5. LADUGARDAR FRIHETSTIDEN LADUGÅRDS. SKÖTSEL LADUGÅRDEN

Transkript

1 5. LADUGARDAR FRIHETSTIDEN LADUGÅRDS. SKÖTSEL Vid 1765 års riksdag diskuterade man hur ladugårdsskötseln skulle kunna förbättras. Carl Wijnblad blev ombedd att ta fram ritningar till bättre byggnader för allmogen (Wijnblad, 1766). Som brukligt var hade man siuåirat på kontinenten och sett att korna dif kunde ge mycket mer mjölk iin de svenska som i blista fall under vinterhalvåret ofta inte gav mer än någon ensuka kanna (2,6 liter), om de gav något alls. Med en god ladugårdsskötsel skulle de kunna ge det tiodubbla, skrev H.A. Busch i sitt fiinlag till en rationell ladugård (Busch, 1766). Tack vare denna diskussion har vi rimingar och beskrivningar an utgå ifrån vid studiet av iildre tiders ladugårdsskötsel. Det ger oss en möjlighet att förstå varför husen ser ut som de gör samt även hur arbetet i och omlring dem gick till. Rimingsförslagen utgick ifrån allmogens traditio nella byggnadsskick, men beskriver stramt symmetriska och räwinkliga hus och gfudar till skillnad ffin verklighetens ofta organiskt formade med sneda vinklar och prång. Djurstallen lir viil skilda ffin bostaden och allt andas ordning och reda. Allmogens gårdar var ju ofta resultatet av cn mycket lång uppbyggnadsperiod där man byggt till och om alltefter rådande behov. Räta vinklar och stark syrnrnetri var inget självklart' Rumssamband och relationer mellan olika huslroppar anpassades efter tidigare byggnader och anläggrringar. LADUGÅRDEN Vid denna tid var ladugården den gård på vilken man samlade kreaturen fiire och efter vallningen. Husen lring ladugården hette ladugårdshusen' Det som vi idag kallar ladugfu'd eller kostqll kallades f?ihus (se Wijnblads ftirslag till byglnad för hela hemman, figur 5:1). Åkerbruket utgick från iingen. Oraspret<et "äng ärr åkers moder" hiirrör från denna tid, dvs' tiden fiså de storä skiftesreformema. Ängen gav hö som var vinterfoder till djuren. Sommarfoder var betet i utrnark och skog. Giidseln som samlades på ladugården och i fiihuset användes till att gödsla åkem. Genom kon örå'dadejgras och löv till mjölk och giidsel. Mjölk till miinniskomas fiida och giidsel till åkem. Kon och ladugården var medelpunkten lring vilka bondens liv cirklade, allt i ett nifa lxetslopp. Kons foder bestod, fiirutom av hö, halm och löv, också av agnar och boss som blötlades och viirmdes i ett xirpkar. Allan Fredrikson, som var jordbrukskonsulent i Norrbotten under femtiotalet, b slxiver likanade traditioner längt in i vårt sekel. Grovfodret kompletterades med enbiir och liknande *- -- kunde få tag på. Spannmålen var allför vlirdefull och det var i undantagsfall som man hade rfi au ge den tix djurfoder' Stiimedel var jord, torv, gtanris eller enris. Halmen gick till m?inniskornas madrasser, halmtak och till foder. Gfiseln bars ofta direkt ut på åkern. Gödselstaden var liten ellef obefintlig och oftast varken niimnd eller ritad på samtida förslag' Korna var i första hand vidarefijrädlare av det som miinniskorna inte själva kunde äta. Betinkligt är deras niira koppling t'rll b,rlinnvins- och ölframstållningen. Mäsk och drav var ett viktigt foder i många hushåll. Gtidselproduktionen var i sig också mycket viktig - ofta vikti gare åin mjölkproduktionen. 33

2 l;/iltt.t.,-\.,!-.- \ l9ttilit: ^t n"lilltl i' l{$r I -,'.'h- F igur 5 :3. Jakob Tengströms riming rill ftihns för g9!-ldugdrdsskötsel somfickrtrcka lushdllningssöllsknpets stora pris I80l ' Jakob Tengström var professor i Helsingfors. Qe.r. aadsel shi 6om,nol lad,qårj, farqedqleo c,alr tlss Vg1 a l^1qh.u-luter pä, rrol"t"l"".9...ud {..bås med pcll o' *r;, bi,dsle,fip 'närlo, i vdql' z. 6ö d< elrär',vra mzd, dr;neratde btdbofiet -s.t"t,lalto'.a. (2ähg 5 k" lv ' u,'9 r.ak b"'o r t.ål1r.rbbc ov trur^,ern,ed pl"'ltö.l, /,( urih[?1. i Y.JelJ"J volle.grllr SL".<I.",.{1. nea v.-ttcaal.{.t., {.i- s{..i g. plel<v ui;ll.r,,,a 12 os t(,lt'-ft't';t"- Fipur 5:4. Cantnal ladugdrd itornedalen (omkring 1955)' LÅgg nårke ill sörpknret so7, due, dterfinrs i JakbbTengsnöms ritning (figur 5:3 ovan) (Fredikon, 1992 t. 34

3 BYGGNADS. UTFORMNING Fram till ensskiftet (huvudsakligen Skåne och Västergötland) och laga skifte i övriga landet, kännetecknades byggnaderna av proponioner lika bostadshuse-n, våningshöjder runt 2 meter eller något diiröver' För små gårdar var våningshöjden ofta så låg att man knappt kunde gå rak' korsvirke, skiftesverk och timmerkonsmr-ktioner eller - i stenfattiga områden - stenbyggnader av naturslen var vanligt. Materialvalet bestämdes i hög grad av vad som fanns att tillgå på orten. Takstolen kirjade vinna insteg (se Jakob Tengströms ritning, figur 5:3)' även om mesuleteknik och uppstolpade takkonstruktioner iir mycket vanliga i minst 100 år till. Skullväggen var cirka metern. Ofta fanns ingen skullvägg alls, vilket begränsade skullen till det lilla vindsutrymme som akkonstruklionen tillät. Eftersom tillgången på vinterfoder var knapp' var även foderutrymmen och skullar små. Ängsskötsel med lador ute på åhgarna medförde dessutom att urymmena på huvudgården kunde vara små. Husbredder och takvinklar var beroende av de material man valt' Allmogens ladugårdshus var oftast mellan 5 och 8 meter. Detta gällde specieit för trlihusen. Godsens ladugårdar i sten, tegel eller korsvirke kunde vara betydligt bredare, men proportionerna mellan vägghöjd' skullvägg och ukvinkel loljer i ston samma mönster. Se tablå sid 13 och 14. Även om symmetri och räwinklighet förordades var det ofta andra faktorer som styrdi ladugårdshusens utformning, exempelvis markförhållande' vägar -och rumssamband mellan övriga funktioner på gården Det vikligaste kännetecknet för dessa byggnader uppförda före skiftesreforrn"*u lit att deras proponioner utgick från det manuella arbetet' Material lyftes och bars fiir hand vid inlagring på skullar och logar' Dragkraften var oxar, kor eller små hästar av ponnyformat (ämför russ och den norska fordhästen). Koma var även de mycket mindre lin dagens (iimför fjällko' rördkulla och naturli gtvis ödhumla). lnvändigt stod djuren på ett träbjälklag eller båspall av trä eller sten med jord- elgr stenlagt golv runt omkring. GCrdselränna salnades ofta' Fodertordet kunde vara gemensamt i mitten av byggnaden eller i mindre stallar oftast utmed ytterväggen. På de små gårdama var det inte ovanligt an foderbord saknades. Kon stod i en spilta och man var tvungen att gå upp till varje ko vid utfodringen. I sörpkaret bereddes någon form av "kraftfoder". Detta gav ett exra tillskon av fukt vilket medförde att många iildre träladugårdar faktiskt ruttnade upp inifrån av all fukt som genererades i djurstaiama. Dispositionen lir likanad for allmogeladugården från non till såder. Krafsagåiden (figur 5:2)' Tengströms ladugård (figur 5:3) och ladugården frin Tomedalen (figur 5:4), har mycket likartad disposition trots stora skillnader i läge och tid. 35

4 ^.\ -t, ' -?^ Figur 5 :5. Ldugfuden pd Stensnrp i Halland ör byggd i börian at l800-alet,.men med 7b1-talets enhä drag -och proportianer. En finstärtd klassicism i portbåge och tto.ckfönstrets talvmåne. Fbrctei, lör vtil tillagm arlutas direk rnot tal<zt' Ursprungligt tabruterial h0 varit hahn. F igur 5 :6. Enklarc tildre allmogeladugård pd Ölqttd nwd små hrcl{örsedda.-. föistergluggar och enha proponianer. Höntavslutningen ör völ aapassad till murniigens och lalmtakets pldstiska nöjligheter. Figur 5 :7. Vinterfodret lades in på skullen via luckar i stallets långsida- Materialet (tå, halm, ris eti.) Ws in ned tiuga frdn vagnar dtagna at' hösnr eller oxar- 'Iadugård med tydt[ia L7m-takdrag bdde vad gtiller form, proportioner och nateriallnnteing. 36

5 Egentlig ventilation saknades. Naturen skötte detta genom springor I väggar och tak. Fönstren var små, fa och fasta, det vill säga ej öppningsbara. De satt direkt under takfoten som på Krafsagården (figur 5:2) och den vinkelbyggda Ölandsgården (figur 5:6). Portar och dörrar gick ofu inåt. Luckor till skullen placerades gzima på husets långsida i den låga skullväggen som på ölandsgården (figur 5:7) eller i en liten takkupa som på Stenstorp (figur 5:5). Niir man körde med dragdjur och lastade av för hand, var det smidigt att köra intill och liings med väggen för att på så sätt komma nära intill och lyfta in hö, halm och ris med duga på skullen. Det var lättare att fiirdela materialet jiimnt och umyttja skullen våil nåir man hade flera olika stiillen att lasta in materialet på. I STENLADU- GÅRDARNA SKYMTAR NY. KLASSICISMEN TAKEN Stenladugården följde samma proportioner som trähusen. Redan under 1700+alet fördes en aktiv propaganda om att stenhus var bättre än trähus, dels för att stenhusen var varaktiga, men också för att man var rädd för skogsbrist. I flera områden, utefter kusterna i stidra delen av landet och på de stora slättema i Västergötland och Skåne, hade man överutnyttjat naturen med skogsbrist som följd. På kontinenten och speciellt i medelhavsområdet hade detta fått allvarliga konsekvenser med erosionsproblem som följd. Man befarade samma uweckling i Sverige och propagerade för stenhus istället för trähus (Hägge, 1962). Stenhus ansågs fitnare, varför man i tidens stadsarkitektur ofta försökte ge trähusen stenhuskaraktzir. De klassicistiska dragen kan skönjas även i lantbruksarkitekturen i form av vackra runda valvbågar över fönster (figur 5:7) och ponar, speciellt i nockfönstren (fi gur 5:5). Takjutning och takutformning anpassades direkt till täckningsmaterialet' Halm, vass, ag med mera var mycket vanligt i södra Sverige. Denna typ av material förusane relativt vassa takvinklar, oftast över 40o. I andra delar av landet diir man använde näver och torv, skiffer eller tegel, stannade lutningama runt 20-30". Takutsprångets utformning var delvis beroende på själva takkonstruktionen. Den rundade anslutningen mellan wå mötande tak som på figur 5:6 var vanlig i hela mellersta och södra Sverige' Många sådana byggnadsr finns i Bohuslän, Halland, Västergötland' Skåne, Blekinge och på Öland, samt i Hälsingland. Formen har bibehållits och byggts långt in mot vån sekel, förmodligen beroende på att man under de första hälfien av 1900-talet, låirde sig ensileringstekniken. Genom denna nya konserveringsmetod, där man lagrade gräset i silor, kunde man utveckla mjölkproduktionen inom befintliga väggar utan att installera körbroar, större skulle eller höhiss. 37

6 f igur 5:8. Åtderdnmlig ladugårdslönga med timrad lada, loge, shtlle och stallöverdel. Läupårdsmrren tir cirka t 5 rneter iock' jönför ritningfigw 5 :9. Tirrunerhuset iir lön an håja en par skift för ökad skullvo[ym. Den ålderdomliga ladugårdenftån 1700+alet har bevarats i ursprungligt skick. G",^*"1 t"j-4ä'4,?.).lyäu" Figur 5:9. Garurcl ladugårdstyp rned dubbel gråstensmw med iordeller kolstybbsisolering. (Fredrikson, I 992 ) 'I E E Figur 5:10. Stenladugdrd vid större gods i Mellannerige, frdn Ånnu dr fönstergluggarra såö och glest ptaceräde. Mwen ör slätputsad. Byggnaden har en strarn form umn egentliga ttts my c kning ar. ( H ö ns öte r uta nfö r H e I I e kis. ) 38

7 I ln :" 5-2 //^ ä' f (\ {^ 1./ < t) Viirmlandsgårdens ladugård (figur 5:8) iir mycket gammal' Huset har kompletterals både på längden och höjden under de två senaste århundradena. Timmertekniken var enkel att komplettera och ändra. Själva ladugården i sten, stark och beständig, har bevarats till våra dagar' Dessa ;stenf-iistningar" (Fredrikson, 1992) med enorma murar ' förekom i Viirmland, Väster- och Norrbotten. Mumma iir tjockare iin ls0gtalets gråstensmurar och oftast utan detaljer kring dörrar' önster och öwiga anslumingar (se även figur 5:9). Tjocka murar och små fönstergluggar med svagt konade fönstergluggar gav mörka djurstallar med dålig spridning av det lilla ljus som Eöts allt trzingde in. Detta var något som liifvenskiöld m'fl' av lantgotikens företrädare fitrsökte få bort. Hönsäter (figur 5:10) utanför Hellekis i Västergötland, liksom Fladie (figur 5:1 1) representerar godsens ladugårdar. Fönsterutformning, små takskägg och låg skullvägg skvallrar om in de tillkommit innan lantgotiken slog igenom vid tiden för laga skifte. \,- \,) I u I -\.,),--$ (),rr-.. =-t^ - Figur 5 :t t. Gråstensgrund med korsvirkesöverbyggnad och resvirke i gåelspetsen. I propo'niorerna spdras påverknn frdn Tyskland. (Fladie pd vöstkusten.) Darunark och rnrra 39

8 LANIDTI'1\}iMBYGC}L\D E R. LAIUGARDARocn I0GAR \x G:-t ti@j HO.lir li I l i'l Lil t ri:' "' ri.c trill: i rl''-l'. rr:rtlalil';t.i Fiq.? Frg.5. LIi! 6 Figw 5:12. Ch E bfiewkiöids ritningar för god hushdllning och^produkion spreds ufrer perbden 184ö-1900 gernm luä-hållningssölkkapen. De små och tidiga laåtg&furna anslwer till tidigare ge neratbner. 7704r'' 'ttr, *r Fipur 5:13. Allmocens öldre forngr bibehölls ofra. Förekomsten av öka.d skullfu)jd, falåtei, snra porår och dyliit ökade under I8Ab-mletför attföija tiders bat på p roduktio n, effektivite t oc h hy gien. Figur5:l4.SkifiesreformernasprodukrionsförböWingarblomrnarutilantgotikens^.^ t s;h,weilzerctilåns) uismycknintar och elmie över wvecklingen. Husen breddas ( I0-12 meter 'iiil iiaipå,aiii iri iiuro"tättningaina'ökor i storlek. Shtllvolyten ökade awornatisla ned ökld bre\d. LadisfuaVind n löfiercköld, byggd vid mitten at l8m+alet' 40

9 DEN AGRARA REVOLUTIONEN Efter laga stcifte iog den agrara uwecklingen fart" Blickama fokuserades på jordbruket dåir allt föriindrades och uwecklades, naturligwis även byggnaäema. oe nya strukturema, tekniken och arbetsrutinema gav en f&ändrad odlirg och ladugårdsskötsel. Urbaniseringen och industriuwecklingen gav en nytt samhaie med jordbruksproduktion för avsalu istället för som tidigare sj iilvhu shåll. Flera viktiga faktorer bidrog till att uweckla ladugårdsskötseln till mjölkproduktion, Exempel åir:. Övergång från ängsbruk till växelbruk med vallodling och höproduktion i större skala. Hu sbehov sbrännin gen s upphörande. Framgån gsrikt avels arbete. Mejeriutveckling med andelsföreningar m' m' Alla dessa faktorer samverkade till en långt mer effektiv mjölkproduktion iin 1700-talets folk kunde drtimma om. Rådgivningen förbättrades radikalt i och med an hushållningssällskapen kom igång med sin verksamhet i liinen. De wå förstå faktorcrna ledde till an man börj ade odla foder till djuren. Mer och bänre foder, speciellt anpassat till korna' gav även mjölk i stiivan. Förut hade korna varit förädlare av iingens avkasming och biprodukterna från öl- och brännvinstillverkning. Klöverodlingen till keatunfoder kom igång strax före mitten av 1800-talet' "Stollaforer" sa västgötarna om Nonnen på Degeberg niir han införde "blommor" i våixtfoljjen på 1830-talet (Ewald, 1930), men analogin klöver iir lika med pengar har vi kvar iin idag. Om vi jåimför ladugårdarna i någorlunda tronologisk ordning från talet fram till 1950 ser vi att skullhöjd och skullvolym ökade under hela perioden. Ökningen iir näsun exponentiell. Komas- förmåga att äta och utnynja grovfodret ökade enormt och detta satte tydliga spår i byggnadso*å.rrrttingen. lxifvenskiöld pläderade av estetiska sklil fiir proponionerna lika myckä vägghöjd både under och över fönstren. Detta gällde under större delen av seklel Även husbrredden tilltog för både trä- och stenhus, samtidigt som den ideata uklutningen låg runt ca 30o. Denna taklutning låg någonstans mittemellan de flata torvtaken och de vassa halmtaken. Husen får en låg rektanguliir eller fyrkantig profil. Vanliga takmaterial var halm och tegel' Spåtat Utet popullira kring sekelskiftet 1900 och även asfaltimpregnerad filt trti'rjade örekomma vid denna tid. 4l

10 Figw 5 :15. Jordbrukzts utveckling leder till starla öl<at byggande och en stort behov av du*riga by g gnöstare. Iå[v e rc kiölds genomafieladc iningar bilfur förebildför gercraio n lantby g grntistare. Hdr ett förslag at Willelm Steinholz i {Jppsala ( Edelsvörd m. fl. I 888 ). en lnl Fipur 5:16. Larugotiken l<iwetecbtas av sina diöma fönster- och dörromfattningar. Här en tinrad taåugård i östergöttand. De vril tilltagrc nåtten och gerntnarbemde planerna gjorde demfunlaionsdugliga önda in i vdr tid. Figw 5 :17. Det shlier cirka ln år ntcltan dz båda ladagdrdarrc - den nyq nt-{i[tlaåugården (1989) n " ldghttsnndell" d la indtutri och P A Pettersora stolta 1800' Mlsåvs p nad som'nu står-tom. P A Pettersonvar elev till IÅfvenskiöld och verksan i Vasöigailand och Småland. Han latta.s oftast " P A Petterson i Versds". 42

11 LANTGOTIKEN Samtidigt som produktionen uwecklades vann schweizerstilen insteg, eller lantgotiken som jag föredrar att kalla den. Den svenska formen har inte.ycket g"."nsumt med ett schweizerhus. Formerna blev ett uttryck för framtidstro, en glädje och stolthet i det dagliga arbetet på gården. Ingen byggnad var ftir ointressant eller oviktig. Allt skulle planeras till ett fungetand",yste.. En vacker inramning skulle befr?imja hiilsa och viilstånd samtidigt som den skulle verka fostrande i sig. Ladugården blev utsatt för en mycket medveten formgivning. Varje detalj formades och fiirgsattes i snickarglädje. Lantgotikens tydligaste kännetecken iir de rejält utskjutande figursågade taksparrarna. Takstolen som konstruktion hade nu blivit var mans egendom. Det utskjutande taket skulle ge väggen med sina detaljer ett extra skydd. I samma anda verkade man för rejäla socklar i sten, så att husen kom upp en bir från marken. Ännu ett tag stod djuren på träbjälklag, steneller jordgolv. Parallellt med utvecklingen mot mer beständiga golv, gick propagandan om att bätre ta tillvara gödsel och urin. Det ena förutsatte det andra. Är 1852 konsruerades Hellekis ladugård med golv helt i kalksten och med ett sinnrikt system för urindränering och gödselberedning' Ritning presenterades i Sundius och Bergelins Lantbruksarkitektur år 1858 (Sundius och Bergelin, ; Löfvenskiöld, 1868). På 1880-talet har betonggolven kommit för att stanna i ladugårdama. Det var i de stora godsladugårdama som nymodighetema presenterades' men snart följde de mindre gårdarna efter. Många äldre ladugårdar kompletterades med betonggolv. Det iir mycket sällsynt an något annat har blivit bevarat. KÖRBROAR Samtidigt med själva byggnadsutvecklingen utvecklades de olika hanteringsmetoderna. Körbroar till skullar och logar medörde att man kan köm direkt in med lassen och slippa det tunga lyftarbetet. De många små luckorna i skullarnas långvägg blev obehövliga' Istiillet byggdes stora ponar för hela lass i skullamas gavlar, eller på långsidan med kupa över' För att kunna köra rakt igenom byggnadema krävdes motstående portar i husens båda sidor. Det iir mycket svån an backa med häst eller odragna vagnar. Erfarna kuskar och välhanterade djur kan klara det, men man undvek det då det var tidsödande och riskabelt. Ostergötlands rundlogar från andra halvan av 1800-talet bildade höjdpunkten på denna tradition med körbroar inne i skullar och logar. Iden air hämtad bland annat från den tidi ga jiirnindustrin. OM DET YTTRE Det tidiga 1SO0-talets ladugärdar har fonfarande mycket gemensamt med det förågående seklet. Tengströms ladugår-dssektion (figur 5:3) och löfvensiicilds (figur 5:12) har stora likheter. Ökad bredd i örhållande till höjden och taksparrarna skvallrar om att Löfvenskiölds lilla ladugård hör lantgotik och 1800-tal till. Även om formen i Ölandsgården (figur 5:6) återfinns i gården i figur 5:13, visar skullhöjden på den senare att den iir av yngre datum. Möjligt är att den senare åir höjd' men husbredden i örhållande till vägghöjden tyder på att så inte iir fallet' 43

12 (a ö fn' EgIgE Fis.w 5:IS.IAdugdrdsbmplex i Iåfverckiöldtk anda. Tvd stallf$glar sanvnanbinds nted eicentral loge ntcd genonrkörsel i bottenplan och även upp till skallen. Vanlignis lry-stes mjölk:karna i-fun enåftygetn och dragare sanx wgdjur i den andra. Detaljerna i govel-.. sfietsarna tir ventilatioiiöppningar titl skullana. TiIl snllvåaingenföredtogs stennaterial med överbyggrud i trö.,tl l..--frt '1 ^:^.':.il',rrifiil11.t1$i t,- i_l 1 3:'!'- r(.- "..+-t-!e:.1-tl-.-- Figw 5:19.ladugårdar i huggen grdsten blev vanligt-unfur s.lutet av l8m-tukt Tildigare anvtindis ofta raur-sten ftdn den avidgadc dkermarken. ^Go\Iadugårdarna byeädes far rariorcil ilaggning av foder på shilen. Denna hdugdtd lnr lrclt körbart bjölklag av tegelvalv och skrllgolv av lera. F igur 5 :20. lndugdrd ftdn 1855 an låfiienskiöld, med ventilationsgercndöringar.ov te[elrör och en bäarbätad Tasad ned listbågar w teggl kring fönster och porar. Hissen hä fuir ersatt k)rbron. Liigg miirke ili de wskjutaide takcn - åven på stenhx. 44

13 Lantgotilens friimste förespråkare var Löfvenskiöld' Hans arbeten i Väsågötland bef?iste stilen. Den spreds med hjälp av planschverk och hushåliningssiillskap till andra delar av landet. Flera av tidens lantbyggmiistare og upp och vidarebearbetade formerna- Sin höjdpunkt fick stilen då den blommade ut i det välmående Östergötland med angr?insande bygder. Gtgötaladugården i figur 5:16 har nästan antagit katedrala former nred sin storslagna önsterudornrning. Höberedning från vallodling gav som beslrivits ovan stora mängder hö' Hö "svettas'iett tag efter inläggning innan det antagit en fukthalt i jåimvikt med den omgivande luften. Skullväggen och skullgaveln försågs med ventilationshål för god genomluftning, ofta direkt i panelen som i liifvenskiölds ladugård från mitten av seklet (figur 5:14)' eller som bearbetade jalusier och detaljer i efterföljarna Steinholz ladugård (figur 5:15) och P.A. Petterssons (till höger i figur 5:17), båda från 1880-talet' På skullar och logar byggdes även huvar av den typ som finns på ladugården i figur 5:17. Dessa detaljer blev mer och mer bearbetade och föreiom iinda ftam mot funktionalismens och ingenjörsvetenskapens definitiva genombror på l93gtaler VENTILATION OCH TEKNIK Även stallventilation diskuterades. ladugårdamas kvalitet och tiithet parat med ökad produktion giorde behovet av ventilation påtagligt' Små kattgluggarplaceradesistallväggen.manstriivadeefterattfllinluftnedtill i väggen och ut upptill. Luftintag och ventilatorer är till en början små och ofta-o:turacttiga med våra mått matt. Sjiilvdragstrumman uwecklades och slog igenom under andra halvan av seklet. Runt sekelskiftet var det allrniint a""ipiaot att tisk luft skall komma in via luftintag, vilka bör finnas högt i stallväggen eller i taket och att va.rm stalluft stiger upp och ut bäst i en sj?ilvdragstrumma. Vandringen uwecklades som kraftöverföring till tröskverk' lyft- och sliiphissar. Denna teknik blev vanlig i friimst Skåne och Våistergötland och i omtåden diir det rådde virkesbrrisr hkorrobilens introduktion vid mitten av seklet rationaliserade relativt snabbt bort vandringen' Planeringsförutsättningarna blev mycket friare med den smidiga remdriften och nyttuara frai*iittor. Släphissen som system kom dock autli kvar långt in pä tmgtt"t. Höb&gning iir en tidspressat moment och släphissens enkla tonstruktion giorde den populiir och anvtindbar. I den allra enllaste formen krävdei enban ett brythjut i den motstående gavelns nock och ett rakt nedanftir. Lassen kunde dras upp på skullen samt över och under brythjulen. Som draglraft kunde gårdens ordinaric 01q!raft användas' Denna teknik frnns kvar i över 100 år från nitten av 180Gtalet till ladugårdar byggda på 1950+alet. Släphissen anviinds ofta än idag i skogsiygaen octt-aiir.ationaliseringstrycket inte varit alldiir hårt' Unprungligen nislsaaes lassen in via gavlarna. Med de elektriska hissama som kom vid sekelskiftet 1900 blev ået allt vanligare aa hö och halrn hissades in från en loge med genomkönla- 45

14 Fipur 5: mle* proportionzr står sig in över sekehkiftet, speciellt i bygder dår ewilertng blivit vanlig,' dvs i. södra ocllmellersta Sveiges slöttbygfur. D etalj ering s gradcn mirckar do ck nnrkant. Fi& r. S[plti.l Figur 5:22. Hissen, Mr i form av slöphiss, ned fu;snandring, kom an revolutionera hö' och halminlagingen öven vid mindre Iadugdrdar. Skullen behövde inte byggas körbar. Skiphissar anvönds ön idag. Figw 5 :23. Elelarifieringen fören*lade och förböttrule hksarna ovsevöft. (Fig. 5:22 och 5:23 Hemnds, 1944) Ftgur 5:24. En modern sekelskifiesladugdrd i tegel med-god u.ettilation och iiiastnins mt krdtloder direkt ftån vagisftaket tu Aa\6oaenllredningen i speciellt run pd iweln. Den nedsönka porten gdr till lagerutryurct för rovorut' Fodersmten är mångsidig och gercnnrbetad. 46

15 Elektrifiering och elmotorer var förutsättningen för effektiva lyfthissar' Med lyfthiss-n kunde man umyftja skullen viil med mycket höga lagrirgs höjdei till följd. Byggnader där släphiss anviints frekvent har ofta dragits sneda. Gavlama lutar åt den sida dzir lasten dragis in. Lyfthissen gav en jämnare belasming på husets stomme. Den framviixande j?imindustrin producerade fönsterbågar och inredningsdetaljer i vackra, ofta jugendinspirerade former, till överkomliga priser' Fönsierbågarna blev mycket popul2ira i stenhusen. De var bestiindiga och lätta att infoga i muren. Valven över dörrar och fönster planar ut från klassicisrneni och 1700-talets halvcirklar mot sekelskiftets (1900) endast antydda båge. Bågformar i trähus ansågs som falskt. Håir skulle konturema vara raka, ofta sneda, diagonala och spetsiga, men inte valvformade' I både trä- och stenhus ih fönstren betydligt större och sdende än under den föregående epoken. UNDERHÅLLS. SNÅLA OCH BESTÅNDIGA MATERIAL Genomgående för hela 1800-talet är just sökandet efter beständiga material. Stenhusen blev en symbol för beständighet och tillförsikt i en uthållig uweckling. Snickarglädjen omsattes för stenhusen i tegelornering' Huvudproportionema var desamma för trä- och stenhus' De spetsiga vhklarna eiablerades ej på stenhusen, som istället behöll sin klassiska karaltiir med lugna, rundade former. Tegelorneringen var en fortsättning på tidigare teknik att fylla ut grova gtåstensmurar med tegelsten vid detaljer och anslutningar. Lokala tegelbruk, ofta ägda av godsen, gjorde det möjligt an bestiilla specialformade stenar till olika detaljer lring murkrön' vendlationsöppningar, fönster- och portomfatmingar' I slättbygderna blev stenarkitekturen vanlig. Detta gäller speciellt i sörcra och vaitra Sverige samt i Sörmland. Ursprungligen togs gråstenen ur de nybrutna ftilten tillvara för husbygge. Allt eftersom..utvecklades tekniken mot mer finhuggen sten. I Halland, och då speciellt Ätradalen, uwecklades tekniken så långt att man till slut klarade alla detaljer med gråsten' För att fasaderna skulli vara länskötta förespråkades den råa stenen som fasad' Puts skulle undvikas (Iiifvenskiöld, 1868). Bakom de putsade fasadema döljer sig ofta murat av obränd lersten. Dessa murar dr vanliga i Västergoilands centrala slättbygder, Halland, Blekinge och Skåne, dlir tekniken 6lev en naturlig övergång från konvirke. De gtåstens- och tegelhus från perioden efter skiftet fram till början av 1900-talet som idag blt puts' iir ofta putsade i efterhand. Takmaterial var halm eller tegel. Mot slutet av seklet kom pappen, eller asfaltfilt, som den ursprungligen kallades. Tidens trä- och stenhus fick ofu likadana takutformningar och väggavslutningar' Stenhusens tak/vägganslutning med utkragat murkrön (figur 5:20) lir vanligt på de stöne gårdama. 47

16 iffi''; Figur 5 :25. För tröhusen övergår lantgotikzns snicknrgliidje natwligt til! en tugrutfe ^.rral.- rolnantisk fqrm kring sekekkiitet 190Ö. Uddlisten meä kvdrater i iitt och rött i biöiklagsnivå ör vanlig i Ostergötland och Ndil<z. fte.s'rid* mm Figur 5:26. Befotkningsproblenatikcn kdde till nrpifieing 99h pro-p^qg.qndaför snöbruk o ih e g nahem.- P er -A 16 iitto rpets I adugård fö r w å ko r ( S igfrids so n I 99 I ), Figur 5:27. " Egrahemsladugdrd" i tiwrcr, Mellanmeiges skags- och nwllanbygd. 48

17 Det var under andra halvan av 1800-talet som målningsflirgning blev vanlig även på allmogens ekonomibyggnader. Man propagerade för ljusa pastollf:irger. En och annan ljus triibyggnad blev det även om falurön kom att dominera. Utmiirkande var dock vita undersidor på takskäggen och ett överflörc av vita snickeridetauer. Själva fönsterbågen målades i en mörkare nyans - ockra, brun eller grön. GramdnJadugården (figur 5:31), visar sekelskiftets stenarkitektur som var parallell med de framviixande stenstäderna. I dena skede kom nationalrcmantiska strömningar samtidigt som lantbruksarkitekturen skildes från den urbaniserade stadens. SEKELSKIFTES- ROMANTIK Flera namnkunniga arkitekter gav sig ut för att fånga landsbygdens karaktåir och lokalftirg. Man fann att olika bygder hade olika karaktif och byggnadstradition. Jordbruksproduktionen och utvecklingen i sig fick stå tillbaka till förmån för ett resonemang om tradition och kultur. Samtidigt hade befolkningsutvecklingen len till en omfattande nybildning av småfastigheter och torp, en utpräglat småskalig bebyggelse. Nationalromantikerna betonade lokalfiirgen och anslöt till äldre former. Utvecklingen gjorde detta svån, speciellt för ekonomibyggnader, som på grund av produktionsökningen ökat betydligt i storlek även vid familjejordbruken. Den invändiga tekniken utvecklades och förfinades från de kunskaper som erövrats under tidigare decennier. Kännetecken på sekelskiftesrom antiken är de smårutiga, ofta liggande fönstren. Ponar och dörrar rensades från utanpåliggande strävor och fick en slät panel. Taksprången minskade något. Formema blev renare och utsmyckningsglädjen avtog på både sten- och träladugårdar (figur 5:27)' Brutna tak blev vanliga, speciellt på större ladugårdar och logar. Färgskalan dominerades av falurött och vitt med gula eller gröna dönar och portar. Det iir frtimst i skogs- och mellanbygder och bland småjordbruken i slätternas utkanter som man kan finna ladugårdar med tydliga nadonalromantiska drag. Viirmland, Östergötlands mellanbygder och angränsande bygder i Dalsland och Närke, uppvisar hiir många likanade drag i utvecklingen av en mjuk övergång mellan lantgotik med snickarglädje till nationalromantik, som forfarande innehåller en hel del utsmyc}ming med bearbetade detaljer' I dessa bygder iir trä i form av dmmer eller skiftesverk dominerande' I flera skogsbygder rciijdes och inrättades helt nya gårdar. I Länna mitt i Småland bildades en helt ny jordbruksby. Ekonomibyggnadema vid byns gårdar (figur 5:28) byggdes alla lcing 1918 och iir mycket lika varan&a, iortfarande lantgotik, men med ett minimum av utshyckningar. Skullhöjden, taklutningen och de högställda proportionema visar att det iir l900-talsbyggnader. Körbroarna finns kvar i skogsbygderna fram till dess att traktom och elektrifieringen nått ända ut i skogen. 49

18 Figur 5:28. År 1918 rojfus och byggdcs för en lwlt ny by i Stnåland; Uinna, Hagegdrd. Ldugdrdzn rned sin tidlösa form består av elenwnt från flera olikn epol<er och ansfuter i tiderc anda till öldre allnngetraditioner. Noc$önstret rir fuimw frdn lantgotiken, Iiksom lörbron rill skullen. Shtllvolyrcn i förmllande tiii ladugårfuns snrlek (fem kor) viurur om 1900+al. Figur 5:29. Sekzlskiftestorp i södra Sveriges mellan- eller slöttbygd. Noc$önstren var poptitira denljer som ofra bidrar till uppl*elsen av lolula sördrag. Figur 5:30 Den brutna takstolen togs upp av 1900-talets arkitekter som exempel. på öldre nerckform. Den blev popukir på många smra ladugdrdar, nten inte pd de snå. Hdr ett ölöndskt försök. 50

19 I-adugårdstypen på figur 5:24 örekommer i norra Skåne, sildra Halland och i-småland, ofta byggd i lersten eller kalkbruk (figur 2.9). Grundformen finns i llifvenskiölds tidiga ritningar från och 1840-talet' Den åir enkel och fick en renässans nästan 100 år senare, niir den allmiingiltiga lantgotiken övergick i mer lokalanlouma former. Nit det gäller torpen och de mindre gårdama var det länare att ansluta till iildre former även om 18OO-talets stilideal i form av små nockfönster och större ladugfudsfönster blev kvar i de nya formerna. Man får en kiinsla av att de som aldrig fick råd att förnya sina byggnader under 1800-talets hausse, nu kring sekelskiftet, niir det mer småskaliga jordbruket visade sig uthålligt mot lågkonjunkturen, direkt anslöt till den äldre allmogetraditionen niir ladugården fömyades. TORPIFIERING Torpifieringen och egnahemsrörelsen resulterade i flera politiska aktivitegr i form av byggnadsupplysning, typrimingar och lånemöjligheter ti egnahem för deltidsjordbrukare. "Per-Albintorpet" (figur 5:26) skapades av Kungliga Egnahems styrelsen med stuga och liten ladugård för några enstaka djur (Sigfridsson, 1991). Formen blev en länk mellan sekelskiftesromantiken och den efterföljande funktionalismen. I 800+alets seävan att sammanföra så många aktiviteter som möjligt i en byggnad kulminerade till att allt sammanfiirdes i en enda ekonomibyggnad' I de små ladugårdama fick alla djurslag samsas i samma lokal. Ladugårdsdelen skulle om möjligt utröras i mursten eller tegel. Gråstenen byttes ut mot mer lättarbetade stenmaterial. lngenjör Gram6n anlitades flitigt av hushållningssåillskapen ör att ta fram typritningar för de olila länen. Depression och lnigstid viinde blickarna mot modemäringen och kraven på försörjning. Gram6n sammanliinkade utvecklingen i stad och industri till jordbruket. Stenhusens form har sekelskiftesklissicistiska drag, ofta med lanteminer och brutna tak. Ladugårdarna?ir rymliga och viilventilerade. Dessa stora ladugårdar, ofta med enorma skullar, kallas i foikmun för "Cramdnlador" (figur 5:31)' Nils Lindblom vidareutvecklade dessa former i enorma komplex (figur 5:32)' De mindre ladugårdarna och trähusen har smårutiga fönster som ligger högt i fasaden, släta brädor lcing dörrar och fönster, överljus över portar o.h dö.tut, halvmånefönster i gavelspetsar och centralt placerade sjiilvdragstrummor, vilka avslutades med en liten lanternin av talssnin. Ekonomibyggnaderna har ofta en vinkel eller T-formad komposition med centralt placerad körloge. 51

20 y.-tffil Fisur 5:31. Inlenjör Gratn4n axlde låfienskiölds rruntel ochfördc lantbrukplaneingen in i igm-tatet nph in nångd nya slsilter och böcker. Denu " Gratnönladugbd' (1ryd prytgt tak) ör uppförd av en lol;al Syggnåstare sombyggdc " Granänlas" i södra Hallan'd. Liksom u;tvensitdlds arneten förmidlades Granlns via hwhållningssåilskqen och genom Lantbrul<sstyreIsen. Figur 5 :32. I ngenjörerna sunnanför alla funktioner till vöidiga komplex med ladugdrd' loge, skulle, nagosin, foderberedning, fuiststall, svinsall osv i en huslcropp ' po ria, o...j._. Figur 5:33. FunktioruIism i ladugårdstrypning.i-adugårdsanlaggningfrdn 1%5. s2