konsekvenserna om rådet underlåter att samråda med parlamentet eller inte uppfyller förfarandena i fördraget. Parlamentets föreskrivna samråd i de fall där sådana är tvingande enligt fördraget är ett formellt krav, och enligt ett avgörande av > EG-domstolen år 1980 leder underlåtenhet av rådet att uppfylla detta krav till att rådets åtgärd ogiltigförklaras. Det viktigaste kännetecknet för samrådsförfarandet är att endast en behandling äger rum i parlamentet. Förfarandet går till på följande sätt: rådet överlämnar formellt kommissionens förslag till parlamentet för yttrande; parlamentets ordförande remitterar förslaget till det ansvariga utskottet och, om så krävs, till andra utskott för beredning. Slutsatsen från beredningen lämnas i plenum i form av ett betänkande och antingen godkänns förslaget utan ändring eller så föreslås ändringar. Parlamentets yttrande översänds till rådet och kommissionen så att den senare, om så krävs, kan ändra sitt ursprungliga förslag i överensstämmelse med

24 24 parlamentets förslag. Kommissionen och rådet granskar parlamentets förslag till ändringar och tar mestadels informell ställning till dem. De underrättar parlamentet om huruvida de föreslagna ändringarna godtas eller inte. Slutligen antar rådet rättsakten med tillämplig majoritet och vägning av röster (artikel i EG-fördraget) och därmed avslutas förfarandet. Vad innebär kvalificerad majoritet? De 15 medlemsstaternas regeringar har totalt 87 röster i rådet, fördelade efter ländernas storlek. För kvalificerad majoritet krävs minst 62 av de 87 rösterna (artikel 148 i EG-fördraget) om det i EG-fördraget föreskrivs ett beslut med kvalificerad majoritet. Om däremot enkel majoritet är tillräcklig för att ett beslut av rådet skall antas måste minst åtta av de 15 medlemsstaterna rösta för förslaget. Den nuvarande röstfördelningen ser ut på följande sätt: Belgien 5 Frankrike 10 Österrike 4 Danmark 3 Irland 3 Portugal 5 Tyskland 10 Italien 10 Finland 3 Grekland 5 Luxemburg 2 Sverige 4 Spanien 8 Nederländerna 5 Förenade 10 kungariket Samarbetsförfarandet rådet - Europaparlamentet Det förlopp som beskrivs ovan var gemenskapens regelbundet använda lagstiftningsförfarande från och med 1958 fram till Från och med den 1 juli 1987 infördes ett särskilt ÓsamarbetsförfarandeÓ mellan rådet och parlamentet med deltagande av kommissionen för de rättsakter som i första hand berörde upprättandet och genomförandet av > den inre marknaden (se artikel 100a i EGfördraget). Målet var att dels säkerställa beslutsfattande genom kvalificerad majoritet i rådet, dels att förstärka parlamentets medverkan vid beslut om den inre marknaden. Det nya förfarandet krävde omfattande ändringar av bestämmelserna i fördragen. Genom ändringarna infördes följande etapper i beslutsförfarandet vad gäller den inre marknaden, som från och med år 1987 kräver två läsningar i parlamentet och rådet. Såsom tidigare lämnar kommissionen ett förslag och parlamentet tar ställning till det. Rådet prövar förslaget vid en första behandling och utarbetar en Ógemensam ståndpunktó som överlämnas till parlamentet tillsammans med en motivering. Parlamentet måste godkänna rådets utkast inom tre månader, avvisa det eller föreslå ändringar. I de två sistnämnda fallen krävs en absolut majoritet av dess ledamöter. Om parlamentet inkommer med ändringsförslag, är det kommissionens uppgift att inleda nästa etapp i förfarandet (inom en månad). Det finns två alternativ. För det första kan parlamentets ändringar införlivas, varvid rådet endast behöver uppbåda kvalificerad majoritet för ett slutgiltigt antagande av förslaget i enlighet med parlamentets ändringar. Om rådet vill avvika från den ändrade texten krävs dock enhällighet. Om sådan inte uppnås måste rådet godta parlamentets ändringar eller ställas till rättsligt

25 ansvar vid utebliven åtgärd (ett beslut måste fattas inom tre månader). För det andra kan kommissionen avvisa parlamentets ändringar, varvid den bestämmelse som tillämpas (inte begränsad till detta förfarande) är att rådet kan godta kommissionens förslag med kvalificerad majoritet och endast avvika från det genom ett enhälligt beslut. Förslag från parlamentet som avvisas av kommissionen kan godtas av rådet, dock även i detta fall endast med enhällighet. Om ett förslag avvisas av parlamentet kan rådet endast anta det med enhällighet. EUROPA FRÅN A TILL Ö 25 Inom samarbetsförfarandet är parlamentets medverkan beroende av att rådet, såsom föreskrivs i fördraget, i realiteten fattar majoritetsbeslut. Det är därför av största vikt att medlemsstaterna avstår från att tillgripa den s.k. ÓLuxemburgkompromissenÓ av den 29 januari 1966, vilken gjorde det möjligt för medlemsstaterna att i praktiken, genom att åberopa vitala nationella intressen lägga sitt veto och förhindra ministerrådet från att fatta majoritetsbeslut, vilket i praktiken leder till en situation där alla beslut kräver enhällighet. Medbeslutandeförfarandet Genom artikel 189b i EG-fördraget infördes en ny typ av medverkan för parlamentet vid gemenskapens lagstiftningsförfarande i form av parlamentarisk rätt till medbeslutande när vissa rättsakter skall antas. Bland annat ger medbeslutandeförfarandet möjlighet till en tredje behandling i parlamentet. Det nya förfarandet är i bruk sedan den 1 november Medbeslutet bygger på ÓsamarbetsförfarandetÓ, men sträcker sig längre på två viktiga punkter: För det första äger ett förlikningsförfarande rum i händelse av meningsskiljaktigheter mellan rådet och parlamentet inom ramen för en särskild förlikningskommitté, och för det andra har parlamentet rätt att avvisa de föreslagna rättsakterna om en överenskommelse inte uppnås trots förlikningsförfarandet. Detta kräver absolut majoritet bland parlamentets ledamöter. Ingen rättsakt kan således komma till stånd utan parlamentets samtycke. Vikten av medbeslutandeförfarandet understryks av de områden som det berör - det är tvingande vid lagstiftning som gäller kultur, utbildning, hälsa, konsumentskydd, transeuropeiska nät, forskning och teknik samt miljöskydd.

26 26 Medbeslutandeförfarandet (artikel 189b i EG-fördraget) Kommissionens förslag Parlamentets yttrande (första behandlingen) Rådets gemensamma ståndpunkt antagen med kvalificerad majoritet (första behandlingen) Parlamentet (andra behandlingen) Godkänner Inget beslut Avvisar med absolut majoritet Rättsakten antas efter tre månader Rådet sammankallar förlikningskommittén Europaparlamentets förslag till ändringar med absolut majoritet Europaparlamentet avvisar med absolut majoritet; rättsakten antas inte Rådet godkänner (inom tre månader) Rådet godkänner inte med kvalificerad majoritet (om kommissionen samtycker) med enhällighet (om kommissionen ej samtycker) Sammankallande av förlikningskommittén av rådets och Europaparlamentets ordförande Rättsakten antas Rättsakten antas Förlikningskommittén samtycker till gemensamt utkast med kvalificerad Förlikningskommittén godkänner inte det gemensamma utkastet majoritet av rådets företrädare och en majoritet av Europaparlamentets företrädare Rådet bekräftar den gemensamma ståndpunkten från den första läsningen med kvalificerad majoritet (inom 6 veckor) Rådet antar (kvalificerad majoritet) Europaparlamentet antar (absolut majoritet) Avvisande av Europaparlamentet inom 6 veckor (absolut majoritet) Rättsakten antas Europaparlamentet avvisar inte Rättsakten antas (båda parter måstesamtycka inom 6 veckor) Rättsakten antas

27 Samtyckesförfarandet Detta förfarande tillämpas framför allt för ÓkonstitutionellaÓ rättsakter som präglar EG/EU:s identitet och struktur. Förutom anslutnings- och associeringsavtal vilka omfattas av samtyckesförfarandet sedan år 1987, krävs numera parlamentets samtycke för slutande av viktiga internationella EG-avtal och för upprättande av ett enhetligt förfarande vid val till Europaparlamentet. Utan parlamentets samtycke har rådets beslut inte rättslig verkan. EUROPA FRÅN A TILL Ö 27 Särskilda förfaranden Utöver allmän lagstiftning och förfaranden för samarbete, medbeslutande och samtycke, regleras även andra särskilda lagstiftningsförfaranden genom EGfördraget. Dessa rör huvudsakligen upprättandet av budgeten och slutandet av gemenskapens internationella avtal, beslut om val till Europaparlamentet, finansiella bestämmelser som reglerar gemenskapens egna medel och förfarandet vid ändring av fördrag. Särskilda rättsakter är även unionsinstitutionernas arbetsordningar, som de antar i kraft av sin rätt att bestämma sin organisation. Beslut om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och beslut som antas i enlighet med särskilda procedurregler som avses i artiklarna J och K i Maastrichtfördraget är inte rättsakter inom ramen för EG-fördraget. Ytterligare reformer Å ena sidan är förfarandena för ohanterliga. Å andra sidan har det förekommit kritik mot det faktum att parlamentet har för litet inflytande över europeisk lagstiftning, vilket får till följd att rådets akter har otillräcklig legitimitet. De förhoppningar som framför allt ställs på > 1996 års regeringskonferens om revideringen av Maastrichtfördraget, gäller därför en parlamentarisering och demokratisering av gemenskapens lagstiftning såväl som en rationalisering och förenkling av beslutsprocessen. I detta sammanhang har det även skapats en möjlighet att bredda räckvidden för medbeslutandeförfarandet, som är i bruk sedan 1993, på grundval av en ÓutvidgningsklausulÓ (artikel 189b.8 i EG-fördraget). En grundläggande reform av unionens beslutsförfarande är en av EU prioriterad uppgift och en kärnfråga för att en ny konstitution skall kunna upprättas inom EU, och detta kommer att bli allt viktigare med tanke på unionens framtida fördjupning och > utvidgning. Thomas Läufer

28 28 Budget Fördragsgrund: Artiklarna a i EG-fördraget; Artiklarna J 11.2 och K 8.2 i EU-fördraget; rådets beslut av den 31 oktober 1994 om systemet för gemenskapernas egna medel. Syften: Att finansiera unionens utgifter och verksamheter och dess politik; att fastställa finansiella prioriteringar för unionens politiska verksamhet. Instrument: Egna medel och andra av EU:s instrument för finansiering; unionens allmänna budget och budgetens enskilda avdelningar; revisioner utförda av revisionsrätten. > Europeiska unionens gemensamma budgetpolitik utgör grunden för dess politiska verksamhet. Den definierar unionens finansiella handlingsmöjligheter och ger samtidigt en fingervisning om den faktiska viljan att förverkliga integrationen och uppnå unionens mål. I centrum för budgetpolitiken står det årliga utarbetandet och det slutgiltiga fastställandet av den allmänna budgeten för unionen, dess organ och institutioner. Inom ramen för budgetprocessen fastställs budgetstrukturen och nivån på unionens kostnader för verksamhet och förvaltning (användning av finansiella medel). Budgetprocessen är fast förankrad i unionens finanssystem. Europeiska unionens finanssystem Unionen har genomgått flera stadier i utvecklingen av sitt finanssystem sedan grundandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) år 1951 samt EEG och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) år 1957 och efter sammanslagningen av de tre gemenskaperna år EEG och Euratom finansierades tidigare genom nationella bidrag. Detta system ändrades gradvis genom införandet av Óegna medeló. År 1970 antog rådet ett beslut om att medlemsstaternas finansiella bidrag skulle ersättas av gemenskapernas egna medel, som trädde i kraft den 7 januari 1971 efter ratificering av alla medlemsstater. Enligt detta beslut skulle de tidigare budgetbidragen gradvis avvecklas till och med den 1 januari 1975 och ersättas av ett system där gemenskapen helt och hållet skulle finansieras genom egna medel. Denna tidsplan förlängdes med ytterligare fem år, varefter gemenskapens budget blev helt självfinansierande från och med den 1 januari 1980.

29 Finansieringen av den allmanna budgeten ar 1988 och fran 1992 till 1996 (Beviljade anslag) (i miljoner ecu) * Jordbruksavgifter Tull * Budget för Moms Fjärde inkomstkälla Övrigt Unionens egna inkomster Termen Óegna medeló, förklaras inte närmare i artikel 201 i EG-fördraget, den huvudsakliga rättsliga grunden för rådets beslut av år Inom denna breda ram fastställdes tre huvudinkomstkällor år 1970 enligt följande: Jordbruksavgifter (avgifter och tilläggs- eller utjämningsbelopp som införs på handel med icke-medlemsländer). Tullar på handel med icke-medlemsländer på grundval av gemenskapens gemensamma tulltaxa och andra tullar. Inkomst av mervärdesskatt som tas ut i medlemsstaterna, i början begränsad till en sats på 1 %, genom ett enhetligt harmoniserat skattesystem som tillämpas i alla medlemsstater. Den största delen av unionens inkomster kommer från dess andel av medlemsstaternas mervärdesskatt. Denna andel höjdes från 1 % till 1,4 % i samband med utvidgningen av gemenskapen till tolv medlemsstater den 1 januari 1986 och ligger tills vidare kvar på denna nivå, även efter utvidgningen till 15 medlemsstater den 1 januari När momstaket höjdes, utgjorde andelen mervärdesskatt 66 % av de egna medlen. År 1995 utgjorde den ca 54 %.

30 30 Reformering av finanssystemet Gemenskapens finanser inplacerades i en ny, medelfristig ram år 1988 (efter det att gemenskapen hade reformerats genom Europeiska enhetsakten år 1986) och återigen år 1992 (med sikte på genomförandet av Fördraget om Europeiska unionen). Den medelfristiga ramen hänger samman med fullbordandet av den > inre marknaden och genomförandet av en riktad strukturpolitik och säkerställer budgeten till och med år Den 12 februari 1988 enades > Europeiska rådet i Bryssel om ÓDelors-paketetÓ, dvs. en serie samordnade budgetåtgärder avseende > jordbrukspolitik samt > regional- och strukturpolitik. De huvudsakliga faktorerna i det reformerade systemet för egna medel, som tillämpats retroaktivt från och med den 1 januari 1988, är följande: (I) Det generella taket för egna medel, inbegripet alla typer av egna medel, fastställdes till 1,2 % av medlemsstaternas totala årliga bruttonationalinkomst (BNI) till marknadspriser. (II) Bindande mellantak fastställdes för årliga utgifter fr.o.m. år 1988 t.o.m. år 1992 för att förhindra att taket för totala egna medel skulle nås i förtid. Finansieringen av den allmänna budeten för 1996 fördelat på medlemsstaterna FIN: 1,5% P: 1,5% A: 2,9% NL: 5,8% SE: 2,9% UK: 10,8% B: 3,8% DK: 1,9% D: 30,0% L: 0,2% I: 12,1% IRL: 0,9% F: 17,6% E: 6,4% EL: 1,5% (III) Som tillägg till de tre ursprungliga källorna fastställdes en fjärde resurs för gemenskapens finansiering, som skulle baseras på medlemsstaternas totala BNI till marknadspriser, baserad på en enhetlig beräkningsgrund.

31 (IV) Den fjärde resursen utnyttjas som en tilläggsresurs endast om gemenskapens finansiella behov inte kan täckas av de tre ÓtraditionellaÓ inkomstkällorna. Liksom hittills (sedan 1986) utgörs medlemsstaternas andel av inkomsterna från mervärdesskatt högst 1,4 %, dock med en viktig förändring. Enligt de nya bestämmelserna får underlaget för momsberäkning, för finansiering av egna medel, inte överskrida 55 % av landets BNI. Målet med denna bestämmelse om Óatt sätta ett takó är att få till stånd en jämnare fördelning av den finansiella bördan mellan medlemsstaterna. Vid toppmötet i Edinburgh den 12 december 1992 enades Europeiska rådet om ÓDelors II-paketetÓ som på grundval av finansreformen år 1988 skall säkerställa unionens framtida finansiering till och med 1999, inom ramen för Maastrichtfördragets fullständiga genomförande (inbegripet utveckling av strukturstöd, åtgärder för att göra europeisk industri mer konkurrenskraftig och finansiering av GUSP). Viktiga element i Delors II-paketet var följande: EUROPA FRÅN A TILL Ö 31 Ändringar i strukturen av unionens egna medel från och med den 1 januari 1995 med syfte att minska momsinkomsternas betydelse och öka bidraget från de BNI-baserade resurserna. Ett uppdrag till > Europeiska kommissionen att undersöka och rapportera om eventuellt införande av en femte resurs senast år Unionens egna medel inkasseras av medlemsstaterna och ställs till kommissionens förfogande, varvid kommissionen genomför budgeten (artikel 205 i EG-fördraget). Kommissionen har vissa inspektions- och kontrollbefogenheter. Utöver egna medel får unionen dessutom låna för att finansiera investeringar inom kol- och stålindustrin (EKSG-lån) och inom kärnkraft (Euratom-lån). Inom det ekonomiska området får lån även användas för att finansiera gemenskapsstöd och investeringar inom industri, forskning och teknik, energi och infrastruktur (EGlån), t.ex. genom det nya gemenskapsinstrumentet, som inrättades år 1979 för att främja investeringsprojekt i medlemsstaterna och minska regionala skillnader i gemenskapen. Budgetstruktur Sedan år 1967 har det funnits en enda övergripande budget för de tre gemenskaperna, som nu har slagits samman under ett tak som en del av Europeiska unionen. I den allmänna budgeten skall unionens inkomster och utgifter tas upp. Den allmänna budgeten fastställs årligen. Den måste vara fullständig och utvisa unionens alla inkomster och utgifter, som skall balansera varandra (artikel 199 i EG-fördraget). Detsamma gäller för administrativa utgifter enligt den > gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och samarbetet inom > rättsliga och inrikes frågor. Budgetåret börjar den 1 januari och avslutas den 31 december.

32 32 På utgiftssidan täcker budgeten administrativa kostnader för unionens institutioner och utgifter för Europeiska gemenskapens verksamhet (i synnerhet jordbruksfonder, regionala fonder, sammanhållningsfonder och socialfonder) samt Euratom (forskning och investeringar). Vissa typer av utgifter behandlas separat, huvudsakligen EKSG:s verksamheter, EG:s in- och utlåningsverksamhet och Europeiska utvecklingsfonden för AVS-stater som är knutna till gemenskapen genom Lomékonventionen ( > utvecklingspolitik) och som finansieras genom bidrag från medlemsstaterna. En åtskillnad görs mellan unionens utgifter för åtagandebemyndiganden och betalningsbemyndiganden. Åtagandebemyndiganden anger den finansiella ram inom vilken åtaganden för fleråriga program kan göras under ett och samma budgetår. Betalningsbemyndiganden täcker faktiska kostnader som uppstår genom bemyndiganden under det innevarande budgetåret eller bemyndiganden som förs över från föregående budgetår. Sedan övergången till ett självfinansierande system mellan åren 1975 och 1980, har gemenskapens/unionens budget konstant ökat i volym. Mellan åren 1973 (anslutningen av Förenade kungariket, Irland och Danmark) och 1981 (anslutningen av Grekland) ökade gemenskapens utgifter med i genomsnitt 23 % per år och denna uppåtgående trend fortsatte på liknande sätt påföljande år. Budgeten för år 1986, den första som även omfattade Spanien och Portugal, resulterade för första gången i en lägre tillväxttakt på ca 18 %. Mellan åren 1988 och 1992 ökade gemenskapens budget med i genomsnitt 4,8 % per år. EG:s/EU:s budgetstruktur (miljoner beräkningsenheter/europeiska beräkningsenheter/ecu) Totala utgifter 8,6 28, , , , ,5 varav: EUGFJ (jordbruk) , , , ,0 Socialfonden ,0 502, , ,0 Regionalfonden , , ,9 Industri/FoU , , ,0 Förvaltning 8,6 23,4 114,7 938, , ,0 Övrigt 0,0 4,9 41, , , ,6 1 Beräkningsenhet till och med 1970, Europeisk beräkningsenhet 1980, ecu fr.o.m (1 ecu = ) och 1990: industri, energiforskning; 1994; forskning och teknisk utveckling, industri. Källa: Europeiska kommissionens årliga ekonomiska rapport för 1993, EGT L34, 1994 Strukturellt liknar de mål som satts för unionens budget nu åtminstone delvis de uppgifter som utförs genom nationella budgetar, vilka kräver höga investeringsbelopp (t.ex. regionalpolitik och främjande av forskning inom det

33 tekniska området). Finansiellt är dock den årliga volymen på unionens budget, även om den är på uppåtgående, fortfarande relativt blygsam 1995 års utgifter för den utvidgade unionen med femton medlemmar uppgick till 77,2 miljarder ecu i betalningsbemyndiganden och kan knappast jämföras med volymen för en nationell budget, vilken är avsedd att täcka alla utgifter och förverkliga organisatoriska målsättningar i en modern industrination samt inom det sociala välfärdssystemet. Kostnaden för > jordbrukspolitiken och den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna står fortfarande för den största utgiftsdelen och är det område där det sker flest förändringar. Mellan år 1968 och 1975 utgjorde jordbruksutgifterna mellan 72 och 93 % av budgeten. Efter år 1976 var dess andel mellan 60 och 75 %, och sänktes till omkring 57 % år Sedan år 1992 har den del av budgeten som tillfallit jordbruket ytterligare minskat och utgjorde 52 % år EUROPA FRÅN A TILL Ö 33 Repartição das despesas europeias % 59% 31% 48% 2% 11% 2% 3% 1% 4% 4% 3% 3% 6% <1% 5% Jordbruk (EUGFJ-garanti) Stukturåtgärder Forskning Övrig intern politik Externa åtgärder Administration Europeiska kol-och stålgemenskapen (EKSG) Europeiska utvecklingsfonden (EUF) Förutom jordbrukspolitiken och unionens administrativa utgifter (omkring 5 % per år), finns det fyra huvudsakliga politiska områden som finansieras genom den allmänna budgeten (utom GUSP och rättsliga och inrikes frågor), nämligen strukturpolitik, utvecklingssamarbete, > forskning och teknisk utveckling samt andra verksamheter ( > kultur, > energi, > industri, > transport och >

34 34 miljö). Om man inte räknar med jordbrukspolitiken går omkring 36 % av unionens utgifter till andra områden, nämligen till skapande och framtidsinriktade unionsverksamheter. EU:s budgetprocess Den allmänna budgeten upprättas med hjälp av ett förfarande som inbegriper olika etapper och med deltagande av > Europeiska kommissionen, > Europaparlamentet och > Europeiska rådet. De enskilda etapperna i förfarandet anges i artikel 203 i EG-fördraget. Tilläggs- och ändringsbudgetar, som är nödvändiga för att kunna jämka oundviklig eller oförutsedd utveckling av utgifter, upprättas på samma sätt. När gemenskapens finanssystem ändrades genom att egna inkomstkällor infördes, reformerades även budgeten i två etapper i enlighet med 1970 och 1975 års fördrag. Sedan år 1975 utgör parlamentet och rådet gemenskapens (eller unionens) Ógemensamma budgetansvariga myndighetó med kompletterande och sammanfallande beslutsbefogenheter. Budgetprocessen går till på följande sätt: Kommissionen förelägger rådet och parlamentet det preliminära budgetförslaget, vilket innehåller enskilda förslag från parlamentet, rådet, kommissionen, > EG-domstolen och > Europeiska revisionsrätten. Med detta som grund upprättar rådet budgetförslaget, som det sedan förelägger parlamentet. Under påföljande etapper i förfarandet har parlamentet olika befogenheter enligt följande: 1. Vid ÓobligatoriskaÓ utgifter, kan parlamentet lägga fram ändringsförslag hos rådet, som har det slutgiltiga avgörandet. Obligatoriska utgifter definieras i princip som utgifter vilka, i grunden eller till summan, utgör en rättslig förpliktelse genom fördragen eller genom lagstiftning som uppkommit genom fördragen (ÓsekundärrättÓ) eller genom åtaganden i enlighet med internationell rätt eller privaträtt (huvudexemplet är jordbruksutgifter). 2. Vid fastställande av Óicke-obligatoriskaÓ utgifter (gemenskapens strukturfonder och övriga skapande verksamheter, t.ex. forskning och teknik), kan parlamentet ändra rådets förslag till utgifter, inom en årlig marginal som beräknas av kommissionen och, med kvalificerad majoritet, få dem antagna även om rådet opponerar sig. Eftersom skillnaden mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter bestämmer huruvida rådet eller parlamentet har det slutgiltiga avgörandet vid fastställande av utgiftsnivån, har det varit föremål för motsättningar mellan de två institutionerna. De övriga etapperna i förfarandet är följande: (i) Rådet antar ett ändrat förslag, med beaktande av parlamentets ändringar och ändringsförslag. (ii) Inom ramen för ÓförlikningsförfarandetÓ, försöker rådet och parlamentet fortlöpande att överbrygga klyftan mellan sina respektive ståndpunkter.

35 (iii) Parlamentet granskar budgetförslaget vid en andra läsning och upprättar budgeten i dess slutgiltiga form. Budgeten offentliggörs sedan i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. (iv) Parlamentet kan dock avslå hela budgetförslaget, om det har Óviktiga skäló till det, och begära att få ett nytt förslag framlagt av rådet (artikel i EGfördraget). Om budgeten inte har antagits i början av budgetåret gäller de övergångsregler som anges i artikel 204 i EG-fördraget, och föregående års budget används som en referens. EUROPA FRÅN A TILL Ö 35 Till budgetprocessen och samordnandet av budgetpolitiken hör även de olika formerna av dialog mellan institutionerna. Dessa har utvecklats gradvis genom gemenskapens/unionens övergång till ekonomiskt oberoende efter år 1970 och tar sig olika uttryck, inbegripet samråd om rättsliga instrument med finansiella konsekvenser, trepartssamtal om budgeten och de senaste åtgärderna för budgetdisciplin, som även lade grunden för medelfristig finansplanering fram till år Syftet med trepartssamtal och samordning mellan institutionerna är att undvika eller dämpa konflikter mellan institutionerna vid fastställandet av budgeten och att se till att budgetprocessen löper så smidigt som möjligt. Genomförande av budgeten När budgeten har fastställts, genomför kommissionen den under eget ansvar (artikel 205 i EG-fördraget). Detta gäller i synnerhet för avdelning III, som innehåller alla unionens viktiga driftsutgifter. Övriga institutioner genomför själva sina egna budgetavdelningar. Inom varje institution övervakar en styrekonom alla ut- och inbetalningar. Den oberoende Europeiska revisionsrätten kontrollerar budgetens genomförande i dess helhet och beslutar huruvida den ekonomiska förvaltningen har varit sund. Kommissionen måste varje år framlägga föregående budgetårs bokslut för rådet och parlamentet. På rekommendation av rådet ger parlamentet kommissionen ansvarsfrihet för budgetens genomförande. Förutom kommissionens årsbokslut utgör revisionsrättens årsrapport samt organens ställningstaganden grunden för ansvarsfrihet. Utvärderings- och framtidsutsikter Finanssystemet är inte bara en del av unionens uppbyggnad, utan är även ett hjälpmedel för att kunna mäta framsteg på vägen till fullständig integration. Unionens budget och finanser är därför nära knutna till den politiska och institutionella utvecklingen och utgör en viktig länk i strävandena att driva integrationen framåt. Det är uppenbart att det kommer att bli mycket svårt att finansiera unionens vidareutveckling med utgångspunkt från nuvarande struktur och avvägning av budgetutgifter, i synnerhet mot en > ekonomisk och monetär union samt politisk union, på grundval av nuvarande system med egna medel och nuvarande budgetvolym. Det var därför som Europeiska rådet i december 1992, på grundval

36 36 av Maastrichtfördraget, beslutade att ändra såväl unionens institutionella strukturer som grunddragen i dess finanssystem (Delors II-paketet), i syfte att anpassa den till kraven på ytterligare integration under åren fram till Djupare integration kommer även att kräva större finansiell autonomi, dvs. nya egna medel som skulle behöva flyta in direkt till unionen (t.ex. skattebefogenheter). Unionens budget skulle dessutom behöva omstruktureras. Den måste frigöra sig från jordbrukspolitikens hittillsvarande dominans, och nyskapande åtgärder måste ges större utrymme vid fördelningen av utgifter. Delors II-paketet, som förhandlades fram år 1992 är endast ett steg på vägen som enbart kan tillämpas på den förutsedda planerade planeringsperioden mellan åren 1993 och Nästa steg av reformen är regeringskonferensen 1996, av vilken parlamentet förväntar sig en utvidgning av sina budgetbefogenheter och en ytterligare granskning av unionens finanssystem. Det står redan klart att om Europeiska unionen skall kunna utvidgas i framtiden och innefatta mer än femton medlemsstater, så måste dess finanssystem radikalt ses över. Thomas Läufer

37 Ekonomisk politik EUROPA FRÅN A TILL Ö 37 Fördragsgrund: Artiklarna 2, 3, 3a och 4a, 102a 104c, , 109a 109d och 109e 109m i EG-fördraget. Syften: Hållbar och balanserad tillväxt, höjning av levnadsstandarden, främjande av konvergens och sammanhållning, hög sysselsättningnivå, stabila priser, sunda offentliga finanser och monetära förhållanden samt en stabil betalningsbalans. Instrument: Monetära kommittén med rådgivande ställning, Kommittén för ekonomisk politik, Europeiska monetära institutet, Ómultilateral övervakningó. Tredje etappen: ekonomisk och finansiell kommitté, Europeiska centralbankssystemet. De beslut som stats- och regeringscheferna fattade i Maastricht om den > ekonomiska och monetära unionen (EMU) i samband med Fördraget om Europeiska unionen, som trädde i kraft den 1 november 1993, har avgörande betydelse för den ekonomiska politiken i gemenskapen, som utvidgades den 1 januari 1995 genom anslutningen av Österrike, Sverige och Finland. Mål, ansvar och befogenheter enligt hittillsvarande lagstiftning Bestämmelserna i EEG-fördraget från 1957 (EG-fördraget sedan 1993) om den ekonomiska styrningen enligt de gemensamma ekonomiska målsättningarna var ett uttryck för en kompromiss mellan ekonomiska och integrationspolitiska krav och det nationella motstånd som fanns mot att ge upp suveräniteten över den ekonomiska politiken. De politiska målsättningarna för ekonomin var i sig inte omstridda. I artikel 2 i EEG-fördraget (gemenskapens uppgifter) anges en fortgående och balanserad utveckling av den ekonomiska verksamheten, en ökad stabilitet, en allt snabbare höjning av levnadsstandarden samt närmare förbindelser mellan medlemsstaterna. I det särskilda avsnittet i fördraget om Óden ekonomiska politikenó kompletteras genom artikel 104 målsättningen med ytterligare mål: en hög sysselsättning, en stabil prisnivå och en betalningsbalans i jämvikt. De nationella regeringarna kunde enligt EEG-fördraget i stor utsträckning behålla sina beslutsbefogenheter i fråga om den ekonomiska och monetära politiken. Samtidigt ålades dock regeringarna att betrakta konjunktur- och växelkurspolitiken som Óen fråga av gemensamt intresseó (artiklarna 103 och 107 i EEG-fördraget) och att i enlighet med artikel 105 i EEG-fördraget samordna sin

38 38 ekonomiska och monetära politik, dvs. inrikta den mot det gemensamma målet. Gemenskapen tog itu med samordningsproblemen genom att skapa institutionella förutsättningar i form av kommittéer, t.ex. Monetära kommittén och kommittéer för konjunkturpolitiken, för den ekonomiska politiken på medellång sikt och för budgetpolitiken. Otillfredsställande samordning Medlemsstaternas alltmer skilda uppfattningar om stabilitetspolitiken, som inte kunde behandlas inom ramen för kommittéerna, ledde till åtgärder som inte var samordnade. Den upplösningsprocess som den ekonomiska och monetära politiken befann sig i var oförenlig med kraven i EEG-fördraget, där en gradvis tillnärmning av medlemsstaternas ekonomiska politik och upprättandet av en gemensam marknad hade angetts som medel för att förverkliga målen. Europeiska monetära systemet ett nytt försök till samarbete Något nytt försök till ett närmare samarbete inom den ekonomiska och monetära politiken kunde inte göras förrän de stabilitetspolitiska synsätten hade jämkats samman och uppfattningen hade spritts, att man endast genom att skapa prisstabilitet kan bidra till att lösa arbetslöshetsproblemen. Den större samstämmigheten om hur målen skulle nås gjorde det slutligen möjligt att upprätta > Europeiska monetära systemet (EMS), som är ett system av fasta (och samtidigt anpassningsbara) växelkurser och med klart fastställda regler för intervention. Den tyska marken tog över rollen som ledande valuta och blev därmed den stabiliserande faktorn i systemet. EMS började utvecklas mot ekonomisk konvergens, utgående från axeln Bonn Frankfurt Paris och med återverkningar på de övriga staterna i EMS. Vissa medlemsstater i EMS bemötte till en början inskränkningarna av sin ekonomiska rörelsefrihet med att behålla hinder för kapitalrörelserna. Genom att kapitalrörelserna inom gemenskapen liberaliserades från och med den 1 juli 1990 blev förlusten av den ekonomiska autonomin än mera påtaglig. Det följer logiskt av principen om den > inre marknaden att de nationella ekonomiska och monetära befogenheterna på medellång sikt skall försvinna och aktivt kompenseras genom en vidareutveckling av gemenskapen till EMU med ett europeiskt system av centralbanker. Den ekonomiska politiken i praktiken från 80-talet till början av 90-talet I början av 80-talet var medlemsstaterna ännu inte överens om vilken medicin som behövdes för att övervinna recessionen och bekämpa arbetslösheten. Den faktiska tillväxten av bruttonationalprodukten var ,5 % och arbetslösheten nästan 11 %, medlemsstaternas budgetunderskott låg på 5,2 % av BNP och inflationstakten låg trots en betydande minskning i början av 80-talet på ca 6 %. Det var mot denna bakgrund som > Europeiska unionens råd 1985 beslutade om en gemensam tillväxtstrategi för sysselsättningen gemensam därför att den

39 skulle bygga på ett nära samarbete mellan regering, arbetsgivare och anställda, men också mellan länderna. Denna strategi gick ut på att man skulle kombinera en långsammare löneökningstakt med en stärkt efterfrågan och förbättrade förutsättningar för varu-, kapital- och arbetsmarknaderna. En förbättrad fördelning på marknaderna för varor och tjänster och därmed bättre förutsättningar för tillväxt var dessutom tanken med 1993 års program för den inre marknaden som kommissionen ( > Europeiska kommissionen) presenterade i sin vitbok i juni EUROPA FRÅN A TILL Ö 39 Avsikten med samarbetsstrategin var att öka den genomsnittliga tillväxttakten av BNP i gemenskapen från 2,5 % i mitten av 80-talet till 3,5 % och att minska andelen arbetslösa till 8 % fram till Först i slutet av 80-talet uppnådde man de tillväxttal som ansågs nödvändiga och antalet arbetslösa minskade från tidigare som högst 10,8 % (1985) till 8,1 % (1990). Tillväxttakten i gemenskapen i början av 90-talet kunde dock inte bibehållas för att mera bestående minska arbetslösheten (tillväxt av BNP 1994: 1,5 %) och arbetslöshetstalet steg till 11 % (1994). Inflationen sjönk och låg efter en mindre tillbakagång i konvergensen och en kort uppgång efter 1988 på 3,3 %. I de tre nya medlemsstaterna Österrike, Sverige och Finland var inflationen lägre än detta genomsnitt. Det totala budgetunderskottet i medlemsstaterna minskade under den andra hälften av 80-talet från 5,2 % av BNP (1985) till 2,6 % (1989) men har sedan 1990 ökat kraftigt igen (1994: 5,6 %). I många medlemsstater krävs avsevärda ansträngningar för att uppnå konsolidering. Den ekonomiska politiken under 90-talet Besluten i Maastricht om EMU innebär långtgående konsekvenser för den ekonomiska och monetära politiken. Genom en process i tre steg, vars första etapp inleddes den 1 juli 1990, skall EMU, efter genomförandet av den andra etappen som påbörjades den 1 januari 1994, införas senast den 1 januari Det är intressant att mot bakgrund av de häftiga politiska kontroverser om organisationen som pågått till helt nyligen konstatera att det konkurrensinriktade marknadssystemet uttryckligen framhävs som unionens och medlemsstaternas ekonomiska system (artiklarna 3a, 102 och 105 i EG-fördraget). Det återstår dock att se i hur hög grad detta kommer att återspeglas i praktiken under de kommande åren. Medlemsstaternas ekonomiska politik skall bedrivas Ósom en fråga av gemensamt intresseó och samordnas inom rådet i enlighet med en utvidgad förteckning över principer och mål (artikel 103 i EG-fördraget). I fördraget anges som riktlinjer för den ekonomiska och monetära politiken stabila priser, sunda offentliga finanser och monetära förutsättningar samt en hållbar betalningsbalans (artikel 3a.3 i EGfördraget). Rådet utarbetar riktlinjer för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik som efter diskussioner antas av Europeiska rådet som rekommendationer till medlemsstaterna. För att främja och säkerställa den ekonomiska konvergensen bygger man ut det nuvarande systemet för Ómultilateral

40 40 övervakningó. Om den ekonomiska politiken inte är förenlig med riktlinjerna kan rådet rikta rekommendationerna till medlemsstaterna och i vissa fall låta publicera dem som påtryckningsmedel. Samordnings- och övervakningsåtgärderna gäller framför allt budgetpolitiken. Till skillnad från finanspolitiken (i den tredje etappen) är den inte samordnad. Medlemsstaternas budgetpolitik är dock underkastad en allt striktare harmoniseringsprocess. Genom att förankra viktiga stabilitetsprinciper i fördraget har man avsett att skapa garantier för att stabilitetspolitiken inte bara bygger på finanspolitiken. Som gällande viktiga principer alltsedan 1994 kan särskilt nämnas: att finansiering av den offentliga budgeten är förbjudet (artikel 104 och 104a i EG-fördraget), att varje medlemsstat ansvarar för den egna statsskulden (artikel 104b i EG-fördraget) och att medlemsstaterna skall undvika alltför stora budgetunderskott (artikel 104c i EG-fördraget). Med utgångspunkt i de fastställda kriterierna enligt vilka en medlemsstats budgetunderskott i princip inte får uppgå till mer än 3% och dess samlade statsskuld inte till mer än 60% av bruttonationalprodukten övervakar kommissionen medlemsstaternas budgetutveckling och prövar om det, med beaktande av ytterligare sunpunkter, föreligger ett Óalltför stort underskottó. Skulle så vara fallet skall rådet i syfte att minska underskottet inleda ett förfarande, som i slutskedet eventuellt kan innebära även ekonomiska sanktioner. Monetära kommittén, som har samordnings- och övervakningsuppgifter, kommer i början av den sista etappen när det inte längre finns någon nationell valutapolitik att läggas ned och ersättas med en ekonomisk och finansiell kommitté. Enligt bestämmelserna om den monetära politiken i fördraget skall i slutetappen ett europeiskt system av centralbanker (ECBS) upprättas och växelkurserna fastställas innan det senast 1999 införs en enhetlig valuta i gemenskapen. Centralbankssystemet, som består av Europeiska centralbanken (ECB) och de nationella centralbankerna har ansvaret för att fastställa och genomföra den finansiella politiken i gemenskapen. Under övergångsskedet är dock den finansiella politiken fortfarande ett nationellt ansvarsområde. > Europeiska monetära institutet (EMI), som upprättades i början av 1994 i Frankfurt, har härvid ingen finansiell kontrollfunktion utan liksom den nedlagda kommittén för centralbankscheferna en samordnande funktion. Centralbankssystemet, vars stadga i detalj fastställts i ett protokoll till fördraget, har i första hand som mål att upprätthålla stabila priser. Utan att åsidosätta detta mål skall ECBS, som har en oberoende ställning när det utför sina uppgifter, stödja den allmänna ekonomiska politiken i gemenskapen. Konvergenskriterierna är i sig inte oproblematiska. De är endast inriktade mot relativ prisstabilitet. Vid underskott tas hänsyn till statsbudgeten, varvid underskotten kan döljas i ÓskuggbudgetarÓ. Unionen måste visa att den kan utveckla och fördjupa en ÓstabilitetskulturÓ som en absolut förutsättning för att säkerställa en stabil sysselsättning och tillväxt.

41 Vitboken ÓTillväxt, konkurrenskraft och sysselsättningó som kom ut i december 1993 omedelbart efter ikraftträdandet av EU-fördraget var kommissionens svar på unionens mest överhängande problem, nämligen den successivt stigande arbetslösheten i medlemsstaterna. Av vitbokens undertitel ÓUtmaningar och vägval på tröskeln till det tjugoförsta århundradetó framgår att den är avsedd att vara en framåtsyftande strategisk plan för en minskning av arbetslösheten. Den ambitiösa målsättningen är att skapa 15 miljoner arbetstillfällen fram till slutet av århundradet. I vitboken anges en rad olika sätt att skapa de nödvändiga förutsättningarna för tillväxt, däribland förbättrade makroekonomiska villkor, investeringar i modern infrastruktur för att öppna nya marknader, skapande av nödvändigt humankapital, intensifierad inre och yttre konkurrens, ökad innovationstakt genom riktat stöd till forskning och utveckling, prisfördelar genom sänkning av kostnader och avgifter och ett mer flexibelt utnyttjande av arbetskraften. Dessutom behandlar vitboken förhållandet mellan resurser, miljö och tillväxt. Även om vitboken på det hela taget inte innehåller någon slutgiltig strategi och i många av sina uttalanden väcker politiska betänkligheter, är den ändå ett viktigt diskussionsunderlag och en vägledning när det gäller de beslut som skall fattas inom Europeiska unionen på olika nivåer och som kommer att påverka EMU:s framgång. EUROPA FRÅN A TILL Ö 41 Henry Krägenau

42 42 Ekonomiska och monetära unionen Fördragsgrund: Artikel 102a-109m i EG-fördraget. Syften: Prisstabilitet, definitivt fastställande av EU-valutornas växelkurser fram till 1999, införande av en gemensam valuta: euron. Instrument: Genomförande av en gemensam monetär politik, nära samordning av den ekonomiska politiken, upprättande av ett europeiskt centralbankssystem. Förverkligandet av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) är en av > Europeiska unionens mest ambitiösa men också mest kontroversiella målsättningar. I och med undertecknandet av Fördraget om Europeiska unionen ( > fördrag) och ratificeringen den 1 november 1993 fattades ett bindande beslut om upprättandet av EMU. En gemensam valuta kompletterar inåt den gemensamma > inre marknaden och stärker utåt unionens ekonomiska betydelse. Enligt Maastrichtfördraget skall växelkurserna definitivt fastställas för de stater som deltar i EMU från och med den 1 januari Deras nationella valutor blir sedan endast ett uttryck för den gemensamma valuta som enligt fördraget snabbt skall införas i samband med anslutningen. Behovet av ett nära valutapolitiskt samarbete beror framför allt på det starka inflytandet från handeln med utlandet. Ju mer sammanflätade de ekonomiska systemen är, desto mer störs de ekonomiska relationerna av fluktuationer i växelkurserna. EU förväntar sig genom införandet av EMU därför i första hand en förbättrad konkurrenskraft. Gemenskapen har tidigare gjort flera försök med ett fördjupat valutasamarbete. Werner-planen om en ekonomisk och monetär union gick under 1970-talet i stöpet på grund av att medlemsstaterna inte var förberedda för en integration och på grund av att man hade olika ekonomiska förväntningar. Därefter följde de pragmatiska försöken att begränsa valutakursriskerna inom ramen för valutaormen (1972) och > Europeiska monetära systemet (1979). Det mål som man hela tiden har skjutit framför sig, upprättandet av EMU, blev åter aktuellt, då den nödvändiga grundvalen från mitten av 1980-talet skapades genom den fördjupade integrationen, förverkligandet av den planerade inre marknaden och en ökad samsyn på den ekonomiska politiken.

43 Delors-rapporten och Maastrichtfördraget Bestämmelserna i Fördraget om Europeiska unionen bygger i hög grad på Delorsrapporten. I denna rapport, som lades fram i april 1989 av en expertgrupp där cheferna för de nationella centralbankerna ingick, föreskrivs en övergång till EMU i tre etapper. Målen för den första etappen, som inleddes den 1 juli 1990, var i huvudsak att stärka det valutapolitiska samarbetet, att medlemsstaterna skulle gå med i EMS, att den inre marknaden skulle förverkligas och att man skulle påbörja arbetet med de fördragsändringar som skulle bli nödvändiga. Det viktigaste steget i den andra etappen var upprättandet av ett europeiskt centralbankssystem med inledningsvis begränsade befogenheter. I den tredje etappen sker övergången till fasta växelkurser med en enhetlig valuta. EUROPA FRÅN A TILL Ö 43 Redan 1989 beslutade Europeiska rådet vid sitt möte i Madrid att den första etappen skulle inledas och enades om att sammankalla en regeringskonferens i slutet av Inte minst för att knyta Tyskland, som då var helt inriktat på sin nationella återförening, närmare till gemenskapen enades > Europeiska rådet i april 1990 om att sammankalla en andra regeringskonferens om den politiska unionens institutionella utformning. Medlemsstaterna enades i den valutapolitiska frågan om att EMU:s andra etapp skulle inledas den 1 januari Redan före sammankallandet av regeringskonferensen kunde man i december 1990 besluta om en stadga för Europeiska centralbanken med i första hand prisstabilitet som mål. Vägen till den ekonomiska och monetära unionen Maastrichtfördraget följer den historiska kontinuiteten i Europapolitiken genom att sätta ett fördjupat ekonomiskt samarbete före den politiska integrationen. I valutapolitiskt hänseende har Delors etapplan konkret uttryckts i en tidsplan där de politiska åtgärderna anges i tidsmässig ordning. Därvid har det visat sig att bestämmelserna om övergången till och utformning av den andra och tredje etappen har varit besvärliga förhandlingsfrågor. Å ena sidan måste man undvika oklara befogenhetsförhållanden mellan den nationella och den europeiska monetära politiken i övergångsfasen och å andra sidan måste man uppnå en nära koppling mellan de båda etapperna. Medlemsstaterna har i den andra etappen visserligen kvar sina beslutsbefogenheter vad gäller de finansiella besluten, men de måste ge sina centralbanker en oberoende ställning (artikel 109e i EG-fördraget). Förberedandet av EMU har institutionellt haft till följd att > Europeiska monetära institutet (EMI) upprättades den 1 januari 1994 som föregångare till Europeiska centralbanken. Institutet skall stödja medlemsstaterna i deras strävan att skapa förutsättningar för inträdet i den tredje etappen. Dessutom skall det utveckla instrument och förfaranden för en enhetlig finansiell och monetär politik. En värdebeständig gemensam valuta förutsätter en trovärdig stabilitetspolitik och en hög grad av konvergens mellan de deltagande nationella ekonomierna. Medan samtliga medlemsstater deltar i den andra etappen, förutsätter inträdet i den

44 44 tredje etappen att de s.k. konvergenskriterierna samtidigt är uppfyllda (artikel 109j i EG-fördraget): En hög grad av prisstabilitet; detta mål är uppnått då inflationstakten i en stat med högst 1,5 % överstiger den genomsnittliga inflationstakten i de, högst tre, medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten. En hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn; detta villkor är uppfyllt om det årliga budgetunderskottet i en stat inte ligger över 3 % av BNP och det sammanlagda budgetunderskottet inte ligger över 60 %. Här finns dock ett visst bedömningsutrymme. Om en stats totala budgetunderskott minskar och snabbt närmar sig de 60 % som krävs, anses efter beslut av rådet kriteriet vara uppfyllt. Växelkursstabilitet; kravet är att en valuta under minst två år utan devalvering i förhållande till någon annan valuta skall hålla sig inom EMS fluktuationsutrymme. Sedan fluktuationsutrymmet inom EMS vidgades 1993 kan man dock fråga sig om detta kriterium fortfarande är relevant. Varaktighet i den konvergens som en medlemsstat uppnått och deltagande i EMU. Detta villkor bedöms med utgångspunkt från den nominella långfristiga räntenivån. Denna får inte med mer än två procent överstiga genomsnittet av den långfristiga räntenivån i de, högst tre, länder som har den lägsta inflationstakten. Även om konvergenskriterierna är politiskt fastställda kan de ses som ambitiösa mätare på kvalifikationerna för inträde i EMU. De visar också på stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller att uppfylla konvergensen. Från denna synpunkt utgör Maastrichtfördraget en kompromiss mellan önskan om tillräckligt långa övergångstider och en snabb och definitiv övergång till EMU vid en fastställd tidpunkt. I ett första steg skall > rådet med kvalificerad majoritet ta ställning till EMI:s och > Europeiska kommissionens rapporter om hur konvergenskriterierna uppfyllts. Rådet i form av stats- och regeringscheferna skall på grundval av dessa rapporter senast i slutet av 1996 pröva om en majoritet av medlemsstaterna uppfyller de nödvändiga förutsättningarna och sedan fastställa en tidpunkt då den tredje etappen skall börja. Om en majoritet av medlemsstaterna eventuellt inte uppfyller de nödvändiga villkoren, skall man i ett andra steg före den 1 juli 1998 på nytt pröva kvalifikationerna för EMU. För de stater som uppfyller villkoren inleds den 1 januari 1999 den monetära unionen. Prövningsförfarandet skall upprepas minst vartannat år. Alla medlemsstater som uppfyller de nödvändiga villkoren för den tredje etappen måste delta. Genom särskilda bestämmelser är dock Förenade kungariket och Danmark undantagna från den automatiska skyldigheten att delta. I artikel d i EG-fördraget har som komplement till stadgan för centralbanken fastställts bestämmelser för den monetära politik som Europeiska

45 centralbankssystemet skall bedriva. Bestämmelserna har som förebild bestämmelserna för den tyska centralbanken (Bundesbank) och i dem framhålls prisstabilitet som det främsta målet. För att säkerställa detta mål får ECB inte ta emot eller begära instruktioner (artikel 107 i EG-fördraget) och varje form av finansiering av offentliga underskott är förbjuden. För att säkerställa konvergensen skall medlemsstaterna enligt fördraget nära samarbeta om den > ekonomiska politiken under rådets tillsyn. EUROPA FRÅN A TILL Ö 45 Genomförande och framtidsutsikter I Fördraget om Europeiska unionen lämnades medvetet vissa EMU-frågor oreglerade. Särskilt frågan om genomförandet kräver innan den tredje etappen inleds ytterligare beslut. I en grönbok som kommissionen lade fram i maj 1995 skisserades flera scenarier för införandet av en gemensam valuta. Även EMI presenterade sina idéer. Det framgår klart att den gemensamma valutan från och med 1999 i första hand kommer att användas av centralbankerna och affärsbankerna. Svårigheterna i samband med omställningen kommer att underlättas av en tillräckligt lång övergångsperiod. Från och med den 1 januari 2002 kommer det att finnas sedlar och mynt i Europavaluta. Sex månader senare upphör de deltagande nationella valutorna att vara giltiga som betalningsmedel. På toppmötet i Madrid i december 1995 bekräftade stats- och regeringscheferna sin vilja att inleda EMU 1999 och enade sig om ÓeuroÓ som namn på den nya valutan. Senast i slutet av 1996 skall ECB:s finanspolitiska instrument fastställas. För att EMU inte skall leda till en bestående uppsplittring av den inre marknaden skall deltagarländernas (ÓinsÓ) valutor och valutorna i de länder som inte deltar (ÓoutsÓ) knytas till varandra inom ramen för ett ÓEMU IIÓ. I stort sett ligger de tekniska förberedelserna för EMU inom tidsplanen. Maastrichtfördraget utlöste redan i samband med ratificeringen kritiska reaktioner. Den offentliga debatten om den monetära unionen gällde utöver ett principiellt avståndstagande framför allt att man inte samtidigt skulle kunna förverkliga både en politisk och en ekonomisk och monetär union. Utan en starkare politisk integration skulle den nödvändiga grunden för en monetär union saknas. Vad gällde den gemensamma monetära politiken ifrågasattes dessutom om enbart en samordning av den ekonomiska politiken skulle utgöra någon garanti för att man inte skulle kunna smita undan skyldigheten att upprätthålla stabila priser. Man ifrågasatte också konvergenskriteriernas egentliga innebörd. Tveksamheten parades med en stark misstanke om att kriterierna ändå skulle mjukas upp inför inträdet i den tredje etappen. Det är en grundläggande svaghet i fördraget att konvergenskriterierna endast är tänkta som inträdesvillkor. Visserligen föreskrivs i fördraget sanktioner vid olämpligt ekonomiskt beteende, men dessa måste beslutas med kvalificerad majoritet. Det är inte otänkbart att resultatet kan bli att den nuvarande tydliga inriktningen mot stabilitet kan komma att tonas ned efter det att den tredje etappen har inletts.

46 46 I den Óstabilitetspakt för EuropaÓ som Tyskland föreslog i november 1995 tas denna problematik upp. Huvudpunkten i förslaget är ett förfarande som föreskriver en strängare budgetdisciplin också efter det att den tredje etappen har inletts. I motsats till EG-fördraget föreskriver stabilitetspakten vid olämpligt ekonomiskt beteende automatiska och avskräckande sanktioner med höga böter. I september 1996 förordade rådet i princip att den monetära unionen skulle säkerställas genom ett sådant tillägg. Den politiska viljan att starta EMU enligt tidtabellen har hela tiden bekräftats på nytt. Bortsett från att man i vissa medlemsstater inte har löst problemen med bristande godtagande av EMU, återstår dock att lösa viktiga och känsliga konkreta frågor för genomförandet. Det ekonomiska värdet med den monetära unionen ökar med antalet medlemmar. Trots alla ansträngningar att uppnå en konsolidering kunde endast Luxemburg uppfylla konvergenskriterierna Alla politiska aktörer avvisade dock enhälligt ett eventuellt uppskjutande av EMU, eftersom risken då är alltför stor att den dynamik i integrationen som fungerar disciplinerande går förlorad. Dessutom ansåg man att konvergenskriterierna under inga omständigheter skulle ges en vid tolkning. Överenskommelsen om en stabilitetspakt kan komma att bli ett viktigt inslag när det gäller att lösa dessa tre problem utan att förlora i trovärdighet. Olaf Hillenbrand

47 Ekonomiska och sociala kommittén EUROPA FRÅN A TILL Ö 47 Fördragsgrund: Artiklarna 4.2 och i EG-fördraget. Sammansättning: 222 medlemmar från de 15 medlemsstaterna, 24 från Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Italien vardera, 21 från Spanien, 12 från Belgien, Grekland, Nederländerna, Österrike, Portugal och Sverige vardera, 9 från Danmark, Finland och Irland vardera och 6 från Luxemburg (artikel 194 i EGfördraget). Kommittén väljer bland sina medlemmar ordförande och presidium. Funktion: Att i institutionaliserad form företräda olika intressen i det ekonomiska och sociala livet i medlemsstaterna, rådgivande funktion. Instrument: Yttranden till rådet och kommissionen. Budget: 1995: 26,3 miljoner ecu och dessutom 57,8 miljoner ecu för organisatorisk infrastruktur som den förfogar över tillsammans med Regionkommittén. Ekonomiska och sociala kommittén upprättades enligt Romfördragen 1957 för att företräda olika intressegrupper i det ekonomiska och sociala livet. Genom kommittén får dessa grupper tillfälle att delta i förverkligandet av den > inre marknaden och därmed spela en roll i integrationsprocessen inom >Europeiska unionen (EU). De har också möjlighet att lämna synpunkter i form av yttranden till > Europeiska kommissionen och > Europeiska unionens råd i alla frågor av gemenskapsintresse. Rättigheter och uppgifter Kommittén kan inom ramen för > beslutsförfarandet höras av rådet och kommissionen, då dessa anser det lämpligt. I vissa fall är dessa institutioner enligt fördraget skyldiga att höra kommittén innan de fattar beslut, bl.a när det gäller åtgärder för att genomföra den fria rörligheten för arbetstagare (artikel 49 i EGfördraget), etableringsfriheten (artikel 54 i EG-fördraget), samarbetet på det sociala området (artiklarna 118 och 121 i EG-fördraget), utbildningsfrågor (artiklarna 126 och 127 i EG-fördraget), folkhälsa och konsumentskydd (artikel 129 och 129a i EG-fördraget) samt i miljöfrågor (artikel 130s i EG-fördraget) och regional utveckling (artikel 130 i EG-fördraget). Kommissionen och rådet kan utsätta en frist på minst fyra veckor inom vilken kommittén skall avge sitt yttrande. Efter utgången av denna frist kan ett yttrande lämnas utan beaktande.

48 48 Vidare kan kommittén efter ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen på eget initiativ avge yttranden i sådana fall då den anser att det är lämpligt (artikel 198 i EG-fördraget). I kommittén hålls varje år i regel tio sammanträden i plenum och den tar (med enkel majoritet) årligen ställning till i genomsnitt ca 180 yttranden som utarbetats av facksektionerna, varav ca 10 % är egna initiativ. Dessa yttranden överlämnas till rådet och kommissionen och offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Ekonomiska och sociala kommittén Europeiska unionens rådgivande organ 222 företrädare för ekonomiska och sociala grupper Politiska områden där kommittén måste höras av rådet och kommissionen Gemensam jordbrukspolitik Transportpolitik Bestämmelser för den inre marknaden Socialpolitik Främjande av utbildning Kinsumentskydd Miljöpolitik Struktur-och regionalpolitik Industripolitik Främjande av forskning osv. Struktur Medlemmarna i Ekonomiska och sociala kommittén är organiserade i tre grupper, arbetsgivare, arbetstagare och företrädare för olika intressen - fria yrken, jordbruk, kooperativ, handelskamrar och konsumentorganisationer. De utses för fyra år genom enhälligt beslut av rådet på förslag av de enskilda regeringarna och efter

49 det att rådet har hört kommissionen. Ledamöterna kan bli omvalda. Kommittén väljer bland sina medlemmar ett presidium, som består av 30 medlemmar (10 per grupp), för två år och vari ingår ordföranden och två vice ordförande som omväxlande väljs från en av de tre grupperna. Ordföranden ansvarar för att kommitténs arbete flyter smidigt. Tillsammans med presidiet är han ansvarig för relationerna med tredje land. Ordförandens uppgifter består i första hand i att leda och samordna arbetet i kommitténs enskilda arbetsgrupper och att fastställa politiska riktlinjer för dem. Till dessa arbetsgrupper hör de nio facksektionerna som omfattar alla kommitténs verksamhetsområden: ekonomiska, finansiella och monetära frågor, yttre förbindelser, sociala frågor, miljöskydd och folkhälsa, jordbruk och fiske, regional utveckling, industri och handel, transporter, energi, kärnkraftsfrågor och forskning. EUROPA FRÅN A TILL Ö 49 Slutsatser På grund av Sociala och ekonomiska kommitténs rådgivande funktion har ÓyttrandetÓ som är dess egentliga instrument begränsad betydelse i frågor om genomförandet av de olika ekonomiska och sociala gruppernas intressen. Därför väljer dessa grupper allt oftare att direkt påverka kommissionen, eftersom de då lättare kan uppnå sina syften. Det är också därför som kommittén strävar efter att utveckla sin hittills sidoordnade position i EU:s institutionella struktur, så att den ges möjlighet att direkt påverka lagstiftningsprocessen på jämställd basis. Sedan några år har kommittén i ökande grad också tagit på sig uppgifter som ligger utanför dess skyldigheter enligt fördraget. Den har t.ex. med stöd av andra europeiska institutioner genomfört många olika åtgärder för att förbättra relationerna mellan medborgarna i unionen och dess organ. Därmed har kommittén velat visa att den egentligen har andra uppgifter än att bara vara en lobbygrupp för olika intressen. Nicole Schley

50 50 Energi Fördragsgrund: Särskilda bestämmelser för kol i EKSG-fördraget; särskilda bestämmelser för kärnenergi i Euratomfördraget; allmänna bestämmelser i EGfördraget om avveckling av handelshinder (artiklarna 12-37) och om konkurrensregler (artiklarna 85-94) samt artikel 3t. Syften: Att garantera säkra, billiga, icke-hälsovådliga och miljömässigt godtagbara energikällor; att utveckla nya energisystem; att förverkliga den inre marknaden inom energiområdet. Instrument: Interventionsinstrument, särskilt inom kol- och kärnenergisektorn; program för kärnteknik och fusionsforskning; program och strukturella bidrag för demonstrationsprojekt; förordningar om marknadsintegration för ledningsbunden energi; förordningar om miljönormer för produktion och förbrukning av energi. Olja utgör sedan mitten av 1960-talet den viktigaste energikällan för Europas ekonomier. Gemenskapens beroende av olja nådde sin höjdpunkt år 1973 när oljan utgjorde 67 % av energiförbrukningen. I slutet av 1980-talet stabiliserades siffran vid 45 %. Mer än fyra femtedelar av den olja som förbrukas i unionen importeras från tredje land. Proportionen kommer att stiga inom den närmaste framtiden när oljereserverna i Nordsjön tar slut. År 1994 kom två tredjedelar av den importerade oljan från OPEC-länderna. Importberoendet av naturgas uppgår till över en tredjedel. Sedan 1980-talet har Ryssland varit den största leverantören. Tillgången på kol är relativt stor i Europeiska unionen, men den är dyr att utvinna och har därför svårt att konkurrera med billigt importerat kol. > Europeiska Unionen är självförsörjande endast i fråga om kärnenergi och vattenkraft, vilka tillsammans svarade för 16 % av energibehoven Huvudproblemet vad gäller energipolitiken är, under dessa omständigheter, hur en tillräcklig, tillförlitlig och prisvärd energiförsörjning skall kunna åstadkommas. Unionens beroende av att importera olja från den instabila regionen kring Persiska viken utgör en hög säkerhetsrisk för det europeiska energisystemet. Ett av EU:s viktigaste mål vad gäller energipolitiken är därför att försöka reducera denna risk och att utveckla alternativa källor. Förutom de traditionella försörjningspolitiska problemen har det under de senaste åren uppkommit nya problem som kräver ny prioritetsordning vad gäller användning av energi. Härtill kommer såväl de särskilda problemen med kärnenergi (riskerna för radioaktivt nedfall, socialt godtagande och avfallshantering) som de påfrestningar på miljön, vilka hänger samman med förbrukningen av fossila bränslen (kol, olja och gas) och som

51 tillsammans med risken för klimatförändringar genom atmosfäriska koldioxidanhopningar (växthuseffekten) utgör ett allvarligt hot. Eftersom alla länder i Europa står inför samma problem får EU en allt viktigare roll som ett lämpligt forum för att lösa dessa. EUROPA FRÅN A TILL Ö 51 PRIMÅRENERGI EUR (%) Förbruk Konsumtion Råolja 23% Brunkol 12% Stenkol 8% Brunkol 13% Stenkol 4% Elektricitet 2% Naturgas 24% Nuclear energi 29% Elektricitet 4% Nuclear energi 16% Naturgas 21% Råolja 44% Totalt: 690,6 miljoner fat råolja (*) Total: 1 308,4 miljoner fat råolja (*) (*)Ammärkning: Fat råoljeenhet är en standardiserad energimängdenhet. Den motsvarar energiinnehåallet i en tunna råolja med ett undre värmevärde på kilojoule per kilogram. Utveckling av den europeiska energipolitiken När Europeiska gemenskapen grundades föreskrevs ingen gemensam energipolitik. Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) skapade den institutionella ramen för kol år 1951 och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) gjorde samma sak med avseende på kärnenergi år De övriga energikällorna omfattades av den år 1957 upprättade Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), även om det inte fanns någon direkt hänvisning till energipolitiken i fördraget. Några år senare stod det dock klart att EKSG och Euratom inte skulle kunna infria förväntningarna. Samtidigt visade sig EEG vara framgångsrikt i fråga om energi och integration. Billig och riklig energiimport från tredje land spelade en viktig roll för Europas ekonomiska tillväxt under 1960-talet. Men i och med oljekrisen år 1973, när priset på råoljan fyrdubblades och när oljeexporterande länder i Mellanöstern hotade att

52 52 dra in leveranserna, blev Europa medvetet om riskerna med att vara beroende av energikällor från tredje land. Europeiska regeringar försökte efter år 1973 att lösa sig från oljeberoendet antingen genom nationella energiprogram (det viktigaste var den kraftiga expansionen av Frankrikes kärnkraftsprogram) eller genom att, tillsammans med andra industrinationer, bygga upp strategier för att bemöta inflytandet från OPEC:s oljekartell. Alla industrinationer i väst gick med i International Energy Agency (IEA) som grundades år 1974 inom ramen för OECD. Organet förband sig att bygga upp en gemensam reserv som skulle användas om oljeleveranserna skulle upphöra. EG spelade endast en biroll i detta sammanhang. I november 1983 gav rådet för första gången gemenskapen befogenhet att formulera sin egen energipolitik. Europeiska kommissionen svarade med att sammanställa ett antal nya och gamla projekt i ett samlat program som presenterades i dess rapport om den inre energimarknaden (maj 1988). Genom en långtgående avreglering av den europeiska energimarknaden hoppas kommissionen att tillväxten av gas- och elindustrin skall främjas, att det europeiska energisystemets flexibilitet skall öka och att eventuella hinder som motverkar integration på nationell nivå skall kunna avlägsnas. Samtidigt vill den säkerställa att miljöfrågor får större utrymme när energipolitiken formuleras. Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) bekräftade dessa mål men det innehöll inte någon ny stomme för europeisk energipolitik. Instrument, beslutsprocesser och särskilda program Fördragen ger EU en lång rad av instrument som unionen kan använda för att intervenera i medlemsstaternas energiindustrier. Dessa är konkurrensregler och handelsnormer, prisregleringar och kvoter, tekniska normer, gränsvärden, övervakningsbefogenheter och informationssystem, bidrag och investeringskrediter. De direkta interventionsmöjligheterna är särskilt utpräglade inom kol- och kärnenergisektorn. Genom medlemsstaternas medverkan dämpas EU:s autonomi inom alla dessa områden. EU:s beslutsförfaranden vad gäller energipolitiken är lika skiftande som själva energiindustrin. I allmänhet har > Europeiska kommissionen en stark ställning inom områden som regleras av EKSG-fördraget och Euratomfördraget (dvs. koloch kärnenergi). I egenskap av överstatligt övervakningsorgan och gemenskapens folkrättsliga företrädare intenationellt kan den handla direkt och autonomt. Inom områden som regleras genom EEG-fördraget (olja, gas och elektricitet) begränsas kommissionens befogenheter till fastställande av författningsenliga ramar, för vilka det krävs samstämmighet med > Europeiska unionens råd. Obeaktat unionens formella krav innebär dock den intensiva politiseringen av många energirelaterade frågor att långa diskussioner ofta krävs på alla nivåer inom EU:s institutionella struktur innan en överenskommelse kan komma till stånd. Ända sedan tidigt 1970-tal har Europarådet ofta framfört sina åsikter i energifrågor. Sedan 1980-talet har > Europaparlamentet visat ett ökande intresse för energifrågor, i första hand i samband med miljö- och konsumentskydd.

53 EU:s ansträngningar att utveckla nya energikällor har traditionellt inriktats på kärnenergi (fission och fusion). Energibesparande åtgärder, främjande av rationell och miljövänlig teknik och utveckling av förnyelsebara källor (sol, vind och geotermisk energi) har blivit allt viktigare. I det fjärde ramprogrammet för forskning och utveckling ( ) har miljarder ecu öronmärkts för dessa åtgärder, och i december 1994 antog Europarådet ett särskilt program för finansiering av transeuropeiska energinätverk. Ett av målen var att bygga ut nätverket för gas och elektricitet mellan medlemsstaterna och deras viktigaste leverantörsländer. EUROPA FRÅN A TILL Ö 53 Alla dessa olika åtgärder, program och instrument är dock inte tillräckliga för att dölja det faktum att energin i EU:s totala budget spelar en lika marginell roll som EU:s energipolitik jämfört med medlemsstaternas energipolitik. Slutsatser På längre sikt är utsikterna för den europeiska energipolitiken goda. Målet att säkerställa säkra, billiga, icke hälsovådliga och miljömässigt godtagbara energikällor för EU:s medlemsstater har i hög grad uppnåtts under de senaste decennierna. Det finns dock ingen garanti för att denna utveckling skall fortgå. När den inre marknaden är fullbordad måste vissa av de mer kontroversiella ställningstagandena inom energipolitiken ses över och motiveras. Detta gäller framför allt kärnenergi och vikten av att skydda miljön. Planerna på att införa en europeisk energiskatt på växthusgasutsläpp misslyckades på grund av medlemsstaternas motstridiga intressen. Den nya öppningen mot Central- och Östeuropa, det långsiktiga säkerställandet av oljeförsörjning från Mellanöstern och strävandet efter att komma överens med de konkurrerande industri- och utvecklingsländerna inom energiområdet kommer att medföra nya utmaningar och eventuellt nya konflikter. Detta kommer att kräva åtgärder utöver EU:s nuvarande energipolitik. Med slutandet av Europeiska energistadgefördraget i december 1994 definierade de 45 undertecknande staterna målen och upprättade förhållningsregler för energisamarbetet mellan Öst- och Västeuropa. Detta har dock ännu inte börjat tillämpas. Erwin Häckel

54 54 Euro Fördragsgrund: Artikel 102a 109m i EU-fördraget om EMU. Syfte: Införande av euron som EU:s fasta valuta. Fördraget om Europeiska unionen anger den 1 januari 1999 som datum för förverkligandet av > Ekonomiska och monetära unionen (EMU). Vid den tidpunkten skall en gemensam valuta, euro, stegvis börja införas i de länder som har kvalificerat sig för EMU. I Maastrichtfördraget hade ursprungligen beteckningen ecu (european currency unit) angetts som namn på den nya valutan. Efter införandet av > Europeiska monetära systemet används ecu som beräkningsenhet mellan medlemsstaterna. Den är en s. k. valutakorg som är sammansatt av de viktade värdena av de nationella EU-valutorna. Därför har ecun under de gångna åren förlorat i värde mot länder med stabil valuta. Eftersom den nya valutan inte kommer att ingå i någon valutakorg och dessutom kommer att rätta sig efter de mest stabila nuvarande valutorna och inte minst för att den skall bli en symbol för den europeiska identiteten enades stats- och regeringscheferna i december 1995 om namnet euro. En fördel med detta namn är att det är kort och att det kan skrivas på samma sätt på alla EU-språk. Eurons mindre enhet skall heta cent 100 cent är en euro. Omställningen av de europeiska valutorna till euron är en krävande uppgift. För att i möjligaste mån begränsa de tekniska svårigheterna i samband med övergången t.ex. ändring av myntautomater börjar EMU nu närmast och i ett första steg med att en gång för alla fastställa fasta växelkurser mellan deltagarländerna. Varje nationell valuta kommer därefter bara att vara ett sätt att uttrycka den gemensamma valutan. Finanspolitiken skall enligt fördraget efter inträdet i EMU fastställas av Europeiska centralbanken. Denna är oberoende av politiska direktiv och i första hand inriktad på ett stabilt penningvärde. Man räknar med att år 1998 kunna fatta beslutet om vilka länder som skall ingå, och därefter skall man enligt nuvarande planer börja med produktionen av eurosedlar och -mynt. Deltagarländernas växelkurser fastställs således definitivt genom enhälligt beslut av ekonomi- och finansministrarnas råd (Ecofin) med verkan från och med den 1 januari Vid den tidpunkten omräknas obligatoriskt bara delar av den offentliga upplåningen. Men euron kan redan då användas vid kontantlösa betalningar. Den 1 januari 2002 släpps de europeiska kontanterna i omlopp. Under en tid av högst sex månader kan euron och de

55 nationella valutorna fortfarande användas parallellt. Från och med den 1 juli 2002 kommer sedan euron att vara det enda lagliga betalningsmedlet i EMU-länderna. EUROPA FRÅN A TILL Ö 55 Införandet av euron är inte någon valutareform, som många befarat, utan ett byte av valuta. Alla belopp kommer att räknas om (till den nya valutan), men deras faktiska värde kommer att vara oförändrat. Alla gamla kontrakt och avtal alltifrån hyror till banklån fortsätter att gälla på samma villkor som tidigare. Till skillnad från tidigare kommer dock den år 1998 inrättade europeiska centralbanken att ansvara för den gemensamma valutans värdebeständighet. Till sin utformning och organisation är denna bank uppbyggd med den framgångsrika Deutsche Bundesbank som förebild. Europeiska centralbanken kan emellertid på ett helt annat sätt än en nationell centralbank utforma sin valutapolitik utifrån situationen i hela valutaområdet. Centralbankens framtida finansiella instrument förbereds av dess föregångare, Europeiska monetära institutet (EMI). Dessa instrument är visserligen ännu inte till alla delar fastställda, men de nationella centralbankscheferna i EMI-rådet har relativt likartade uppfattningar om hur de skall se ut. När Europeiska centralbanken har inrättats kommer dess styrelse att besluta om den finansiella planeringen och instrumenten liksom om hur sedlarna skall se ut. Innan EMU träder i kraft måste en lång rad tekniska åtgärder beslutas, t.ex. det exakta förfarandet för fastställande av växelkurser på dagen för valutaomläggningen eller införandet av rättsligt tvingande ramar för omläggningen till euron, så att alla näringsidkare garanteras en så trygg planering som möjligt. För att övertyga européerna om nyttan med den gemensamma valutan är det nödvändigt både att informera om den och att se till att besluten om den fattas med största möjliga insyn. Att medborgarna accepterar sina nya pengar är emellertid bara en förutsättning för att den monetära unionen skall bli framgångsrik. Euron måste också i längden kunna infria alla de löften som har getts från olika håll. Olaf Hillenbrand

56 56 De olika stegen på väg mot euron Den 1 juli 1990 Den första etappen för att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen inleds. Alla hinder för fria kapitalrörelser mellan unionens medlemsländer avskaffas (Förutan tidsbegränsande undantag) Den 1 januari 1993 Genomförandet av den inre marknaden. Den 1 November 1993 Ecukorgens sammansättning fryses. Fördraget om Europeiska unionen, som undertecknats i Maastricht, träder i kraft. Denandra etappen i förverkligandet av den ekonomiska och monetära unionen börjar. Den december 1995 Europeiska rådets möte i Madrid. Beslut om att den gemensamma valutan skall heta «euro». Fastst llande av den tekniska planen för införandet av euron och tidsplanen för övergången till den gemensamma valutan som inleds 1999 (hela processen skall vara avslutad 2002). Den 31 december 1996 (ovillkortig tidsgräns) EMI preciserar den rättsliga, organisatoriska och logiska ramen för Europeiska centralbankssystemets (ECBS) verksamhet. Kommissionen, rådet och EMI förbereder lagstiftningen avseende ECB, ECBS och införandet av den gemmensamma valutan. Den 1 januari 1999 Emu:s tredje etapp börjar. Rådet fastställer oåterkalleligen de inbördes omr rkningskurserna gentemot euron. Euron blir en självständig valuta och den officiella ecukorgen upphör att existera. Rådets förordning om de rättsliga ramarna för införandet av euron träder i kraft. Frånoch med den 1 januari 1999 ECBS utformar och genomför den gemmensamma monetära politiken i euro och styr valuta-transaktionerna i euro. Medlemsstaterna ger ut nya offentliga lån i euro.

57 57 Den 1 Januari 1994 Europeiska monetära institutet (EMI) upprättas med säte i Frankfurt. Samordningen pa europeisk nivå av medlemsstaternas ekonomiska politik förstärks. Insatser mot «alltför stora underskott» och för att främja konvergensen mellan medlemsstaternas ekonomier Den 31 maj 1995 Kommissionen antar grönboken om den gemensamma valutan (referensprogram för övergången till den gemensamma valutan) (så snart som möjligt under året) På grundval av konvergenskriterierna och det ekonomiska utfallet för 1997 fattar stats- och regeringscheferna beslut om vilka medlemsstater som skall delta i valutaunionen redan från starten. Från och med den 1 januari 1999 till senast den 1 januari 2002 ECBS växlar in nationell valuta till parikurs enligt de oåterkalleligt låsta omräkningskurserna. ECBS och medlemsstaternas myndigheter övervakar övergången till den gemmensamma valutan inom bank och finanssektorn och hjälper alla näringsgrenar att förbereda övergången till den gemensamma valutan. Omedelbart efter detta beslut Medlemsstaterna utser ECB:s direktion. ECB och rådet beslutar om datum för införande av sedlar i euro. Rådet och medlemsstaterna påbörjar utgivningen av sedlar i euro. Rådet och medlemsstaterna påbörjar präglingen av mynt i euro. Senast den 1 januari 2002 ECBS sätter gradvis eurosedlar i omlopp och löser in sedlarna i nationell valuta. Medlemsstaterna sätter gradvis euromynt i omlopp och löser in mynten i nationell valuta.... Processen fullföljer... Före den 1 januari 1999 Slutliga förberedelser inför starten av verksamheten i ECB och ECBS. Rådet antar lagstiftningen angående fördelningsnyckeln för teckning av ECB:s kapital, insamling av statistiska uppgifter, minimireserver, ECB:s rådgivande funktioner samt böter och viten som kan ådömas kreditinstituten. ECB och ECBS förbereder den operativa fasen: upprättandet av ECB, antagande av den rättsliga ramen, avstämning av den monetära politiken osv. Senast den 1 juli 2002 Övergången till euron avslutas för de deltagande medlemsstaterna.

58 58 Europaparlamentet Fördragsgrund: Artikel , 158 och 189b i EG-fördraget. Sammansättning: 626 ledamöter från 15 EU-medlemsstater. Mer politiskt betydelsefull är fördelningen på politiska grupper (se nedan). Befogenheter: Samråd och kontroll (artikel 137). Misstroendevotum rörande kommissionen (artikel 144). Dessutom (som ett resultat av ändringar i fördraget och diverse överenskommelser) beslutanderätt (om icke-obligatoriska utgifter i EG-budgeten enligt artikel 203 i EG-fördraget, anslutnings- och associeringsavtal enligt artikel 238 i EG-fördraget och artiklarna N och O i EU-fördraget). Deltaganderättigheter (samråd om lagstiftning enligt artiklarna 43, 100 och 130s i EG-fördraget, samarbetsförfarande enligt artikel 189c i EG-fördraget, rätten att utfråga kommissionen enligt artikel 140 i EG-fördraget). Deltagande som inte fastställs i fördragen (konfidentiell information om handelsförhandlingar och associeringsavtal, rätten att ifrågasätta GUSP-ordförandeskapet, formellt samråd om utformning av lagstiftningen). Godkännande av utnämningen av en ny Europeisk kommission (artikel 158 i EG-fördraget), rätten till medbeslutande om vissa rättsakter (artikel 189b i EG-fördraget) och rätten att utse en ombudsman. Röstningsförfaranden: I regel med enkel majoritet; i vissa viktiga frågor (t.ex. misstroendevotum mot kommissionen, budgetbeslut) i enlighet med bestämmelserna i EG-fördraget. Europaparlamentet är EU:s parlamentariska institution infördes direktval till parlamentet. Dess föregångare var Europeiska kol- och stålgemenskapens gemensamma församling. Europaparlamentets roll var ursprungligen begränsad till att vara rådgivande till > Europeiska unionens råd och att övervaka > Europeiska kommissionens verksamhet. Dess befogenheter har sedan utvidgats i flera etapper, även om den ännu inte har förvärvat befogenheter som är jämförbara med de nationella parlamentens. De som begär förstärkning av Europaparlamentet som institution pekar ofta på vad de ser som behovet av ett starkare demokratiskt stöd för > beslutsförfarandet inom > Europeiska unionen (EU). Tysklands författningsdomstol fann i sitt utslag av den 12 oktober 1993 om Fördraget om Europeiska unionen att demokratisk makt vid nuvarande integrationsnivå baseras

59 på återkoppling från de europeiska institutionerna till de nationella parlamenten. Denna kompletteras emellertid genom den demokratiska makt som finns i Europaparlamentet, där ledamöterna valts av medlemsstaternas medborgare. EUROPA FRÅN A TILL Ö 59 Artikel 138 i EG-fördraget anger antalet ledamöter till 626 för femton medlemsstater. Antalet ledamöter från ett visst land återspeglar inte alltid befolkningsstorleken: varje tysk parlamentsledamot företräder t.ex. ungefär medborgare, medan hans luxemburgska kollega endast företräder ungefär invånare. Fördelningen landsvis är mindre signifikant än fördelningen efter politisk grupp. Dessa grupper anger de sätt på vilka olika europeiska politiska partier har ingått allianser. Efter de europeiska valen år 1995 var fördelningen följande: Tabell 1: Europaparlamentets sammansättning efter politisk grupp och nationalitet (october 1996) B PSE 6 PPE 7 UPE - ELDR 6 GUE/NGL - V 2 ARE 1 GEN - NI 3 TOTALT 25 DK 3 D 40 EL 10 E 21 F 16 IRL I 1 18 Politiska grupper: PSE: Europeiska socialdemokratiska partiets grupp; PPE: Europeiska folkpartiets grupp; UPE: Gruppen Union för Europa; ELDR: Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp; GUE/NGL: Gruppen Europeiska enade vänstern-nordisk grön vänster; V: Gruppen De gröna i Europaparlamentet; ARE: Gruppen Europeiska radikala alliansen; GNE: Gruppen nationernas Europa; NI: grupplösa L 2 NL 7 A 8 P 10 FIN 4 S 7 UK Källa: Generaldirektoratet för Information och presstjänst inom Europaparlamentet Artikel 140 i EG-fördraget föreskriver att parlamentet skall välja sin ordförande och sitt presidium bland sina ledamöter. Ordföranden företräder parlamentet på internationell nivå och i förhandlingar med andra institutioner. Han kan delegera dessa befogenheter. Parlamentet fattar beslut vid sina plenarsessioner sedan det förberedande arbetet har utförts av 20 ständiga utskott:

60 60 Utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor Utskottet för jordbruk och landsbygdsutveckling Budgetutskottet Utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik Utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi Utskottet för externa ekonomiska förbindelser Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt Utskottet för socialfrågor och sysselsättning Utskottet för regionalpolitik Utskottet för transport och turism Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media Utskottet för utveckling och samarbete Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor Budgetkontrollutskottet Utskottet för institutionella frågor Fiskeriutskottet Utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet Utskottet för kvinnors rättigheter Utskottet för framställningar I princip agerar parlamentet genom en majoritet av sina medlemmar. I fråga om viktiga beslut krävs dock enligt EG-fördraget att ett visst antal ledamöter är närvarande för att parlamentet skall vara beslutsmässigt. Ett misstroendevotum mot kommissionen kräver för att antas en majoritet av två tredjedelar av de avgivna rösterna vilket måste representera en majoritet av parlamentets ledamöter (artikel 144). Ändringar i eller avvisande av en gemensam ståndpunkt som har antagits av rådet enligt samarbetsförfarandet kräver beslut med en kvalificerad majoritet av ledamöterna (artikel 189b eller 189c). Ändringar i budgeten kräver majoritetsbeslut av ledamöterna. Ändringar av obligatoriska utgifter vid första behandlingen kräver en kvalificerad majoritet av avgivna röster. Ändringar vid andra behandlingen (med vissa begränsningar) kräver majoritet och tre femtedelar av avgivna röster. Avslag av budgeten kräver en majoritet av ledamöterna och två tredjedelar av avgivna röster (artikel 203). Uppgifter Europaparlamentets uppgifter kan inte jämföras med dem som åligger medlemsstaternas nationalförsamlingar, eftersom det inom EU inte finns någon regering för parlamentet att utse och kontrollera. Parlamentet har endast begränsad talan vid utformning av lagstiftningen. Europaparlamentets uppgifter kan anses vara följande: (i) Utformning av politiken, vilket omfattar samtliga parlamentariska verksamheter som är avsedda att påverka gällande EU-politik. Detta kan gälla

61 initiativtagande, engagemang vid utformningen av lagstiftning och övervakning av själva politiken. (ii) Utformningen av EU-systemet, dvs. att få till stånd ändringar i beslutsförfarandena och omfördelning av makten mellan EU och medlemsstaterna. (iii) Leda samspelet mellan parlamentsledamöterna och väljarna, vilket innebär att ge uttryck för frågor som berör väljarna, förena skiljaktiga ståndpunkter och mobilisera allmänheten i viktiga frågor. Sedan det första europeiska valet år 1979 har parlamentet gjort mycket för att utforma EU-politiken (särskilt genom att vara initiativtagare och genom sin övervakningspolicy) och själva EU-systemet. Dess samspel med väljarna har emellertid inte varit helt tillfredsställande. EUROPA FRÅN A TILL Ö 61 Europaparlamentets medverkan avseende lagstiftningen Samtycke Unionsmedborgarrätt Internationella överenskommelser Formerna för Europaval Uppgifter för Europeiska centralbanken Uppgifter för struktur- och sammanhållningsfonderna Utnämningar till Europeiska kommissionen Samarbetsförfarande Transportpolitik Miljöpolitik Arbetsmiljö Samarbete med utvecklingsländerna Främjande av yrkesutbildning Genomförande av de sociala och regionala fonderna Medbeslutande Fullbordande av den inre marknaden Erkännande av utbildningsbevis Hälsoområdet Kultur/forskning Samarbete inom utbildningsområdet Transeuropeiska nät Konsumentskydd Handlingsprogram för miljön Budgetförfarande Budget Samråd övriga frågor avseende europeisk lagstiftning

62 62 Utformningspolitiken Som en följd av de första europeiska valen år 1979 utvecklade parlamentet en rad nya verksamheter. Parlamentet antog otaliga resolutioner om brott mot mänskliga rättigheter över hela världen, frågor som berörde tredje världen och aktuella händelser inom EU. Med hänsyn till dess brist på befogenheter förblev emellertid dess inflytande på viktiga EU-beslut inom traditionella politikområden otillfredsställande. Parlamentsledamöterna gav sig på att pröva krafterna gentemot rådet i samband med budgetära och rättsliga förfaranden och drog sig inte för att hänskjuta sådana frågor till > Europeiska gemenskapernas domstol. År 1980 och 1985 avslogs EG-budgeten med resultatet att ett system med preliminär tolftedel användes tills en ny budget hade kunnat utarbetats. Enligt detta system görs en tolftedel av föregående års budget tillgänglig varje månad. Sedan 1979 har parlamentet utvidgat sin bevakningsroll genom att intensivt utnyttja sin rätt att ställa frågor, genom att hålla närmare uppsikt över EUutgifterna (genom budgetutskottet) och genom att inrätta undersökningskommittéer. Parlamentets mångskiftande verksamheter, av vilka några är dåligt samordnade, har lett till kritik av institutionen för att alltför lite koncentrera sig på väsentliga EU-angelägenheter. Sedan Europeiska enhetsakten trädde i kraft i juli 1987 och Fördraget om Europeiska unionen i november 1993 har situationen ändrats genom att mer och mer av parlamentets tid upptas av dess engagemang i fråga om utformning av lagstiftningen om den inre marknaden. Det samarbetsförfarande som infördes genom artikel 189c i EG-fördraget och det medbeslutandeförfarande som infördes genom artikel 189b har visat sig framgångsrika i praktiken, även om de inte är någon ersättning för mer långtgående beslutsbefogenheter i fråga om lagstiftningen. Både kommissionen och rådet är nu mer benägna att tillmötesgå ledamöternas önskningar och krav. Europaparlamentet har kraftigt betonat de sociala och ekologiska aspekterna i fråga om fullbordandet av den > inre marknaden. Utformning av systemet I diskussionerna om reformering av EU har Europaparlamentet en viktig dubbelroll. För det första är parlamentet det centrala beslutsorganet i en demokratisk gemenskap eftersom det är det valda organ som företräder medborgarna. För det andra är parlamentet drivkraften för förändring. Detta blev tydligt redan före de första europeiska valen år Parlamentet hade redan flera gånger tidigare lagt fram planer för en mer demokratisk och effektiv gemenskap, dvs. dess fördragsförslag om en ad hoc EKSG-församling år 1953, Pleven-rapporten om ett fördragsförslag om upprättandet av en union av europeiska folk (1961) och Bertrand-rapporten om Europeiska unionen (1975). Efter de första europeiska valen i juni 1979 ökade parlamentet sina ansträngningar för att reformera systemet genom att anta ett förslag till fördrag

63 om upprättandet av Europeiska unionen den 14 februari Detta förslag till fördrag utgjorde den grundläggande ramen för en europeisk konstitution. Parlamentet och rådet skulle ha lika befogenheter över utformningen av EUrättsakter. Det skulle finnas en klar ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna och unionen, varvid stor vikt skulle läggas vid subsidiaritetsprincipen. Förslaget antogs aldrig men gav den väsentliga drivkraften till utarbetandet av Europeiska enhetsakten. EUROPA FRÅN A TILL Ö 63 När väl Maastrichtfördraget trätt i kraft i november 1993 kunde parlamentet spela en långt mer märkbar roll. Det erhöll rätt att godkänna utnämningen av varje ny Europeisk kommission, som i framtiden skulle ha samma mandattid som parlamentet, och engagerades närmare i lagstiftningsprocessen tack vare det ytterst komplicerade nya medbeslutandeförfarande som har införts genom artikel 189b i EG-fördraget. Enligt de nya arrangemangen kan parlamentet inrätta undersökningskommittéer för att granska viktiga frågor (artikel 138c i EGfördraget). En ombudsman handlägger klagomål från unionens medborgare (artikel 138e). Parlamentets befogenheter i fråga om den > gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och > rättsliga och inrikes frågor är emellertid fortfarande otillräckliga. Regeringskonferensen som skall göra en översyn av Maastrichtfördraget är av särskild betydelse för parlamentets institutionella ställning genom att dagordningen tar upp frågan om översyn av medbeslutandeförfarandet. Väsentliga inslag i detta förfarande är majoritetsbeslut i rådet och tre behandlingar i parlamentet. I praktiken ger detta parlamentet nästan samma rättigheter som rådet. Förfarandet kan emellertid användas endast i ett begränsat antal fall (huvudsakligen i frågor rörande den inre marknaden). Enligt parlamentets uppfattning bör medbeslutandeförfarandet bli regel i framtiden, även om särskilt känsliga frågor (ändringar i fördraget, utvidgning, egna medel, enhetliga röstningsarrangemang, ytterligare befogenheter enligt artikel 235 i EG-fördraget) fortfarande skulle kräva enhällighet inom rådet och/eller mellan de olika nationella regeringarna. I sin resolution av den 17 maj 1995 om 1996 års regeringskonferens behandlade parlamentet i detalj fördelningen av befogenheter mellan EU och dess medlemsstater. Det förordade att gemenskapen gradvis borde ta på sig ansvaret för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och för rättsliga och inrikes frågor (andra och tredje pelarna), som hittills har förbehållits mellanstatligt samarbete. Kommissionen och parlamentet skulle sålunda bli närmare engagerade i dessa frågor i framtiden. Europeiska gemenskapernas domstol skulle ta på sig ansvaret för att upprätthålla lagstiftningen inom dessa områden. För den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har ett förfarande föreslagits som skulle göra det möjligt för en kvalificerad majoritet av EU-medlemsstaterna att utföra humanitära, diplomatiska eller militära aktioner som skulle anses utgöra

64 64 en gemensam åtgärd. Inget land skulle kunna tvingas att delta i sådana aktioner mot sin vilja, men inget land skulle kunna hindra majoriteten från att genomföra dem. Enligt parlamentets åsikt bör kommissionen behålla sin viktiga roll och sitt oberoende. Kommissionens ensamrätt att initiera lagstiftning ifrågasätts inte. Detta skulle bara leda till att den europeiska politiken åter nationaliserades, med risk för att viss initiativrätt då skulle tilldelas rådet. Denna inställning kan förklaras med det faktum att parlamentets politiska betydelse väsentligen utgår från kommissionens institutionella styrka, vid vars tillsättning parlamentet spelar en nyckelroll. Väljarnas relation till parlamentets politiska roll Trots många försök har parlamentet fortfarande stora svårigheter med att göra medborgarna i EU medvetna om dess roll och dess insatser. Enligt den representativa undersökning som Europeiska kommissionen utförde våren 1994 hade endast 52 % av EU:s befolkning nyligen hört eller läst någonting om parlamentet. Endast 44 % av de tillfrågade (jämfört med 52 % fyra år tidigare) hoppades att få se en förstärkning av parlamentet som institution. Ungefär 55 % uttryckte åsikten att nationella överväganden bestämde det sätt varpå folk röstade i europeiska val. Allt detta skulle tyda på att Europaparlamentet hittills har misslyckats med att göra sin institutionella roll tillräckligt tydlig för dem som väljer dess ledamöter. En förklaring kan vara att varje ledamot av Europaparlamentet statistiskt sett måste företräda ungefär människor. Parlamentets roll inom EU och allmänhetens uppfattning om parlamentet är i stort resultatet av EU-systemets egenheter och parlamentets institutionella ställning i detta system, men beror också på hur parlamentet utför sina uppgifter och vilka prioriteringar man gör. En realistisk bild av Europaparlamentet skulle kunna vara den av en institution som hjälper till att utforma politiken, eftersom parlamentet på olika sätt är engagerat i EU:s beslutsförfaranden. Trots att parlamentet inte kan fastställa det förfarande som skall följas i varje enskilt fall har det så många befogenheter och instrument till sitt förfogande att de andra parterna i beslutsförfarandet måste ta hänsyn till dess syften och intressen, även om parlamentet saknar befogenhet att fatta beslut i enskilda fall. Den mest rättvisa beskrivningen av parlamentets institutionella roll inom det nuvarande EU-systemet är att det är ett organ som hjälper till att utforma politiken. En sådan bild motsvarar emellertid inte väljarnas och parlamentsledamöternas tidigare erfarenhet av de egna nationella parlamenten. Europaparlamentet har ännu inte blivit en europeisk lagstiftande församling. Dess ställning är trots det mer i linje med den klassiska maktfördelningsprincipen än många nationella parlament är, eftersom det är Europaparlamentet som helhet som övervakar den verkställande makten, och inte endast oppositionen som ständigt är i minoritet.

65 Slutsatser Under sin fjärde mandatperiod har Europaparlamentet inom gemenskapens institutionella ram en ställning som vida överstiger den som har tilldelats den i de ursprungliga fördragen. Det har ett tydligt urskiljbart inflytande över utformningen av lagstiftningen om den inre marknaden. Det kan använda sina budgetbefogenheter för att påverka väsentliga gemenskapsverksamheter och det kan göra gemenskapsförfarandena mer förståeliga för allmänheten genom att ställa frågor, inrätta undersökningskommittéer och tillfälliga kommittéer och genom att hålla krisdebatter. Dessutom kan det på många sätt påverka gemenskapens och dess femton medlemsstaternas politik i fråga om yttre förbindelser. EUROPA FRÅN A TILL Ö 65 Inget av detta kan emellertid dölja att det behövs ytterligare reformer. Parlamentet saknar fortfarande väsentliga beslutsbefogenheter. Media fortsätter att visa föga intresse för dess arbete och det är inte tillräckligt känt hos allmänheten. Framsteg i detta avseende skulle kunna åstadkommas genom en ytterligare förstärkning av parlamentets institutionella ställning, som går utöver de reformer som anges i Fördraget om Europeiska unionen. Regeringskonferensen ger möjlighet till sådana framsteg, eftersom den skall göra en översyn av de olika arrangemang som har fastställts genom Maastrichtfördraget. Ytterligare reformer bör ge allmänheten vägledning, förenkla rättssystemet och säkerställa ökad demokrati genom att förstärka parlamentets status. Otto Schmuck

66 66 Europeiska gemenskapernas domstol Fördragsgrund: Artikel i EG-fördraget; artikel L i EU-fördraget. Syften: Domstolen skall säkerställa att lag och och rätt följs vid tolkning och tillämpning av EG- och EU-fördragen. Sammansättning: Femton domare och åtta generaladvokater (artiklarna 165 och 166 i EG-fördraget), utnämnda för sex år av medlemsstaternas regeringar i samförstånd. Domarna skall bland sig välja domstolens ordförande för en tid av tre år. Vart tredje år skall en del av tjänsterna som domare och generaladvokat nytillsättas (artikel 167 i EG-fördraget). Domstolen har sitt säte i Luxemburg. Röstningsförfaranden: I fråga om ärenden som har anmälts av medlemstaterna eller europeiska instiutioner skall domstolen sammanträda i plenum om så begärs. I annat fall får den inom sig upprätta avdelningar som består av tre, fem eller sju domare (artikel 165 i EG-fördraget). Domstolens överläggningar är inte offentliga. Domstolens beslut fattas genom majoritetsutslag. Ärendena föredras på EU:s officiella språk. Arbetsspråket är franska. Europeiska gemenskapernas domstol är en av gemenskapens fem huvudinsitutioner (artikel 4.1 i EG-fördraget). Den inrättades ursprungligen genom fördraget om vissa gemensamma institutioner för Europeiska gemenskaperna av den 25 mars 1957, som den enda domstolen för Europeiska gemenskaperna. Generaladvokaterna skall granska ärendena inför domstolen samtidigt som domarna, föra fram sina oberoende åsikter vid sessionen och, allra viktigast, lägga fram sina yttranden med särskilda rekommendationer för domstolens beslut. Generaladvokaterna är medlemmar av domstolen som institution men de deltar inte i dess överläggningar eller röstning. Domstolens framträdande roll i gemenskapssystemet och som auktoritet vid tolkning och tillämpning av gemenskapslagstiftningen härrör huvudsakligen från det faktum att den fattar majoritetsbeslut och enbart förlitar sig på sin egen förståelse av lag och rätt. I den meningen är den en verkligt övernationell institution och påverkas inte av medlemsstaternas intressen.

67 Uppgifter och ansvar Som EU:s enda rättsliga kontrollorgan har domstolen givits ett antal uppgifter som går långt över dess vanliga rättsliga funktion. Domstolen får också agera i egenskap av EUROPA FRÅN A TILL Ö 67 konstitutionell domstol vid klargörande av europeiska institutioners rättigheter och skyldigheter gentemot varandra och av det juridiska förhållandet mellan medlemsstaterna och EU, bevakningsfunktion vid kontroll av sekundärlagstiftningens förenlighet (rättsakter som har antagits av > Europeiska unionens råd och > Europeiska kommissionen) med fördraget och allmänna rättsliga principer, förvaltningsdomstol och ge utslag i fråga om talan som väcks av fysiska eller juridiska personer mot EU-åtgärder och klagomål som framförts av europeiska tjänstemän i fråga om deras anställningsvillkor, civil domstol och fastställa ansvar utanför kontraktsförhållanden och undersöka skadeståndskrav, särskilt när offentliga myndigheters ansvar berörs, skiljedomstol: om inte att parterna är överens om annat, är domstolen behörig att genom skiljedom avgöra i vissa särskilda fall. Rådet, kommissionen eller en medlemsstat får också inhämta domstolens yttrande över huruvida ett tilltänkt avtal mellan EU och tredje land eller internationella organisationer är förenligt med EG-fördraget (artikel i EG-fördraget). I detta avseende har domstolen åtminstone delvis ansvar för övervakningen av internationell lagstiftnings giltighet. Dessa uppgifter och detta ansvar har inte ändrats genom de nationella parlamentens ratificering av Fördraget om Europeiska unionen. I artikel L i det fördraget begränsas uttryckligen domstolens befogenhet till vissa gemenskapsrättsakter (särskilt fördragsändringar och anslutningsfördrag). Talan och förfaranden Följande typer av talan kan väckas vid domstolen: Ansökningar från EU-institutioner, medlemsstater eller i vissa fall enskilda (artikel 173 i EG-fördraget) om upphävande av bindande rättsakter som har antagits av gemenskapsinstitutionerna. Talan som av kommissionen eller en medlemsstat väckts mot en annan medlemsstat som man anser inte har uppfyllt de skyldigheter som följer av de europeiska fördragen och den sekundärlagstiftning som antagits av europeiska institutioner (artiklarna 169 och 170 i EG-fördraget) eller av de fördrag som har ingåtts av EU (t.ex. artikel 228 i EG-fördraget). Talan som av EU-institutioner eller medlemsstater har väckts mot rådet eller kommissionen i fråga om underlåtelse att vidta de åtgärder som krävs enligt gemenskapslagstiftningen (artikel 175 i EG-fördraget).

68 68 tvister mellan EU och dess anställda (artikel 179 i EG-fördraget). Domstolen har en uppgift förutom att döma i fråga om fördragets bestämmelser eller EG-lagstiftningens giltighet, som begärs i allt större utsträckning, nämligen att meddela förhandsavgöranden (artikel 177 i EG-fördraget), dvs. beslut om tolkningen och tillämpningen av gemenskapsrätten i ärenden vid domstolar i medlemsstaterna som av dessa domstolar förts till EG-domstolen. Dessa förhandsavgöranden är bindande vid de nationella domstolarna och utgör en viktig förbindelse mellan EG-domstolen och medlemsstaternas domstolar. Förhandsavgörandena säkerställer att gemenskapsrätten tillämpas enhetligt inom EU och utgör en enhetlig samling europeisk rättspraxis. Förstainstansrätten Ett rådsbeslut av den 24 oktober 1988 föreskrev att en förstainstansrätt borde knytas till domstolen. Förstainstansrätten har behörighet att som första instans pröva och besluta (t.ex. i tvister mellan gemenskapen och dess anställda och i konkurrensärenden), men dess domar kan överklagas till EG-domstolen. Grunden för inrättandet av förstainstansrätten finns i Europeiska enhetsakten (artikel 168a i EG-fördraget). Förstainstansrätten har femton ledamöter som både kan döma i mål och utföra generaladvokatens uppgifter. Deras mandattid är sex år. Förstainstansrätten påbörjade arbetet den 31 oktober 1989, och avlastade på det viset EG-domstolen. År 1993/1994 blev förstainstansrätten behörig att pröva talan som väckts av fysiska eller juridiska personer mot åtgärder som hade vidtagits av europeiska institutioner. Detta var tänkt att göra det möjligt för de båda europeiska domstolarna att handlägga det ökande antal mål som förs till domstolen av enskilda och bör innebära en mer rättvis fördelning av arbetsbördan mellan EG-domstolen och förstainstansrätten. Rättspraxis Domstolen har från början spelat en central roll vid formandet av EG till en gemenskap grundad på lagstiftning. Den har upprepade gånger givit kraft åt ytterligare utveckling av gemenskapsregler och ännu mer genomgripande europeisk integration. Detta återspeglas särskilt i dess prövning av lagligheten hos rättsakter som antagits av rådet (artikel 189 i EG-fördraget) och i dess tolkning av gemenskapsrätten varigenom den konsoliderar sin rättspraxis och visar sin politiska tyngd. De domar som avges av domstolen har täppt till många hål i gemenskapsrätten, som alltid har setts som ett eget rättssystem helt oberoende av medlemsstaternas och som vid tvivel bör tolkas till fördel för gemenskapen, dess integrationsmål och dess enskilda medborgare. Domstolen har särskilt ägnat sig åt uppgiften att skydda gemenskapsmedborgarnas grundläggande mänskliga rättigheter gentemot EG:s suveräna makt. År 1977 undertecknade > Europaparlamentet, rådet och kommissionen en gemensam förklaring om skydd av mänskliga rättigheter i gemenskapen. Domstolen hade emellertid redan vid många tillfällen dömt i frågor angående grundläggande mänskliga rättigheter. De flesta av domstolens domar rör

69 det ekonomiska området och behandlar särskilt konkurrenslagstiftning och genomförandet av EU:s gemensamma politik. Överträdelser av förfaranden enligt artiklarna 169 och 170 i EG-fördraget är särskilt vanliga, även om de under senare år inte har ökat i antal. År 1993 initierade kommissionen sådana förfaranden. 44 fall kom till domstolen som avgav 35 domar som innebar att skyldigheterna enligt gemenskapsrätten inte ansågs ha uppfyllts. EUROPA FRÅN A TILL Ö 69 Domarnas rättsverkningar Domstolens domar är i första hand bindande för rättegångens parter. De offentliggörs i EG-domstolens rättsfallssamling. En sammanfattning av varje dom återfinns också i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Om någon EG/EUrättsakt skulle förklaras ogiltig av domstolen är den senares beslut bindande för alla berörda, men endast de domar som innebär att betalning måste ske och som kan genomföras av medlemsstaterna kan i själva verket göras gällande. Innan Fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft utsträcktes EG-domstolens behörighet endast så långt medlemsstaterna var villiga att underkasta sig dess beslut. Sedan 1993 har domstolen emellertid kunna förelägga vite för enskilda medlemsstater som har underlåtit att följa ett domstolsutslag (artikel 171 i EGfördraget). Thomas Läufer

70 70 Europeiska investeringsbanken Inrättad: Säte: Luxemburg. Medlemmar: Samtliga EU-medlemsstater. Fördragsgrund: Artiklarna 198d och 198e i EG-fördraget. Organ: Bankens råd bestående av de 15 finansministrarna (utfärdar de allmänna riktlinjerna för kreditpolitiken), styrelse (ansvarar för att banken förvaltas i enlighet med fördragets bestämmelser, beviljar lån och lämnar garantier), direktion, revisionskommitté. Europeiska investeringsbanken (EIB) är både en bank och en oberoende institution inom > Europeiska Unionen (EU). Banken beviljar krediter och lämnar garantier för finansieringen av investeringsprojekt som bidrar till en balanserad utveckling av gemenskapen. I egenskap av bank följer den de vanliga ekonomiska och bankmässiga principer som styr beviljandet av krediter och har ett nära samarbete med andra finansiella institutioner. Den arbetar utan vinstsyfte. Räntan på lånen täcker kostnaden för bankens egen upplåning plus en marginal på 0,15 %. Banken har till uppgift att genom lån och garantier finansiera projekt (i allmänhet upp till 50 % av kostnaden för dessa) som överensstämmer med gemenskapens ekonomiska syften. När banken väljer ut projekt försöker den att välja sådana där investeringarna kommer att utnyttjas till ett resultat av bestående värde. Krediter kan beviljas offentliga och privata låntagare för investering i infrastruktur och energi samt i industri-, tjänste- och jordbrukssektorerna. För att det skall vara möjligt att finansiera dessa projekt lånar EIB för det mesta på medlemsstaternas kapitalmarknader och på de internationella kapitalmarknaderna. EIB:s kapital som tecknas av medlemsstaterna har sedan 1 januari 1995 uppgått till 62 miljarder ecu. Enligt bankens stadga får det sammanlagda beloppet för utestående lån och krediter inte överstiga 250 % av kapitalet. År 1994 beviljade EIB lån till ett totalt värde av 19,9 miljarder ecu av vilka 17,7 miljarder ecu var avsett för finansieringen av gemenskapens kapitalprojekt. År 1994 var huvuddelen av denna summa (72 %) öronmärkt för EIB:s viktigaste uppgift, nämligen att utveckla ekonomiskt svagare regioner. Därmed stödjer banken målet för strukturfonderna ( > regionalpolitik) och andra finansieringsinstrument inom gemenskapen. Förutom regionala åtgärder för att förbättra infrastrukturen innehåller listan över projekt som får stöd åtgärder som

71 avser utveckling av transport- och kommunikationsinfrastruktur, miljöskydd, livskvalitet, strukturåtgärder för att förbättra tätortsområden samt åtgärder för att garantera gemenskapens energiförsörjning och förbättra industrins internationella konkurrenskraft och integrering på europeisk nivå, särskilt genom stöd till små och medelstora företag. EUROPA FRÅN A TILL Ö 71 Europeiska investeringsbanken bidrar genom sin verksamhet utanför gemenskapen i hög grad till > utvecklingspolitiken. Hittills har finansiella protokoll slutits med 12 Medelhavsländer. I samarbete med Världsbanken och andra institutioner har ett miljöprogram för Medelhavsområdet utvecklats och backats upp. EIB har sammanlagt utfört finansiella projekt i omkring 130 länder som har gemensamma ekonomiska intressen med EU. År 1990 bemyndigades EIB av bankens råd för första gången att bevilja krediter i Polen, Ungern och tidigare DDR för finansiering av projekt inom de områden av ekonomin där utveckling prioriteras. Sedan dess har denna möjlighet utvidgats till tio länder i Central- och Östeuropa. Fram till 1997 får lån på 3 miljarder ecu beviljas. År 1994 ökade åter graden av finansiering utanför gemenskapen, till 2,246 miljarder ecu. EIB tecknade 3 % av kapitalet i Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling som inrättades år 1990 som EIB:s motsvarighet i Östeuropa och som har sitt säte i London. Europeiska investeringsbankens betydelse har fortsatt att öka så att den numera är en av de största internationella aktörerna på bankområdet. Dess verksamheter hindrar EU-staterna från att ekonomiskt driva isär. Genom sin flexibilitet kan banken anpassa sig till gemenskapens mål. Som en följd av det tillväxtinitiativ som > Europeiska rådet fattade beslut om år 1992 och genom vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning står EIB:s personal på ungefär 860 personer inför nya uppgifter. Förutom 7 miljarder ecu i tillfällig kreditmöjlighet och Europeiska investeringsfonden, som inrättades år 1994 för att finansiera transeuropeiska nätverksprojekt, har EIB stött små och medelstora företag med sysselsättningsskapande investeringar i form av räntesubventionerade lån på totalt över 1 miljard ecu. Olaf Hillenbrand

72 72 Europeiska kommissionen Fördragsgrund: Artikel i EG-fördraget; i samband med GUSP artiklarna J 5.3, J 6, J 7, J 8.3 och J 9 i EU-fördraget; i fråga om samarbete i rättsliga och inrikes frågor, artikel K 3.2, K 6, K 4.2, K 9 i EU-fördraget. Syften: Att säkerställa att den gemensamma marknaden fungerar och utvecklas smidigt; att företräda gemenskapens intressen både internt och externt. Medel: Förslagsrätt inom förfarandet för gemenskapslagstiftningen; befogenhet att medverka vid tillkomsten, genomförandet och övervakningen av gemenskapsrätten, internationell representation. Budget: 2,7 miljarder ecu i förvaltningsanslag, 77,8 miljarder ecu (1996) i operativa resurser. Europeiska gemenskapernas kommission - för att ange den korrekta benämningen, även om begreppet Europeiska kommissionen infördes som förenkling i november består av de 20 kommissionärerna och det komplicerade förvaltningsmaskineri, stationerat i Bryssel, som är under deras kontroll. Administrationen består av 26 generaldirektorat och andra övergripande enheter (generalsekreteraren, rättstjänsten, publikationsbyrån, statistikkontoret, översättningstjänsten, gemensamma tjänsten för tolkning och konferenser osv.) som sysselsätter ungefär personer genom fasta och tillfälliga anställningar av vilka ungefär 11 % tillhör språktjänsten. Historisk utveckling och verksamhet Föregångaren till kommissionen var ÓHöga myndighetenó vid > Europeiska koloch stålgemenskapen (EKSG), som genom EKSG-fördraget uttryckligen gavs en överstatlig karaktär. Dess första ordförande, Jean Monnet ( ) inrättade en liten och flexibel administrativ organisation för att lösa faktiska problem. Efter undertecknandet av Romfördraget inrättades år 1958 Europeiska ekonomiska gemenskapens kommission. Dess första ordförande var Walter Hallstein ( ). Ministerrådet ( > Europeiska unionens råd) var avsett att företräda medlemsstaternas intressen medan det var tänkt att kommissionen skulle bevaka gemenskapens intressen. För detta ändamål instruerades den att utföra tydligt angivna uppgifter (särskilt enligt artikel 155 i EEG-fördraget). Dessa kan sammanfattas i följande tre rollbeskrivningar: 1) Kommissionen skall vara initiativtagare i beslutsförfarandet, vilket betyder att rådet endast kan fatta beslut på förslag av kommissionen.

73 2) Kommissionen har en lagstiftande funktion genom vilken den fattar bindande beslut och ingår internationella avtal på grundval av sina befogenheter. 3) Kommissionen har också en administrativ och övervakande roll. Den verkställer genomförandet av EG-lagstiftning och övervakar att medlemsstaterna tillämpar gemenskapsrätten på rätt sätt. Genom fusionsfördraget, som trädde i kraft den 1 juli 1967, sammanfördes Höga myndigheten, Europeiska ekonomiska gemenskapens kommission och > Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) kommission till Europeiska gemenskapernas kommission. EUROPA FRÅN A TILL Ö 73 I och med utnämningen av Jacques Delors år 1985 till kommissionens ordförande och antagandet år 1986 av Europeiska enhetsakten i syfte att upprätta en > inre marknad fram till år 1993 inleddes en dynamisk period för kommissionens del. Det stora antalet instrument som i detalj angavs i vitboken om fullbordande av den inre marknaden, tillsammans med införlivandet av nya politikområden i gemenskapen ( > forskning och teknisk utveckling > regionalpolitik > miljöpolitik) gjorde kommissionen till en viktig samtalspartner för påtryckningsgrupper, företag, regioner och lokala myndigheter. Berlinmurens fall och slutet på det kalla kriget gav kommissionen nytt handlingsutrymme i fråga om gemenskapens > yttre förbindelser. Denna utveckling såväl som Jacques Delors dynamiska ledarskap mellan 1985 och 1995 förstärkte kommissionens roll i följande två avseenden. För det första har kommissionens roll som medlare mellan nationella regeringar blivit viktigare, i synnerhet som fler rådsbeslut har varit majoritetsbeslut. För det andra har kommissionens internationella profil förstärkts genom utvecklingen av handelsförbindelserna och de ekonomiska förbindelserna. Sedan Jacques Delors den 1 januari 1995 ersattes med luxemburgaren Jacques Santer har en ny era inletts som förväntas utmärkas av måttlighet och konsolidering. Kommissionen i beslutsförfarandet Kommissionen är en av de viktigaste deltagarna vid förberedelse, utarbetande, genomförande och övervakning av bindande beslut som fattats av > Europeiska unionen. I frågor som faller inom ramen för Europeiska unionens första pelare deltar kommissionen i samtliga dessa fyra förfaranden. I fråga om förberedelsen av beslut (med undantag av associering av icke-medlemsländer och > utvidgning) kan rådet endast anta lagstiftning på kommissionens förslag. Förslag upprättas i särskilda kommittéer och arbetsgrupper ( stycken) vilka består av oberoende experter, företrädare för påtryckningsgrupper och tjänstemän från medlemsstaterna samt tjänstemän från kommissionen. Efter det att ett utkast till förslag formellt har framlagts för rådet kan kommissionen ändra eller dra tillbaka det när som helst under beslutsförfarandet. Rekommendationer, yttranden och andra officiella meddelanden från kommissionen (t.ex. vit- eller grönböcker om särskilda politikområden) är informella sätt att ange ståndpunkter och inte

74 74 formella lagstiftningsförslag för rådet att ta ställning till. De kan emellertid ofta ge impuls till efterföljande lagstiftning. I frågor om yttre förbindelser kan kommissionen av rådet få mandat att inom en tydligt fastställd ram förhandla med icke-medlemsländer eller internationella organisationer (t.ex. länder i Central- och Östeuropa eller GATT). Kommissionen deltar vid utarbetandet av beslut genom att högre tjänstemän deltar i rådets arbetsgrupper (ungefär 250 stycken) och genom biträdande generalsekreteraren vid Coreper. Kommissionens tjänstemän kan påverka de nationella regeringarnas företrädare men har ingen rösträtt. I rådets möten deltar även den berörda kommissionären som dock har mycket litet inflytande över förhandlingarna mellan ministrarna. Kommissionen har sina egna befogenheter rörande beslutsfattande som den kan utöva oberoende av rådet. Dessa avser först och främst dess egen organisation, budgetlagstiftning och konkurrenslagstiftning (t.ex. beslut om statsstöd eller företagsfusioner). Artikel 205 i EG-fördraget gör kommissionen ansvarig för genomförandet av EUbudgeten ( > budgetpolitik). Inom ramen för de befogenheter som har tilldelats kommissionen av rådet i fråga om genomförandet av rådets beslut kan kommissionen utfärda direktiv, förordningar och fatta egna beslut särskilt i frågor rörande den inre marknaden och > jordbrukspolitiken som är lika bindande för medlemsstaterna som rådets beslut. År 1994 utfärdade kommissionen totalt rättsakter av detta slag. Eftersom genomförandet av rättsakter är ytterst viktigt, är medlemsstaterna engagerade i kommissionens arbete på detta område genom ett högst komplicerat system med förfaranden som berör ungefär 380 kommittéer av olika slag: rådgivande kommittéer, förvaltningskommittéer och tillsynskommittéer. Under ledning av kommissionens företrädare som ordförande i kommittéerna, diskuterar tjänstemän från medlemsstaterna och beslutar om kommissionens genomförandeåtgärder. Den grad av inflytande som medlemsstaternas tjänstemän har på kommissionens verkställande befogenheter beror på vilken typ av kommitté det gäller. I en rådgivande kommitté rådfrågas de endast, medan de i en förvaltningskommitté till och med kan avvisa kommissionens åtgärder. Tillsynskommittéerna ger det största utrymmet för nationellt inflytande. Det finns en variant av > beslutsförfarandet, allmänt känd som ÓsäkerhetsnätförfarandetÓ, som innebär att rådet kan sammankallas om en kommitté röstar mot en åtgärd och med enkel majoritet besluta att ingen genomförandeåtgärd skall vidtas. Även om kommittéförfarandet tydligt har karaktär av övervakning har det visat sig fungera väl i praktiken som ett rådgivande organ och som ett led mellan nationella regeringar och kommissionens administration, så att rådet endast under exceptionella omständigheter behöver ingripa. Kommissionen övervakar genomförandet av beslut inom den ram som fastställs i artikel 169 i EG-fördraget, som tillåter kommissionen att föra ärendet till > EGdomstolen om en medlemsstat har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt

75 fördraget, eller inte följt gällande EG/EU-rättsakter. Som en följd av detta är kommissionen känd som fördragens övervakare. År 1995 inledde kommissionen ungefär sådana förfaranden. Domstolen dömde i 72 fall varav 36 utslag var till kommissionens fördel. Sedan > Fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft kan kommissionen enligt artikel 171 begära att ett vite fastställs om en medlemsstat underlåter att vidta de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom. Kommissionen kan också föra andra EG-institutioner inför domstolen. EUROPA FRÅN A TILL Ö 75 I Fördraget om Europeiska unionen nämns kommissionen i beslutssammanhang både i fråga om områdena > gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP, unionens andra pelare) och samarbete i > rättsliga och inrikes frågor (unionens tredje pelare). Kommissionens faktiska rätt till deltagande är emellertid långt mer begränsad än i frågor som faller under den första pelaren, eftersom dessa områden i själva verket kräver agerande på mellanstatlig nivå. Inom ramen för GUSP får kommissionen lägga fram förslag för rådet enligt artikel J 8.3 i EU-fördraget. Artikel J 9 anger att ÓKommissionen skall fullt ut delta i arbetet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikenó. Samma sak gäller för kommissionen i rättsliga och inrikes frågor (se artikel K 4 i EU-fördraget). Genom artikel K 3 ges kommissionen rätt att lägga fram förslag för rådet i fråga om särskilda aspekter av den tredje pelaren men den har inte ensamrätt att göra detta. Administrativ struktur och interna förfaranden I stort sett består kommissionen av tre nivåer. Den första nivån omfattar kommissionens 20 kommissionärer (inbegripet kommissionens ordförande vars roll är att vara primus inter pares), som utses av medlemsstaterna för en femårsperiod och godkänns av > Europaparlamentet. De måste vara fullständigt oberoende när de utför sina uppgifter och det kan krävas att de avgår om parlamentet röstar igenom ett misstroendevotum (artikel 144 i EG-fördraget). Den andra nivån består av personal från kommissionärernas kansli. Denna personal arbetar direkt för kommissionärerna och utgörs av ett litet antal nära politiska rådgivare. Det finns också 26 generaldirektorat och andra avdelningar som är hierarkiskt organiserade i enheter på samma sätt som nationella ministerier. De är indelade i direktorat och enheter. Kommissionen har dessutom sina egna företrädare i samtliga medlemsstater såväl som 126 delegationer i icke-medlemsländer och internationella organisationer. Kommissionens personal omfattas av Europeiska gemenskapernas tjänsteföreskrifter och avlönas ur unionens budget. Det finns också experter som är tillfälligt anställda och nationella statstjänstemän som är utlånade till kommissionen för en begränsad tid. Tjänstemännen utarbetar förslagsutkast, på initiativ inte endast av kommissionen utan också av > Europeiska rådet. Det generaldirektorat som har det övergripande ansvaret för förslaget samarbetar med andra berörda generaldirektorat antingen i tjänstemannagrupper eller vid sammanträden i särskilda arbetsgrupper. Rivalitet kan uppstå i fråga om vissa politikområden, och

76 76 ÓstarkaÓ generaldirektorat (yttre förbindelser, jordbruk och inre marknaden) kan försöka påtvinga ÓsvagaÓ direktorat sina önskemål. Rättstjänsten måste alltid rådfrågas och dess godkännande ökar chanserna att få igenom ett förslag inom administrationen. Kanslicheferna håller möten varje vecka vid vilka de bestämmer i vilka frågor enheterna är överens. Dessa frågor benämns i allmänhet A-frågor. Det finns också B-frågor, som kräver ytterligare diskussion och beslut från kommissionärernas sida. På detta sätt kan kommissionärernas kanslier utöva ett stort inflytande när förslag utarbetas och antas. Tidigare utnyttjades denna maktställning framför allt av ordförande Delors kansli för att nå betydelsefulla mål. Vid kommissionsmöten under kommissionsordförandens ledning fattas beslut med enkel majoritet. I regel uppnås emellertid enhällighet innan röstningen sker. För att minska kommissionärernas arbetsbelastning har två förfaranden införts, nämligen delegering av beslutsbefogenhet och det skriftliga förfarandet. Delegeringsförfarandet bemyndigar kommissionären att ensam besluta i tekniska frågor (särskilt inom jordbrukspolitiken) även om kommissionen behåller sitt kollektiva ansvar. Det skriftliga förfarandet ger generalsekreteraren möjlighet att skriftligen underrätta enheterna och kommissionärernas kanslier i frågor som man är överens om och därigenom uppfylla en viktig samordningsfunktion. Om inte några invändningar har framförts eller ändringar gjorts inom en viss tid anses förslaget ha godtagits. Expertgrupp eller europeisk regering? Den allmänna åsikten är att kommissionen är ett teknokratvälde som leds av ÓeurokraterÓ. Vad som är föga känt är att beslut nås efter ett mycket nära samarbete med påtryckningsgrupper, regioner och nationella regeringar. Denna kombination av olika organisationer och deras möjlighet att snabbt sätta in expertkunskap och ta fram förslag till problemlösningar ger kommissionen en image av expertgrupp. En sak är klar: kommissionens profil har förstärkts, särskilt under Delors ordförandeskap, och kommissionen har gått in på områden, som minskning av arbetslösheten och utrikespolitik, som traditionellt har varit förbehållna regeringarna. Det faktum att Europaparlamentets betydelse har ökat i fråga om att utse kommissionen har inneburit ökad återkoppling till parlamentsledamöterna och befolkningen som helhet, dock utan att kommissionens grundläggande brist på demokratisk legitimitet därigenom har övervunnits. Inför > regeringskonferensen år 1996 diskuteras en minskning av antalet kommissionärer och en reformering av kommissionsstrukturen men inte i riktning mot en europeisk regering. Kommissionens roll kommer i framtiden att bero på i vilken grad den kan bidra effektivt till att möta de specifika ekonomiska och politiska utmaningar som unionen står inför. Dietrich Rometsch

77 Europeiska monetära institutet EUROPA FRÅN A TILL Ö 77 Inrättat: 1 januari Medlemmar: Heltidsarbetande ordförande och medlemsstaternas centralbanker (EMI:s råd). Fördragsgrund: Artikel 109f i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, i dess ändrade lydelse av den 7 februari 1992 genom Fördraget om Europeiska unionen. Protokoll om Europeiska monetära institutets stadga, bilaga till Fördraget om Europeiska unionen. Struktur: Ordförande, sekretariat, fyra direktorat. Vid ikraftträdandet av den andra etappen av > Ekonomiska och monetära unionen inrättades Europeiska monetära institutet officiellt i början av januari 1994, fastän institutet faktiskt hade börjat fungera den 1 november Det har sitt säte i Frankfurt. Belgaren Alexandre Lamfalussy utnämndes av EUmedlemsstaterna till institutets första heltidsarbetande ordförande. EMI övertog Centralbankskommitténs uppgifter. Det är föregångaren till Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och Europeiska centralbanken, som kommer att inrättas vid den tredje EMU-etappen under eller efter EMI:s huvuduppgift är att förbereda denna etapp. Det betyder huvudsakligen att utveckla de instrument och förfaranden som behövs för den gemensamma monetära politiken vid slutet av 1996, men EMI skall också stärka samarbetet mellan centralbankerna inom EU, stärka samordningen av nationell monetär politik och förena denna med målet att säkerställa prisstabilitet. > Europeiska monetära systemet (EMS) skall övervakas av EMI, som skall bistå vid införandet av > euron. Institutet skall främja effektivitet i gränsöverskridande finansiella transaktioner och övervaka de tekniska förberedelserna för framtida eurosedlar. Det centrala beslutande organet är EMI:s råd, som består av de nationella centralbankscheferna. Varje ledamot har en röst. EMI:s råd får inte begära eller ta emot instruktioner från någon gemenskapsinstitution eller nationell regering. Beslut fattas i allmänhet med enkel majoritet. Yttranden och rekommendationer kräver två tredjedels majoritet och offentliggörande av dessa kräver enhällighet. EMI har befogenhet att förbereda, rådgöra och samordna men inga verkliga finanspolitiska befogenheter. Ingripande på utländska valutamarknader och

78 78 därigenom befogenhet att utöva verklig makt ingår inte. EMI är en institution avsedd att verka under en övergångstid. Eckard Gaddum

79 Europeiska monetära systemet EUROPA FRÅN A TILL Ö 79 Inrättat: med retroaktiv verkan från den 1 januari Medlemmar: Vad gäller sammansättningen av europeiska valutaenheten (ecu) samtliga EU-medlemsstater. Grekland deltar inte i växelkursmekanismen. Förenade kungariket och Italien är ännu inte medlemmar. Fördragsgrund: Rådets förordning av den 18 december 1978 om Europeiska monetära systemet och ändring av värdet på den beräkningsenhet som används av Europeiska fonden för monetärt samarbete. Rådets beslut av den 21 december 1978 om inrättande av en mekanism för finansiellt bistånd på medellång sikt. Avtal mellan de nationella centralbankerna av den 13 mars 1979 om EMS:s funktionssätt. Beslut av de nationella centralbankerna av den 13 mars 1979 om kortsiktigt finansiellt bistånd. Beslut av guvernörsrådet för Europeiska fonden för monetärt samarbete av den 13 mars Organ: Finansministerrådet. Monetära kommittén (två företrädare för varje medlemsstat och för kommissionen). Guvernörsrådet för Europeiska fonden för monetärt samarbete (kommissionen har endast observatörsstatus). Europeiska monetära systemet (EMS) inrättades år Dess huvudsakliga upphovsmän var den franske presidenten Valéry Giscard d'estaing och den tyske förbundskanslern Helmut Schmidt. Bakgrund Monetärt samarbete spelade endast en mindre roll i de ursprungliga fördragen. Det enda som fanns i denna fråga inom EEG var några få grundläggande regler, men senare, år 1964, inrättades en monetär kommitté som följdes av guvernörsrådet. På initiativ av > Europeiska kommissionen och genom en ståndpunkt från statsoch regeringscheferna (Haag 1969) formulerades Werner-planen i slutet av sextiotalet (godkänd den 8 oktober 1970). I den förutsågs en trestegsplan under tio år för att få till stånd > Ekonomiska och monetära unionen. Planen misslyckades som en följd av en försämring av de ekonomiska förutsättningarna (kollapsen för Bretton Woods fasta växelkurssystem, oljekriser, konjunkturnedgång). Men misslyckandet bottnade också i en grundläggande begreppsmässig konflikt mellan förespråkarna för två motsatta teorier. Den ena innebar att ekonomisk konvergens borde föregå och kulminera i en enda valuta (huvudsakligen Tyskland och Nederländerna), den andra att en enda valuta borde

80 80 införas som ett medel för att skapa konvergens (huvudsakligen Frankrike, Belgien och kommissionen). Valutaormen, som inrättades år 1972 mellan centralbankerna, misslyckades också som en följd av att dessa två angreppssätt var oförenliga. Länder med svag valuta hade en tendens att överge samarbetet precis när de i stället borde anpassa politiken till den relativt stabila tyska marken. Inrättandet av EMS Trots detta inrättades EMS år Under Giscard d'estaings ledning valde Frankrike en mer stabilitetsinriktad ekonomisk och monetär politik ( > ekonomisk politik). Genom EMS-planen erbjöd Tyskland sin granne i väst en möjlighet att rädda ansiktet genom att återgå till monetärt samarbete. EMS inkräktade inte på något grundläggande sätt på medlemsstaternas monetära suveränitet. I EMStexterna sades mycket litet om utsikterna till framtida integration och det ursprungliga målet att övergå till ett slutgiltigt EG-system efter två år var oförändrat. EMS passade inte direkt in i gemenskapssystemet utan vilade på en kombination av gemensamma och nationella rättsliga grunder. Först i och med att Europeiska enhetsakten trädde i kraft år 1987 infördes en hänvisning till EMS i ett gemenskapsfördrag, eftersom det åtminstone nämns i förbigående i artikel 102 i EEG-fördraget. Struktur och funktion EMS består av tre delar ecu (european currency unit), en växelkurs och ett interventionssystem samt olika kreditmöjligheter. a) Ecu (efterföljare till den tidigare europeiska beräkningsenheten) är ett konstgjort betalningsmedel grundat på EU:s valutor - en konstgjord valuta i själva verket. Den beräknas mot det viktade genomsnittsvärdet för alla ingående valutor och återspeglar deras respektive ekonomiska styrka. Den tyska marken är med 30,4 % vida starkast av de 15 enheterna i korgen. Den franska francen utgör 19,3 % och det brittiska pundet 12,6 %. Ecuns grundläggande funktion är att utgöra en betalnings- och beräkningsenhet för växelkursen och interventionsmekanismerna och för utvecklingen av kreditmekanismerna. Den är också ett begränsat reservinstrument. Vid deponering av 20 % av sina guldreserver och 20 % av sina dollarreserver hos Europeiska fonden för monetärt samarbete (FECOM) får de nationella centralbankerna en motsvarande mängd ecu för att täcka sina internationella betalningar (officiella ecu). Ecun kan också användas vid internationella transaktioner och för emissions- och placeringsändamål på de internationella kapitalmarknaderna (enskilda ecu). b) Växelkurs- och interventionsmekanismen - kärndelen i EMS - fungerar via en paritetsram. En central kurs för varje EMS-valuta fastställs i ecu och de olika ingående valutorna vägs sedan mot varandra för att ge en fullständig uppsättning bilaterala växelkurser. Dessa kan variera upp eller ner inom en

81 förutbestämd fluktuationsmarginal. Ursprungligen fastställdes marginalen till 2,25 % (uppåt eller nedåt), med tillfälligt utsträckta marginaler till 6 % (uppåt eller nedåt) för Förenade kungariket, Italien och Spanien. I början av augusti 1993 utsträcktes dessa till 15 %. Om kurserna når extrema värden måste centralbankerna omedelbart intervenera genom att köpa eller sälja på de utländska valutamarknaderna för att jämna ut fluktuationerna. Efter Basel/Nyborg-avtalet i september 1987 om reformering av EMS har centralbankerna också befogenhet att intervenera inom fluktuationsmarginalerna innan extrema kurser nås. Den politiska betydelsen av denna struktur är att behovet av en samordnad monetär och ekonomisk politik samt skattepolitik i EU:s medlemsstater blir allt större när marginalerna blir snävare och som en naturlig följd av detta får de nationella centralbankerna allt mindre handlingsutrymme. Marginalerna avslöjar sålunda integreringen av de politiska kärnområdena i de berörda länderna och visar hur beslutsamma de är i fråga om att uppnå en stabil gemenskap. Detta förklarar varför vissa länder inte var redo att från början delta i interventionsmekanismen (i slutet av 1994 var de utanförstående länderna Förenade kungariket, Italien och Grekland). Om de centrala kurserna spränger de övre eller undre fluktuationsmarginalerna måste växelkursen justeras. Detta förbereds av Monetära kommittén och kräver ett enhälligt beslut av finansministrarna. Den politiska betydelsen av en växelkursjustering är att de grundläggande ekonomiska faktorerna i det berörda landet inte längre återspeglar den gällande procentsatsen. Devalvering är följaktligen ett slag mot regeringens politiska prestige. Efter en rad växelkursjusteringar mellan 1981 och 1983 stabiliserades systemet så grundligt under resten av åttiotalet att det inte förekom några sådana mellan början av 1987 och september Sedan kom en ny serie justeringar. c) EMI:s tre kreditmöjligheter skapades mellan 1970 och 1972 och utvidgades år Dessa innebär kredit på olika villkor. När en centralbank är tvungen att ingripa men inte har tillräckliga reserver i utländsk valuta kan den erhålla Ómycket kortsiktig finansieringó från Europeiska fonden för monetärt samarbete. Det finns också möjlighet till kortsiktigt valutastöd mellan centralbanker och stöd på medellång sikt mellan medlemsstaterna. Olika villkor gäller för krediterna i fråga om varaktighet och räntor. Utveckling och bedömning EMS står nu i fokus för monetär samarbetspolitik och monetära transaktioner. Under åttiotalet förekom regelbundna försök att gå vidare från EMS till en gemensam valuta. Men den världsomfattande konjunkturnedgången i början av nittiotalet tillsammans med kostnaderna för Tysklands enande (ökningen av statsskulden påskyndade en försvagning av marken) gjorde det allt svårare att samordna ekonomisk och finansiell politik och räntepolitik, särskilt mellan Tyskland och Frankrike. Eftersom marknadens förtroende för ecun minskade EUROPA FRÅN A TILL Ö 81

82 82 byggdes ett spekulationstryck upp mot valutor som ansågs riskera devalvering (italienska lire, pund sterling, franska franc). EMS stod inför sin allvarligaste kris någonsin. Efter en lång stabilitetsperiod utvidgade finansministrarna och centralbankscheferna fluktuationsmarginalen till 15 % (uppåt eller nedåt) i augusti Nationella valutor har åtnjutit större handlingsutrymme sedan dess. Samordningsmekanismerna för EMS har inte dragits tillbaka. En återgång till en snävare fluktuationsmarginal skulle inte kräva några grundläggande politiska beslut, men något sådant förväntas inte inom en nära framtid. Det monetära samarbetet har gått framåt tillräckligt smidigt. Eckart Gaddum

83 Europeiska revisionsrätten EUROPA FRÅN A TILL Ö 83 Fördragsgrund: Artiklarna 4, 188a 188c och 206 i EG-fördraget. Uppgifter: Att revidera Europeiska unionens och dess institutioners räkenskaper och säkerställa underliggande transaktioners lagenlighet och korrekthet. Utröna om EU:s ekonomiska förvaltning varit sund. Medel: Efter budgetårets utgång skall revisionsrätten upprätta en årsrapport som Europaparlamentet skall granska innan den beviljar kommissionen ansvarsfrihet. Revisionsrätten skall också överlämna särskilda rapporter i specifika frågor. Sammansättning: Femton ledamöter (en från varje medlemsstat), som för en mandattid på sex år enhälligt har tillsatts av rådet efter samråd med Europaparlamentet. Revisionsrättens ordförande väljs för tre år. Revisionsrätten har sitt säte i Luxemburg. Röstningsförfarande: Revisionsrätten är ett kollegialt organ och dess ledamöter fattar vanligtvis majoritetsbeslut. De enskilda ledamöterna tilldelas vissa ansvarsområden. Revisionsrätten har vuxit med > Europeiska unionen. Fördraget om Europeiska unionen av den 7 februari 1992 upphöjde revisionsrätten till institution. Den inrättades ursprungligen genom Fördraget om ändring av vissa finansiella bestämmelser som undertecknades av medlemsstaternas regeringar den 22 juli 1975 och trädde i kraft den 1 juni Syftet var att utvidga och förbättra kontrollerna av gemenskapsbudgeten och samtidigt förstärka Europeiska gemenskapens finansiella bestämmelser och överföra egna medel till EG, vilket man senare har inriktat sig ännu grundligare på vid fullbordandet av Europeiska unionen, som ett resultat av de beslut som fattats av > Europeiska rådet i december 1992 ( > budget). Inrättandet av revisionsrätten gick hand i hand med omfördelningen av budgetbefogenheterna och införandet (från 1975 och framåt) av ett nytt budgetförfarande som har gett särskilt > Europaparlamentet större befogenheter över förslag till och antagande av gemenskapsbudgeten. Fördraget av den 22 juli 1975 gav också parlamentet ensamrätt att bevilja > Europeiska kommissionen ansvarsfrihet i fråga om genomförandet av budgeten. I detta sammanhang måste parlamentet arbeta tillsammans med revisionsrätten, som lägger fram en årsrapport efter varje budgetårs utgång.

84 84 Revisionsrätten granskar gemenskapens och Europeiska unionens samtliga inkomster och utgifter. Den har till uppgift att granska EG:s/EU:s samtliga finanser. Detta började med granskningen av 1984, 1985 och 1986 års budgetar och omfattar nu hela EU-budgeten och de tre gemenskaper som den omfattar. I princip sträcker sig dess befogenhet också till de subsidiaritetsorgan som inrättats av institutionerna själva. Revisionrättens viktigaste uppgift är att lägga fram årsrapporter om EG:s budgetkonton, EKSG:s finansiella verksamheter och (ibland) i fråga om subsidiära EU-organ. Dessa rapporter utgör emellertid endast en retrospektiv revidering av budgetförvaltningen. För att säkerställa insyn och öppenhet i genomförandet av budgeten används framför allt ett arrangemang genom vilket revisionsrätten när som helst kan avge yttrande i särskilda frågor och underkasta löpande räkenskapsprocesser en granskning vars resultat presenteras i form av särskilda rapporter. Revisionsrätten kan göra detta antingen på eget initiativ eller på uppmaning av andra europeiska institutioner. Sedan 1977 har revisionsrätten utvecklats till ett självständigt inspektions- och kontrollorgan vars auktoritet och kompetens är allmänt erkänd. Revisionsrätten är emellertid institutionellt sett i ett svårt läge. Detta beror på att det finns en naturlig spänning mellan Europaparlamentet, som är det andra organ som ansvarar för budgetkontrollen och som revisionsrätten gör sitt mesta arbete för, och kommissionen som parlamentet ger ansvarsfrihet i fråga om förvaltningen av budgeten på grundval av revisionsrättens årsrapporter. Revisionsrätten har varit särskilt aktiv i sina undersökningar av den > gemensamma jordbrukspolitiken, som den har anklagat för att misslyckas med att bevara balansen på marknaden och med att fastställa effektiva regler för att registrera och bedöma lagren av överskottsprodukter. Parlamentet har sedan någon tid försökt få till stånd inrättandet av ett oberoende gemenskapsorgan för kontroll som skulle ha befogenhet att vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa bedrägeri, en fråga som den europeiska allmänheten har visat ett stort intresse för. Thomas Läufer

85 Europeiska rådet EUROPA FRÅN A TILL Ö 85 Inrättat: 10 december Fördragsgrund: Artikel D (gemensamma bestämmelser) i Fördraget om Europeiska unionen. Mötesfrekvens: Minst två men vanligen tre gånger om året. Sammansättning: Medlemsstaternas stats- och/eller regeringschefer samt Europeiska kommissionens ordförande, biträdda av utrikesministrarna och en ledamot av Europeiska kommissionen. Röstningsförfarande: Enhällighet. Ingen annan institution har i så hög grad påverkat integrationsprocessen i Västeuropa under 1970-, och första delen av 1990-talet som Europeiska rådet, som består av medlemsstaternas stats- och regeringschefer. Av särskild betydelse har Europeiska rådets beslut varit i fråga om Europeiska enhetsakten, Fördraget om Europeiska unionen och andra konstitutionella frågor som påverkar EG/EU såsom olika utvidgningar och införlivandet av de fem nya tyska delstaterna i EG. Ur strikt rättslig synpunkt är Europeiska rådet inte en EG-institution. Till följd av en regeringsöverenskommelse vid 1974 års toppmöte i Paris nämndes Europeiska rådet först i artikel 2 i Europeiska enhetsakten, en juridiskt bindande text men inte en del av EEG-fördraget. I Maastrichtfördraget återfinns det under Ógemensamma bestämmelseró (artikel D) som ett organ som står över Europeiska gemenskapen och följaktligen inte omfattas av de konstitutionella kontroller och avvägningar som denna omfattas av. Uppgifter och ansvar Artikel D i EU-fördraget anger att ÓEuropeiska rådet skall ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och fastställa allmänna politiska riktlinjer för denna utvecklingó. Enligt artikel i EG-fördraget har Europeiska rådet också till uppgift att diskutera en slutsats Óangående de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politikó, medan artikel J 8.1 i EU-fördraget kräver att Europeiska rådet Óskall bestämma principerna och de allmänna riktlinjerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikenó.

86 86 Faktisk roll Europeiska rådets faktiska verksamhet är mer vittomfattande och varierad än vad som anges ovan. För det första agerar det som en Ókonstitutionell arkitektó. Under 70-talet var Europeiska rådet mycket ovilligt att ta på sig denna roll, dvs. att ge allmänna politiska impulser till byggandet av Europa och överlägga om de frågor som berör det europeiska enandet. Det var inte förrän på 80-talet som Europeiska rådet tog större initiativ som att sammankalla en regeringskonferens om Europeiska enhetsakten, > Ekonomiska och monetära unionen (Strasbourg, 1989) och Politiska unionen (Dublin, 1990), och slutligen ingåendet av Fördraget om Europeiska unionen i Maastricht år På detta sätt har stats- och regeringscheferna avsevärt utökat räckvidden för sin gemensamma verksamhet. De har vid upprepade tillfällen beskrivit de västeuropeiska problemen som gemensamma uppgifter för EG och för nya former av samarbete och de har angett metoder för att hantera dessa problem. En början till detta var 1969 års toppmöte i Haag, som upprättade ramen för europeiskt politiskt samarbete och ledde fram till ett godkännande av de väsentliga punkterna i Europeiska enhetsakten och Maastrichtfördraget om Europeiska unionen, vilket uttryckligen förde in nya politikområden inom räckvidden för fördrag eller andra ÓpelareÓ i unionen. En annan av Europeiska rådets funktioner är att fastställa allmänna riktlinjer i ekonomiska och socialpolitiska frågor och utfärda meddelanden om utrikespolitiken, vilka anses som särskilt betydelsefulla. Under senare år har Europeiska rådets engagemang i utrikesfrågor ökat i betydande utsträckning. Rådet har deklarerat sin ståndpunkt vid alla internationella kriser under 70-, 80- och tidiga 90-talet (t.ex. i Sydafrika, Mellanöstern och i fråga om Sovjetunionens sönderfall). En funktion som varit av central betydelse för EG:s utveckling men som Europeiska rådet säger mycket lite om gäller det faktiska antagandet av nyckelbeslut på Europeiska gemenskapens vägnar. Särskilt i fråga om finansiella och institutionella tvister har Europeiska rådet blivit gemenskapens centrala beslutsorgan, även om rådet inte vid någon tidpunkt har antagit några juridiskt bindande beslut på EG:s/EU:s vägnar. Den politik som har godkänts av regeringscheferna har givits uttryck genom EG/EU-rättsakter som har antagits i enlighet med de normala förfaranden som är fastställda i fördraget. Beslutsförfaranden Europeiska rådets beslutsförfaranden uppvisar ett antal genomgående drag. Ett är förekomsten av ÓpaketöverenskommelserÓ. Endast stats- och regeringscheferna har befogenhet att mot varandra väga medlemsstaternas olika krav och eftergifter inom olika politikområden. Precis som Europeiska enhetsakten genom fullbordandet av den > inre marknaden har gjort vissa medlemsstaters intressen

87 förenliga med kraven från andra medlemsstater som har begärt ekonomiska och sociala förbättringar, så har Europeiska rådet vid flera tillfällen framgångsrikt banat väg för ytterligare utveckling av gemenskapen genom ÓkohandelÓ mellan medlemsstaterna. Vid varje tillfälle tar processen mycket tid och förorsakar besvär men gemenskapens framsteg beror i stor utsträckning på sådana förhandlingar vid toppmöten, vilket man har visat genom att på detta sätt enas om väsentliga avsnitt i Maastrichtfördraget om Europeiska unionen. Vid just de förhandlingarna var stats- och regeringscheferna t.o.m. tvungna att gå utanför sin ursprungliga roll och brottas med specifika formuleringar. Deras försök att begränsa sig till utfärdandet av allmänna politiska riktlinjer visade sig ineffektiva det är ju ändå så att det är först när tekniska detaljer faktiskt måste lösas som politiska motsättningar visar sig och tuffa beslut måste fattas. EUROPA FRÅN A TILL Ö 87 De större medlemsstaternas regeringschefer har mer inflytande över Europeiska rådets diskussioner än i > Europeiska unionens råd (rådet). Beroende på diskussionsämnet kan emellertid ordföranden för >Europeiska kommissionen eller enskilda regeringschefer från mindre medlemsstater också spela en betydelsefull roll. Andan vid förhandlingarna är mer direkt och personlig än inom Europeiska unionens råd. Den nuvarande ordföranden för Europeiska rådet tar i större utsträckning än inom rådet ansvar för förberedelse och utformning av beslut. Inflytande på andra EU-institutioner När Europeiska rådet inrättades fanns det en berättigad oro för att ett sådant organ på lång sikt skulle ändra den ursprungliga institutionella balansen inom gemenskapen. Många väntade sig att regeringscheferna skulle undergräva Europeiska kommissionens ensamrätt till initiativ, ge rådet en underordnad status och kringgå de få befogenheter som var tillgängliga för > Europaparlamentet. I praktiken har Europeiska rådets inflytande varierat. Inom de områden där statsoch regeringscheferna engagerat sig direkt har de fattat de faktiska besluten (efter vederbörlig förberedelse av kommissionen och rådet) och sålunda ofta förvandlat de regler som fastställts i fördraget till formella ÓratificeringsförfarandenÓ. Inom många andra områden har emellertid Europeiska rådet haft litet eller inget inflytande på det normala institutionella samarbetet. Kommissionen och dess ordförande har i själva verket fått ökad status som ett resultat av Europeiska rådet, eftersom kommissionen är representerad vid dessa toppmöten och kan använda Europeiska rådets slutsatser som ett ÓmandatÓ från en högre myndighet i många av sina EU-verksamheter. Beslut som fattats av Europeiska rådet har utsträckt kommissionens befogenheter till sådana mellanstatliga områden som gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och samarbete i rättsliga och inrikes frågor. Följderna för Europaparlamentet har emellertid varit mindre fördelaktiga. Även om Europaparlamentets ordförande sedan någon tid tillåts ange huvuddragen i parlamentets åsikter i början av varje möte med Europeiska rådet har parlamentets

88 88 faktiska befogenheter gentemot rådet ofta förblivit en formsak, eftersom det senare organets ställning i förväg bestämts av Europeiska rådet så att det endast finns litet utrymme kvar för förhandling enligt EG-förfarandena. Ur konstitutionell synpunkt är Europeiska rådets ställning mer problematisk utanför det system med kontroll och jämvikt som föreskrivs i Maastrichtfördraget. Europeiska rådets verksamhet omfattas inte av någon prövning av Europeiska gemenskapernas domstol ( > EG-domstolen, artikel L i EU-fördraget). Bidrag till integration Europeiska rådet har givit ett bestående bidrag till integrationen. Genom de direkta ingripanden stats- och regeringscheferna har gjort (och fortsätter att göra) tar dessa direkt ansvar för stabilitet, effektivitet och utveckling av EG och Europeiska unionen. Europeiska rådet är inte endast en biprodukt av någon politisk nyck hos några regeringschefer, utan snarare ett resultat av den grundläggande västeuropeiska utvecklingen mot ett gemensamt utnyttjande av olika statliga instrument, vilket leder till att olika institutioner slås samman. Wolfgang Wessels

89 Europeiska unionen EUROPA FRÅN A TILL Ö 89 Europeiska unionen har blivit det centrala begrepp som samhällsdebatten om Europas framtid rör sig kring. Detta är ett typiskt exempel på den, möjligen fruktbara, dubbeltydighet som har präglat (Väst)europas integrationsprocess från första början. Det har alltid funnits en strävan efter att de begrepp som kännetecknar idén om den europeiska enigheten skall uppnå syftena och formerna för europeisk integrationspolitik genom fullständigt olika modeller ( > modeller för europeisk integration). Termens historia: konstruktiv dubbeltydighet Termen Europeiska unionen formulerades av regeringscheferna som ett mål vid toppmötet i Paris år 1972, där de angav Ódet huvudsakliga målet att... med full respekt för redan underskrivna fördrag, omvandla medlemsstaternas invecklade förbindelser till en europeisk unionó. Denna tanke upprepades i ingressen till > Europeiska enhetsakten men utelämnades i > Fördraget om Europeiska unionen. Artikel A i EU-fördraget anger i stället: ÓDetta fördrag markerar en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så nära medborgarna som möjligtó. Unionen bör därvid organisera förbindelserna mellan dess folk så att de ger uttryck för sammanhållning och solidaritet. Försök från både politiska och akademiska kretsar att närmare definiera detta begrepp har haft begränsad framgång. Vetenskapliga försök att nå en högre precisionsgrad genom att undersöka begreppet ÓunionÓ eller gemensamma syften och mål har inte lett till politiskt samförstånd. Både i Stuttgartförklaringen 1983 och i ingressen till Europeiska enhetsakten 1987 angavs endast allmänna mål för en sådan europeisk union, t.ex. de demokratiska grundprinciperna och respekt för lagen och de mänskliga rättigheterna. Båda texterna anger huvuddragen i en tvådelad strategi för utvecklingen av Europeiska unionen som fortfarande känns igen, nämligen att medlemsstaterna är beslutna Óatt genomföra denna europeiska union på grundval av, å ena sidan gemenskapernas agerande i enlighet med sina egna regler och å andra sidan ett europeiskt samarbete med signatärstaterna... och att förse denna union med nödvändiga handlingsmöjligheteró. Dessa formuleringar uttrycker idén om utveckling av gemenskapssystemet och anger de befintliga formerna för integration och samarbete såsom varande de väsentliga byggstenarna för en europeisk union. En liknande formulering återfinns i artikel A i Maastrichtfördraget: ÓUnionen skall grundas på Europeiska gemenskaperna samt den politik och de samarbetsformer som införs genom detta fördragó.

90 90 Andra politiska visioner i fråga om Europeiska unionen är av federalistisk natur. I sitt fördragsutkast om inrättandet av Europeiska unionen från 1984 (ofta benämnt Spinelli-utkastet) visade > Europaparlamentet prov på federalistiska tankegångar i sin formulering av principerna, syftena och de institutionella definitionerna för en europeisk union. Detta klart uttryckta förslag har ännu inte blivit en bindande modell. Sedan undertecknandet av Maastrichtfördraget och de påföljande diskussionerna om dess ratificering har en hel del kritik riktats mot begreppet federalism. Den tyska författningsdomstolens beskrivning av Europeiska unionen som en sammanslutning av stater i dess utslag om Maastricht i oktober 1993 framkallade omfattande reaktioner och gav upphov till ett nytt begrepp i debatten vars djup och räckvidd fortfarande återstår att undersöka. Det är ännu oklart om valet av en ny vokabulär kommer att berika och sålunda revitalisera diskussionen eller om gamla konflikter om formerna för integration kommer att flamma upp i ny skepnad. Maastrichtfördraget om Europeiska unionen Vid toppmötet i Maastricht 1991 fastställdes formellt idén om en europeisk union i ett nytt fördrag, som trädde i kraft den 1 november 1993, ett nytt datum av historisk betydelse för efterkrigstidens Europa. ÓMaastrichtÓ är en kortform för detta trappsteg i integrationsprocessen och dess faktiska betydelse och innebörd debatteras våldsamt. Den text som godkändes av > Europeiska rådet är i grunden en sammanslagning av flera olika rättsområden och kan som sådan vara svår att ge sig i kast med. Det är kanske lättast att förstå den om den jämförs med ett tempel

91 91 Europeiska unionen Europeiska gemenskapen tullunion, inre marknaden, gemensam jordbrukspolitik, strukturpolitik, ekonomisk och monetär union Gemensam utrikes- och säkerhetspoli tik Samarbete i rättsliga och inrikes frågor De grundläggande delarna i Fördraget om Europeiska unionen är följande: 1. Gemensamma bestämmelser. 2. Ändringar till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, inbegripet bestämmelser om en > ekonomisk och monetär union och unionsmedborgarskap. 3. > Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). 4. Samarbete i > rättsliga och inrikes frågor. 5. Slutbestämmelser. 6. Protokoll, av vilka de viktigaste gäller ekonomisk och social sammanhållning och > socialpolitik samt förklaringar om GUSP och texter som har framställts av medlemsstaterna i Västeuropeiska unionen (VEU) om VEU:s roll. Unionens mål och subsidiaritetsprincipen Unionens övergripande mål anger de områden som skall behandlas inom det enhetliga institutionella ramverk som beskrivs ovan. Artikel B i EU-fördraget anger att unionen har som mål att Ófrämja väl avvägda och varaktiga ekonomiska och sociala framsteg, särskilt genom att skapa ett område utan inre gränser, genom att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen och genom att upprätta en ekonomisk och monetär union som på sikt skall omfatta en gemensam valuta.ó Unionens andra viktiga mål anges i artiklarna B och J i EU-fördraget, och innebär att den skall hävda sin identitet i internationella sammanhang, och särskilt genom

92 92 en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, vilket på längre sikt kan inbegripa en gemensam försvarspolitik. För det tredje anger artikel B syftet att stärka skyddet av medlemsstaternas medborgares rättigheter och bevaka deras intressen genom att införa ett unionsmedborgarskap. För det fjärde avser medlemsstaterna enligt artiklarna B och K i EU-fördraget att utveckla ett nära samarbete i rättsliga och inrikes frågor. Även om unionen kan syssla med nästan alla allmänpolitiska ämnen har den inte ensam befogenhet i detaljfrågor. I själva verket bestäms fördelningen av befogenheter på många olika sätt. Inom några verksamhetsområden används begreppet Ógemensam politikó t.ex. i fråga om > transportpolitik (artikel 74 och följande i EG-fördraget), men inom andra områden hänvisas endast till en ÓpolitikÓ, t.ex. > miljöpolitik (artikel 130r och följande i EG-fördraget) och socialpolitik (artikel 117 och följande i EG-fördraget). Inom ytterligare områden t.ex. > utbildnings- och > kulturpolitiken (artikel 126 och följande i EG-fördraget) är ÓfrämjandeÓ eller ÓåtgärderÓ (energi, katastrofskydd, turism) termer som används utan att det finns någon harmonisering av lagstiftningen eller någon administrativ åtgärd från medlemsstaternas sida. Den rättsliga och institutionella ramen för den ÓgemensammaÓ utrikes- och säkerhetspolitiken är sådan att den inte kan jämföras med den ÓgemensammaÓ > jordbrukspolitiken. Syftet med subsidiaritetsprincipen är att hindra att Europeiska gemenskapen skaffar sig alltför mycket inflytande. I enlighet med denna princip gäller att i Óområden där gemenskapen inte ensam är behörig skall den... vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför... bättre kan uppnås på gemenskapsnivåó. (artikel 3b i EG-fördraget). Behovet av reform: Europeiska unionen är en pågående process Den livliga ratificeringsdebatten förvandlade avgörande delar av fördraget till ett slagfält. En av de huvudsakliga kontroverserna berör fortfarande förhållandet mellan Europeiska unionen enligt Maastrichtfördraget och den konstitutionella nationalstaten. Fruktan för en långtgående förskjutning av balansen i fråga om olika befogenheter från nationell till europeisk nivå och motståndet mot den tanken har framträtt mycket tydligt. Situationen beskrivs ofta som ett hot mot nationerna och som en fara för den omfattande garantin för grundläggande rättigheter. I vissa medborgares och partiers ögon har Europeiska unionen omvandlats från förebild till fiende. Efter undertecknandet av Maastrichtfördraget stod det därför klart att slutbearbetningen av fördraget återstod. På hösten 1992 kom stats- och regeringscheferna överens om ett åtgärds- och riktlinjepaket som var avsett att öka insynen i Europeiska unionens strukturer och förfaranden. I artikel N.2 i Maastrichtfördraget anges att en granskning av utvecklingen bör ske vid regeringskonferensen Den utmaning det innebär om ytterligare länder ansluter sig till unionen har ökat reformbehovet. Genom diskussioner har olika

93 möjligheter framkommit för hur man skall kunna förena emotsedda reformer, eller som de ofta kollektivt kallas ÓfördjupningenÓ av EU med en förväntad > utvidgning så att de grundläggande ramarna för den fortsatta integrationsprocessen kan fastställas. EUROPA FRÅN A TILL Ö 93 En strategi syftar till att Óutvidga utan att fördjupaó Europeiska unionen, dvs. antalet medlemsstater skall utökas medan status quo bör behållas i fråga om politiska och institutionella aspekter. Det motsatta alternativet kräver Ófördjupning före utvidgningó och innebär att unionen vidtar ytterligare steg mot integration innan man tar in nya medlemsstater som då skulle gå med i en reformerad Europeisk union. ÓUtvidga och fördjupaó-strategin tar sikte på en situation där båda processerna löper parallellt och förstärker varandra. Strategin att Óutvidga för att försvagaó integrationsprocessen skulle innebära att betydelsen av det som uppnåtts genom gemenskapens regelverk och politik (acquis communautaire et politique) skulle minska allteftersom antalet medlemsstater ökar och EU skulle i allt mindre grad kunna driva frågan om integration. Alternativet Óetappvis integrationó föreslår begränsade och etappvisa steg mot integration som först tas endast av vissa medlemsstater, varigenom nya medlemmar erbjuds möjligheten att stegvis komma i fatt. De övergripande målen skulle emellertid förbli gemensamma och bindande för alla medlemsstater. ÓEuropa à la carteó-valet förespråkar att de europeiska stater som berörs av ett problem inom ett visst område söker finna en egen lösning på just det problemet i varje instans. Detta alternativ skulle göra det omöjligt att behålla en enhetlig inriktning för den allmänna utvecklingen. ÓDen hårda linjenó innebär att en relativt liten grupp stater uppnår en jämförelsevis hög integrationsgrad. På detta sätt skulle de emellertid automatiskt distansera sig själva från de andra medlemsstaterna. Europeiska unionen håller på att bli alltmer kontroversiell, både till sin natur och till den yttre formen. Utvecklingen tycks för närvarande gå mot en starkare differentiering av integrationsprocessen. Detta kommer att leda till en ökad spänning mellan å ena sidan den heterogenitet som finns bland medlemmarna och å andra sidan unionens strävan att bevara en enhetlig institutionell ram samt en modell som både vägleder och förpliktigar. Wolfgang Wessels/Udo Diedrichs

94 94 Europeiska unionens råd Fördragsgrund: Artiklarna och i EG-fördraget. Befogenheter: Beslutsbefogenhet, samordning av den nationella politiken, verkställande befogenheter. Sammansättning: Varje medlemsstat har en företrädare på ministernivå. Omröstningsförfarande: Beslut fattas med enkel eller kvalificerad majoritet eller enhälligt. Europeiska unionens råd är det organ som representerar medlemsstaterna. Rådet har lagstiftande funktion och därutöver verkställande befogenheter. Det var från början tänkt som en institution som skulle utföra sina uppgifter utan tillgång till egen administrativ personal. Men gemenskapens snabbt växande arbetsuppgifter - både kvalitativt och kvantitativt - ledde till en alltför stor arbetsbelastning för rådet och till en utökning av antalet sektorer och därmed rådets sammansättning. I dag sammanträder det i mer än 20 olika konstellationer. Redan 1958 inledde Ständiga representanternas kommitté (Coreper) sitt arbete med att biträda rådet. Under Coreper har arbetsgrupper med nationella tjänstemän inrättats och det finns nu upp till 200 sådana grupper. Tillsammans med rådets generalsekretariat utgör Ständiga representanternas kommitté och arbetsgrupperna en kraftigt utbyggd administration. Ministerrådet, som det kallades fram till ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen den 1 november 1993, har historiskt sett präglats av bristande beslutsförmåga, särskilt åren 1970 till Genom att inte tillämpa möjligheterna enligt fördraget att företa omröstningar med kvalificerad majoritet på flera områden, genom utvidgningen av gemenskapen 1973 och medlemsstaternas oförmåga att efter förverkligandet av den gemensamma marknadens mål (den > inre marknaden) ena sig om ytterligare gemensamma målsättningar hamnade rådet i en ÓbeslutsfällaÓ. Upprättandet av > Europeiska rådet (1974) bestående av stats- och regeringscheferna, som institutionaliserade de tidigare från tid till annan förekommande toppmötena, utgjorde ett försök att skapa en politisk auktoritet som skulle underlätta ministerrådets och de andra gemenskapsorganens arbete genom tydliga prioriteringar och riktlinjer. I realiteten förlorade rådet efter upprättandet av Europeiska rådet ytterligare i beslutsförmåga och -auktoritet, eftersom det blev det normala att överlåta viktiga beslut på stats- och regeringscheferna.

95 Rådets beslutsfattande blev mera dynamiskt i och med Europeiska enhetsakten 1986 och i och med att alla medlemsstater ställde upp på det gemensamma målet att förverkliga den inre marknaden. I stället för att ge sig i kast med problemet med medlemsstaternas vägran att tillämpa principen om majoritetsbeslut förenade man i enhetsakten på ett skickligt sätt majoritetsprincipen med de beslut som krävdes för att förverkliga den inre marknaden. I praktiken började det omkring 1986 visa sig att beslutsfattande i rådet påskyndats och att majoritetsbeslut blivit en normal företeelse. EUROPA FRÅN A TILL Ö 95 Genom Fördraget om Europeiska unionen upphävdes den skillnad som fortfarande gjordes i enhetsakten mellan rådet och ministermötena inom ramen för > yttre förbindelser. Rådet har nu beslutsbefogenheter inom den > gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och i fråga om samarbetet i > rättsliga och inrikes frågor, varvid det under vissa förutsättningar till och med blivit möjligt att fatta beslut inom ramen för GUSP med kvalificerad majoritet. Att den > Europeiska unionens tre pelare fungerar tillsammans framgår i dag av den officiella beteckningen ÓEuropeiska unionens rådó. Uppgifter och ställning som institution Rådets huvuduppgift är att företräda medlemsstaternas intressen på unionsplanet. Det faktum att rådet samtidigt har allmänna beslutsbefogenheter visar att medlemsstaternas intressen i allt väsentligt är avgörande för EU:s politik och dominerar över det gemenskapsintresse som > Europeiska kommissionen och > Europaparlamentet representerar. Från början hade rådet ensamt beslutsbefogenhet på alla politiska områden inom gemenskapen. Också de verkställande befogenheterna låg till övervägande del på rådet. Utan att rådets ställning i det institutionella systemet i princip ändrats har det efter hand tvingats delegera sina verkställande befogenheter till kommissionen och dela sina beslutsbefogenheter med Europaparlamentet när det gäller > budget, associationspolitik och fördragen om en utvidgning av EU. I och med införandet av ÓsamarbetsförfarandetÓ (artikel 189c i EG-fördraget) mellan rådet och parlamentet genom Europeiska enhetsakten och ÓmedbeslutandeförfarandetÓ (artikel 189b i EG-fördraget) genom Fördraget om Europeiska unionen har det parlamentariska inflytandet på EG:s lagstiftning successivt kraftigt förstärkts. När det gäller den > ekonomiska och monetära unionen är rådet efter rekommendation från kommissionen ansvarigt för samordningen och den multilaterala tillsynen av den nationella budgetpolitiken. Den dominerande ställning som rådet fortfarande har begränsas framför allt av att det, bortsett från några smärre undantag, endast kan besluta om den gemensamma EU-politiken efter förslag från kommissionen. Vid varje sammanträde i rådet och i dess underordnade organ deltar företrädare för kommissionen som vid varje tidpunkt har rätt att ändra eller dra tillbaka kommissionens förslag. Eftersom rådet måste vara enhälligt för att kunna ändra kommissionens förslag men vanligtvis kan anta förslagen med kvalificerad

96 96 majoritet, kommer rådet endast i sällsynta fall fram till beslut som inte överensstämmer med kommissionens synpunkter. Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har dock både kommissionen och medlemsstaterna initiativrätt (artikel J 8.3 i Maastrichtfördraget), medan det framför allt är medlemsstaterna som har initiativrätt när det gäller samarbetet i rättsliga och inrikes frågor (artikel K 3.2 i Maastrichtfördraget). Omröstningsförfaranden Omröstningsförfarandena i rådet är inte reglerade på ett ställe utan anges i de enskilda föreskrifterna. I varje enskild föreskrift i EG-fördraget finns bestämmelser om i vilken form och med tillämpning av vilket omröstningsförfarande det enskilda organet skall fatta beslut. Enligt fördraget skall beslut i rådet fattas med enkel majoritet, om inte annat föreskrivs. Omröstningar med krav på en viss majoritet (Ókvalificerad majoritetó) eller till och med krav på enhällighet är dock det normala. För vissa beslut av konstitutionell betydelse krävs utöver ett enhälligt beslut i rådet också ratificering av medlemsstaterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser (t.ex när det gäller EG:s egna medel i enlighet med artikel 201 i EG-fördraget). Vid omröstningar med kvalificerad majoritet skall medlemsstaternas röster i enlighet med bestämmelserna i artikel i EG-fördraget viktas enligt följande: Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Italien 10 vardera, Spanien 8, Belgien, Grekland, Nederländerna och Portugal 5 vardera, Österrike och Sverige 4 vardera, Danmark, Finland och Irland 3 vardera samt Luxemburg 2. Kvalificerad majoritet uppnås när minst 62 av de sammanlagt 87 rösterna stödjer ett beslut, medan 26 (29 %) av rösterna utgör en Ókvalificerad minoritetó. Enligt EEG-fördraget skulle efter en övergångstid vissa beslut kunna fattas med kvalificerad majoritet. Vid övergångstidens slut 1965 motsatte sig Frankrike detta steg och lät dra tillbaka sin företrädare vid rådets möten (Óden tomma stolens politikó). Rådet var på grund därav inte beslutsmässigt i nio månader fram till den 18 januari 1966 då den s.k. Luxemburg-kompromissen uppnåddes. I frågor som berör en medlemsstats Óvitala nationella intressenó skulle man fortsätta att försöka nå fram till en kompromiss till dess att den berörda medlemsstaten kunde ansluta sig till det gemensamma beslutet. I praktiken ledde denna kompromiss till att majoritetsbesluten i rådet mellan 1966 och 1985 med få undantag begränsades till att gälla budgetfrågor. Den av medlemsstaterna accepterade tolkningen av Luxemburg-kompromissen som en vetorätt mot varje misshagligt beslut medförde att man i princip alltid eftersträvade enhällighet och innebar att rådets beslut kunde förhalas av en enskild medlemsstat i åratal eller helt förhindras. Luxemburg-kompromissen avskaffades inte genom Europeiska enhetsakten men man upphörde att använda sig av den. Vid förhandlingarna om EU:s utvidgning med Finland, Sverige och Österrike motsatte sig Förenade kungariket och Spanien

97 länge en aritmetisk anpassning av de rösttal på 62 respektive 26 röster som krävs för kvalificerad majoritet respektive minoritet. Båda länderna ville behålla den gamla bestämmelsen om 23 röster för en blockerande minoritet för att kunna bibehålla de ÓstoraÓ staternas inflytande och i Spaniens fall ett sydligt block. Den lösning som man kom fram till i april 1994 liknar delvis en återuppstådd Luxemburg-kompromiss. I princip utgör 26 röster en kvalificerad minoritet men röster mot ett beslut gör att man skall förhandla vidare - men oklart hur länge. Detta är ett tecken på den renationalisering av den europeiska politiken som man kan se exempel på i flera fall. EUROPA FRÅN A TILL Ö 97 Arbetssätt: Ett organ för samförstånd Oberoende av vilket omröstningsförfarande som tillämpas fungerar rådet som ett organ som strävar efter samförstånd mellan medlemsstaterna. Besluten fattas inom denna ram på tre olika nivåer. En stor mängd arbetsgrupper med nationella tjänstemän har till uppgift att gå igenom framför allt de tekniska aspekterna på de förslag som utarbetats av kommissionen. Arbetsgrupperna skickar alla genomgångna texter till Ständiga representanternas kommitté som fungerar som ett andra ÓclearingställeÓ. På denna mer politiska nivå försöker man lösa de intressekonflikter mellan medlemsstaterna som återstår och komma fram till ett beslut som i vissa fall kräver endast kvalificerad majoritet. På båda nivåerna leds förhandlingarna av en företrädare för den medlemsstat som innehar ordförandeskapet i rådet. Den nära kopplingen mellan medlemsstaternas förvaltningar och EU framgår av det faktum att det till övervägande del är samma nationella tjänstemän som sitter i arbetsgrupperna som i de organ som kommissionen samråder med inför utarbetandet av sina beslut. De ständiga representanterna vid EU är den viktigaste förbindelselänken. De står alltid i nära kontakt med kommissionen och de ständiga representanterna för de övriga medlemsstaterna. Rådets sammanträden är större tillställningar, där ministrarna biträds av fackexperter och över 100 personer kan vara samlade. Rådet samlas i sina olika konstellationer allt oftare till s.k. ÓinformellaÓ möten där bara ministrarna är närvarande. För att lösa särskilt allvarliga problem hålls ibland s.k. Jumborådsmöten, i vilka två eller flera fackministrar från varje medlemsstat deltar. Efter den debatt om öppenhet som fördes i samband med Maastricht började man sedan 1993 även med sammanträden som är öppna för allmänheten. Trots att man i rådet allt oftare utnyttjar möjligheten att fatta beslut genom omröstning med kvalificerad majoritet är det i det praktiska arbetet på alla nivåer vanligast att man försöker uppnå samförstånd. Också de medlemsstater som företräder en majoritetsuppfattning vet att de själva i andra frågor kan hamna i ett minoritetsläge och därvid bli beroende av vilken hänsyn den andra parten tar. Dessutom präglas debatterna i rådet för det mesta av snabbt växlande koalitioner mellan medlemsstaterna. Om några medlemsstater alltför snabbt blir isolerade är det tänkbart att man senare inte kan uppnå en kvalificerad majoritet. I praktiken

98 98 fattas därför majoritetsbeslut endast i de fall då en eller flera medlemsstater är ovilliga eller oförmögna att gå med på en kompromiss. En av de viktigaste aspekterna på rådets funktionsduglighet är att ordförandeskapet roterar var sjätte månad mellan medlemsstaterna. Ordföranden har till uppgift att med hjälp av generalsekretariatet, institutionens ÓminneÓ, förbereda rådets arbete, leda diskussionerna och lotsa fram medlemsstaterna till kompromisser. I samband med den sistnämnda uppgiften samarbetar ordföranden nära med kommissionen, eftersom det kan vara svårt att uppnå en kompromiss utan dess hjälp. Slutsatser Frågan är om rådet i framtiden kommer att utvecklas i riktning mot ett europeiskt förbundsråd eller en senat. Vad man realistiskt kan förvänta sig är dock att rådet liksom hittills endast successivt kommer att dela med sig av sina befogenheter till andra EU-organ, framför allt Europaparlamentet. Europeiska unionen kommer också i framtiden att tydligare än i de klassiska statsförbunden präglas av den dubbla legitimitet som medlemsstaterna i rådet och de folkvalda företrädarna i Europaparlamentet ger. Det bör framhållas att rådet har omfattande befogenheter inom ramen för de nuvarande gemenskapsfördragen och på icke gemenskapsområden som den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och samarbetet om rättsliga och inrikes frågor och därmed för att unionens verksamhet inom ramen för de olika pelarna hålls samman. Christian Engel

99 Europol EUROPA FRÅN A TILL Ö 99 Fördragsgrund: Artikel K 1.9 i EU-fördraget, Europolkonventionen. Medlemmar och säte: Samtliga medlemsstater, Haag (Nederländerna). Organ: Styrelse, direktör, gemensam tillsynsmyndighet för skydd av personuppgifter, styrekonom, budgetkommitté. Europol kallas den europeiska polisbyrå som infördes genom Fördraget om Europeiska unionen den 7 februari 1992 i form av ett övernationellt organ. Redan före ratificeringen av den internationella konventionen om Europol påbörjade Europols narkotikaenhet i Haag sin verksamhet som förlöpare. I den ingick s.k. sambandsmän från medlemsstaterna med direkt tillgång till spaningsuppgifter och uppgifter i register i sina hemländer och som kunde utbyta personuppgifter i narkotikaärenden på ett kontrollerat sätt. Narkotikaenheten bidrog framgångsrikt till att internationella narkotikabrott klarades upp, särskilt genom samordning av s.k. kontrollerade leveranser, dvs. genom att bevaka narkotikatransporter utan att ingripa förrän vid det mest gynnsamma tillfället. Under 1995 utväxlades ca förfrågningar om uppgifter mellan de nationella myndigheterna och antalet stiger. Man har inriktat analysarbetet på att samla in statistiska uppgifter, undersöka narkotikapriserna på gatan i olika medlemsstater och införskaffa uppgifter om nya smugglingsvägar. Genom ett gemensamt beslut av den 10 mars 1995 utvidgades narkotikaenhetens uppgifter till att gälla olaglig handel med radioaktiva och nukleära ämnen, människosmuggling och olaglig handel med bilar. Verksamheten skall under 1996 ytterligare utvidgas till att avse människohandel. Europolkonventionen undertecknades den 26 juli 1995 av medlemsstaterna. Enligt ett samtidigt undertecknat protokoll överförs beslutanderätten i förhandsavgöranden om tolkning av konventionen till Europeiska gemenskapernas domstol. Konventionen innehåller i huvudsak följande: Europol skall inom ramen för medlemsstaternas samarbete enligt artikel K 1.9 i Maastrichtfördraget stärka samarbetet när det gäller att förhindra och bekämpa allvarligare former av internationell brottslighet. Till att börja med omfattar detta ansvar narkotika- och människohandel och olaglig verksamhet i fråga om handel med nukleära och radioaktiva ämnen, människosmuggling och olaglig handel med bilar. Senast två år

100 100 efter det att konventionen trätt i kraft skall Europols arbete också omfatta terrorism och penningtvätt i samband med dessa typer av brottslighet. Rådet kan genom ett enhälligt beslut utvidga Europols befogenheter till vissa andra former av brottslighet, som är förtecknade i en bilaga till konventionen. Inom ramen för denna målsättning har Europol till uppgift att underlätta informationsutbytet mellan medlemsstaterna; att inhämta, sammanställa och analysera information med hjälp av de nationella enheterna i varje medlemsstat; att underrätta de behöriga myndigheterna om uppgifter som berör dem och därmed underlätta utredningar i medlemsstaten, samt att ansvara för databaser. Följande dataregister skall stå till Europols förfogande: a) Ett informationsregister som innehåller uppgifter om personer som har dömts för brott inom Europols ansvarsområde, som misstänks för att ha begått brott eller för vilka vissa omständigheter ger anledning att anta att de kommer att begå sådana brott. Utöver Europol har de centrala nationella enheterna och de till Europol knutna sambandsmännen tillgång till detta register. b) Europol har också dataregister för analysändamål. I dessa register med mindre strängt skyddade s.k. ÓmjukdataÓ lagras namn på personer som kan komma i fråga som vittnen samt på faktiska eller potentiella brottsoffer. Av de rättsakter som kompletterar konventionen och som utgör en förutsättning för att Europol skall kunna utöva sin verksamhet har man enats om finansieringsregler och stadgan om sambandsmännens rättigheter och skyldigheter. Ur rättslig och politisk synpunkt är framför allt genomförandebestämmelserna om arbetsregistren och tjänsteföreskrifterna betydelsefulla. Europol är en juridisk person och har följande organ: 1) En styrelse som i princip fattar alla viktiga beslut utom när det gäller Europols tekniska verksamhet. Styrelsen består av en företrädare för varje medlemsstat. Den fattar om inte annat fastställs beslut med två tredjedels majoritet. 2) En direktör som utses genom enhälligt beslut av rådet efter styrelsens yttrande för en fyraårsperiod som kan förnyas en gång. Han skall bl.a. ansvara för verkställandet av Europols uppgifter och den löpande administrationen. Genom beslut av rådet med två tredjedels majoritet kan han och hans båda biträdande direktörer entledigas. 3) En gemensam tillsynsmyndighet för skydd av personuppgifter. 4) En styrekonom. 5) En budgetkommitté. Europol får inte förväxlas med Interpol (International Criminal Police Organisation) som är en sammanslutning av polismyndigheter i för närvarande 177 länder med säte i Lyon. Till skillnad från Europol är Interpol inte knutet till en viss politisk gruppering av stater utan är en världsomspännande organisation. Reinhard Rupprecht

101 Fiskeripolitik EUROPA FRÅN A TILL Ö 101 Fördragsgrund: Artikel 38 i EG-fördraget. Syften: Skälig levnadsstandard för personer sysselsatta inom fisket, stabila priser, tryggad tillgång till varor till skäliga priser för konsumenterna, bevarande av och skydd för fiskeresurserna. Instrument: Gemensam organisation av marknaden, stöd till producentorganisationer, fastställande av högsta tillåtna fångstkvoter i EU:s territorialvatten och fördelning av kvoter till medlemsstaterna, tekniska föreskrifter om nät och minsta storlekar, övervakning, avtal med tredje land, strukturåtgärder. Budget: 1996: 27,8 miljoner ecu (kostnad för marknadsorganisationen). Det Óblå EuropaÓ som gemenskapens fiskeripolitik också kallas, är i rättsligt hänseende ett relativt nytt område inom ramen för den europeiska integrationen. I två EG-förordningar reglerades 1970 den fria och lika tillgången för alla fiskare till gemenskapens fiskevatten, med undantag för vissa särskilt känsliga kustområden. Gemenskapens utvidgning norrut 1973 medförde en avsevärd utökning av fiskevattnen och fiskeripolitiken blev föremål för förhandlingar. Förenade kungariket, Irland och Danmark uppnådde vissa enstaka eftergifter för sina kustfiskare sex- respektive tolvmilszonerna som gällde fram till Problemen med fördelningen av fångstkvoterna uppstod inte bara inom gemenskapen utan också internationellt från och med mitten av 70-talet. På Förenta nationernas tredje havsrättskonferens kunde man dock inte enas om fiskerättigheterna. Många stater gjorde anspråk på en 200-milszon och gemenskapen gjorde detsamma De fria internationella fiskevattnen minskade därför ytterligare i omfattning. Länder med intilliggande zoner blev därför tvungna att komma överens om hur de skulle dela upp fiskerättigheterna. I samband med detta ingick gemenskapen fiskeavtal med ett stort antal tredje länder. Resurserna bevarades genom att man årligen fastställde högsta tillåtna fångster och storleken på de gällande kvoterna. Genom utvidgningen söderut 1986 utvidgades gemenskapens fiskevatten visserligen på nytt, men antalet fiskare fördubblades. Spanien och Portugal beviljades övergångsbestämmelser fram till 1996 som reglerar den ömsesidiga tillgången och begränsar fångsträttigheterna.

102 102 Organisation av marknaden Enligt artikel 38 i EG-fördraget skall de bestämmelser som gäller för jordbruket och handeln med jordbruksprodukter även omfatta fisket. I samband med utbyggnaden av organisationen av jordbruksmarknaderna utfärdade rådet ( >Europeiska unionens råd) 1970 en förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeriprodukter, som ändrades 1976, 1981 och Först fastställdes gemensamma marknadsnormer om klassificering efter kvalitet, storlek och vikt samt produktform, förpackning och etikettering. Syftet var att öka insynen på marknaden och förhindra förekomsten av fisk av dålig kvalitet. Producentorganisationerna har till uppgift att genomföra marknadsnormerna. Orienteringspriser fastställs årligen för de olika fisksorterna. Producentorganisationerna kan besluta om återtagspriser, under vilka de inte säljer fisk som har landats av deras medlemmar, men ger dessa en ekonomisk kompensation som delvis finansieras av Utvecklings- och garantifonden för jordbruket ( >regionalpolitik). Också icke-medlemmar kan åläggas att iaktta återtagspriserna (allmän förklaring om bindande verkan). Återtagspriset för de viktigaste fisksorterna ligger på mellan 70 % och 90 % av orienteringspriset. Importen av fisk till EU är belagd med tull. Dessutom fastställs referenspriser för olika fisksorter och av dessa beredda produkter på grundval av producentpriserna under de tre närmast föregående åren. Som villkor för import kan ställas att importpriset inte får understiga referenspriset. För vissa produkter kan en utjämningsavgift som är lika med skillnaden mellan referenspriset och priset fritt gränsen plus tull tas ut. Exportbidrag kan beviljas för att utjämna skillnaden mellan priset i gemenskapen och (det lägre) priset på vissa exportmarknader. Strukturpolitik I samband med den första förordningen om en gemensam marknadsorganisation utfärdades den 20 oktober 1970 (omarbetad 1976) en förordning om en gemensam strukturpolitik för fisket. Syftet var att säkerställa en balanserad och harmonisk utveckling av fiskerinäringen och att främja ett rationellt utnyttjande av de biologiska resurserna i hav, sjöar och vattendrag. För att samordna strukturpolitiken åtog sig medlemsstaterna att årligen underrätta > kommissionen om vilka och hur omfattande åtgärder som planerades för det kommande året och om sina fleråriga program. Kommissionen skall till > Europaparlamentet och rådet varje år lämna en rapport om fiskerinäringens struktur, samordningen av strukturpolitiken på gemenskapsnivå, vilka åtgärder som vidtagits och gemenskapens finansiering. Efter långvariga förhandlingar antogs 1993 fleråriga program för en omstrukturering av fiskeflottorna för tiden fram till och med Med utgångspunkt från de tidigare kapacitetsmål som fastställts för 1991 föreskrivs en reducering av kapaciteten för varje medlemsstat efter målfisksort och fångstmetod. Minskningen uppgår till 20 % för trålning efter djuphavsfisk, där

103 bestånden redan är allvarligt hotade, och 15 % för fiske av plattfisk. Fiske efter pelagiska fisksorter, där situationen när det gäller bestånden är bättre, och fiske med fasta redskap, t.ex. förankrade nät, burar o.dyl., som anses selektivt och skonande för bestånden, begränsas till nivåerna för basåret I motsats till tidigare gemenskapsprogram fastställdes den övre gränsen för fiskeflottans storlek både av fångstkapaciteten och tillfälliga fiskeaktiviteter, varigenom målen upp till 45 % kunde uppnås genom att minska tillfälliga fiskeaktiviteter. Eftersom tidigare mål legat till grund för neddragningen, blev reduceringen av flottan i förhållande till situationen vid programmets start i början av 1993 mycket olika i de enskilda medlemsstaterna. EUROPA FRÅN A TILL Ö 103 I samband med reformeringen av strukturfonderna upprättades Fonden för fiskets utveckling (FFU) och gemenskapens tidigare stödprogram avvecklades den 31 december Ansvaret för ekonomiskt stöd kommer i framtiden i första hand att ligga på medlemsstaterna inom ramen för de resurser som tilldelas dem och på grundval av ett förenklat planeringssystem. Bevarande och ett rationellt utnyttjande av fiskeresurserna Den grundläggande tanken om ett enhetligt ekonomiskt område ( > en inre marknad) innebär att dess fiskevatten bör vara tillgängliga utan diskriminering på grund av nationalitet. Detta var i början inte fallet i praktiken, eftersom medlemsstaternas fiskerinäringar skiljde sig åt i fråga om effektivitet och kustfisket måste skyddas mot det effektivare industrifisket. Därför infördes för den första femårsperioden exklusiva zoner på tre sjömil. Efter att fiskezonerna utvidgats från 12 till 200 sjömil den 1 januari 1970 måste gemenskapen komma fram till en lösning som skulle kunna säkerställa utnyttjandet och bevarandet av fiskbestånden. Mellan 1976 och 1982 krävdes stora ansträngningar av rådet när det gällde att fastställa högsta tillåtna fångster, deras fördelning mellan medlemsstaterna och tillgången till kustvattnen. Den 25 januari 1983 kunde konflikten lösas. Medlemsstaterna fick tillstånd att under 20 år upprätta nationella exklusiva zoner på 12 sjömil, under förutsättning att det traditionella fisket från fartyg från andra medlemsstater så långt möjligt tilläts fortsätta. För de viktigaste fisksorterna förnyades fångstkvoterna för de följande 20 åren men under förutsättning att de fortlöpande anpassades med hänsyn till utvecklingen av bestånden. I och med konkurrensen om de allt mindre fiskeresurserna har problemet med kontrollen av efterlevnaden av kvoterna och av de gemensamt beslutade begränsningarna av fångstmetoderna blivit allt viktigare. År 1993 beslutade rådet om en rad principiella ändringar. Myndigheterna i medlemsstaterna är i enlighet därmed skyldiga att vidta lämpliga åtgärder vid överträdelser mot gällande bestämmelser, däribland åtal. De är också ansvariga för övervakningen. Kommissionen har tillsyn över deras verksamhet och kan göra oanmälda inspektioner, varvid den nya tekniken för positionsbestämning är till hjälp. Alla fiskefartyg måste föra loggbok så att inspektörerna kan kontrollera om fångsterna

104 104 ombord motsvarar gemenskapens bestämmelser om fångsters sammansättning för de typer av nät som använts. Winfried von Urff

105 Folkhälsa EUROPA FRÅN A TILL Ö 105 Fördragsgrund: Artikel 129 i EG-fördraget, avtalet om socialpolitiken. Syften: Hälsoskydd, förebyggande åtgärder för hälsa och säkerhet i arbetet. Budget: 1996: Cancerbekämpning 12 miljoner ecu, aidsbekämpning 9,4 miljoner ecu, hälsoskydd på arbetsplatsen 10,5 miljoner ecu, initiativ mot miljöföroreningar och för folkhälsa 12,5 miljoner ecu, bekämpning av narkotikamissbruk 6,5 miljoner ecu. På toppmötet i Maastricht enades stats- och regeringscheferna om att i Fördraget om Europeiska unionen säkerställa en Óhög hälsoskyddsnivåó i gemenskapens medlemsstater. Det uttalade målet är att genom forskning och förebyggande åtgärder bekämpa de stora folksjukdomarna, inklusive narkotikaberoendet. Medlemsstaterna skall i samverkan med > Europeiska kommissionen samordna sin politik och sina program på dessa områden. För att förverkliga folkhälsopolitiken antar > Europeiska unionens råd med kvalificerad majoritet rekommendationer eller stimulansåtgärder i enlighet med > beslutsförfarandet i artikel 189b i EG-fördraget. Medlemsstaterna har dock kvar sin lagstiftningskompetens. I grundfördragen om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen fastställs inte uttryckligen någon gemensam hälsopolitik. År 1987 infördes genom Europeiska enhetsakten i EEG-fördraget bestämmelser om samarbete om folkhälsoskyddet i hela gemenskapen och en harmonisering av minimikraven i fråga om arbetsmiljön (artiklarna 100a och 118a i EEG-fördraget). Det var först i och med Fördraget om Europeiska unionen som folkhälsa definierades som ett självständigt område i Europapolitiken under avdelning X. Bland de gemensamma åtgärderna på folkhälsoområdet ingår som utgångspunkt för allmänt främjande av hälsan en brett upplagd informations- och utbildningsverksamhet. Ytterligare aspekter på folkhälsoskyddet regleras inom ramen för > miljöpolitiken (artikel 130r i EG-fördraget) och > konsumentpolitiken (artikel 129a i EG-fördraget). Särskilda åtgärdsprogram Ett av de första långsiktigt upplagda initiativen, ÓEuropa mot canceró, togs av stats- och regeringscheferna År 1987 utarbetade kommissionen särskilda och sedan dess kontinuerligt utbyggda åtgärdsprogram. I dessa ingår gemenskapsstöd till forskning och utbildning och till omfattande informationskampanjer för att minska riskerna för cancer. ÓEuropa mot aidsó är ett

106 106 annat gemenskapsprogram som startade 1991 och vänder sig både till offren och de icke smittade. För att kunna ta itu med kampen mot sjukdomen på ett effektivare sätt beslutade ministrarna att inrätta ett system för utbyte av information och erfarenheter i hela unionen. Den senaste åtgärdsplanen för aidsbekämpning omfattar perioden Medlemsstaterna har också gått samman i kampen mot narkotikamissbruket. Eftersom detta missbruk uttryckligen nämns i artikel 129 i EG-fördraget, utarbetade kommissionen 1995 en första åtgärdsplan för tiden fram till år Med tanke på problemets komplexitet är politiken också i detta fall framför allt inriktad på förebyggande åtgärder, utbyte av information, erfarenheter och utprövade metoder liksom på insamling av uppgifter på gemenskapsnivå. Åtgärder som rådgivning, rehabilitering och social återanpassning för de narkotikaberoende understöds också. Traditionellt engagerar sig gemenskapen i arbetarskyddsfrågor och fram till slutet av århundradet pågår det tredje åtgärdsprogrammet, vilket startade I detta program betonas särskilt säkerhet, ergonomi, arbetsplatshygien och dialog mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. För att i praktiken säkerställa en enhetlig skyddsnivå, verkar de europeiska företagsråden för att arbetstagarna i de företag som arbetar på gemenskapsnivå skall ges tillgång till information och möjlighet att yttra sig över gränserna. Slutsatser Den europeiska integrationsprocessen har för de hälsoskyddssystem som vuxit fram i de enskilda länderna inneburit ett nytt incitament att lösa problemen. På den gränslösa > inre marknaden blir det allt viktigare att länderna går samman om att bekämpa sjukdomar, bedriva forskning om deras orsaker och informera om hälsofrågor. Genom Maastrichtfördraget har de hälsopolitiska frågorna fått en större tyngd och förutsättningar skapats för skydd av folkhälsan i hela gemenskapen. Ralf Schmitt

107 Forskning och teknisk utveckling EUROPA FRÅN A TILL Ö 107 Fördragsgrund: Artikel 55 i EKSG-fördraget; artiklarna 2a och 4 11 i Euratomfördraget; artiklarna 41 a och 130f 130p i EG-fördraget. Syften: Att förbättra den industriella och tekniska konkurrenskraften hos den europeiska industrin, särskilt inom framtida teknik. Detta innebär i första hand att man måste enas om gemensamma FoU-mål. För att målinriktad ekonomisk utveckling i Europeiska unionen skall kunna främjas måste FoU-politiken i framtiden i högre grad koncentreras och samordnas. På lång sikt måste FoU-målen anpassas till målen i 1993 års vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Instrument: Ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration (FTD); Gemensamt forskningscenter; Europeiska kommissionens särskilda forskningsprogram; Eureka. Budget: De medel som ställs till förfogande inom det fjärde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration för perioden uppgår till 12,3 miljarder ecu plus en reservsumma på 1 miljard ecu. > Europeiska kommissionen har sedan 1993 gett forskning och teknisk utveckling högsta prioritet. Med tanke på de växande tekniska bristerna i jämförelse med de amerikanska och japanska konkurrenterna anses en betydande forskningsinsats nödvändig för den internationella konkurrenskraften. De europeiska företagens svaghet på världsmarknaden är uppenbar, inte bara inom den traditionella utan också inom den högteknologiska industrin. Bakgrunden till åtgärderna från > Europeiska unionens sida är svag tillväxt och ett strukturellt betingat arbetslöshetsproblem, som i början av 90-talet har förvärrats av en konjunkturnedgång över hela Europa. Uppenbarligen har inte tillräckligt gjorts i fråga om detta. Formella ramar för en ny forsknings- och teknikpolitik tillhandahölls genom 1986 års Europeiska enhetsakt och Fördraget om Europeiska unionen och målet att stärka den ekonomiska och teknologiska grunden för den europeiska industrin har fastställts i artikel 130f 130p i EG-fördraget. Såväl Europeiska kommissionen som medlemsstaterna är därför angelägna om att bättre utnyttja Europas potential. Som en konkret reaktion på det ekonomiska läget lade kommissionen i slutet av 1993 fram sin vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Denna var menad som en tankeställare och vägledning för ekonomiska utvecklingsåtgärder på lokal och nationell nivå och på gemenskapsnivå, så att Europas ekonomier kan bereda sig på att möta den

108 108 internationella konkurrensen och skapa de miljontals arbetstillfällen som saknas. I detta sammanhang fäster vitboken stor vikt vid såväl forskning och teknisk utveckling som telekommunikation, som i framtiden kommer att bli än viktigare och som måste utvecklas avsevärt som stöd för industrins konkurrenskraft. Kommissionen redogör för sin inställning i det fjärde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration ( ), godkänt av > Europeiska rådet och > Europaparlamentet i december 1993, genom vilket medel på 12,3 miljarder ecu plus en reserv på 1 miljard ecu ställs till förfogande. Som komplement till det tredje ramprogrammet ( ), för vilket medlen i december 1992 utökades från 5,7 till 6,6 miljarder ecu, har därigenom de medel som avsatts till forskning ökat till oöverträffade nivåer. Utveckling Med upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen har forskning och teknisk utveckling upphöjts till gemenskapspolitisk nivå. Detta har varit av särskild betydelse på kärnenergiområdet, där målet har varit att via gemenskapspolitiken om forskning och uranförsörjning utveckla en kärnenergiindustri som är både konkurrenskraftig och autonom på den internationella arenan. Därtill har ett gemensamt forskningscenter och Euratoms försörjningsbyrå inrättats. Vid toppmötet i Haag 1969 enades stats- och regeringscheferna om att utvidga forskningspolitiken för att minska konkurrensmässiga brister och beroende i tekniskt avseende. År 1974 införde Europeiska gemenskapen, enligt artikel 235 i EEG-fördraget, forskningsprogram med gemensam finansiering från forskningscenter och industriföretag. Antagandet av 1984 års Esprit-program (European Strategic Programme for Research in Information Technologies) för att främja grundforskning inom mikroelektronik var ett kvalitetsmässigt framsteg för den europeiska forskningspolitiken. Under 80-talet ökade FoTU i betydelse till följd av de allt snabbare tekniska framstegen och den världsomfattande konkurrensen. Allt eftersom den > inre marknaden närmade sig sitt förverkligande vann tanken på en europeisk teknikgemenskap allt större uppmärksamhet. Trots delvis stora skillnader i uppfattning mellan kommissionen och några av medlemsstaterna, vilket å ena sidan resulterade i gemenskapsåtgärder och å andra sidan i inrättandet av Eureka (på grundval av teknikinitiativ från både den privata sektorn och enskilda medlemsstater), formaliserades politiken 1986 inom ramen för Europeiska enhetsakten och 1993 i de delar av Maastrichtfördraget om Europeiska unionen som avsåg gemenskapen i dess helhet. Redan 1984 samlades gemenskapsåtgärderna och finansieringen genom ramprogrammen för forskning, teknisk utveckling och demonstration. Ny fokusering Med sin nya fokusering inom ramen för det fjärde ramprogrammet och vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning manar kommissionen mer än någonsin till ansträngningar för att främja den internationella tekniska utvecklingen. Syftet med det fjärde ramprogrammet är speciellt att åtgärda

109 svagheterna i den europeiska forskningen, vilka enligt Europeiska kommissionen särskilt härrör från bristande finansiering och bristande samordning. Nyckeln till Europas ekonomiska framtid är telekommunikation, informationsteknik och innovation, och kommissionen ger dessa områden högsta prioritet genom en rad olika initiativ, program och finansiella mekanismer. För att stärka den europeiska industrins konkurrenskraft och säkra tillväxt och sysselsättning föreslår kommissionen i sin vitbok att det upprättas transeuropeiska nät inte bara för transport och energi, utan också för telekommunikation och information. Innovationer i samband med etableringen av transeuropeiska telenät kommer att medverka till att nya marknader öppnas. Syftet är att vidga det gemensamma informationsområde som den europeiska inre marknaden verkligen är beroende av för att vinna framgång. EUROPA FRÅN A TILL Ö 109 Slutsatser Den dramatiska utmaningen från snabba tekniska förändringar, internationell konkurrens på high-techområdet och konkurrensmässiga brister har nödvändiggjort en kvalitetsmässig omorientering av Europeiska unionens insatser inom forsknings- och teknikpolitiken. Forna misstag, som misslyckandet med JESSI-programmet (genom vilket Europas halvledartillverkning skulle utvecklas) och HDTV-initiativet får inte upprepas och de små och medelstora företagen måste i högre grad engageras i forskningsarbetet. En annan viktig faktor ur gemenskapsperspektiv är att lovande forsknings- och teknikpolitik stöds av politiska initiativ på andra områden, särskilt inom konkurrens-, industri-, social- och arbetsmarknadspolitiken. Tyvärr uppstår politisk irritation när åtgärder på dessa områden kopplas ihop. Vad som är avgörande är att forsknings- och teknikinitiativ, som ofta anklagas för att vara ÓdirigistiskaÓ industripolitiska åtgärder, inte är förenliga med marknadsekonomiska grundövertygelser. Mot bakgrund av årtionden av tvister mellan förespråkare för marknadsekonomi och förespråkare för styrd ekonomi finns det risk för att de ansträngningar som krävs för att modernisera den europeiska ekonomin strandar i gräl om subventioner, och att all målinriktning och dynamik går förlorad. Härav följer att det som betyder mest är att stödja Europas tekniskt starka sidor med en gemensam strategisk ansträngning, i vilken alla former av politiska åtgärder verkligen samordnas med alla former av instrument. Jürgen Turek

110 110 Fördrag Fördragsgrunder: EKSG-fördraget (ikraftträdande den 23 juli 1952) EEG-fördraget (ikraftträdande den 1 januari 1958) Euratomfördraget (ikraftträdande den 1 januari 1958) Fusionsfördraget (ikraftträdande den 1 juli 1967) Europeiska enhetsakten (ikraftträdande den 1 juli 1987) Fördraget om Europeiska unionen (ikraftträdande den 1 november 1993) Grunden för den europeiska integrationen är de folkrättsliga fördragen mellan Tyskland, Frankrike, Italien och Beneluxländerna, dvs. Fördragen om Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Genom grundfördragen överfördes visserligen endast vissa snävt begränsade befogenheter på de tre europeiska gemenskaperna, men de lade likväl grunden för en rättsligt oavhängig övernationell suveränitet - som sedan fått ett konkret innehåll, framför allt genom EG-domstolens prejudicerande domar. Gemenskapens rättsordning gick alltså redan från början utöver folkrätten. Det låg också en enorm integrationsdynamik i fördragsgrunderna. Redan i ingressen till EEG-fördraget var parternas vilja att skapa Óen allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folkenó inskriven. Det långsiktiga målet att uppnå en omfattande politisk integration hörde redan från början till det europeiska enandets grundidé och har satt sin prägel på dess utveckling. Denna målsättning, att skapa en > Europeisk union, uttrycktes explicit av gemenskapens stats- och regeringschefer Inom EEG kom integrationstanken starkast till uttryck. Utöver de ursprungliga målen att upprätta en gemensam marknad, en gemensam > jordbruks-, > transport-, > konkurrenspolitik och > ekonomisk politik har nya uppgifter successivt tillkommit inom > miljö-, > social-, > regional- och > utbildningspolitiken samt inom > forskning och teknisk utveckling. Grundfördragen reviderades 1986 genom Europeiska enhetsakten och 1992 genom Fördraget om Europeiska unionen,vilket ledde till att utvecklingen både i sak och institutionellt fick en rättslig grund och att en fördjupning av integrationen kunde inledas. Samtidigt betraktas fördragsgrunderna för Europeiska unionen i många avseenden som dess författning och betecknas också så. Den övernationella unionens primärrätt skiljer sig dock liksom tidigare i grundläggande avseenden från en stats författning, även om man kan göra jämförelser vad gäller räckvidd, omfattning, tvingande verkan och giltighet.

111 EKSG, som på initiativ av Jean Monnet och Robert Schuman upprättades i Paris 1951 som den första övernationella organisationen, skulle genom att skapa en gemensam marknad för kol och stål framför allt säkerställa freden i Europa och lägga Óde första grundstenarna för en mera vidsträckt och mera djupgående gemenskapó (ingressen). EKSG-fördraget, som trädde i kraft den 23 juli 1952, är det enda av de tre grundfördragen som är tidsbegränsat till 50 år, dvs. till år 2002, men det kommer därefter sannolikt att införlivas med EG-fördragen. Efter det att den integrationspolitiskt ambitiösa planen att fortsätta integrationen med en europeisk försvarsgemenskap och en europeisk politisk gemenskap hade strandat 1954, enades EKSG-staterna i mars 1957 i Rom om att upprätta EEG och Euratom. Romfördragen trädde i kraft den 1 januari Samtidigt upprättades en gemensam parlamentarisk församling och en gemensam domstol för alla tre gemenskaperna. Slutligen fastställdes i fusionsfördraget från april 1965 att råden i de tre gemenskaperna liksom EKSG:s höga myndighet och kommissionen för EEG och Euratom skulle slås samman från och med den 1 juli Därpå följde två decennier av kriser och diskussioner om reformer. Stats- och regeringscheferna uttalade sig för skapandet av en europeisk union, bl.a. vid toppmötet i Paris 1972 och i den högtidliga förklaringen om den europeiska unionen från 1983, samtidigt som det förekom mer eller mindre långtgående reformförslag, bl.a. Tindemansrapporten om upprättandet av en europeisk union (1975), Europaparlamentets utkast till fördrag om upprättandet av en europeisk union (1984) och Doogerapporten om en reformering av gemenskapens institutioner. Slutligen utarbetade en regeringskonferens som tillsatts i juni 1985 Europeiska enhetsakten, som i februari 1986 undertecknades av den dåvarande gemenskapen med 12 medlemsstater och trädde i kraft den 1 juli Den innehöll ändringar och kompletteringar till alla tre grundfördragen men tog framför allt upp gemenskapens politiska och institutionella uppbyggnad. EUROPA FRÅN A TILL Ö 111 Genom enhetsakten fastställdes att den > inre marknaden skulle vara helt förverkligad till slutet av 1992 och infördes ett samarbetsförfarande ( > beslutsförfarande), genom vilket Europaparlamentet ges en mer aktiv roll i lagstiftningsprocessen. Vidare stadfästes den rättsliga grunden för > Europeiska rådet, och gemenskapens befogenheter utvidgades respektive fastställdes officiellt på vissa områden, bl.a. inom social- och miljöpolitiken samt inom forskning och teknisk utveckling. Samarbetet inom den ekonomiska och monetära politiken gavs en rättslig grund, och detsamma gällde det utrikespolitiska samarbetet, som utanför ramen för fördragen utvecklats i form av Europeiska politiska samarbetet (EPS). Beteckningen ÓenhetsaktenÓ hänför sig till att Europeiska gemenskaperna och EPS, vilket fortfarande låg utanför dess ramar, genom enhetsakten fördes samman inom en enhetlig rättslig ram. Den andra, långt mer omfattande fördragsändringen infördes genom Fördraget om Europeiska unionen, som beslutades i Maastricht i december 1991, undertecknades i februari 1992 och trädde i kraft den 1 november Fördraget hade utarbetats av två regeringskonferenser, en om den politiska unionen och en om den >

112 112 ekonomiska och monetära unionen. Ratificeringen drog ut på tiden på grund av ett i första omgången negativt resultat av folkomröstningen i Danmark och på grund av flera författningsklagomål i Tyskland, vilka författningsdomstolen avslog i oktober I och med ikraftträdandet av Maastrichtfördraget döptes EEGfördraget officiellt om till EG-fördraget. Det nya EG-fördraget som också fastställer målet att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen fram till 1999, bestämmelserna om den > gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) en vidareutveckling av EPS och samarbetet i > rättsliga och inrikes frågor bildar EU-fördragets respektive EU:s tre pelare. Maastrichtfördraget innehåller institutionella nyordningar, bl.a. medbeslutandeförfarandet (artikel 189b i EG-fördraget), genom vilket parlamentets befogenheter ytterligare förstärks. EG:s befogenheter avrundades respektive utökades på vissa områden. Samtidigt skrevs subsidiaritetsprincipen in som en formel för en välavvägd kompetensfördelning mellan gemenskapen och medlemsstaterna (artikel 3b i EGfördraget). Vidare infördes ett unionsmedborgarskap. Maastrichtfördraget innehåller anpassningar av texten till EKSG-fördraget och Euratomfördraget. På det hela taget har det med tiden uppstått en ytterst komplicerad rättslig bild i Europa, där olika förfaranden vad gäller den övernationella integrationen och det mellanstatliga samarbetet förekommer samtidigt. I Maastrichtfördraget ingår dessutom för första gången undantagsbestämmelser, t.ex. för Förenade kungariket i fråga om bestämmelserna i det protokoll om socialpolitiken som är fogat till fördraget. Även i framtiden kommer lagstiftningen att spela en viktig roll i den europeiska integrationsprocessen. Den är integrationens grundval, medel och bärare. Vid den revidering av fördraget som skall göras i juni 1997 står man inför uppgiften att lägga grunden för en fördjupning och en > utvidgning av unionen, som för närvarande har 15 medlemmar. Därvid gäller det att komma till rätta både med EU:s nuvarande heterogenitet och att utforma en union som medborgarna kan förstå och acceptera. Anita Wolf-Niedermaier

113 Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik EUROPA FRÅN A TILL Ö 113 Medlemmar: Samtliga medlemsstater i Europeiska unionen. Fördragsgrund: Fördraget om Europeiska unionen, artiklarna B och C (mål, gemensam institutionell ram, konsekvens), artikel J (bestämmelser om gemensam utrikes- och säkerhetspolitik), artiklarna L och P.2 (slutbestämmelser) och fyra förklaringar som är fogade till fördraget. Avdelning I och avdelning III artikel 30 i Europeiska enhetsakten av den 28 februari 1986 upphör därmed att gälla. Syften: Att skydda grundläggande utrikespolitiska intressen, särskilt unionens oavhängighet och säkerhet, med hänsyn till möjligheten till en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar, att bevara freden och befästa demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna. Instrument: Gemensamma ståndpunkter och gemensamma åtgärder, samordnad röstning och gemensamma ståndpunkter inom internationella organisationer och på internationella konferenser, gemensam representation, gemensamma utredningsuppdrag och sammanslagning av diplomatiska instrument och gemenskapsinstrument. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) är ett enda världsomfattande system för samarbete mellan medlemsstaterna i > Europeiska unionen (EU) i internationella politiska frågor. GUSP utgör den andra pelaren i Europeiska unionen efter Europeiska gemenskapen (EG). Den är också ett viktigt instrument för de berörda regeringarna för att skydda de nationella intressena i en tidsålder med globalt ömsesidigt beroende. Syftet med GUSP är att skydda Europeiska unionens identitet i internationella sammanhang. De viktigaste fastställda målen är att etablera ett praktiskt och fortlöpande utbyte av information och ståndpunkter i internationella politiska frågor, att anpassa nationella ståndpunkter, särskilt genom att utveckla en gemensam grundsyn, och att tillämpa dessa grundläggande ståndpunkter i praktiken genom gemensamma åtgärder. Betydande framsteg och brister under 70- och 80-talet I början av 70-talet, om inte förr, visade det sig att det beslut som Europeiska gemenskapens grundare hade fattat att inte föra en samordnad, om än inte helt integrerad gemensam utrikespolitik blev allt mer orealistiskt. För det första hade gemenskapen bara på grund av sin ekonomiska utrikespolitik blivit en aktör i internationella sammanhang. För det andra började man i allt högre grad inse att gemenskapen, som allt mer integrerades i världsekonomin, skulle bli beroende av

114 114 utvecklingen utanför de egna gränserna och att Västeuropa bättre skulle kunna stå emot ett sådant internationellt tryck om det kunde enas om en gemensam ståndpunkt. Den arabisk-israeliska konflikten 1973 var ett av de första, men inte fullständigt framgångsrika, övningsfälten för det europeiska politiska samarbetet (EPS). OSSE är ett annat område där medlemsstaterna av tradition har agerat gemensamt, först som en gemenskap bestående av sex stater och numera, efter en rad utvidgningsomgångar, som en union med femton medlemsstater. Även om denna politik med offentliga deklarationer ofta kritiserades som alltför reaktiv och passiv påverkade den sina målgrupper, t.ex. i konkreta fall av brott mot de mänskliga rättigheterna. På egen hand visade sig dock EPS taktik vara alltför selektiv och ineffektiv i vissa krissituationer. Gemenskapen insåg att den för att kunna utöva något trovärdigt inflytande också måste kunna erbjuda eller återkalla ekonomiskt och eventuellt militärt stöd. En koppling mellan EPS diplomati och gemenskapens olika instrument föreföll oundviklig (t.ex. vid den irakiska invasionen av Kuwait och kriget i Jugoslavien eller som reaktion på upplösningen av det tidigare Sovjetunionen och demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa), något som oundvikligen hade följder för strukturerna och förfarandena för beslutsfattande. Nya utrikespolitiska utmaningar, den nya integrationsvågen genom programmet för den inre marknaden och debatten om EMU utlöste en diskussion om principerna för en europeisk utrikes- och säkerhetspolitik som resulterade i antagandet av bestämmelserna i artikel J i Maastrichtfördraget, vilka trädde i kraft den 1 november Grundläggande delar av GUSP och tidiga erfarenheter Genom att inom ramen för GUSP införa allomfattande befogenheter på säkerhetsområdet, Óinklusive utformningen på sikt av en gemensam försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvaró (artikel J 4 i Maastrichtfördraget), var förhoppningen att unionens politik skulle bli mera konsekvent och handlingskraftig. Dessa väsentligen utökade befogenheter återspeglar en förändring i Västeuropas säkerhetspolitiska intressen, vilka inte längre kan tillvaratas endast inom ramen för Atlantpakten. Institutionellt faller denna uppgift på Västeuropeiska unionen (VEU), en institution som det sista årtiondet har saknat betydelse. Som Óen viktig beståndsdel i utvecklingen av Europeiska unionenó arbetar VEU på ÓuppdragÓ av Unionen med att utforma och genomföra beslut och åtgärder med försvarspolitisk innebörd (t.ex. placeringen av en polisstyrka för EU:s förvaltning i den bosniska staden Mostar). Liksom andra GUSP-bestämmelser var artikel J 4 i Maastrichtfördraget resultatet av motsägande nationella intressen och kunde därför tolkas på olika sätt i praktiken. VEU:s och GUSP:s institutioner är alltså fortfarande oberoende av varandra, åtminstone till dess att VEU-fördraget löper ut 1998, något som är ganska tveksamt ur effektivitetssynpunkt, särskilt med tanke på att VEU håller på att utöka sina operativa befogenheter på sådana områden som krishantering, där den kommer in på EU:s ansvarsområden. För att minska eventuella negativa effekter har man strävat efter att upprätta systematiska arbetsrelationer mellan VEU och EU sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft. Inledande försök att utvidga EU:s militära

115 dimension, som nu är förankrad i Maastrichtfördraget, har hittills visat sig synnerligen kontroversiella. Säkerhetsbegreppet tolkades till en början i vid bemärkelse utan att beröra de begreppsmässiga och operativa aspekterna på ett gemensamt försvar, vilka anses som mycket känsliga. Bland de omstridda frågorna ingår bl.a. skyldigheten att bistå de andra medlemsstaterna och att ge de nuvarande och framtida medlemsstaterna säkerhetsgarantier, återverkningarna på Atlantpakten och frågan om militär kapacitet med eller utan stöd av NATO. EUROPA FRÅN A TILL Ö 115 Beslutet att överge samförståndsprincipen, vilket enligt den traditionella diplomatiska uppfattningen var en ansenlig nyhet inom GUSP, och att inrätta ett nytt instrument i form av gemensamma åtgärder med uttryckligen bindande verkan för medlemsstaterna, syftade till att motverka den berättigade kritiken mot de interna beslutsförfarandenas ineffektivitet och mot att unionen för omvärlden framstår som oenhetlig och alltför reaktiv. Det är knappast förvånande att dessa bestämmelser först efter en hård kamp har skrivits in i fördraget och att i synnerhet Förenade kungariket vill tillämpa dem i så begränsad utsträckning som möjligt. Majoritetsbeslut begränsas uttryckligen till gemensamma åtgärder och även här endast då det gäller att genomföra dessa, varför rådet, som central beslutsinstans i alla etapper i förfarandet, kan besluta om det är enhällighetseller majoritetsregeln som gäller. Med tanke på dessa och andra institutionella brister (t.ex. vid omorganisationen av expertkommittéer och arbetsfördelningen mellan den politiska kommittén och Ständiga representanternas kommitté) har GUSP:s resultat i inledningsskedet varit ganska blandade. Även om medlemsstaterna åtminstone en tid snabbt reagerade med sina första gemensamma åtgärder i oktober och november 1993 motverkades detta ofta av att de beslut de fattade inte gav några tillfredsställande svar på internationella frågor eller skapade oförutsedda problem, t.ex. frågan om finansieringen av gemensamma åtgärder. Exempelvis var inte utsändandet av europeiska valobservatörer till Ryssland något ordentligt genomtänkt och samordnat företag eftersom det bara marginellt bidrog till att stabilisera den ryske presidentens position och låg utom ramen för det långt viktigare partnerskapsavtalet mellan Ryssland och Europeiska unionen. Inte heller hade unionens ansträngningar att genom en gemensam åtgärd Óbättra påó sin svårt skamfilade image i fråga om kriget i före detta Jugoslavien någon större inverkan på medierna och den europeiska allmänhetens uppfattning. Unionens ställning komprometterades ytterligare genom att > rådet i månader kämpade för att komma till ett principbeslut om hur de av GUSP:s kostnader som i artikel J 11 i Maastrichtfördraget benämns driftskostnader skulle täckas. Eftersom medlemsstaternas kassakistor var tomma föreföll förslaget att låta dessa kostnader belasta gemenskapens budget attraktivt. Detta skulle dock, åtminstone enligt de främsta integrationsförespråkarna, dvs. > Europaparlamentet och > Europeiska kommissionen, också innebära att reglerna för gemenskapens

116 116 budgetförfarande skulle gälla, vilket i sin tur uppmärksammades av dem som förespråkar en mellanstatlig syn på GUSP. Under 1994 enades man slutligen om att gemensamma åtgärder skulle kunna finansieras antingen genom gemenskapens budget eller genom nationella bidrag, som skulle beräknas efter medlemsstaternas BNP. Unionens bidrag till operativa åtgärder har funnits med i kommissionens budget (avdelning III B 8) sedan 1995, och kommissionen och parlamentet är därför centrala aktörer inom GUSP. Rent administrativa utgifter, t.ex. för GUSP-möten och tolkningstjänster, täcks av anslag från rådets budget och parlamentet har därför inte något inflytande över dessa enligt gällande interinstitutionella regler. En annan av de tidigare gemensamma åtgärderna var den, som modell för förebyggande diplomati, mycket lovordade stabilitetspakten. Målet med denna var att genom en rad förslag till förfarande samt konferenser kanalisera eventuella konfliktsituationer mellan länderna i Central- och Östeuropa till samtal i vilka också företrädare för Europeiska unionen skulle kunna delta. Under idealiska förhållanden skulle dispyterna kunna lösas genom överenskommelse innan en konflikt bryter ut. Unionen har också inlett en gemensam åtgärd i ett försök att upprätthålla sin närvaro i ett av sina traditionella verksamhetsområden, nämligen Mellanöstern. Den har fastställt ramar för EU-stöd till ett belopp av ca 500 miljoner ecu för att konsolidera avtalet mellan Israel och PLO om självstyre av de tidigare ockuperade områdena i Gaza och Jeriko. Den första serien av gemensamma åtgärder gentemot Sydafrika har av GUSP:s medverkare och observatörer bedömts som åtminstone en punktuell framgång. Unionens första mål var att hjälpa till med förberedelserna för de första valen i Sydafrika år 1994, med ett europeiskt arbetslag på mer än 450 personer med inriktning på tekniska och organisatoriska frågor, rådgivning och utbildning för valfunktionärer och information till allmänheten via medierna. Allteftersom demokratiseringsprocessen fortskrider planerar unionen att genomföra befintliga stödprogram inom ramen för gemenskapspolitiken, avskaffa återstående sanktioner och sluta ett omfattande samarbetsavtal i vilket den nu sedvanliga säkerhetsklausulen om mänskliga rättigheter och demokrati skall ingå. Mer än en gång har diskussionerna på detta område, liksom vid unionens ställningstagande i andra internationella frågor (t.ex. relationerna med Ukraina och stöd till Rwanda), hindrats av dispyter om behörighetsområden som gått utöver rent tekniska och juridiska frågor och återspeglar spänningen mellan dem som förespråkar gemenskapsortodoxi, som fruktar att GUSP skall göra intrång i den första pelaren, och dem som förespråkar den traditionella utrikespolitiska linjen i den andra pelaren, och som anser att omfattande riktlinjer måste fastställas inom ramen för GUSP. Åren 1994 till 1996 antogs riktlinjer eller rättsakter för ytterligare gemensamma åtgärder, vilka för första gången rörde säkerhetspolitik. Dessa åtgärder gällde emellertid huvudsakligen förfarandefrågor, exempelvis förberedelser för

117 konferensen om fördraget om icke-spridning av kärnvapen och upprättandet av en gemenskapsordning för kontroll av unionens export av produkter som kan användas för både civila och militära ändamål (varor med dubbla användningsområden) till icke-medlemsstater. EUROPA FRÅN A TILL Ö 117 GUSP:s struktur Liksom det tidigare EPS är GUSP uppbyggt i fyra hierarkiska nivåer. I toppen finns Europeiska rådet, som bestämmer de allmänna riktlinjerna (artikel J 8.1 i Maastrichtfördraget), har det yttersta avgörandet vid oöverbryggbara meningsskiljaktigheter mellan underställda organ, initierar reformförslag och uttrycker gemensamma ståndpunkter gentemot omvärlden. På andra beslutsnivån, som är den nivå som har den avgörande rollen i löpande ärenden, finns rådet, dvs. en av Europeiska unionens institutioner (artikel J 8.2 i Maastrichtfördraget). Tanken bakom denna sammanslagning är att uppnå större konsekvens och effektivitet i beslutsförfarandet, men samtidigt rymmer ett sådant tillvägagångssätt en ansenlig potential för konflikter och nya problem då det gäller att fastställa befogenheter, vilket de första erfarenheterna redan har visat. Det är därför inte förvånande att sammanslagningen av EPS- och EG-organ på politisk nivå har påverkat byråkratin. Detta gäller särskilt verksamheten och självuppfattningen hos den politiska kommittén, bestående av cheferna för de politiska avdelningarna vid medlemsstaternas utrikesministerier. Även om kommittén förväntas fortsätta att förbereda rådets faktiska arbete, antingen på eget initiativ eller på rådets begäran, och övervaka genomförandet av GUSP har dess forna EPS-roll som nyckelfigur mellan politiska och administrativa myndigheter minskat i betydelse med ÓintrångetÓ av en ny aktör, nämligen Ständiga representanternas kommitté (Coreper), ett ambassadörsorgan som också är bemannat av höga företrädare från medlemsstaterna och som traditionellt ansvarat för att förbereda och slutföra rådets arbete, inbegripet GUSP-ärenden. Det förefaller som om den planerade grova ansvarsfördelningen mellan de båda organen, nämligen att Politiska kommittén prövar innehållet i GUSP medan Coreper mera fungerar som teknisk samordnare och bevakar de gemenskapsrelaterade aspekterna, har medfört ett för båda parter godtagbart modus vivendi, även om rivalitet och ineffektivt beslutsfattande inte kan uteslutas. Politiska kommittén och Coreper bistås av mer än två dussin expertgrupper. Europeiska korrespondentgruppen, som prövar och övervakar EPS/GUSP:s allmänna organisation, har hittills intagit en särställning. Även denna funktion kan på lång sikt komma att övertas av GUSP-sekretariatet, som genom Maastrichtfördraget integrerats i rådets generalsekretariat, förutsatt att det får motsvarande personaltillskott. En annan viktig del av denna den fjärde hierarkiska nivån utgörs av vanligtvis månatliga möten mellan EU-medlemsstaternas ambassadörer i ickemedlemsstater samt internationella organisationer och konferenser. Den inre förvaltningen av GUSP och dess representation i omvärlden beror i hög grad på ordförandeskapet, vilket utövas i sex månader åt gången av varje

118 118 medlemsstat enligt den ordning som fastställs i artikel 146 i EG-fördraget. Detta system har obestridliga fördelar men också ansenliga brister. Ett annat exempel på hur GUSP:s och gemenskapens institutionella strukturer märkbart närmat sig varandra är att kommissionen, som länge fruktades som potentiell medlem i EPS, nu har med medlemsstaterna jämförbar initiativrätt i GUSP. Genom denna rätt blir kommissionen en mera aktiv medspelare som Ófullt ut deltaró i arbetet (artikel J 9 i Maastrichtfördraget). I praktiken innebär detta exempelvis att kommissionens företrädare medverkar i presidiets alla utrikeskontakter enligt trojkasystemet och är engagerade i samråd om GUSP mellan medlemsstaternas ambassader i icke-medlemsstater. En annan nyhet är att kommissionen måste hålla Europaparlamentet informerat om utvecklingen av GUSP, en uppgift den delar med ordförandeskapet. I princip, och särskilt enligt regeringarnas uppfattning, är Europaparlamentets roll inom GUSP oförändrad. Genom artikel J 7 i Maastrichtfördraget bekräftas parlamentsledamöternas ofta utnyttjade rätt att ställa frågor och presidiets skyldighet att regelbundet rapportera till parlamentet. Man får dock inte glömma att parlamentet har avsevärda möjligheter att ingripa på grund av sin rätt att ge eller vägra att ge sitt godkännande åt alla viktiga unionsavtal med ickemedlemsstater och dess budgetbefogenheter, särskilt när gemenskapsmedel är nödvändiga för att genomföra GUSP-beslut, samt att man avsiktligt använder dessa möjligheter för att förbättra sin ställning inom GUSP. Framtidsutsikter Eftersom GUSP-bestämmelserna hittills har tolkats tämligen restriktivt och medlemsstaterna har en tendens att hålla fast vid sedvanlig praxis ges inte mycket spelrum för regeringskonferensen om översyn av fördragen. Särskilt Förenade kungariket tycks insistera på att tillämpa den mellanstatliga metoden, men det finns också en viss motvillighet från de nya medlemsstaternas och Frankrikes sida att överge enhällighetsregeln. I Beneluxländerna och Tyskland anser man uppenbarligen att ett sådant steg är av avgörande betydelse, särskilt i ett framtidsperspektiv med en union som utvidgats till 20 medlemsstater eller fler. Det finns betydande meningsskiljaktigheter mellan de femton medlemsstaterna och inom Europaparlamentet om huruvida VEU skall införlivas i unionsstrukturen och på vilket sätt detta skall ske, t.ex. som en fjärde pelare, med möjlighet till sammanslagning med GUSP enligt en ännu inte fastställd etapplan. Kommissionen och medlemsstaternas regeringar erinrar också om att GUSP:s analyserings- och planeringskapacitet måste förbättras. Det föreslås därför att en enhet bestående av företrädare för kommissionen, medlemsstaterna, rådets generalsekretariat och VEU upprättas. Huruvida ett sådant organ skulle verka endast internt inom GUSP eller ha en extern roll, hur det skulle passas in i GUSP:s hierarki och vem som skulle leda det är ännu inte utredda frågor som är synnerligen kontroversiella. Elfriede Regelsberger

119 Industri EUROPA FRÅN A TILL Ö 119 Fördragsgrund: Huvudsakligen artikel 130 i EG-fördraget, inom de gränser som fastställs i artikel 3b i EG-fördraget, och avdelning V (konkurrens). Syften: Att stödja internationellt konkurrenskraftiga, effektiva och innovativa företag genom att skapa en gynnsam miljö, särskilt för små och medelstora företag; att stödja forskning och utveckling, samarbete mellan företag och strukturanpassning inom ramen för Óett system med öppna och konkurrerande marknaderó. Instrument: Samråd och samordning mellan medlemsstaterna på Europeiska kommissionens initiativ; stöd till särskilda åtgärder från medlemsstaterna efter ett enhälligt beslut av rådet. Budget: I 1995 års budgetförslag utgick endast 38,5 miljoner ecu direkt till industripolitisk verksamhet. Stimulans utgår också från andra budgetrubriker (FoU, utbildning, information och kommunikation, inre marknaden, transeuropeiska nät), för vilka ett belopp på ca 3,7 miljarder ecu avsattes. År 1993 beviljade EIB lån uppgående till 17,7 miljarder ecu, varav 4,2 miljarder ecu var avsedda för industrioch tjänstesektorerna, inklusive 1,5 miljarder ecu för små och medelstora företag och 7,2 miljarder ecu för transeuropeiska nät. I motsats till konkurrenspolitiken, som strävar efter att skapa lika, ickediskriminerande marknadsvillkor för alla företag, är industripolitiken inriktad på selektiva ingripanden på marknaden, endera för att skydda gamla industrier som hotas av import, för att främja samarbetet mellan små och medelstora företag i det konkurrensneutrala produktionssteget (FoU, finansiering), för att stärka moderna nyckelsektorer eller för att förbättra produktiviteten och sänka kostnaderna generellt. För detta ändamål använder unionen traditionella instrument som skattemässiga åtgärder, finansiellt stöd, offentliga kontrakt och forskningsstöd i kombination med modernare instrument som institutioner för tekniköverföring och teknikråd, som inrättas som forum för dialog mellan affärsmän, ekonomer, tekniker och politiker. Den moderna industripolitiken är i hög grad beroende av kunskaperna hos de strateger som har till uppgift att anpassa den inhemska varuproduktionen och tillhandahållandet av tjänster till den förmodade framtida utvecklingen. Det primära målet för dagens industripolitik är omstrukturering.

120 120 Fördragsgrund I Paris- och EEG-fördragen fastställdes inga bestämmelser för någon gemensam industripolitik i detta avseende. Stora delar i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) innehåller däremot mycket bestämda regler för den europeiska gruvindustrin liksom för de flesta av branscherna inom kol- och stålindustrin. Även Euratomfördraget är inriktat på en bestämd industri för att bl.a. Ófrämja forskning och säkerställa spridning av teknisk informationó och Óunderlätta investeringaró på kärnenergiområdet. Grundvalen för industripolitiken i EEG-fördraget var inte lika klart definierad. Ända fram till det att EEG-fördraget avlöstes av EG-fördraget måste gemenskapens åtgärder på detta område vara baserade på de allmänna målen i fördraget, varvid artikel 235 i EEG-fördraget kunde användas. Med den nya artikel 130 i EGfördraget har gemenskapen uttryckligen fått industripolitiskt ansvar även om subsidiaritetsprincipen (artikel 3b i EG-fördraget) och enhällighet i > rådet fortfarande gäller för att gemenskapen skall vara behörig att genomföra särskilda åtgärder. Genomförande av målen Alltför länge har gemenskapens industripolitik kännetecknats av krishantering inom bestämda sektorer, särskilt mellan 1975 och början av 80-talet, då > Europeiska kommissionen utarbetade strukturprogram för järn- och stålindustrin, textilindustrin, varvsindustrin och skoindustrin. I fråga om järn och stål hade dessa åtgärder ibland starkt dirigistiska drag, dvs. den fria konkurrensen upphävdes temporärt för att en ordnad kapacitetsminskning skulle kunna uppnås vid alla företag, och omgavs av yttre restriktioner. Allteftersom ekonomin återhämtade sig mot slutet av 80-talet upphävdes eller nedtonades de flesta av dessa åtgärder. I början av 90-talet antog kommissionen en ny taktik för industripolitiken. I ett policydokument framhöll den betydelsen av konkurrens, öppna marknader och ÓhorisontellaÓ åtgärder för att höja produktiviteten och uppmuntra till innovationer, ett ställningstagande som till stora delar reglerades av begränsningarna av industripolitiken enligt artikel 130 i EG-fördraget. Kommissionens senaste industripolitiska initiativ skall uppfattas mot samma bakgrund. Genom detta fastställs fyra prioritetsområden: att främja immateriella investeringar, att utveckla det industriella samarbetet, att säkerställa rättvisa konkurrensvillkor och att modernisera den statliga interventionen. Det första prioritetsområdet är inriktat på förbättrad yrkesutbildning, nya metoder för arbetsorganisation, genomgående kvalitetskontroll, ny teknik och informationsnät. Forskningspolitiken skall bli mera marknadsinriktad. På det andra området föreslår kommissionen att det utvecklas instrument för att främja samarbete mellan privata initiativ i gemenskapens intresse och stärka de europeiska företagens närvaro på geografiskt expanderande marknader. Kommissionen anser att det bästa sättet att uppnå dessa mål är att avskaffa

121 rättsliga och skattemässiga hinder, att hålla ÓrundabordsdiskussionerÓ inom industrin och att utveckla ett sammanhängande rättsligt tillvägagångssätt för att gynna investeringar utomlands. Målregionerna för detta är framför allt Centraloch Östeuropa (där unionen delvis också vill ta över investeringsgarantierna), Latinamerika, Medelhavsområdet och de snabbt växande ekonomierna i Asien, där tyngdpunkten i hög grad ligger på tekniskt samarbete. EUROPA FRÅN A TILL Ö 121 Det tredje prioritetsområdet har både interna och externa aspekter. Som punkter på den interna dagordningen återfinns att genomföra full konkurrens på den > inre marknaden genom effektivare förvaltning av subventioner samtidigt som hänsyn tas till > regionalpolitiken och annan gemenskapspolitik med finansiell verkan och att öppna hittills konkurrensskyddade sektorer som gas, elektricitet och telekommunikation. På den externa sidan är ett av de viktigaste målen att skärpa gemenskapens handelspolitiska instrument och utvidga dem till tjänstesektorn så att reglerad konkurrens kan genomföras internationellt utöver resultaten av Uruguayrundan inom ramen för GATT. Gemenskapen vill på ett effektivare sätt kunna bemöta den utbredda uppkomsten av strategiska allianser på de globala marknaderna och diskriminerande bilaterala avtal som t.ex. avtalet om halvledare mellan Förenta staterna och Japan. En Óindustrial assessment mechanismó (Óen industriell analysmekanismó) som hjälper till att avslöja dold diskriminering kommer att upprättas mellan kommissionen och de icke-medlemsstater där den europeiska industrin har svårt att få fotfäste trots sin starka konkurrensställning. Slutligen är det viktigaste målet i det fjärde prioritetsområdet att fortsätta med avregleringen, förenkla de administrativa förfarandena och förbättra samarbetet mellan de enskilda staternas och gemenskapens myndigheter. I vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning har kommissionen försökt att ge gemenskapens industripolitik en arbetsmarknads- och sysselsättningsdimension. Där ser man en tillväxt- och sysselsättningspotential särskilt i tekniskt kunnande och kultur, hälsovård, bioteknik, miljön och informations- och kommunikationsteknik. Innovationer på dessa områden skall skyddas mot imitationer genom bättre upphovsrätts- och patentskydd. I vitboken anses etableringen av transeuropeiska nät inom transport, energi och telekommunikation vara av central betydelse inte bara för att förverkliga informationssamhället utan också för att släppa loss den inre marknaden i dess fulla potential, något som också innebär att dess räckvidd utvidgas till Centraloch Östeuropa. Det är kommissionens förhoppning att de investeringar som krävs för dessa nät från och med nu och fram till slutet av århundradet, dvs. ca 370 miljarder ecu, inklusive 120 miljarder ecu som finansieras av gemenskapen, kommer att få en synnerligen gynnsam effekt på arbetsmarknaden, både i etableringsskedet och driftskedet. Tvistefrågor Industripolitiken har alltid varit omstridd i gemenskapen. Tyska nationalekonomer, rotade i en strikt marknadsekonomisk tradition, ansåg att gemenskapens

122 122 industripolitiska memorandum och åtgärds- och strukturprogram fram till och med den nyaste vitboken och försöken att upprätta sund konkurrens i utrikeshandeln var inspirerade av den franska planekonomiandan och Colbertism. Det var huvudsakligen fransmännen som påpekade den teknologiska klyftan i förhållande till Förenta staterna och särskilt Japan, vars strategiska handelspolitik hotade att lägga monopol på nyckeltekniker; kapitalets och teknikens växande rörlighet på de globaliserade marknaderna, den nationella uppdelningen av gemenskapsmarknaden och dess strukturproblem. De hävdade att anpassnings-, moderniserings- och den oundvikliga koncentrationsprocessen inte kunde överlämnas endast till marknadskrafterna om inte Europas ekonomiska ställning skulle äventyras för gott. Motsättningarna suddades ut allteftersom den inre marknaden tog form, Frankrike vände sektorplaneringen ryggen och Tyskland utökade statssubventionerna och deltog mera aktivt i industri- och teknikpolitiken. Industripolitiska idéer vann allt mer terräng i Tyskland allteftersom avindustrialisering började hota hela regioner i de östra delarna av landet. Initiativ till företagssamarbete och forskningsstöd anses idag som viktiga i alla medlemsstater. Trots detta har den gamla konflikten av en rad olika anledningar blossat upp igen. För det första har kommissionen bara delvis lyckats lansera sitt nya industripolitiska credo, nämligen att ett system med Óöppna och konkurrenskraftiga marknaderó måste prioriteras. Detta visar sig genom att vissa medlemsstater åsidosätter reglerna om stålsubventioner, det generösa stöd som delats ut till andra grenar av ekonomin och politiseringen av rådets beslut om regionalt stöd. Denna latenta konflikt mellan å ena sidan industri- och regionalpolitiken och å andra sidan konkurrenspolitiken kommer att skärpas allteftersom utgifterna för strukturpolitik och FoU ökar. På senaste tiden har oenighet uppstått om transeuropeiska nät. Några av medlemsstaterna anser att gemenskapen inte bör spela så stor roll vid finansieringen av dessa nät, medan kommissionen och andra medlemsstater framhåller vikten av att näten utvecklas som en allmän industripolitisk åtgärd. Andra tvistefrågor är vidareutvecklingen av handelspolitiska instrument och frågan om vem som skall företräda gemenskapen i den nya Världshandelsorganisationen medlemsstaterna eller kommissionen. Fritz Franzmeyer

123 Informationssamhället EUROPA FRÅN A TILL Ö 123 Fördragsgrund: Artiklarna 3, 52, 59, 85, 86, 90, 100a, 129a, b, c, d och 130 i EGfördraget. Syften: Öka konkurrenskraften inom det europeiska näringslivet, stödja ekonomiska och sociala strukturförändringar, höja kvaliteten på vetenskap och utbildning. Instrument: Att skapa rättsliga, politiska och tekniska ramar för informationssamhället inom hela Europa, stimulera pilotprojekt och teknisk förnyelse, säkerställa lika möjligheter genom konkurrens och tillgång till den nya tekniken. Information: Europeiska kommissionen: Europa och det globala informationssamhället (Bagemannrapporten), Bryssel 1994; Europas väg in i informationssamhället. En handlingsplan, Bryssel 1994; Forum för informationssamhällets första årliga rapport till Europeiska kommissionen, Bryssel; Informationssamhällets konsekvenser för Europeiska unionens politik - förberedelserna för nästa steg, Bryssel. WWW: Europeiska kommissionen; Information Society Project Office; I begreppet informationssamhälle ryms sedan början av 1990-talet de många utmaningar och möjligheter som uppstått i och med den snabba utvecklingen av de moderna informations- och kommunikationsteknikerna inom näringsliv, samhälle och politik. Kombinationen av digitaliserad teknik i fråga om data, texter, bilder och ljud (multimedia) satte igång en bred användning av moderna telekommunikationssystem, persondatorer och elektroniska informationstjänster samt en kvantitativ tillväxt av traditionella medier. Internet, ett världsomspännande datanät, etablerades som en global plattform för kommunikation. Aktörerna i Europas industrisamhällen tvingas därigenom ompröva hur den dagliga överföringen av information skall ske. Möjligheterna är enorma: kommunikationsbegränsningar i tid och rum reduceras, information kan snabbt och ändamålsenligt lagras och förmedlas, automatiserad service blir billigare. Informationssamhällets entusiaster ser rentav möjligheten att skapa virtuella samhällen, som en motvikt till splittringen i det industriella samhället. Skeptikerna kritiserar däremot den växande kunskapsklyftan mellan en informationselit och socialt eftersatta grupper, samt den tvivelaktiga kvaliteten på uppgifter från de ständigt blockerade elektroniska motorvägarna. Individuell

124 124 kreativitet och de samhälleliga aktörernas investeringsvilja kommer därför att vara avgörande för om informationssamhället kommer att medföra innovation och effektivitet. För att allmänheten skall acceptera denna utveckling krävs utbildning i mediakunskap och demokratisk tillgång till informationsutbudet. > Europeiska unionen har uttryckligen behandlat dessa utmaningar för organisationen av nya arbets- och livsformer samt sysselsättningsskapande möjligheter i 1993 års vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. År 1994 lade Europeiska kommissionen på rekommendation från Bangemannrapporten fram en åtgärdsplan kallad ÓEuropas väg in i informationssamhälletó. I första hand föreslogs åtgärder för att skapa tekniska, rättsliga och politiska normer och ramar för informationssamhället. Den eftersträvade regleringsfriheten skall stimulera det privata näringslivet till investeringar inom en av Europas viktigaste marknader: European Information Technology Observatory utgår från en årlig tillväxttakt i Europa på över 8 % för informations- och kommunikationsprodukter. Världshandelsvolymen överskrider redan ett värde av 1 miljard ecu. För att främja utbyggnaden av en europeisk multimediaindustri avsattes inom det fjärde ramprogrammet stöd på omkring 3,6 miljarder ecu för forskning och teknisk utveckling (bl.a. Esprit, Acts, Telematik) under åren Dessa medel fördelas mellan tio initiativ relaterade till områdena distansarbete, distansinlärning, forskningsnätverk, telematik, transport, flygsäkerhet, hälsa, offentliga uppdrag och förvaltning samt nätverk för privathushåll. Media II tjänar som stöd för den audiovisuella industrin ( > media). Utvecklingen av multimediaprodukter genom små och nya företag främjas av det år 1996 fastställda programmet Info Eftersom telekommunikationsmarknaderna i Europa kommer att liberaliseras fram till år 1998, har EU dessutom ansvaret för att säkerställa en rättvis marknadsorganisation för kommunikationstjänster inom ramen för konkurrenspolitiken. Olika instanser stödjer kommissionen i dess överväganden om informationssamhället: Det år 1995 bildade Information Society Project Office utgör ett socialt centrum för idéer och kontakter. Forum för informationssamhället som samlar över 100 företrädare för olika intressegrupper, utvärderar EU:s åtgärder och formulerar strategiska alternativ. En expertgrupp har fått i uppdrag att speciellt överväga vissa konsekvenser av de nya teknikerna och att komma med förslag till hur dessa skulle kunna bemötas. En med rättsexperter från medlemsstaterna tillsatt juridisk rådgivande grupp skall analysera juridiska frågor i samband med den digitala tidsåldern - med tanke på den hotade upphovsrätten. Impulser därifrån har redan utmynnat i olika grönböcker, som är vägledande för diskussionen om sociala, ekonomiska och rättsliga utmaningar i informationssamhället. Den enskilda människan sattes därvid år 1996 i centrum genom grönboken ÓLeva och arbeta i informationssamhälletó.

125 För att slutligen ge informationssamhället det nödvändiga globala perspektivet tog EU 1995 initiativ till en sammankomst med G7-staterna i Bryssel och 1996 till konferensen ÓInformationssamhälle och utvecklingó i Sydafrika. Därutöver sammanträdde man 1996 i Rom med stater från Medelhavsområdet, och i Prag en andra gång med företrädare för de stater som genomgår strukturförändringar i Central- och Östeuropa, för att utarbeta tväreuropeiska strategier och strategier grannländer emellan. Under de närmaste åren kommer det att bli nödvändigt att i samarbete ge de vid dessa tillfällen formulerade förklaringarna till stöd för sund konkurrens, främjande av privata investeringar och öppen tillgång till näten ett konkret innehåll. Vissa utmaningar t.ex. beträffande uppbyggnaden av en global informationsinfrastruktur kommer därvid att kräva särskilda ansträngningar. EUROPA FRÅN A TILL Ö 125 Patrick Meyer

126 126 Den inre marknaden Fördragsgrund: Artikel 2 i EG-fördraget (upprättandet av en gemensam marknad), artikel 3 a i EG-fördraget (avveckling av tullar, kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan), artikel 3 c i EG-fördraget (undanröjande av hinder för fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital), artikel 7a-c i EGfördraget (upprättande av den inre marknaden 1992, bestämmelser om förfaranden och undantag), artikel 3 d och artikel 100c i EG-fördraget (personers inresa till och rörlighet på den inre marknaden, enhetliga viseringsregler), artikel 8a i EG-fördraget (unionsmedborgarnas fria val av uppehållsort). Även om den ÓofficiellaÓ tidpunkten för förverkligandet av den inre marknaden, dvs. den 31 december 1992, passerats för länge sedan, är detta inte ett avslutat kapitel i den europeiska integrationens historia. Det rör sig fastmer om en fortlöpande process som går ut på att förverkliga de s.k. fyra friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) på den gemensamma inre marknaden. Efter upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) gjordes först betydande framsteg i fråga om Ónegativ integrationó, dvs. avskaffandet av tullar och kvantitativa restriktioner. Däremot har det gått långsammare att uppnå fri rörlighet för varor inom ramen för en gemensam marknad och att säkerställa de fyra friheterna. Den fria rörligheten för varor har t.ex. ofta hindrats av nationella bestämmelser på konsument-, hälso- och miljöskyddsområdena, som endast till en mycket ringa del kunnat harmoniseras genom det förfarande för tillnärmning av lagstiftningen (artikel 100), som ursprungligen krävde enhällighet. Skillnader i fråga om yrkesutbildningsbevis inskränkte fortfarande den fria rörligheten för personer, olika kontrollbestämmelser och andra bestämmelser utgjorde ett hinder för att kunna tillhandahålla tjänster över gränserna, och begränsningar av den fria rörligheten för kapitalet snedvred investeringarna. Kommissionens vitbok När integrationssträvandena föreföll ha avstannat, och som en reaktion på att konkurrenssituationen i förhållande till Japan och USA var eller befarades vara till Europas nackdel, gav > Europeiska kommissionen i juni 1985 ut sin vitbok om fullbordande av den inre marknaden. Denna var ett detaljerat och exakt program med noggranna tidsangivelser för 270 åtgärder vilka ansågs väsentliga för att fullborda den inre marknaden. Vitboken är uppdelad i tre huvudkapitel:

127 avskaffande av fysiska, tekniska och skattemässiga (indirekta skatter) handelshinder, varvid merparten av de åtgärder som krävdes avsåg tekniska handelshinder. I förslagen ingick emellertid inte de områden som togs upp i Maastricht och som är nära förknippade med den inre marknaden, t.ex. Ódet sociala EuropaÓ, konvergens av den ekonomiska och monetära politiken och harmoniseringen av de direkta skatterna. EUROPA FRÅN A TILL Ö 127 Majoritetsbeslut Att påskynda lagstiftningsförfarandet var också av central betydelse för det konkreta förverkligandet av den inre marknaden. Enligt artikel 100a i EG-fördraget skall _ Europeiska unionens råd med kvalificerad majoritet besluta om flertalet rättsakter som rör den inre marknaden. Ofta räcker det med risken att bli nedröstad för att enskilda medlemsstater skall visa sig mer kompromissvilliga. Några av de viktigaste områdena för förverkligandet av den inre marknaden, t.ex. vissa aspekter på den fria rörligheten och framför allt harmoniseringen av skatterna är dock uttryckligen undantagna och kräver fortfarande enhälliga beslut. Genom de nya formerna för > beslutsfattande, ÓsamarbetsförfarandetÓ (artikel 189c i EG-fördraget) och ÓmedbeslutandeförfarandetÓ (artikel 189b i EGfördraget), har > Europaparlamentets roll i > Europeiska unionens lagstiftningsarbete avsevärt förstärkts. Parlamentet kan nu med absolut majoritet av sina ledamöter avvisa en gemensam ståndpunkt som antagits av rådet med kvalificerad majoritet. I det fallet kan rådet inte sätta sig över parlamentets avslag (189b i EG-fördraget) eller endast göra detta genom ett enhälligt beslut (189c i EG-fördraget). På så sätt avslog t.ex. parlamentet i mars 1995 direktivet om patentskydd för biotekniska uppfinningar, trots enighet i förlikningskommittén, utan att rådet kunde motsätta sig det. Kostnader och vinster Den inre marknaden är beroende av kedjeeffekter på flera nivåer för att kunna fungera. Ett avskaffande av gränskontroller och -formaliteter leder t.ex. till omedelbara kostnadsbesparingar för företagen. Själva storleken på den inre marknaden medför stordriftsfördelar. Den ökade konkurrensen mellan företagen i EU leder till rationaliseringar och en större specialisering, vilket ökar EU:s konkurrenskraft i förhållande till tredje land. Kommissionen lade 1996 fram 39 delstudier som underlag för en omfattande utvärderingsrapport om den inre marknadens effekter och för beslut om en Óny dagordning för den inre marknadenó. Men redan i vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning från 1993 redovisades vissa delresultat. Förverkligandet av den inre marknaden har bl.a. lett till att 9 miljoner nya arbetstillfällen skapats mellan 1986 och 1990, att BNP årligen ökat med en halv procentenhet mer än den annars skulle ha gjort och att handeln på de dittills ÓskyddadeÓ sektorerna fördubblats. Problemet med dessa beräkningar är dels att det är omöjligt att hänföra de angivna siffrorna till en enda faktor, Óförverkligandet av den inre marknadenó, dels att man också, utöver de nämnda

128 128 övergripande följderna av den inre marknaden, måste bedöma de regionala fördelningeffekterna, de ekologiska följdkostnaderna och de sociala konsekvenserna. Därför spelar politiken på angränsande områden och de stora belopp som ställs till förfogande för strukturfonderna och Sammanhållningsfonden en avgörande roll när det gäller att kompensera eller åtminstone lindra de negativa effekterna av den inre marknaden. Men inte bara finansiella överföringar utan också det successiva ikraftträdandet av direktiv och införandet av undantagsbestämmelser är viktiga för att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Strategier I programmet för den inre marknaden används två kompletterande strategier för att skapa en stor gemensam marknad. Den ena strategin innebär att man avstår från en ÓinstitutionellÓ harmonisering genom att begränsa tillnärmningen av EUrätten till ett minimum av grundläggande säkerhetsföreskrifter om skydd av folkhälsan, miljön och konsumenterna - områden som hittills oftast tillhört medlemsstaternas befogenheter. Den andra strategin innebär att man tillämpar en ÓfunktionellÓ harmonisering genom att tillgripa principen om Óömsesidigt erkännandeó, som vid flera tillfällen fastställts av > Europeiska gemenskapernas domstol. Sedan slutet av övergångstiden har det på de områden som inte regleras av gemenskapen funnits en intressekonflikt mellan å ena sidan de beslutsbefogenheter som medlemsstaterna fortfarande har och å den andra kravet på fri rörlighet för varor. Även om artikel 30 i EG-fördraget redan tidigare förbjöd medlemsstaterna att anta Óbestämmelser som kan förhindra, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, handeln inom gemenskapenó (domstolens dom i Dassonville-målet 1974), kan dock sådana åtgärder vara tillåtna som grundas på hänsyn till folkhälso- och konsumentskydd, allmän moral, allmän ordning och allmän säkerhet eller miljön. Att tillgripa artikel 36 i EG-fördraget, och därmed bibehålla en nationell föreskrift som kan begränsa handeln, är dock möjligt endast om dessa åtgärder inte innebär diskriminering, är nödvändiga och väl avvägda och medför så små ingrepp som möjligt. Ömsesidigt erkännande Handeln mellan medlemsstaterna begränsas ofta av hinder som utges för att vara säkerhetsföreskrifter. I tvisten om importen av den franska likören Cassis de Dijon fann t.ex domstolen att importförbudet var en överdriven åtgärd för att uppnå det avsedda syftet (konsumentskydd), och den fastslog att ett tydligt angivande av alkoholhalten på etiketterna var tillräckligt. Med denna dom blev principen om ömsesidigt erkännande vägledande för förverkligandet av den inre marknaden inte bara på varuområdet. Principen gäller också för varor från tredje land när de väl släppts ut på marknaden i en medlemsstat. Domstolen har bekräftat domen i Cassis de Dijon-målet i flera senare mål, t.ex avseende renhetskrav för öl, mjölkprodukter, korv och pasta av durumvete. Den har dock inte alltid prioriterat

129 varornas fria rörlighet utan vid några tillfällen åberopat tvingande krav (t.ex. returglasdomen). EUROPA FRÅN A TILL Ö 129 I de fall då principen om ömsesidigt erkännande inte kan tillämpas spelar den nya metod för teknisk harmonisering och standardisering som kommissionen införde 1985 en avgörande roll. Enligt den antar rådet endast direktiv med grundläggande, relativt allmänna säkerhetskrav avsedda att skydda folkhälsan, miljön och konsumenterna, medan de tekniska detaljerna regleras genom Europeisk standard ( > konsumentpolitik). Europeisk standard De båda europeiska standardiseringsorganen, CEN för allmän standardisering och Cenelec för standardisering inom elområdet, består av representanter för de nationella standardiseringsorganen. De fattar liksom rådet beslut med kvalificerad majoritet och är, på samma sätt som medlemsstaterna i EG:s lagstiftningsförfarande, skyldiga att dra in nationella standarder som inte är förenliga med Europeisk standard. Enligt Óden nya metodenó utgår man från att en produkt som framställts enligt Europeisk standard motsvarar de grundläggande säkerhetskrav som tvingande fastställts i direktivet. En tillverkare behöver visserligen inte följa Europeisk standard men i så fall blir bevisbördan omvänd, och han måste kunna bevisa att hans produkt är säker. De standarder som CEN och Cenelec fastställer är alltså - liksom de nationella standarderna - frivilliga och inte rättsligt bindande. Nästan 300 tekniska kommittéer arbetar för närvarande med standardiseringsprojekt. För att förhindra att nya handelshinder uppstår och för att främja principen om ömsesidigt erkännande har medlemsstaterna enligt direktiv 83/189, som kompletterats flera gånger, åtagit sig att i förväg underrätta kommissionen om alla förslag till tekniska föreskrifter och standarder. Arbetet att förverkliga den inre marknaden Beslut har fattats om alla lagförslag utom elva i kommissionens vitbok, dvs. sammanlagt 259 åtgärder i form av 275 rättsakter. Samtidigt som man framgångsrikt avskaffat de tekniska handelshindren och uppnått åtminstone en tillfredsställande övergångslösning på problemet med skatterna, har man fortfarande svårigheter när det gäller att helt undanröja de fysiska handelshindren. Till framgångarna på de viktigaste områdena av den inre marknaden räknas utöver de redan nämnda direktiven enligt Óden nya metodenó, liberaliseringen av kapitalrörelserna, anbudsförfarandet vid offentlig upphandling av bygg- och anläggningskontrakt (8 % av EU:s BNP) och utvidgningen av EU-lagstiftningen till hittills undantagna sektorer (energi, vatten, transport och telekommunikation), liberaliseringen av de finansiella tjänsterna (t.ex. bank och försäkring) och transporttjänsterna (vägcabotage och lufttransport), det ömsesidiga erkännandet av utbildningsbevis på högskole- och yrkesutbildningsområdet, det länge emotsedda införandet av ett europeiskt typgodkännande av motorfordon och

130 130 upprättandet av Europeiska byrån för utvärdering av läkemedel i London och Europeiska varumärkesbyrån i Alicante. Provisorisk lösning av skattefrågorna Vitbokens metod att avskaffa skattehinder på den inre marknaden visade sig vara politiskt icke genomförbar på medellång sikt. Den innebar att såväl skatteuttag som avdrag för ingående moms i samband med internationella transaktioner skulle ske i ursprungslandet i stället för i destinationslandet, att marginaler skulle fastställas för nationella skattesatser och att skatteinkomsterna fortsättningsvis skulle fördelas enligt destinationsprincipen genom ett clearingsystem. För att göra det möjligt att ändå avskaffa gränskontrollerna enligt tidsplanen infördes vissa väl fungerande övergångsåtgärder för tiden fram till slutet av Enligt dessa åtgärder skulle ursprungsprincipen tillämpas för privatinköp över gränserna (med undantag av bilar), medan företagens gränsöverskridande handel även fortsättningsvis skulle beskattas i destinationslandet på grundval av exportörens och importörens leveransförteckningar. Också när det gäller särskilda punktskatter fortsätter destinationsprincipen att gälla. Minimisatserna för de olika punktskatterna och momsen har fastställts till 15 % som normalsats och 5 % som reducerad sats. Fysiska handelshinder: den sista barriären Stora framsteg har gjorts när det gäller att avskaffa de fysiska hindren för den fria rörligheten för varor. Transitanvisningen och det administrativa enhetsdokumentet har avskaffats, ett nytt system har införts för insamling av statistiska uppgifter om handeln inom gemenskapen, veterinärkontrollerna och kontrollerna av motorfordon vid gränserna har ersatts med kontroller på produktionsstället respektive inne i landet och frågan om de indirekta skatterna har tills vidare lösts. Men de för avskaffandet av personkontrollen politiskt viktiga frågorna om kampen mot terrorism, narkotikahandel och andra former av brottslighet liksom invandrings- och asylpolitiken har bara delvis lösts, även om Dublin- och Europolöverenskommelserna ( > Europol) är positiva tecken. Detsamma gäller den fria rörligheten för personer som infördes i mars 1995 inom Schengenstaterna och som är högst påtaglig för vanliga människor, även om den genomförts utanför ramen för EU:s rättssystem. För att en gång för alla undanröja de återstående problemen lade kommissionen i juli 1995 fram tre förslag till direktiv om förverkligandet av den fria rörligheten för personer. Införandet av den allmänna rätten till bosättning, oberoende av förvärvsverksamhet, för studenter, pensionärer och icke yrkesverksamma och unionsmedborgarnas rätt att fritt uppehålla sig var de vill (artikel 8a i EGfördraget) är däremot av betydelse framför allt för > Medborgarnas Europa. Problem med genomförandet I och med att man uppnått och passerat slutdatumet för förverkligandet av den inre marknaden riktades uppmärksamheten i ökad utsträckning på problemen med genomförandet och förvaltningen av denna. Gemenskapens åtgärder, i de flesta

131 fall direktiv, måste inom angivna tidsfrister och på ett innehållsmässigt korrekt sätt införlivas med och tillämpas i den nationella lagstiftningen. I genomsnitt har medlemsstaterna införlivat 92,9 % av lagstiftningen. Danmark och Nederländerna leder ligan med 99,1 %, följda av Förenade kungariket, Sverige och Luxemburg, medan Österrike, Finland, Italien och Tyskland intar bottenplatserna. Men en rent kvantitativ bedömning blir missvisande, eftersom den inte tar hänsyn till bristerna vid genomförandet och till att kommissionen som skall övervaka detta inte har varit särskilt aktiv. EUROPA FRÅN A TILL Ö 131 Medlemsstaternas införlivande av besluten om den inre marknaden (Situationen: ) Anmälda åtgärder NL 217 DK 215 UK 210 S 208 L 207 E 204 IRL 204 P 200 F 202 EL 194 B 198 D 196 I 196 FI 191 A 181 I procent Ej tillämpliga Undantag Ej anmälda åtgärder Införlivande delvis Överträdelse av fördraget genomotillräckligt införlivande 99,1 99,1 95,9 95,5 95, ,1 94,1 92,2 91,3 90,4 90,4 90,4 87,7 83, åtgärder är i kraft/219 kräver nationellt införlivande Källa: Kommissionen Slutsatser Faran med att skapa ett Óbefäst EuropaÓ, som man i tredje land ofta gav uttryck åt i början av programmet om den inre marknaden, har i stort sett visat sig överdriven. Upprättandet av den inre marknaden har i stället lett till att de ännu förekommande luckorna i den gemensamma handelspolitiken har fyllts ut, eftersom medlemsstaterna efter det att gränskontrollerna avskaffats inte längre kan åberopa sig på skyddsklausulen i artikel 115 i EG-fördraget. Den sista luckan av detta slag fylldes ut i och med införandet av den kontroversiella marknadsordningen för bananer. Redan före Maastricht stod det klart att den inre marknaden inte bara var ett mål i sig, utan ett medel att gå vidare. Men det är först i och med att den inre

132 132 marknaden blivit trovärdig som vägen öppnat sig för ytterligare integrationsåtgärder och upprättandet av en > ekonomisk och monetär union. Kristin Schreiber

133 Jordbrukspolitik EUROPA FRÅN A TILL Ö 133 Fördragsgrund: Artiklarna i EG-fördraget. Syften: Att höja produktiviteten inom jordbrukssektorn och på så sätt tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, att stabilisera marknaderna, att trygga försörjningen och tillförsäkra konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser. Instrument: Gemensamma marknadsordningar med starkt prisskydd genom intervention på den inhemska marknaden, importavgifter och (för mjölk och socker) produktionsgränser, förbättring av produktionsvillkoren genom stöd till jordbruk och åtgärder för flera jordbruk, förbättring av marknadsstukturen, bidrag för att kompensera naturbetingade nackdelar, särskilda program för mindre gynnade områden och Medelhavsområdet. Budget 1996: miljoner ecu (ca 48 % av EG:s totala budget) anslogs för jordbrukssektorn (utom fiskesektorn). I enlighet med artikel 38 i EEG-fördraget (sedan 1993 EG-fördraget) omfattar den gemensamma marknaden även jordbruk och handel med jordbruksprodukter. I artikel 39 anges målen för den gemensamma jordbrukspolitiken (se ovan), och i artikel 40 föreskrivs den gradvisa utvecklingen av en gemensam jordbrukspolitik och flera alternativ ges till organisering av jordbruks-marknaderna, av vilka endast införandet av gemensamma marknadsordningar visat sig vara praktiskt genomförbart. Följaktligen har jordbrukspolitiken och jordbruksmarknaden en särställning i EG, som förblivit oförändrad genom Maastrichtfördraget. På grund av de många regleringarna inom detta område, avser merparten av gemenskapens lagstiftning jordbruksmarknaden. Höga kostnader och olika nationella intressen har gång på gång gjort jordbrukspolitiken till ett krisområde. Försöket att säkerställa en rimlig levnadsstandard inom jordbruket genom att först och främst ge stöd till gemenskapspriserna så att dessa ligger över världsmarknadspriserna har lett till att gemenskapen internationellt anklagats för protektionism, och till ett ökande överskott. Trots stigande offentliga kostnader har målet att garantera jordbrukarnas inkomster inte uppnåtts. Marknads- och prispolitik Genom jordbruksmarknadsordningarna som är navet för marknads- och prispolitiken, avgränsas gemenskapens inre marknad från världsmarknaden. Detta sker mestadels genom avgifter, t.ex. skatter som motsvarar skillnaden mellan det

134 134 lägre världsmarknadspriset och ett tröskelpris som sätts så att importerade varor inte kan erbjudas till lägre priser än det riktpris eller målpris som fastställts för gemenskapens inre marknad. Vid export utbetalas bidrag som beräknas på samma sätt. > Rådet fastställer årligen alla priser som tillämpas för gemenskapens jordbrukspolitik. Kostnader som är förbundna med prisstöd betalas av garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket. Procentuell andel förvärvsarbetande inom jordbruket Män och kvinnor 21 20, ,0 11,5 9 9,3 7,5 7,3 7, ,3 2,7 4,4 3,2 4,9 3,9 3,8 3,3 2,1 0 EUR 15 B DK D EL E F IRL I L NL A P FIN S UK

135 I stort sett kan de 21 marknadsordningarna indelas efter tre organisationsprinciper enligt följande: EUROPA FRÅN A TILL Ö Marknadsordningar med prisstöd. För omkring 70 % av alla jordbruksprodukter ger marknadsordningar en marknads- och prisgaranti, samt yttre skydd. Detta täcker de viktigaste spannmålen, socker, mejeriprodukter, kött, vissa typer av frukt och grönsaker samt bordsvin. Varor som inte kan säljas till ett angivet pris, interventionspriset, köps upp av statliga interventionsorgan. Interventionsmekanismen har luckrats upp inom flera marknadsordningar på så sätt att agenturerna endast intervenerar när marknadspriset underskrider vissa tröskelpriser, och hela interventionspriset betalas inte längre. Marknadsordningar för mjölk och socker har dessutom fortfarande kvoteringsregler, dvs. prisstöd ges endast för de produktionskvantiteter som fastställts för varje enskilt jordbruk. 2. Marknadsordningar med gemensamt yttre skydd. Omkring en fjärdedel av alla jordbruksprodukter skyddas endast mot konkurrens från tredje land, utan någon prisgaranti för _ den inre marknaden. Denna grupp inbegriper ägg, fjäderfäkött, vissa typer av frukt och grönsaker (såvida de inte tillhör grupp 1), prydnadsväxter och andra slag av vin än bordsvin. I regel ges yttre skydd genom tullar. Om anbudspriserna underskrider vissa tröskelpriser fastställs en tilläggsavgift. 3. Marknadsordningar med direkt stöd. Före reformen av den gemensamma jorbrukspolitiken skilde man mellan tilläggsstöd och fast stöd. Det första skulle säkerställa en adekvat inkomst utan att konsumentpriserna höjdes. Oljeväxter och baljväxter importeras tullfritt. Före reformen fick bearbetningsföretagen stöd för den mängd som köptes från gemenskapens produktion, och alltsedan reformen är det producenterna som får detta stöd. För oliver, tobak och durumvete får producenterna stöd som tillägg till de marknadspriser som får stöd genom yttre skydd och interventionsåtgärder. Fast stöd ges för produkter som produceras i gemenskapen i endast små mängder. Dessa inbegriper spånadslin och hampa, bomull, silkesmaskar, humle, spannmål och torrfoder. Ett allvarligt problem uppstår vid olika utveckling av valutakurserna. Eftersom marknadsordningsspriserna fastställs i ecu, måste de sänkas i de nationella valutorna vid revalvering och höjas vid devalvering. För att undvika olägenheter vid sådana kraftiga förändringar, används andra omräkningskurser (grön paritet) inom marknadsordningarna för jordbruk än i fråga om centralkurserna. I länder som devalverar ligger de under centralkurserna och i länder som revalverar ligger de över. Följden av detta blev att det i länder som revalverat infördes avgifter på import och att bidrag utbetalades vid export. I länder som devalverat infördes avgifter på export och bidrag utbetalades vid import. Med upprättandet av den inre marknaden år 1993 blev avgifter och bidrag vid gränsen en omöjlighet. Nya monetära avvikelser (skillnader mellan jordbruksväxelkurser och representativa

136 136 kurser) skulle byggas upp efter en fastställd plan, varvid ändringar i båda riktningarna skulle vara möjliga vid flytande kurser medan prishöjningar i fråga om kurser med fasta marginaler skulle vara möjliga endast i länder med svag valuta. Efter beslutet den 2 augusti 1993 att utöka marginalerna till 15 % inom > Europeiska monetära systemet, infördes regeln att monetära avvikelser mellan två länder inte skulle få överskrida 5 procentenheter. Det land som har en positiv avvikelse kan avvakta och behöver inte reducera avvikelsen förrän de negativa avvikelserna helt har reducerats. Jordbruksstrukturpolitik Genom riktlinjerna för strukturpolitiken från år 1972 infördes för första gången ett gemenskapsprogram för jordbruksstrukturpolitiken, vars viktigaste mål var att inskränka kapitalstödet till utvecklingsbara områden. Det utvidgades år 1975 genom riktlinjer för jordbruk i bergsområden och i vissa mindre gynnade områden med målet att upprätthålla jordbruksdriften även under ogynnsamma förhållanden. Alla dessa åtgärder infördes år 1985 i rådets förordning om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet (effektivitetsförordningen). Gemenskapen bidrar till finansieringen med olika procentsatser som är högre i inkomstsvaga länder än i inkomststarka. Bidraget kommer från utvecklingssektionen i EUGFJ. Inom ramen för 1988 års reform av strukturfonderna samordnades användningen av resurser från EUGFJ med dem från Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska socialfonden för mål 1 (ekonomisk utveckling i regioner med eftersatt utveckling) och mål 5b (utveckling och anpassning av landsbygdsområden). Mål 5a (anpassning av produktion och förädlingsstrukturer inom jordbruk och fiske) utgör i stor utsträckning fortsättning på jordbruksstrukturpolitiken inom ramen för effektivitetsförordningen. Det finansieras enbart genom utvecklingssektionen i EUGFJ och är inte knutet till en speciell region. En särskild områdesbegränsning gjordes för mål 5b, som täcker stora områden i Frankrike, Förenade kungariket och Tyskland. Av de resurser som blev tillgängliga för utveckling, vilka fördubblades mellan åren 1989 och 1993 till totalt 60 miljarder ecu, anslogs 3,4 miljarder ecu till mål 5a och 2,8 miljarder ecu till mål 5b. Före slutet av stödperioden antog rådet en tilläggsordning för åren , med en ytterligare fördubbling av resurserna för planlagda åtgärder inom strukturpolitiken. De resurser som finns tillgängliga för mål 5b ökades med 40 % och de stödberättigade regionerna växte avsevärt. Reform av den gemensamma jordbrukspolitiken Ökande finansiell belastning på grund av tekniska framsteg och obegränsade marknadsgarantier tvingade fram en ändring av tillvägagångssättet. Som ett första steg infördes år 1984 de första arrangemangen för garanterade kvantiteter i fråga om mjölk. För övriga produkter höjdes marknadsorganisationspriserna inte alls längre eller endast något, och interventionssystemet luckrades upp.

137 På grundval av ett beslut av > Europeiska rådet i februari 1988 vid det särskilda mötet i Bryssel infördes stabilisatorer för spannmål, oljeväxter och proteingrödor, vilket framkallade en automatisk sänkning av interventionspriset när de fasta garantimängderna överskreds. Alla medlemsstater var tvungna att lägga fram ett program för uttag av arealer från livsmedelsproduktion. Detta var dock endast delvis framgångsrikt. Detsamma gäller ett förtidspensioneringsprogram som medlemsstaterna har kunnat erbjuda sedan år 1988, varvid deltagande jordbrukare som är 55 år eller äldre kan få förtidspension, om de avstår från marknadsproduktion under minst fem år eller om de säljer sin mark till andra expanderande gårdar. EUROPA FRÅN A TILL Ö 137 För att förhindra nya oändliga jordbruksutgifter infördes år 1988 genom den s.k. jordbruksriktlinjen ett tak för de obligatoriska utgifterna för garantisektionen i EUGFJ. Med 27,5 miljarder ecu som utgångspunkt kan dessa utgifter öka med 74 % av tillväxttakten för gemenskapens bruttonationalprodukt. En huvudpunkt i 1992 års antagna reform är minskning av prisstöd, vars effekt på jordbruksinkomsterna i stor utsträckning skall utjämnas genom direkta betalningar. Mellan 1993/94 och 1995/96 sänktes interventionspriset för spannmål stegvis med 33 %. I gengäld får producenterna stöd, som stiger proportionellt med prissänkningen till 207 ecu/ha (genomsnitt i EU), med undantag av små producenter, dock endast om de tar ut en del av sin mark som tidigare odlades med spannmål och oljeväxter från livsmedelsproduktion. Om så sker utgår ett bidrag på 262 ecu/ha. För oljeväxter får producenten endast världsmarknadspriset samt ett bidrag på i genomsnitt 384 ecu/ha. För nötkött sänktes interventionspriset med 15 % under tre år. För de första 90 kreaturen per jordbruk betalades ett bidrag på 180 ecu per djur. Inom ramen för de angränsande åtgärderna uppmuntras extensifiering och produktionsprocesser som särskilt skyddar miljön och naturresurserna. Uttag av jordbruksmark från livsmedelsproduktion i syfte att skydda miljön kan stödjas under en period av 20 år. Genom att höja gemenskapens medfinansieringsstöd har man gjort det mer attraktivt att främja nyplantering av skog. Avslutning av Uruguayrundan inom GATT-samarbetet Efter sju års förhandlingar slöts Uruguayrundans Allmänna tull- och handelsavtal den 15 december 1993 och trädde i kraft den 1 juli Vid förhandlingarna framkom det att jordbruket var en synnerligen svår sektor, särskilt på grund av intressemotsättningar mellan EU och USA. Lösningen kom i november 1992 med Blair House-avtalet, som införlivades i slutakten med smärre ändringar. Huvudpunkterna var: a) Marknadsstödet minskas med 20 % med åren som grund för beräkningen, med beaktande av minskningar som gjorts sedan Kompensationsbetalningar från EU inom ramen för reformen av den

138 138 gemensamma jordbrukspolitiken berörs inte av denna minskning. b) Alla yttre skyddsåtgärder skall omvandlas till tullavgifter och de skall senast år 2000 ha minskats med 36 % i genomsnitt, dock minst 15 % per produkt. c) Utgifter för exportbidrag skall minskas med 36 % med åren som grund senast år 2000, och de kvantiteter som exporteras med bidrag skall minskas med 21 %. Under övergångsperioden kan alternativt väljas ut som basperiod. d) Från och med 1995 måste det finnas en minsta marknadsandel på 3 % för inhemsk konsumtion med åren som grund, som skall ökas till 5 % av den inhemska konsumtionen senast år Berörda tullminskningar måste genomföras med utgångspunkt från minsta marknadsandel. e) EU åtar sig att införa en basareal på miljoner ha för oljeväxter (odlingsareal ), av vilken samma procentsats som för spanmål, dock minst 10 %, måste tas ut från livsmedelsproduktion. f) Om EU:s import av spannmålssubstitut stiger till mer än 19,2 miljoner ton och import av foder till mer än 40,5 miljoner ton (import för åren ) måste förhandlingar öppnas mellan EU och USA. Resultaten av Uruguayrundan kommer att leda till extensiva restriktioner inom vissa marknader (socker, nötkött, ost) som går längre än reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Utvidgning av gemenskapen Vid anslutningsförhandlingarna med Österrike, Sverige, Finland och Norge, som avslutades den 1 april 1993, visade sig jordbrukssektorn vara ett särskilt svårt område på grund av att den får relativt starkt stöd i dessa länder, inte minst av regionalpolitiska skäl. Ett av huvudproblemen är att upprätthålla jordbruk i arktiska och subarktiska regioner i Skandinavien och i bergsområdena i Österrike efter anpassning till gemenskapens stödnivå. Dessa nya medlemsländers önskan om övergångsregler har inte uppfyllts, eftersom kompensation för anslutning och ytterligare handelsmekanismer skulle innebära gränskontroll och detta skulle vara oförenligt med principerna om den inre marknaden. Gemenskapen tillgodosåg den regionalpolitiska frågan genom omfattande kompensationsbetalningar. I Sverige och Finland identifieras de områden som är berättigade till stöd endast på grundval av befolkningstätheten (färre än 8 invånare per km2). För att jordbruket skall kunna anpassas till villkoren i den gemensamma jordbrukspolitiken erbjuder gemenskapen de nya medlemmarna kompensationsbetalningar på 2,97 miljarder ecu under perioden För strukturkostnader till och med 1999 fastställdes en budgetram på totalt 8,89 miljarder ecu.

139 Slutsatser EU måste anpassa vissa delar av sin jordbrukspolitik till de nya villkoren i GATTavtalet. I det långa loppet kommer frågan att uppstå om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken har lett till definitiv stabilitet. Eftersom det kan förväntas att tekniska framsteg även i framtiden kommer att äga rum, kommer produktionen att fortsätta att växa och GATT-besluten kommer även att få en begränsad verkan, vilket inte är fallet i dag. Gemenskapen kommer då återigen att stå inför problemet om den skall vidta kraftigare åtgärder för att begränsa produktionen eller tillåta prissänkningar. Frågan kommer med tiden även att bli alltmer aktuell med tiden efter det att införandet av kompensationsbetalningar har godtagits. Utrikespolitiskt måste den gemensamma jordbrukspolitiken ta sig an uppgiften att integrera länderna i Central- och Östeuropa i Europeiska unionen ( > utvidgning). EUROPA FRÅN A TILL Ö 139 Winfried von Urff

140 140 Konkurrenspolitik Fördragsgrund: Artiklarna 4, 5, 65 och 66 i EKSG-fördraget, artiklarna 3 g, 5 och i EG-fördrage Syften: Att säkerställa ett ekonomiskt system som garanterar att konkurrensen inte snedvrids mellan likvärdiga aktörer på marknaden. Instrument: Förbud mot karteller och mot missbruk av dominerande ställning på marknaden, kontroll av företagskoncentrationer, kontroll av statligt stöd. Syftet med konkurrenspolitiken är att skapa och upprätthålla ett system som gör att konkurrensen inte snedvrids inom en ekonomisk region. Enligt liberal ekonomisk teori är konkurrenspolitikens syfte att säkerställa marknader med fullständig konkurrens och att förhindra uppkomsten av monopol och oligopol som kan bestämma priserna till konsumenternas nackdel. Endast i undantagsfall är monopol tillåtna för att garantera tillhandahållande av varor eller tjänster av betydande allmänt intresse. I Europa har det t.ex. funnits statliga monopol inom områden som transporter, posttjänster och telekommunikation. Genom fördragen har > Europeiska unionen till sitt förfogande ett brett urval av konkurrenspolitiska instrument för att förbjuda karteller inom den europeiska > inre marknaden, förbjuda missbruk av dominerande ställning på marknaden, säkerställa lika behandling av offentliga och privata företag, göra det möjligt att kontrollera företagskoncentrationer och övervaka nationella stödåtgärder. På grund av ekonomins globalisering möter Europeiska unionen dock i ökad utsträckning problem i fråga om att förena upprätthållandet av konkurrensen inom den europeiska inre marknaden med europeiska företags konkurrenskraft på världsmarknaden. Principer > Europeiska kommissionen ser som sin uppgift att bevaka konkurrensen både inom och utom Europeiska unionen. Dess interventionsbefogenheter inom dessa två områden varierar emellertid stort. I de tre kapitlen som innehåller artiklarna 85 94, avdelning V i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, regleras olika frågor och förfaranden inom konkurrenspolitiken. Enligt dessa bestämmelser skall kommissionen i princip intervenera inom de områden som omfattas av fördraget när statsstöd, överenskommelser mellan företag, sammanslagningar eller andra samarbetsformer kan äventyra konkurrensen. Artikel 85 och 86 i EG-fördraget förbjuder dels sådana konkurrensbegränsande avtal mellan företag som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, dels missbruk av en dominerande ställning på den gemensamma marknaden. Kommissionen kan när den av företag underrättats om avtal, efter klagomål eller på eget initiativ undersöka frågan och när det är nödvändigt fastställa rättsligt

141 bindande böter eller vite för konkurrensbegränsande beteende. Dessa två artiklar är av central betydelse för europeisk konkurrenspolitik, eftersom de direkt påverkar företagens beteende. Det totala antalet undersökta fall enligt artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget har ökat betydligt under de senaste 15 åren. Antalet undersökta fall under 1980 var t.ex. 299, men 1993 hade siffran stigit till 404. Artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget föreskriver också undantag. Om europeiska oligopol måste införas för att det skall vara möjligt att stå emot den intensifierade internationella konkurrensen kan kommissionen samtycka till sammanslutningar i enskilda fall. Vertikala avtal mellan företag kan också godkännas om de resulterar i ökad effektivitet genom tillträde till nya marknader. Sådana avtal får emellertid inte avse fastställande av priser eller dela upp marknader geografiskt. Sedan 1990 har artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget kompletterats med förordningen om kontroll av företagskoncentrationer (förvärvskontroll). I denna föreskrivs prövning av samgående av företag som är av betydelse inom hela gemenskapen. Detta medger aktivt ingripande i förväg vid ekonomiska koncentrationsprocesser, dvs. fusioner kan godkännas eller förbjudas på förhand. EUROPA FRÅN A TILL Ö 141 Av stor betydelse för konkurrenspolitiken är också statsstöd och bidrag som kan snedvrida konkurrensen. Artikel reglerar kommissionens förfarande för övervakning av stöd; en verksamhet som man har varit tvungen att avsevärt utöka sedan slutet av åttiotalet som en följd av att bidragen trappats upp. Kommissionen vägrar emellertid inte i princip att godkänna nationella stödprogram förutsatt att de uttryckligen syftar till att rätta till strukturella obalanser inom vissa produktionssektorer. Kommissionen har t.ex. samtyckt till olika program för omstrukturering av stålföretag som fått bidrag av Europeiska unionens medlemsstater, men har i gengäld krävt en avsevärd kapacitetsminskning för en sanering av denna sektor. Principen om kontroll av bidrag är att statsstödet måste ha en strukturell påverkan, vara slutligt till sin natur och vara till fördel för hela den berörda industrigrenen. Förutom övervakning av konkurrensen strävar Europeiska kommissionen efter en aktiv roll vid konkurrensreglering. Man tog t.ex initiativet till att införa konkurrens inom flera sektorer som dittills hade dominerats av få företag med en monopolställning. För sektorer som transporter, energi eller telekommunikation som är viktiga för europeiska företags konkurrenskraft följer Europeiska kommissionen en liberaliseringspolitik för att säkerställa att dessa sektorer öppnas för konkurrens i konsumenternas intresse. Kommissionen utfärdade t.ex. i april 1993 ett meddelande om tjänster inom telekommunikationssektorn, i vilket föreslogs en fullständig liberalisering till Syftet är att skapa förutsättningar för allomfattande tjänster till dess. Denna tidsfrist är avsedd att vara tillräcklig för att de berörda företagen, som hittills haft exklusiva rättigheter, skall kunna anpassa sig till de nya förhållandena.

142 142 Slutsatser Europa både eftersträvar och undviker konkurrens. Denna uppenbara paradox kännetecknar situationen inom Europeiska unionen, som står inför ett dilemma som beror på att den europeiska konkurrenspolitiken är verksam på skilda nivåer. Konkurrenspolitik inom Europeiska unionen gäller i första hand företag och stater inom unionen och tar i otillräcklig utsträckning hänsyn till den ekonomiska globaliseringen. I fråga om den inre marknaden har Europeiska unionen ett rättssystem för att effektivt bestraffa konkurrensbegränsande beteende. Sådana åtgärder har emellertid liten effekt i global skala. Åtgärder för att säkerställa konkurrens kan följaktligen öka konkurrensen inom den inre marknaden, men försvaga europeiska företags konkurrenskraft gentemot sina internationella konkurrenter. Ett internationellt system för att reglera konkurrensen finns ännu inte. Bildandet av oligopol eller monopol kan resultera i bristfälliga marknader på världsomfattande nivå och hindra fri konkurrens. För att förhindra sådana processer används industripolitik och handelspolitik som statliga regleringsmedel för att skydda hemmamarknaden mot aggressiv internationell konkurrens. Det finns en inbyggd konflikt mellan reglering av å ena sidan konkurrenspolitik och å andra sidan industri- och handelspolitik. Både industri- och handelspolitik syftar till att säkra optimala marknadsresultat, medan konkurrenspolitiken avser optimala marknadsprocesser. Denna konflikt och de olika ståndpunkterna hos unionens medlemsstater har resulterat i ett dödläge vad gäller regleringen, vilket hindrar Europa från att vidta konsekventa åtgärder riktade både mot den europeiska inre marknaden och mot världsmarknaden. Med hänsyn till internationella ekonomiska tendenser behöver Europa emellertid i ökad utsträckning en konkurrenspolitik som säkerställer både konkurrens på den europeiska inre marknaden och europeiska företags konkurrenskraft på världsmarknaden. För detta ändamål krävs särskilda ansträngningar på multilateral nivå inom sådana internationella ekonomiska organisationer som OECD, G7, GATT och WTO, Världsbanken eller Internationella monetära fonden för att rättsliga regler för internationell konkurrens skall kunna uppnås som säkerställer fri konkurrens mellan marknadsaktörerna. Jürgen Turek

143 Konsumentpolitik EUROPA FRÅN A TILL Ö 143 Fördragsgrund: Artiklarna 3 s och 129a i EG-fördraget. Syften: Att skydda konsumenternas rättigheter i fråga om säkerhet och hälsa, skadestånd, att skydda ekonomiska intressen, företräda konsumenterna, ge upplysning och utbildning. Instrument: Åtgärdsprogram och rättsakter. Budget 1996: Konsumentupplysning 8 miljoner ecu; konsumentrepresentation och konsumenternas tillgång till domstolsprövning: 6,15 miljoner ecu; kvalitetskontroll och produktövervakning: 5,9 miljoner ecu. Summa: 20,05 miljoner ecu. På den > inre marknaden i > Europeiska unionen (EU) erbjuds ett enormt sortiment av varor och tjänster. Trots att konsumentmarknaden växer är dess genomblickbarhet på tillbakagång. Konsumenterna på den europeiska marknaden har ofta svårt att behålla överblicken över hela det europeiska området. Det åligger EU att genom åtgärdsprogram och rättsakter harmonisera handelsvillkoren och produktkraven i hela unionen så att alla parter får en tillförlitlig grund för sina affärstransaktioner. I syfte att säkerställa en Óhög konsumentskyddsnivåó för unionsmedborgarna förankrades i Fördraget om Europeiska unionen, som trädde i kraft i november 1993, genom artiklarna 3 s och 129a i EG-fördraget den europeiska konsumentpolitiken för första gången som ett eget unionspolitiskt område. Konsumentskyddets utveckling I ingressen till Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen är ett av målen Óatt fortgående förbättra levnads- och arbetsvillkorenó för konsumenterna i medlemsstaterna. I artikel 2 i EEG-fördraget fastställdes Óen allt snabbare höjning av levnadsstandardenó som ett mål. Syftet med > jordbrukspolitiken (artikel 39 i EEG-fördraget) är också att tillförsäkra konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser. Och sist men inte minst förbjuder gemenskapens konkurrensregler (artikel 86 i EEG-fördraget) alla former av missbruk som är Ótill nackdel för konsumenternaó. Allteftersom den europeiska integrationen framskridit har nödvändigheten av en gemensam konsumentpolitik blivit alltmer uppenbar. År 1975 antog ministerrådet ( > Europeiska unionens råd) ÓEuropeiska ekonomiska gemenskapens preliminära

144 144 program för konsumentskydd och konsumentupplysningó. Tyngdpunkten i detta är skyddet av fem grundläggande rättigheter: 1. skydd av hälsa och säkerhet, 2. skydd av konsumenters ekonomiska intressen, 3. rätt till tillförlitliga upplysningar, 4. konsumenternas rätt till domstolsprövning och 5. konsumentrepresentation på gemenskapsnivå och nationell nivå. Ytterligare konsumentpolitikprogram antogs för åren , och De utgjorde i stort sett en bekräftelse av kriterierna och målen i den första handlingsplanen. Men trots fortskridande anpassning gick det till att börja med trögt för konsumentskyddet i Europa. Alltför ofta kolliderade de ambitiösa planerna med starka ekonomiska intressen. Konsumentskyddet tog ny fart i och med att Europeiska enhetsakten antogs I den nya artikeln 100a.3 i EEGfördraget föreskrevs det att man vid utvecklingen av den inre marknaden på områdena för hälsa, säkerhet samt miljö- och konsumentskydd skulle utgå från en Óhög skyddsnivåó. Sålunda stadfäste enhetsakten den konkreta rättsliga grunden för konsumentskydd i Europa. I Maastrichtfördraget kompletteras denna bestämmelse med Ósärskilda insatseró för att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen och ge god konsumentupplysning. Genomförande av konsumentskyddet Liksom tillväxten på den inre marknaden är genomförandet av konsumentskyddet något som sker gradvis. Genom att harmonisera normerna försökte > Europeiska kommissionen säkerställa en enhetlig skyddsnivå i gemenskapen samtidigt som den avskaffade handelshinder. Begränsningarna i konsumentpolitiken visade sig dock snart: näringslivets lobby var alltför stark medan konsumentskyddets rättsliga grund var alltför svag, och förfarandet för harmonisering av enskilda varor var mödosamt och tidskrävande. Diskussionerna om europeiska direktiv och förordningar drog ut i åratal på samma gång som kravet på att rådets beslut skulle antas enhälligt ofta ledde till dödläge. Med 1985 års vitbok om fullbordande av den inre marknaden antog kommissionen en Óny metodó för konsumentpolitiken. Sedan dess antar rådet direktiv för skydd av hälsa och säkerhet i klump för hela produktkategorier. Sålunda behöver de nationella rättsföreskrifterna inte längre på ett tidsödande sätt likriktas i detalj för varje enskild produkt. Experter vid de privata europeiska standardiseringsorganen CEN och Cenelec har befogenheter att utarbeta tekniska standarder för grundläggande säkerhetskrav för produkter. CEN-märkningen är en bekräftelse på och garanti för en enhetlig lägsta skyddsnivå. Generellt gäller sedan 1987 principen om ömsesidigt erkännande: vad som lagligen tillverkas och marknadsförs i en av medlemsstaterna får säljas i alla de andra. Detta stadfästes av > EG-domstolen i dess prejudicerande utslag i ÓCassis de DijonÓ-fallet. Förutom fördelen med ett större urval för konsumenten innebär denna princip dock även nackdelar. Varorna kan nämligen släppas ut på marknaden i hela Europa även om tillverkningsprocessen i de enskilda medlemsstaterna anses otillåten. För att skydda konsumenterna finns det därför

145 vissa begränsningar för den fria rörligheten för varor: de enskilda medlemsstaterna får anta strängare skyddsföreskrifter och i undantagsfall även förbjuda importen av bestämda produkter. Det måste finnas viktiga skäl för detta t.ex. hälsoskydd för konsumenterna eller ekonomiska intressen. Ett fullständigt utförselförbud för brittiskt nötkött bestämdes 1996 på grund av bovin spongiform encefalopati (BSE). Parallellt med detta har EU beslutat om en plan för begränsning och utrotning av sjukdomen. EUROPA FRÅN A TILL Ö 145 Vilken nytta har uppnåtts för konsumenterna? Genom ett europeiskt direktiv föreskrivs att alla livsmedel skall förses med innehållsdeklaration och hållbarhetsmärkning. Genom bindande förteckningar och renhetskriterier specificeras närmare vilka tillsatsmedel som är tillåtna och inte tillåtna i livsmedel. Enligt ett förslag till en förordning skall genmanipulerade produkter hädanefter omfattas av obligatorisk märkning om de bevisligen förändrats i kemiskt avseende. För konservering av livsmedel genom bestrålning gäller nationella bestämmelser. En unionsomfattande reglering saknas än så länge. I juli 1994 genomfördes den gränsöverskridande försäkringsmarknaden i EU. Varje försäkringsbolag som är godkänt i en av medlemsstaterna får marknadsföra sina försäkringar i alla andra medlemsstater. På grund av särdragen i medlemsstaternas nationella rättssystem har EU avstått från att försöka likrikta de olika bestämmelserna fullständigt. För kunderna innebär detta att situationen ofta blir komplicerad och förvirrande. Konsumentsammanslutningarna har därför ställt krav på en harmonisering av den grundläggande lagstiftningen om försäkringsavtal. Europeiska konsumentorganisationer har gång på gång gett impulser till konsumentskyddspolitiken. Ett centralt krav uppfylldes 1985 genom antagandet av direktivet om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister. I händelse av skada är det inte längre konsumenten som måste påvisa eventuella fel utan tillverkaren som måste bevisa att hans produkt är felfri. Om han inte kan det måste han betala skadestånd. Ett annat exempel är direktivet om hemförsäljning, genom vilket köparen får en ångervecka, dvs. en veckas betänketid innan avtalet blir juridiskt bindande. Försäljare i hela Europa är skyldiga att ge kunderna skriftlig information om denna rätt att säga upp avtal. Gemenskapen har också antagit många andra direktiv till förmån för konsumenterna, t.ex. direktiven om säkerheten vad gäller leksaker, kosmetiska produkter, textilvaror och byggprodukter samt om skydd vid postorderköp, vilseledande reklam och oskäliga villkor i konsumentavtal. Det finns också enhetliga regler för paketresor, konsumentkredit och flygresenärers rättigheter. För att hålla konsumenterna informerade om den överväldigande mängden av beslut, förordningar och direktiv som gäller vid handel i Europa har unionen upprättat europeiska konsumentrådgivningscenter. Dessa informationskontor ser det som sin uppgift att skydda medborgarna och ge dem råd om hur de skall undgå fällor när de är ute och handlar. De upplyser också om var och hur man gör de bästa köpen i Europa.

146 146 Genom datanätet Coline får konsumentinformationskontoren snabb, exakt och aktuell tillgång till gällande bestämmelser och föreskrifter i grannländerna. Slutsatser Genom Maastrichtfördraget fick konsumentskyddspolitiken ett uppsving, men mycket återstår att göra för att konsumenterna skall få ut så mycket som möjligt av den inre marknaden. Framförallt skiljer sig medvetenheten om konsumentfrågornas relevans mycket från det ena landet till det andra. Än idag varierar konsumentskyddets ställning i medlemsstaterna i både juridiskt och organisatoriskt hänseende. Medan det i Tyskland och Förenade kungariket finns ett tätt nät av lokala informationscentrum är rådfrågande konsumenter i t.ex. Grekland mindre välförsedda. Det finns en klar nord-sydlig skiljelinje i fråga om konsumentskydd. Åsiktsspridningen från dem som försvarar en liberal politik till förmån för industrin till dem som förespråkar sträng reglering är lika skiftande som Europeiska unionen i sig. Ralf Schmitt

147 Kultur EUROPA FRÅN A TILL Ö 147 Fördragsgrund: Artikel 128 i EG-fördraget, artikel 92.3 d i EG-fördraget. Syften: Att förbättra kunskapen om och sprida kultur och historia; bevara kulturarvet; icke-kommersiellt kulturutbyte; stödja konstnärligt och litterärt skapande; utveckling av en europeisk kulturindustri. Instrument: Kulturella aktiviteter och program, sysselsättnings- och socialpolitik. Budget 1995: 15,2 miljoner ecu, dvs. omkring 0,02 % av EU:s budget. Kulturpolitik i Europeiska unionen Innan Fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft fanns det ingen uttalad fördragsgrund för kulturella frågor och kulturpolitik inom ramen för Europeiska gemenskapen. Vissa medlemsstater hade konstitutionella eller politiska invändningar mot att den allmänna kulturpolitiken ÓinordnadesÓ under gemenskapspolitiken. Gemenskapens kulturella verksamheter baserades därför på enskilda beslut fattade av > Europeiska unionens råd. Sedan tillkomsten av Fördraget om Europeiska unionen utgör artikel 128 i EG-fördraget en fördragsgrund för kultur som ett verksamhetsområde, som dels kräver enhälliga beslut av rådet, dels samråd med den nyligen upprättade > Regionkommittén. Inom unionen bidrar alla institutioner till kulturella frågor och kulturpolitik. > Europeiska rådet står för de avgörande impulserna för att utveckla kulturella frågor. Allmänna aspekter på kulturpolitiken behandlas vid rådets möten där ministrarna i kultur- och utbildningsfrågor deltar. > Europeiska kommissionen ansvarar för beredandet och genomförandet av rådets beslut. Ansvaret för kulturverksamhet och kulturpolitik ligger idag på generaldirektorat X, som ansvarar för information, kommunikation, kultur och audiovisuella medier. Genom sina budgetbefogenheter utövar > Europaparlamentet inflytande på storleken hos de finansiella anslagen för kulturprogram. Det deltar även i beslutsförfarandet enligt artikel 189b i EG-fördraget. Unionen har i regel samma rättsliga möjligheter inom området för kulturfrågor som inom andra områden av gemenskapspolitiken. Harmonisering av nationella lagar eller andra författningar utesluts dock uttryckligen. Rådet begränsar sig till sådana beslut och avgöranden till vilka medlemsstaterna har förbundit sig politiskt snarare än rättsligt. Detta ger ändå kommissionen tillgång till viktiga verktyg med vars hjälp programmen kan genomföras.

148 148 Inom områdena > ekonomisk politik och > socialpolitik syftar EU:s kulturprogram till att förbättra både den ekonomiska och sociala situationen för personer inom kultursektorn och att utveckla en ÓkulturindustriÓ i Europa, ett mål som även knyter an till fullbordandet av den > inre marknaden. De viktigaste frågorna här avser nationella bidrag och skatt på kulturell verksamhet och kulturföremål, frågor om upphovsrätt och skydd av uppföranderätt, socialt skyddsnät för kulturproducenterna, främjande av audiovisuell industri ( > media) samt yrkes- och vidareutbildning inom kultursektorn. I artikel 128 i EG-fördraget fastställs de allmänna målen för kulturpolitiken såsom främjande och vid behov stöd och kompletterande av medlemsstaternas verksamheter inom följande områden: förbättring av kunskap om och spridning av de europeiska folkens kultur och historia; bevarande och skydd av det kulturarv som har europeisk betydelse; icke-kommersiellt kulturutbyte; konstnärligt och litterärt skapande, även inom den audiovisuella sektorn; samarbete med ickemedlemsstater och internationella organisationer, i synnerhet Europarådet. Visserligen sammanfaller ibland ämnena för EU:s kulturprogram med Europarådets arbete, men metoderna för att genomföra dem skiljer sig åt, särskilt med avseende på utveckling och finansiering av praktisk verksamhet. Det finns många exempel på detta, såsom konserter med ÓeuropeiskaÓ orkestrar (ungdoms-, barock- och jazzorkestrar); poesifestivaler och kulturella evenemang mestadels organiserade av arbetslösa artister inom ramen för programmet Kalejdoskop 2000; kompletterande yrkesutbildning för unga kulturproducenter; bevarande av kulturarvet (Rafaelprogrammet); utveckling av och utbildning i att använda konserveringstekniker; främjande av översättning av litterära verk genom Ariane-programmet, och verksamheter i Óeuropeiska kultur(huvud)städeró. Slutsatser Bortsett från kulturell verksamhet av direkt ekonomisk betydelse inom vilka Ótuff politikó förs, i synnerhet i unionen, syftar kulturpolitiken mer än något annat till att så långt som möjligt främja privata kulturinitiativ. Den icke-kommersiella kulturpolitiken infördes av stats- och regeringscheferna i Maastrichtfördraget, men inväntar fortfarande det praktiska förverkligandet genom kommissionens program och verksamheter - samtidigt som medlemsstaterna nogsamt ser till att subsidiaritetsprincipen följs. Verksamheten på det europeiska kulturområdet kommer dock att förbli en fråga om privata initiativ och kommer därför att utvecklas på sitt eget sätt. Bernd Janssen

149 Kvinnornas Europa EUROPA FRÅN A TILL Ö 149 Fördragsgrund: Artikel 119 i EG-fördraget; artiklarna 2 och 6 i EG-fördraget (socialpolitik); olika beslut av EG-domstolen. Syften: Jämställdhet mellan kvinnor och män inom det sociala, yrkesmässiga och politiska livet; stöd till mindre gynnade kvinnor; åtgärder för att öka medvetenheten. Instrument: Europaparlamentets kommitté om kvinnors rättigheter; Europeiska kommissionens enhet för jämställdhet mellan kvinnor och män; Rådgivande kommittén för jämställdhet mellan kvinnor och män, Europeiska kommissionens avdelning för jämställdhetsfrågor vid Generaldirektoratet för information, kommunikation, kultur och audiovisuella medier. Kvinnopolitik i egentlig mening är inte förankrad i > Europeiska unionens olika fördrag. Trots detta har Europeiska ekonomiska gemenskapen sedan grundandet år 1957 utvecklat en lång rad program som på ett eller annat sätt berör kvinnofrågor. För Europeiska unionens del har dessa åtgärder två olika huvudmål: att lägga en socialpolitisk dimension till de bestämmelser som avser ekonomisk politik, och att vidta åtgärder för att mildra strukturkrisens konsekvenser inom arbetsmarknaden för kvinnor. Det är dock även viktigt att hålla i minnet att kvinnornas sociala roll har förändrats, eftersom det inte kan förnekas att kvinnor under årens lopp har kommit in i ett ökande antal aktivitetssfärer och att kraven på dem har höjts i enlighet därmed. Även kvinnors personliga behov har förändrats. Kvinnornas karriärmönster kan inte jämföras med männens, eftersom kvinnor fortfarande slits mellan familj och yrkesliv. Starten: artikel 119 i EEG-fördraget Kvinnofrågan behandlades indirekt redan i Romfördraget. Artikel 119 i EEGfördraget - nu EG-fördraget - gäller medlemsstaternas förpliktelse att säkerställa att män och kvinnor får lika lön för lika arbete. Under den europeiska integrationsprocessen har principen om lika lön för lika arbete utgjort grunden för vidare diskussioner om jämställdhet och för att stoppa indirekt diskriminering av kvinnor. Under 1970-talet lämnade kommissionen ett antal förslag till direktiv som reaktion på att vissa medlemsstater fortfarande misslyckades med att uppfylla artikel 119 i EEG-fördraget och lämnade ett antal förslag till direktiv. Genom en bred tolkning av ovannämnda artikel och konsekvent tillämpning av direktiven har

150 150 > EG-domstolen visat sig vara en drivande kraft bakom begreppet jämställdhet. Vid > Europeiska rådets möte i Maastricht år 1991 undertecknades dessutom ett avtal om social- och arbetsmarknadspolitik, vilket bifogats Fördraget om Europeiska unionen, och utgör en rättslig grund för likabehandling och jämställdhet mellan kvinnor och män inom arbetslivet. ÓLika lön utan könsdiskrimineringó krävs enligt artikel 6 i det avtalet om socialpolitik. Det är dock inte förbjudet för medlemsstaterna att upprätthålla eller anta åtgärder som ger kvinnor särskilda fördelar (positiv särbehandling). I 1994 års vitbok om europeisk socialpolitik lämnade > Europeiska kommissionen, mot bakgrund av strukturproblem på arbetsmarknaden, ett antal förslag med syfte att förbättra kvinnornas möjligheter att förena familj- och yrkesliv. Ett av förslagen var att utarbeta en årlig ÓjämställdhetsrapportÓ, med start år 1996, som skulle tjäna som ett övervakningsinstrument för genomförandet av politiken. Arbetet i EU-institutionerna Kvinnornas situation i Europa låg till grund för inrättandet av den första undersökningskommittén i > Europaparlamentets historia. Sedan år 1984 har denna kommitté varit känd som Utskottet för kvinnors rättigheter. Dess medlemmar utarbetar rapporter, genomför utfrågningar, företräder kvinnors intressen vid samrådet i budgetfrågor och tar ställning till en rad olika ämnen som direkt eller indirekt påverkar kvinnor. Kommissionen har en jämställdhetsenhet som sorterar under Generaldirektoratet för sysselsättning, arbetsmarknad och socialpolitik. Denna enhet övervakar medlemsstaternas genomförande av EU-direktiven. Dess syfte är att stödja kvinnor, främja EU-åtgärder som har inverkan på kvinnor, såsom yrkesutbildning, anpassning till ny teknik, kvinnors startande av företag och utbildning för unga kvinnor. År 1982 inrättades Rådgivande kommittén för jämställdhet mellan kvinnor och män. Den sammanträder regelbundet och dess syfte är att samordna åtgärder som vidtas av enskilda stater och att stödja kommissionens politik. Dessutom har ett informellt ministerråd för kvinnofrågor sammanträtt sedan år Dess krav och mål är att uppnå större engagemang på europeisk nivå för åtgärder som underlättar för kvinnor att förena familj och yrkesliv. Framtida utmaningar Kvinnor påverkas särskilt starkt och i ökande omfattning av strukturproblemen på den europeiska arbetsmarknaden. En ny syn på arbetstidsförläggning, så som förkortad arbetstid inom ramen för allmän omfördelning av arbete, kan utvecklas åt två olika håll. Å ena sidan kan förkortad arbetstid, och därmed sänkta reallöner, leda till att fler kvinnor söker sig till arbetsmarknaden för att höja familjens inkomster. Å andra sidan trängs först och främst kvinnor undan, före män, från arbetsmarknaden när det är dåliga tider, eller de tvingas godta deltidsarbete eller Óatypiska sysselsättningsvillkoró, såsom tidsbegränsade tillfälliga arbeten. Mot bakgrund av det ökande antalet ensamhushåll och ensamförsörjare är

151 skyddsnormer viktiga, särskilt de som rör försörjningen efter pensioneringen, och de får inte endast vara ämnade för människor med heltidsarbete. Hittills har många av de framställningar som gjorts av Europaparlamentet och de direktiv som föreslagits av kommissionen och som syftar till att få grepp om denna fråga misslyckats antingen av strukturella eller av innehållsmässiga skäl. De nya medlemmarna i Europeiska unionen, särskilt Sverige, förväntas bidra med nya synpunkter och nya impulser till debatten. EUROPA FRÅN A TILL Ö 151 Genom moderniseringsprocessen ställs man i såväl Väst- som Östeuropa inför nya utmaningar. Den tekniska utvecklingen går allt snabbare och fackkunskaper och färdigheter föråldras i ännu snabbare takt. Detta får långtgående konsekvenser, särskilt för kvinnor. Traditionell utbildning behöver ständigt kompletteras med ytterligare kvalifikationer och sett utifrån den traditionella rollfördelningen mellan män och kvinnor inom familj och yrkesliv utgör detta ett allvarligt problem. Slutsatser Europeiska unionens åtgärder för kvinnors rättigheter har hittills genomförts i fyra etapper. För det första formulerades det socialpolitiska kravet att medlemsstaterna skulle behandla kvinnor och män lika i lönefrågor. För det andra utvidgades principen om jämställdhet till att omfatta andra politiska områden, varigenom en rad arbetsrättsliga normer blev bindande. För det tredje ändrades kvinnornas roll på så sätt att de från att ha varit objekt för politiska beslut blev subjekt, dvs. i stället för att bestämmelser för kvinnor fastställs av andra har de blivit aktiva deltagare i den politiska processen. Ökningen av antalet kvinnliga parlamentsledamöter illustrerar denna nya utveckling, även om det fortfarande finns en hel del att göra inom detta område. För det fjärde diskuteras, som en konsekvens av strukturproblemen på arbetsmarknaden, frågor avseende fördelning av arbete samt arbetstidsmodeller inom ramen för sysselsättningspolitiken och inte inom socialpolitiken vilket tidigare var fallet. Dessa förändringar finner uttryck i delar av kommissionens vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning, även om specifika kvinnofrågor endast tas upp i korthet. Vissa punkter behöver fortfarande förtydligas. Till att börja med finns det mycket att göra för att öka medvetenheten om möjligheter, rättigheter och framtidsutsikter på arbetsmarknaden, kvalifikationer för framtiden och vidareutbildningsmöjligheter. Hittills har informationen mestadels varit inriktad på yrkesarbetande kvinnor. Kvaliteten hos de bestämmelser som förbättrar kvinnans situation är beroende av i vilken grad det finns en allmän medvetenhet om behovet av utveckling av en sådan politik. Vad som är avgörande är att de berörda frågorna får ett egenvärde och inte betraktas som sidofrågor till bestämmelser om socialpolitik och sysselsättningspolitik. En tanke vore att fastställa principen om jämställdhet i en förteckning över grundläggande rättigheter för Europeiska unionen. Man kan dock inte bortse från intrycket att de åtgärder som vidtagits av Europeiska unionen avseende kvinnofrågor hittills har haft ringa inverkan på utvecklingen av sysselsättningssituationen och sysselsättningsutsikterna för

152 152 kvinnor. Det tycks vara hög tid att utvärdera EU:s åtgärder och deras genomförande i medlemsstaterna samt de strukturer som finns tillgängliga för att ta itu med kvinnofrågor. Melanie Piepenschneider

153 Medborgarnas Europa EUROPA FRÅN A TILL Ö 153 Fördragsgrund: Inga särskilda fördragsgrunder, utan ett samlingsbegrepp för åtgärder inom olika politiska områden med omedelbar verkan för medborgaren, medborgarskap i unionen (artikel 8 i EG-fördraget) och artikel 8a-8d i EGfördraget, subsidiaritet (artikel 3b i EG-fördraget). Syften: Etablerings- och uppehållsfrihet, minskning av integrationsprocessens negativa effekter, uppbyggnad av en positiv image, identifiering med Europeiska unionen, främjande av rörlighet. Instrument: Instrument för tillämpliga politiska områden, offentlig information, stödprogram. Invånarnas förhållande till > Europeiska unionen är inte lätt att förstå: å ena sidan känner människor ett socialt och psykologiskt obehag inför en otillgänglig s.k. superbyråkrati, vars handlingar tycks vara okontrollerbara och omöjliga att styra i enlighet med ens egna intressen. Å andra sidan har man höga förväntningar på Europeiska gemenskapens handlingsförmåga, som - att döma av vad man hitills kunnat åstadkomma - inte alltid kan uppfyllas, vilket t.ex. konflikten i f.d. Jugoslavien visar. Begreppsförvirring, opersonlighet och svårighet att härleda ansvaret för gemenskapens verksamhet förstärker distansen till medborgaren. Det verkar inte finnas någon framkomlig väg genom ÓEuropadjungelnÓ. Nuvarande stämningsläge Diskussionerna kring Fördraget om Europeiska unionen och problemet att finna sammanhang i en värld som inte längre är präglad av polarisering har gjort att stödet för en fortsatt europeisk integration minskar i medlemsstaterna. Det starka stödet från och med mitten av 1980-talet, som delvis kan förklaras av den omfattande informationen och de breda kampanjerna i samband med förverkligandet av > europeiska inre marknaden samt de gynnsamma ekonomiska förhållandena, började avta i början av 1990-talet. Om denna nedgång verkligen är ett uttryck för ett avståndstagande från integrationstanken - och därmed en viktig vändpunkt för ytterligare ansträngningar mot europeisk integration - eller endast en tillfällig svacka, kommer att med säkerhet visa sig först om några år när trenderna i den allmänna opinionen har studerats. I genomsnitt stöder över hälften av befolkningen en fortsatt europeisk integration. (Källa: Eurobarometer.)

154 154 I början understöddes integrationsframstegen av fullt samtycke från samhällseliten och ett grundläggande samtycke från folket. När den europeiska integrationen fördjupades fattades allt fler omfördelningsbeslut och antalet människor som berördes av gemenskapens bestämmelser ökade. Den ökande lagstiftningen på gemenskapsnivå förstärkte behovet av att ge människor mer detaljerad information om europeiska politiska beslut och mer inflytande över dessa beslut. Den europeiska nivån sågs som den nivå varpå politiken utformades. Olika ståndpunkter och meningar i den politiska debatten ledde till en mer olikartad inställning till europeisk integration från allmänhetens sida. Detta är en normal demokratisk process, en del av vår kultur där demokratin utformas genom debatt vilket är nödvändigt för opinionsbildning och som i allt högre grad också har en europeisk dimension. Unionsmedborgarskapet Vad får medborgaren ut av Maastrichtfördraget? Framför allt nya rättigheter och friheter. Dessa utgör en del av "unionsmedborgarskapet", som tillkommer alla medborgare i medlemsstaterna: Rätten att fritt välja sin bosättningsort inom hela EU förbättras väsentligt. Sedan år 1994 kan alla unionsmedborgare delta i val till Europaparlamentet och ställa upp i val i det land i unionen där de är bosatta. Även rätten att delta i kommunala val kommer så småningom att bli verklighet. I länder utanför Europeiska unionen kan alla unionsmedborgare få diplomatiskt och konsulärt skydd från vilken som helst av EU:s övriga medlemsstater, om den egna staten inte har någon beskickning där. Rätten att inlämna petitioner till Europaparlamentet och rätten att vända sig till ombudsmannen är nu förankrad i fördraget.. Europeiska unionen måste beakta de grundläggande och mänskliga rättigheterna i enlighet med Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och de gemensamma författningstraditionerna. Europeisk integration för invånarens bästa från starten Den europeiska integrationens historia är präglad av sökandet efter de mest effektiva instrumenten och mekanismerna för en fredlig samexistens mellan staterna och för de människor som lever där - särskilt i situationer där olika

155 intressen kolliderar. Idén om ett medborgarnas Europa var utgångspunkten vid grundandet av Europeiska gemenskapen. Den ganska förenklade bilden av att EEG i första hand skapades för att tjäna affärsvärlden förbiser det faktum att det i grunden handlade om att skapa en stadig förbättring av levnads- och arbetsvillkoren för den vanlige medborgaren. När de första stegen mot integration hade fullbordats, gjordes ansträngningar för att uppnå ett medborgarnas Europa även i form av lagar och bestämmelser. Tindemans rapport (1974), införandet av direkta val till > Europaparlamentet (1979), Adonnino-kommittén som förberedde Europeiska enhetsakten, de många programmen för att främja rörlighet och utbyte, idén om unionsmedborgarskap i enlighet med Maastrichtfördraget och en lång rad bestämmelser för att säkerställa en viss skyddsnivå för invånaren (t.ex. hälsoskydd, konsumentskydd osv.) utgjorde grundstenar. EUROPA FRÅN A TILL Ö 155 Konkreta regler inom ramen för unionsmedborgarskap Relationen mellan medborgarna och Europeiska unionen bygger på ömsesidigt beroende. Det finns en lång rad bestämmelser i vilka förhållandet mellan unionen och dess invånare definieras. Fri rörlighet för personer samt fri etablerings- och uppehållsrätt kommer att införas senast med den inre marknaden - även om den ännu inte har fullbordats. Med avsikt att skapa ett verkligt medborgarnas Europa har befintliga bestämmelser systematiserats genom Maastrichtfördraget och vissa nya aspekter har lagts till. I fördraget anges även vilka rättigheter som invånare i Europa skall åtnjuta; rätten att bosätta sig var de vill (artikel 8a i EG-fördraget); rätten att rösta och vara valbar vid val till Europaparlamentet och till kommunala val oberoende av i vilket land man är bosatt (artikel 8b i EG-fördraget); diplomatiskt eller konsulärt skydd i ett icke-medlemsland av annan medlemsstat i unionen om den egna medlemsstaten inte har någon representation där (artikel 8c i EG-fördraget); rätten att göra framställningar till Europaparlamentet i frågor som hör till gemenskapens verksamhetsområden (artikel 8d i EG-fördraget); och möjlighet att framföra klagomål till en ombudsman som utsetts av parlamentet i frågor som rör unionens förvaltning (artikel 138e i EG-fördraget). Dessutom upptas för första gången politiska partier i Fördraget om Europeiska unionen, vilket bl.a. torde bidra till att skapa Óett europeiskt medvetandeó (artikel 138a i EG-fördraget). Införandet av begreppet unionsmedborgarskap i fördraget är ett försök att utan onödiga omvägar skapa en länk mellan invånaren och unionen, som för denne ofta är endast ett abstrakt begrepp. Nationellt medborgarskap är en förutsättning för rätten till unionsmedborgarskap. Det är dock intressant att konstatera att endast rättigheterna för unionsmedborgaren uttryckligen nämns och inte skyldigheterna. Subsidiaritetsprincipen, vilken fastställts i Maastrichtfördraget (artikel 3b i EGfördraget), skall föra Europeiska unionen närmare dess medborgare. Slutsatser: problemet med demokratisk legitimitet Politik som inte lyckas ta hänsyn till folkets intressen har ingen legitimitet. En politisk process som omfattar ett stort antal medborgare och med vida geografiska

156 156 och kulturella skillnader kommer dock att ha stort besvär med att skapa strukturer som människor direkt kan relatera till. Till att börja med grundades Europeiska unionens politiska system därför på medlemsstaterna som beslutsfattare. Allteftersom integrationen ökade, i synnerhet under 1980-talet och 1990-talet, försköts beslutsmakten till förmån för Europaparlamentet. I debatten om Maastrichtfördraget framfördes framför allt klagomål över avsaknaden av demokratisk legitimitet. Beslut om europeisk politik har hittills byggt sin legitimitet på två grunder: Europaparlamentet och nationella parlament. Europaparlamentet har valts direkt av folket i unionen sedan år För närvarande har det dock endast begränsade rättigheter vid beslut om europeiska rättsakter. Europaparlamentets ledamöter rekryteras dessutom på grundval av nationella strukturer, och röstningen avspeglar nationella frågor. Länkar mellan Europaparlamentets ledamöter och deras valkretsar samt återkoppling mellan europeiska partifunktionärer och nationella processer för beslutsfattande är också svåra att organisera, ofta på grund av planeringen av plenar- och kommittémöten. Europeiska unionens politiska verksamheter domineras i många fall fortfarande av > Europeiska unionens råd, dvs. den andra av de två demokratiska legitimitetsgrunderna. Ökningen av antalet områden inom vilka majoritetsbeslut kunde fattas i rådet och följaktligen inom vilka medlemsstaternas företrädare kunde bli nedröstade, samt de större beslutsbefogenheter som Europaparlamentet tilldelades, förstärkte problemet med demokratisk legitimitet vid gemenskapsåtgärder ( > beslutsförfarande). Frågan om hur nationellt valda företrädare ska kunna öka sitt inflytande över gemenskapens lagstiftning och hur Europaparlamentet kan förstärkas, är andra diskussionsämnen inför 1996 års konferens. Kontrollen över europeisk politisk makt måste - åtminstone tills vidare - övervakas genom dessa båda legitimitetspelare. Inom ramen för > regeringskonferensen 1996 kommer bl.a. en uppgift att vara att försöka uppnå en bättre balans mellan de pelare varpå legitimiteten vilar. Europeiska unionen är inne i en mellanperiod. Europaparlamentet har ännu inte tillräckliga befogenheter i lagstiftningsprocessen för att kunna tillhandahålla den europeiska medborgaren en direkt legitimitet och nationella parlament kan endast anses göra detta indirekt. Dessutom finns det en helig demokratisk princip som säger att Óutföra statens uppgifter och utöva statliga befogenheter är en nationell frågaó (yttrande av den tyska författningsdomstolen vid diskussionerna om Maastrichtfördraget). Försök att förstärka Europaparlamentets befogenheter motarbetas delvis med argumentet att det ännu inte existerar något europeisk folk.

157 Framtidsutsikter: invånaren fortfarande i centrum för enandet Maastrichtfördraget har lett till en intensivare debatt om relationen mellan Europeiska unionen och dess invånare. De nuvarande diskussionerna kan indelas i tre punkter enligt följande: EUROPA FRÅN A TILL Ö Hur kan Europeiska unionens beslutssystem bli öppnare, lättbegripligare och på så sätt medge insyn för den vanlige medborgaren? Europeisk politik bör göras mindre opersonlig. Fördelningen av ansvar på nationell eller europeisk nivå behöver systematiseras. 2. Bör en förteckning över grundläggande rättigheter införlivas i en författning eller liknande dokument för att garantera medborgarna vissa rättigheter? 3. De europeiska organen måste bli bättre på att informera. Integrationen fortskrider stadigt, den europeiska politiken tränger in i människors vardagsliv och integrationsprocessen differentieras, vilket också kräver olika former av information. Melanie Piepenschneider

158 158 Medelhavs- och Mellanösternpolitiken Fördragsgrund: Gemenskapens framtida relationer med Maghreb-länderna SEK (92) 401, april 1992, De framtida förbindelserna och samarbetet mellan gemenskapen och Mellanöstern, KOM (93) 375, september 1993, Förstärkning av Europeiska unionens medelhavspolitik: upprättandet av ett partnerskap för Europa - Medelhavsområdet, KOM (94) 427, november 1994, slutsatser från Europeiska rådets möte i Essen 1994 och i Cannes 1995, i Europeiska unionens bulletin, bilaga 2/95. Syfte med Medelhavspolitiken: Att stödja fredsprocessen i Mellanöstern, politisk och social stabilisering i det strategiskt viktigaste området efter Östeuropa. Instrument: Finansiellt samarbete, uppbyggnad av stabila handelsstrukturer och därmed ekonomisk utveckling. > Europeiska unionens (EU) Medelhavs- och Mellanösternpolitik går i sak tillbaka till 70-talet. Efter det att Yom Kippur-kriget brutit ut mellan Israel och dess arabiska grannar och efter det arabiska oljeembargot, uttalade sig medlemsstaterna inom ramen för det europeiska politiska samarbetet i en resolution i november 1973 för att Mellanösternkonflikten snabbt skulle avslutas. De beslutade dessutom vid ett toppmöte i Köpenhamn i december 1973 att en europeisk-arabisk dialog skulle inledas. Inom ramen för den Óövergripande MedelhavspolitikenÓ slöts 1976/77 samarbetsavtal utan tidsbegränsning med alla länder i södra och östra Medelhavsområdet. Till dessa fogades s.k. finansprotokoll som vart och ett löpte i fem år. De finansiella överföringar som föreskrevs i dessa skulle bidra till ekonomisk utveckling för de avtalsslutande parterna. Sammanlagt har fram till och med 1996 fyra på varandra följande finansprotokoll genomförts. År 1980 utfärdade > Europeiska rådet den s.k. Venedigförklaringen, enligt vilken dialogen mellan PLO och Israel skulle främjas och en kompromiss i konflikten mellan de båda parterna eftersträvas. Sedan början av 90-talet har det europeiska engagemanget i området ökat kraftigt. Den tidvis dynamiska fredsprocessen mellan Israel och arabstaterna har inneburit nya politiska och ekonomiska utvecklingsmöjligheter. För att understödja processen har unionen främst medverkat i fredsprocessens multilaterala

159 sammanhang, som i denna form tog sin början i och med konferensen i Madrid EUROPA FRÅN A TILL Ö 159 EU:s handel med tredje länder i Medelhavsområdet (i miljarder ecu) EUR-12 Import Export Algeriet 16% Tunisien 8% Övriga 5% Källa: Eurostat Libyen 16% Marocko 10% Turkiet 21% Malta Cypern 5% Algeriet 10% Övriga 11% Marocko 10% Tunisien 8% Israel Libyen 11% 4% Egypten Israel 8% 20% Egypten 8% Turkiet 19% Malta Cypern 10% Man kan dock konstatera att det finns nya anledningar till oro för Europas säkerhet. Samhällsekonomin är i förhållande till Europa outvecklad - en jämförelse av inkomsten per capita visar på en skillnad i storleksordningen 1:10. Befolkningstillväxten är snabb, från 146 miljoner 1990 till sannolikt över 230 miljoner invånare Denna utveckling kan leda till sociala spänningar och ytterligare stärka den islamiska fundamentalismen. För att möta dessa utmaningar har EU utvecklat en ny Medelhavspolitik i tre etapper: År 1992 ställde > Europeiska kommissionen upp ett partnerskap mellan EU och Maghreb som ett mål och ett år senare ett långsiktigt samarbete med Israel och dess arabiska grannar inom Mashrek. Båda dessa initiativ har utmynnat i ett program för ett omfattande partnerskap mellan EU och länderna i Medelhavsområdet, inom ramen för vilket förhandlingar om associeringsavtal med Israel, Marocko och Tunisien ingicks Den första framgången för programmet om partnerskap blev konferensen i Barcelona den november 1995, i vilken samtliga EU-medlemsstater och i Medelhavsområdet samt Jordanien och det palestinska självstyret deltog, med undantag av Libyen, Albanien och länderna i f.d. Jugoslavien. Vid konferensen beslutades om ett omfattande program för en

160 160 nyorientering av relationerna mellan EU och Medelhavsländerna. Programmet vilar på tre pelare. Den första pelaren skapar en grund för ett samarbete om säkerheten mellan de deltagande staterna som skall leda till fredlig konfliktlösning, rustningskontroll och andra principer. Den andra har som mål intensifierade interregionala ekonomiska förbindelser. Det viktigaste inslaget här är upprättandet av en gemensam frihandelszon till år Vid denna tidpunkt skall man tullfritt kunna handla med industriprodukter över hela Medelhavsmarknaden som därmed blir den största frihandelszonen i världen med över 600 miljoner potentiella konsumenter. Genom den tredje pelaren slutligen utvidgas partnerskapet till att omfatta sociala och kulturella inslag. I det europeiska engagemanget ingår också ekonomiskt stöd på 4,6 miljarder ecu för perioden 1995 till och med Därtill kommer långfristiga lån från > Europeiska investeringsbanken (EIB) i samma storleksordning. Syftet med det ekonomiska stödet är att underlätta de ekonomiska och politiska strukturreformer i de södra partnerskapsländerna som blir nödvändiga på grund av frihandelsavtalet. År 1992 uppgick den genomsnittliga bruttonationalprodukten per capita till ca USA-dollar i länderna i det södra Medelhavsområdet och till ca i EU. För att konkret öka inkomsterna i partnerskapsregionen, måste det ske en ekonomisk tillväxt på ca 6 % under de närmaste decennierna. EU strävar efter att uppnå detta mål genom att minska den offentliga sektorn och stärka den privata företagsamheten. Därtill kommer att EU genom särskilda finansieringsinstrument och genom samarbetsavtal försöka främja den interregionala handeln med varor, som hittills legat på ca 7 % av den regionala handelsvolymen. Sven Behrendt

161 Media EUROPA FRÅN A TILL Ö 161 Fördragsgrund: Se artiklarna 59 och 60 i EG-fördraget (frihet att tillhandahålla tjänster), artikel 130f-q i EG-fördraget (forskning och teknisk utveckling) och artikel 128 i EG-fördraget (kultur). Syften: Att skapa en europeisk mediamarknad, att främja och utveckla en konkurrenskraftig programindustri, att införa en norm för högupplösande television. Enskilda program: Media II för att främja utvecklingen av europeisk audiovisuell industri, Eureka 95 för att skapa en HDTV-standard, Eureka-audiovisuell för att främja audiovisuell infrastruktur. Massmedierna möjliggör kommunikation. Som huvudförmedlare av kultur, underhållning och information har medierna en viktig social funktion. För alla åtgärder inom medierna måste en mycket komplicerad balansgång mellan ekonomi och kultur iakttas. Massmedieprodukter kan betraktas som varor med ett handelsvärde och faller därför under de gemenskapens förordningar som reglerar den > inre marknaden. Kultur däremot är en nationell fråga. Kulturens roll i > Europeiska unionen (EU), som endast har haft en fördragsgrund, nämligen artikel 128 i EG-fördraget, sedan Fördraget om Europeiska unionen upprättades, innebär framförallt att man i denna fråga har rätt att lämna gemensamma rekommendationer och att komplettera och stödja medlemsstaternas verksamhet. Vad gäller det tryckta ordet har principen om det fria informationsflödet tagits för given i åratal och inte krävt någon gemensam förordning. Mot denna bakgrund har EU:s mediapolitik nästan uteslutande inskränkt sig till audiovisuella medier. Det finns få områden som har sett så många förändringar under de senaste tio åren. Ursprungligen reglerade nationella förordningar och det knappa frekvensutrymmet den trånga ramen för mediapolitiken. Sedan kom genombrottet med kabel och satellit, som orsakade en veritabel explosion av antalet program som kunde tas in, medan detta starkt begränsade räckvidden för en nationell mediapolitik eftersom gränsöverskridande sändningar blev alltmer vanliga. Parallellt med detta utvecklades, ur programmakarnas synvinkel, behovet av att täcka stigande produktionskostnader genom utsändning till ett större område. Europeisk film- och TV-produktion är vinstgivande endast i begränsad omfattning - 80 % lämnar inte ursprungslandet. I synnerhet amerikanska produktioner täcker sina kostnader inom hemmamarknaden och den europeiska marknaden översvämmas av dessa till mycket låga kostnader.

162 162 Den europeiska mediamarknaden Sedan början av 1980-talet har Europeiska gemenskapen försökt skapa en mediemarknad. Grundidén har varit att, genom harmonisering av de förordningar som reglerar leverantörernas verksamheter, säkerställa att gränsöverskridande sändning av TV-program som i praktiken knappast kan förhindras inte kränker lagstiftningen i de stater där programmen sänds. Efter lång förberedelse antog > Europeiska unionens råd den 3 oktober 1989 EGdirektivet om ÓTelevision utan gränseró, som gör det möjligt att sända audiovisuella program fritt inom hela EU med iakttagande av minimiregler och med hänsyn till kulturpolitiska mål. Direktivet innehåller dels begränsningar av reklamtid, bestämmelser om skydd av minderåriga samt rätt till genmäle, dels mycket kontroversiella bestämmelser som reglerar främjande, spridning och produktion av europeiska TV-program, enligt vilka över 50 % av sändningstiden eller programbudgeten skall reserveras för europeiska produktioner. Dessutom skall minst 10 % av sändningstiden eller programbudgeten förbehållas verk av oberoende producenter. Dessa kvoter skall tillämpas om det är praktiskt genomförbart och går därför inte att juridiskt göra gällande. Tilläggsprotokoll ger medlemsstaterna rätt att införa strängare bestämmelser för inhemska TVorganisationer. > Europeiska kommissionens strävan att vidareutveckla riktlinjerna för TV har endast tjänat till att blåsa nytt liv i den grundläggande kritiken av dessa. Medan framför allt Frankrike under åratal har agiterat för bindande kvoter för europeiska produktioner för att åtminstone under en övergångsperiod stödja europeisk filmindustri, anser andra medlemsstater att denna åtgärd vore ett exempel på meningslös protektionism, och dessutom lätt att kringgå. I mars 1995 lade kommissionen fram ett förslag om nya riktlinjer för TV. I detta föreskrivs bl.a. en tidsfrist på tio år för en bindande kvotreglering. I motsats till Europaparlamentet visade sig rådet inte kunna enas om detta. I juni 1996 godkände rådet en gemensam ståndpunkt, i vilken tiden för den icke tvingande kvotregleringen förlängdes med fem år. Genom en framtida revidering av riktlinjerna för TV skall dessutom de enorma tekniska förändringarna inom den audiovisuella sektorn (teleshopping) beaktas. Dessutom har tvivel flera gånger framförts om EU:s befogenheter avseende frågor som rör mediapolitiken. Unionen motiverar detta med att televisionen är en tjänst. Upprättandet av kvoter är dock även ett ingrepp i programplaneringen, som i t.ex. Tyskland är en fråga för de federala delstaterna. Under de senaste åren har stödåtgärder ytterligare avgränsat den europeiska mediamarknaden. År 1993 utfärdades två riktlinjer för harmonisering av lagen om upphovsrätt vad gäller transnationella sändningar. Sedan utgivningen av grönboken år 1992 har det förekommit häftiga diskussioner i hela unionen om huruvida europeiska förordningar är en bra metod för att upprätthålla pluralism

163 inom media och förhindra organisationer från att få en dominerande ställning på marknaden. EUROPA FRÅN A TILL Ö 163 Främjande av audiovisuell infrastruktur Inom unionen betraktas film- och TV-produktioner som synnerligen viktiga instrument för spridning av kultur och i fråga om identitet. Med tanke på den svåra marknadssituationen presenterade Europeiska kommissionen en grönbok år 1994 i vilken strategiska alternativ diskuteras för att förstärka programindustrin. Dessa är tänkta att utmynna i en plan för konkurrenskraftig och framtidsorienterande utveckling av media. Riktat stöd är avsett att dämpa effekterna av den splittrade marknaden, samt inte minst betona den kulturella mångfalden inom Europa. Detta är målet för Media-programmet som är igång sedan år För att förbättra konkurrenskraften för den europeiska produktionsindustrin har medel ställts till förfogande dels för yrkesutbildningsprogram, dels för dubbning, samarbete, distribution och marknadsföring. Media-programmet syftar till att skapa gynnsamma omständigheter för europeisk filmproduktion utan att lägga sig i själva produktionsprocessen. Eftersom det allvarligaste problemet med detta program har visat sig vara bristen på pengar, kommer budgeten för den andra etappen av Media ( ) att fördubblas till omkring 400 miljoner ecu. Enhetliga tekniska standarder Förutom språkbarriärer tillkommer i Europa problemet med olika TV-system. Man ville därför införa högupplösande TV med biokvalitet (HDTV) för att förenhetliga de tekniska standarderna. Gemenskapens HDTV-politik blev dock ett industripolitiskt misslyckande. Således misslyckades man med att föreskriva införandet av den högupplösande TV som var tänkt som ett förstadium till mellanstandarden D2- MAC. I stället för att fungera som en populär direktstrålande satellit visade den sig bli kostsam och föga attraktiv för användare och producenter. Efter bittert motstånd måste dessa icke marknadsanpassade planer dras tillbaka. Samtidigt utvecklades, inom ramen för Eureka-projektet och med stor finansiell insats, ett europeiskt HDTV-system som ursprungligen var tänkt att bli världsstandard. Trots att ett digitalt och även med antenn mottagbart HDTV-system utvecklades i Amerika, höll EG ända till slutet av år 1992 fast vid sitt eget analoga och därmed tekniskt föråldrade system. Förenade kungarikets konsekventa motstånd ledde slutligen till att projektet lades ner. År 1994 påbörjades arbetet med en digital standard inom ramen för Eureka. Fram till införandet av högupplösande TV i 16:9- format kommer därför flera standarder och format att konkurrera. Eftersom den nya teknikens framgång till stor del är beroende av tillgången till program, fattade rådet i juli 1993 ett beslut om en fyraårig åtgärdsplan med en budget på 228 miljoner ecu. För att uppmuntra produktioner i brett TV-format kommer därigenom uppkomna merkostnader att ersättas.

164 164 Slutsatser På tröskeln till den digitala tidsåldern utgör mediavärlden en av de största europeiska framtidsmarknaderna. Interaktiva tjänster, enskilda program på begäran och uppkoppling till globala datanät kommer att innebära nya utmaningar för europeisk mediapolitik. I Bryssel betraktas steget mot det multimediala informationssamhället som en stor möjlighet. Bortsett från kommersiella aspekter bör medias identitetsskapande roll inte heller i framtiden förbises. Trots gemensamma förordningar måste en europeisk mediapolitik medverka till att upprätthålla Europas mångfald. Först då kan gemensamma projekt, såsom den fyrspråkiga nyhetskanalen Euronews, den europeiska kulturkanalen Arte, tillsammans med transnationella specialprogram bidra till att säkerställa att den europeiska dimensionen blir lättbegriplig i vårt vardagsliv. Olaf Hillenbrand

165 Miljö EUROPA FRÅN A TILL Ö 165 Fördragsgrund: Artiklarna 2, 3 k och 130r 130t i EG-fördraget. Syften: Att skydda miljön och förbättra dess kvalitet; att skydda människors hälsa; att utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt; att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem. Instrument: Rättsakter, framför allt direktiv om kvalitetsnormer för miljön (föroreningsnivåer), processnormer (utsläppsnormer, konstruktionsstandarder och driftsstandarder) samt produktstandarder (högsta tillåtna föroreningsnivåer eller utsläppsnivåer för en produkt); åtgärdsprogram för miljöskydd; stödprogram. Budget: Ca 144 miljoner ecu (1995). Genom Fördraget om Europeiska unionen har Europeiska gemenskapen antagit miljöpolitiken som en av gemenskapens uppgifter (artikel 3 i EG-fördraget) och kopplat målet om hållbar tillväxt till hänsynstagande till miljön (artikel 2 i EGfördraget). Genom detta fick den på 70-talet utvecklade gemensamma miljöpolitiken ny rättslig status. Redan genom Europeiska enhetsakten år 1987 fastställdes det att ansvaret för miljöpolitiken skulle överföras till EG och att hänsyn till behovet att skydda miljön skulle tas vid alla typer av gemenskapsåtgärder. Denna tvärsnittsprincip, som inte förekommer någon annanstans i EG-fördraget, ger miljöskyddet en särställning. Vägen från teori till praktik är emellertid lång och präglas, särskilt i tider av konjunkturnedgång, av konflikter mellan ekonomiska intressen och miljökrav. Detta visade sig särskilt tydligt när gemensamma gränsvärden för bilavgaser för första gången fastställdes 1970 och sedan ändrades vid ett flertal tillfällen, senast Att ekonomisk tillväxt baserad på relevanta politiska ramvillkor är förenlig med en utveckling som inte skadar miljön och att miljöskydd inte nödvändigtvis inskränker konkurrenskraften utan till och med kan förbättra den är fortfarande inte allmänt erkänt. Utvecklingen av EG:s miljöpolitik från eftervård till förebyggande åtgärder Enligt 1957 års fördrag låg miljöpolitiken inte inom gemenskapens ansvarsområde. Medlemsstaternas sätt att reagera på den tilltagande miljöförstöringen var att anta nationella bestämmelser. Det gränsöverskridande miljöförstöringsproblemet kan dock inte bekämpas effektivt enbart med nationell politik. Eftersom dessutom miljöåtgärderna och de miljöinriktade produktstandarder som antagits av

166 166 medlemsstaterna i allt högre grad sågs som handelshinder och därför oförenliga med gemenskapens mål om fri handel uppstod ett skriande behov av miljöpolitiska åtgärder. Kort efter FN:s första miljökonferens i juni 1972 anmodades kommissionen ( > Europeiska kommissionen) vid ett EG-toppmöte i Paris att utveckla ett åtgärdsprogram för miljöpolitiken. Den rättsliga grunden för denna nya uppgift var artikel 2 i EEG-fördraget, i vilken Óen harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamhetenó och Óen fortgående och balanserad tillväxtó i medlemsstaterna anges tillhöra gemenskapens uppgifter. Dessa mål kunde endast uppnås om hänsyn togs till miljön. Även ingressen till fördraget åberopades, i vilken målet Óatt fortgående förbättra levnads- och arbetsvillkorenó fastställs. De rättsliga grunderna för miljöåtgärder ges i artikel 235 i EEG-fördraget, i vilken det krävs tillnärmning av sådana bestämmelser i medlemsstaternas lagar och andra författningar som direkt inverkar på den gemensamma marknadens upprättande eller funktion. Rättsliga åtgärder baserade på dessa grunder kunde endast antas av ministerrådet ( > Europeiska unionens råd) genom enhälligt beslut. Redan i början av 70-talet erkändes det alltså att en gemensam miljöpolitik var ett grundläggande och legitimt krav. EG:s miljölag utformades som föreskrifter och förbud, med mer än 200 direktiv och förordningar som framför allt omfattar skydd av vattenmiljön, begränsning av luftföroreningar, kemikalier, skydd av flora och fauna, bullerstörningar och avfallshantering. Tyngdpunkten i den europeiska miljölagstiftningen ligger på ekonomirelaterade miljölagar. Nya miljölagar tillkommer ständigt. Effekten av EG:s miljölagar är beroende av medlemsstaternas medverkan, dvs. i vilken utsträckning de säkerställer att direktiven införlivas i den nationella lagstiftningen. De många fallen av överträdelseförfaranden, t.ex. i anknytning till skydd av vattenmiljön, tyder på att det här finns utrymme för förbättringar. Utöver miljölagstiftningen har gemenskapen också utvecklat miljöpolitiska åtgärdsprogram i vilka huvudriktlinjer och mål fastställs. Redan genom det tredje åtgärdsprogrammet 1983 försköts tyngdpunkten till de grundläggande principerna om förebyggande och bevarande. Det fjärde åtgärdsprogrammet ( ) markerade övergången till en mera förebyggande politik. Gemenskapen har också inrättat miljöskyddsinriktade forskningsprogram som Step (vetenskap och teknik för miljöskydd) och Epoch (Europeiskt program för klimatologi och naturkatastrofer). Det var först då Europeiska enhetsakten antogs år 1987 som EG fick klara befogenheter i fråga om miljöpolitiken (artikel 130r 130t i EEG-fördraget). Därigenom fastställdes formellt sedan länge använda riktlinjer: försiktighetsprincipen och principen om förebyggande, principen att Óförorenaren skall betalaó och ÓkällprincipenÓ (att miljöskador företrädesvis bör hejdas vid källan). En miljöpolitisk subsidiaritetsprincip lades till, till följd av vilken EG endast vidtar åtgärder om de angivna målen kan uppnås bättre på gemenskapsnivå än på nationell nivå. Det viktigaste instrumentet för att säkerställa att hänsyn tas till miljökraven när EG-åtgärder fastställs och genomförs, vilket krävs i Europeiska enhetsakten, är en bedömning av miljöpåverkan. Direktivet om bedömning av

167 miljöpåverkan trädde i kraft i juli 1988 efter 22 förslagsversioner. I detta föreskrivs ett enhetligt förvaltningsförfarande vid planeringen av ekonomiska projekt så att deras inverkan på människor, flora och fauna kan bedömas. I Europeiska enhetsakten fastställdes det också att beslut i miljöfrågor måste vara enhälliga och att Europaparlamentet i princip endast skulle få yttra sig. EUROPA FRÅN A TILL Ö 167 Ministerrådet skulle endast vid senare beslut få rösta med kvalificerad majoritet ( > beslutsförfaranden). Miljöskyddsåtgärder kunde därefter stödjas på den nya artikeln 100a i EG-fördraget, förutsatt att de var av betydelse för genomförandet av den > inre marknaden. Under dessa omständigheter gällde samarbetsförfarandet med parlamentet och detta gav utrymme för majoritetsröstning med snabbare beslut som följd. Inte förrän Fördraget om Europeiska unionen antogs blev majoritetsröstning principiellt möjlig och ett större engagemang från parlamentets sida säkerställdes (förfaranden på grundval av artikel 189b i EG-fördraget). Det finns dock viktiga områden som är undantagna; exempelvis kräver förordningar om miljöskatter och åtgärder inom energisektorn fortfarande enhällighet. Gemensam miljöpolitik för 90-talet Till följd av programmet för den inre marknaden fick miljöpolitiken större uppmärksamhet och angelägenhet: i en studie som 1989 utfördes på uppdrag från kommissionen varnades det uttryckligen för risken för ökade miljöföroreningar inom den inre marknaden, framför allt på grund av den tilltagande vägtrafiken. Genom att införa stränga miljönormer försöker kommissionen säkerställa en hög skyddsnivå på den inre marknaden. Dessutom står det medlemsstaterna fritt att anta egna miljöskyddsåtgärder (artiklarna 100a.4 och 130t i EG-fördraget). Befintliga nationella skyddsåtgärder som går utöver den gemensamma lagstiftningen får behållas. De får dock inte vara oproportionerliga och om de visar sig utgöra ett dolt handelshinder inkräktar de på gemenskapslagstiftningen. Framförallt i de nordiska länderna och Tyskland gäller relativt stränga miljönormer. Förutom att gemenskapen vidareutvecklat sin miljölagstiftning har den vidtagit ett flertal andra åtgärder. Syftet med strategin för det femte åtgärdsprogrammet, ÓFör en hållbar utvecklingó, som antogs 1993, är att med medverkan från alla berörda parter göra ytterligare framsteg på vägen mot förebyggande miljöskydd, särskilt i fråga om transport och energi. Den gemensamma miljöskatten på energi/co2, som diskuterats sedan 1990, antogs inte heller 1994 och blir därmed en fråga för nationella initiativ. Några av medlemsstaterna har redan infört en sådan skatt. År 1995 lade kommissionen härtill fram förslaget till ett ramdirektiv med gemensamma parametrar vid frivilligt införande av denna skatt. Den gemensamma politiken för minskning av växthusgaserna begränsas till ett system för övervakning av koldioxidutsläppen som komplement till Altener-programmet (för främjande av förnybara energikällor) och Save-programmet (för främjande av energieffektiviteten). Medlemsstaterna skall genomföra nationella program för minskning av utsläppen, men hittills är dessa vare sig fullständiga eller jämförbara.

168 168 Det är inte troligt att gemenskapens mål att senast år 2000 stabilisera koldioxidutsläppen på 1990 års nivå kan uppnås på detta sätt. Även på internationell nivå är klimatskydd en central fråga för miljöpolitiken. Som svar på ett allt större tryck inifrån, t.ex. från miljöorganisationer, liksom från USA enades EG:s miljöministrar i december 1990 om att produktionen och konsumtionen av freoner skulle halveras till början av 1992 och att de skulle förbjudas helt senast i mitten av Detta hade föregåtts av långdragna internationella förhandlingar med början i slutet av 70-talet, vid vilka gemenskapen (företrädd av kommissionen) som världens största freonproducent och -exportör huvudsakligen på grund av franskt och brittiskt motstånd hade visat sig mycket omedgörlig. Till följd av nya larmrapporter enades EG:s miljöministrar i slutet av 1992 om att freonproduktionen skulle upphöra redan i januari Eftervård är fortfarande en aktuell fråga för den gemensamma miljöpolitiken. År 1993 gav kommissionen ut en grönbok för att stimulera en debatt om problemet med sanering av miljöskador. I EG:s miljöpolitik ingår också finansiella stimulansåtgärder för investeringar för förbättring av miljön, varvid finansieringen tillhandahålls genom Life, ett finansiellt instrument för miljön, som för åren förfogar över mer än 450 miljoner, eller strukturfonderna/sammanhållningsfonden ( > regionalpolitik). Inom ramen för regionalfonden inrättades i slutet av 1989 Envireg-programmet ett gemenskapsinitiativ för att skydda miljön och främja ekonomisk utveckling i de ekonomiskt svagaste kustområdena i EU. Dessutom erbjuder > Europeiska investeringsbanken lån för byggande av t.ex. avfallsanläggningar och avloppsreningsverk. Sedan sommaren 1993 kan vederbörligen provade produkter tilldelas gemenskapens miljömärke och från och med 1995 kan företag efter en miljörevision bli miljömärkta. Europeiska miljöbyrån, som framför allt skall fungera som informations- och dokumentationscentrum, inledde sin verksamhet i Köpenhamn i oktober Rådet hade under de tre år som följde efter dess beslut i maj 1990 om inrättande av Europeiska miljöbyrån och Europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning inte kunnat enas om ett säte för dessa. Numera har varje EUmedborgare laglig rätt till allsidig information om miljöskydd och miljöförstöring och obegränsat tillträde till berörda offentliga organ. För att uppfylla sin förpliktelse om miljövänlig drift inom alla verksamhetsområden måste EU också utöva sina miljöpolitiska funktioner i fråga om > yttre förbindelser, särskilt med Östeuropa och utvecklingsländerna. Löftet om att aktivt bidra till genomförandet av FN:s handlingsplan för miljön som antogs i Rio har dock ännu inte infriats. Att miljöproblem skulle bemästras genom internationellt samarbete skrevs in i förteckningen över miljöpolitiska mål i Maastricht (artikel i EG-fördraget). EG är själv part i olika miljöskyddsavtal. I EG:s egna avtal med tredje land eller grupper av länder ingår redan en miljöskyddsklausul. I

169 samband med det ökade samarbetet med länderna i Östeuropa har särskilda bilaterala samarbetsavtal slutits på miljöområdet. Europeiska unionen är på ett avgörande sätt engagerad i 1993 års åtgärdsprogram för miljön i Central- och Östeuropa och den tredje alleuropeiska miljöministerkonferensen hölls i Sofia Även Europeiska miljöbyrån är engagerad i samarbete med länderna i Central- och Östeuropa. EUROPA FRÅN A TILL Ö 169 Slutsatser Jämsides med sin verksamhet på nationell och bilateral nivå har EU blivit en allt viktigare miljöpolitisk aktör i Europa. EU har hittills antagit åtgärder på alla miljöpolitiska områden. Ett försök till en lägesrapport om den europeiska miljöpolitiken skulle dock ge motsägelsefulla resultat. Den tilltagande verksamheten visar på växande miljömedvetenhet, men ju mera konkret och effektiv den europeiska miljöpolitiken blir desto mer uttalade blir reservationerna från de berörda industrisektorerna. Det är alltså en öppen fråga huruvida den eftersträvade övergången till en hållbar ekonomisk utveckling kommer att lyckas. Kommissionen håller på att utarbeta lämpliga strategier, av vilka ett exempel är dess vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning som utkom För att uppnå en ekologisk nyorientering av ekonomin, tekniken och samhället krävs det att det införs miljöskatter och miljöavgifter i kombination med en ekologiskt inriktad reform av beskattningssystemen. I och med misslyckandet med den gemensamma energiskatten är framtidsutsikterna inte särskilt ljusa. Det är heller ännu inte klart vad den i allt högre grad politiskt motiverade subsidiaritetsprincipen kommer att leda till för miljön kommissionen har redan dragit tillbaka några av de rättsliga åtgärder den planerat. Det är rentav möjligt att EG:s miljönormer hotas av urholkning. Prövostenen för Europeiska unionen blir om miljödimensionen på ett effektivt sätt kan integreras med andra politiska områden. För att säkerställa att miljökraven uppfylls på alla gemenskapens verksamhetsområden har kommissionen utsett en ansvarig tjänsteman vid varje generaldirektorat och 1994 inrättade den också ett allmänt samrådsforum för miljön. Den gemensamma miljöpolitiken kommer inte heller i framtiden att kunna undgå intressekonflikter mellan ekonomi och ekologi. Även några av de infrastrukturprojekt som EU stött och ansett nödvändiga går stick i stäv mot miljöintressena. Vad den gemensamma miljöpolitiken i mitten av 90-talet framför allt behöver är nya impulser, och förhoppningsvis kommer här de nya medlemsstaterna, t.ex. Österrike med sitt intresse för ekologisk transportpolitik, att utöva sitt inflytande. Anita Wolf-Niedermaier

170 170 Modeller för europeisk integration Eftersom EU avsiktligt har hållit frågan om den slutliga formen för samarbetet inom gemenskapen öppen, är vikten av modeller för utveckling av > Europeiska unionen baserad på fyra faktorer. För det första sammanfattar modeller deltagarnas förväntningar på integration i en löslig form som lätt kan anpassas till nya förhållanden. De rättfärdigar även gemenskapsinstitutionernas roll i processen för att bygga upp gemenskapen (detta gäller i synnerhet för > Europaparlamentet). De har en inverkan på den allmänna opinionen och gör det möjligt för medborgarna att dra paralleller mellan > Europeiska gemenskapens utvecklingsstadium och sina egna politiska värderingar och förväntningar. Slutligen är modeller ett uttryck för politiskt erkännande av integrationsprocessens värde. De skänker betydelse åt europeisk politik och har en stabiliserande effekt under perioder när europeiskt beslutsfattande är kontroversiellt. Både effekterna av och begränsningarna hos modellerna blev tydliga under samhällsdebatten om ratificering av > Fördraget om Europeiska unionen. I Tyskland, liksom i andra medlemsstater, förvandlades idealet om en europeisk statsfederation till en skräckvision av en ÓöverstatÓ. Samtidigt återkom andra traditionella synsätt, ett EU bestående av suveräna stater, förnyad popularitet främst - men inte enbart - i den brittiska EU-debatten om Europa. De gamla modellernas vägledande funktion avtog i betydelse på grund av den ökande osäkerheten och tveksamheten om EU:s framtida utformning, graden av integration och förhållandet mellan integration och nation. Under stabila förhållanden kan begrepp som Óeuropeisk unionó, som är öppna för tolkningar, bidra till att förstärka samförståndet. Den grad av integration som uppnåddes i Maastricht, och det faktum att det yttre trycket lättade efter slutet på konflikten mellan öst och väst verkade ge motsatt effekt. I debatten om en fördjupning av integrationen bidrog begreppet endast till att polarisera opinionen. Den aktuella debatten om modeller för integrationsprocessen präglas av tre grundidéer. Den första grundidén innebär ett gradvis avståndstagande från modellen ÓEuropas förenta stateró och rör sig istället mot en sammanslutning av nationer. Denna modell har fått mycket beröm och enligt den flätas nationell suveränitet och överstatlig integration samman i ett unikt system. Den andra grundidén hämtar intellektuellt bränsle ur EU-medborgarnas förändrade attityd gentemot integrationsframstegen, dokumenterad genom opinionsundersökningar.

171 Det mottagande medborgarna gav Fördraget om Europeiska unionen anses visa att de inte önskar någon längre gående integration. Vad som från en federalistisk synvinkel för många människor verkade vara ett steg på vägen verkar nu mer eller mindre vara slutet på resan. EUROPA FRÅN A TILL Ö 171 I viss mån passar inte det tredje argumentet ihop med de två andra, eftersom det behandlar frågan om det alleuropeiska värdet av en integrationsmodell. Utsikterna till en > utvidgning av Europeiska unionen österut innebär att principen om och de organisatoriska formerna för västeuropeisk integration skulle behöva utvidgas till att gälla för stora områden i hela Europa. De därmed förbundna kostnaderna, den förväntade förskjutningen av den politiska maktbalansen och det politiska samförståndet skulle i samband med de förutsebara konsekvenserna för den institutionella strukturen kunna äventyra den tidigare utvecklingen av integrationsprocessen. Det är mot denna bakgrund man får se debatten om ett mera flexibelt och differentierat Europa, med Óvariabel geometrió och Óolika hastigheteró eller till och med där det finns en ÓkärnaÓ av mer integrerade stater. Dessa olika debattnivåer är egentligen många av de tidigare argumenten för modeller för europeisk integration i en ny skepnad. Ingen av de gamla modellerna tycks ha förpassats till historieböckerna, de bara återkommer i en ny form. Förbundsstat Sammanslutning av stater Statsförbund Sedan arbetet först påbörjades för att bygga upp en europeisk gemenskap i början av 1950-talet, har idéerna om ett federalt Europa eller någon typ av sammanslutning mellan Europas stater varit de två grundbegrepp som använts för att beskriva slutgiltig integration. En organisation med överstatliga beslutsbefogenheter, i form av något slags förbundsstat var idealet för EUpolitiken i framför allt Italien, Tyskland och Beneluxländerna. Detta i motsats till den franska synen på ett Europa av nationalstater, såsom det uttrycktes av de Gaulle, med regeringssamarbete mellan suveräna stater som grund för integrationen. Utvecklingen av Europeiska gemenskapen har gått längre än en enkel uppdelning mellan dessa två modeller. Dess struktur uppvisar egenskaper från båda modellerna. Även om brittisk Europapolitik under senare delen av 1980-talet avsiktligt hemfallit åt de Gaulles retorik för att motivera avvisandet av den monetära unionen, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik eller en gemensam > socialpolitik, har Margaret Thatchers och hennes efterträdare John Majors mål snarare varit att begränsa överstatlig tillväxt än att minska den. Frågan om statens natur är mer central i den aktuella debatten om gemenskapens slutgiltiga form. Den federala tendensen i integrationsprocessen, som anges redan i Romfördragen, finns beskriven med en rad olika termer. Under de senaste trettio eller fyrtio åren har bilden av ett ÓEuropas Förenta stateró skisserats upp, och en parallell har varit begreppet Förbundsrepubliken Europa. Modellen av förbundsstaten och dess olika definitioner inbegriper tillämpning av de västliga demokratiernas konstitutionella normer i integrationsprocessen. Idéerna om federalism och därmed om ansvarsfördelning mellan unionen och medlemsstaterna, det demokratiska

172 172 beslutsfattandet och säkerställandet av medborgerliga och enskilda rättigheter är viktiga krav i den uppmålade bilden av en förbundsstat. Sedan 1970-talet har begreppet ÓEuropeiska unionenó återfunnits i EU:s kommunikéer och beslut som ett sätt att placera dessa modeller under ett och samma tak. Olika försök att ge begreppet substans, t.ex. i Tindemans rapport eller det författningsutkast som utarbetades av Europaparlamentet år 1984, har misslyckats politiskt. Genom att upprätta Europeiska unionen uppnådde man med Maastrichtfördraget, åtminstone på ytan, något som länge varit ett mål för Europapolitiken. Unionens form har dock inte löst konflikten kring begreppet. Å ena sidan har förändringar i fördraget, i synnerhet införandet av ett nytt > beslutsförfarande (medbeslutande) eller snarare subsidiaritet, lämnat den europeiska modellen öppen för en mer federalistisk tolkning, medan å andra sidan EU i ingressen till fördraget beskrivs som bland annat en Ósammanslutning mellan de europeiska folkenó. Dessutom har inte EU samma folkrättsliga befogenhet som Europeiska gemenskapen. Europeiska ekonomiska gemenskapen har blivit den mer fullständiga Europeiska gemenskapen, även om indelningen av politiken i tre pelare i Maastrichtfördraget understryker den parallella arten av överstatliga och mellanstatliga strukturer. Den > gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken baseras på medlemsstaternas enhällighet. Möjligheten att fatta kvalificerade majoritetsbeslut om gemensam verksamhet har ännu inte använts. År 1995 hade ännu ingen permanent institution inrättats enligt fördragets tredje pelare, förutom Europols narkotikaenhet, föregångaren till Europol. Införandet av unionsmedborgarskap och rätten att delta i lokala och europeiska val där man är bosatt har dock förstärkt idén om EU som en stat. Det klagomål som ofta framförs av de som arbetar i EU:s institutioner, att ersättningen av termen ÓgemenskapenÓ med termen ÓunionenÓ språkligt sett har fördunklat integrationsprocessens gemensamma karaktär för världen utanför, är också en del av denna ambivalens. Maastrichtfördraget och dess kontroversiella ratificering har inte åstadkommit någon klart definierad modell. Gemenskapen är fortfarande delad i valet mellan överstatlighet eller mellanstatlighet och detta utgör grunden för varje framtida utveckling. Europeiska unionen kommer inte att sönderfalla med tusenårsskiftet, men inte heller att utvecklas till Europas förbundsstat, såsom tidigare var tänkt. Motiv Sedan 1950-talet har det funnits fyra mål som har styrt bildandet av en gemenskap, nämligen säkerhet, fred, frihet och välstånd. Dessa åtföljs av föreställningen om ekonomisk tillväxt, önskan om balanserad konvergens i ekonomiska och sociala frågor samt en önskan om att genom integrationen göra det möjligt för en europeisk organisation ge ett bidrag till samhället. Till följd av utvidgningen söderut under 1980-talet lade regeringarna till begreppen ÓdemokratiÓ och Ópolitisk stabilitetó. Dessa mål, som fördragen grundar sig på och som gäller traditionella områden inom statlig verksamhet, visar på ett av de bakomliggande motiven för integration. Bevarandet av suveräniteten, i betydelsen möjlighet att handla, tycks vara det grundläggande målet för medlemsstaternas

173 regeringar. Det är ett försök att, med beaktande av den försvagning den europeiska politikens genomgått efter de två världskrigen, konfrontera invecklade internationella problem på en ny kapacitetsnivå. Olika vinklingar av denna motivering betecknas i mediavärlden som en önskan om ÓsjälvhävdelseÓ eller att Ógöra Europa mer europeisktó. Begreppen Óden tredje maktenó mellan supermakterna eller bilden av Ócivil maktó visade vägen. De motsvarade samtidigt en önskan om en Óeuropeisk identitetó som skulle bli en följd av gemenskapens och dess institutioners verksamheter. I andra grundläggande förklaringar uppfattas Europas enande som en reaktion på upplösningen av och konflikten mellan nationella stater. Efter år 1989 visade sig dessa förväntningar på integration vara drivkraften för utrikespolitiken i många av det tidigare östblockets stater i Centraloch Östeuropa baksidan på den magnetiska dragningskraften hos den västliga integrationens ekonomiska och politiska framgång. Medlemskap i Europeiska unionen blev den avgörande faktorn för Óåterkomsten till EuropaÓ. EUROPA FRÅN A TILL Ö 173 I de europeiska regeringarnas reaktioner på de radikala förändringarna i Europa, den tyska återföreningen och utsikten till utvidgning österut kan två olika motiv skönjas. Dels har de radikala förändringarna förstärkt den fasta föresatsen att Óföra den europeiska integrationen framåtó, i enlighet med ingressen till Maastrichtfördraget, och följaktligen stärka de band som knyter alla medlemsstater till integrationsprocessen och därigenom motverka de tendenser till splittring som är följden av ÓblockensÓ upplösning. I ljuset av detta ses den fortsatta fördjupningen av EU som en förutsättning för utvidgning. Den europeiska enande processen Samtidigt som de visar på mål och motiv fungerar även vissa begrepp i fråga om förfarandet som modeller som visar riktningen för långsiktig verksamhet. Några av de strategier som anges nedan visar att själva vägen kan bli målet för föreningsprocessen. Detta gäller i synnerhet och är tydligast för själva integrationsbegreppet. I självanalyser av europeiska rörelser träffar man ofta på en normativt sett starkt laddad uppfattning av integrationen, som ses som det enda möjliga nutida svaret på ultranationalismens destruktiva krafter. Analytiskt motsvaras detta av funktionalismen, som ser integration som ett problemrelaterat svar på en komplex internationell struktur. Den dominerande betydelsen hos funktionell integration ligger dock i prognoserna för Europa från funktionalismens anhängare, dvs. att resultaten och erfarenheterna från vissa sammanflätade sektorer kommer att få en överskottseffekt som skyndar på bildandet av en politisk gemenskap. Andra begrepp i fråga om förfarandet har mer en stödjande funktion genom att göra de uttalade målen mer rimliga. De blir således attraktivare när den pågående integrationsprocessen stagnerar. I detta sammanhang är två förfarandestrategier av särskild betydelse, av vilka båda räknas som begrepp. Den pragmatiskt experimentella strategin, som är en politiskt administrativ formulering snarare än en akademisk, pläderar för ett flexibelt närmande till

174 174 integrationspolitiken, vid behov utanför den rättsliga ramen, för att ta sig förbi hinder i beslutsförfarandet. Europeiskt politiskt samarbete och > Europeiska monetära systemet framstår som lysande exempel på lyckade pragmatiska experiment, vilket även gäller GUSP och samarbete inom > rättsliga och inrikes frågor, som dock håller sig inom ramen för Maastrichtfördraget. I den andra strategin framhålls fördelarna med en integration, som genomförs antingen i etapper eller av en del av gemenskapen, som en metod att komma över stagnation som verkar vara rikare begreppsmässigt. ÓEtappvis integrationó avser att undvika att gemenskapen förändras av yttre krafter men kan fördjupas av en del av gemenskapen när tiden är mogen. Detta är den intellektuella basen för begreppet ÓkärnaÓ av europeiska stater där man, med utgångspunkt från gemenskapens första medlemmar, förutser en ring av mindre integrerade stater kring en högt integrerad centralstruktur. Andra teorier gynnar ett graderat system med gradvis ökad integration ju närmare mittpunkten staterna kommer (Ókoncentriska cirklaró), en lösning grundad på konfederation kring EU eller omstrukturering och omvandling av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) till ett sorts väntrum utanför fullt medlemskap i Europeiska unionen. Båda dessa modeller försöker se utvidgningen och integrationen av Europeiska unionen som parallella processer. På så sätt bibehålls integrationsprocessens dynamik, oaktat de stora skillnaderna inom en europeisk union med så många stater som 25 eller till och med 30 stycken. Josef Janning

175 Regeringskonferensen EUROPA FRÅN A TILL Ö 175 Fördragsgrund: Artiklarna N.2 och B femte strecksatsen i EU-fördraget, artikel 189b i EG-fördraget, artiklarna J 10 och J 4 om översyn i EU-fördraget samt förklaringarna nr 1 och 16 i bilagan till EU-fördraget. Syften: Att effektivisera institutioner och beslutsförfarande, att skapa medborgarnas Europa, att stärka unionens utrikes- och säkerhetspolitiska handlingskraft och att vidareutveckla politiken när det gäller rättsliga och inrikes frågor. Vidareläsning: Europaparlamentet, Generaldirektoratet för forskning, Vitbok om 1996 års regeringskonferens, 3 volymer, Luxemburg Regeringskonferensen om en revidering av Maastrichtfördraget inleddes den 29 mars 1996 av Europeiska rådet i Turin och kommer förmodligen att pågå under större delen av Förhandlingar förs varje vecka av utrikesministrarnas personliga företrädare och en gång i månaden av utrikesministrarna själva. > Europeiska rådet övervakar hur förhandlingarna fortlöper, om nödvändigt genom att hålla särskilda möten. > Europaparlamentet informeras kontinuerligt och kan redovisa sina ståndpunkter. Bakgrund Regeringskonferensen går tillbaka på uppdraget i fördraget att under 1996 granska de nya förfaranden och den nya politik som införts. Därtill kommer förslag från enskilda medlemsstater och den förteckning över reformer som Europeiska rådet kommit fram till vid sina möten i Bryssel, Korfu, Madrid och Turin. Regeringskonferensen har också samband med > Europeiska unionens kommande utvidgning, som måste föregås av en fördjupning av integrationsprocessen. Förberedelsearbetet har genomförts av en reflexionsgrupp som tillsattes av statsoch regeringscheferna (juli-december 1995) och som i sin rapport preciserade de olika alternativen för en revidering av EU-fördraget. Som utgångspunkt fanns > Europeiska rådets och > Europeiska kommissionens rapporter om hur EUfördraget fungerat samt två resolutioner från Europaparlamentet. Kommissionen formulerade före regeringskonferensen tydligt sina förväntningar.

176 176 Huvudpunkter Regeringskonferensen är inriktad på tre ämnesområden. Det första rör medborgarna och Europeiska unionen. De frågor som här tas upp gäller en starkare förankring av de medborgerliga fri- och rättigheterna i EU-fördraget, en ökad insyn i EU:s förfaranden och en förbättrad inre säkerhet i unionen. Det andra området gäller effektivisering av förfarandena genom eventuell utvidgning av majoritetsröstningen, en revidering av röstviktningen i rådet (för att förbättra balansen mellan större och mindre medlemsstater) och en förenkling av förfarandena, med särskild hänsyn till Europaparlamentets medbeslutanderätt ( > beslutsförfarande). Det tredje området avser ökad handlingskraft hos EU inom utrikes- och säkerhetspolitiken genom inrättande av en planerings- och analysenhet, eventuella ändringar av beslutssystemet, en förbättring av EU:s utrikespolitiska representation och en vidareutveckling av försvarspolitiken. Under senare tid har på grund av den höga arbetslösheten i unionen frågan om en europeisk sysselsättningspolitik kommit i förgrunden. Ett annat möjligt diskussionsämne har till grund ett tysk-franskt förslag om mera flexibla förfaranden, vilket skulle innebära att en grupp medlemsstater kan välja att gå vidare i integrationsprocessen. Slutsatser Hittills har regeringskonferensen endast gjort små framsteg. Inte bara den nuvarande brittiska regeringens motspänstiga hållning har skapat särskilda problem. Också bland de övriga medlemsstaterna är det en omstridd fråga hur omfattande fördragsändringarna eller tilläggen skall vara, även om en klar majoritet har likartade intressen av en reform. Med tanke på att det krävs en ratificering av förhandlingsresultaten kan man i första hand förvänta sig att de befintliga förfarandena och kompetensbestämmelserna konsolideras och försiktigt vidareutvecklas. Mathias Jopp

177 Regionalpolitik EUROPA FRÅN A TILL Ö 177 Fördragsgrund: Ingressen, artiklarna 2 och 3, artikel 39, artiklarna och 130a-e i EG-fördraget. Syften: Att förstärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen i unionen, särskilt med hjälp av regionala, strukturella och sociala åtgärder samt jordbruksoch arbetsmarknadsåtgärder. Instrument: De tre strukturfonderna [Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), Europeiska socialfonden (ESF) samt utvecklingssektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ)], Fonden för fiskets utveckling (FFU), Sammanhållningsfonden för medlemsstater vars BNP per capita är lägre än 90 % av genomsnittet inom EG, för finansiering av projekt inom områdena miljö och transeuropeiska transportnät, Europeiska investeringsbanken (EIB), Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). Budget: Planerad för 1994 (åtaganden): strukturfonder: 21,3 miljarder ecu (29 % av EU:s budget), varav ERUF: 9,0 miljarder ecu; Socialfonden: 6,5 miljarder ecu; utvecklingssektionen vid EUGFJ: 3,3 miljarder ecu; FFU: 0,4 miljarder ecu; gemenskapsinitiativ: 1,7 miljarder ecu; andra åtgärder: 0,4 miljarder ecu; Sammanhållningsfonden: 1,9 miljarder ecu (2,5 %); EIB (utanför EG:s budget): lån inom gemenskapen år 1993: 17,7 miljarder ecu. De ekonomiska och sociala skillnaderna inom > Europeiska unionen är betydande. Vad gäller strukturproblem dominerar de regionala obalanserna. Detta visar sig i stora inkomstskillnader mellan Europeiska unionens regioner och i stora arbetslöshetsproblem. Förutom regionala skillnader inom enskilda medlemsstater kan det förekomma enorma skillnader i prestationsnivå mellan de berörda nationella ekonomierna. När gemenskapen utvidgades söderut blev skillnaderna i välstånd avsevärt större, eftersom det i de nya medlemsstaterna finns vissa regioner som är väsentligt mindre ekonomiskt utvecklade. Sedan dess har även Östtyskland, med sina stora ekonomiska och strukturella problem, anslutits till EU. Finland, Österrike och Sverige, medlemmar av EU sedan år 1995, anses däremot vara välståndsländer även om de har vissa strukturproblem. Som ekonomiskt mindre utvecklade regioner räknas Grekland, Portugal, stora delar av Spanien, södra Italien och Sardinien, Irland, Nordirland, Korsika, de franska utomeuropeiska departementen och de nya tyska delstaterna. Problemet med regioner på efterkälken i unionen försvåras genom de särskilda problemen i tidigare framgångsrika områden som kämpar för att bemästra den nödvändiga

178 0 EUROPA FRÅN A TILL Ö 178 omstruktureringsprocessen att övergå från industrier på tillbakagång såsom kolbrytning, stålindustrin, skeppsbyggnad och textilindustrin till industrigrenar och tjänster med en ekonomisk framtid. De tre nya medlemsstaterna har däremot, ur unionens synvinkel, endast i enstaka fall problem med mindre utvecklade regioner. Bruttonationalprodukt per invånare 1993 i fråga om köpkraft Regioner vars BNP överstiger 50% av genomsnittet i EU:s 15 medlemsstater Hamburg Bryssel Ile de France Darmstadt Wien EUR Voreio Aigaio (Grekland) Regioner med Ipiros (Grekland) mindre än hälfen av Madeira (Portugal) genomsnittet Azorerna (Portugal) i EU:s 15 medlemsstater Alentejo (Portugal) Motiv för gemenskapens verksamhet Man insåg tidigt behovet av att dels mildra effekten av den ekonomiska integrationen för arbetstagarna och särskilt drabbade ekonomiska sektorer, dels uppnå en ekonomisk balans mellan framgångsrika och mindre gynnade regioner. Redan i Romfördragen konstaterades att åtgärder bör vidtas för att motverka negativa följder av integrationen inom det sociala området och jordbruksområdet. Behovet av särskilda regionalpolitiska instrument tilltog med anslutningen av Danmark, Irland och Förenade kungariket till gemenskapen år 1973 och ledde år 1975 slutligen till införandet av gemenskapens regionalpolitik.

179 Strukturpolitisk taktik Gemenskapens strukturpolitik har till syfte att för det första erbjuda stimulansåtgärder i form av bidrag och för det andra samordna medlemsstaternas politik på olika områden. Inom området regionalpolitik skall även de nationella bidragen kontrolleras för att säkerställa att det inte förekommer någon snedvridning av konkurrensen. Strukturfonderna utgör den europeiska strukturpolitikens kärna. Europeiska socialfonden ( > socialpolitik) inrättades redan år 1960 och har under årens lopp blivit ett allt viktigare instrument för den europeiska arbetsmarknadspolitiken. EUGFJ ( > jordbrukspolitik) tillkom år 1962 och dess utvecklingssektion har till uppgift att stimulera strukturell anpassning. År 1975 bildades Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), vars huvudsakliga mål blev att förhindra att den nya medlemsstaten Förenade kungariket en importör av jordbruksprodukter som i motsats till andra länder inte har svåra strukturproblem på jordbruksområdet skulle sluta som en nettobidragsgivare till en misslyckad jordbrukspolitik. Sedan dess har gemenskapen tillhandahållit finansiellt stöd för utveckling av eftersatta regioner. EUROPA FRÅN A TILL Ö 179 Utöver strukturfonderna finns det ett antal andra ekonomiska gemenskapsinstrument för att genomföra strukturpolitiken: sammanhållningsfonden för ekonomiskt svaga medlemsstater (sedan år 1993), Fonden för fiskets utveckling (FFU) som tillkom år 1993 samt lån som tillhandahålls av > Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska kol- och stålgemenskapen. Redan på ett tidigt stadium var dessa strukturpolitiska fonder i mycket stor utsträckning oberoende av varandra och det var därför omöjligt att säkerställa att bidrag inte fördubblades eller tog ut varandra. Under de senaste åren har gemenskapen försökt att koppla samman alla strukturpolitiska åtgärder för att skapa en ÓhomogenÓ strukturpolitik med tonvikt på det regionalpolitiska målet. > Europeiska kommissionen skulle enligt 1986 års Europeiska enhetsakt lägga fram ett lämpligt övergripande förslag om reformering av strukturpolitiken. Ministerrådet ( > Europeiska unionens råd) godkände denna reform av strukturfonderna efter samråd med > Europaparlamentet och > Ekonomiska och sociala kommittén: detta beslut krävde enhällighet. I ljuset av senare erfarenheter ändrades återigen bestämmelserna sommaren 1993, och tillsammans med FFU skapades ett separat finansiellt instrument för > fiskeripolitik. Enskilda genomförandebeslut i fråga om bidrag från strukturfonderna läggs fram av kommissionen i samarbete med Europaparlamentet och antas av ministerrådet med kvalificerad majoritet. I Fördraget om Europeiska unionen beslutade medlemsstaterna i februari 1992 att till slutet av år 1993 upprätta en sammanhållningsfond till förmån för Spanien, Portugal, Grekland och Irland. Genom att tillhandahålla bidrag för miljö- och transportprojekt (i det senare fallet transeuropeiska nät) var det tänkt att den regionala utvecklingen skulle främjas och förbindelserna till de centrala områdena

180 180 förbättras. Under våren 1993 inrättades fonden på grundval av en provisorisk förordning. I fördraget återfinns även, i ett strukturpolitiskt sammanhang, en uttrycklig rätt till samråd för den då ännu inte existerande > Regionkommittén. Arbetslöshet: Stora regionala skillnader Arbetslöshetsnivån i unionens regioner (i %, 1994) F F F F E P P > % 6-10 % < 6 % Uppgifter inte tillgängliga Källa: Eurostat

181 Principerna för strukturpolitiken Efter 1988 års reform av strukturfonderna i enlighet med de utökade förutsättningar som fastställdes av rådet i juli 1993 för att täcka åren , fortsätter gemenskapens strukturpolitik att koncentrera sig på fem prioritetsområden, även om några av målen har förändrats sedan år 1988: 1. Stimulans av regioner med eftersatt utveckling. En region anses ha eftersatt utveckling om BNP per capita är lägre än 75 % av genomsnittet i EG. 2. Omställning av regioner, gränsområden och mindre områden som drabbats hårt av industriell nedgång. Detta är fallet när den ursprungligen dominerande industriverksamheten är på stark tillbakagång och arbetslösheten ligger över genomsnittet i EG. 3. Bekämpning av långtidsarbetslöshet och underlättande för unga människor och människor som riskerar utslagning att komma in på arbetsmarknaden. 4. Underlättande av arbetstagarnas anpassning till industriell omvandling och förändringar i produktionssystemen. 5. Stimulans av utvecklingen av landsbygdsområden genom att påskynda anpassningen av jordbruksstrukturer och genom att underlätta strukturanpassningen inbegripet anpassning av fiskestrukturer. Villkoren för beviljande av stöd är härvid att området kännetecknas av låg befolkningstäthet, en stor andel av arbetskraften är anställd inom jordbruket, endast låga inkomstnivåer uppnås inom jordbruket och den totala regionala ekonomin ligger under genomsnittet. Ett resultat av anslutningsförhandlingarna med de fyra EFTA-länderna var att ett sjätte mål lades till för att stimulera regioner med extremt låg befolkningstäthet. Detta kriterium gäller när befolkningstätheten är lägre än 8 invånare per kvadratkilometer. De berörda regionerna i Skandinavien skall stödjas på samma sätt som mål 1- regioner. Detta mål kommer att ses över vid revideringen av förordningarna om strukturfonder år EUROPA FRÅN A TILL Ö 181 Gemenskapens verksamhet följer subsidiaritetsprincipen. Detta innebär att åtgärderna endast får komplettera nationella, lokala och andra åtgärder och måste begränsas till fall där initiativtagarens egna medel är otillräckliga. Genomförande av antagna åtgärder EG:s strukturpolitiska åtgärder måste vara förenliga med gemenskapens tillämpliga stödramar. Gemenskapens stödramar fastställs av kommissionen vid förhandlingar med nationella myndigheter och baseras, vad gäller mål 1, 2 och 5b, på regionala utvecklingsplaner som läggs fram av nationella myndigheter i samarbete med behöriga regionala och lokala organ. De måste innehålla analyser av socioekonomiska effekter och miljöpåverkan för den berörda regionen eller delregionen, den strategi som skall följas, en redogörelse för de viktigaste aspekterna av åtgärderna och en utvärdering av de förväntade effekterna även i fråga om sysselsättning och miljö, tillsammans med detaljer om hur de begärda gemenskapsmedlen skall användas, uppdelat på olika finansinstitutioner. I fråga om mål 1-regioner måste dessa även inbegripa detaljer om de nationella medlen. Med avseende på mål 3 och 4 utgör de inhemska verksamhetsplaner som fastställts av medlemsstaterna grunden för gemenskapens stödramar. Dessa planer

182 182 innehåller även en beskrivning av situationen, en översikt över lämpliga arbetsmarknadspolitiska strategier, en beskrivning av hur de begärda medlen skall användas och förväntade effekter. Gemenskapens stödramar täcker målen och huvudpunkterna, arten av och löptiden för gemenskapens intervention och en ekonomisk plan som visar omfattningen av gemenskapsmedlen och anger varifrån finansieringen kommer. I de flesta fall sätts stödramarna i verket genom s.k. verksamhetsprogram som inom sig rymmer en rad projekt - förutsatt att dessa kompletterar varandra. Dessa program kan läggas fram av inhemska myndigheter eller utvecklas på initiativ av kommissionen (gemenskapsinitiativ). Gemenskapens stödramar kan dock även inbegripa enskilda stora projekt eller kräva globala bidrag. I det senare fallet kan ett särskilt organ anförtros kontrollen av genomförandet av vissa åtgärder. Åtgärder ERUF är delaktigt i synnerhet i produktiva investeringar och i ekonomiskt relevanta infrastrukturprojekt bland annat när det gäller hälsa och utbildning, och transeuropeiska nät för transport, telekommunikation och energi. I syfte att främja den lokala utvecklingspotentialen i en bestämd region, att stimulera förnyelse och turism och att tillhandahålla tjänster kan ERUF stödja små och medelstora företag med både investerings- och verksamhetsbidrag och delta i forsknings- och utvecklingsverksamheter. Europeiska socialfondens första prioritering är att bekämpa arbetslösheten. Detta inbegriper åtgärder för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden, att främja lika möjligheter, att utveckla yrkeskvalifikationer och skapa arbetstillfällen. I mål 1-regioner kan utbyggnad och förbättring av allmän utbildning och yrkesutbildning särskilt genom utbildning av lärare även stödjas finansiellt. Utvecklingssektionen vid EUGFJ främjar strukturåtgärder inom jordbruket samt omställning av jordbruksproduktion och bisysslor för jordbrukare. Som särskilda instrument för strukturpolitiken och i överensstämmelse med ett förslag från kommissionen får tretton godkända gemenskapsinitiativ inom sju olika problemområden stöd från strukturfonderna: interregionalt samarbete och gränsöverskridande nätverk, utveckling av landsbygden, de mest perifera regionerna, sysselsättning och förbättring av kvalifikationer, industriell omvandling, tätorter med svåra problem och omstrukturering av fiske. Genom sammanhållningsfonden stöder gemenskapen investeringar för att förbättra miljön och för att bygga ut de transeuropeiska transportnäten i Grekland, Spanien, Irland och Portugal. FFU stödjer inte endast särskilda strukturåtgärder inom själva fiskeområdet, utan även vattenbruk och beredandet och saluförandet av berörda produkter. Inom mål 1-områdena täcker strukturfonderna och FFU vanligtvis upp till 75 % (i berättigade exceptionella fall upp till 85 %) av de totala kostnaderna och minst 50 % av utgifterna inom den offentliga sektorn. I övriga regioner står unionen för upp till 50 % av de totala kostnaderna, som dock måste utgöra minst 25 % av de offentliga utgifterna för stimulansåtgärder. Regionerna indelas efter de regionala problemens svårighetsgrad och de ekonomiska resurser som finns

183 tillgängliga för den berörda medlemsstaten. EIB tillhandahåller lån för infrastrukturinvesteringar, vanligtvis på marknadens villkor. På begäran av kommissionen tillhandahåller EIB även lån från det nya gemenskapsinstrumentet (nya gemenskapsinstrumentet > budget) för vilka räntesubventioner även kan tillhandahållas av kommissionen för att lånen skall bli billigare. ÓEdinburghkreditenÓ gjorde det nödvändigt med ytterligare medel för infrastrukturprojekt år 1993 och 1994 för att uppnå ett ekonomiskt uppsving i Europa, särskilt inom områdena transport, telekommunikation och energi företrädesvis för transeuropeiska nät och inom områdena miljöskydd och stadsförnyelse. EUROPA FRÅN A TILL Ö 183 Finansiella resurser Efter beslutet av > Europeiska rådet i februari 1988 fördubblades gemenskapens strukturmedel i faktiska siffror mellan åren 1987 och Vid toppmötet i Edinburgh i december 1992 beslutades att ånyo kraftigt utöka dessa fonder mellan år 1993 och Med 1992 års priser var det tänkt att strukturfonderna (inbegripet FFU) skulle kunna binda 24 miljarder ecu år 1997 och 27,4 miljarder ecu år Av detta är omkring 70 % avsett för mål 1-regioner. Härtill kommer sammanhållningsfonden som förfogade över 1,5 miljarder ecu för år 1993 och som kommer att förfoga över 2,5 miljarder ecu år 1997 och 2,6 miljarder år En vägledning för fördelningen av medlen för strukturpolitiska åtgärder finns tillgänglig för varje ändamål och medlemsstat. Denna fördelning visar att problemet med regional underutveckling fortsättningsvis har störst prioritet. Slutsatser Det råder inget tvivel om att mer koncentrerade och bättre samordnade åtgärder har skapat en effektivare strukturpolitik inom gemenskapen. Förfarandet för beviljande har nyligen ytterligare förenklats något och kommissionen uppmuntrar medlemsstaterna att utnyttja möjligheten att förenkla förfarandet genom ett enhetsdokument som omfattar strategier och program. Den avsevärda ökningen av fondmedel avspeglar problemets omfattning. Det finns dock växande tvivel på att de mottagande regionerna kan tillgodogöra sig ytterligare bidragsmedel och att den omfattande stödverksamheten ger tillräckligt utrymme för lokala initiativ. Kritik har även framförts om att kommissionen genom gemenskapsinitiativen utövar allt större inflytande på regionalpolitiken vilket inkräktar på subsidiaritetsprincipen, i synnerhet som en rad initiativ även skulle kunna inbegripas inom den allmänna stödramen. Slutligen är man bekymrad över upprättandet av allt flera nya fonder och finansiella instrument, eftersom detta försvårar den strukturpolitiska verksamhetens överskådlighet. Dessutom löser det inte EU:s huvudproblem i fråga om hela strukturpolitiken: det är ju när allt kommer omkring en ersättning för ett effektivt system av allmän regional finansiell utjämning. Ett sådant system skulle dock kräva en nivå av samförstånd och politisk integration som troligtvis inte kan uppnås inom en överskådlig framtid. Bernhard Seidel

184 184 Regionkommittén Fördragsgrund: Artiklarna 4.2 och 198a-198c i EG-fördraget. Befogenheter: Att på begäran eller på eget initiativ avge yttranden till kommissionen och rådet. Sammansättning: 222 företrädare från EU:s regionala och lokala organ: 24 vardera från Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Italien, 21 från Spanien, 12 vardera från Belgien, Grekland, Nederländerna, Österrike, Portugal och Sverige, 9 vardera från Danmark, Finland och Irland, 6 från Luxemburg. Budget 1995: 27 miljoner ecu. Regionkommittén, som inrättades genom Maastrichtfördraget, har till uppgift att företräda de regionala och lokala organens intressen i > Europeiska unionen (EU) och säkerställa deras deltagande i integrationsprocessen. Regionkommittén består av 222 oberoende företrädare för regionala och lokala organ samt lika många suppleanter, som på förslag av medlemsstaterna väljs enhälligt för fyra år av rådet. Fördraget innehåller inga bestämmelser om fördelningen av platserna inom medlemsstaterna eller om kommitténs interna organisation. Fördelningen av platser gav i nästan alla medlemsstater upphov till kontroverser, i vissa fall till häftiga dispyter mellan de olika myndighetsnivåerna. Trots alla problem med fördelningen består Regionkommittén under sin första period ( ) av omkring hälften regionala och hälften lokala företrädare. Inom EU:s organisatoriska struktur är Regionkommittén rådgivande organ för rådet och > Europeiska kommissionen. Den skall tillvarata regionala och lokala intressen och att införliva dem i > beslutsförfarandet, och den skall särskilt övervaka att EU-lagstiftningen är förenlig med regionala och lokala problem och förvaltningspraxis. Regionkommittén ansvarar således för att EU-besluten kommer närmare människorna och deras problem. För att kunna fullgöra sina uppgifter måste den rådfrågas inom ett antal ÓtypiskaÓ regionalpolitiska områden (artiklarna 126, 128, 129, 129d, 130b, 130d och 130e i EG-fördraget) och kan dessutom ombes att avge yttranden i alla övriga frågor eller själv besluta att göra det. Regionkommitténs yttranden kan inte fördröja beslutsgången och är inte på något vis bindande för de beslutsfattande organen. Den har därför ingen formell möjlighet att få gehör för sina åsikter, och kan inte vidta rättsliga åtgärder mot eventuella kränkningar av dess rådgivande befogenheter.

185 Regionkimmittén Europeiska unionens rådgivande organ EUROPA FRÅN A TILL Ö Företrädare för ekonomiska och sociala grupper Politiska områden där kommittén måste höras av rådet och kimmissionen Främjande av allmän utbildning och yrkesutbildning Främjande av kultur Hälsoområdet Tanseuropeiska nät Struktur- och regionalpolitik KOMPLETTERANDE STÄLLNINGSTAGANDEN NÄR, VID HÖRANDE AV EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN, REGIONALA INTRESSEN BERÖRS. Intern organisation Kommitténs yttranden förbereds i åtta utskott och föreläggs sedan plenum för antagande. Inför regeringskonferensen år 1996 har den, vid sidan av de förstnämnda utskotten, upprättat ett särskilt utskott för Óinstitutionella frågoró. Regionala respektive lokala politikers tid tas därför i anspråk av Regionkommittén i ovanligt hög grad. Samarbetet mellan Regionkommitténs ledamöter äger formellt rum inom ramen för politiska grupper, av vilka fyra hittills har bildats (PPE, PSE, liberalerna och ÓradikalernaÓ). I motsats till situationen i > Europaparlamentet är den politiska grupptillhörigheten inte specifikt knuten till medlemskap i motiverande nationellt parti, utan i första hand ett individuellt medlemskap i gruppen i fråga. I ledningen för Regionkommitténs förvaltning står en generalsekreterare (Dietrich Pause, t.o.m. 1999).

186 186 Slutsatser Regionkommittén började otvivelaktigt sin verksamhet under mycket svåra betingelser. Den lyckades dock snabbt bli funktionsduglig och började avge yttranden i frågor som ibland är synnerligen viktiga i ett regionalpolitiskt perspektiv (t.ex. gemenskapsinitiativ inom ramen för strukturfonder, EUmedborgares rätt att rösta i kommunala val, grönboken om EU:s audiovisuella politik). I framtiden kommer Regionkommittén framför allt att behöva befästa de interna arbetsstrukturerna så snabbt som möjligt och, i fråga om arbetets innehåll, förhindra risken för splittring och koncentrera sig på de av EU:s politiska frågor som är av central vikt ur regional och lokal synvinkel. Med dessa förutsättningar kan Regionkommittén utveckla sin egen institutionella ÓprofilÓ, och på så sätt bli ett forum för en samförstånds- och gräsrotsinriktad europeisk politik. Christian Engel

187 Rättsliga och inrikes frågor EUROPA FRÅN A TILL Ö 187 Fördragsgrund: Artiklarna 7a, 8-8c och 100 i EG-fördraget; artiklarna K1-K9 i Maastrichtfördraget. Syften: Att utvidga unionsmedborgarskapet; fri rörlighet över de inre gränserna utan kontroll; ökat samarbete mellan Schengenländerna och EU-länderna i frågor som rör rättsliga och inrikes frågor, inbegripet inrättande av gemensamma institutioner. I staden Schengen där Tysklands, Frankrikes och Luxemburgs gränser möts, undertecknade dessa tre stater år 1985, tillsammans med Belgien och Nederländerna, en överenskommelse om att gradvis avveckla kontrollen av persontrafiken över sina gemensamma gränser. I en ytterligare överenskommelse, nämligen konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1990, beslutades om följande säkerhetsåtgärder för att kompensera den förlust av säkerhet som avskaffandet av gränskontroller medför: Ett gemensamt automatiserat söksystem, Schengens informationssystem (SIS), som möjliggör för medlemsstaterna att, i enlighet med klart föreskrivna kriterier, fastställa och upprätthålla datafiler om personer och vissa föremål (eldvapen, blankodokument, identitetshandlingar, numrerade sedlar och motorfordon som har stulits, blivit föremål för obehörigt utnyttjande eller förlorats). Polisstyrkor i andra medlemsstater kan på så sätt få samma tillgång till filerna som nationella undersökningsavdelningar. En teknisk stödenhet i Strasbourg ser till att datafilerna hålls aktuella. Noggranna kontroller vid alla gränsövergångar i Schengengemenskapen (och, om möjligt, vid alla yttre gränser i > Europeiska unionen), som skall utföras på ett så enhetligt sätt som möjligt. Ökat samarbete mellan polisstyrkorna i regionen kring de inre gränserna genom uppbyggnad av en kommunikationsstruktur, gemensamma övningar samt gränsöverskridande observation och rätt att spana efter misstänkta brottslingar. Skyldighet att tillhandahålla övriga medlemsstater all information som kan vara av betydelse för att förhindra brott. Ökat samarbete i kampen mot narkotika och därmed förbunden kriminalitet.

188 188 Harmonisering av de lagar som reglerar rätten till vapeninnehav i medlemsstaterna. EU:s politik avseende rättsliga och inrikes frågor ÓSchengenÓ betraktas som ett pilotprojekt för integration av rättsliga och inrikes frågor i Europeiska unionen (EU). Fram till 1992 ägde allt samarbete mellan EGstaternas säkerhetsstyrkor rum inom ramen för informella möten inom TREVIgruppen med ministrar för rättsliga och inrikes frågor och hade ingen rättslig grund i något multilateralt fördrag. Inom ramen för möten på ministernivå en gång i halvåret och förberedande arbetsgrupper kunde framför allt informationsutbytet intensifieras, samt samarbetet utökas i frågor rörande terrorism, grov kriminalitet, civil luftfartssäkerhet, kärnkraftssäkerhet, bränder och naturkatastrofer, polisteknik och utrustning. Maastrichtfördraget om Europeiska unionen av den 7 februari 1992 innebar ett genombrott för integrationen av rättsliga och inrikes frågor. Inom ramen för EU:s Óförsta pelareó beskrivs i artikel 7a i EG-fördraget den > inre marknaden, som upprättats i syfte att gradvis omfatta Óett område utan inre gränser där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställsó. I den andra delen (särskilt artikel 8), införs unionsmedborgarskapet, som ger varje unionsmedborgare rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier i enlighet med artikel 8a.1. Artikel 8b.1 ger även unionsmedborgare rätt att rösta och kandidera vid kommunala val i den medlemsstat där de är bosatta. I artikel 100c i EG-fördraget föreskrivs en gemensam viseringspolitik, enligt vilken > Europeiska unionens råd enhälligt på förslag av > kommissionen och efter att ha hört > Europaparlamentet, skall fastställa de icke-medlemsstater vars medborgare måste ha visum vid passage av medlemsstaternas yttre gränser. Alla övriga frågor rörande rättsliga och inrikes frågor i Europeiska unionen behandlas i artikel K i Maastrichtfördraget. Asylpolitik, de bestämmelser som reglerar passage av yttre gränser, invandringspolitik och politik som avser medborgare i tredje land betraktas som frågor av gemensamt intresse, liksom bekämpning av illegal invandring samt illegalt uppehåll och arbete; bekämpning av narkotikamissbruk och internationella bedrägerier; rättsligt samarbete i civila frågor och kriminalfrågor; tull- och polissamarbete i syfte att förhindra och bekämpa grova former av internationell brottslighet, inbegripet upprättande av en europeisk polisbyrå Europol. Inom de ovan nämnda områdena kan rådet i dess sammansättning med medlemsstaternas inrikes- och justitieministrar anta gemensamma ståndpunkter, och även anta gemensamma åtgärder och utarbeta överenskommelser under förutsättning att hänsyn tas till subsidiaritetsprincipen. I princip fattas rådets beslut enhälligt. Dess möten förbereds av arbets- och ledningsgrupper och, i enlighet med bestämmelserna i artikel K i unionsfördraget, av en samordningskommitté. Till kommitténs uppgifter hör även att avge

189 yttranden samt, inom ramen för den Óförsta pelarenó, bidra till förberedandet av rätts- och inrikespolitiken i enlighet med artikel 100c i EG-fördraget. EUROPA FRÅN A TILL Ö 189 Kommissionen spelar en huvudroll inom de områden som omfattas av Ótredje pelarenó. Europaparlamentet måste regelbundet informeras av rådets presidium och kommissionen om de verksamheter som bedrivs och höras om de viktigaste aspekterna avseende dessa verksamheter. Den 8 februari 1993 antog rådet en förordning om upprättande av ett europeiskt centrum för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk, som påbörjade sin verksamhet i Lissabon år På grundval av en handlingsplan som lades fram av kommissionen utarbetar rådet för närvarande en ny europeisk plan för narkotikabekämpning, som inbegriper både förebyggande åtgärder och påföljder. Med anledning av den kraftiga ökningen av antalet fordonsstölder förklarade sig rådet i Essen år 1994 vara berett att undersöka metoder för att förse nya fordon med en typ av stöldskydd som gör att bilen inte kan startas av obehöriga. Dessa kommer att bli obligatoriska på alla nya modeller från och med år 1997 och på alla nya fordon från och med år Utlännings- och viseringspolitik Till följd av det allt starkare invandringstryck som de flesta medlemsstater upplever, betonas behovet av grundläggande restriktioner i Maastrichtrapporten om harmonisering av invandring och asylpolitik. Förutom rätt till vistelse av humanitära skäl, skall invandring i stort sett endast beviljas av familjeskäl. Medborgare i tredje land som önskar inresa för att utöva yrkesverksamhet, vägras i allmänhet detta (utom i fråga om tillfällig verksamhet i vissa fall). Egna företagare kan resa in för att utöva sin verksamhet endast om värdlandet genom företagarens investeringar, teknikförnyelse eller -överföring eller skapande av arbetstillfällen ekonomiskt drar nytta av sådan inresa. En resolution av rådet har underlättat för studenter från icke-medlemsländer att få resa in och skolbarn från ickemedlemsländer som uppehåller sig i en medlemsstat kan göra skolresor till andra medlemsstater utan visum. Cirefi, centrum för information, diskussion och utbyte i frågor som rör passage av yttre gränser och invandring, har omarbetats till ett instrument för bekämpning av illegal invandring och människosmuggling. Framsteg har gjorts med att införa en gemensam viseringspolitik. Genom förordning EG nr 2317/95 anges de tredje länder vars medborgare behöver visum i EU-länderna. I förordning EG nr 1638/95 fastställs utformningen av ett enhetligt, i hög grad förfalskningssäkert visum för medlemsstaterna. Den 23 november 1995 kom rådet överens om en rekommendation om samarbete med konsulat i frågor om tilldelning av visum och fastställande av en gemensam förteckning över tredje länder vars medborgare behöver transitvisa. Villkoren för ett visum som är giltigt i

190 190 alla medlemsstater kommer att fastställas i den överenskommelse om yttre gränser som rådets organ fortfarande behandlar. Den 23 november 1995 godkände rådet också en resolution om den rättsliga ställningen för de tredje länders medborgare som är varaktigt bosatta i en medlemsstat. Flykting- och asylpolitik Med anledning av det stora antalet asylsökande, flyktingar och emigranter från länder med inbördeskrig har flyktingpolitiken varit den dominerande frågan vid inrikesministrarnas möten de senaste åren. Efter flera års förhandlingar enades rådet den 23 november 1995 om en gemensam ståndpunkt om definitionen av flyktingbegreppet i artikel IA i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning. I en resolution av den 20 juni 1996 uttalade sig rådet positivt till att i första hand hjälpa flyktingar på ort och ställe i den region de kommer från, framför allt genom att skapa skyddszoner. EU-staterna är överens om behovet av att skapa bestämmelser som i nödsituationer möjliggör för flyktingar att snabbt och på en jämlik grundval få resa in i medlemsstaterna. Någon överenskommelse har dock ännu inte uppnåtts om huruvida den procent utlänningar som redan är bosatta i medlemsstaterna eller antalet arbetslösa inom en viss stat skall tas med i beräkningen när det beslutas om hur bördan skall fördelas. Centrum för information, diskussion och utbyte i asylfrågor (Cirea) har utarbetat riktlinjer för gemensamma lägesrapporter och ett gemensamt statistiksystem. Bekämpning av rasism och främlingsfientlighet Inom ramen för den europeiska integrationen har kampen mot rasism och främlingsfientlighet blivit särskilt viktig under de senaste åren på grund av det stora antalet våldshandlingar med främlingsfientliga motiv, av vilka några varit av antisemitisk art, och andra lagöverträdelser. Enligt en undersökning som genomförts av rådets arbetsgrupp för terrorism, rapporterades 25 dråp eller mord med främlingsfientlig eller rasistisk prägel (varav 15 försök), 100 attentat och 468 fall av misshandel i EU:s medlemsstater år Den rådgivande kommitté om rasism och främlingsfientlighet som inrättats av rådet lade fram sina slutsatser i Cannes i juni Där ges bland annat 107 rekommendationer och förslag om utbildning, media, polisväsende och rättssystem. Europeiska rådet har begärt att rådets instanser skall undersöka de rättsliga och ekonomiska villkoren för att upprätta ett europeiskt övervakningscentrum mot rasism och främlingsfientlighet samt frågan om vilken typ av samarbete som bör etableras med Europarådet i denna fråga. Rådet och medlemsstaterna har beslutat att förklara år 1997 som ÓEuropeiska året mot rasismó och därigenom tydliggöra det hot som rasism, främlingsfientlighet och antisemitism utgör mot respekten för grundläggande rättigheter och

191 sammanhållningen i gemenskapen. Dessutom skall nödvändiga bekämpningsåtgärder i form av erfarenhetsutbyte diskuteras, och information spridas om fördelarna med integrationsåtgärder inom de enskilda staterna. I de planerade projekten under Europeiska året mot rasism ingår konferenser och seminarier, informationskampanjer, sport- och kulturevenemang. Logotyper, slogans och plakat skall upplysa om att alla projekt i de enskilda staterna är en del av EU:s gemensamma åtgärd. Europeiska kommissionen vill utforma det europeiska året så att det Ófastnar i huvudetó och fungerar förebyggande, inte minst genom konkreta resultat som kan bidra till att det utvecklas effektiva strategier i kampen mot rasism. Medan åtgärder på gemenskapsnivå genomförs av kommissionen, som får stöd av en särskild grupp med företrädare från medlemsstaterna, skall projekt på nationell nivå hos statliga och kommunala myndigheter samt icke-statliga organisationer genomföras av en nationell samordningskommitté. EUROPA FRÅN A TILL Ö 191 Rättsfrågor Före Maastrichtfördragets tillkomst hade försök redan gjorts för att öka samarbetet mellan unionsstaterna i rättsfrågor. Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet är ett lysande exempel. I Fördraget om Europeiska unionen betraktas rättsligt samarbete i kriminalfrågor som ett gemensamt intresse. Sedan dess har förhandlingar mellan EU-länder lett till framsteg vad gäller förenkling av utlämningsförfarandet (utlämnandet underlättas om den person som eftersöks samtycker) och bekämpning av bedrägeri som riktar sig mot Europeiska unionen. År 1993 undertecknades en överenskommelse om skydd av ekonomiska intressen i unionen. Sammanfattningsvis går integrationsprocessen i fråga om rättsliga och inrikes frågor långsamt. Det finns grundläggande skillnader i fråga om hur man skall tolka Ósamarbete mellan stateró. Vissa medlemsstater ser i artikel K.1 i Maastrichtfördraget ingen förpliktelse att förverkliga en gemensam säkerhetspolitik, utan endast en möjlighet att dra nytta av unionens organisation för att lösa problem av rättslig eller inrikes art. Det instrument som avses i artikel K.8.2 i Maastrichtfördraget, varmed rådet enhälligt kan besluta att driftsutgifter skall belasta Europeiska gemenskapernas budget, avvisas i regel av vissa medlemsstater. Framsteg kan förväntas om man vid regeringskonferensen år 1996 kan införliva rättsliga och inrikes frågor mer fullständigt i gemenskapen sett ur procedurmässig synvinkel och EU:s överstatliga befogenhet utvidgas inom detta område. Reinhard Rupprecht

192 192 Socialpolitik Fördragsgrund: Ingressen, artiklarna 2 och 3 i, j och p, 48 51, , 130b och 130d i EG-fördraget, sociala protokollet. Syften: Att förbättra levnads- och arbetsvillkoren, att stimulera sysselsättning och jämställdhet, minimikrav för socialt skydd. Instrument: Europeiska socialfonden, program, rättsliga åtgärder för anpassning och komplettering av nationella lagar och andra författningar. Budget: miljoner ecu (1994), varav miljoner ecu för Europeiska socialfonden (totalt 9% av 1994 års EU-budget). I anslutning till de socialpolitiska bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (1951) fastställdes en förbättring av levnads- och arbetsvillkoren som ett integrationsmål även i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. Det var meningen att särskilt Europeiska socialfonden och samordning och samarbete i medlemsstaterna skulle bidra till detta. Inom ramen för förverkligandet av fri rörlighet för arbetstagare, vilket är ett av de centrala målen för den > inre marknaden, infördes redan före 1970 ett system som säkerställde socialförsäkringsförmåner för personer som arbetar i en annan medlemsstat. Utveckling Fram till antagandet av det första Ósociala åtgärdsprogrammetó år 1974, som utmärkte den egentliga början för EG:s socialpolitik, hade denna varit begränsad till Europeiska socialfondens verksamhet. Socialpolitiken var efter mitten av 70- talet inriktad på särskilda åtgärdsprogram för säkerhet och skydd i arbetet ( > folkhälsa), ökad jämställdhet för kvinnor ( > kvinnornas Europa) och missgynnade gruppers integrering i arbetslivet. Endast ett fåtal av dessa socialpolitiska verksamheter kunde åberopa en bestämd rättslig grund. De socialpolitiska programmen åberopade de allmänna behörighetsbestämmelserna (artiklarna 100 och 235 i EG-fördraget) och krävde alltid enhälliga beslut i > Europeiska unionens råd. Sedan 1974 har dock EG:s behörighet att utfärda socialpolitiska förordningar principiellt accepterats. Europeiska enhetsakten medförde inte någon betydande utvidgning av EG:s socialpolitiska befogenheter: den nya artikeln 118a i EEG-fördraget avsåg endast åtgärder för att skydda hälsan och säkerheten på arbetsplatsen, vilka rådet kan anta med kvalificerad majoritet i samarbete med > Europaparlamentet ( > beslutsförfaranden). Ett tydligt tecken på att några av medlemsstaterna fortsätter att vägra att ge EG större möjligheter att ingripa i sociallagstiftningen och utveckla en europeisk socialpolitik var att artikel 100a i EEG-fördraget, som

193 syftade till att underlätta harmonisering av lagarna med sikte på ett snabbt förverkligande av den inre marknaden och som också infördes genom Europeiska enhetsakten, inte kom att gälla för bestämmelser om Óarbetstagares rättigheter och skyldigheteró. EUROPA FRÅN A TILL Ö 193 Under förhandlingarna om Fördraget om Europeiska unionen hotade socialpolitiken att bli ett hinder för enigheten på grund av den brittiska regeringens vägran att samtycka till en utökning av EG:s behörighet. > Europeiska rådet i Maastricht (december 1991) nådde slutligen en kompromiss om att de socialpolitiska bestämmelserna i EEG-fördraget skulle behållas oförändrade men att det i Maastrichtfördraget skulle läggas till ett bindande Óprotokoll om socialpolitikó. Genom detta gavs de övriga medlemsstaterna befogenhet att utnyttja fördragens organ, förfaranden och mekanismer för att uppnå en mera omfattande gemensam socialpolitik utan Förenade kungarikets samtycke. I ett avtal bifogat till protokollet fastställs målen för en socialpolitik utan Förenade kungarikets medverkan, men dessa går endast i fråga om arbetstagarnas rättigheter tydligt längre än målen i EG-fördraget. Stora områden i arbetsrätten (förenings-, strejk- och lockouträtt) liksom löner är uttryckligen uteslutna. Beslut om rättigheter och socialt skydd eller social trygghet för arbetstagare kunde inte heller i fortsättningen fattas utan enhällighet. För första gången i gemenskapens historia har genom tillämpningen av protokollet om socialpolitik en sekundär EGlagstiftning uppstått som endast gäller för en del av medlemsstaterna och samtidigt skapar konkurrensfördelar för Förenade kungariket. Det första exemplet på användning av sociala protokollet direktivet om europeiska företagsråd, antaget den 22 september 1994 efter ca 20 års häftiga kontroverser visar dock tydligt att de övriga medlemsstaterna har föresatt sig att utnyttja denna möjlighet och på centrala områden skapa ett underlag av miniminormer för den europeiska socialpolitiken. Europeiska socialfonden Enligt fördraget skall Europeiska socialfonden (ESF) bidra till att förbättra arbetstagarnas sysselsättningsmöjligheter. ESF:s historia har varit mycket turbulent: inrättad år 1960 tjänade den inledningsvis till finansiering av omlokaliserings- och omskolningsåtgärder och gagnade framför allt de ÓrikareÓ medlemsstaterna, som var skickligare på att fylla i ansökningshandlingarna; fram till och med 1972 gick hälften av dess medel till Förbundsrepubliken Tyskland. Längre fram på 80-talet lades det mesta av resurserna ned på att hjälpa arbetslösa ungdomar att finna arbete. Stränga nationella kvoter har sedan 1972 använts för att se till att en stor del av fondmedlen går till de ÓfattigareÓ medlemsstaterna. I samband med genomförandet av den inre marknaden genomgick ESF omfattande reformer. Enligt bestämmelserna i Europeiska enhetsakten som knappast ändrades alls genom Fördraget om Europeiska unionen skall ESF tillsammans med regionalfonden ( > regionalpolitik) och EUGFJ:s utvecklingssektion ( >

194 194 jordbrukspolitik) bidra till att Óstärka [...] ekonomisk och social sammanhållningó i unionen (artikel 130b i EG-fördraget). Enligt de beslut som förts samman i ÓDelors-paketetÓ (1988) och ÓDelors-paket IIÓ (1992) ( > budget) ökades strukturfondsmedlen fram till år 1999 till årligen ca 27 miljarder ecu (med 1992 års priser). Under perioden innebar detta 141,5 miljarder ecu, varav ca 40 miljarder ecu tilldelades ESF. Enligt ramdirektivet om strukturfonderna, som antogs i juli 1993, krävs det att ESF huvudsakligen inriktar sin finansiering på åtgärder inom ramen för mål 3 (att bekämpa långtidsarbetslöshet och underlätta unga människors integrering i yrkeslivet) och 4 (arbetstagarnas anpassning till moderniseringsprocesser inom industrin) i strukturfonderna, men också på finansiering av åtgärder inom ramen för mål 2 (förnyelse av traditionella industriregioner). Dessa satsningar kompletteras med s.k. gemenskapsinitiativ som omfattar vissa projekt eller grupper av personer. Den inre marknadens sociala dimension och sociala dialog. Uttrycket den inre marknadens Ósociala dimensionó syftar på ansträngningarna att ge den inre marknaden och > Europeiska unionen i dess helhet en humanare och mera social prägel och att bekämpa den Ósociala utslagningó som fruktas av fackföreningsrörelsen. Uttrycket omfattar därför inte bara grundläggande integreringsaspekter utan också särskilda rättelseåtgärder. En viktig beståndsdel i den Ósociala dimensionenó är den Ósociala dialogenó. Förelöpare till försöket att få arbetsmarknadens parter på europeisk nivå att sätta sig runt ett gemensamt bord och uppnå samförstånd var redan på 70-talet den Óständiga kommittén för sysselsättningenó och den så kallade ÓtrepartskonferensenÓ. Försöken att komma fram till ett samordnat handlande misslyckades då på grund av bristande kompromissvilja och på grund av att varken gemenskapen eller paraplyorganisationerna hade den behörighet som krävdes på detta område. Begreppet den Ósociala dialogenó infördes genom Europeiska enhetsakten (artikel 118b i EEG-fördraget) och definierades ytterligare genom artikel 3 i Maastrichts sociala protokoll. Dess innebörd är att arbetsmarknadens parter skall samarbeta vid genomförandet av den inre marknaden och ge den en social dimension. Vid toppmötesliknande möten eller möten om separata politiska områden eller ekonomiska sektorer mellan företrädare för europeiska paraplyorganisationer (EFS, Unice, CEEP) och > Europeiska kommissionen skall därigenom allmänna riktlinjer för EU:s politik diskuteras och gemensamma prioriteringsområden formuleras. Generellt kan den Ósociala dialogenó ses som ett försök att skapa ett slags Ósocialt partnerskapó på europeisk nivå. Något sådant är emellertid okänt på nationell nivå i många medlemsstater och förutsätter dessutom en i mycket högre grad integrerad europeisk organisationsstruktur.

195 Sociala stadgan Gemenskapens stadga om arbetstagarnas grundläggande sociala rättigheter, antagen av Europeiska rådet i december 1989 trots att Förenade kungariket röstade emot, var framför allt avsedd att bidra till att ge den inre marknaden en Ósocial dimensionó. Det ambitiösa målet att upprätta en stadga med bindande och lagligen verkställbara grundläggande rättigheter vattnades dock ur huvudsakligen på grund av det envisa brittiska motståndet sedan > Ekonomiska och sociala kommittén i april 1989 lämnat in förslaget, och vid förhandlingarna i rådet resulterade det endast i en icke-bindande politisk avsiktsförklaring beträffande ett antal grundläggande sociala rättigheter. Dessa sträckte sig från yrkesutbildning och föreningsfrihet till arbetstagarnas rätt till information, samråd och medbestämmande EUROPA FRÅN A TILL Ö 195 För att ändå kunna komma vidare med socialpolitiken lade kommissionen samma månad fram ett åtgärdsprogram med 47 särskilda åtgärder för att genomföra stadgan. Arbetet med dessa initiativ, som måste godkännas av rådet, är i stort sett fullföljt. Initiativen omfattar bl.a. direktiv om kollektiva uppsägningar, bevis på anställningsförhållanden, moderskapsskydd, ungdomsarbetsskydd och arbetstider. De återstående åtgärderna kommer förmodligen att utarbetas delvis utan Förenade kungarikets medverkan inom ramen för sociala protokollet.

196 196 Socialt skydd: Stora skillnader mellan medlemsstaterna Utgifter för det sociala skyddet, i % av bruttonationalprodukten (1993)* B 26,34 DK D 29,70 32,31 EL 15,48 E 23,20 F 29,18 IRL 20,44 I L 24,53 24,00 NL 32,12 P 17,33 UK EUR 15 26,75 27, * Provisoriska siffror, utom för Danmark. Uppgifter inte tillgängliga för Österrike, Finland och Sverige. Källa: Eurostat På väg mot en social union? Även om huvudsakligen genom trycket från den inre marknaden tydliga framsteg har gjorts på väg mot en europeisk socialpolitik de senaste åren och enskilda områden i den nationella lagstiftningen i allt större utsträckning ersatts eller kompletterats med europeiska minimikrav är det fortfarande mycket långt kvar till en Ósocial unionó. Viktiga delar av arbets- och sociallagstiftningen är fortfarande rent nationella. Likaledes kommer en fortskridande marknadsintegration, med större rörlighet hos arbetskraften och mindre skillnader i levnadsvillkoren, endast på lång sikt att leda till harmonisering av de hittills rent nationella utbildnings- och socialförsäkringssystemen eller rentav till lösningar som tillämpas över hela Europa. Under tiden förmodas de olika systemen fortsätta att konkurrera sinsemellan.

197 Diskussionen om den europeiska socialpolitikens framtid är emellertid i full gång. Det samrådsdokument om denna som kommissionen lade fram i november 1993 och vitboken om den europeiska socialpolitiken som lades fram i juli 1994 på grundval av motsvarande grönbok och de mer än 500 svaren på denna öppnar spännande perspektiv, liksom vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Vad som är av betydelse här är inte bara frågeställningens globala karaktär frågorna sträcker sig från den primära uppgiften att bekämpa arbetslösheten till välfärdsstatens framtid utan även att existensen av och framtiden för en europeisk samhällsmodell för första gången diskuteras öppet på europeisk nivå. Att sätta igång en diskussion om dess fortbestånd på denna nivå är ett viktigt steg på vägen mot en eventuell överenskommelse om målen och räckvidden för en europeisk socialpolitik. EUROPA FRÅN A TILL Ö 197 Christian Engel

198 198 Transporter Fördragsgrund: Artiklarna 3 f och 3 n, 74 84, 129b 129d i EG-fördraget; gemensam transportpolitik, upprättande och utveckling av transeuropeiska nät. Syften: Övergripande politik för personers och varors rörlighet på Europas inre marknad och till och från tredje land; optimering av tekniska och organisatoriska transportarrangemang för att underlätta personbefordran och godstransporter mellan alla regioner och över gränser; miljövänlig transport. Åtgärder krävs för att förbättra transportsäkerheten, minska buller och föroreningar och främja bevarandet av landsbygd, fauna och flora vid anläggningen av transportnät. Instrument: Europeisk lagstiftning, finansiellt stöd, samordning av de enskilda staternas politik och åtgärder, främjande av transportforskning och teknisk utveckling, avtal med tredje land. Budget: Årlig budget för transportsäkerhet ca 7 miljoner ecu och för främjande av kombinerade transporter ca 4 miljoner ecu. Medellång finansiering ( ) för finansiellt stöd till transportinfrastrukturprojekt av gemensamt intresse ca 1,8 miljarder ecu och för främjande av forskning och teknisk utveckling 240 miljoner ecu. Den gemensamma transportpolitiken har sedan slutet av 80-talet till följd av genomförandet av den > inre marknaden gjort betydande framsteg när det gäller målen. Sedan 1993 finns det en gemensam transportmarknad där transportföretagen i > Europeiska unionen (EU) överallt kan erbjuda sina tjänster fritt utan gränsrestriktioner. Den europeiska integrationen på detta område gynnar därför först och främst transportsektorn själv, som nu står för ca 7 miljoner arbetstillfällen och 6 % av bruttonationalinkomsten. Integrationen bidrar också till att den inre marknaden fungerar; fri rörlighet för personer, varor och tjänster i ett område utan inre gränser kan endast säkerställas om passagerar- och godstransporter till lands, till sjöss och med flyg fungerar tillfredsställande. Den gemensamma transportmarknaden måste nu vidareutvecklas för att hålla de allt större trafikvolymerna, i den mån de är oundvikliga, i rörelse och för att bevara de boendes livskvalitet och den naturliga miljön. Från att ha undanröjt de ekonomiska hindren måste man nu gå vidare med utvecklingen av integrerade trafiksystem för unionen. Den gemensamma transportmarknaden De åtgärder som EU hittills har vidtagit för att etablera den gemensamma transportmarknaden och få den att fungera har i första hand berört transportväsendet i egenskap av ekonomisk verksamhet. Enligt principen om fri

199 rörlighet för tjänster har de kommersiella tjänsterna från vägtransportföretag, järnvägar, inlandssjöfart, lufttrafikföretag och rederier befriats från diskriminering på grund av nationalitet och omfattas nu av de gemensamma fria marknadsförhållanden som transportlagstiftningen har skapat. EUROPA FRÅN A TILL Ö 199 Innan den europeiska integrationsprocessen började utformade regeringarna i många medlemsstater sin lagstiftning ur nationellt perspektiv. I målen ingick bl.a. att skydda de statliga järnvägarna från den växande vägtransportnäringen, att ge sysselsättning inom inlandssjöfarten, att gynna det egna landets havsgående handelsflotta, att upprätthålla det nationella flygbolagets ställning på den internationella marknaden, att främja landets basindustrier osv. Dessa nationella system skyddade de inhemska marknaderna och gjorde internationella transporter beroende av en mängd bilaterala och multilaterala avtal med omfattande gränskontroller. Den därav följande diskrimineringen på grund av nationalitet var redan i sig oacceptabel och ledde dessutom till ökade kostnader, dvs. hinder för den gemensamma marknaden, något som måste avlägsnas. Därför valde EG/EU, efter viss en tveksamhet i början, en taktik som var baserad på att avskaffa statlig priskontroll och kvotrestriktioner (liberalisering). Unionen har alltså valt det fria företagarinitiativet som den gynnsammaste lösningen för ekonomin i dess helhet, anpassat regelverket därefter och begränsat dess räckvidd till frågor av egentligt allmänt intresse: verkliga kostnader, internationell frihet för sjöfart, säkerhet, tekniska standarder, socialt skydd för arbetstagare, fysisk planering för att säkerställa tillräckliga transporttjänster, bullerskydd och annat miljöskydd. För att säkerställa lika konkurrensvillkor har de nationella föreskrifterna gjorts mera enhetliga (harmoniserats) och i och med upprättandet av den inre marknaden har gränskontrollerna avskaffats. Utöver detta tillkommer för transportmarknaden även de allmänna regler i EGfördraget som gäller för alla näringsgrenar: etableringsrätt, arbetskraftens fria rörlighet, förbud mot kartellavtal och statligt stöd osv. Den nya utmaningen: hållbar rörlighet Allteftersom transportsektorn integrerats har det emellertid visat sig att enbart liberalisering och harmonisering inte resulterar i ett effektivt helhetssystem för passagerar- och godstransporter i Europa. De nedärvda bolagsstrukturerna, särskilt inom järnvägssektorn och inlandssjöfarten, utgör ofta ett hinder för konkurrens. Dessutom krävs det för optimal logistik inte endast konkurrens mellan transportföretagen utan också ett nära samarbete för att bilda transportkedjor. I den gemensamma transportpolitiken ingår därför olika strukturåtgärder, t.ex. för inlandssjöfarten (skrotning för att undanröja överkapacitet) och järnvägarna (separering av banägande och drift, vilket gör det möjligt att bilda privata och överstatliga företag). Gemenskapen gynnar också kombinerade transporter, särskilt mellan järnvägar och landsvägar, för att det skall gå att bättre utnyttja de relativa fördelarna hos dessa transportmedel vid godsbefordran (järnväg för stora volymer på långa sträckor, landsväg för lokal distribution). Syftet är att konkurrens skall

200 200 förekomma inte så mycket mellan transportmedlen utan i stället mellan transportföretag som erbjuder ett stort urval tjänster med hjälp av olika transportsätt för leverans från dörr till dörr. Slutligen blir de problem som uppstår då trafiken överstiger kapaciteten i Europas centrala transitomåden och storstadsregioner alltmer uppenbara, särskilt på landsvägarna men också i luften. Siffrorna talar för sig själva: i EU:s 15 medlemsstater befordrades 1995 ca 70% av godstrafiken (i ton/km) och nästan 80% av passagerartrafiken (i personer/km) via landsväg. Denna lastbilarnas och bilarnas dominans i dagens transportsystem förorsakar ständiga trafikstockningar och är till skada för befolkning och miljö. EU kan inte bortse från dessa problem. Unionen kompletterar medlemsstaternas åtgärder om problemen är av gränsöverskridande karaktär. Detta gäller inte bara för kommersiella transporter utan också för privat biltrafik. > Europeiska kommissionen har föreslagit en övergripande metod för en gemenskapsstrategi som skall komplettera den inre marknaden och förbättra och skärpa ramvillkoren även för privat rörlighet. Denna politik omfattar i första hand skattemässiga åtgärder för omfördelning av infrastruktur- och miljökostnaderna och strängare tekniska miljöstandarder för fordon. Den övergripande metoden omfattar emellertid också åtgärder för utveckling av integrerade transportsystem över hela Europa. För utveckling av transeuropeiska transportnät verkar gemenskapen för samtrafik mellan nationella system genom att undanröja flaskhalsar, etablera förbindelser som har saknats och anpassa tekniska standarder (driftskompatibilitet). EU subventionerar investeringar i infrastrukturprojekt av allmänt intresse, för vilka budgetmedel och lån från > Europeiska investeringsbanken står till förfogande. Målet med detta är att integrera alla transportslag. I de centrala delarna av Europa är EU:s finansiering inriktad på att ta igen det som järnvägar och vattenvägar har förlorat till vägtransporter. EU:s forskningsprogram (fjärde ramprogrammet ) stöder forsknings- och utvecklingsprojekt i syfte att få hjälp med beslutsfattandet inom de nämnda områdena eller för att med hjälp av ny teknik, i den mån rörlighet är önskvärd och nödvändig, bidra till att överföra trafiken till miljövänliga transportmedel och förbättra det allmänna trafikflödet. Bättre signalsystem och snabbare tåg kan exempelvis öka järnvägarnas kapacitet. Telematiksystem (en kombination av databehandling och telekommunikation) kan också användas för att undvika trafikstockningar på motorvägar och i stadstrafik och för bättre planering av resande och godsbefordran. Den europeiska transportpolitiken har alltså inte nått sitt slut i och med att den inre marknaden genomförts; den måste bidra till att bemästra trafikproblemen i det moderna samhället, inte bara inom EU utan också i förhållande till

201 grannländerna, med vilka EU i sig och dess medlemsstater sluter avtal i allt större utsträckning. EUROPA FRÅN A TILL Ö 201 Jürgen Erdmenger

202 202 Utbildnings- och ungdomspolitik Fördragsgrund: Artiklarna 3 p, 126 och 127 i EG-fördraget, enstaka åtgärder även i anslutning till artikel 235 i EG-fördraget. Syften: Att bidra till utvecklingen av en utbildning av god kvalitet; att utveckla den europeiska dimensionen inom utbildningsväsendet; att främja rörligheten bland studerande och lärare; att verka för ömsesidigt erkännande av akademiska examensbevis och studietider; att främja samarbete mellan utbildningsanstalter, ungdomsutbyte och utveckling av distansundervisningen; att främja och förbättra grundläggande yrkesutbildning, vidareutbildning och omskolning samt ett utbyggt samarbete mellan utbildningsanstalterna i medlemsstaterna. Instrument: Beslut (enligt förfarandet i artikel 189b eller artikel 189c i EGfördraget) om godkännande av åtgärdsprogram, rådets direktiv, resolutioner från Europaparlamentet respektive rådets beslut, kommissionens meddelanden samt grön- och vitböcker. Budget: Allmän budgetrubrik B 3-1 i EG:s budget 1996: 418 miljoner ecu (ca 0,9 % av hela budgeten), i förekommande fall också andra budgetmedel (t.ex. från Europeiska socialfonden). Genom Maastrichtfördraget infördes nya bestämmelser för de gemenskapsprogram och åtgärder som genomförts på yrkesutbildningsområdet och inom utbildningsoch ungdomspolitiken sedan upprättandet av EKSG. I den nya artikel 127 konkretiserades uppmaningen till rådet i artikel 128 i EEG-fördraget som infördes genom enhetsakten om att fastställa allmänna principer för genomförandet av en gemenskapspolitik på yrkesutbildningsområdet i enlighet med målsättningarna. Samtidigt, och för att innehållsmässigt avgränsa det yrkesutbildningspolitiska området, har en ny artikel 126 införts i Maastrichtfördraget vilken utgör den rättsliga grunden för gemenskapens åtgärder när det gäller allmänna utbildningar vid skolor och universitet och icke yrkesinriktade utbildningar utanför dessa m.m., samt gemenskapens ungdomspolitik. För denna icke yrkesinriktade utbildning skall gemenskapens mål vara att bidra till god utbildningskvalitet och till att utveckla den europeiska dimensionen i utbildningsväsendet, särskilt genom spridande av kunskaper i medlemsstaternas språk, att främja rörligheten bland studenter och lärare genom utbytesprogram och ömsesidigt erkännande av examensbevis, att främja samarbete mellan utbildningsanstalter, ungdomsutbyte och distansundervisning. Inom yrkesutbildningspolitiken är gemenskapens insatser

203 koncentrerade på att skapa en anpassning till de industriella förändringarna, varvid insatserna främst är inriktade på att underlätta sysselsättningsmöjligheterna genom att främja grundläggande och fortsatt yrkesutbildning och omskolning, främja rörligheten för yrkeslärare och elever i dessa utbildningar och att främja samarbetet mellan utbildningsanstalter och företag. De åtgärder som kan vidtas i enlighet med artiklarna 126 och 127 i EGfördraget begränsas av att medlemsstaterna fullt ut har kvar ansvaret för utbildningens innehåll och organisation. Gemenskapsorganens handlingsförmåga är kraftigt beskuren genom dessa innehållsmässiga begränsningar. Varken artikel 126 eller 127 ger gemenskapen befogenheter att harmonisera utbildningspolitiken mellan medlemsstaterna. EUROPA FRÅN A TILL Ö 203 Rådet skall besluta om gemenskapsåtgärder inom utbildnings- och ungdomspolitiken med kvalificerad majoritet; när det gäller utbildnings- och ungdomsfrågor med stöd av artikel 189b i EG-fördraget och när det gäller yrkesutbildningsfrågor med stöd av artikel 189c i EG-fördraget. Genomförandet av utbildnings- och ungdomspolitiken Gemenskapens åtgärder ledde under 1994 och 1995 till en omfattande revidering av de befintliga gemenskapsprogrammen inom utbildnings- och undgdomspolitiken. Med åtgärdsprogrammet Sokrates (budget: 850 miljoner ecu fram till och med 1999) slogs de tidigare högskoleprogrammen Erasmus, Lingua, Eurydice, NARIC och Arion samman och kompletterades med det nya skolprogrammet Comenius samt åtgärder för distansundervisning och den europeiska dimensionen i vuxenutbildningen. Utbytesprogrammet Ungdom för Europa III (budget: 126 miljoner ecu fram till och med 1999) utgör en fortsättning på de tidigare åtgärderna. Slutligen omfattar programmet Leonardo da Vinci, som beslutats i enlighet med artikel 127 i EG-fördraget (budget: 620 miljoner ecu fram till och med 1999), följande gemenskapsåtgärder på yrkesutbildningsområdet: Comett, Force, Petra, Eurotecnet och Iris. Alla tre programmen utgör en viktig del av gemenskapens strategi, nämligen att knyta samman målsättningen att skapa en likvärdig och god tillgång till allmän utbildning och yrkesutbildning med en strävan att utveckla inte bara en utbildningsstandard av hög kvalitet och med internationell konkurrenskraft, utan också att förebygga social utslagning genom möjligheterna att vidta både sysselsättnings- och utbildningspolitiska åtgärder inom EG. I detta sammanhang fattade > rådet på grundval av > Europeiska rådets slutsatser vid dess möte i Cannes (juni 1995) beslut om hur utbildningsväsendet skulle möta problemen med rasism och främlingsfientlighet. > Kommissionen presenterade inför > parlamentets och rådets utropande av ÓEuropaåret för livslångt lärandeó en vitbok ÓLära och lära ut: På väg mot kunskapssamhälletó, vars genomgående tema är kampen mot ungdomsarbetslösheten och för ungdomars och vuxnas fortlöpande integrering i förvärvslivet, och som lämnar förslag till hur detta skall genomföras. Kommissionens utbildningspolitiska strategi går allt mer ut på att göra unionsmedborgarna och utbildningsinstitutionerna medvetna om behovet av att

204 204 tillägna sig språk och nya kunskaper, öka sitt individuella kunnande, sin kompetens och sina kvalifikationer samt att skapa nya förfaranden för bedömning och tillgodoräknande av kunskaper. I den åtgärdsplan som lades fram av kommissionärerna Édith Cresson, Martin Bangemann och Pádraig Flynn ÓAtt lära i informationssamhälletó ( > informationssamhället) anges också som en viktig punkt i programmet att främja att grund- och gymnasieskolor i gemenskapen länkas samman i ett elektronisk nätverk för att uppnå en ökad spridning av multimedia i undervisning och läromedel. Slutsatser På det hela taget är bedömningen av gemenskapens nya program och åtgärdsstrategier på utbildnings- och ungdomsområdet positiv. Man bör dock inte underskatta de farhågor som enstaka utbildningsinstitutioner hyser för att kommissionen skall få ett direkt och enligt deras uppfattning alltför stort inflytande på den innehållsmässiga och organisatoriska utformningen av utbildningen. I sin egen bedömning och analys av de påbörjade programmen på utbildningsområdet pekar kommissionen i sin grönbok ÓAllmän utbildning, yrkesutbildning och forskningó på olika delvis svåra hinder för rörligheten över gränserna för studenter och lärare. Nämnas kan problem som hör samman med den rättsliga ställningen för praktikanter, skatter och avgifter i samband med forskningsstipendier, att studiebidrag knyts till utbildningar i det land som beviljar dem, och att examensbevis från andra länder inte alltid godkänns. På grund av kompetensfördelningen på utbildningsområdet och medlemsstaternas olikartade intressen kan dessa hinder bara undanröjas successivt. Andreas Mauer

205 Utveckling EUROPA FRÅN A TILL Ö 205 Fördragsgrund: Artikel i EG-fördraget (associering av utomeuropeiska länder och territorier), artikel 238 i EG-fördraget (Lomékonventionerna), artikel 113 i EG-fördraget (handelspolitik), artikel 43 i EG-fördraget (livsmedelsbistånd). Genom Maastrichtfördraget infördes omfattande befogenheter för gemenskapen på området för utvecklingssamarbete (artikel 130u-y i EG-fördraget). Instrument: Associeringsavtal med grupper av stater liksom handels- och samarbetsavtal, generellt preferenssystem, finansiellt stöd, livmedelsbistånd och katastrofbistånd, samordning och harmonisering av nationell utvecklingspolitik. Budget: 1995: 2,651 miljarder ecu, eller ca 3,4 % av EU:s budget; ca 2,5 miljarder ecu/år för Lomésamaarbetet. > Europeiska unionen har sedan mitten av 70-talet alltmer ägnat sig åt utvecklingspolitik. Utan att ha klart definierade befogenheter har den successivt utvecklat en rad utvecklingspolitiska instrument och finansiella ramar som motsvarat medlemsstaternas verksamhet. Det var först i och med ikraftträdandet av Maastrichtfördraget i november 1993 som EU fick ett klart definierat ansvar att vidta åtgärder som komplement till medlemsstaternas åtgärder. Det finns inga planer - i varje fall inte för närvarande - på att överföra ännu mera omfattande befogenheter på EU när det gäller utvecklingspolitiken. Ett uttalat mål är dock att stärka samordningen mellan EU:s och medlemsstaternas insatser. Även om EU inte hade egna befogenheter inom utvecklingspolitiken förrän i början av 1990-talet, utvecklade den en rad olika aktiviteter i fråga om samarbetet nordsyd. Av främst jordbrukspolitiska skäl deltar unionen sedan 1969 i internationella livsmedelsöverenskommelser, och sedan 1971 beviljar den utvecklingsländerna ensidiga handelsfördelar inom ramen för systemet för allmän förmånsbehandling. På grundval av en rad beslut av rådet som antagits i enlighet med artikel 235 i EG-fördraget har EU också sedan mitten av 70-talet lämnat ekonomiskt stöd och katastrofbistånd. Därvid samarbetar den delvis mycket nära med (privata) internationella hjälporganisationer. Genom Maastrichtfördraget har den rättsliga grunden för gemenskapens utvecklingspolitik stärks avsevärt. Med artikel 130u-y har en ny avdelning ÓutvecklingssamarbeteÓ införts i fördraget, som anger tre mål: främjande av ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländerna, integration i världsekonomin av dessa och kamp mot fattigdomen. Det sägs uttryckligen att gemenskapens utvecklingsamarbete skall vara ett komplement till medlemsstaternas politik.

206 Bistånd till tredje världen Offentliga bistånd från de främsta givarna (i miljoner dollar, 1992) EUROPA FRÅN A TILL Ö (a) EUR 15 USA JAP (b) Arabländer (c)andra utvecklings länder Norge Kanada Australien Nya Zeeland (a) Unionen och medlemsstaterna (b) varav Saudiarabien, Förenade arabemiratet (c) varav Kina, Indien, Korea, Taiwan, Venezuela

207 Mål och medel I början av 80-talet skedde en nyorientering av gemenskapens utvecklingspolitik. I ÓPisani-promemorianÓ från oktober 1982 fastställde > Europeiska kommissionen på anmodan av det första direktvalda > Europarlamentet (1979) nya målsättningar som sedan omarbetats vid ett flertal tillfällen. Utöver ett antal övergripande överväganden - framför allt om världsfred - har sex konkreta mål prioriterats: stöd till utvecklingsländernas egna satsningar, främjande av självförsörjning på livsmedelsområdet med tonvikt på landsbygdsutveckling, utveckling av de mänskliga resurserna och hänsynstagande till den kulturella dimensionen, utveckling av egen kompetens inom grundforskning och tillämpad forskning, systematiskt utnyttjande av alla tillgängliga naturtillgångar, återställande och bevarande av den ekologiska balansen. Dessa prioriteringar har också i ökad omfattning använts vid fördelningen av medel. Kommissionen gav i september 1992 ut ett meddelande om utvecklingen av samarbetspolitiken fram till år 2000, där den förtydligar konsekvenserna av Maastrichtfördraget. I samarbetet läggs idag särskild vikt även vid respekten för mänskliga rättigheter och en fungerande förvaltning (Ógood governanceó). EUROPA FRÅN A TILL Ö 207 Bland instrumenten för EU:s utvecklingspolitik ingår handels-, associations- och samarbetsavtal med utvalda grupper av stater och enskilda stater och en mångfald internationellt inriktade instrument. Till dessa hör systemet för allmän förmånsbehandling som gör det lättare för de stater som gynnas att få tillgång till EU-marknaden, livsmedels- och katastrofbiståndet samt det finansiella stödet till Asien och Latinamerika. Lomékonventionerna Lomésamarbetet utgör kärnan i EU:s utvecklingspolitik. Den första Lomékonventionen slöts mellan de dåvarande nio medlemsstaterna och 46 AVSländer. Den var en efterföljare till Yaoundékonventionen. I december 1989 undertecknade företrädare för de dåvarande tolv medlemsstaterna och 69 utvecklingsländer den fjärde konventionen (Namibia tillkom 1990). Lomé IV gäller i tio år (från mars 1990 till och med februari 2000) med bestämmelser om omförhandlingar av det finansiella stödet I sak innebär kapitlet om handelspolitiken att 99 % av alla AVS-produkter får införas tullfritt på den europeiska marknaden. Känsliga produkter, som omfattas av reglerna för gemenskapens jordbruksmarknader, är dock fortfarande till stor del uteslutna från det fria tillträdet till gemenskapsmarknaden. Det omvända förhållandet gäller för AVS-staterna, som får lägga tull på importen från EU, förutsatt att EU-importen inte därigenom diskrimineras jämfört med andra industrinationer. Ett av de viktigaste instrumenten i EU-AVS-överenskommelsen är det system för stabilisering av exportinkomster (STABEX) som utvecklats inom ramen för Lomésamarbetet. Detta har erkänts internationellt som en beprövad, om än begränsad metod. STABEX-systemet avser mer än 40 jordbruksråvaror och garanterar ersättning från Bryssel vid sjunkande försäljning inom ramen för en

208 208 fastställd maximisats och under förutsättning att gällande villkor är uppfyllda. Ett liknande system förekommer sedan 1987 även för de fattigaste länderna i Asien och Latinamerika. Andra kapitel i fjärde Lomékonventionen handlar om skuldsättningsfrågan, miljöskyddet och mänskliga rättigheter. De ekonomiska resurserna ökade i jämförelse med Lomé III från 9 miljarder ecu till 12,6 miljarder ecu. Efter segslitna och och från vissa medlemsstaters sida hårda förhandlingar enades man vid Europeiska rådets möte i Cannes 1995 om att tilldela Europeiska utvecklingsfonden 13,3 miljarder ecu för perioden Resultaten av Lomésamarbetet hittills har ingalunda varit tillfredsställande. AVSandelen av EU:s handel har minskat under flera år. I början av 90-talet hade den minskat till mellan 4 % och 5 % jämfört med 7 % före Härtill kommer sjunkande råvarupriser och en växande skuldsättning för Loméstaterna. Enligt en särskild rapport från > revisionsrätten i juli 1995 har STABEX årliga delbelopp varit otillräckliga under vart och ett av de tre första åren av Lomé IV. Mellan 1990 och 1992 kunde endast 40,7 % av de stödberättigande ansökningarna finansieras. Livsmedelssituationen är fortfarande en källa till bekymmer. Trots de delvis otillfredsställande resultaten, men även på grund av att det saknas realistiska alternativ, är AVS-staterna angelägna om en fortsättning på Lomésamarbetet. Slutsatser EU:s utvecklingspolitiska profil vid mitten av 1990-talet utmärks av att gemenskapen som nationsövergripande sammanslutning understöder i första hand regionala integrationsprojekt, t.ex. gränsöverskridande infrastrukturprojekt. Sedan 1990 ställer unionen medel till förfogande för humanitärt bistånd. Däri ingår då delar av gemenskapens livsmedelsbistånd, flyktinghjälp, rehabiliteringsåtgärder efter kriser och krisförebyggande åtgärder. Mellan 1990 och 1994 utökades medlen för detta ändamål successivt från 114 miljoner ecu till 764 miljoner ecu. Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd (ECHO) upprättades för att förvalta den tekniska sidan av saken. Bortsett från vissa smärre medgivanden inom ramen för Lomésamarbetet har EU hittills inte nämnvärt bidragit till att lösa skuldproblemet. Unionen anser sig inte ha befogenheter i denna fråga. Otto Schmuck

209 Utvidgning EUROPA FRÅN A TILL Ö 209 Fördragsgrund: Ingressen, artikel O i Maastrichtfördraget, artikel F 1 och artikel 3a.1 i EG-fördraget. Ansökningar om anslutning: Från 10 stater i Central- och Östeuropa: Ungern ( ), Polen ( ), Rumänien ( ), Slovakien ( ), Lettland ( ), Estland ( ), Litauen ( ), Bulgarien ( ), Tjeckien ( ), Slovenien ( ) och ytterligare fyra stater: Turkiet ( ), Cypern ( ), Malta ( ) och Schweiz ). > Europeiska rådet deklarerade vid sitt möte i Madrid i december 1995 att en > utvidgning av Europeiska unionen var en politisk nödvändighet och en historisk möjlighet. För närvarande har fjorton länder, däribland tio associerade länder från Central- och Östeuropa, lämnat in ansökningar till rådet. Medan > Europeiska kommissionen redan den 20 december 1989 avgav sitt preliminära negativa yttrande över Turkiets ansökan, ligger hos rådet sedan den 30 juni 1993 positiva yttranden över Cyperns och Maltas ansökningar. Vidare finns Schweiz ansökan om anslutning som dock inte har fullföljts efter det negativa resultatet i folkomröstningen om anslutningen till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES (december 1992). För närvarande förbereder kommissionen preliminära yttranden över ansökningarna från de länder som har Europaavtal och som står i centrum för den nu aktuella utvidgningspolitiken. Den första fasen i förhandlingarna med de central- och östeuropeiska länderna skall - som Europeiska rådet ånyo betonade vid sitt möte i Florens i juli inledas med förhandlingar med Cypern, sex månader efter det att regeringskonferensen avslutats. > Regeringskonferensen skall förbereda > Europeiska unionen på de institutionella konsekvenserna av en utvidgning av EU till medlemsstater, genom att reformera > beslutsförfarandena och institutionernas sammansättning i enlighet med principerna om effektivitet, handlingskraft och legitimitet. För staterna i Central- och Östeuropa är anslutningen till EU viktig ur säkerhetsoch förnyelsesynpunkt för att övergången till demokrati och marknadsekonomi skall kunna påskyndas och stödjas. EU:s politiska intresse av att västländernas politiska och ekonomiska principer förankras i dess omedelbara närhet är större än dess ekonomiska intresse av en utvidgning av den inre marknaden. I och med det kalla krigets slut har EU:s kollektiva ansvar ökat när det gäller kraftfulla insatser för uppbyggnaden av en gemensam säkerhet som bygger på välstånd, social utjämning och demokrati. Med tanke på Ryssland bör de säkerhetspolitiska

210 210 konsekvenserna av en utvidgning österut övervägas. Utvidgningen österut kräver enighet om integrationspolitiken samtidigt som den utsätter förmågan till reformering hos gemenskapens femton medlemsstater för en svår påfrestning. EU kan varken möta utmaningen genom att tillgripa modeller från de föregående fyra anslutningsrundorna eller undvika den genom en förhalningsstrategi enligt vilken en så långt som möjligt fördjupad integration framhålls som en förutsättning för utvidgningen österut. EU har därför anvisat ett parallellt förfarande. Det syftar till att beslut om huvudpunkterna i Agenda 2000 (avslutandet av regeringskonferensen 1996/97, nya bestämmelser för EU:s system med egna medel, reformeringen av sammanhållnings-, struktur- och jordbrukspolitiken, inträdet i den tredje etappen av > den ekonomiska och monetära unionen, Västeuropeiska unionens framtid) skall samordnas i tiden med den s.k. tillnärmningsstrategin och förhandlingarna om anslutning av de nya demokratierna. Självklart kommer utvidgningen österut att skärpa de latenta konflikterna om fördelningen mellan de s.k. sammanhållningsländerna och de länder som är nettobetalare i EU och göra det nödvändigt att genom strategiska beslut precisera graden av pragmatism och flexibilitet i fråga om integrationspolitikens slutmål. Utvidgningen österut kommer också att leda till en ökad diskussion om hur flexibel och differentierad den europeiska integrationen skall vara och om förskjutningen av unionens politiska och ekonomiska tyngdpunkt. Samtidigt rör sig de central- och östeuropeiska staterna i riktning mot en EUanslutning på fyra sinsemellan förenade vägar: 1) Genomförande av bestämmelserna i de bilaterala Europaavtalen och utnyttjande av möjligheterna till samarbete och dialog. 2) Genomförande av de nationella anpassningsprogrammen i enlighet med vitboken om de central- och östeuropeiska staternas integration i den inre marknaden. 3) Aktiv medverkan i de relationer med unionens organ som upprättats och som kan beröra politiken och åtgärderna inom EU:s samtliga pelare. I denna multilaterala dialog deltar de tio associerade staterna i Central- och Östeuropa liksom vid vissa tillfällen Malta och Cypern. 4) Genom det konkreta offentliga anslutningsförfarande som inleds i samband med ansökan. Rättslig grund och allmänna förfaranden vid en anslutning Från och med upprättandet har Europeiska gemenskaperna byggt på idén om den öppna organisationen. Redan enligt artikel 87 i Parisfördraget kan varje europeisk stat ansöka om anslutning. Detsamma gäller enligt artikel 237 i EEG-fördraget och artikel 205 i Euratomfördraget. I och med ikraftträdandet av Maastrichtfördraget ersattes artikel 237 i EEG-fördraget med den nästan likalydande artikel O i Maastrichtfördraget, där den avgörande formuleringen är ÓVarje europeisk stat får ansöka om att bli medlem i unionen.ó Den geografiska bestämningen, att det måste röra sig om en europeisk stat, är emellertid inte det enda villkoret. Enligt den i Maastrichtfördraget nyinförda artikel F krävs att den stat som ansluts har ett styrelseskick som bygger på grundläggande demokratiska principer. Dessa villkor

211 fastslogs av Europeiska rådet redan 1978 i dess demokratiförklaring. Därutöver skall medlemsstaterna och gemenskapen enligt artikel 3a.1 i EG-fördraget bedriva en > ekonomisk politik enligt principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens. De stater som uppfyller samtliga villkor kan dock inte göra något rättsligt anspråk på att bli anslutna. Beslutet om anslutning är en politisk bedömning som ankommer särskilt på rådet och medlemsstaterna. För övrigt har medlemsstaterna enligt artikel N i Maastrichtfördraget oinskränkt rätt att ändra fördraget, inbegripet anslutningsvillkoren. Det allmänna förfarandet vid en anslutning av nya medlemmar såsom det under åren utvecklats i praktiken är långt mer komplicerat av vad som antyds i artikel O i Maastrichtfördraget. EUROPA FRÅN A TILL Ö 211 En europeisk stat som vill ansluta sig skall först inlämna en ansökan till rådet. Denna ensidiga viljeförklaring kan fram till deponeringen av ratifikationshandlingen tas tillbaka av den ansökande staten, såsom fallet var med Norge Kommissionen analyserar i sitt preliminära yttrande till rådet de allmänna förutsättningarna och problemen med anslutningen. Därefter fattar rådet med enkel majoritet beslut om att inleda förhandlingar i enlighet med artikel O. Förhandlingarna leds på medlemsstaternas vägnar av EU:s ordförande, biträdd av kommissionen. Först i avslutningsfasen tillämpas det i artikel O i Maastrichtfördraget angivna förfarandet. Därefter inhämtar rådet kommissionens slutliga yttrande över ansökan, som dock inte är bindande för rådet. Rådet beslutar enhälligt om en ansökan om anslutning skall beviljas. Däremot beslutar medlemsstaterna enligt artikel O i ett anslutningfördrag (inklusive den omfattande anslutningsakten) tillsammans med den anslutande staten om det konkreta tillvägagångssättet, dvs. hur anslutningen skall gå till. I villkoren för anslutningen ingår övergångsbestämmelser, som endast medger den anslutande staten tidsmässigt begränsade undantag från fördraget. Nödvändiga anpassningar är framför allt sådana ändringar av EG-fördraget som krävs på grund av anslutningen, t.ex. vad gäller föreskrifterna om institutionerna. Under förhandlingarna informeras Europaparlamentet om hur diskussionerna framskrider. Parlamentet måste med absolut majoritet av sina ledamöter rösta för ett upptagande av en ny medlem. Först därefter kan rådet fatta beslut efter att ha tagit del av det framförhandlade anslutningsfördraget. Anslutningsfördraget är ett folkrättsligt fördrag och kräver ratificering av alla fördragsslutande stater enligt deras konstitutionella bestämmelser. I och med att ratifikationshandlingen deponeras är anslutningsförfarandet avslutat. I och med att anslutningsfördraget träder i kraft är den anslutande staten ur folkrättslig synpunkt part i alla Europeiska gemenskapens fördrag. Den inträder i de rättigheter och skyldigheter som en medlemsstat i unionen har. Trots utvidgningen fortsätter EG att vara samma juridiska person. Från och med anslutningen gäller hela primär- och sekundärrätten (gemenskapens regelverk) för den nya medlemsstaten.

212 212 Förutsättningar, etapper och alternativ för utvidgningen österut Med tanke på utvidgningen med de associerade central- och östeuropeiska länderna klargjorde Europeiska rådet redan vid sitt möte i Köpenhamn i juni 1993 vilka kriterier för en anslutning som kommissionen skulle beakta vid utarbetandet av sitt preliminära yttrande. Köpenhamnskriterierna återspeglar de ekonomiska och politiska förutsättningarna för ett medlemskap, dock utan att erbjuda en detaljerad checklista eller en konkret mall. De innebär att följande fem kriterier skall vara uppfyllda: 1) Stabil demokrati med stabila demokratiska institutioner (rättsstat, flerpartisystem, mänskliga rättigheter, skydd för minoriteter, pluralism etc.). 2) En fungerande marknadsekonomi, som kan klara av trycket från konkurrensen på > den inre marknaden. 3) Förmåga att ikläda sig rättigheter och skyldigheter som följer av de rättsliga egendomsförhållandena i EU. 4) Accepterande av målen för den politiska unionen och den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Det femte kriteriet rör 5) EU:s förmåga att ta upp nya medlemmar utan att integrationsdynamiken går förlorad. Utan tvivel återspeglar det sistnämnda kriteriet intresset hos majoriteten i unionen av att skydda egendomsförhållandena i gemenskapen och att som ett realistiskt perspektiv hävda en mer fördjupad integration. EU:s principiella ÓjaÓ till utvidgningen österut är alltså på många sätt villkorat. Europeiska rådet hänvisade vid sitt möte i Madrid till att det var nödvändigt att skapa förutsättningar för en successiv och harmonisk integration av de associerade länderna, framför allt genom utveckling av marknadsekonomin, anpassning av förvaltningsstrukturerna i dessa länder och upprättande av stabila ekonomiska och monetära ramar. I den EU-strategi för en tillnärmning som beslutades i december 1994 för att förbereda de associerade länderna på anslutningen har man - t.ex. inom ramen för Phare-programmet eller det s.k. vitboksförfarandet - sammanfört olika stödåtgärder för återuppbyggnad och anpassning. I varje enskilt fall bedömer kommissionen kandidatlandets förmåga att genom en harmonisering av lagarna överta gemenskapens regelverk på alla unionens verksamhetsområden och i praktiken genomföra den på alla nivåer. Kommissionens yttrande avslutas med en rekommendation om huruvida förhandlingar bör inledas. Det man tar ställning till är inte så mycket frågan om att direkt ta upp förhandlingar utan vilka framsteg som man förväntar sig av det ansökande landet före anslutningen, både när det gäller att införliva unionens regelverk och när det gäller den politiska och ekonomiska situationen. Yttrandena kommer att offentliggöras tidigast under det andra halvåret 1997 efter det att > regeringskonferensen avslutats. Man kan räkna med att anslutningsförhandlingarna inleds under 1998.

213 EU - Europas - kraftcentrum EUROPA FRÅN A TILL Ö 213 Europeiska unionen (EU) Inlämnat ansökan om anslutning Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Malta (1), Polen, Romänien, Slovakien, Schweiz (1), Tjckien, Turkiet, Ungern e Cypern. Slutit Europaavtal Slovenien (samt övriga länder som har inlämnat ansökan om anslutning) (2). (1) Ansökan är för närvarande vilande. (2) Utom Cypern, Malta, Schweiz och Turkiet (Malta har ett asocieringsavtal med Europeiska unionen sedan 1971 och Cypern sedan Sedan den 31 december 1995 finns en tullunion mellan Europeiska unionen och Turkiet). När kommissionen utarbetar sitt yttrande stöder den sig huvudsakligen på uppgifter från kandidatlandet. Den viktigaste källan är de skriftliga svar på frågeformuläret ÓNödvändiga uppgifter för beredande av yttrande över ansökan

214 214 om anslutning till Europeiska unionenó som lämnades in fram till slutet av juli 1996 och som fortlöpande kompletteras av ansökarländerna. Som komplettering till kommissionens ingående muntliga frågor lämnas i formulären detaljerade upplysningar om det enskilda landets profil. På uppdrag av Europeiska rådet vid dess möte i Madrid skall kommissionen dessutom utarbeta flera rapporter och andra underlag inför utvidgningen. Det rör sig främst om utförliga Óimpact studiesó för utvärdering av utvidgningens konsekvenser för gemenskapspolitiken, främst den gemensamma > jordbrukspolitiken och strukturpolitiken ( > regionalpolitik). Till de viktigaste faktorerna hör den mycket stora betydelse som jordbruket har ur arbetsmarknadssynpunkt och ekonomisk synpunkt i de tio central- och östeuropeiska länderna (7,8 % av BNP och 26,7 % av de yrkesverksamma mot 2,5 % respektive 5,7 % i EU), ett beräknat ytterligare krav på 12 miljarder ecu vid en oförändrad jordbrukspolitik samt ofantliga utgifter om en oförändrad struktur- och sammanhållningspolitik skall tillämpas på de nya medlemmarna, eftersom de tio ansökarstaterna för närvarande genomsnittligt når upp till endast 30 % av BNP per capita av genomsnittet i EU. Kommissionen arbetar vidare på ett samlat dokument om utvidgningen, som skall utgöra en analys av övergripande frågor, t.ex. vilka övergångsregler som behövs och hur länge samt hur tillnärmningsstrategin skall vidareutvecklas inom ramen för ett strategiskt helhetsperspektiv. Så snart regeringskonferensen avslutats skall kommissionen dessutom ge ut ett meddelande om unionens framtida finansiella ramar, varvid utvidgningen skall beaktas. För EU:s del är översynen av de bestämmelser som löper ut år 1999 den svåraste uppgiften när det gäller anpassningen till utvidgningen, med tanke på nettostödmottagarnas oro för egendomsförhållandena och de stora budgetunderskotten. Takten när det gäller utvidgningen österut kommer inom ramen för en paketlösning att vara beroende av de politiska och ekonomiska möjligheterna till kompensation och av maktförhållandena inom gemenskapen. Rådet skall utifrån kommissionens samlade meddelanden och resultaten av regeringskonferensen ungefär sex månader efter det att regeringskonferensen avslutats fatta de nödvändiga besluten om att inleda anslutningsförhandlingarna. Dit räknas också beslut om vilka länder i Central- och Östeuropa som skall ingå i den första förhandlingsomgången. Det finns i huvudsak två alternativ. För det första att samtliga länder behandlas Ói klumpó, varvid förhandlingarna med de tio central- och östeuropeiska länderna inleds samtidigt men avslutas vid olika tidpunkter. För det andra det politiskt känsliga men för ledningsgruppen enklare alternativet, som innebär att förhandlingar inleds och avslutas endast med några av de tio central- och östeuropeiska länderna. De länder som inte ingår i den första omgången inleder förhandlingar med EU om anslutningen i en eller flera därpå följande förhandlingsomgångar. Med detta alternativ, som tydligast tar hänsyn till de ansökande ländernas olika förutsättningar för en anslutning och till EU:s begränsade förmåga att ta upp nya stater, måste dock riskerna för ett bakslag för reform- och stabiliseringsprocessen och de politiska och ekonomiska

215 kostnader för EU som detta kan leda till beaktas. Båda alternativen och deras tänkbara varianter handlar om kravet på en differentiering utan diskriminering av enskilda ansökande stater. Principen om likabehandling enligt enhetliga kriterier som kan förstås och accepteras måste följas. Med tanke på hur lång tid förhandlingarna kan ta, på den tid som krävs för ratificeringen och på den nära kopplingen till Agenda 2000 kan nästa utvidgning förväntas ske först omkring år EUROPA FRÅN A TILL Ö 215 Barbara Lippert

216 216 Yttre förbindelser Fördragsunderlag: Artiklarna 3b, q, r, 9, 18-29, 110, 113, 115, 130u-y, a, 228, 228a-231, 238 i EG-fördraget; artikel O i Maastrichtfördraget. Syften: Upprättande och genomförande av en gemensam handelspolitik baserad på en gemensam tulltaxa som avser icke medlemsstater, framställande av gemensamma utrikeshandelsintressen vid internationella handelsförbindelser, fortsatt avreglering av den internationella ekonomin, utveckling av speciellt nära ekonomiska och handelspolitiska förbindelser med vissa stater eller grupper av stater, främjande av utveckling i tredje världen genom samarbete inom handel och ekonomi. Med Óyttre förbindelseró menas i EU-sammanhang > Europeiska unionens förbindelser med icke-medlemsstater och internationella organisationer i ekonomiska frågor och handelsfrågor. Trots sin stora utrikespolitiska betydelse skall Óyttre förbindelseró både i praktiken och rättsligt åtskiljas från > Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), som behandlar aktuella politiska förbindelser mellan Europeiska unionen och icke-medlemsstater och internationella organisationer. De yttre förbindelserna, vars huvudsakliga beståndsdelar är den gemensamma handelspolitiken, associeringspolitiken och > utvecklingspolitiken, utgör, tillsammans med GUSP, grunden för en europeisk utrikespolitik. De baseras på EU:s gemensamma tulltaxa, de externa befogenheter som EU:s institutioner har, förfaranden som fastställs i fördragen, gemenskapens omfattande sekundärrätt och ett ständigt växande nätverk av bilaterala och multilaterala avtal med tredje land. Ursprung och rättsliga grunder EU:s gemensamma marknad ( > inre marknad) och den tullunion som den omges av skulle inte ha kunnat överleva utan enhetliga import- och exportbestämmelser och en enhetlig intressesfär gentemot tredje land. Redan från början krävdes genom grundfördragen att de sex ursprungliga staterna i Europeiska gemenskaperna gav institutionerna befogenheter att upprätta enhetliga yttre handelsförbindelser, i motsats till utrikespolitiska förbindelser vilket förblev en fråga för medlemsstaterna. I förgrunden för denna grundläggande skillnad stod målet att utveckla den gemensamma handelspolitiken (artikel 113 i EG-fördraget) som, i enlighet med fördraget, gemenskapen skulle få ensamrätt över efter utgången av övergångsperioden år Dessutom kan gemenskapen sluta avtal med icke-medlemsstater inom andra politiska områden där de inte uttryckligen har externa befogenheter, om de är bemyndigade att lagstifta inom dessa områden inom gemenskapen, t.ex. i fråga

217 om > fiskeripolitik eller > forskning och teknisk utveckling. Dessa s.k. implicerade fördragsslutande befogenheter erkändes i > EG-domstolens AETRdom år 1971 och är ännu en viktig rättslig grund för de yttre förbindelserna. Det har dock alltid förekommit meningsskiljaktigheter i fråga om fördelningen av befogenheter mellan EG och medlemsstaterna. Detta löses och har ofta lösts genom att både gemenskapen och medlemsstaterna tillåts vara med i internationella överenskommelser (s.k. blandade överenskommelser). Det faktum att gemenskapen representeras av delegationer från > Europeiska kommissionen i de flesta länderna utanför EU och internationella organisationerna är även viktigt för utvecklingen av de yttre förbindelserna, liksom det faktum att praktiskt taget alla länder har diplomatisk representation vid EU i Bryssel. EUROPA FRÅN A TILL Ö 217 Bland de många formerna av yttre förbindelser spelar den gemensamma handelspolitiken fortfarande en central roll, inte endast på grund av att den är den mest integrerade politiken utåt, utan även därför att den har särskild politisk betydelse som en yttre aspekt av den inre marknaden och eftersom den är den största handelspakten i världen. Autonom handelspolitik Den autonoma handelspolitiken omfattar alla åtgärder som unionen vidtar för import och export av varor, inte inom ramen för fördragsförpliktelser till ickemedlemsstater, utan ÓautonomtÓ. Häri ingår gemensamma export- och importbestämmelser, antidumpningsåtgärder, åtgärder mot subventionerad import eller illegala handelsmetoder samt kvantitetsbegränsningar (kvoter) och utrikespolitiskt motiverade handelsförbud (embargon, handelssanktioner). Autonoma åtgärder är av särskild vikt för att skydda gemenskapens ekonomi mot skador som kan orsakas av import från tredje land. Härigenom kan man skilja på fyra typer av åtgärder enligt följande: 1) ÓAntidumpningsåtgärderÓ kan införas av kommissionen i form av tillfälliga antidumpningstullar på begäran av den sektor av industrin som drabbats efter prövning och efter samråd med medlemsstaterna. Dessa kan därefter ändras genom enkel majoritet i > rådet till definitiva antidumpningstullar. Förutsättningen är, såsom för andra skyddsåtgärder, att bestående eller hotande skador för den berörda industrin kan fastställas. 2) ÓAntisubventionsåtgärderÓ är, i motsats till antidumpningsåtgärder, inte riktade mot bristande affärssed hos utländska industrier, utan mot subventionerad export från tredje land och kan leda till införandet av tillfälliga eller definitiva utjämningstullar på berörda produkter. Såväl antisubventions- som antidumpningsåtgärder är förenliga med GATTbestämmelserna. 3) ÓSkyddsklausulåtgärderÓ kan vidtas om Óallvarlig skadaó uppstår för en gemenskapsindustri genom en väsentlig ökning av import från tredje land och genom avsevärda prisdumpningar. Dessa åtgärder består av importövervakning

218 218 och kvoter. På grund av de mycket restriktiva GATT-bestämmelserna inom detta område har gemenskapen hittills endast utnyttjat denna möjlighet i begränsad omfattning. 4) Sedan år 1984 förfogar gemenskapen även över det Ónya handelsinstrumentetó som gör det möjligt att relativt snabbt reagera över bristande affärssed hos tredje land vid import från gemenskapen. Detta innebär först och främst användning av internationella samråds- och förlikningsförfaranden men kan även leda till allvarligare åtgärder såsom tillbakadragande av handelskoncessioner, ökade tullar på import från berörda länder och kvantitativa begränsningar. En särskild form av autonom handelspolitik består av utrikespolitiskt motiverade handelssanktioner, t.ex. de handelsembargon som riktats mot Irak och Serbien. Denna typ av sanktioner kan, i enlighet med artikel 228a i EG-fördraget, antas av rådet med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen inom ramen för GUSP. En viktig grundval för både den autonoma och fördragsgrundade handelspolitiken är den i artiklarna 9 och reglerade gemensamma tulltaxan, som ger gemenskapen en gemensam tulltaxa gentemot tredje land. Rådet kan när som helst på förslag av kommissionen besluta om autonoma ändringar i den gemensamma tulltaxan. Handelsbalans Procentuell andel av världshandeln (utom handeln mellan EU-länderna) Värde i miljarder ecus Viktigaste importländer 1995 Viktigaste exportländer 1995 Världen 48,2 EU 15 18,5 Världen 45,8 EU 15 20,2 USA 20,0 USA 15,9 Ryssland 1,2 Kina 3,4 Japan 8,7 Ryssland 2,1 Kina 4,0 Japan 12,0

219 Handelspolitik grundad på fördraget Den fördragsgrundade handelspolitiken omfattar alla de EU-avtal med tredje land som avser import och export av varor. Dessa avtal kan begränsas till vissa tredje länder eller grupper av tredje länder, men kan även ha en global dimension till exempel i fråga om resultaten av den senaste förhandlingsrundan i GATT, Uruguay-rundan, som avslutades i december EUROPA FRÅN A TILL Ö 219 Inom ramen för den fördragsgrundade handelspolitiken har kommissionen monopol, inte endast på förslag, utan även på förhandlingar. Kommissionens förhandlingar underställs dock en sträng kontroll av medlemsstaterna genom rådet, som lämnar ringa handlingsutrymme. Vid förhandlingarna, under vilka medlemsstaterna har observatörer närvarande, måste kommissionen hålla sig till rådets detaljerade riktlinjer (s.k. förhandlingsmandat) och samråda med en särskild rådskommitté om framsteg och problem vid förhandlingarna (artikel i EGfördraget). Avtalen sluts (ÓratificerasÓ) även av rådet på förslag av kommissionen. > Europaparlamentet skall konsulteras när övriga typer av avtal skall slutas (i enlighet med artikel 222 i EG-fördraget), och vid associeringsavtal och andra viktiga avtal måste parlamentet t.o.m. lämna sitt samtycke, men när handelspolitiska avtal skall slutas är rådet inte förpliktigat att överhuvudtaget konsultera parlamentet. Parlamentet skall dock, via sina behöriga kommittéer, hållas underrättat om förhandlingarnas gång och om innehållet i avtalen. Gemenskapen har slutit många olika handelsavtal med tredje land. Några av dessa avtal täcker samtliga handelsförbindelseområden, många andra gäller endast vissa produkter eller produktgrupper. I avtalen ingår bl.a. tredje lands självpåtagna begränsningar vid import till gemenskapen och garantier för handelsförmåner genom gemenskapen. Under de senaste tio åren har gemenskapen utnyttjat sina handelspolitiska möjligheter för att utveckla och närmare integrera sin omedelbara ekonomiska omgivning, dvs. Central- och Östeuropa och Medelhavsområdet. De fortlöpande omfattande GATT-förhandlingsrundorna, som har ägt rum sedan 1960-talet är av särskild betydelse. Trots att gemenskapen inte formellt är en avtalsslutande part till GATT eller dess efterföljande organisation, världshandelsorganisationen (WTO), företräder den medlemsstaterna där som förhandlare. Vid Uruguay-rundan förordade gemenskapen framgångsrikt ytterligare avsevärda minskningar av importtullarna, införandet av handel med tjänster i det internationella handelssystemet, miniminormer för skydd av immateriell egendom, en tydligare definition av GATT:s författningsenliga uppgift och ett reformerat förlikningsförfarande vid handelstvister. Gemenskapen tvingades till eftergifter särskilt inom > jordbrukspolitiken, där den var tvungen att godta väsentliga nedskärningar av exportbidragen, subventionerad export och den inre stödnivån, samt inom textilsektorn, där man gick med på en stegvis minskning av de kvoter som tillåts enligt multifiberavtalet, som upphörde att gälla år 1994, för skydd av textil- och beklädnadsindustrin. Olösta problem återstår,

220 220 särskilt inom tjänste- och stålsektorerna, där det fortfarande finns en betydande risk för konflikt mellan gemenskapen och USA. Nya initiativ i förbindelserna med USA och Asien Såväl USA, gemenskapens viktigaste enskilda handelspartner med en nyckelroll i världsekonomin, som de ekonomier i Asiens industriländer som utvecklas snabbt som nya expansiva marknader och handelsmakter med stora framtidsmöjligheter är av central betydelse för gemenskapens utrikeshandel. Gemenskapen har nyligen tagit viktiga nya initiativ i förbindelserna med båda dessa parter. I december 1995 enades gemenskapen och USA om en gemensam Ótransatlantisk agendaó för att skapa ett intensivt politiskt samarbete och även förstärka samarbetet för att genomföra resultaten av Uruguay-rundan, och vidare gradvis upprätta en Ótransatlantisk marknadó genom undanröjande av ännu befintliga bilaterala handelshinder samt bygga upp en omfattande dialog mellan parternas privata näringssektorer. Samarbetet för att undanröja tekniska handelshinder och harmonisera förutsättningarna för att officiellt godkänna produkter har nyligen utvidgats och den transatlantiska affärsdialogen har redan lett till de första konkreta rekommendationerna till regeringarna om harmonisering av konkurrensregler och produktnormer. Att agendan på ett framgångsrikt sätt omsätts i praktiken är inte minst av betydelse med tanke på de handelspolitiska motsättningar som fortfarande ofta överskuggar förhållandet till USA. Vid mötet i Essen i december 1994 enades - Europeiska rådet om en ny Asienstrategi, som syftar till en avsevärd utbyggnad av förbindelserna med de asiatiska länderna inom handel, industriellt samarbete och investeringsfrämjande samarbete, företagssamarbete samt forskning och utveckling såväl bilateralt som inom bredare regionala ramar. Vid det första toppmötet Europa-Asien i Bangkok i början av mars 1996 kunde de första större framstegen uppnås. Gemenskapen och de tio ekonomiskt viktigaste länderna i Asien enades vid detta tillfälle om en marknadsekonomisk plan och vidare om icke-diskriminerande liberalisering av handeln genom öppna regionala samarbetsformer som underlag för ett förstärkt partnerskap mellan Europa och Asien och om ett förstärkt samråd inom ramen för världshandelsorganisationen samt konkreta handlingsprogram inom områden som t.ex. främjande av investeringar och förenkling av tullförfarandet. Slutsatser Ända sedan starten har gemenskapen, inom ramen för sina yttre förbindelser, lyckats med att skapa en hel rad instrument med stor räckvidd för yttre ekonomisk politik och ett starkt nät av globala avtal. Den senaste GATT-rundan har ännu en gång visat att gemenskapen, tillsammans med USA, spelar en nyckelroll i fråga om internationella ekonomiska förbindelser som inte delas av någon annan ekonomisk makt inte ens Japan. Gemenskapen förfogar därför över en utomordentlig potential i världspolitiken, men på grund av den i jämförelse med de ekonomiska yttre förbindelserna mycket ringa utvecklade utrikespolitiska handlingsmöjligheten, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som är,

221 och kommer att förbli, otillräckligt utnyttjad. I det långa loppet behöver även yttre ekonomiska förbindelser en effektiv gemensam utrikespolitik för att kunna stabiliseras och vidareutvecklas. Så länge som detta saknas måste dock de yttre ekonomiska förbindelserna och deras huvudinnehåll, den gemensamma handelspolitiken, uppväga denna brist så långt som möjligt. Genom att utveckla de handelspolitiska instrumenten i linje med dynamiken i de internationella ekonomiska förbindelserna och genom att sluta nya och fördjupade avtal kan man ytterligare stärka och utvidga Europeiska unionens internationella position. EUROPA FRÅN A TILL Ö 221 Jörg Monar

222 222 Europa-ABC i centrala begrepp

223 Europa-ABC i centrala begrepp av Olaf Hillenbrand Adapt: Ett gemenskapsinitiativ för att främja tillväxt och sysselsättning och stärka företagens konkurrenskraft. Programmet omfattar yrkesutbildningsåtgärder och stöd till industrisektorer under omställning. Det handlar främst om medfinanisering av projekt av gränsöverskridande karaktär i alla regioner. Adress: Europeiska kommissionen, GD V, avdelning B.4, rue de la Loi 200, B-1049, Bryssel. Tfn (32-2) EUROPA FRÅN A TILL Ö 223 Antidumpnings- och utjämningstullar: En antidumpningstull tas ut om varor importeras till ett lägre pris än de betingar på hemmamarknaden i exportlandet. Om varorna subventioneras i exportlandet tas utjämningstullar ut. Dessa tullar har fått allt större betydelse i takt med den omfattande tullavvecklingen under senare år. De tas ut om vissa företag eller produktionssektorer gynnas på ett sätt som inte är förenligt med den gemensamma marknaden eller att konkurrensen snedvrids ( > inre marknad). Ariane: Detta program syftar till att utvidga tillämpningsområdet för > EU:s pilotprojekt ÓBöcker och läsningó, särskilt vad gäller översättning. Framför allt skall översättningar av samtida litteratur främjas, med särskild hänsyn till mindre utbredda språk. Ariane erbjuder dessutom stipendier till översättare och stödjer inrättandet av nät mellan översättare ( > kulturpolitik). Adress: Europeiska kommissionen, GD X, avdelning D.1, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) ASEAN (Association of South East Asian Nations): Mellan ASEAN-staterna (Brunei, Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Singapore, Thailand och Vietnam) och > EU finns sedan 1978 ett politiskt samarbetsavtal som vartannat år förnyas genom en konferens för utrikesministrarna i ASEAN- och EU-staterna. Förutom ministerkonferensen bedrivs fortlöpande samarbete genom ett flertal kommittéer samt ett permanent kontaktkontor (ASEAN Brussels Committee/ABC). Handeln har stor betydelse; EU är trots allt ASEAN-staternas näst största exportmarknad ( > yttre förbindelser). Avreglering: Undanröjande av sådana befintliga nationella inskränkningar i fråga om varors, tjänsters, betalningars och kapitals rörlighet över gränserna som motverkar fri konkurrens mellan olika stater. Avregleringen är längst framskriden i EU:s

224 224 medlemsstater och hade i stort uppnåtts till 1992, men även andra mellanstatliga organisationer, särskilt GATT, OECD och Internationella valutafonden eftersträvar avreglering. AVS-staterna: Totalt 70 utvecklingsländer i Afrika, Västindien och Stilla havet vars partnerskap med EU regleras i den fjärde Lomékonventionen ( > utvecklingspolitik). Barcelonakonferensen: Vid en gemensam konferens i november 1995 enades EU-staterna och tolv stater runt Medelhavet om Barcelonaförklaringen. I syfte att säkra stabiliteten i Medelhavsområdet behandlades sammanlagt tre områden. Det första området avser planerna på ett politiskt och säkerhetspolitiskt partnerskap som innebär att mänskliga rättigheter och grundläggande politiska friheter upprättas. På det andra området eftersträvas inrättandet av ett frihandelsområde Europa-Medelhavet fram till år Förklaringens tredje område avser främjandet av sociala och kulturella aspekter, bland annat ömsesidig respekt för kultur och religion. Barcelonakonferensen blev därigenom upptakten till fördjupade förbindelser mellan EU och grannarna i söder ( > Medelhavs- och Mellanösternpolitik). BC-Net/Business Cooperation Network: Detta rådgivningsnät för företagssamarbete som inrättades 1988 är en sammanslutning för ca 600 företagskonsulter från den offentliga och privata sektorn. De är förbundna genom ett centralt datasystem på kontoret för företagssamarbete i Bryssel och bistår med förmedling av samarbetspartners till små och medelstora företag i EU-staterna och i några tredje länder. Genom detta gränsöverskridande samarbete blir det möjligt för små och medelstora företag att trots begränsad kapacitet delta i EU:s program för forskning och utveckling. Adress: Business Cooperation Center, rue d'avlon 80, B-1040 Bryssel. BEUC (Bureau Européen des Unions de Consommateurs): Den europeiska sammanslutningen för nationella konsumentföreningar som på EU-nivå tar till vara konsumenternas intressen. Adress: Avenue de Tervuren 36, bte 4, B-1040 Bryssel. BRE Centrum för företagssamarbete: BRE gör det möjligt att med hjälp av en enkel blankett söka efter företagspartner i över 60 länder. Mer än 500 godkända informationscentrum (i EU och övriga världen) sprider och vidarebefordrar förslag till Bryssel. Adress: Europeiska kommissionen, GD XXIII, avdelning B.2, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) Cabotage: Tillhandahållande av transporttjänster inom ett land, utan några gränsövergångar. Detta var tidigare i allmänhet endast tillåtet för inhemska företag. Inom området för vägtransporter innebär cabotagetillstånd att en speditör från någon EU-

225 medlemsstat under två månader får tillgång till godstransportmarknaden i en annan medlemsstat. År 1990 tilldelades de första cabotagetillstånden. På grund av olika skatteregler i medlemsstaterna kunde cabotageverksamheten inte avregleras helt före den 1 januari Efter det att rådet enats om införandet av en regional märkning samt om beskattningen av tunga lastbilar, fastställdes antalet cabotagetillstånd till år 1994, med en ökning på 30 % varje år. Från och med 1998 kommer speditörer att kunna transportera gods i övriga medlemsstater utan restriktioner. Cabotage inom luftfart håller också på att avregleras i etapper och avregleringen beräknas vara avslutad EUROPA FRÅN A TILL Ö 225 Cecchini-rapporten: Cecchini-rapporten, som lades fram 1988, är en undersökning av den > inre marknaden fram till år 1992 som gjordes på uppdrag av kommissionen. I rapporten analyseras den inre marknadens ekonomiska konsekvenser och den innehåller en långsiktig prognos över EG:s ekonomiska tillväxt och konkurrensfördelar. Vid avskaffande av alla hinder (gränskontroller, tekniska handelshinder, skattehinder osv.) kan enligt rapporten kostnadsbesparingar på ca 200 miljarder ecu göras. Följden av detta blir lägre konsumentpriser och ökad tillväxt och dessutom skapas minst 1,8 miljoner arbetstillfällen inom loppet av några få år. Cedefop (Centre européen pour le développement de la formation professionelle): Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildningen. Centrets uppgift är att stödja det europeiska samarbetet i yrkesutbildningsfrågor. Adress: Cedcfop, P.O. Box 27, GR Thessaloniki (Finikas), Tel. (3031) , fax (3031) Celex: Celex är en databas på flera språk som fortlöpande uppdateras. Vid sidan av de officiella rättsakterna innehåller databasen en rad andra dokument till en omfattning av sidor per språk, bl.a. förslag från kommissionen, frågor från Europaparlamentet och yttranden från revisionsrätten. CEN/Cenelec: CEN (Europeiska standardiseringskommittén) och Cenelec (Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering) utgör tillsammans det europeiska standardiseringsorganet. Det har sitt säte i Bryssel och är en sammanslutning för de nationella standardiseringsorganen inom EU och EFTA. Inom EU fastställer kommissionen och rådet kravkriterierna för olika produkter (t.ex. gemensamma regler för säkerhets- och hälsokrav, lägsta krav för konsumentskydd) vilka de europeiska standardiseringskommittéerna därefter införlivar. Genom att de nationella normerna ersätts med europeiska normer fortskrider harmoniseringen av produktföreskrifter. Central (valuta)kurs: Den centrala kursen avser valutorna i det > europeiska monetära systemet (EMS) och hänför sig till respektive valutas värde i ecu. I takt med att valutorna skiljer sig

226 226 åt avlägsnar de sig från den centrala kursen. Om en valuta blir 2,25 % högre eller lägre än den centrala kursen, träder EMS interventionsmekanism i kraft för att påverka den i den centrala kursens riktning. Den centrala kursen kan också ändras enligt gemensam överenskommelse mellan samtliga EMS-deltagare. Eftersom detta inte hade gjorts utsattes EMS hösten 1992 för starkt tryck upprepade gånger. Efter den djupaste krisen godtog rådet i augusti 1993 att valutorna skall kunna avvika med upp till 15 % från den centrala kursen utan att någon intervention behöver göras. CERN (Conseil européen pour la recherche nucléaire): Den mellanstatliga europeiska organisationen för kärnforskning som inrättades 1954 har sitt säte i Genève. Syftet är samarbete mellan de europeiska staterna i fråga om grundläggande och tillämpad vetenskaplig kärnforskning samt annan forskning med anslutning därtill. Adress: CH-1211 Genève 23. COPA (Comité des organisations professionnelles agricoles): Denna kommitté är inom EU ständig företrädare för EU:s jordbruksorganisationer. COPA är en av de största intressegrupperna inom gemenskapen. Kommittén har fortlöpande kontakt med EU:s institutioner och avger yttranden om utvecklingen av gemenskapens > jordbrukspolitik. Huvudsyftet har sedan inrättandet 1958 varit att trygga jordbrukarnas levnads- och arbetsförhållanden samt att förbättra deras inkomster. Adress: Rue de la Science 23-25, B-1040 Bryssel. COST (European Cooperation on Scientific and Technical Research): Europeiskt samarbete inom vetenskaplig och teknisk forskning mellan över 20 stater. Grundtanken är att gemensamt planera forskningsprojekt som finansieras av enskilda stater på områdena informationsteknik, telekommunikation, havsforskning, metallurgi och materialteknik, miljöskydd, meteorologi, jordbruk, livsmedelsteknik, medicinsk forskning samt hälsovård. Danmarks särskilda undantag: Efter det att danskarna röstat nej till Fördraget om Europeiska unionen (2 juni 1992) beslutades vid Europeiska rådet i Edinburgh i december 1992 att Danmark skulle få ratificera fördraget efter en andra folkomröstning i maj Undantaget innebär att Danmark inte är skyldigt att 1) delta i den tredje etappen av > den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och införandet av en gemensam valuta, 2) delta i förberedelserna inför och genomförandet av en gemensam försvarspolitik, 3) inskränka det nationella medborgarskapet inom ramen för det planerade unionsmedborgarskapet. 4) Om befogenheterna i fråga om > rättsliga och inrikes frågor överförs till gemenskapen krävs vidare antingen att det danska folketinget röstar ja med fem sjättedels majoritet eller en ny Delors-paket I: Delors-paket I är det reformpaket som kommissionen lade fram Förslagen avsåg en reform av EG:s finansieringssystem, begränsning av

227 jordbrukskostnaderna, inrättandet av EG:s strukturfonder samt nya regler för budgetförvaltningen. De utgjorde grunden för de beslut som fattades vid Europeiska rådet i Bryssel i februari 1988 och var tillsammans med Europeiska enhetsakten en viktig förutsättning för genomförandet av programmet för den inre marknaden. EUROPA FRÅN A TILL Ö 227 Delors-paket II: Efter undertecknandet av Fördraget om Europeiska unionen presenterade kommissionen i februari 1992 Delors-paket II med EU:s finansieringsplan på medellång sikt. De mål som framför allt skall eftersträvas är konkurrenskraft, ekonomisk och social sammanhållning mellan medlemsstaterna (kohesion) samt utvidgning av EU:s internationella åtaganden. Paketet godkändes vid Europeiska rådet i Edinburgh i december Det innehåller bland annat en gradvis ökning av EU:s egna medel från 1,2 till 1,27 % av BNP fram till år 1999, en ytterligare ökning av strukturfonderna samt inrättandet av en sammanhållningsfond. Destinationsprincipen: Om moms tas ut enligt destinationsprincipen befrias varan från moms vid export, dvs. momsen i ursprungslandet bortfaller och varan blir momspliktig i destinationslandet. Europeiska kommissionen strävar, inom ramen för fullbordandet av den inre marknaden, efter en övergång från denna hittills gällande princip till ursprungsprincipen fram till år Denna princip innebär att momsbefrielse och momsplikt vid export respektive import avskaffas och att momsen i ursprungslandet gäller, oavsett destinationsland. Momsintäkterna skulle då fördelas mellan EU-staterna efter varuomsättningen via en momsutjämningscentral ( clearing central ). Direktiv: Ett direktiv är en typ av rättsakt genom vilken rådet eller kommissionen kan anmoda medlemsstaterna att ändra eller anta nationell lagstiftning inom en viss tidsfrist i syfte att uppnå de mål som fastställs i direktivet. folkomröstning. Dessutom klargjordes att varje land får behålla sin egen inkomstpolitik, sina miljöskyddsmål och sin sociala trygghet. Diskrimineringsförbud: Diskrimineringsförbudet innebär att särbehandling på grund av nationalitet inte godtas inom EG-fördragets tillämpningsområde. Som komplement till etableringsfriheten utgör förbudet en grundläggande förutsättning för upprättandet av den inre marknaden. Dessutom förstärker det européernas känsla av jämlikhet och samhörighet, vilket främjar uppbyggnaden av en europeisk identitet.

228 228 ECHO: År 1992 inrättades Europeiska gemenskap ens humànitära byrå (ECHO) som är > EU:s organ för humanitärt bistånd. Dess uppgift är att bistå människor som drabbats av naturkatastrofer eller krig. ECHO erbjuder utan kostnad bistånd i alla ECIP (European Community Investment Partners): ECIP-programmet syftar till att främja investeringar från > EU i Asien, i tredje land i Medelhavsområdet samt i Latinamerika. ECIP-programmet stöder fyra typer av tillvägagångssätt som kompletterar varandra: undersökning av lämpliga projekt och samarbetspartner, upprättande av samriskföretag, finansiering av nödvändigt kapital samt utbildning för och stöd till ledningen för samriskföretaget. För detta ändamål ställs under perioden cirka 300 miljoner ecu till förfogande. Adress: Europeiska kommissionen, GD I, ECIP-programmet, rue de la Loi 200, B Bryssel. Fax: (32-2) Ecu (European currency unit): Ecu är den europeiska beräknings- och valutaenheten. Enheten är en valutakorg som beräknas på grundval av (enhälligt) fastställda andelar av medlemsstaternas valutor. Ecu är en central beståndsdel i det europeiska växelkurssamarbetet (ERM) och tjänar som referensvärde vid beräkning av kursrörelser mellan gemenskapens olika valutor. Ecu utgör dessutom en beräkningsenhet i fråga om krediter och förpliktelser och används av medlemsstaternas riksbanker för att utjämna handelsbalansen och som valutareserv. Vidare används ecu för budgetändamål och fonder, för att fastställa priserna på jordbruksprodukter samt för uppbörd av tullar och andra avgifter. Ecu kan också användas av privata företag. Risken för växelkursändringar minskas genom att ecun beräknas på medelvärdet av valutorna inom EU. EEG-fördraget: Den 25 mars 1957 undertecknades i Rom Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen av Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland. EEG-fördraget, som är det viktigaste och mest omfattande avtalet, utgör kärnan i den europeiska gemenskapen. Genom Europeiska enhetsakten (1986) och Fördraget om Europeiska unionen (1992) har avtalet undergått två stora reformer. I och med ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen den 1 januari 1993 döptes EEG-fördraget om till EG-fördraget. EEIG (Europeisk ekonomisk intressegrupperi): Sedan den 1 juli 1989 förfogar företag inom gemenskapen över ett första instrument för transnationellt samarbete för sin verksamhet. EEIG:s verksamhet skall vara inriktad på de egna medlemmarna och inte på tredje part som i fråga om affärsföretag. Den får sin rättsliga status från och med inrättandet i den medlemsstat där organet har sitt säte (vilket också offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning).

229 EFTA: Som ett gensvar på EEG upprättades 1960 Europeiska frihandelsammanslutningen (EFTA) i syfte att förebygga risken för ekonomisk diskriminering. Under årens lopp utvecklades nära ekonomiska förbindelser mellan de båda organisationerna, och dessa resulterade år 1994 i inrättandet av Eurpeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). På grund av att flera medlemsstater i omgångar anslutit sig till gemenskapen har EFTA förlorat i betydelse. Efter Finlands, Sveriges och Österrikes anslutning till EU (1995) omfattar EFTA numera bara Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. EUROPA FRÅN A TILL Ö 229 Erasmus: (European Community action scheme for the mobility of university students) är ett program som sedan år 1987 bedrivs i syfte att främja rörlighet på högskoleområdet inom EU. Bland annat främjas utbyte av högskolestudenter och - lärare samt samarbete mellan europeiska högskolor. År 1994/95 utnyttjade ca studenter inom EU möjligheten att bedriva en del av studierna i en annan medlemsstat ( > utbildnings- och ungdomspolitik). Etableringsfrihet: Etableringsfrihet innebär att alla EU-medborgare har rätt att slå sig ner i en annan medlemsstat för att där driva företag eller jordbruk eller utöva verksamhet som egenföretagare (artikel i EG-fördraget). Men trots att inskränkningar i etableringsfriheten är förbjudna sedan den 1 januari 1970 finns sådana i praktiken på grund av olika nationella yrkesregler och varierande krav på kvalifikationer. Genom harmonisering och ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis hade vid utgången av 1992 dessa hinder undanröjts på de flesta områden ( > inre marknaden). EU:s egna medel: Fram till år 1970 finansierades gemenskapens utgifter uteslutande med bidrag från medlemsstaterna. Därefter ställdes finansieringen av EG gradvis om till egna medel. Systemet med egna medel ger EG en viss finansiell självständighet i förhållande till medlemsstaterna och underlättar genomförandet av övergripande europeiska mål under eget ansvar. Sedan den 1 januari 1971 överför EG:s medlemsstater jordbruksavgifter och tullintäkter (sedan 1975 till 100 %) till EG:s budget, och sedan 1979 kompletteras finansieringen av EG:s budget med en andel av medlemsstaternas momsintäkter. Finansieringskrisen inom EG avhjälptes år 1988 genom de beslut som inom ramen för Delors-paketet fattades vid Europeiska rådet. Besluten innebar att en årligen beräknad andel av EG-ländernas BNP skulle utgöra en fjärde inkomstkälla. I december 1992 beslutades vid Europeiska rådet i Edinburgh att ytterligare öka de egna medlen genom att höja andelen av BNP från 1,2 % till 1,27 % fram till år 1999 (Delors-paket II). EU:s officiella språk: EU:s institutioner har genom en enhälligt fastställd förordning från rådet numera elva jämställda officiella språk: danska, engelska, finska, franska, grekiska,

230 230 italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska. Eftersom det egna språket har stort symbolvärde vill inget land avstå från sitt språk. Alla EU:s rättsakter översätts till samtliga officiella språk. Mer än var femte EU-anställd arbetar inom språktjänsten. På ministernivå är arbetsspråken engelska och franska samt i allt högre grad tyska. > EG-domstolen i Luxemburg har uteslutande franska som arbetsspråk. Eurathlon: Ett program för stöd till idrottsverksamhet som syftar till att sammanföra Europas medborgare, särskilt ungdomar och kvinnor, inom ramen för fritidsverksamhet och folkidrott. Dessutom främjas åtgärder på området utbildning för idrottsutövare och funktionärer (övningsledare, tränare, lagledare, domare) inom ramen för gemensamma utbildningar. Till Eurathlon är också knutet programmet idrott för funktionshindrade med särskilda åtgärder för att aktivera funktionshindrade i olika idrotter. Adress: Europeiska kommissionen, avdelning X.B.5 sportsektorn, programmet Eurathlon/programmet Idrott för funktionshindrade, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) Eureka (European research coordination agency): Eureka, som inrättades 1985, är ett europeiskt initiativ för att förstärka samarbetet inom forskning och teknologi. Genom ett intensifierat industriellt, tekniskt och vetenskapligt samarbete skall Europas konkurrenskraft i framtiden förbättras på centrala områden. Europeiska kommissionen, de 15 medlemsstaterna och ytterligare sju länder medverkar i Eureka. Projekten sammanlagt 700 är helt civila och fastställs av industrin, vetenskapskretsar och regeringarna tillsammans. De organiseras privat och kan få stöd med upp till 50 % av kostnaderna ( > forskning och teknisk utveckling). Eurochambres: Denna sammanslutning för europeiska industri- och handelskammare inrättades 1958 och omfattar 24 medlemsorganisationer. I Bryssel representerar organisationen över industri- och handelskammare, vilka i sin tur företräder mer än 13 miljoner medlemmar i Europa. Adress: Rue Archimède 5, boîte 4, B Bryssel. Eurocontrol: Denna europeiska organisation för luftfartskontroll med säte i Bryssel inrättades år 1960 genom den internationella konventionen om samarbete för säker luftfart. Vid sidan av EU:s medlemsstater deltar Cypern, Malta, Norge, Schweiz, Turkiet och Ungern. Eurocontrol dirigerar och övervakar civil och militär luftfart på höjder över meter, utanför nationellt luftrum. Euroinfocentrer: Dessa är informationscentrer som inrättats särskilt för företag och andra näringsidkare för att tillhandahålla information om den inre marknadens funktion, gemenskapens program för forskning och teknisk utveckling, gemenskapens

231 strukturfonder, unionens yttre förbindelser och reglerna för offentlig upphandling. Dessutom främjar euroinfocentrerna samarbete och företagskontakter inom Europa (via BC-Net). Adress: Europeiska kommissionen, GD XIII, euroinfocenterprojektet, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) EUROPA FRÅN A TILL Ö 231 Europaavtal: De associeringsavtal som sedan 1991 sluts mellan EU och länderna i Central- och Östeuropa kallas Europaavtal. De skall göra det möjligt för dessa stater att helt och fullt delta i den europeiska integrationsprocessen i fråga om politik, ekonomi och handel. Avtalen innehåller bl.a. planer på inrättandet av ett frihandelsområde för industriprodukter inom den närmaste tioårsperioden. I fråga om handelsutbytet avvecklar EU sina handelshinder som upprättats till skydd för den egna industrin tidigare än respektive avtalspart. EG slöt de första Europaavtalen med Polen, Ungern och Tjeckoslovakien i december Europaavtalen med Polen respektive Ungern trädde i kraft den 1 februari Den 1 februari 1995 tillkom avtal med Bulgarien, Rumänien, Tjeckien och Slovakien. Avtal slöts med Estland, Lettland och Litauen den 12 juni 1995 samt med Slovenien den 10 juni 1996 ( > utvidgning). Europarådet: Europarådet inrättades 1949 av 16 europeiska stater i syfte att främja enighet och samarbete i Europa. Numera är 39 stater medlemmar i Europarådet, som har sitt säte i Strasbourg. Europarådet har profilerat sig särskilt på områdena mänskliga rättigheter, sociala frågor, utbildning och kultur. De viktigaste instrumenten är de konventioner som Europarådet upprättar. Eftersom Europarådets organ inte kan utfärda bindande rättsregler, krävs det att de enskilda medlemsstaterna ratificerar besluten. I syfte att säkerställa att Europarådets konvention om mänskliga rättigheter iakttas har Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter samt Europadomstolen för mänskliga rättigheter inrättats. Europasymboler: Genom symboler kan människor lättare känna samhörighet med en komplicerad politisk verklighet. Europasymbolerna är ett sätt att få medborgarna att identifiera sig med Europa och Europeiska unionen. Sedan 1986 använder sig EG/EU av den blå fanan med tolv guldfärgade stjärnor i cirkel som övertagits från Europarådet. Antalet stjärnor motsvarar inte antalet medlemsstater utan symboliserar ett större sammanhang. Från Europarådet har man också lånat Hymn till gläden ( Ode an die Freude ) ur Beethovens nionde symfoni. Andra Europasymboler är den årliga utdelningen av europeiska priser, införandet av Europa-skyltar i stället för tullskyltar vid de inre gränserna, det europeiska passet, det gemensamma körkortet och den 9 maj som Europadag. Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom): Euratom upprättades samtidigt med EEG den 1 januari Syftet är utveckling av och forskning om kärnenergi, upprättandet av en gemensam marknad för kärnbränsle, kontroll av kärnkraftsindustrin för att förhindra missbruk av

232 232 kärnenergi samt hälsoskydd. Sedan 1967 har Euratom, EKSG och EEG gemensamma institutioner. Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling: Denna bank (Östeuropabanken) med säte i London inrättades den 14 april 1991 och stöder, liksom EIB, privata initiativ och företagarinitiativ samt infrastruktur som främjar övergången till marknadsekonomi i Central- och Östeuropa. Bankens totala finansiella resurser är 10 miljarder ecu. Europeiska unionen och dess medlemsstater innehar i egenskap av bankens grundare 51 % av aktierna. År 1994 finansierade banken 91 nya åtgärder till ett värde av 1,87 miljarder ecu. Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES): Enligt EES-avtalet, som undertecknades 1992, omfattar samarbetsområdet EU och EFTA-länderna. I detta område, med sammanlagt 380 miljoner invånare, kan varor, tjänster, kapital och arbetskraft röra sig fritt på en inre marknad utan gränser. I detta syfte har cirka 80 % av de EG-föreskrifter som avser den > inre marknaden genom EES-avtalet blivit tillämpliga på EFTA-länderna. Efter det att befolkningen sagt nej i en folkomröstning kunde Schweiz inte ansluta sig till EES. Ratificeringsprocessen försenades därför, och EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari I och med att tre EFTA-länder ett år senare blev medlemmar i EU har EES-avtalets betydelse minskat. Europeiska energistadgefördraget: 51 stater har anslutit sig till detta fördrag, som ingicks i Haag år Fördraget innebär en uppförandekod och principer för utarbetandet av rambestämmelser för ett europaomfattande samarbete i energifrågor. Syftet med samarbetet är att uppnå målen ökad försörjningssäkerhet och främjandet av en stor europeisk energimarknad som beaktar miljökraven. Efter över tre års förhandlingar undertecknades Europeiska energistadgefördraget i Lissabon den 17 december 1994 ( > energi). Europeiska enhetsakten: Genom Europeiska enhetsakten, som ratificerades 1987, utvidgades och ändrades Romfördragen ( > fördrag). Enhetsakten innebar att gemenskapens befogenheter på många områden utvidgats och att beslutsförfarandet förfinats. Bland annat var införandet av beslut med kvalificerad majoritet inom ramen för samarbetsförfarandet en grundläggande förutsättning för fullbordandet av den > inre marknaden, som är det centrala målet för gemenskapens politik. Dessutom innebar enhetsakten att det europeiska politiska samarbete som bedrivits sedan 1970 kom att vila på fördragsgrund. Den fördjupningsprocess som inleddes i och med Europeiska enhetsakten har fortsatts genom Maastrichtfördraget. Europeiska fackföreningskonfederationen (ETUC) (European Trade Union Confederation): ETUC, som har sitt säte i Bryssel, inrättades I konfederationen ingår 41 fackförbund från 23 europeiska länder samt 16 branschorganisationer. ETUC:s

233 syfte är dels att företräda de europeiska arbetstagarnas sociala, ekonomiska och kulturella intressen, dels att övervaka demokratins upprätthållande och förstärkning i Europa. Företrädare för ETUC är ledamöter i flera av EU:s och EFTA:s kommittéer. Adress: Rue Montagne aux Herbes Potagères 37, B-1000 Bryssel. EUROPA FRÅN A TILL Ö 233 Europeiska företagsråd: I september 1994 kunde Europeiska unionens råd efter flera års motstånd ena sig om ett direktiv om inrättande av europeiska företagsråd. Företag med fler än anställda som sysselsätter minst 150 personer i minst två medlemsstater måste inom tre år efter det att direktivet införlivats i den nationella lagstiftningen inrätta ett europeiskt företagsråd som omfattar hela företaget. Företagsråden har rätt att yttra sig och skall informeras om viktiga företagsbeslut. I enlighet med bestämmelserna i sociala stadgan gäller inte dessa regler Förenade kungariket, Europeiska högskoleinstitutet: Det europeiska högskoleinstitutet, beläget i Fiesole i närheten av Florens, inrättades av medlemsstaterna Syftet med institutet är att bidra till att utveckla och främja EU:s kulturella och akademiska arv genom forskning och undervisning i humaniora och samhällsvetenskap. Cirka 200 stipendiater med högskoleexamen studerar vid de fyra fakulteterna i historia och kulturhistoria, ekonomi, juridik samt statskunskap och samhällsvetenskap. Adress: Via dei Roccettini, Badia Fresolana, I San Domenica di Fiesole. Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG): EKSG var den första europeiska gemenskap som upprättades 1951 mellan Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och Benelux-staterna. Upprättandet av en gemensam marknad för kol- och stålprodukter syftade bland annat till att integrera Förbundsrepubliken Tyskland i Europa efter kriget samt att säkerställa freden i Västeuropa. Genom det så kallade fusionsfördraget ( > fördrag) inrättades gemensamma institutioner för EKSG, EEG och Euratom år Europeiska investeringsfonden (EIF): I en situation med försämrad ekonomi och ökande arbetslöshet beslutade Europeiska rådet i december 1992 om ett initiativ för tillväxt och sysselsättning. Under kommissionens ledning inrättades därför i juni 1994 Europeiska investeringsfonden. I syfte att stimulera medlemsstaternas ekonomi skall fonden, med 2 miljarder ecu i eget kapital, främja utbyggnaden av transeuropeiska infrastrukturer och genom lånegarantier bidra till små och medelstora företags utveckling. Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter: Konventionen undertecknades av medlemmarna i Europarådet den 4 november 1950, varvid de avtalsslutande parterna åtog sig att tillvarata de grundläggande rättigheterna kollektivt. Dessa är bl.a. rätt till liv, frihet och personlig säkerhet, rätt till opartisk rättegång, rätt till respekt för privat- och familjelivet, rätt till

234 234 tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, yttrande- och föreningsfrihet samt förbud mot tortyr, slaveri och tvångsarbete. Var och en har rätt att överklaga överträdelser av dessa rättigheter till en nationell myndighet. Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter och Europadomstolen i Strasbourg övervakar beaktandet av de mänskliga rättigheterna. Europeiska miljöbyrån: Rådet beslutade den 7 maj 1990 att inrätta en europeisk miljöbyrå och ett europeiskt nät för miljöinformation och -övervakning, vilket avspeglar miljöskyddets ökade betydelse inom EU. Miljöbyråns främsta uppgift är att ta fram mer detaljerade och relevanta miljöuppgifter, vilket är en förutsättning för en effektiv miljöpolitik. Efter flera års oenighet om var byrån skulle ligga kunde den till sist påbörja arbetet i Köpenhamn år Adress: G Kongens Nytorv, DK-1050 Kobenhaven, Tel. (45) , fax (45) Europeiska patentbyrån: Detta är ett mellanstatligt organ med huvudkontor i München. Genom att tilldela och skydda patent enligt ett enhetligt förfarande som gäller i alla medlemsstater som är parter i Europeiska patentkonventionen bidrar patentkontoret till att göra patentskyddet i Europa enhetligt. Patentbyrån är inget EU-organ, men de dåvarande nio medlemsstaterna undertecknade 1975 en konvention om gemensamma patent som avser dessas giltighet på den gemensamma inre marknaden. Det räcker med att lämna in en enda patentansökan för att få patent i samtliga 17 stater som är parter i konventionen. Adress: Erhardtstrasse 27, München. Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF): ERUF syftar till att utjämna skillnaderna mellan regionerna inom gemenskapen. Fonden, som inrättades 1975, ger finansiellt bistånd till utvecklingen av eftersatta regioner. I fråga om finansiella resurser är ERUF med god marginal EU:s största strukturfond. Europeiska rymdorganisationen (ESA) (European Space Agency): ESA inrättades år 1975 för att samordna samarbetet mellan de europeiska staterna när det gäller rymdforskning och rymdteknik samt i fråga om samarbetet med det amerikanska rymdforskningsorganet NASA. Organet verkar uteslutande för fredliga ändamål och har lyckats väl på området satellitteknik, med utvecklingen av den europeiska bärraketen Ariane och rymdlaboratoriet Spacelab. De 14 medlemsländerna i ESA är Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien, Förenade kungariket, Sverige, Tyskland och Österrike. Adress: 8-10 Rue Mario Nikis, F Paris Cedex 15, Tel. (33)

235 Europeiska socialfonden (ESF): ESF, som inrättades 1960, är det viktigaste instrumentet för EG:s socialpolitik. Fonden syftar till att främja åtgärder i fråga om yrkesutbildning och omskolning samt till att skapa arbetstillfällen. Cirka 75 % av anslagen används för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. I samband med de ökade budgetresurserna enligt Delors-paket II har socialfondens inriktning förändrats. En ny tonvikt läggs vid att få arbetsmarknaderna att fungera bättre liksom att återinlemma arbetslösa i arbetslivet. Andra pågående åtgärder syftar till att skapa lika möjligheter och att hjälpa arbetstagarna att anpassa sig till omställningen av industrin och de förändrade produktionssystemen ( > socialpolitik). EUROPA FRÅN A TILL Ö 235 Europeiska utvecklingsfonden (EUF): EUF, som inrättades 1957 av EG och finansieras av medlemsstaterna, bidrar till åtgärder avsedda att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i AVSstaterna. Förutom ekonomiska och sociala investeringsprojekt finansieras åtgärder för tekniskt samarbete, program för att underlätta marknadsföring och försäljning vid export samt nödbistånd. Dessutom används en del av EUF-medlen för att stabilisera exportintäkterna från vissa produkter inom ramen för STABEX-systemet. Varje fond har en löptid på fem år, och den sjunde fonden under perioden uppgick till 10,7 miljarder ecu. Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ): Fonden används till finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Syftet är att ge marknadsstöd och främja omstruktureringar inom jordbruket. EUGFJ har två sektioner. Garantisektionen ansvarar för finansieringen av prisstödsåtgärder och exportbidrag som garanterar jordbrukarna fasta priser, medan utvecklingssektionen inriktas på bidrag för rationalisering, modernisering och strukturförbättringar inom jordbruket ( > jordbrukspolitik). Europeisk miljömärkning: Miljömärkningen, som tilldelades första gången 1994, är tänkt att bidra till att konsumenterna medvetet köper miljövänliga produkter och därmed till att öka efterfrågan på dessa. EU har fastställt kriterierna för tilldelning av miljömärkningen, men det är de behöriga nationella myndigheterna som tilldelar det. Symbolen är en blomma med stjärnformade kronblad. Europeiskt körkort: Det europeiska körkortet infördes den 1 juli Förutom en förändring av behörighetsklasserna (A motorcykel, B personbil, C lastbil, D buss, E släpfordon över 750 kg) skall förarna genomgå en hälsoundersökning vart tionde år. Körkortet behöver inte ändras vid flyttning till en annan EU-medlemsstat. Europeiska politiska samarbetet (EPS): EPS har från och med 1970 varit medlemsstaternas system för samarbete och samordning på det utrikespolitiska området. Genom fortlöpande mellanstatlig

236 236 samordning eftersträvar medlemsstaterna största möjliga enighet i utrikespolitiska frågor. EPS införlivades i fördraget år 1987 och utvidgades i och med Fördraget om Europeiska unionen till den > gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Europeiskt ungdomscentrum: (Europeiskt ungdomscentrum) inrättades av Europarådet i Strasbourg som ett internationellt forum för utbildning och sammankomster. Där hålls seminarier och kurser för europeiska ungdomsorganisationer i syfte att göra det möjligt för dessa att organisera sig på europeisk nivå, att samarbeta, utbyta information och framföra åsikter. Adress: Europeiskt ungdomscenter, Rue Pierre de Coubertin 30, F Strasbourg Wacken. Europeiskt ungdomsforum: EU:s europeiska ungdomsforum, som inrättades 1978, är en sammanslutning av gemenskapens ungdomsorganisationer. Det tjänar som dessa organisationers politiska plattform gentemot EU:s institutioner och verkar för ungdomens delaktighet i EU:s framtida utveckling. Medlemmar är medlemsstaternas nationella ungdomsorgan och internationella ungdomsorganisationer som uppfyller de villkor som föreskrivs i stadgan. Adress: Europeiskt ungdomsforum, rue Joseph II 112, B Bryssel. Eurostat: Eurostat är Europeiska gemenskapernas statistikkontor. Där framställs databaserade analyser och prognoser som offentliggörs regelbundet. Eurostat ger EU-organen uppgifter att basera beslut och åtgärder på och informerar nationella myndigheter och allmänheten om förhållanden i unionen som går att uttrycka med hjälp av statistik. Som central institution samordnar och integrerar Eurostat så långt det är möjligt varierande nationell statistik till ett enhetligt och jämförbart system. Adress: Eurostat Information Office, JMO, B3/089, L-2920 Luxemburg. Eurovision: Eurovision är organisatoriskt och tekniskt centrum för Europeiska radiounionen, som inrättades Syftet är att främja samarbete mellan radio- och TVstationer och utbyte av program och sändningar. Det kostnadsbesparande programutbytet har tilltagit avsevärt med tiden. Tonvikten ligger på överföring av nyhets- och sportsändningar. Eurydice: Eurydice är sedan 1980 EU:s permanenta informationsnät som möjliggör för nationella myndigheter och gemenskapsorgan att utbyta frågor och svar och därigenom bidra till en uppgiftsbas om de många olika utbildningssystemen ( > utbildnings- och ungdomspolitik).

237 Exportbidrag: Vid export av jordbruksprodukter till tredje land beviljas jordbrukarna av EU ett exportbidrag, som motsvarar skillnaden mellan det höga försäljningspriset inom EU och det låga priset på världsmarknaden. De differentierade exportbidragen garanterar jordbrukarna ett minimipris och gör det också möjligt att avsätta EU:s överskott av jordbruksprodukter på världsmarknaden. Exportbidragen motsvarar de jordbruksavgifter som tas ut vid import av jordbruksprodukter till EU ( > jordbrukspolitik). EUROPA FRÅN A TILL Ö 237 Externa tullar: Genom uppbyggnaden av EEG:s tullunion till och med 1968 upprättades gradvis ett gemensamt tullområde av de tidigare separata tullområdena. Därigenom ersätts de tidigare importtullarna av en gemensam taxa för externa tullar. Sedan 1975 redovisas de gemensamma uttagen av externa tullar i EG:s budget. FFU (Fonden för fiskets utveckling): Gemenskapens instrument för fisket är sedan år 1994 samlade i Fonden för fiskets utveckling (finansieringsinstrument för fiske). Fonden kommer till användning i alla kustregioner. FFU:s främsta uppgift är att förstärka konkurrenskraften i företagsstrukturen, att utveckla livskraftiga företag inom fiskesektorn samt att eftersträva bestående jämvikt mellan tillgängliga resurser och fiskekapaciteten ( > fiskeripolitik). Force: Force är ett av EU:s åtgärdsprogram för att främja vidareutbildning. Kontaktadress: Bundesinstitut für Berufsbildung, Fehrbelliner Platz 3, Berlin. Fri rörlighet för kapital: Detta innebär att kapital kan flyttas fritt mellan länder med olika valutor. På grund av återverkningarna på betalningsbalansen och därmed på ett lands valutastabilitet är kapitalrörelser mellan de flesta stater underkastade inskränkningar. Ministerrådet beslutade år 1988 om en fullständig avreglering av kapitalrörelserna mellan EG:s medlemsstater före den 1 juli Kapitalrörelser mellan EU-stater och tredje land skall enligt gemenskapens önskemål avregleras i största möjliga utsträckning ( > inre marknaden). Fri rörlighet för personer: Arbetstagare och egenföretagare från EU-staterna har rätt att utan inskränkningar på grund av nationalitet och på samma villkor som inhemska arbetstagare arbeta, bedriva verksamhet och bosätta sig i andra EU-länder och åtnjuta samma sociala förmåner som invånarna där (artikel 48 i EG-fördraget). I och med fullbordandet av den > inre marknaden kan varje unionsmedborgare bosätta sig, arbeta eller leva som pensionär var som helst inom EU. För att undvika missbruk av de tills vidare gällande, nationellt reglerade sociala trygghetssystemen gäller rätten till fri rörlighet inte personer som är beroende av socialbidrag. Denna icke-diskriminering

238 238 av EU-medborgare innebär också att de har obegränsad rätt till inresa i samtliga medlemsstater. Fri rörlighet för tjänster: Fri rörlighet för tjänster är en av de fyra grundläggande friheter som enligt EGfördraget förverkligas i och med införandet av den > inre marknaden (artikel 59). Den fria rörligheten gör det möjligt för medborgare i EU att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster utan inskränkning på grund av nationalitet. Med ÓtjänsterÓ avses alla tjänster som tillhandahålls av egna företagare eller inom ramen för näringsverksamhet, jordbruksverksamhet eller fri yrkesverksamhet. Fri rörlighet för varor: Den fria rörligheten för varor är en av de grundläggande fyra friheter som är nödvändiga för att den gemensamma marknaden skall fungera. Fri rörlighet för varor över EU-gränser kräver dels harmoniserade tull- och skattesatser, dels enhetlig reglering i fråga om hälso-, konsument- och miljöskydd samt undanröjande av alla kvarvarande handelshinder. Gemenskapen har i och med fullbordandet av den > inre marknaden i stor utsträckning genomfört målet med fri rörlighet för varor. Trots det kvarstår vissa undantags- och övergångsregler på några områden. Sedan 1993 genomförs de kontroller som är nödvändiga inte längre vid gränserna utan direkt i företagen. Frihandelsavtal: Ett avtal om att helt avskaffa tullar och förbjuda kvantitativa restriktioner mellan de avtalsslutande parterna. År 1972/73 slöt Europeiska gemenskapen sådana avtal med vissa EFTA-stater. Frihandelsområde: En grupp på minst två tullområden mellan vilka tullar och andra handelsbegränsande åtgärder avskaffas. Till skillnad från en tullunion, genom vilken de deltagande länderna upprättar en gemensam tulltaxa, behåller de stater som ingår i ett frihandelsområde sina nationella exporttullar gentemot tredje land. Exempel på frihandelsområden är EFTA i Europa och NAFTA i Amerika. Fusionsfördraget: Fusionsfördraget, som undertecknades den 8 april 1965, innebar inrättandet av gemensamma institutioner för Europeiska atomenergigemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen och Europeiska ekonomiska gemenskapen. Den 1 juli 1967 trädde Fördraget om inrättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskapen i kraft. Europaparlamentet och EGdomstolen har varit gemensamma institutioner för alla tre gemenskaperna sedan upprättandet av EEG och Euratom. Förfarande för fördragsändringar: I syfte att åstadkomma ändringar av fördragstext får medlemsstaterna eller Europeiska kommissionen lägga förslag till rådet (artikel N i Maastrichtfördraget).

239 Efter samråd med Europaparlamentet och, i tillämpliga fall kommissionen, kan rådet sammankalla en regeringskonferens mellan medlemsstaterna som fastställer ändringarna. En fördragsändring måste ratificeras av samtliga medlemsstater i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. Den 7 februari 1992 undertecknades Fördraget om Europeiska unionen i Maastricht. Jämte Europeiska enhetsakten är Maastrichtfördraget den andra stora reformen av Romfördragen. Enligt artikel N i Maastrichtfördraget hölls år 1996 ännu en regeringskonferens i syfte att se över eller vidareutveckla bestämmelserna i Fördraget om Europeiska unionen. EUROPA FRÅN A TILL Ö 239 Förfarande vid underlåtenhet att fullgöra en skyldighet enligt fördraget: Talan om en medlemsstats underlåtenhet att fullgöra en skyldighet enligt fördraget prövas vid > EG-domstolen. Om en överträdelse anses ha begåtts kan talan anhängiggöras antingen av en medlemsstat eller av kommissionen (artiklarna 169 och 170 i EG-fördraget). Fördraget om Europeiska unionen ger domstolen nya befogenheter att förelägga en medlemsstat vite om den underlåter att följa domstolens dom (artikel 171 i EG-fördraget). Förordning: Förordningen är den mest kraftfulla typen av rättsakt i gemenskapens lagstiftning. En förordning är allmänt tillämplig, till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Förordning om handelshinder: Den nya förordningen om handelshinder från december 1994 ger > EU:s näringsliv och medlemsstaterna möjlighet att, om tredje land inför eller bibehåller handelshinder, kräva att EU ingriper för att de internationella handelsreglerna skall iakttas. Begreppet Óotillåtet handelsbrukó, på vilket det nya handelspolitiska instrumentet förordningens föregångare grundade sig, har ersatts av den nya förordningen ( > yttre förbindelser). GATT (General Agreement on Tariffs and Trade): GATT är ett allmänt tull- och handelsavtal, och de 123 stater som för närvarande anslutit sig till det står för 90 % av den internationella handeln. GATT-avtalet syftar till en avveckling av handelshinder. Efter sex multilaterala förhandlingsrundor med målet att sänka tullarna lyckades man under Tokyorundan också enas om att avveckla de icke-tariffära handelshindren. År 1986 inleddes Uruguayrundan. Förutom förhandlingar om avveckling av handelshinder och andra företeelser som snedvrider handeln tillkom nya frågor som handel med tjänster, investeringsfrågor med anknytning till handeln samt förbättrat skydd av immateriell äganderätt. Efter flera års förhandlingar avslutades Uruguayrundan den 15 december Uppföljaren till GATT är Världshandelsorganisationen (WTO), som inledde arbetet i början av år 1995 och som i framtiden kommer att ansvara för alla handelsfrågor.

240 240 Gemensam ståndpunkt: Vad gäller de två av Europeiska unionens pelare som inte omfattas av gemenskapen den > gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt > rättsliga och inrikes frågor samarbetar medlemsstaterna på regeringsnivå. Utöver ömsesidig information och rådgivning kan medlemsstaterna besluta om gemensamma ståndpunkter och åtgärder. En gemensam ståndpunkt uttrycker ett i möjligaste mån samordnat förhållningssätt från EU:s sida som också är förenligt med medlemsstaternas nationella politik (GUSP: artikel J.2 i Maastrichtfördraget, rättsliga och inrikes frågor, artikel K.3 i Maastrichtfördraget). Gemensam åtgärd: I frågor med anknytning till den > gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som beslutats inom ramen för Fördraget om Europeiska unionen skall medlemsstaternas intressen tas till vara genom gemensamma åtgärder (artikel J.3 i Maastrichtfördraget). Ministerrådet beslutar enhälligt om tillvägagångssättet för åtgärderna, deras omfattning och syfte samt förfarandena och villkoren för deras genomförande. För att säkerställa att unionen agerar samordnat är dessa ståndpunkter bindande för medlemsstaterna i fråga om deras förhållningssätt och uttalanden i utrikespolitiska frågor. Gemensamma forskningscentret (GFC): För fredlig användning av kärnenergi inrättades Gemensamma forskningscentret av Euratomstaterna Centret omfattar åtta institut på orterna Ispra (Italien), Geel (Belgien), Karlsruhe (Tyskland), Petten (Nederländerna) och Sevilla (Spanien), och sedan 1983 även en storskalig försöksanläggning för termisk kärnfusion (JET) i Culham (Storbritannien). EU bedriver inom ramen för det gemensamma forskningscentret egen forskning, och tonvikten ligger i dag på industriteknik, miljöskydd, energi och standardisering. GFC:s budget uppgår till 900 miljoner ecu ( ). Gemenskapens stödramar: Detta är begreppet för samordningsförfarandet i fråga om > EU:s regionala åtgärder. Stödramarna inbegriper såväl de fyra strukturfonderna (ERUF, ESF, EUGFJ och FFU) som EIB. Projekten skall dock under alla omständigheter införlivas i de planer som nationella och regionala myndigheter samt partner inom näringslivet utarbetat ( > regionalpolitik). Gemenskapsinitiativ: Gemenskapsinitiativ är stöd- eller åtgärdsprogram som inrättas för att komplettera åtgärder inom ramen för strukturfonderna på vissa problemområden. Initiativen utarbetas av kommissionen och samordnas och genomförs därefter under nationellt överinseende. År 1994 föreslog kommissionen riktlinjer för totalt 15 gemenskapsinitiativ under perioden med sammanlagt 13,45 miljarder ecu i finansiering från strukturfonderna. Initiativen omfattar gränsöverskridande samarbete (Interreg, Regen II), landsbygdsutveckling (Leader II), de mest avsides belägna regionerna (Regis II), mänskliga resurser (Now,

241 Horizon, Youthstart), industriell omställning/sysselsättning (Adapt), industriell omställning (Rechar II i kolgruveområden, Resider II i stålindustriområden, Konver avseende försvarsindustri under omställning, Retex i textilregioner, den portugisiska textilindustrin), främjande av små och medelstora företag, krisområden i tätorter (Urban) samt fiske (Pesca). EUROPA FRÅN A TILL Ö 241 Godkännandeförfarande: En rättsakt som antas enligt godkännandeförfarandet träder i kraft först när Europaparlamentet antar den med majoritet. Förfarandet tillämpas bland annat i fråga om unionsmedborgarskap, strukturfonderna, Sammanhållningsfonden, regler om direkta val, internationella överenskommelser samt vid nya medlemmars anslutning till unionen ( > beslutsförfarande). Grundläggande fyra friheter: EEG-fördragets främsta syfte var att undanröja de ekonomiska hindren mellan medlemsstaterna och att därmed ta det första steget på vägen mot större politisk enhetlighet. Därför föreskrivs i fördraget att det inom gemenskapen skall upprättas en gemensam marknad med följande fyra grundpelare: fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Efter nästan 30 år hade detta mål fortfarande inte uppnåtts, varför kommissionen år 1985 lade fram sin ÓVitbok om fullbordande av den inre marknadenó med en konkret tidsplan för upprättandet av en > inre marknad fram till den 31 december Vid den tidpunkten hade också tre av de fyra grundläggande friheterna förverkligats. I fråga om fri rörlighet för personer kunde tidsfristen inte hållas. Gränskontroller: På grund av skillnaderna i fråga om nationella rätts-, skatte-, hälso- och säkerhetsföreskrifter är det nödvändigt med varu- och personkontroll mellan de olika staterna. Enligt planen för fullbordandet av den > inre marknaden skulle EG:s medlemsstater harmonisera sina regelverk eller ömsesidigt godkänna varandras så att gränskontrollerna mellan länderna kunde avskaffas senast den 1 januari I fråga om varuutbytet uppnåddes målet, men på grund av nationella förbehåll och olösta säkerhetsproblem avskaffades personkontrollen först den 26 mars 1995, och då enbart i fråga om parterna i Schengenavtalet ( > rättsliga och inrikes frågor, > Europol). Haagkongressen: I Haagkongressen, som anordnades av en kommitté för europeisk enighet i maj 1948, deltog 750 politiker från nästan alla europeiska stater. I kongressens slutresolution uppmanades länderna att verka för ett enat, demokratiskt Europa. Uppmaningen fick stort gensvar och ledde till förhandlingar som ett år senare resulterade i inrättandet av Europarådet. Den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (som förverkligades av Europarådet), Europadomstolen för mänskliga rättigheter och en europeisk parlamentarisk församling, hade sin grund i resolutionen från Haag-kongressen, som också gav upphov till den europeiska rörelsen.

242 242 Haagmötet: Haagmötet år 1969 var en milstolpe i den europeiska integrationsprocessen. De sex EG-staternas stats- och regeringschefer redovisade då målen för EG:s vidare utveckling. De beslutade enhälligt dels om en utvidgning norrut, dels om ett närmare ekonomiskt och politiskt samarbete mellan EG-medlemmarna genom en > ekonomisk och monetär union, EMU. Handelshinder: Att undanröja tullar och kvantitativa restriktioner i handelsutbytet mellan EG:s medlemsstater var ett viktigt steg på vägen mot den > inre marknaden. Det fria handelsutbytet kan dock även begränsas av indirekta (icke-tariffära) handelshinder, bl.a. importavgifter och tekniska handelshinder på grund av skillnader i lagstiftning eller kvalitetskrav mellan EG-staterna, t.ex. i fråga om livsmedel och läkemedel. Genom harmonisering, gemensamma normer och tillnärmning av lagstiftning mellan gemenskapens medlemsstater kunde de kvarstående handelshindren avskaffas före fullbordandet av den gemensamma marknaden mot slutet av år Harmonisering: Samordning mellan eller anpassning av medlemsstaternas ekonomipolitiska åtgärder samt rättsliga och administrativa regler, i syfte att undvika störningar på den gemensamma marknaden. Harmonisering av tullbestämmelser: I och med upprättandet av tullunionen var det nödvändigt för EG att harmonisera tullbestämmelserna i syfte att säkerställa att den gemensamma tulltaxan skulle tillämpas enhetligt. I detta syfte inrättades en ny tullkodex och nya, gemensamma regler för att utestänga varor från tredje land som skulle kunna innebära en överträdelse mot immateriella rättigheter (varumärken etc.). Helios II: Program för funktionshindrade personers integration socialt och ekonomiskt. Programmet Helios II ( ) är avsett att bidra till erfarenhetsutbyte genom seminarier, studiebesök och utbildningspraktik, vilka anordnas årligen med olika teman. Inom ramen för samarbetet med icke-statliga organisationer medfinansierar kommissionen åtgärder på områdena medicinsk rehabilitering, integration i systemet för allmän utbildning och yrkesutbildning samt för att ge funktionshindrade möjlighet till ett självständigt liv ( > socialpolitik). Adress: Europeiska kommissionen, GD V, avdelning E.3, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) Horizon: Programmet Horizon riktar sig till arbetssökande som ofta möts av fördomar, t.ex. funktionshindrade, långtidsarbetslösa, drogberoende, invandrare och hemlösa. Initiativet innebär stöd både till åtgärder för att förbättra kvaliteten på utbildningen av dessa målgrupper och till åtgärder som direkt leder till

243 arbetstillfällen för de berörda personerna ( > socialpolitik). Adress: Europeiska kommissionen, GD V, avdelning B.4, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) EUROPA FRÅN A TILL Ö 243 Högtidlig förklaring om Europeiska unionen: Europeiska rådets högtidliga förklaring i Stuttgart i juni 1983 var ett steg på vägen mot Europeiska unionen. Förklaringen uttryckte ett tilltagande intresse för närmare utrikespolitisk samordning inom ramen för det europeiska politiska samarbetet. Det beslutades om förbättrade institutionella förfaranden och samarbete för en tillnärmning av lagstiftning och konkreta mål för den ekonomiska integrationen under de kommande åren fastställdes. INFO 92: INFO 92 är en av de över 40 databaser som EU inrättat. Den innehåller information om den inre marknaden som uppdateras fortlöpande och kan nås på olika sätt, bl.a. via modem (mot avgift). Interreg: Interreg är ett gemenskapsinitiativ för gränsregionerna vilket främjar gränsöverskridande samarbete i fråga om infrastrukturprojekt, samarbete mellan offentliga organ samt gemensamma åtgärder av företag och kooperativ på miljöområdet. Interventionspris: Inom ramen för EU:s jordbrukspolitik kan priserna på de viktigaste jordbruksprodukterna bara sjunka inom en viss marginal till en fastställd undre gräns, interventionspriset. Mekanismen innebär en prisgaranti för dessa produkter, eftersom de offentliga interventionsorganen är skyldiga att köpa upp alla kvantiteter som bjuds ut till försäljning till interventionspriset ( > jordbrukspolitik). Jean Monnet-projektet: Projektet Jean Monnet avser stöd till högskoleundervisning om den europeiska integrationsprocessen. Detta stödprogram, som syftar till inrättandet av ordinarie undervisningsprogram på området EG-lagstiftning, europeisk ekonomi, politik och historia, finansierar inom och utanför EU lärartjänster vid universitet och högskolor. Vid sidan av lärosätena inom ramen för projektet Jean Monnet främjas forskningsprojekt, kurser och studieprojekt med anknytning till integrationsfrågor, och doktorandstipendier delas ut ( > utbildnings- och ungdomspolitik). Adress: Europeiska kommissionen, GD V, avdelning C.6, Jacqueline Lastenouse Bury, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) Jessi (Joint European submicron silicon): Jessi är ett forskningsprojekt inom ramen för Eureka som bedrivs fram till år I projektet deltar olika forskningsorgan och företag från Frankrike, Storbritannien,

244 244 Italien, Nederländerna och Tyskland. Syftet med projektet, som har 3,8 miljarder ecu i anslag, är att vidareutvecka chipsteknologin för integrerade kretsar. JET (Joint European Torus): Ett projekt inom ramen för forsknings- och utbildningsprogrammen på området kontrollerad kärnfusion. JET är den största försöksansläggningen för experimentell fusionsforskning. Jordbruksavgifter: Dessa är ett slags importtullar på jordbruksprodukter från tredje land. Genom att ta ut avgifter vid EU:s yttre gränser fördyras importen med den prisskillnad som föreligger mellan de låga världsmarknadspriserna och priserna på jordbruksprodukter inom gemenskapen. Jordbruksavgifterna är således en variabel tull som fluktuerar med prissituationen på världsmarknaden. De garanterar jordbrukarna inom EU höga avsättningspriser och är en viktig inkomstkälla för unionen. Motsvarigheten till dessa avgifter vid export är exportbidrag, som jämnar ut prisskillnaden i andra riktningen. Joule (Joint opportunities for unconventional or long-term energy supply): Joule är ett forsknings- och utvecklingsprogram för icke-kärnenergi och rationellt energiutnyttjande. På detta område planeras för perioden ett anslag på 967 miljoner ecu. Kalejdoskop: Programmet Kalejdoskop, som inrättades år 1990, skall särskilt bidra till förbättrade kunskaper om och spridning av kultur samt främja konstnärligt och kulturellt samarbete mellan yrkesverksamma på området. Det omfattar tre åtgärder inom vilka tre slags projekt för stöd: 1. Konstnärliga och kulturella evenemang med europeisk inriktning. 2. Främjande av konstnärligt och kulturellt skapande (åtgärder för utbildning och vidareutbildning). 3. Kulturellt samarbete via nät (informationsutbyte mellan kulturinrättningar i Europa). ( > kultur). Adress: Europeiska kommissionen, GD V, avdelning B.4, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) Klausul om mest gynnad nation: Enligt denna klausul skall ett land, som tillerkänner ett annat land status som mest gynnad nation, bevilja det landet alla de handelspolitiska fördelar som det ger andra stater. Detta är en grundläggande beståndsdel i GATT-avtalet och andra handelsavtal.

245 Kommittéförfaranden ( kommittologi ): Enligt EG-fördraget är det i allmänhet > Europeiska kommissionen som svarar för de beslut som > Europeiska rådet fattar (artikel 145 i EG-fördraget). Rådet övervakar kommissionens verksamhet med hjälp av kommittéer bestående av nationella experter som, beroende på hur känslig den berörda sektorn är, kan vara rådgivande kommittéer, förvaltnings- eller tillsynskommittéer. Rådgivande kommittéer kan endast avge icke bindande yttranden. En förvaltningskommitté däremot kan hänskjuta kommissionens genomförandeåtgärder till rådet. Om rådet inte fattar något beslut inom en viss tidsfrist verkställer kommissionen genomförandet. En tillsynskommitté kan upphäva kommissionens åtgärder och hänskjuta frågan till rådet. Om rådet inte fattar beslut inom tidsfristen kan kommissionen genomföra åtgärderna, förutsatt att rådet inte uttryckligen motsätter sig dessa, vilket kan ske med enkel majoritet. Till kommissionens förtret förefaller rådet föredra förfarandet med en tillsynskommitté, vilket rådet enligt beslutet av den 18 juli 1987 (beslut om kommittéförfaranden) kan tillämpa närhelst det önskar. Begreppet ÓkomittologiÓ brukar användas om rådets restriktiva förhållningssätt när det gäller kommissionens verkställande befogenheter. EUROPA FRÅN A TILL Ö 245 Kontroll av företagskoncentrationer: I september 1990 trädde förordningen om kontroll av företagskoncentrationer i kraft. Enligt förordningen är planerade sammanslagningar av företag, som har en sammanlagd omsättning i hela världen på (inledningsvis) 5 miljarder ecu, underkastade kontroll från kommissionens sida. Syftet med åtgärden är att undvika överdriven koncentration inom enskilda näringssektorer. Företagssammanslagningar under den gränsen omfattas av nationell lagstiftning. Konvergenskriterier: De konvergenskriterier som fastställs i Maastrichtfördraget är inträdesvillkoren inför den planerade europeiska > ekonomiska och monetära unionen, EMU. En stat kan endast delta i EMU om den 1) kan påvisa varaktig prisstabilitet, 2) inte har ett alltför stort budgetunderskott, 3) inte har orsakat några växelkursspänningar i det europeiska valutasamarbetet under två år och 4) den långa marknadsräntan ligger högst 2 % över räntesatsen i de mest prisstabila länderna. De stränga inträdeskraven är avsedda att säkerställa stabiliteten hos den planerade europeiska valutan (artikel 109j i EG-fördraget). Konvertibilitet: Med konvertibilitet avses att valutor är fritt utbytbara mot varandra. En valuta är konvertibel om valutamyndigheterna tillåter utlänningar att lösa in den egna valutan mot guld eller utländsk valuta och sina egna medborgare att växla den mot utländsk valuta. Valutorna i EU:s medlemsstater är konvertibla i hela världen. Kvalificerad majoritet: > Europeiska unionens råd fattar beslut antingen enhälligt eller med enkel respektive kvalificerad majoritet. Genom Europeiska enhetsakten och Fördraget om Europeiska unionen utökades användningen av kvalificerad majoritet för att stärka

246 246 gemenskapsintressenas legitimitet i förhållande till de nationella intressena. I fråga om beslut med kvalificerad majoritet har enligt artikel 148 i EG-fördraget Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Italien vardera tio röster, Spanien åtta, Belgien, Nederländerna, Grekland och Portugal vardera fem, Österrike och Sverige vardera fyra, Danmark, Finland och Irland vardera tre samt Luxemburg två röster. Beslut kan fattas när minst 62 (av 87) röster är ja-röster. I fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken krävs dessutom att minst tio av medlemsstaterna röstar ja. Vid ett informellt möte i Ioannina år 1994 enades utrikesministrarna om att man vid en mycket knapp kvalificerad majoritet skulle göra allt för att få större majoritet. Genom denna kompromiss kunde tvisten om det nya sättet att beräkna kvalificerad majoritet efter utvidgningen biläggas. Kvoter: För att reglera utbudet används kvoter för att begränsa kvantiteterna vid import och export. Förutom varukvoter förekommer också valutakvoter, som begränsar beloppet i utländsk valuta vid köp av vissa typer av produkter. Leader: Ett gemenskapsinitiativ för landsbygdsutveckling inom ramen för strukturfonderna. Leader syftar till att främja landsbygdssamhällenas ekonomiska utveckling i gemenskapens minst gynnade regioner. Tonvikten ligger på organisation av landsbygdsutveckling, överföring av ny kompetens, främjande av landsbygdsturism, stöd till små och innovativa företag samt främjande av högkvalitativa jordbruksprodukter. Den andra etappen av initiativet har fått anslag på 1,4 miljarder ecu ( ). Leonardo da Vinci: Sedan 1995 är gemenskapens program för yrkesutbildning samlade inom ramen för programmet Leonardo da Vinci. Programmet, med en föreslagen budget på 620 miljoner ecu ( ), skall bland annat ersätta följande program när de upphör: Comett (samarbete mellan högskolor och näringsliv i fråga om utbildning och vidareutbildning), Petra (inledande yrkesutbildning), Force (fortsatt yrkesutbildning) och Eurotechnet (innovation i fråga om undervisningsmetoder) ( > utbildnings- och ungdomspolitik). Life: Genom en förordning av den 18 maj 1992 inrättades ett enhetligt finansieringsinstrument för miljöfrågor, Life. Detta innebar en samordning av de dittillsvarande finansieringsinstrumenten (GUA, Medspa, Norspa, Acnat) på miljöområdet. Life är avsett att finansiera prioriterade miljöåtgärder inom gemenskapen och inom ramen för internationellt samarbete. För perioden anslogs 400 miljoner ecu till dessa ( > miljö).

247 Lingua: Ett EU-program avsett att främja undervisning i främmande språk. Målet är att förbättra möjligheterna till kommunikation inom Europeiska unionen. Stödet avser endast EU:s officiella språk, särskilt de mindre använda språken. EUROPA FRÅN A TILL Ö 247 Lomékonventionen: Lomékonventionen består av multilaterala handels- och utvecklingsavtal mellan EU och de 70 AVS-staterna. Därmed är AVS-länderna associerade till EU:s medlemsstater och beviljas, förutom finansiellt bistånd, avsevärda handelsförmåner i fråga om export av varor till EU. Avtalet utgör kärnan i EU:s > utvecklingspolitik. Den första Lomékonventionen slöts 1975 med en löptid på fem år, därefter följde den andra Lomékonventionen (1980), den tredje Lomékonventionen (1985) och slutligen år 1990 den fjärde Lomékonventionen med en löptid på tio år och finansiella ramar på 13,2 miljarder ecu under de första fem åren. Tonvikten ligger främst på de deltagande tredje ländernas utveckling på sikt. Efter beslutet om den fjärde Lomé konventionen har även överenskommelser om skydd av mänskliga rättigheter och demokratisering införlivats. Luxemburgkompromissen: Se Europeiska unionens råd. Majoritetsbeslut: Europeiska unionens råd fattar många beslut enhälligt. För att inte all vidareutveckling av gemenskapen skall blockeras på grund av särintressen föreskrivs det dock i Romfördragen också om beslut med enkel eller kvalificerad majoritet. Tidigare fattades emellertid efter Luxemburgkompromissen fram till antagandet av Europeiska enhetsakten de flesta beslut enhälligt. I fråga om beslut som avser fullbordandet av den inre marknaden föreskrivs uttryckligen sedan Europeiska enhetsakten med få undantag majoritetsbeslut, vilket också tillämpas i praktiken. Genom Fördraget om Europeiska unionen utvidgades de områden i fråga om vilka beslut kan fattas med kvalificerad majoritet ( > beslutsförfarande). Marshallplanen: Ett program för Europas återuppbyggnad efter andra världskriget som år 1947 lanserades av USA:s dåvarande utrikesminister George C. Marshall (European Recovery Program). Fram till 1952 fick 18 västeuropeiska stater ca 14 miljarder USA-dollar i krediter, icke-återbetalningspliktiga lån, material samt livsmedelsbistånd. Marshallplanen hade en avgörande betydelse för återuppbyggnaden av den västeuropeiska ekonomin, särskilt Västtysklands. Politiskt sett kompletterade planen den amerikanska strategin mot kommunismens inflytande. Med: Program för decentraliserat samarbete med Medelhavsländer som inte är anslutna till EU. EU finansierar utöver de traditionella ramarna för bilateralt samarbete

248 248 genom dessa program åtgärder för företagsutveckling i Medelhavsområdet (Med- Invest), regionala projekt för infrastrukturförbättringar (Med-Urbs), samarbetsåtgärder mellan universitet och inom forskning (Med-Campus och Med- Avicenne) samt samarbete inom media (Med-Media) ( > Medelhavs- och Mellanösternpolitik). Medbeslutandeförfarande: Det medbeslutandeförfarande som infördes genom Fördraget om Europeiska unionen (artikel 189b i EG-fördraget) innebär att > Europaparlamentets befogenheter utvidgats. Ny lagstiftning antas efter ett förfarande i flera led mellan > rådet och parlamentet. Om oenighet fortfarande råder mellan de båda institutionerna efter den andra behandlingen i parlamentet kan rådet kalla in en förlikningskommitté som består av lika många företrädare för båda sidor. Om man inte heller därigenom lyckas ena sig kan inte någon rättsakt utfärdas mot parlamentets vilja. Förfarandet enligt artikel 189b tillämpas vid lagstiftning avseende den inre marknaden (artikel 100a i EG-fördraget), fri rörlighet, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, inom utbildnings-, kulturoch hälsovårdspolitiken och konsumentskydd samt vid antagandet av riktlinjer eller program på områdena transeuropeiska nät, forskning och miljö ( > beslutsförfarande). Media (Measures to encourage the development of the audiovisual industry): Program för utveckling av den audiovisuella industrin inom Europeiska unionen i syfte att bygga upp konkurrenskraftiga strukturer. Genom programmet beviljas stöd till utbildning och vidareutbildning av arbetstagare inom filmindustrin, till utveckling av filmprojekt och till distribution av program ( > media) i hela Europa. Messinakonferensen: Vid en konferens i Messina den 1-2 juni 1955 beslutade EKSG:s sex utrikesministrar att inleda förhandlingar om integration av ytterligare sektorer efter modellen för kol- och stålunionen. Resultatet blev Romfördragen om inrättandet av EEG och Euratom som undertecknades den 25 mars Monitor: Monitor är ett gemenskapsprogram för strategiska analyser, prognoser och utvärdering i fråga om > forskning och teknisk utveckling. Det omfattar följande tre åtgärdsområden: SAST Strategisk analys av effekterna av utvecklingen inom vetenskap och teknologi; FAST Långsiktiga europeiska prognoser för växelverkan mellan vetenskap, teknologi, ekonomi och samhälle; SPEAR Metodik och effektivitet vid social och ekonomisk utvärdering av forskning och utveckling. Nettofinansiär/nettomottagare: EU:s finansiering sker visserligen genom egna medel och syftar till att främja de europeiska målen, men skillnaden mellan den andel med vilken ett land bidrar till EU-finansieringen, och den andel som samma land får av EU-medlen är ett

249 ständigt bekymmer för politikerna. Eftersom jordbruksbudgeten fortfarande tar den största delen av budgeten i anspråk gynnas jordbruksländerna. Tyskland är som industriland det land som betalar mest netto enligt beräkningar betalade Tyskland år 1994 cirka 25 miljarder ecu mer till budgeten än landet fick tillbaka. I egenskap av exportland tillhör dock Tyskland också de länder som gynnas mest av den gemensamma marknaden. EUROPA FRÅN A TILL Ö 249 Now: Programmet New opportunities for women, Now, är avsett att underlätta kvinnornas inträde i arbetslivet. Now syftar emellertid inte bara till att hjälpa kvinnor ur arbetslöshet utan också till att underlätta deras tillträde till framtidsbranscher och till chefsjobb. Åtgärder som skall bidra till detta är bl.a. utbildning till arbeten i företagsledande ställning samt för startande av små och medelstora företag och kooperativ samt utbildning av personal till förtroendeposter. Främst gränsöverskridande åtgärder gynnas. Under perioden står 470 miljoner ecu till Nows förfogande ( > Kvinnornas Europa). Adress: Europeiska kommissionen, GD V, avdelning B.4, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) Nytt gemenskapsinstrument: Ett av EG:s finansieringsinstrument. Gemenskapen tar lån i syfte att i nära samarbete med Europeiska investeringsbanken i form av lån kunna finansiera strukturpolitiska mål genom investeringar på områdena energipolitik, regionalpolitik, omstrukturerings- och omställningsåtgärder och för att stimulera den ekonomiska tillväxten. OECD (Organization for Economic Cooperation and Development): Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling grundades 1961 för mellanstatligt samarbete mellan marknadsekonomiskt organiserade industriländer. Huvudsyftet är att samordna den ekonomiska politiken, handelspolitiken och utvecklingspolitiken. Alla EU-stater finns bland OECD:s 24 medlemsstater. Ombudsman: Enligt artikel 138e i EG-fördraget utser > Europaparlamentet för varje valperiod en ombudsman som tar emot klagomål över missförhållanden i fråga om gemenskapens organ eller institutioner från alla EU-medborgare. Vid välgrundade klagomål kan ombudsmannen inleda en undersökning och överlämna en rapport till parlamentet och det berörda organet. I juli 1995 valdes finländaren Jacob Magnus Södermann till Europaparlamentets ombudsman. Adress: Palais de l'europe, F Strasbourg Cedex. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE): Sedan den 1 januari 1995 fortsätter OSSE det arbete som påbörjades vid konferensen för säkerhet och samarbete i Europa (ESK) på 1970-talet. ESK har en viktig funktion vid uppbyggnaden av en europeisk avspänningspolitik. I och med

250 250 Parisstadgan omvandlades ESK i grunden och fick konkreta verksamhetsfunktioner. OSSE:s verksamhet avser tre korgar enligt olika teman: Frågor om säkerhet i Europa (korg 1), samarbete på områdena ekonomi, vetenskap, teknik och miljö (korg 2), samarbete i humanitära frågor och på övriga områden (korg 3). OSSE har sammanlagt 57 medlemsstater, däribland USA och Kanada. Passivitetstalan: Om > rådet eller > Europeiska kommissionen underlåter att handla och därigenom begår en överträdelse mot fördraget (artikel 175) kan talan väckas vid > EG-domstolen. Varje medlemsstat eller EU-organ och varje fysisk eller juridisk person kan väcka talan om institutionen i fråga inte har agerat inom två månader efter att ha mottagit en anmodan om att göra det. Exempelvis konstaterade domstolen år 1985 i målet Europaparlamentet mot rådet (transportministrarna) att rådet underlåtit att genomföra friheten att tillhandahålla transporttjänster, vilket föreskrivs i fördraget. Petersbergförklaringen: Petersbergförklaringen av den 19 juni 1992 var en etapp i Västeuropeiska unionens (VEU) utveckling till att bli Europeiska unionens försvarsorganisation och den europeiska pelaren i NATO. I förklaringen från VEU:s ministerråd konstaterades bland annat att VEU i framtiden inte bara kan genomföra fredsbevarande insatser på uppdrag av FN eller ESK/OSSE utan också, under vissa omständigheter, kan genomföra fredsskapande stridsuppdrag. Som förberedelse för aktiva försvarsuppdrag beslutades om inrättandet av en militär planeringsenhet. Petra: Petra är gemenskapens åtgärdsprogram för yrkesutbildning av ungdomar och förberedelse av deras inträde i vuxen- och arbetslivet. Syftet med programmet, som löper sedan 1989, är att med avseende på den gemensamma marknaden höja kvaliteten på utbildning och möjliggöra för ungdomar att skaffa sig en kvalificerad yrkesutbildning. För detta ändamål har ett nät av utbildningsinitiativ inrättats ( > utbildnings och ungdomspolitik). Phare: Beslutet om ett stödprogram för den ekonomiska omställningen i de central - och östeuropeiska länderna fattades 1989 av 24 länder (EG, EFTA, USA, Kanada, Australien, Turkiet, Nya Zeeland, Japan). Samordningen anförtroddes kommissionen. Phare-programmet omfattar en mångfald enskilda projekt och åtgärder. EU och dess medlemsstater svarar för ca 50 % av resurserna. Stöd ges till insatser som främjar den ekonomiska reformprocessen i central- och östeuropa. EU och Phare-staterna utarbetar årliga program med grundläggande mål och inriktningar. Programmets genomförande åvilar i allmänhet Phare-staterna. Grundprincipen är att stödåtgärderna framför allt skall gynna privat näringsverksamhet. Genom ett beslut av rådet i november 1992 införlivades Phare-programmet i en flerårig strategi som är knuten till Europaavtalen och

251 övriga stödåtgärder. År 1994 genomfördes 125 program för sammanlagt 963,3 miljoner ecu ( > utvidgning). EUROPA FRÅN A TILL Ö 251 Preferensavtal: En överenskommelse som innebär att de avtalsslutande parterna beviljar varandra ömsesidiga förmåner i handelsutbytet. Race (Research and development in advanced communication technology for Europe): Detta är EU:s största program på telekommunikationsområdet. Ett viktigt mål är utveckling av teknik för bredbandskommunikation, dvs. samtidig överföring av ljud, bild och uppgifter ( > informationssamhället). Ramprogram för vetenskap och teknik: Ramprogrammen för forskning och teknisk utveckling har sedan 1984 utgjort grunden för den gemensamma forsknings- och teknikpolitiken. Genom programmen fastställs målen, prioriteringarna och omfattningen av EU:s forskningsfinansiering för fem år i taget, vilket förstärker planeringssäkerheten på detta område. Romfördragen: Romfördragen är fördragen om inrättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) med tilläggsprotokoll. De undertecknades den 25 mars 1957 av Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna. Tillsammans med Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), som hade bildats några år tidigare, utgör fördragen Europeiska gemenskapen. Det viktigaste fördraget är EEG-fördraget sedan år 1993 omdöpt till EG-fördraget i vars inledning de viktigaste målen har formulerats (bl.a. större samhörighet mellan de europeiska folken, ekonomiska och sociala framsteg i medlemsländerna, ständigt förbättrade levnads- och arbetsförhållanden, bevarande av fred och frihet). Romfördragen trädde i kraft den 1 januari 1958 ( > fördrag). Rättsakter från gemenskapens institutioner: Rådet och kommissionen beslutar om rättsakter av olika slag: Förordningar är bindande och direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Direktiv förpliktar medlemsstaterna att anta lämpliga regler, varvid de själva fastställer formerna och metoderna för att nå målet. Beslut avser enskilda fall och vänder sig till medlemsstaterna, företag eller enskilda personer och är direkt tillämpliga. Varken rekommendationer och yttranden eller rådets resolutioner är bindande. Samarbetsförfarande: Samarbetsförfarandet enligt artikel 149 i EEG-fördraget är en ny form av samarbete mellan gemenskapens institutioner som infördes i och med Europeiska enhetsakten Europaparlamentet fick därigenom en större roll i beslutsprocessen. Förfarandet tillämpas framför allt i fråga om beslut inom ramen

252 252 för genomförandet av den inre marknaden. En avgörande faktor för Europaparlamentets större inflytande var införandet av en andra behandling både i parlamentet och i rådet. Genom Fördraget om Europeiska unionen utvidgades användningen av samarbetsförfarandet, vilket numera behandlas i artikel 189c i EG-fördraget ( > beslutsförfarande). Sammanhållningsfonden: Enligt artikel 130d i EG-fördraget är syftet med Sammanhållningsfonden, som inrättades 1993, att finansiera åtgärder på områdena miljöskydd och transportinfrastruktur. Fonden är endast avsedd för de fyra fattigaste gemenskapsländerna (Irland, Grekland, Spanien, Portugal) och eftersträvar att minska de ekonomiska skillnaderna mellan EU-medlemsstaterna. År 1994 finansierades 51 projekt. Under perioden kan inom ramen för Sammanhållningsfonden årligen mellan 1,5 och 2,6 miljarder ecu sammanlagt 15,1 miljarder ecu anslås. Save (Specific actions for vigorous energy efficiency): Programmet skall bidra till ett bättre utnyttjande av Europeiska unionens energiresurser och samtidigt iaktta miljöskyddet. Områden för investeringar är framför allt teknisk undersökning för utarbetande av normer och tekniska föreskrifter, åtgärder för att främja utveckling av infrastrukturer för förnybara energikällor, stöd till inrättandet av informationsnät för bättre samordning mellan enskilda staters och gemenskapens åtgärder samt åtgärder för effektivare elutnyttjande ( > energi). Adress: Europeiska kommissionen, GD XVII, avdelning C.2/Save, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) Schengenavtalet: Detta avtal, som slöts i Schengen (Luxemburg) 1985, avser en stegvis avveckling av kontrollerna vid de inre gränserna mellan medlemsstaterna. Ett tilläggsavtal reglerar behandlingen av asylansökningar och gränsöverskridande samarbete mellan polismyndigheterna. Den ursprungligen fastställda tidpunkten för öppnandet av gränserna för persontrafik (1990) fick skjutas upp flera gånger. Efter inrättandet av Schengens informationssystem (SIS), som underlättade den gränsöverskridande brottsbekämpningen, beslutades den 26 mars 1995 om en fullständig avveckling av gränskontrollerna mellan i första hand sju länder Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Italien, Grekland och Österrike skall ansluta sig senare. Förenade kungariket, Irland, Danmark, Sverige och Finland har inte anslutit sig till Schengenavtalet ( > rättsliga och inrikes frågor).

253 EUROPA UTAN GRÄNSER Schengenavtalet EUROPA FRÅN A TILL Ö 253 No personal controls vid de inre gränserna, förstärkt kontroll vid de yttre gränserna samt vid hamnar och flygplatser Visum- och uppehållspolitik delvis harmoniserad Enhetligt visum för alla Schengenstater Gemensam asylpolitik Polisiärt samarbete Schengen Information System (SIS) - gemensamt dataspanings- och informationssystem Polisspaning - Polisjakt över gänserna för att förfölja brottslingar ISLAND NORGE SUOMI FINLAND SVERIGE DANMARK NEDERLAND DEUTSCHLAND BELGIË BELGIQUE LUXEMBOURG FRANCE ÖSTEREICH PORTUGAL ESPAÑA ITALIA Undertecknare av Schengenavtalet Schengenavtalet i kraft Samarbetsavtal

254 254 Schumanplanen: Den 9 maj 1950 lade den franske utrikesministern Robert Schuman fram en plan om delvis integration som startade den process som ledde till inrättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen Detta tillgodosåg flera olika intressen: Frankrike hade intresse av att ställa den tyska kol- och stålindustrin under gemensam kontroll i syfte att kunna utesluta risken för framtida krig, och den ännu icke suveräna Förbundsrepubliken Tyskland fick tillfälle att erkännas som jämställd medlem bland de sex medlemmarna samt att utnyttja den möjlighet till försoning som samarbetet erbjöd. För att högtidlighålla detta har den 9 maj utsetts till Europadag. Skatteharmonisering: Olika skattesatser utgör ett hinder för den > inre marknaden. I EG-fördraget föreskrivs det om harmonisering av indirekta skatter (artikel 99). Därigenom skulle alla skattegränser inom gemenskapen bortfalla, varvid de olika skattesatserna måste utjämnas för att undvika snedvridning av konkurrensen. Det främsta exemplet är momsen. Ju mer momssatserna inom EU närmar sig varandra desto lägre blir det kompensationsbelopp som krävs. På området direkta skatter skulle en harmonisering av företagsbeskattningen innebära lika konkurrensvillkor för alla. Men en skatteharmonisering innebär avsevärda inskränkningar i den nationella suveräniteten och stöter därför på stora svårigheter. I oktober 1992 utfärdade ministerrådet direktiv om en tillnärmning av moms- och punktskattesatserna och skapade därigenom förutsättningar för att avskaffa gränskontroller av resande privatpersoner. Genom skattekompromissen planeras en övergång till ursprungsprincipen inom handeln under Fram till dess skall de kontroller som fortfarande är nödvändiga på grund av olika skattesatser i medlemsstaterna ha lagts om från gränserna till företagen själva. Slusspris: Inom ramen för EU:s prissystem för jordbruksprodukter utgörs slusspriset av självkostnadspriset för förädlingsprodukter (ägg, fjäderfä, griskött) tillsammans med jordbruksavgifter och tilläggsavgifter. Utöver jordbruksavgifterna tillkommer i fråga om dessa produkter vissa skyddsåtgärder, vilkas syfte är att vid import från tredje land motverka försäljningspriser som är lägre än självkostnadspriset. Slusspriset beräknas på grundval av de genomsnittliga produktionskostnaderna på världsmarknaden. Genom tilläggsavgifter bringas försäljningspriser som ligger under dessa i nivå med slusspriset. Små och medelstora företag: Åtgärdsprogram för små och medelstora företag i syfte att stärka tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Programmet inrättades för perioden med 112,2 miljoner ecu i anslag. Det omfattar delprogrammen Partnerskap och Information, pilotprojekt samt delprogrammet Finansiering. Programmet genomförs i nära samarbete med bl.a. Europeisk ekonomisk intressegruppering (EEIG).

255 Sociala stadgan: För att beakta den sociala dimensionen av den inre marknaden, som huvudsakligen präglas av ekonomiska hänsyn, beslutade Europeiska rådet den 9 december 1989 om en gemenskapsstadga om de grundläggande sociala rättigheterna i vilken miniminivåerna fastställs i 30 punkter som avser fri rörlighet, lika behandling, social trygghet och rättvisa löner för alla EU-medborgare. Trots att fördraget inte är bindande röstade Förenade kungariket emot det ( > socialpolitik). EUROPA FRÅN A TILL Ö 255 Social dialog: Med social dialog avses möten mellan arbetsmarknadens parter på europeisk nivå. Den har sitt ursprung i mitten av 1980-talet då Europeiska fackliga samarbetsorganisatonen (EFS), arbetsgivarorganisationen Unice och Europeiska centrumet för offentliga företag började sammanträffa under kommissionens beskydd. Inför fullbordandet av den inre marknaden avsåg sociala dialogen framför allt att bidra till fastställandet av lämpliga allmänna bestämmelser för arbetslivet. Sockerprotokollet: Sockerprotokollet är ett tillägg till Lomékonventionen inom ramen för EU:s > utvecklingspolitik. I syfte att säkerställa intäkterna för de utvecklingsländer som huvudsakligen är beroende av jordbruk garanterar EU att köpa upp en överenskommen kvantitet rörsocker årligen till EU-priser, som är avsevärt högre än världsmarknadspriserna. Sokrates: EU:s båda utbildningsprogram Erasmus och Lingua är sedan början av år 1995 samlade under namnet Sokrates och har utvidgats med ytterligare åtgärder ( > utbildnings- och ungdomspolitik). Budgeten på 850 miljoner ecu ( ) används till följande tre huvudmål: 1) Åtgärder för högskoleutbildning (t.ex. studentutbyte, erkännande av studier i utlandet, den europeiska dimensionen). 2) Åtgärder för förskole-, grundskole- och gymnasieutbildning (t.ex. gemensamma skolprojekt, vidareutbildning för lärare). 3) Övergripande åtgärder (t.ex. framställning av läromedel, vidareutbildning av språklärare). Spaakrapporten: I Spaakrapporten till utrikesministrarna i EKSG-staterna uppmanades i april 1956 till inrättandet av en europeisk ekonomisk gemenskap och en europeisk atomenergigemenskap. Vid utrikesministrarnas konferens i Messina 1955 bildades en expertgrupp under ledning av den belgiske utrikesministern Paul-Henri Spaak med uppgift att söka vägar för att utveckla den ekonomiska integrationen. Spaakrapporten utgjorde grunden till Romfördragen, som slöts den 25 mars STABEX: STABEX-systemet är en av hörnstenarna i EU:s utvecklingspolitik. EU garanterar AVS-staterna minimiintäkter i fråga om ca 40 jordbruksprodukter som är dessa utvecklingsländers viktigaste exportprodukter. Om intäkterna sjunker i förhållande

256 256 till genomsnittet av tidigare år utjämnar gemenskapen förlusten antingen med övergångslån eller icke-återbetalningsbara bidrag ( > utvecklingspolitik). Stabilisatorer: Europeiska rådet beslutade 1988 att införa stabilisatorer för att bromsa utgiftsökningarna inom jordbrukspolitiken. Stabilisatorerna innebär att de garanterade priserna på vissa jordbruksprodukter minskas följande år om föregående års produktionstak överskridits. Detta bidrar till att minska överproduktionen ( > jordbrukspolitik). Standardisering: För en fullbordad inre marknad krävs europeiska normer i stället för de hittillsvarande nationella. De europeiska standardiseringsorganen CEN och Cenelec utarbetar europeiska normer i enlighet med EU:s harmoniseringsdirektiv. Med hjälp av gemensamma normer kommer en rad handelshinder att undanröjas. Statligt stöd: Statligt stöd är stöd som de offentliga myndigheterna beviljar företag till vissa ändamål, i form av t.ex. direkt finansiellt stöd eller skattebefrielse. Statligt stöd kan t.ex. beviljas för att företag eller hela näringssektorer skall överleva, för anpassning till nya förutsättningar, för att främja ökad produktivitet och inrättandet av nya företag eller näringssektorer. Inom EU är statligt stöd som snedvrider konkurrensen förbjudet. Undantag avser förbättringar av den sociala situationen eller den struktur- eller regionalpolitiska situationen i EU. Eftersom statligt stöd hindrar frihandel eftersträvas över hela världen, t.ex. inom ramen för GATT, en avveckling av statligt stöd. Stegvis integration: Stegvis integration är en integrationsprocess med olika hastigheter. Konceptet Europa i två hastigheter innebär att den fördjupade gemenskapen i första hand endast kommer att omfatta de medlemsstater som har förutsättningar att delta i den. Fördelen med denna modell är att integrationshastigheten inte är beroende av de långsammaste medlemsstaterna eller de medlemsstater som mest motsätter sig integration. Samtidigt innebär en stegvis integration att det finns risk för att den gemensamma vägen mot integration splittras. Exempel på stegvis integration förekommer (inom ramen) för den > ekonomiska och monetära unionen (EMU) samt > socialpolitiken. Den ekonomiska och monetära unionen är en gemensam målsättning till vilken endast vissa medlemsstater ansluter sig från början, och Förenade kungariket har undandragit sig bestämmelserna i fråga om socialpolitiken. En variant på stegvis integration är konceptet med en kärna av europeiska stater som innebär att en viss grupp medlemsstater går vidare mot fördjupad gemenskap. Strukturfonder: EU:s strukturfonder, som förvaltas av kommissionen, finaniserar gemenskapens strukturstöd. Fonderna är Europeiska utvecklings- och garantifonden för

257 jordbruket, Europeiska regionala fonden för strukturstöd till regionala åtgärder, Sociala fonden för socialpolitiska åtgärder och den nya Fonden för fiskets utveckling (FFU). Sammanhållningsfonden, som inrättades år 1993, tjänar också gemenskapens strukturpolitiska mål. Det finansiella stödet från strukturfonderna går huvudsakligen till de minst gynnade regionerna för att stärka unionens ekonomiska och sociala sammanhållning så att den inre marknadens krav kan tillgodoses överallt inom EU. Åtgärderna koncentreras på sex huvudsakliga mål. Lejonparten avser mål 1, utveckling och strukturanpassning i regioner med eftersatt utveckling. Strukturfondernas budget har sammantaget fyrfaldigats under de senaste åren och uppgår till över 161 miljarder ecu. EUROPA FRÅN A TILL Ö 257 Ständiga representanternas kommitté (Coreper): De ständiga representanternas kommitté är ett organ som är underordnat > rådet. Kommittén är sammansatt av medlemsstaternas företrädare på ambassadörsnivå eller deras ställföreträdare. Kommittén ansvarar enligt artikel 151 i EG-fördraget för förberedelsen av rådsmöten och för genomförandet av de uppgifter som rådet delegerar till den. Under kommittén sorterar sammanlagt 250 arbetsgrupper som granskar de rättsakter som skall behandlas. Subsidiaritetsprincipen: Genom Fördraget om Europeiska unionen infördes subsidiaritetsprincipen i EGfördraget (artikel 3b). Principen innebär att gemenskapen bara får vidta åtgärder på områden som inte omfattas av dess exklusiva befogenheter om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. SYSMIN: SYSMIN-systemet är avsett att stabilisera AVS-ländernas intäkter från gruvindustri. Bland annat beviljas dessa länder inom ramen för SYSMIN särskilda lån för att finansiera vissa gruvprojekt. Om malmproduktionen eller exporten minskar på grund av tekniska eller politiska svårigheter är stödåtgärderna avsedda att bibehålla lönsamheten i gruvindustrin och därmed förhindra en nedgång i exportintäkterna inom denna sektor. Tacis (Technical assistance for the Central Independent States): Detta EU-program inrättades år 1990 för att ge tekniskt bistånd till de oberoende staterna i f.d. Sovjetunionen samt Mongoliet. Telematiksystem: EU:s forskningsprogram om telematiksystem omfattar programmen Aim, Delta, Drive och Eurotra. Syftet är att bygga upp grunden för ett gradvist införande av europeisk kommunikationsnätteknik inom administration, transport, hälsovård, utbildning, bibliotek och lingvistik.

258 258 Tempus: Tempus är det transeuropeiska programmet för rörlighet i fråga om universitetsstudier. Som gensvar på Central- och Östeuropas öppnande inrättade EU Tempus-programmet för att tillgodose de särskilda behoven i de berörda länderna. Programmen bedrivs enligt samma riktlinjer som befintliga gemenskapsprogram för utbildning och yrkesutbildning. Tempus ger ekonomiskt stöd till gemensamma projekt som genomförs av organisationer i EU-länderna med partners från länderna i Central- och Östeuropa. Programmet omfattade inledningsvis Ungern, Polen, Tjeckoslovakien respektive Tjeckien och Slovakien, f.d. Jugoslavien och Bulgarien. Programmet koncentreras främst på specialområden som är av särskild betydelse för att den ekonomiska och socialpolitiska omställningsprocessen i Central- och Östeuropa skall framskrida. Under programmets andra etapp ( ) omfattas också staterna i f.d. Sovjetunionen av Tacis-programmet. Thermie II: Program för finansiellt stöd till demonstrationsprojekt i fråga om nyskapande energiteknik. Projekten är i första hand avsedda att demonstrera funktionsdugligheten hos nya teknik och ny teknologi som visserligen lämnat forskningsstadiet men vars användning begränsas av större tekniska risker än traditionella projekt ( > energi). Adress: Europeiska kommissionen, GD XVII Energi, Demonstrationsprojekt, energibesparing och alternativa energikällor, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) Tillnärmning av lagstiftning: Tillnärmning av lagstiftning görs för att undvika sådana störningar på den gemensamma marknaden som uppstår på grund av nationella lagar och andra författningar. I artikel 100a i EG-fördraget föreskrivs tillnärmning av sådana bestämmelser som syftar till upprättandet av en fungerande inre marknad. I allmänhet utfärdar rådet tillnärmningsföreskrifter i form av direktiv. Tillväxtinitiativ: För att blåsa liv i den europeiska ekonomin fattade stats- och regeringscheferna vid mötet i Edinburgh i december 1992 ett beslut ett tillväxtinitiativ för kommande år. Initiativet omfattade inrättandet av ett tillfälligt kreditinstrument på 8 miljarder ecu som förvaltas av Europeiska investeringsbanken och en Europeisk investeringsfond på 2 miljarder ecu för att ge garantier för privata och offentliga investeringar. Tillsammans bör detta uppmuntra till investeringar på sammanlagt över 30 miljarder ecu. I kombination med den nyligen inrättade sammanhållningsfonden och nationella åtgärder är detta ekonomiska återhämtningsprogram avsett att generera sund tillväxt, bidra till att skapa bestående arbetstillfällen och främja Europas konkurrenskraft. Transeuropeiska nät: I syfte att helt och fullt utnyttja den > inre marknadens potential bidrar gemenskapen till utvecklingen av transeuropeiska nät (artikel 129b d i EG-

259 fördraget), dvs. gränsöverskridande infrastrukturer på områdena transport, energi, telekommunikation och miljö. Syftet med åtgärderna är att främja driftskompatibilitet mellan nationella nät och tillträdet till dessa. År 1994 beslutade Europeiska rådet att ge stöd till 14 prioriterade transportprojekt samt 10 projekt på energiområdet. EUROPA FRÅN A TILL Ö 259 TREVI (Terrorisme, radicalisme, extrémisme, violence internationale): Detta är beteckningen på det informella samarbetet som inrättades år 1975 och påbörjades 1976 mellan EU:s ministrar för rättsliga och inrikes frågor för att bekämpa internationell terrorism och narkotikahandel. De ministrar som ansvarar för säkerheten inom gemenskapen sammanträffar på denna nivå två gånger per år. TREVI samarbetar också med tredje land. Samarbetet mellan medlemsstaterna i > rättsliga och inrikes frågor regleras i artikel K i Fördraget om Europeiska unionen. Tröskelpris: Tröskelpriset är det lägsta pris till vilket jordbruksprodukter får importeras till EU. Priser som ligger under tröskelpriset för jordbruksprodukter höjs genom jordbruksavgifter eller tullar så att de når tröskelpriset. Syftet med åtgärden är att skydda de inhemska jordbrukarna från billigare konkurrenter i tredje land. Tullkvoter: Införandet av tullkvoter är ett sätt att tillåta import av begränsade kvantiteter av vissa varor tullfritt eller till nedsatt tull. Genom att tillämpa tullkvoter kan EU eller enskilda medlemsstater säkerställa tillförseln av nödvändiga varor utan att minska sitt tullskydd utöver det belopp som omfattas av kvoten. Tullunion: En tullunion är en sammanslutning av flera tullområden till ett enda. Tullarna mellan medlemmarna upphävs. Till skillnad från ett frihandelsområde får medlemmarna inte ta ut egna tullsatser på import från tredje land. I stället införs en gemensam yttre tulltaxa. EG kunde fullborda tullunionen för industrivaror den 1 juli 1968, ett och ett halvt år före tidsplanen, och de slutliga förfarandena för jordbruksprodukter fullbordades den 1 januari De länder som anslutit sig till EU senare har beviljats en övergångsperiod innan tullunionen tillämpas fullt ut inom deras territorier. Undersökningskommitté: Genom Fördraget om Europeiska unionen gavs Europaparlamentet den nya befogenheten att inrätta undersökningskommittéer för att undersöka överträdelser av gemenskapens lagstiftning. Enligt artikel 138c får dessa tillfälliga kommittéer inrättas på begäran av en fjärdedel av parlamentets ledamöter.

260 260 Ungdom för Europa: Ungdom för Europa III är ett åtgärdsprogram som syftar till att främja det internationella ungdomsutbytet inom Europeiska unionen. Den tredje projektperioden ( ) har fått ett anslag på 126 miljoner ecu och innebär inte bara en fortsättning av det hittillsvarande ungdomsprogrammet utan integrerar också projekt inom ramen för Petra och Tempus. Över ungdomar i åldrarna år, även från länder utanför EU, kan under dessa fem år delta i programmet, som förvaltas decentraliserat av enskilda nationella organ ( > utbildnings- och ungdomspolitik). Ungdom för Europa III: Detta åtgärdsprogram skall främja ungdomsutbytet inom EU, Island, Norge och Liechtenstein. Det riktar sig till ungdomar och unga vuxna i åldern 15 till 25 år. Intresserade bistås vid förberedandet av internationellt ungdomsutbyte och de ges ekonomiskt stöd. Dessutom erbjuds utbildningsprogram för ungdomsgruppledare och organisatörer ( > utbildnings- och ungdomspolitik). Adress: Europeiska kommissionen, GD XXII Utbildning och ungdomsf rågor, rue de la Loi 200, B-1040 Bryssel. Unice (Union des confédérations de l'industrie et des employeurs d'europe): Sammanslutningen för europeiska industri- och arbetsgivarförbund, som grundades år 1959, är en intresseorganisation för medlemsförbund i EU och EFTA. Unice samordnar deras ståndpunkter i europeiska frågor och framför deras synpunkter, särskilt till de europeiska institutionerna. Adress: Rue Joseph II 4a, boîte 4, B-1040 Bryssel. Unionsmedborgarskap: Enligt artikel 8 i EG-fördraget är alla som är medborgare i en av EU:s medlemsstater också unionsmedborgare. Medborgarskapet innebär följande rättigheter: frihet att röra sig och uppehålla sig inom EU, rätt att rösta och kandidera i lokala och europeiska val på bosättningsorten, rätt till diplomatiskt och konsulärt skydd av andra medlemsstaters beskickningar i tredje land samt rätt att ge in petitioner till Europaparlamentet. Dessutom utser parlamentet en ombudsman som från unionsmedborgare tar emot klagomål om hur gemenskapen förvaltas. Ursprungsprincip: Ursprungsprincipen reglerar tullbehandlingen av och statusen på importerade varor. Enligt denna princip omfattas import av de regler som överenskommits med ursprungslandet. Principen är dock inte tillämplig på beskattning. De indirekta skatterna inom EU har ännu inte harmoniserats. I handelsutbytet mellan två medlemsstater undantas de varor som exporteras från skatt vid gränsen och beskattas vid import med andra ord beskattas de i destinationslandet. I och med avvecklingen av gränskontroller den 1 januari 1993 måste ett rapporteringssystem inrättas i syfte att överföra kontrollen till företagen. Efter år 1996 kommer

261 momsen på de flesta varor att tas ut i ursprungslandet. Privata konsumenter kommer då att kunna köpa de flesta varor på de villkor som gäller i ursprungslandet och därefter importera dem. EUROPA FRÅN A TILL Ö 261 Ursprungsregler: Eftersom det ofta är svårt att fastställa vilket land som är ursprungsland för en vara som framställs i flera produktionsled i olika företag, avgörs produktens ursprungsland enligt ursprungsreglerna. EU strävar genom ursprungsreglerna efter att förhindra att företag i tredje land försöker smita förbi den gemensamma marknadens yttre gränser genom att förlägga vissa produktionsled inom gemenskapen. Utjämningsbelopp: Utjämningsbelopp kan inom EU tas ut vid import av vissa jordbruksprodukter. De utjämnar inom gemenskapen de prisskillnader som orsakas av växelkursfluktuationer och stabiliserar därmed den gemensamma prisnivån. Utvidgningen söderut: På 1970-talet lämnade Grekland (1975), Portugal (1977) och Spanien (1977) efter återinförande av demokratiskt styre in ansökningar om inträde i EG. Med utvidgningen söderut avses dessa tre staters anslutning (Grekland 1981, Portugal och Spanien 1986). Detta innebar nya problem för EG på grund av de avsevärda skillnaderna i struktur och välfärd mellan de gamla och nya medlemsstaterna. Det var främst politiska skäl förväntningar om att medlemsskapet skulle främja den inhemska stabiliteten som blev utslagsgivande, trots farhågor om de ekonomiska konsekvenserna. Vitbok: Enligt EU-terminologi är en vitbok en officiell uppsättning förslag på vissa åtgärdsområden. Grönböcker, däremot, är förslag som är avsedda som diskussionsunderlag på vägen fram till ett beslut. Vitbok om fullbordande av den inre marknaden: Denna vitbok, som presenterades av kommissionen och godkändes av rådet 1985, innehåller 282 förslag och åtgärder för att undanröja de praktiska, tekniska och skattemässiga hinder som stod i vägen för den > inre marknaden. Varje år avlägger kommissionen rapport till rådet och Europaparlamentet om vilka åtgärder som genomförts. Den 1 januari 1993 hade beslut fattats om cirka 95 % av åtgärderna i vitboken. Vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning: Denna vitbok, som presenterades i december 1993 av Europeiska kommissionen, innehåller strategiska förslag, bland annat om hur arbetslösheten i Europeiska unionen skall avskaffas. Vitboken uppmanade till en marknadsinriktad ekonomisk politik, förbättrad infrastruktur genom upprättandet av transeuropeiska nät och sysselsättningsåtgärder som främst skall genomföras av medlemsstaterna själva.

262 262 Kommissionen hoppas att på detta sätt kunna halvera arbetslösheten fram till sekelskiftet. Världshandelsorganisationen (WTO): Efter avslutandet av Uruguayrundan inom ramen för GATT-förhandlingarna inrättades år 1995 en självständig världshandelsorganisation som alla dittillsvarande GATT-medlemmar anslutit sig till. WTO skall fördjupa handelsförbindelserna mellan de avtalsslutande parterna och bland annat utgöra ett forum för de framtida multilaterala handelsförhandlingarna. Västeuropeiska unionen (VEU): VEU inrättades 1954 och hade sina rötter i Brysselpakten (1948), som upprättades som ett försvar mot Tyskland. VEU:s uppgifter är främst skyldigheten att tillhandahålla omfattade bistånd vid angrepp på Europa och att säkerställa fred och säkerhet i Europa. VEU ansågs under lång tid vara ett bihang till NATO, trots att unionens förbindelser till olika fördragspartner går vida utöver NATO-avtalen. Inom ramen för diskussionerna om en europeisk pelare för försvarspolitiken fick VEU nytt liv: I en förklaring inom ramen för Maastrichtfördraget föreskrivs en stegvis utveckling av VEU som EU:s förvarsorgan. Youthstart: Programmet Youthstart är ett viktigt instrument i kampen mot ungdomsarbetslösheten. Det inriktas på ungdomar under 20 år. Målet är att inom hela > EU tillhandahålla en lägsta utbildnings- och kvalifikationsnivå, att upprätta förbindelser mellan utbildning och arbetsmarknad, att främja oberoende rådgivning och stödjande infrastrukturer. Adress: Europeiska kommissionen, GD V, avdelning B.4, rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel. Tfn (32-2) Ömsesidigt erkännande: Erkännande av likvärdighet mellan sådana föreskrifter eller kvalifikationer i de olika EU-staterna som avser samma ändamål. Enligt denna princip avgjorde EGdomstolen i målet Cassis de Dijon att en produkt som framställts lagenligt och släppts ut på marknaden i en medlemsstat får säljas överallt inom gemenskapen. I strävan efter att fullborda den inre marknaden är ömsesidigt erkännande ett flexibelt alternativ till den omständliga och byråkratiska processen med harmonisering av olika föreskrifter.

263 Den europeiska integrationen kronologisk översikt EUROPA FRÅN A TILL Ö 263

264 264 Den europeiska integrationen kronologisk översikt av Michael Matern I ett tal i Zürich uppmanar Winston Churchill till upprättandet av Europas förenta stater Samordningskommittén för europeiskt enande anordnar Haagkongressen. Kongressen uppmanar i sina resolutioner till ett enat, demokratiskt Europa och till inrättandet av Europarådet Europarådet grundas i London och får sitt säte i Strasbourg Den franske utrikesministern Robert Schuman föreslår att Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) upprättas Frankrikes premiärminister René Pleven föreslår upprättandet av en integrerad europeisk armé Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (Parisfördraget) undertecknas av Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna Fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen undertecknas av de sex medlemsstaterna i EKSG. Den franska nationalförsamlingen vägrar dock 1954 att ratificera fördraget Med Jean Monnet som ordförande inleder Höga myndigheten, EKSG:s verkställande organ, sitt arbete De sex EKSG-staternas utrikesministrar ger EKSG:s generalförsamling i uppdrag att utarbeta ett förslag till fördrag om upprättande av en europeisk politisk gemenskap. Förslaget presenteras den 10 mars En gemensam marknad för kol, järnmalm och skrot upprättas En gemensam marknad för stål upprättas Den europeiska försvarsgemenskapen och den därtill knutna europeiska politiska gemenskapen avvisas av den franska nationalförsamlingen De sex EKSG-staternas utrikesministrar beslutar vid Messinamötet att arbeta vidare med integrationen. En mellanstatlig kommitté inrättas med Paul-Henri Spaak som