Tre generationer Edin berättar minnen ur livet

Transkript

1 Tre generationer Edin berättar minnen ur livet E H Edin... 1 Mina förfäder... 1 På fäderne... 1 Mina förfäder på möderne... 2 Mitt föräldrahem... 3 Kjell Edin Hågkomster Ove Edin Byn Prolog Skolan Kompisar Den tekniska utvecklingen Ps E H Edin Mina förfäder På fäderne Min farfarsfar Jon Nisa (Jonas Nilsson), född värmlänning, kom omkring 1770-talet från Edsele socken till Fjällsjö, Närmare bestämt till min födelseby Söredsta och var denna bys första åbo samtidigt med att en annan person Sven Persa (Sven Persson), en Rudsjöfinne inflyttade. Platsen hade tidigare ej saknat folk enär finnar (Svedjefinnar) varit verksamma därstädes men blivit ofredade av bönder i angränsande byar, Nordantjäl och Sil, som tillvällat sig med våld den säd som finnarna lyckats få på sina svedjeland, varför de måste begiva sig till andra marker. Det var nu meningen från dessa grannbyar, att Jon Nisa och Sven Persa skulle möta samma öde som svedjefinnarna, och när samma bönder kom för att hämta säden som dessa två lyckats skörda, mottog Jon Nisa och Sven Persa dem och kasta bönderna i älven så att de fick sig ett ofrivilligt bad. För dessa två män hade råg i ryggen. Från den dagen visade sig bönderna icke mer i dylikt ärende och Söredsta by började att taga gestalt. I mina barnaår kan jag minnas spår efter de första boplatserna, alltså efter Jon Nisa och Sven Persa, och dessa var förlagda invid älvbrinken. En senare generation flyttade bebyggelsen nära berget och motivet för denna åtgärd får man söka i att bebyggelsen icke skulle inskränka på odlingsbar jord.

2 Min farfarsfar hade bara ett barn och det var min farfar Nils Jonsson, och han tog emot hemmanet efter sin far, som fått äganderätt till hemmanet, med tillhörande skog av kronan. Innan jag går vidare i stamtavlan skall jag rädda en sak ur minnet. Söredsta by har en historisk händelse, som min far och farfar berättade för mig. Där finns en avrättningsplats som kallas för Spetsgården och där skall en ogärningskvinna ha avrättats och blivit begraven. Min farfar visste bestämt var tilldragelsen hade timat och visade mig graven. I marken fanns det ett tydligt spår efter en fördjupning som om att jorden hade sjunkit ner. Vi barn var mycket mörkrädda när vi skulle gå förbi Spetsgården. Farfar var inte bara jordbrukare han var också hantverkare (fällmakare), och det talas ännu om på senare tid hans skicklighet i yrket. Han hade fem barn, tre pojkar och två flickor. Två av pojkarna tog sig andra efternamn, den ene Kallin och den andre Edin. Far utbildade sig till skomakare. I fars tonår intresserade han sig för musik och blev snart hela bygdens, ja kanske ännu mera vida, känd som en skicklig violinist. Far anlitades ofta med sin musik på bröllop och större festligheter och dansgillen. När patronen i kommunen skulle ha sina Oskarsbaler och fester av betydelse, var far den självskrivne spelmannen. Jag har en gång sett ett program far spelade efter vid sådana större festligheter och det var efter en viss retaur. Mina förfäder på möderne Min morfar härstammar från Silsjönäs by Fjällsjö där hans far var hemmansägare. Eftersom han var den yngste fick han intet av hemmanet. Han gifte sig och slog sig ner i en fjällby i Ramsele, Nordsjö, där han bröt jord och odlade sig till ett litet torpställe och där mödan för födan var bitter kamp. Min mor fick redan under barnaåren vara ute för andra människor enär brödet icke ville räcka åt en familj på nio personer. Detta är vad jag vet på möderne. Om jag nu skulle fortsätta där jag slutade om min far, om hans musikaliska begåvning vad gällde fiolmusik, skall jag också rädda en sak ur glömskan. En viss skrockfullhet fanns även kvar i dåtida befolkning, särskilt bland de religiösa. De såg i en fiol själva näcken. De hade fått för sig att näcken fanns inuti fiolen och gjorde också gällande att far lärt sig spela av denne. Denna skrock om näcken, vittror och andra trolltyg hade god näring i de stora mörka skogarna, de stora älvarna med dess mäktiga vattenfall, där sagorna spunnits vid forsarnas brus. Dess sång, glädjekvittrande och vemodiga klagan har träng djupt in i folksjälen. Kompositörerna har också fallit offer för detta. På musikens område tolkades forsarnas melodier i olika nyanser. Vissa har slagit väl ut, men vad de inte fått med på dessa notblad är det färgspel, dessa vattenfall tjusar ögat med. Under vintertid när forsen är av kung Bore slagen i bojor kan man vissa tider höra forsens vemodiga klagan, och de bojor den blivit omsluten med hämmar andningsförmågan och när ett litet tillfälle gives för lungorna, passar den på att ropa ut sin nöd, sin längtan till befrielsen. Det är inte bara vi levande varelser i norden som är frihetsälskande, även vår natur vill taga ut sin rätt. Våren nalkas, forsen börjar få större andningsförmåga, kraften tilltager, kung Bores bojor spränges, en revolution

3 har utbrutit, alla klutar sättes till för att den skall kasta av sig oket. En röd tråd omspänner revolutionens vågor, färgnyanserna tilltager i vårsolens belysning, spegelbilden ger reflex i skummet. Naturen är givmild och öser ut sin skönhet ur sitt stora förråd, forsens stråkorkester har spelat upp sin symfoni, näcken höjer sig över virvlarna och går in som solist i orkestern. Älvorna med sina välformade kroppar dansar en hektisk dans mellan vågdalarna, kompositören kan börja sitt arbete. Ja, ett mysterium i vår rika natur har alltså skapat dessa skrockfullheter. Med detta som bakgrund, en vision av händelser om näcken som musiklärare. En midsommarnatt gick den unge spelmannen ensam med sin fiol till forsen. Han hade hört av äldre att om man skulle få sina färdigheter ökade skulle han klockan tolv en sådan natt passa tillfället. En skön svalka kändes den ljusa sommarnatten. Ängen var grön och midsommarblommor stod färgrikt utslagna. Ner mot älven stod den storväxta barr- och lövskogen. En stor fågel flög hastigt upp varför ynglingen hajade till. Han vandrade ned till stranden och valde en plats där han kunde få god överblick av forsen. Klockan närmade sig tolvslaget. Spänningen var på toppunkten och ynglingen spände sina ögon åt det ställe där forsen var som stridast och lyssnade på forsens musik, då han liksom började att fatta att vågornas brus började forma en musik, ja till och med något känt. Han stirrade in i vattenkaskaderna som formades till ett skum och tycktes han, se något dimmigt höja sig. Dimfiguren började ta klarare former och verkligen, var inte detta näcken?! Han såg nu tydligt att han hade en fiol med stråke och en vild musik började näcken att prestera. Ynglingen svettades av denna spänning och han hörde hur näcken spelade sin repertoar, det var valser, polskor, polketter, halling, kadrilj, frances, gånglåtar och brudmarscher. Det var som om ynglingen fick makt att fånga denna musik med hela sin själ. Strax intill såg han även de omtalade älvorna som dansade den hektiska dansen. De hade sina klara blickar riktade på honom. Han såg hur smidigt de följde vågdalarna, och för var gång de höjde sig mot vågens topp, vinkade de leende mot honom. Ynglingen som automatiskt började spela på sin fiol, förnam att färdigheterna ökades tills dess han skälvande ej längre kunde ta ett grepp. När ynglingen åter skulle med sin blick fånga näcken är han borta. Ja även älvorna. Han visste inte vad med honom skett, förrän han på stranden där han satt tycktes vakna upp och såg över forsen och fann att den var lika naturlig som när han kom och sökte denna plats. Han tog sig över pannan och erinrade sig vad han sett och hört. Kunde det ha varit en dröm? Vattenkaskaderna lekte nu i solskenet, färgnyanserna hade blivit legio, lövade björkar bugade sig för honom, liksom ett tacksamt erkännande att han gjort sitt besök vid forsen för att mottaga de fantastiska scenerierna. Han började gå mot hemmet. Melodierna han hört vid forsen susade i hans hjärna, han tyckte att midsommarblomstren på marken liksom bugade sig där han gick fram. Detta måtte ha varit en besynnerlig natt. Mitt föräldrahem 1891 omkring min födelsetid inflyttade mor och far med barn i egen stuga som far låtit uppföra. Det var en liten stuga på omkring 4x6 meter. Tomt hade de förvärvat av ett skogsbolag, vars hemman de ägde, från vilket tomten avsöndrats. Köpet gällde båda makarna på livstid, men som senare friköptes av min mor där min bror stod bakom. Att det i denna stuga blev trångt var klart enär barnantalet ökades till elva stycken. Men den barnaskaran var aldrig hemma på en gång. Som exempel kan nämnas, att min äldsta syster for ut från hemmet innan skolåldern inträtt för att vara barnjungfru

4 hos en moster och där är hon tills hon gått i konfirmationsskolan och så blev det lite undan för undan för barnen att på egen hand söka sig ut för att göra rätt för sin försörjning. Far hade också sin skomakeriverkstad i rummet, men han var ganska anspråkslös på utrymmet. Han tog bara en liten del av det och så hade han ett gott ordningssinne, skräpade ej ned i onödan. När han på kvällen slutade sitt arbete för dagen ordnade han mycket noga med sina verktyg på skodisken, pligghögar fick plats i plåtlådor och alla mindre verktyg plockades ner i diskens lådor. De större verktygen som tänger och putsjärn fick plats uppe på disken väl ordnade i rad. Vattenbaljan för blötläggning av läder bars ut och fylldes följande morgon med friskt vatten. Så nog var han en god vårdare av sina verktyg. Far var också en skicklig yrkesman. Han slöjdade själv skolästerna och de var väl putsade och formade. Helgdagsskor för män var då sådana med resårer insatta på båda sidor av kragen. Ett par skor gjordes på samma läst, så att när skodonen användes fick man varje dag byta, så att den sko man den ena dagen haft på den högra foten, fick man den andra dagen sätta på den vänstra. Detta för att skodonen skulle hållas i fin passform. Damskor var det samma förhållande med, att de gjordes på samma läst, men det var remskor och gjordes av kalvskinn berett till läder. På den tiden sattes stora fordringar på en skomakare. En gumma kom en dag med läder och ville att far skulle göra henne ett par skor. Dessa skor skulle tjänstgöra både som helgdags- och vardagsskor, och säger hon; dom skå vära smo å nätte te håljdagsskor å rämlig te värdasskor, å så vell jäg ha spraken i dom för jäg gå mycke lättare då. Ja, skorna blev gjorda, men de kunde göras bara under ett alternativ, och spraken fick hon. Det var då på modet att det skulle knarra i helgdagsskor när man gick och denna knarr benämndes spraken. Det gick till så att skomakaren lade in björknäver innanför sulan och det blev knarr. Men det var inte bara i hemmet som far hade sin verksamhet i yrket. I angränsande byar fick han flytta med sin verkstad, skodisk och maskin. Det hände ofta att en bonde kom med häst och åkdon för att just den byn skulle ha något på sin undergång. Fars hälsa började så småningom att avtaga och det blev perioder då han fick intaga sjuksängen. Det blev då stora svårigheter för mor att försörja barnaskaran och trots hennes hårda arbete ville det ej räcka att hålla svälten borta. Det inträffade ofta att pengar inte räckte att köpa mjölk så pass att vi kunde få till gröt. Vi fick då äta gröt utan mjölk men vi använde vatten iblandat sirup eller mese. Många gånger hade hon ej heller råd att inköpa fotogen för lyset så att de som hade börjat skolan och hade sina läxor att läsa på vinterkvällarna, fick öppna vedluckan i järnspisen för att se läsa. I denna belysning fick även mor sitta och laga våra kläder samt utföra en del åtagna hemarbeten som spånad o.d. Mor gick borta hos bönderna i byn och sysslade med klädtvätt, bakning och sållning av säd på logen. Mor var en duktig arbetskvinna, allt gick raskt undan. Hon hade en flygande gång. Vi små fick sköta oss själva hemma när mor var borta på dagsverken och då även far samtidigt ej heller var hemma. Som tur var hände det ej någon olycka med oss. Mor var mycket noga med renhållningen i hemmet. Jag kan ej glömma hur köksgolvet alltid var rent och vitt, spisen blank och muren vitkritad med små krusefix

5 som hon gjorde på röret som gick ut från spisen och in i skorstenen, och till detta använde hon en hartass som doppats i krita. Mor var mycket snäll. Hon visste ej hur mycket gott hon kunde göra för sina barn. Men hon hade litet att ta utav. Jag såg många gånger att tårarna banade väg efter hennes kinder när hon måste dela kakan mellan oss. Mina första stapplande steg som skogsarbetare inträffade när jag var åtta år. År 1899, alltså vid åtta års ålder skulle jag pröva lyckan med timmerhuggning. Vad kunde en sådan parvel uträtta i dåtida skog? Inte mycket. Jag har i föregående skildrat fattigdomen i hemmet varför svaret om orsakerna till mitt försök i timmerskogen giver sig självt. Min äldre bror som hade ytterligare fem år på nacken hade åtagit sig att hugga timmer intill hemmet. Vi hade bara en 20-miuters väg att gå. Jag hade fått en liten yxa och far slöjdade ett skaft som han strök med linolja och det var för mig ett ypperligt grant verktyg som sattes i mina händer. Jag tror att jag aldrig känt mig så glad som när jag fick denna yxa. Första dagens morgon när vi skulle gå till skogen fick jag flera förmaningar av mina föräldrar att vara försiktig så att jag ej skadade mig med yxan. Det hade fallit djup snö och vi skulle gå en genväg för att komma rakt på skiftet. Min broder tog sin tumklåve och stocksåg och plumsade iväg i den djupa snön. Stocksågen som han bar på sin axel släpade efter honom så att hans spår i snön fylldes. Jag kom klivande efter med min yxa och fick göra nya spår i snön med mina korta ben som till följd av avståndet mellan oss ökades varför jag var så gott som utmattad innan jag var framme vid den första timmergranen som skulle fällas. Dagen hade börjat gry, men det var mörkt i urskogen. Trädens grenar var nedåtböjda av den tunga snön som vi kallade opplia. Vi försökte få bort den mesta snön omkring den gran vi skulle fälla så att vi kunde såga av den nära marken. Min broder högg en skåra på den sidan av trädet åt det håll det skulle fällas, så började vi med stocksågen. Spåret började med att bli i dubbel bredd beroende på att sågen ej hölls stadigt. Jag fick den utlysningen av min broder att jag var inte rätta mannen vid ena ändan av sågen, men det förbättrade inte sågningen. Vi kom in i trädet och det gick tungt att såga och hur det var ryckte min bror till med sågen så jag gjorde en överhalning och dök med huvudet i snön. Jag kravlade mig upp under tårar och min tidigare glädje med min yxa reducerades betydligt. När vi ytterligare sågat in i trädet slog min broder in en kil i spåret och då gick det lättare. Till min glädje började trädet falla och när det tog mark såg jag ingenting. Genom luftdraget yrde snön upp och jag kunde knappt andas. Detta tyckte jag sedermera var skojigt. Det var stora träd på den tiden. Apteringen av första stocken var mest på 14 och 18 tums tjocklek. Huggarpriset var omkring öre per stock. När min bror fått första avlöningen, så fick jag 25 öre, men ingen var gladare än jag åt en sådan penning. Hurudant man var utrustad i klädväg när man skulle pulsa i snö hela dagarna, var nog ej till övers. På fötterna hade jag ett par utslitna lappskor som fick lagas varje kväll. Här torde ordspråket kunna tillämpas; att skomakarens hustru har det sämst på fötterna.

6 Skolgången var det dåligt beställt med på den tiden. Min far som hade gott läshuvud och dito minne, anlitades av kommunen för att ha läxförhör med barnen i byn, och då slank även jag med någon gång. Min far dog när jag var tolv år. Svårigheterna för min mor att försörja oss tilltog. Fattigvården på den tiden var inget att förlita sig till. När min mor en gång skulle erhålla hjälp, ja vad fick hon då? En liten strut med kaffebönor, en liten bit toppsocker, en kanna strömming som var röd samt några kilo vetemjöl, det var allt hon fick. Det började ordas om att jag skulle ut på kommunen och det blev också verklighet i det och vid en auktion vid sockenstugan auktionerades jag bort till en bonde (som var ledamot av fattigvårdsstyrelsen) för 60 kronor om året. Jag tror säkert att bonden gjorde en bra affär. Visserligen hade jag min skolgång som då bestod av anvardagsläsning, men under vintern hade bonden åtagit sig ett timmerskifte som låg strax intill byn och de dagar jag var hemma från skolan fick jag följa med till skogen som broslare. Det var ett tungt arbete i grov skog, och jag fick hugga upp vägar och ordna med timmer åt köraren. Det var inte många stockar jag orkade med i ena ändan. Jag använde mig av en spak som jag baxade stockarna med och åtskilligt med ungskog fick skatta åt förgängelsen för att jag skulle få ihop stockarna. I klädväg var det fortfarande knalt. På fötterna hade jag fått ett par luddar som min matmor haft och dessa hade läderbottnar men tyget hade spruckit på båda sidorna om sulan så att snön obehindrat kom in och smälte och när jag kom hem i de kalla vinterkvällarna så var strumporna fastfrusna. Jag var mycket bekymrad över min fotbeklädnad. Under denna vinter 1904 gick det en stor religiös väckelse i orten och vår by undgick inte heller densamma. Det var en predikant som tillhörde Vajdenströmska sekten som härjade med stor framgång och hans stora förtjänst var att han besatt en stor berättarkonst. Han berättade hur en man, eller en kvinna, som sjunkit ner till samhällets bottensats på ett rörande och gripande sätt omvänt sig till vår herre. Jag var med på dessa möten och till och med på de knäböjande eftermötena fast jag inte kände mig behöva syndernas förlåtelse. En kväll i drängstugan när jag var ensam kom jag att tänka på hur jag skulle få något bättre på fötterna. då kom jag att tänka på predikantens ord; bedjen och ni skola få. Jag knäböjde vid sängen och bad till gud om ett par skor. Dagen efter, på kvällen, kom bonden och räckte mig ett par skor som han hade köpt åt mig. Jag fick underliga tankar. Det var nog så att min bön blivit hörd men det blev ej så att jag knäböjde och tackade för skorna, för nu hade jag dem ändå i min hand. Under sommaren fick jag valla bondens kor i vilda skogen enär de inte ville gå hem på kvällen. Det var inte så trevligt alla gånger att i okänd vildmark följa dessa. Det hände ibland att kreaturen var i rätt riktning mot hemmet, men det hade snurrat i skallen på mig så att jag tyckte de var på väg från hemmet och därför drev jag dem åt fel håll. Men jag lyckades inte hålla dem, varför de fick fortsätta. Vid middagsrasten i skogen, det var vid en stor myr med en holme i mitten, hade jag gjort upp eld och kreaturen lagt sig att vila. Plötsligt fick jag höra att det började skramla åt ett visst håll. Det hördes som om det kommit någon och kört med lastvagn på stenig väg. Men jag visste ju att det inte fanns någon väg att köra på här i vildmarken. Det började övergå till ett så väldigt dån att kreaturen steg upp och satte svansen i vädret och sprang runt på holmen och jag blev mycket rädd. Då fick jag se, att ute på

7 myren, en virvel av all bråte och gyttja ur myren snodde sig högt upp i luften och följde myren tills den nådde granskogen på andra sida och ryckte en hel del grenverk med sig. Det var nog tur att denna virvel inte nådde holmen. Hade den så gjort hade man säkert fått en ofrivillig luftfärd. Under slåttertiden skulle bonden ha hem en av sina hästar som släppts på skogen att själv skaffa sig förda, när han inte hade någon användning av dem i körslor sedan sådden var över. Bonden hade en vuxen dräng men denne skulle deltaga i slåtterarbetet, varför det föll på min lott att söka rätt på hästarna i skogen. Jag skulle då gå till ett fäbodställe som låg cirka milen från byn. Där skulle jag fråga fäbodstintorna om de sett några hästar. Om så ej var fallet skulle jag fortsätta till nästa fäbodställe som låg ytterligare 7-8 kilometer bort. Jag fick låna ett par stövlar som inte var alltför stora samt ett gammalt fickur. Med getkonten på ryggen stegade jag med stora steg in på fäbodvägen som jag hittade, fram till de första fäbodarna. Jag tycktes mig ha blivit stora karlen enär jag både hade stora stövlar och en fickklocka på mig. Jag kunde också stiga ut med stora steg i stövlarna och ett fickur hade jag aldrig burit förut. Väl framkommen till första fäbodstället sporde jag om hästarna, men de hade inte någon kännedom om var de kunde finnas. Jag fick nu vetskap om var vägen till nästa fäbod gick. Men den vägen var alldeles obekant för mig. Jag satte av igen och kom också lyckligt fram. Jag sporde dem om hästarna och de hade hört deras skällor i östlig riktning och dit ledde en smal väg och jag beslöt mig att följa den tills jag kom längst ut på berget. När jag stannade och lyssnade fick jag mycket riktigt höra skällor längst ner i dalen och begav mig då skyndsamt dit och hittade den häst jag skulle ha med mig hem. Jag var nu våt av det oupphörliga regnet och stövlarna kändes ganska klumpiga att gå i då de även började skava. När jag kommit uppför berget och kom fram till fäbodarna, beslöt jag mig för att rasta och band därför hästen vid en gärdesgård och tog sedan fram min matsäck som jag slukade med god aptit. Sedan jag fått mjölk av fäbodjäntorna fortsatte jag resan hemåt. Stövlarna gjorde illa mig allt mer och mer varför jag tog av mig dem och gick barfota. Jag blev alltmer trött och inte vågade jag rida hästen enär han var ovan vid detta och brukade göra snedsprång när tillfälle gavs. Jag kunde både lätt ramla av och slå illa mig. Klockan som jag så ivrigt tittade på när jag gick till hästskog hade jag nu inget intresse av på grund av tröttheten. Det var sena kvällen när jag anlände hem. Jag märkte nog en viss tillfredsställelse bland husbondfolket när jag var hemma med Mattson, som var hästens namn. Min skolgång var ganska kortvarig. Min första lärarinna var halländska och var för oss barn svår att förstå på grund av hennes dialekt. Men hon var besynnerlig även i andra avseenden. Hennes käraste ämne i undervisningen var geografi. Vi fick mest undervisning om Palestina och kanske hade hon den tanken att Palestina skulle bli vårt mål i framtiden. Det var en elev för varje dag som fick gå fram till kartan över Palestina och peka ut platserna för de bibliska händelserna. Men det dröjde inte länge förrän hon fick flytta på sig och vart hon tog vägen vet jag inte. Kanske till Palestina. Därefter fick vi en ny lärarinna från Edsele och undervisningen blev en helt annan med mycket katekes, biblisk historia, psalmverser och bibelord. Denna lärarinna var mycket känslig för barn som kom från bondhem med god ekonomisk ställning. Däremot hade fattiga barn inte någon vidare sympati under hennes vingars skugga. Det var en pojke i klassen som var son till gästgivaren som hon förmodligen avgudade. Något ovanligt ljushuvud var han inte. Däremot fanns en pojke i klassen som var ett verkligt ljushuvud, men han var son till en skogsarbetare med stor

8 fattigdom i hemmet. Styvmodern till denne gosse hade avlidit i tuberkulos i hemmet. Han bodde nu tillsammans med sin far och sina tre minderåriga syskon som ännu inte kommit i skolåldern. Fadern låg uti skogen på skogsarbete och gossen fick sköta de små barnen, hugga ved, tvätta och lag kläder, laga mat, läsa sin läxa samt vara på skolan varannan dag, lämnande de små barnen åt sitt öde. Denna vår kamrat skulle enligt mitt förenande haft den största uppmuntran av den så varmt religiösa lärarinnan, men så långt hade hennes uppfattning om den kristna kärleken inte kommit. Vid ett tillfälle när kyrkoherden, som skolrådets ordförande, gjorde ett besök i skolan hände något som vi jublade över. Vi satt i våra bänkar efter en rast, då kyrkoherden inträdde ledsagad av lärarinnan. Lärarinnan pekade då på gästgivaresonen för att visa vem det var. Tydligen hade lärarinnan redan berättat om honom. Lektionen började och lärarinnan ställde frågor, ej av det lättaste slaget, och utan att bry sig om att händer sträcktes upp ropade hon på gästgivaresonen att just han skulle svara. Olyckan var framme, han steg upp och kunde inte svara. Han fick ännu en fråga med samma utgång. Men den fattige kamraten som jag ovan beskrivit, räckte upp sin hand utan att lärarinnan tittade på honom. Då säger kyrkoherden; men där sitter en gosse som velat svara hela på båda frågorna, låt höra vad Du har att säga. Gossen svarade på frågorna. Kyrkoherden ställde fler frågor till honom som besvarades med glans. Då gick kyrkoherden fram och klappade vår kamrat på huvudet och sa att han var en duktig lärjunge. Att lärarinnan blev skamsen, det kunde vi se, men någon förändring i hennes gudfruktiga inställning och redan intagna ståndpunkt om lärjungarna förmärktes inte. Befolkningen bar nog en stor skuld denna klassbetoning. Bondens och de bättre situerades barn fick till skolan taga med sig mjölk, grädde och smör, ja till och med ägg till lärarinnan, och hon var ständig gäst hos dessa välsituerade. Konfirmationsskolan tyckte jag var som en semester för mig enär vi fick gå alla dagar. Men vid slutet, de två sista dagarna, kändes det ej så trevligt för mig då vi stod i gången och tog nattvarden. Mina pojkkamrater hade fått nya kläder av svart cheviot, men jag hade fått en vadmalskostym och till på köpet alldeles för stor så jag fick vika upp byxorna nedtill och händerna försvann i de långa rockärmarna. Förklaringen från husbonden var den; att jag skulle växa i den. Jag såg hela tiden hur mina kamrater tittade på mig och jag blev lämnad åt mig själv i kamratkretsen. Jag var glad när jag fick fara hem i min varma kostym på sena vårkröken. Året efter konfirmationen, jag var då femton år, kom jag i tjänst hos en annan bonde och då var jag värd en årslön av sextio kronor, 1 st vadmalsbyxor, 3 st lärftskjortor och ett par skor. Bonden hade en präktig mangårdsbyggnad med 3 rum och kök. Köket var stort och användes till matlagning och vad därtill hörde. Sovrum för familjen och tjänstefolket. Sammanlagt blev det åtta personer. Köket fick tjänstgöra som verkstad, för lagning av seldon m.m. samt när de kallade på byskräddaren. Detta var ju inget att anmärka på visavi trångboddheten i mitt föräldrahem, men det som var anmärkningsvärt var att inte de övriga rummen kunde tagas i anspråk, åtminstone för sovplatser. I min nya tjänst fick jag snart vetskap om vad jag dög till. Min husbonde, som var en stor och kraftig man, fordrade av mig, som var liten och spenslig, att jag skulle utföra lika mycket arbete på samma tid som han och det var ju en orimlighet. Då jag inte lyckades med det blev han blixt förbannad. Vi skulle i början av november köra säd till kvarnen med de båda hästarna. Dagen före fyllde vi säd i säckarna och de blev så fulla att det gick knappt att binda igen dem. Nu fordrade bonden att jag, i

9 likhet med honom, skulle ta dessa säckar på ryggen och bära dom till åket. Detta orkade jag inte med, enär jag var i ungefär samma längd som säcken. Döm om den förbannelse bonden röt över mig. Jag blev vid samma tillfälle tillsagd att gå till en viss foderlada och stoppa hö i en säck som vi skulle ha med oss till kvarnen. Detta gjorde jag, men när bonden fick se vad det var för kvalité i säcken tog han den och kastade den mot mig med hela sin kraft så att jag tumlade om. Tur att säcken ej var så hårt stoppad. Jag fick då besked att gå till en annan lada och stoppa i hö. Sedan var det för mig att få utskällning varje dag. Bonden lät avverka 800 timmerstockar, under vintern, som han skulle uppge för att få pengar till skatter. Bonden och jag skulle köra fram dessa stockar till flottled och vägsträckan var cirka två kilometer. De grövsta träden hade han låtit avverka, så det rörde sig om stora dimensioner. Vi släpade fram timret längs bergssidan. Nu var det problem för mig att få fram dessa stockar på kälken. Jag begagnade en spak och försökte med alla kända knep, en del lyckades, andra inte. Det tog längre tid för mig att lasta än för bonden, varför han kom för att hjälpa mig. Han svor över min eländiga varelse som inte orkade något, och ibland fick jag knuffar av honom så jag tumlade om i snön. Den häst jag körde med var en häst som var rädd om bakbenen, och när vägen var sned i berget och skaklarna tog mot hästens bakben blev det en högt uppdriven fart och ibland kunde lasset stoppa mot några träd så att den ena villan överträffade den andra. Då bonden körde före var min häst på stockändarna på hans lass och jag orkade inte hålla hästen och bonden röt som ett lejon åt mig. Ja, gud sig förbarme att jag klarade mig och ej körde ihjäl mig. Jag undrade flera gånger varför jag inte fick köra med den häst bonden körde, fast den var yngre var den lugnare. Bonden hade uppe på ett berg låtit hugga björkved, som vi skulle köra ner under vintern. Det var långved som sedan, nedanför berget, skulle huggas upp till meterved och köras fram till försäljning i kyrkbygden. Björken var inte av någon grov dimension varför det gick fort för mig att lasta den och med den kunde jag köra lika många lass som bonden. Men jag märkte att inte heller detta var bra. Vi hade vilfoder åt hästarna med oss samt matsäck i en väska till oss själva. En dag när vi vilat uppe på berget tog bonden väskan med sig och for iväg sin väg och jag tog säcken och for åt mitt håll. När vi på kvällen skulle fara hem hade jag säcken med, men bonden hade inte väskan. Då han frågade mig var jag hade väskan, svarade jag att; den tog du vid vilstället. Jag fick då order om att springa uppför berget efter hans väg och hämta väskan. När vi på kvällen efter hemkomsten satt inne i köket och alla var samlade, talade bonden om att jag hade gjort en vända mer än han den dagen. Matmoran tyckte det var konstigt att jag skulle ha hunnit med det. Bonden sade då att jag glömt matväskan uppe på berget så jag fick göra en extra resa. Detta sade bonden med ett hånfullt grin. Jag knöt mina små nävar men vågade inte visa det. Bonden hade tre skogsslåtter och en av dem var en myr där man inte hade fast mark under fötterna. En dag skulle bonden och jag lada in skogsfodret. Han tog då ur hässjan två stänger, lastade på hela hässjan och så skulle vi bära bördan. Jag hade korta fingrar och kunde inte gripa över stången varför jag saknade kraft att hålla uppe bördan. Mina fötter och delvis mina ben sjönk ned i gyttjan och jag släppte taget. Det var en av mina svåraste dagar jag hade hos bonden. Hur många knuffar jag fick den dagen vet jag inte. Hemkommen var man helt uttröttad men fick likväl höra på bondens ironiska berättelse om dagens händelse.

10 Matmor var en snäll kvinna. Jag hörde aldrig annat än vänliga ord från henne, ja även när hon talade till mig. Hon var kusin till min moder, men kommen från bondfamilj. Jag hörde heller inte att hon hade en motsägelse mot sin herre och man. I december månad var det marknad i kyrkbygden. En av marknadsdagarna körde vi med hästarna dit. Under dagen höll bönderna för det mesta till hos en rättare som de var väl bekanta med och festade om ordentligt. Vi drängar skötte om hästarna och var på plats. På kvällen skulle vi spänna för hästarna och åka hemåt, bönderna var ganska spritpåverkade, men de talade med varandra om att det skulle köras lugnt hemåt, men de menade inte vad de sade. Bonden viskade i örat på mig om att jag skulle hålla mig bakom hans åk och inte låta min häst som hette Putte springa om honom. Han varskodde mig om att det blev att köra i kapp hem och han visste att Putte var en god springare och ville inte bli slagen. Med den unghäst han hade trodde han att han skulle hemföra segern. Det gick ganska lugnt tills vi kom ner till den sjö vi skulle färdas över och lite snö var det också på den. Men när vi nådde sjön, var det som om man skjutit en pil ur en bössa. Det bar av i vildaste trav. Jag orkade inte hålla igen Putte och det var 3-4 hästar före mig. Som en raket var jag om dem alla. Vägsträckan var inte längre än åtta kilometer, men det gick med samma fart ända hem. Så jag hade fått in min häst innan de andra började komma. Dock inte min husbonde först. Så hade väl bönderna talats vid att de samma kväll skulle samlas hos min husbonde och fortsätta att festa, och de kom, och jag fick vara uppe för att gå i källaren efter rötter som de skulle ha som tilltugg. Dem kvällen skröt bonden vitt och brett hur duktig han var på alla områden. Det gjorde han alltid, när han fått sprit i kroppen, så jag började nästan fundera om huruvida det fanns någon välsignelse med spriten. Den 24 oktober hade jag tjänat ut året och skulle ta farväl av bonden. Ladugårdsjungfrun skulle också fara hem den dagen men hon hade en och en halv mil att fara sjöledes och nu skulle bonden tvinga mig att ro den sträckan fram och åter innan jag fick lämna platsen. Men det motsatte jag mig bestämt. Han sökte skrämma mig med att jag ej fick några pengar förrän jag först hade rott henne. Jag sa till honom att jag gick utan pengar så han fick sända dem efter mig. När han såg att jag var obeveklig skulle jag få mina pengar. Jag hade 40 kronor att fordra men jag skulle få bara 30 kronor för året, men jag hävdade att vi gjort upp om 60 kronor och att jag kunde bevisa detta, och ville han inte lämna mig de återstående 40 kronorna så fick jag taga ut dem på annat sätt. Bonden fann för gott att betala vad jag hade att fordra. Detta var alltså sista dagen jag stod inför bonden, men den dagen var min. Han fick krypa till korset för mitt motstånd, pengar hade jag fått och jag kände mig smått förmögen. När jag gick med mitt klädknyte var jag glad att få vända denna bonde ryggen när jag tänkte på hur hård han varit emot mig. Men jag var ännu mera stolt över att sista drabbningen jag haft med honom så hade jag avgått som segrare. Det andra året som bonddräng kom jag även då i samma by som dräng hos en bonde, en broder till den förre, men detta var en hygglig karl. På vintern vistades vi i skogen för timmerkörning. Snön var djup det året. När vi skottat upp vägar syntes inte häst och last ovanför snövallarna. Men arbetet gick lätt när man inte hörde skällsord. När det året var till ända tog jag plats på en gästgivaregård. Vi voro två drängar i samma ålder. Vi hade förutom skötsel av jordbruk att skjutsa resande. Vi var även i

11 skogsarbete en tid under vintern. Det sämsta var att skjutsa resande, beroende på att gästgivaren hade utmagrade och tröttkörda hästar. Under vintern när kylan var omkring grader minus var det att bege sig till närmaste skjutsstation med resande som hade en fordran om att milen skulle avverkas på en timme och trettiofem minuter. Att då ha en häst som man nästan aldrig fick att springa så var man ganska säker på att drickspengarna uteblev vid framkomsten. Men det kändes alltid lättnad när man fick avlämna den otålige resanden. Tjänsten för mig på gästgivargården blev endast sju månader. Mycket beroende på att man där fick svältkost och detta berodde på frun. Jag hade två kamrater som tidigare farit till Jämtland på skogsarbete och även jag beslöt mig för att fara dit. Det var till Fors socken. Jag vandrade de 7-8 milen till fots till närmaste järnvägsstation Helgum, och steg då för första gången på tåget som skulle föra mig till ett annat län och landskap. Min reskassa var nu slut sedan jag löst biljett, men trots detta hade jag inte några bekymmer över hur det skulle gå för mig. Framkommen gick jag till en trävaruhandlare som gick under namnet Kolkungen och fick omedelbart jobb i skogen på samma plats som de andra kamraterna arbetade. Jag fick en lapp utskriven av Kolkungen så jag fick göra uppköp i en affär. Proviant och verktyg. Efter att ha sammanträffat med kamraterna på bygden som arbetade i ett kolläger, var det att begiva sig till skog och mark och installera sig i en skogskoja. Nu var det att hugga i för kung och fosterland för att intjäna den kritsade provianten och dito verktyg. Trots min goda arbetsförmåga blev jag snart varse om att betalningen var i det nättaste laget. Så att när de första 14 dagarna gått som provianten var beräknad att räcka till, fanns det blott en liten penning över men jag hade i alla fall arbetsredskapen betald. Efter att ha huggit kolved tills på hösten då första snön fallit, företog jag hemfärden till min hemkommun Fjällsjö och blev under vintern broslare i skogen där jag i den myckna snön fick skotta vägar och dra ihop 125 timmerstockar om dagen. Ett tungt och slitsamt arbete enär det var stort timmer. För detta arbete hade jag 3 kronor om dagen. När avverkningen var slut någon vecka före påsk, begav jag mig till fots till Vilhelmina för att hälsa på min broder. Jag vandrade längs landsvägen tills jag kom till Dorotea vilket tog två dagar i anspråk. Där köpte jag mig ett par begagnade skidor för att åka över till en fjällby som heter Djupedal. Jag gjorde mig noga underrättad om hur jag skulle färdas. Första dagen gick det lätt att hitta enär det fanns en dålig körväg till en by med tre gårdar som hette Stadsås. När jag kom fram till denna by gick jag in i den första gården för att få nattlogi. När jag öppnade dörren fanns det ingen inne i stugan och jag blev något förvånad över att det inte fanns trägolv utan endast bara jord. Ett par sängar fanns som såg ut som britsar i en timmerkoja, och eldstaden utgjordes av en öppen spis. Det var en liten stuga till på gården som såg ut som en tvättstuga enär vattenånga syntes tränga ut där. Jag tittade även dit men såg inget folk, troligen fanns det någon i den förfallna ladugården men jag beslöt mig för att gå vidare till nästa gård som såg ut att vara ganska nybyggd. När jag kom åkande förbi dess fönster såg jag en gammal gumma som syntes sittande i en säng mitt framför fönstret och av vad som syntes av henne så var hon naken ända ner till fötterna och då fråntogs min nyfikenhet. Enär jag var rädd för nakna kvinnor beslöt jag mig för att inte knacka på utan fortsatte till den tredje och sista gården. Jag började fundera hur det skulle gå med mitt nattlogi, om jag skulle måst vända om till den första gården. Vidare funderade jag hur det kunde se ut hos min broder. Om bostadsförhållandena var lika där som jag nu fått se. Den sista gården var en liten

12 gammal stuga med dito ladugård. Klockan var nu 6 på aftonen och längre kunde jag inte åka då det tagit slut på vägen. Jag knackade på och steg in och där mötte jag man och hustru vars ålder torde vara omkring de 40, men där inne fanns trägolv, järnspis och några möbler. Jag omtalade vart jag skulle resa och bad att få ligga över om natten och detta fick jag löfte om. Så bad jag att få köpa ett mål mat. De båda makarna tittade på varandra och då äntligen svaret kom från frun att de ej hade någon mjölk eller smör enär ingen ko hade kalvat. Jag svarade att det gick nog för sig ändå för jag hade ätit gröt utan mjölk förut så att en sådan kunde de väl koka. Det blev också så. Jag åt fläsk och bröd samt gröt och vatten blandat med mese. Gröten och brödet var mycket mörk beroende på fruset korn. Jag åt vad jag behövde och var nöjd och belåten. De hade en liten kammare där jag skulle få ligga men där fanns ingen eldstad och väderleken var sådan att det var mycket nattkallt. Det kändes kusligt att krypa ner i sängen men i sängen fanns det en renhud och en fårskinnsfäll att krypa ner i och efter en stund var där varmt och skönt. På morgonen var jag startklar redan klockan sex. Mannen talade om att jag skulle följa ett skidspår som en man åkt två dagar tidigare. Det var ganska kallt med hög luft när jag åkte in på skidspåret och när jag åkt ett stycke kom jag in på stora myrmarker, ja man kunde tro att det var stora sjöar. Jag tappade spåret där på dessa slätter men återfann det med detsamma där det blev en skogsrygg som skilde dessa myrar åt. Det var en härlig morgon. En klarblå himmel och solen sken vackert över landskapet. De småväxta björkarna omkring myrarna och holmarna var genomvåt av rimfrost och det såg ut som om dessa myrar och holmar var dekorerade med änglahår iförda tusen och åter tusende stjärnkristaller och när jag skulle åka in i en sådan björkdunge var det som om jag skulle drunkna i dessa sagolika naturscenerier. Jag hade god tur att ha vackert väder. Skulle det ha blivit snöstorm är det nog ovisst om jag kunnat hålla rätt riktning och jag hade då kommit i ett svårt dilemma. Efter att ha åkt i fyra timmar såg jag på ett högt berg en öppen snöfläck och det skulle, enligt mannens utsago där jag övernattat, vara Djupedal. Jag kände mig ännu mera ivrig att åka nu när jag hade målet inom synhåll. Solen hade nu stigit högt på himlen och jag blev ganska varm. Om ytterligare två timmar kunde jag följa spåret in i en bergssida där jag på ett ställe påträffade något som syntes som ödetorp, och när jag åkt förbi dessa hade jag bestämmelseorten framför mig och kom då in på en väg som leder mellan Djupedal och Vilhelmina kyrkby. Jag tog nu av mig skidorna och gick den branta vägen upp mot byn och lokaliserade mig till den gård min broder bodde med barn och blomma. Det blev en stor överraskning för min broder och min obekanta svägerska när jag inträdde i köket. Djupedal var en by på fyra bönder och lika många småbruk. Bebyggelsen var god och några gårdar där trägolv saknades fanns inte. Att där var sällsynt med främmande folk kunde man snart märka, ty så snart de i byn fått kännedom om mitt besök kom flera besökande och tittade på mig. Hade jag inte varit så blyg av mig, torde jag snart fått en fjälla bland någon av byns skönheter. Men det var nog tur för mig att vara blyg. Jag skulle inte velat ha stannat kvar i denna vildmark trots dess sevärdheter. Så kom alltså påskhelgen och ungdomarna, ja även äldre med, skulle fara till Vilhelminaplatsen för att fira storhelgen. Min broder gjorde mig sällskap och mycket folk var det som färdades dels efter häst och dels med sparkstötting och skidor de två cirka milen. På Vilhelminaplatsen fanns på den tiden kyrkstugorna och stallarna, som ägdes av bönder från fjällbyar, där även vi inkvarterade oss. De flesta hade förning

13 med sig så mat fattades inte. Kaffekokaren kom fram och kaffekopparna kom fram ur skåpen som dukades på de primitiva borden. Det blev mycket glatt i stugorna och sprit saknades det heller inte. Att det var storhelg som firades kunde man inte ta mist på. Det var mycket folk som samlats på Vilhelminaplatsen. Den obligatoriska dansen saknades ej heller. Det var intressant att vara med på en dans bland detta fjällfolk. Det var liv och rörelse och här kunde man få se livliga ungdomar utan att vara ansatt av tillgjordhet. Många av pojkarna, och flickorna med för den delen, hade runda pjäxor på fötterna. Lappar iförda sina lappskor saknades inte heller i publiken. De flesta av pojkarna var spritpåverkade och slagsmål förekom vid tvenne tillfällen. Men dessbättre av ingen svårartad karaktär. När dansen var slut var det att tränga sig in i kyrkstugorna och i den stuga där jag hade min lekamen var det syskonbädd över hela golvet och på morgonen när jag vaknade, var luften så tjock att man kunna skära skivor med täljkniv. Jag fick stanna kvar i Djupedal i ett par dagar efter helgen. Jag fick ressällskap av min broder över den djupa dalen och vi kryssade oss upp på Blekfjället. Sedan vi åkt skidor ett stycke efter den djupa dalen var vi framme vid fjällets fot. Storskogen hade nu tagit slut och kvar fanns bara några förkrympta småbjörkar och sedan försvann även de. Uppe på fjället var det alldeles plant och vidsträckt. Blekfjället är ett snöfjäll där snön går bort under sommaren och då fanns även myrslåtter. Jag såg på ett ställe folk komma dragande på höskrindor då de hämtat ur sina förråd som skottats fram ur snömassorna. Det var en härlig morgon med hög luft och solens lätta ljumma vårvindar. Det gjorde ont i ögonen när man såg ut över snövidderna. När vi åkt över fjället till det ställe där vi skulle åka ner, var det en härlig syn vi fick skåda. Man kunde se även andra snöfjäll, väldiga skogsområden, berg, dalgångar sjöar och byar. En så stor och vacker tavla hade jag aldrig sett tidigare. Den gröna barrskogen som täckte dessa berg och dalgångar och längst in dit ögat kunde nå, gick skogen i blått. I väster såg jag de ståtliga isfjällen som sken som silver mot den gassande solen och det tycktes vara mig så nära. Vi åkte ner för fjället på ett ställe som inte var så brant, men farten började bekymra mig så jag trodde att jag kunde sätta mig på skidorna för att bromsa upp farten. Jag skildes från min broder när vi kommit fram till landsvägen som leder till Hoting. Jag slängde mina skidor enär landsvägen på långa sträckor börjat befria sig från snö och jag gick åter den långa vägen till Fjällsjö. Samma vår vandrade jag till Helgum för att där stiga på tåget som förde mig till Örnsköldsvik där jag hade en syster, och jag kom dit vid en tidpunkt som sjöfarten hade öppnats. Jag skaffade jobb där på båtarna tills på hösten. Det var lite ovant att börja med detta stuveriarbete, men det blev ej något längre förrän jag var inne i jobbet. Där på båtarna kom man i beröring med olika sorters kamrater. Det fanns på den tiden gott om sådana som inte ägde skjorta på kroppen men ändå försökte av sina kamrater att tigga pengar att gå på krogen. Det var då som jag första gången fick klart för mig vad en facklig organisation betydde. Det fanns gulingar där och de fick nog veta vad deras frid tillhörde. Öberg i Domsjö lärde jag känna då som den gamla arbetarveteranen, en mycket lugn och stadgad natur. På midsommarafton anslöt jag mig till en skara ungdomar för en utflykt till Vasa i Finland. Det var

14 passagerarebåten Karl von Linné som hade åtagit sig resan. Det var en trevlig resa med serveringar, musik och dans. I september månad reste jag till Fors socken i Jämtland igen på skogsarbete. Under denna min tid som varade till januari månad 1916, arbetade jag i skogsarbete, som kolvedhuggare, kolning, timmerkörning och jordbruk. Där trivdes jag rätt bra. Befolkningen var trevlig och gästvänlig. Man kunde inte se sig mätt på dess storslagna natur. Nipornas bygd. De höga branterna med Indalsälven som flyter bred och mäktig. När solen speglar sig i älven ser älven ut som ett silverband som tränger sig mellan niporna. Går man till Annedal får man se en vacker bild av landskapet. Där flyter älven lugn ner till Stadsforsen och på södra sidan ligger Böle, en säregen nipby. Däruppe på bergskröneet ligger bondgårdarna liksom fastlänkade i berghällarna så att de ej ska störta ner för niporna, och i dessa nipor ligger deras jordbruk. Människorna där har ett strävsamt arbete att i dessa nipor så och skörda. Men de må icke glömma att de bor i naturens eldorado och här har den Ångermanländska naturen sin motsvarighet. Jag gifte mig annandag jul 1915 och en ny epok i mitt liv hade inträtt. Denna vinter reste jag med min blomma till min födelsebygd där jag körde timmer åt min broder som var inkallad till krigstjänstgöring och på våren reste vi åter för att den 28 april bli fabriksarbetare inom pappersmassaindustrin, alltså i Österforsse. Förtjänsten i fabriken, alltså i driften, var omkring fyra kronor för ett 12-timmarsskift. Här fanns ingen facklig organisation. En sådan hade funnits 1907 men skattat åt förgängelsen under strejkåret Efter demonstrationer och hungerkravaller 1917 var jag med om att bilda Österforsse arbetar-kommun. Ja, tidigare hade jag varit med om att bilda Österforsse byggnads-förening då vi kunde skaffa oss en lokal var jag även med om att bilda fackföreningen. Arbetarrörelsen hade för mig blivit det enda saliggörande för att förbättra vår gemensamma sociala och ekonomiska ställning. Det hade tydligt blivit klart för mig att vi tillhörde en klass som storfinansen levde flott på. Striden blev eggande hård. Diskussionens vågor stod ibland höga om mål och medel i klasskampen. Men arbetet har burit frukt. Arbetarklassen står idag på en hög standard motsvarande denna vår begynnande tid i organisationerna. Detta kan vi äldre se och vad mer betydligt vore, att den uppväxande ungdomen skulle förstå betydelsen med sin skolning i arbetarrörelsen. Min uppfattning om denna klasskamp, som förts och förs, har kapitalisterna själva bidragit till att utvecklingen för arbetarklassen kunnat taga stora framsteg. Hårdheten från det hållet har lett till att bågen spänts hårdare och arbetarklassen har sammansvetsat sig i tätare led. Fackföreningsrörelsen har för mig varit A och O, men jag har inte sett bort från den politiska rörelsen. Den har fört oss på en hög social nivå som vi tidigare varit i avsaknad av. Jag ser tillbaka på förhållandena hur de var i min barndom, som jag här tidigare skildrat. Ja, det kunde ju finnas ännu mera markanta förhållanden i dåtida fattigdom och då vänder jag blicken till nutid och ser hur arbetarklassen har det idag. Om min fader som för snart 50 år sedan avled, skulle uppstå ur sin grav och fick taga del utav den stora framryckning som småfolket gjort och kunnat uträtta, så skulle han säkert tro att en revolution försiggått och ändå är det väl på de senaste 20 åren som de mesta socialpolitiska reformerna genomförts. Men ännu återstår det mycket att arbeta för, men enligt min uppfattning bör det gå ännu fortare nu, när vi börjat se frukterna av vår arbete.

15 Jag har också arbetat inom de kommunala instanserna och jag känner mig nöjd över ha fått arbeta inom fattigvården i 25 år. Det har alltid legat för mig i detta arbete att jag skulle ha sökt läka de sår som fanns på samhällskroppen när mina föräldrar drogs med fattigdom. Det har glatt mig varje gång ett beslut fattats för att ge en nödlidande en hjälpande hand. Jag gjorde mina besök i min födelseby medan mina föräldrars gamla stuga fortfarande stod kvar, det var sommar och vackert väder. Jag gick över fälten och kom till nipkrönet intill älven där den första landsvägen gick genom byn. Jag tänkte på de första byborna. Jon Nisa och Sven Persa. Jag tänkte på min farfar, mor och far, och kom jag att tänka på att med mina barnbarn som nu sett dagens ljus, och från dessa, till bakåt i tiden till Jon Nisa så är det sex generationer. Generationer som fört bygd och kultur framåt. Varje generation med sina livsbetingelser. Jag gick ner mot älven, jag kände igen varje stigning och sluttning, fast jag tyckte att de var obetydliga i omfång nu mot när jag som barn där sprungit med mina bara fötter. De stora stenarna mitt i älven stod också kvar där jag tillsammans med min farfar fiskat. Jag följde älven efter den gräsbevuxna sluttningen där alskog gav skugga och sommarens blomster stod nu i sin prakt. Jag tycktes känna igen de blommor som växte där. Kunde det vara samma blommor som jag brukade plocka i buketter för att bära hem dem till mor och som hon satte i ett glas på den vita köksduken på köksbordet på söndagarna? Jag gick till tallskogen i riktning mot mitt gamla hem. Småtallen var lika ljusgrön och kåddoften slog emot lika friskt som fordom. Jag gick fram till stugan som var öde. Jag kände igen de trasiga knutarna som vi klättrade i som barn då vi tyckte det var så högt till takutsprånget. Nu nådde jag nästan det med handen. Men stugan kändes mig så kär. Jag tycktes genom fönstret se min sjuklige fader när han, då mor var borta på dagsverk, stekt upp potatis och satt den på bordet kryddat med en portion grovsalt. Far som led av äggvita skulle inte ha förtärt så mycket salt, men det visste inte han. Jag så hur min far tog ned sin fiol från väggen och hörde hur han med säkra toner spelade en gammal fin brudmarsch. Jag kunde se min mor leende mot mig stå med ett rent nystruket förkläde som hon strök med sina knotiga händer. Jag kunde även se min mor vid den öppna spisen där hon lagade kläder åt oss barn. Jag blev sentimental. Jag kände det som om jag ville träffa mina föräldrar och omfamna dem. Till sist tyckte jag se far gå upp på vinden efter sin näverlur och han blåste i den sina vackra vallåtar. Det kändes som om det snörde ihop sig i mitt bröst. Jag gick bort med tunga steg från mitt barndomshem. Österforsse den 19 januari 1952 E. H. Edin

16 Kjell Edin Hågkomster Några suddiga minnen härrör från treårsåldern och från Sörbruket där jag föddes. Jag har ett minne av mormors mor (mormorsmor) som låg i sjuksäng hemma i en av kasernerna. Pappa och mamma bodde i kasernen som låg närmast logelokalen. Mellan kasernen och logelokalen låg en liten oansenlig stuga som beboddes av en änka som gick under namnet Blankmor. Min bror Erik och jag var lite rädda för henne, vi tyckte att hon såg liknade en häxa. Ett par andra minnen: gubben Kronman som det gick många historier om. Och så var det Nils Orrsa, antagligen hette han Olsson, han hade långt gulrött skägg och jag vill med det betona att han såg elak och farlig ut, vi kände rädsla när vi mötte honom! Vid ungefär fyraårsåldern hade föräldrarna byggt ett eget hem i Oxhägna, sedermera kallat Haga. Dit hörde cirka tre tunnland jord, normalt födde detta lilla jordbruk två kor. Pappa jobbade i träsliperiet i Forsse med naturligtvis urusel betalning. Vi var sammanlagt sex syskon, en syster Margit, dog så ung som vid två - treårsåldern, i engelska sjukan, som namnet var då. Kloka gummor försökte bota med sina metoder, jorddragning bland annat. På mammas sida härstammar vi från Östman, som det fanns flera av i Forsse, mormor hette Östman som flicka, gifte sig Forslund. Hon blev änka ganska ung. Mormor fick två barn, min morbror Gustav var den ene. Tiden i folkskolan har jag inga dåliga minnen av. Hade lätt för att tillägna mig de kunskaper som på den tiden stod att få. Speciellt matematik och svenska gick bra. Så följde 30-talet med arbetslöshet. Fick tillfälliga arbeten, och för mig blev det i sista hand beroende på pappas fackliga och politiska engagemang. Förmän av skilda slag hämnades på honom genom att i möjligaste mån undvika att låta mig få tjäna ens till fickpengar. Men pappa rådde inte någon på. Men jag anklagar ej pappa. Tvärtom gjorde han ett beundransvärt arbete med de förtroendeuppdrag han hade. Han satte sig i respekt inför överheten på bruket. Han sade sin mening på ett sådant sätt att de som ansåg sig ha något att säga till om, föll till föga, de kom till korta inför pappas argumentering. 30-talet ja, vi ungdomar hade ett samlingsställe på Svedbergs kafé, som låg i närheten av den sedermera rivna paviljongen som samtidigt var ett Folkets Hus. De som hade en 25-öring kunde köpa en halva kaffe, medan de övriga bara hade att sitta och prata om möjligheterna att få något ledigt arbetstillfälle. Partipolitik var också ett ständigt återkommande samtalsämne. Jag blev medlem i SSU när jag fyllt 15 år. Vi var entusiasmerade av våra ledare inom partiet, om hur vi skulle förändra samhället, från ett kapitalistiskt till ett socialistiskt samhälle. Nu vid 70-årsåldern och när jag gör jämförelser med dessa förhoppningar, så har samhället blivit alltmer kapitalistiskt. Vi har visserligen fått det bättre men det är smulor från rikemansbordet.

17 Återgår till 17-årsåldern. Långsele kommun fick erbjudande om två platser vid en yrkesskola Broby Gård, Bärby, som låg cirka en mil öster om Uppsala. Kommunen skulle betala för uppehället. Jag blev en av dem som accepterade chansen. Vistelsen där skulle vara i sex månader. Tre yrken fanns att välja bland. Det visade sig snart att informationen till kommunen varit bedräglig. Yrkesskolan var för missanpassad ungdom och flest fanns där ungdomar från Stockholm. Detta kom jag underfund om ganska snart. Och någon yrkesutbildning blev det ej heller, vi fick arbeta vid gårdens jordbruk och en stor trädgård, lite träslöjd och teoretiska ämnen ingick också. De saknade nog arbetskraft och gick ut till kommuner med desinformation. Vi fick av skolan 50 öre per dag. Nå jag stannade kvar de sex månaderna och trivdes! Det var svårt att fatta att de ungdomar som var där skulle vara missanpassade, vilket härligt och juste kamratskap bland oss cirka 20 stycken som fanns där. Jag blev ganska snart elevkårens ledare. Den andra från Långsele, och som hette Söderström, rymde efter cirka tre - fyra dagar. Han hade tagit sig hem per lift fick vi veta. Efter hemkomsten från Uppsala fortsatte arbetslösheten, endast tillfälliga och kortvariga jobb fanns att få. Vid cirka 19-årsådern tog jag risken att köpa en ny cykel, och naturligtvis på avbetalning. Tyckte då att jag fått en stor frihet, att inte alltid gå till fots. Jag cyklade bland annat till Bispgården och sökte arbete vid kraftverksbygget vid Stadsforsen,men jag var för ung. Fortsatte till kraftverksbygget Gammelssäng i närheten av Krångede, men även där var jag i yngsta laget. Tack vare pappas goda relationer med disponent Wasend ordnade denne så att jag fick resa till Västerås, ASEA, för att lära mig motorlindning för att senare klara av sådana arbeten för Graningeverken. ASEA ställde i utsikt att jag skulle få stanna kvar i sex månader. När halvåret var i det närmaste var slut lyckades jag utverka ytterligare två månader. Betalningen var 62 öre per timme och jag bodde på Karlsgatan 4. När jag kom hem fanns det 7-8 motorer som jag lindade om, både stator och rotor. Men därefter var det glest med även dessa arbeten. Tillräckligt många motorer brann ej sönder. Så kom tiden för andra världskriget. Jag hade vid mönstringen blivit tilldelad F4, Frösön. Det var mitt i vintern och jag fick inställa mig vid F4. Det var sträng kyla och jag var ordentligt förkyld, och när vi efter ett par dagar hade exercis, höll jag på att falla ihop och någon hjälp för att ta mig till sjukan fanns ej att få. När läkaren frågade om min sjukdom sa jag att jag hade dålig mage. Han ville då ge mig TO-sedel, jag protesterade och menade att jag ville göra min värnplikt nu när jag ändå var där. Han lyssnade inte på det örat och jag fick fara hem och mönstra igen året därpå. När jag vid mönstringen närmade mig nämnden hörde jag hur pappas parhäst, både i politiken och fackligt, K V Lundberg viska ganska högt; den här är inget att ha. Jag fick frisedel! Men under krigets gång fick alla som hade frisedel mönstra om igen. Jag blev då vapenför i grupp 1, jag ansågs väl kunna bli elitsoldat. Vi fick göra tre månaders rekryt på gamla lägret i Sollefteå. Men efter en vecka blev det läkarundersökning av samtliga. En gammal läkare gick runt med ett stetoskop. När han lyssnat färdigt frågade han om jag; hade haft det där länge. Ja, sade jag och så blev jag malaj. Jag vet inte vad han hade hört. Malajjobbet blev handräckning på garnisonssjukhuset.

18 En episod jag glömde att skriva om i samband med ASEA-vistelsen. Disponent Wasend hade frågat hur jag hade det i Västerås. Pappa nämnde då bland annat att inkomsten jag hade endast räckte till mat och husrum, pengar till kläder blev det inget över till. Efter några dagar kom det pengar från Graningeverken och som räckte till en kostym och en överrock. Märkligt! Nå, tillbaka till krigsåren. På grund av alla inkallelser och beredskapstjänstgöring blev det ju större möjligheter till arbete. Jag kom att allt mer få jobba på massafabriken och kom så efter en tid att hamna och bli kvar vid tre-skiftsarbetet, först som torkare, d v s att ansvara för att pappersmassan fick den rätta torrhalten, 90%. Sedermera fick jag byta till maskinförarejobbet. Fabriksdriften uppehölls sporadiskt under krigsåren på grund av avspärrningarna för exportindustrin. Detta gjorde att under driftstoppen var vi engagerade med andra arbeten. Sålunda var jag under tre vintrar dykskötare vid reparation av dammen över Faxälven. Tre vintrar som under två tre månader temperaturen omkring -40 grader. En sommar var jag med vid bygget av Långsele bio. Några år gick och som kanske inte är så mycket att orda om. Så träffade jag Mariana. Det gick så till att farbror Helge i Söredsta hade en loge där det ibland anordnades dans. Vid ett sådant tillfälle var jag i Söredsta och det skulle bli bjudningsbal på logen. Min kusin John föreslog att jag skulle bjuda upp Mariana. Jag gjorde så och hon accepterade. Vi kände inte varandra, hade aldrig setts förut. Men detta fick till resultat att vi fortsatte att träffas. Jag cyklade varje veckoslut tur och retur Nordantjäl. Blev nog en bra cyklist tror jag, speciellt till Nordantjäl. När vi gift oss bodde vi en tid hemma hos Pappa och Mamma medan vi byggde ett eget hem, och det var under den tiden som Ove föddes. Tomten vi byggde på fick vi av mina föräldrar, deras mark var så stor att en avstyckning kunde göras. Det var en jobbig tid, det skulle bli så billigt som möjligt. Jag arbetade 8 timmar per dag i fabriken och på fritiden jobbade jag med bygget. Pappa hjälpte mig mycket men det blev trots det arbetsamt. Vi anlitade endast murare för skorstenen, en elektriker och kom Eugen Kempe som monterade värmeledningen. Inom parentes kan jag nämna att han tog 50 kronor för detta arbete! Det kan sägas vara nära på gratis. Graningeverken fick dock satsa en hel del byggmaterial. Min svåger Gottfrid hjälpte mig med detta, och det skedde huvudsakligen nattetid. Vi har under åren haft roliga tillbakablickar på detta nattarbete. När Gottfrid och Rut byggde hjälpte jag honom. Nåja, alltsammans är preskriberat nu. Verstegh fick ju också betala även för detta arbete när han 1961 köpte fastigheten. Pappa var under många år ordförande i fackföreningen vid bruket. När han tröttnade på ordförandeskapet blev jag hans efterträdare. Jag hade dessförinnan varit avdelningens statistikförare under många år. Jag fick nu delta i kongresser, representant för Ådalsdistriktet av Pappers vid avtalskonferenser i Stockholm gick jag en två-veckorskurs på LO-skolan, Åkers Runö, anordnad av Pappers. Jag blev där uppmanad att söka till LO:s tremånaderskurs. Jag sökte den och blev antagen, den kursen var under Det var en givande och inspirerande tid, med

19 många fina föreläsare. Speciellt minns jag Alf Johansson, som professor i nationalekonomi, och föreläste i detta ämne. Rudolf Meidner var en annan föreläsare jag begeistrades mycket av. Det var dock lång tid att vara borta från familjen. En kompensation blev att Mariana och Ove fick möjlighet att, utan extra kostnad t.o.m. vistas på skolan de sista två veckorna, och var då med på avslutningen, där jag för övrigt deltog i avslutningsprogrammet. Som fackordförande fick jag emellanåt ta tämligen hårda tag med min arbetsgivare, men vågar påstå att jag klarade mig hyggligt. Ett annat kapitel utgjordes av den kommunala aktiviteten. Jag invaldes i kommunalfullmäktige och i kommunalnämnden. Med detta förde också med sig att jag kom att delta i andra nämnder och kommittéer, det var som en snöboll som rullade, den blev bara större och större. Det var oftast kvällssammanträden på den tiden. När jag hade nattskift i fabriken tog jag matsäck med mig och åkte direkt från sammanträden i lagom tid för nattskiftet. Våren 1961 fick vi så besked om att massafabriken i Österforsse skulle upphöra. Den var ej lönsam enligt Gerhard Werstegh. Det var naturligtvis ett nedslående besked, trots att vi själva emellanåt hade undrat hur länge driften skulle kunna fortgå, fabriken var ju liten och låg väldigt olämpligt med tanke på fraktkostnaderna. En vecka efter beskedet om nedläggningen var jag i färd med att uppsöka arbetsförmedlingen i Sollefteå. Vi hade för avsikt att flytta från orten. då fick jag ett telefonsamtal från arbetsförmedlingen. Det var föreståndaren John Johansson som frågade om jag var intresserad av att börja en anställning på förmedlingen. Jag svarade ja och vi kom överens om en tid för en intervju. Resultatet blev positivt. Jag skulle börja första augusti -61, men skulle hemlighålla detta tills vidare med eventuellt prat bland mina arbetskamrater, jag skulle ju bli en av dem som skulle försöka ordna arbete åt dem. Att det blev gnissel fick jag erfara när fackföreningen skulle avvecklas. Detta skedde våren -62. Det var några struntsaker, men som ändå visade att det låg missunnsamhet till att jag fick nytt jobb så snart, och att jag till och med blev tjänsteman. Graningeverken lovade lösa in fastigheter om några var intresserade därav. Vi skrev ett köpekontrakt med Werstegh, som gick ut på att Gv.AB blev ägare till fastigheten från och med våren -62. I Sollefteå hade vi ingen bostad men lyckade få hyra en liten lägenhet i Långsele i vätan på Sollefteå. Där blev sedan vår adress Djupövägen 10. Jag avancerade undan för undan på arbetsförmedlingen och trivdes med arbetet. Vikarierade på arbetsförmedlingen i Nyland i tre månader. På arbetsförmedlingen i Hoting med samma vikariat vid ett flertal tillfällen. Var utlånad till arbetsförmedlingen i Ö-vik en månad. Så var jag under två veckor på tjänsteresa i Södermanlands och Östergötlands län, besökte företag och skulle informera mig om dess arbetsmarknad. Det var i september -65 och den 20 september befann jag mig i Finspång där jag på kvällen omkring fick besked om att Mariana dog samma kväll. Hur det kändes finns det inga ord för. Jag känner idag , när jag skriver dessa rader saknad

20 efter henne, och minnena finns kvar. Jag reste hem över Västerås till Ove och vi for hem tillsammans. Medan vi bodde i Österforsse hade Mariana anställning på Landstingets Tvättinrättning i Långsele. När vi flyttat till Sollefteå fick hon anställning på gamla lasarettet i Sollefteå. Mariana var mycket uppskattad bland sina arbetskamrater. Om arbetet på arbetsförmedlingen finns inte mycket att skriva om när det gäller Sollefteå, än att jag fixade många yttranden i ärenden för att hjälpa människor till bland annat utbildningar. Detta senare har jag efter sjukpensioneringen berättat för dåvarande länsarbetsdirektören. Han bara skrattade och menade att vi är ju anställda för att hjälpa. Jag ansökte om förflyttning till arbetsförmedlingen i Kramfors och började där 1 oktober -76. Fick ta hand om nedläggning av SCA:s Kramfors massafabrik, som det hade varslats om. 322 personer skulle bli arbetslösa från april -77. Jag satt ensam på fabrikskontoret under fem månader. De blivande arbetslösa fick besöka mig på betald arbetstid. Av den anledningen blev det nog också en hel del onödiga besök hos mig. Trots Åslings akutmottagning lyckades jag ordna med 159 fasta anställningar för SCA-personalen. Dessutom fanns det i beredskapsarbete ett 40-tal och ungefär samma antal i utbildningar, AMU, gymnasium och Kom-Vux. Ett antal äldre markerade på a-kassan, därefter sökte de pension, som jag beviljade på grund av arbetsmarknadsskäl. Jag arbetade självständigt, hade fått besked av länsarbetsnämnden att jag fick tolka AMS bestämmelser hur positivt som helst, huvudsaken var att arbetslöshetssiffrorna sjönk så for som möjligt. Kjell Edin Ove Edin Byn Byn ligger i östra delen av mellannorrland, cirka två mil från Sollefteå. Den döptes till Haga av min farfar och byborna tyckte att det var ett namn som passade. Eftersom jag var enda grabben i byn kallades jag för "Prinsen av Haga", eller "Hagaprinsen". Jag måste dock börja med den situation som vi, och alla andra bybor, levde under vid den tiden. Jag kommer heller inte att kunna avhålla mig från att beskriva den tekniska utvecklingen som jag, på gott och ont, fått vara med om. Mina känslor kommer säkerligen också att lysa igenom och prägla dokumentet.