FÅGELMANNEN. Wivianne Runske. Kort roman. VIVIANNA Förlag Huddinge ELLER VAD JAG VET OM ERIK BERGVALLS LIV

Transkript

1 FÅGELMANNEN ELLER VAD JAG VET OM ERIK BERGVALLS LIV Kort roman Wivianne Runske VIVIANNA Förlag Huddinge

2 Tidigare utgivna böcker Det Förälskade Barnet 2007 Agnes Fält ett särskilt viktigt barn 2007 Copyright 2008 Wivianne Runske VIVIANNA Förlag, Huddinge Författares Bokmaskin 2008 Stockholm ISBN

3 FÅGELMANNEN eller vad jag vet om Erik Bergvalls liv April kommer alla år. Gula tulpaner utanför blomsteraffärer, röda och björkris. En vit amaryllis med inslag av rosa och skirt grönt gladde mig särskilt. Det var min första. Den hade fem knoppar på en stängel och varje dag satt jag långa stunder och njöt av den. Den var det vackraste jag sett, någonsin. Men det var något fel med stängeln. Kanske var det därför affären hade sålt amaryllisen billigt. Stängeln vek sig innan blommorna hunnit slå ut. Jag fick skära av den och sätta blomknoppen i ett glas vatten. * På en bänk i parken där jag brukar sitta kom det ofta en liten gubbe. Han var säkert där varje dag, jag bara ibland på hemväg med hunden. Gubben var som en fågel, spröd så kläderna hängde runt honom. Utan att vara direkt fläckade av smuts verkade de alltför längesedan tvättade och gubben luktade illa, gammal svett och cigarrettrök. Men det var utomhus och luften var frisk, så vi brukade pratas vid. Han hade varma blå ögon, tunt gråvitt hår och stora öron. Han såg ut som ett märkligt mellanting mellan en fågel och ett troll. Ibland när det blåste stod håret skrynkligt rätt upp som om hela gubben var på flykt upp i 3

4 luften. Vi pratade om hunden, vi pratade om väder, om samhället, om religion, om människor.. Gubben verkade så eländigt snäll, snäll och rent av löjligt försynt, stillsam, undanglidande.. timid är ett ord jag aldrig brukar använda, men det stämmer på något vis på den här gubben. Han presenterade sig som Bergvall, kamrer. Bergvall, vem är du? Bergvall, var är du nu? Bergvall, vad har hänt? Bergvall, vad stal ditt liv? * På sjukhusakuten fick man då och då in en småväxt gubbe med blödande magsår. Tidvis misskötte han alkohol med magsåret som följd. Han fick stanna kvar två, tre veckor ibland höll man honom kvar längre eftersom gubben inte verkade ha anhöriga. Han tycktes ensam, men trivdes aldrig på sjukhuset trots att han anpassade sig bra till rutinerna. Han klagade inte men hade bråttom hem, och som alla andra äldre svenskar på den tiden sattes han på Novalucol och skickades i taxi till bostaden. En gång hade fastighetsskötaren i huset han bodde i hittat honom hopsjunken i trappuppgången. Bergvall hade vaknat på morgonen och kräkts blod och blivit rädd. Oförmögen som han var att hantera sin egen välgång i världen, visste han inte hur han skulle bete sig. Han hade inte telefon i lägenheten en ynka etta tre trappor upp utan hiss, men den var ljus och hade kunnat 4

5 vara trivsam med en mera inredningsintresserad hyresgäst. Hur är det fatt, Bergvall? hade fastighetsskötaren sagt och så hade han ringt efter ambulans och Bergvall serverades på akuten igen. * På Stadsbibliotekets filial Södermalm var Bergvall regelbunden besökare. Han släpade på så mycket böcker att bibliotekarien blev orolig att gubbstrutten inte skulle orka bära hem dem. Han hade med sig en prydligt hopvikt papperskasse att bära dem i, och lasset böcker gjorde intryck av att vara nästan lika stort som gubben. Det var mest reseskildringar Bergvall lånade, men då och då kunde han få för sig att läsa alla böcker som fanns av en särskild författare. Efter ett radioprogram hade han lånat de böcker som fanns av Bo Zetterlind. Gubben var glad och sa något vänligt om böckerna eller vädret, så att han inte alltid verkade nytvagen och dagligt renhållen översåg bibliotekarien med. Värre var då att böckerna stank cigarrettrök när de kom i retur, men det hände fler låntagare och så kinkig fick man inte vara med allmänhetens böcker. Bibliotekarien brukade slå upp böckerna och låta dem ligga framme med fladdrande sidor och vädra några dagar innan hon ställde in dem på sina hyllor. * I samma hus som Bergvall bodde fanns en anspråkslös diverseaffär. Man kunde handla allt från mjölk 5

6 till häftstift. Bergvall hade varit kund där så länge biträdena mindes. Å andra sidan var de flesta unga biträden som ofta bytte arbetsplats. Men butiksägaren kom ihåg att Bergvall hade kommit dit först i femtiosextioårsåldern. Bergvall handlade för det mesta på krita. Det var vanligt bland husets invånare och en restvana i en gammal stadsdel som hängde kvar in i ny tid, man skrev in summorna i en liten anteckningsbok. Bergvall betalade när han fick pengar en gång i månaden. Då köpte han alltid något mer än de tre äggen, tomaten, franskan, falukorven och Pågenkakorna. Då kunde han köpa en plastförpackning Scanskinka eller en bit leverpastej med rabattlapp, ibland några äpplen och en chokladbit. Godis köpte han förresten rätt ofta, särskilt i början av månaden när han var stadd i kassa. Godis köpte han nämligen alltid kontant. Så han festade väl litet för sig själv i sin ensamhet kan man tänka, men han hade nästan inga tänder heller, bara en fånig lång gadd i nedre munhålan som stack upp när han talade. Kanske såg den så lång ut för att den levde så ensamt i nederkäken. Cigarretterna förstås, de köpte han regelbundet och ofta. Det var de som gjorde att summan växte i notboken till slutet av månaden. Utan dem hade gubbens maträkning varit obetydlig. Han var inte någon väl sedd kund. Han såg schabbig ut, luktade unket, inpyrd av rök och ibland sprit. När han stod i kö hade det hänt att kunder hade lämnat butiken för att komma tillbaka senare. Men han var så snäll och försynt, han bodde i trappuppgången och man mindes honom som kund och granne så länge tillbaka, att man inte hade hjärta att vara elak eller säga 6

7 något åt honom. Men det var pinsamt och ofta blev de unga expediterna irriterade när han kom in. Man expedierade honom före kön och snabbt för att få honom att försvinna. Fanns inga kunder i butiken kunde man vara vänligare och skämta något. Bergvall, den mest försynte och osynlige av människor, hade blivit till en påträngande plåga för omgivningen genom att han faktiskt existerade. Men han var så i ögonfallande hjälplös att det gav expediterna dåligt samvete att inte försöka stå till tjänst. * Bergvall promenerade ofta. Alltid var han uppe och ute vid niotiden på morgnarna. Han kunde vara ute timmar i sträck. Särskilt om det var varmt och sommar. Regn stoppade honom aldrig. I själva verket tycktes han vara särskilt förtjust i just regn. Dyngsur kom han hem och droppade i hissen, men nedslagen verkade han aldrig när det regnade. Det fanns grannar som sa: Äsch, nu regnar det igen. Ja, då är väl åtminstone Bergvall nöjd. Det fanns de, grannar, som mindes Bergvall sedan länge tillbaka, nästan tjugo år trodde man, fast det är svårt att komma ihåg långt efter. Då hade de alla varit mycket yngre och rörligare och inte brytt sig så mycket om vem som kom och gick i trapporna. Det var först när man kommit upp i åren som man tog sig tid att fundera över vilka man hade som grannar. Bergvall hade varit arbetslös och kom dit genom stadens försorg. Han hade visst haft syskon också 7

8 som hjälpt honom, och vänner. Men han drog sig undan människor, syskonen och deras familjer. Han kände sig ännu mera ensam när han umgicks med släktingarnas familjer. Han kände sig mera misslyckad i lyckade sällskap. Ensam kunde han leva och åtminstone ibland trivas med sin vardag och fylla den med göromål som gjorde tillvaron dräglig, ja ibland rent av till äventyr. Det var mest plikt- och familjeskyldigast till jul, påsk och begravningar familjerna träffades. Erik Bergvall hade någon att ringa till om han behövde. Det var skönt att veta, men han ringde inte ofta. Så länge han visste att de anhöriga fanns där någonstans i tillvaron kändes det tryggt. Yngste brodern, som var närmast till, och Erik hade alltid varit olika. Det var som om de tidigt i barndomen tagit spjärn i varann och skjutit iväg åt var sitt håll. Så länge mamma och pappa levde hade Eriks liv rört sig kring dem, även när han haft arbete i andra städer och ibland långt hemifrån. Alltid hade Erik sökt sig tillbaka till föräldrarna, särskilt till mamma som var mjuk, ensam, förstod och skrev sentimentala dikter i sin enskildhet. Men sockret hade småningom tagit över. Hon togs in på sjukhus. Tjock var hon som alla sextioåriga gummor på den tiden. Blind hann hon bli innan hon dog. Pappan, vacker man ända tills han blev gammal, en stilig karl med militär utbildning i tidig ungdom, sedermera vaktmästare på en bank, och som visste att föra sig också i bättre sällskap och mycket noggrann med klädsel och hygien, dog ett halvår efter modern. Han hade blivit föräldralös vid fyra års ålder långt därborta på 1800-talet någonstans han tålde väl inte att bli övergiven en gång 8

9 till. Döden lär befria den övergivne från ångest. Syskonen var gifta och mest kontakt hade han haft med dem hemma hos och genom föräldrarna. De hade varit en småborgerlig familj i all sin prydno med ett enkelt men vackert hem, nästan fina manérer, enkla nöjen och trevliga vanor trots små ekonomiska omständigheter. Det var på den tiden endast en i familjen hade betalt yrkesarbete och en annan ansvarade för hemmet, tvätten, strykningen, maten, allt som tog lång tid och mycket möda. Bergvall hade aldrig gift sig och visste själv inte varför. Han hade varit kär en gång riktigt ordentligt och länge. Man kan till och med säga att det kanske aldrig gick över riktigt. Förälskelsen hade satt sig så djupt att det ännu sent i livet kunde värka till i hjärtat på gubben när han tänkte på det. Han visste, trodde han, från vilken dag han blev riktigt ensam i världen. Kär i en livlig och skämtsam odåga, hon gjorde allt han aldrig vågade. Hon var ett bortskämt enda barn i en familj som föräldrarna umgicks med. Hon var sexton år och han hade varit våldsamt förälskad i henne så länge han kunde minnas, kanske för att han kände henne så väl och visste nogsamt allt om vem hon var. Det gav honom en känsla av trygghet att älska henne som på samma gång var både så välbekant och främmande. När han träffade henne hade hon satt sig som en klump i halsen på honom och han förlorade talförmågan i ännu högre grad än vanligt. Bland alltid pratande syskon i en språksam och snabbpratande familj hade Erik blivit tystare och tystare. Han trodde att han kanske tänkte för mycket, 9

10 det tog loven av samtalet när tankarna skulle nästlas in i språket. Annemin, hon kallades så, hade tydligt märkt hans känslor. Det verkade nästan som hon hade vuxit sig stark och säker just på grund av hans beundran och förälskelse. Han var sjutton år och han brydde sig inte mycket om flickor de var tillgjorda, sjåpiga och rodnade precis som han själv. Han blev stum och fumlig i deras sällskap. Inte för att han var så livlig annars så det störde. Charmen och skämten stod bröderna för. Erik gick alltid undan centrum av sällskapet. Han höll till i utkanten, fåordig, allvarlig, betraktande. Han var ett ensamt mellanbarn förstås. Han var en yngre bror, och alldeles för strax föddes en till, och en mycket liten pojke fick bli en äldre och storebror. Ett kamrersämne kanske man kunnat gissa redan då! Annemin skrattade alltid åt Erik. Det var som om hon visste hur förlägen hon gjorde honom och njöt av den oväntat uppkomna makten att kunna göra någon försagd och mållös. Jag tror att Annemin lägger an på Erik hade Eriks mamma sagt en gång. Bröderna protesterade ljudligt. Hon skämtar bara, det gör hon med alla! hade Erik svarat undvikande, men han hade tänkt att det verkade som om Annemin skrattar åt mig i stället för med mig. Det enda fotografiet Erik hade av henne var ett där båda deras familjer satt tillsammans. Det var visst taget vid någon påskhögtid omkring tjugotalet. Äldsta bror var inte med, han skötte fotografiapparaten. Fotografiet var väl tummat. Erik hade suttit på bänken framför björken jämte Annemin. Hon hade själv snabbt placerat sig bredvid honom. Hon skrattade öppet som vanligt och i samma ögonblick som 10

11 fotografiet togs lade hon högra handens fingertoppar på hans knä. På fotografiet kunde han se och fortfarande känna känslan, hur häpnaden och förskräckelsen hade gjort honom gapande och storögd, som han ännu satt där på fotografiet i skolmössan en vårsöndag när förra seklet var yngre. Familjen hade skrattat åt hans min på fotografiet. Han hade sett förskräckt ut, men de hade inte lagt märke till Annemins hand som försiktigt nuddade hans knä. De glömde genast men Erik kom ihåg. Han skulle ha fotografiet med sig bland sina få familjeminnen hela livet. Efter det hade Annemin försvunnit ur hans liv, och han hade inte något mer minne av henne. Familjerna flyttade och kom isär. Så småningom hörde han att hon hade gift sig. Han hade bittert tänkt att det var självklart att hon skulle bli gift med någon annan än honom, och kan man inte få den man vill ha så spelade det väl inte stor roll om man förblev ogift och lever ensam. Och kanske, trodde han, är det meningen att livet skall vara just så enkelt, när den vi älskar drar våra inälvor med sig och far till en annan världsdel med sin älskade, då går vi till ett konditori och dricker en kopp choklad med vispgrädde. Hade Erik levat för länge sedan hade han kunnat bli munk i något kloster. Det stod så i böckerna också. Man skulle vara trogen, så var ännu idealen i tiden. Han var beläst. Familjen läste mycket. Mamma var sentimental. Det var en rest från fattigsamhället som satt i trots att man inte gärna ville räkna sig till de påvra. I själva verket ansträngde man sig att inga som helst spår av fattigdom skulle finnas i hemmet, men nöjet att vara sentimental var billigt när mor ändå 11

12 inte kunde ställa krav för egen del på tillvaron. Erik var osäker till skillnad från bröderna och umgicks inte särskilt naturligt med flickor. Han var besvärad i deras sällskap eller också pratade han med dem som om de hade varit unga män som han själv. Det hade fungerat bra när han blev äldre, men gift blev han inte på det. Han gick däremot långa promenader och tänkte på dem, särskilt på en. Något liknade de Annemin allihop, alltid slagfärdiga, skämtsamma och så sjudande självsäkra, men med ens kunde de titta på honom med en alldeles allvarlig och nyfiken blick. Han kunde bli het av längtan och ömhet. Tankarna höll honom varm i regnet. 2 Man är ung och lever med ena benet i fantasins värld medan verkligheten gör anspråk på det andra, och man knotar sig igenom dagarna och drömmer på nätterna. Innan man hunnit vakna ur förtrollningen så har måttet fyllts och vardagslivet tar över all den tid man har tillgänglig, all den verklighet man har. I fantasin snubblar man bara numera. Spegeln tycker inte om det den ser och människor på bussar och gator tittar bort. När man är ung kan man säga upp sig från arbetet och skaffa ett nytt så man får omväxling i livet. Är man dessutom välutbildad och samvetsgrann, så får man bra referenser och intressanta anställningar. Det finns en tid i livet när livet pekar rakt fram och 12

13 man fortfarande är på väg rakt in i det. Men plötsligt utan uppenbar anledning och utan märkbar brytning är det som om tiden svänger av, kröker sig. Det har kanske att göra med jordens rundning, med universums krökning, med tidens krökning som Einstein lärde. Tiden vänder som dygnet och livet med den. Den vänder åt vänster, höger uppåt eller nedåt. Det vets inte. Det är inte uppåt skulle väl vara åt himlen i så fall. Den vägen ska vara besvärlig sägs det och full av motgång. Vänster och höger det verkar vara för dem som ännu är fulla av liv och för dem som fortfarande kommer in i livet på den raka vägen. När tiden kröker för Erik Bergvall är det nedåt den vänder. Rökningen började han med för skojs skull. Alla gjorde så på den tiden, det var modernt, det var inne. Man var sysselsatt, på gång, med cigarretten i hand. Han med cigarretten! Och, ärligt talat, var gör man av sina händer i sällskap under samtal. Inte får man stoppa dem i fickorna, inte får man plocka med dem i ansikte och hår. Ett cocktailglas, en cigarrett, en handväska är utmärkta tillbehör till samtal när man inte sitter runt ett middagsbord och kan stödja händerna på bordskanten eller gömma dem i knät. Händer är till för att vara verksamma, inte sysslolösa när tungan och hjärnan kräver allt utrymme. På den tiden var det inte skadligt att röka heller. Det var bara de frireligiösa som var emot det. Det var synd men synd var allt som var roligt. Dyrt ja, men hade man arbete, bra betalt och var utan familj betydde lyxiga vanor inte mycket, och något skulle man väl unna 13

14 sig. Man fick vara sparsam i annat i stället. Det var bara i pingsttälten och i missionshusen de skällde och gnällde på festandet och rökandet, på superiet och kortspelandet och alla andra världens ogudaktigheter. Men världen är ju världen tidningar och nyheter, radio och uppfinningar, motorcyklar och bilar och flygplan.. och cigarretter. Vad betyder sådant för de religiösa. De nyttjade tiden för inskränkta och bekväma nyttigheter. Glädjen över världens mångfald och myckenhet begrep de sig inte på. Erik var mitt i världen, han var världen och han älskade världen. På sitt eget vis hade han en poets själ. Han kände sig som ingenting annat än en guppande glad båt, gungande i världens vattenhav, som världen ville så blev det. Färden var ödesdiger men någonstans måste det väl finnas något fast land att landa vid, någonting som höll för ens både lekamliga och andliga tyngd. Inte skulle man väl behöva stänga in sig i råtthålen bland religiösa svärmare. De var ju andligt, kroppsligt och världsligt förkrympta, trots att de hade roligt, var tillsammans kanske till och med hade ett varandraskap och framför allt stödde varann och klarade sig. Det verkade som om deras liv gick rakt fram hela tiden. Livsloppen syntes inte kröka sig i tiden när de gick in i ålderdomen. Rakt in i.. och tjoff så låg de där plötsligt avtuppade.. som höns, fortfarande med sista psalmversen dallrande på läppen. Det var fint, men det var inte liv, det var inte världen. Erik Bergvall var född utanför den världen och han längtade inte till den för han visste inte mycket om dess insida, dess innanför, dess gemenskap och vad det var för trollerier som höll den samman. Han 14

15 trodde sig om att kunna skapa en egen vardagsvärld i vanligvärlden. * Mossiga berghällar, stretande enbuskar, cigarrettrök som ringlar uppåt skyn skrapar milt i halsen och lenar mot tänder och läppar, tidningsartiklar, nyheter på radio och teve, människor som kämpar, utvecklas och njuter av vardagen, en hund som pinkar det är världen. Världen i en vattendroppe. Världen i ett hav av regndroppar när det regnar. Hur många år av livet skulle man kunna avstå för en lång promenad i tankar och varmt regn? Två år för varje regn? Ja, det är ungefär vad Bergvall hade avstått från. Men tiden skall fyllas, världen fyllde den åt honom.. med en berusande glädje över att i ett enda av universums oräkneliga ögonblick få tillhöra den. Livsglädje, berusning! 3 Spottloskor på trottoaren, hundskit i rännstenar det är det första och mest påtagliga som staden har att bjuda, plus stenväggar och stengolv. Man tittar högt upp efter blå himmel. Solens strålar når en i exakt beräkningsbara vinklar beroende av egen längd och höjden på det hus man står nedanför eller mittemot. Gräs, strån och träd måste man leta efter och söka upp. Om man har blicken vänd mot marken, som Erik Bergvall, hittar man strån och blad som 15

16 tränger upp mellan sten och asfalt, mellan husvägg och trottoar. Enslingar, inflyttingar till städerna som de är och precis som Bergvall på äldre dagar, men gröna och hoppfullt ljusträngtande som sina rikare släktingar på landet. * När Erik var tre år ansåg läkaren att hans luftrör var så dåliga att han skulle må bra av lantluft. Då fick fadern, den bättre fostrade före detta underofficeren och bankvaktmästaren erbjudandet att ta anställning som vaktmästare på en båtklubb vid havet, yachtclub, kryssarklubb heter det numera, fint ord, fint sällskap och rätt fint jobb verkar det som, tycker jag. Den låg i rimlig närhet till staden där man var hemma, och det kändes inte som någon omvälvande förändring. Lillebror hade kommit till världen, och äldsta barnet och Erik fick maka sig undan mammas omsorger och kärlek, som nu skulle delas på tre i stället för på två. Erik var sjuklig och krävde mer än han borde av mammas uppmärksamhet, eller blev han sjuklig för att han fick en lillebror just när han behövde mamma för sig själv? Så sades det inte, men mamma fick samvetsbetänkligheter för att hon inte orkade med kraven på hennes kärlek och händer både från det späda barnet och det sjukliga barnet. Barn dog på den tiden så naturligtvis var dåliga luftrör och andra krämpor en källa till bekymmer och oro, och inte minst en källa till angelägen förändring. Man har ett visst mått av ork beroende av hur man själv mår, 16

17 ens psykiska kondition. Bortom den ser man inte, stänger av, sluter sig, orkar inte.. Pojkarna växte upp i frihet vid havet, till öppna vyer och vida landskap att röra sig i. Lillebror var frisk och sorglös, ständigt på jakt efter äventyr. Mamma skrattade öppet och förälskat när hon såg honom eller hörde honom dra sina historier. Den gossen, den gossen, han kommer då att klara sig i livet sade hon gång på gång. Och så blev det, trots motgångar på grund av sitt flödande lättsinne, sin alltför förenklade tillvaro, så klarade han sig gott när han väl lärt sig de av livets svåra läxor som inte föräldrarna med allt sitt kärleksnit lyckats förmedla. Vuxenlivet är inte lätt för någon att klara av. Det är viktigt att ha goda guider inför den färden. Det föräldrarna inte förmår förmedla av livsvisdom och framsynthet får man bakläxa på väl ute i samhället. Villkoren är sådana. Lillebror blev inte en lycklig människa, men han förmådde anpassa sig till världen som var trång. Det är så med vilda djur som blir satta i bur. De får skära ner på sin rörelsefrihet både kroppsligt och andligt, också om buren är ren och maten bra och det delvis känns skönt att vara anpassad, så kläms man förtvivlat. Lillebror hade varit alldeles oanpassad till allting från början, därför att alla hans företag hade mötts av uppmuntran, skratt och medgång. När mammas och pappas tillsägelser sent omsider kom som krav var han inte mottaglig längre. Mamma hade alltid vänt ryggen åt lillebror när hon inte ville visa sitt förälskade skratt över spratt, när han gjorde något hon egentligen borde ha vänligt och kärleksfullt tillrät- 17

18 tavisat. Det fanns inget ont i gossen. Så gjorde han som han önskade och som ögonblicket medgav, och det går när det är bara få som ställer krav. När man kommer ut och skall tampas med det som redan är reglerat och inrutat i färdiga mönster i det stora otrygga samhället, då blir inte framfarten friktionsfri längre. Lillebror får börja ändra på sig när skol- och arbetskamrater inte längre skämtsamt skrattar bort regelbrotten som mor och far, och dessutom kräver de utrymme för egna roller, de vill inte vara åskådare till någon annans utrymmeskrävande utspel. De tittar kallt och oförstående på den som är annorlunda och förvildad, och lillebror får börja ändra sina vanor och en lång väg till anpassning, inte ta mer utrymme i tillvaron än andra var villiga att avstå. Det gick småningom, kanske tack vare all villkorslös kärlek han hade med i bagaget och den charm som han kunde låta glimta emellanåt. Men hans rymliga sinne fick krympas ner, han lärde sig att han måste avstå från mycket för att vinna litet, han gjorde det ogärna men han gjorde det för önskan att få vara med, vara inne i samhället, vara en insider. Vad som händer med äldsta syskon vet jag inte. De är välanpassade, trygga och stabila, gör som mamma och pappa bara bättre och litet mer. De söker sina vägar ett steg i sänder, hukar sig i oväder och reser sig vid tjänligt klimat. Det är inte idé att spilla ord på dem. De klarar sig för att.. kanske för att de är så försiktiga och har så lagoma anspråk. De tar vad de kan få och håller fast vid det. Kanske klarar de sig för att de efter överdrivna fostrar-omsorger som 18

19 förstabarn syns så ängsliga. Kanske lever vi i ett samhälle där de ängsliga har förtur. Resten faller ifrån på grund av sin friska sinnlighet. De tror att glädje och optimism är nog, men inte är samhället sådant. I ett samhälle skapat av överlevnadsångest överlever de ängsliga. Erik var mellanbarn. Äldsta barnet har fått sitt. Det var ensamt och först. Förstfödslorätt kallades det. Det heter inte så idag, men mönstret lever hemlighetsfullt och tyst kvar. När Erik kom var äldsta barnet stort och tydde sig till pappa som hade så mycket spännande att förmedla och som alltid rörde sig på intressanta ställen utanför hemmet. Det var litet av världen i pappas värld. I mammas värld fanns bara barnagråt och sådant som hände varje dag. Mamma levde med sina små i en tråkig värld. Stora barnet gick och väntade på pappa. Erik höll sig till mamma. Han ville fortfarande vara kvar i den varma förklädesvärlden. Han såg till att vara till hands. Om han tyst och stilla hjälpte till när mor var trött och ledsen och lillebror alldeles vild, så vann han den sidan av mammas kärlek som innehöll tålamod och medlidande. Kanske han fastnade där. Han gjorde allt vad alla ville, till och med försvann när han föreföll obekväm. Erik lärde sig också att kräva tålamod och hänsyn av alla i omgivningen, men världen består inte till särskilt stor del av saktmodiga mödrar, inte heller av före detta sjukliga mellanbarn eller ens särskilt hänsynsfulla före detta barn. Om det var frisk luft eller själva växandet som gjorde Erik kvitt dåliga luftrör visste ingen. Han hade inte blivit spådd någon lång framtid av doktorn. Men 19

20 frisk blev han och spinkig fortsatte han att vara, men utvecklade i stället den sortens envetenhet som ofta möts hos små och seniga personer. Efter alla årens uppväxt vid havet, krävde barnens ålder nya skolor och familjen flyttade in till småstaden igen. Det äldsta barnet var konstnärligt, och det visste precis att det ville åt den nya tekniken och dess väg var rak in i fotograferandets värld. Han skulle bli tryggheten i sina föräldrars ålderdom. Han bodde nära med sin familj, hade sitt eget lilla företag i småstaden, var väl känd och uppskattad i vänkretsen, en frimodig, lättsam och energisk son att glädjas åt och vara stolt över. Ett riktigt lyckat äldstabarn. Lillebror var begåvad. Han lärde snabbt och lätt, för snabbt och lätt, och att tämja vilddjur kräver stora krav på ansvar. Vårt samhälle kräver tam boskap. Lillebror hade inte tålamod med skolans saktfärdiga tragglande till kunskaper. Han läste och lärde på egen hand. Han utvecklade sin egen lärdom. Han skaffade sig nyttiga erfarenheter och hade utbildning för vuxna funnits på den tiden, så hade han väl också kunnat skaffa papper på sin klokhet och sina kunskaper som var både omfattande och grundliga. Men det var inte så då. Han lirkade sig fram på egen livsvisdom till sin rätt av samhällskakan. Om den inte var stor så var den åtminstone tillräcklig att lära sig hysa ambitioner för de egna barnens räkning. Han kunde lära dem att det tar generationer att frambringa självsäkra medborgare, eller sådana som förmår att ta för sig. För det är hemligheten i samhällets maskineri. Man måste ta för sig. Man måste förmå att ta för 20

21 sig sin bit av kakan. Man levde i en bra tid, allt blev bara bättre och bättre. Lillebror skulle komma att få mycket erfarenhet och vetande, och många fina intressen och vanor att vidarebefordra till egna ungar, vilka han också kunde visa genvägar över utbildning och andra nyttigheter i den inåtvridna labyrint vi nämner samhälle, sådana vägar som han själv försmått i sin erfarenhetstörs tande ungdom för att vägen tycktes långsam, för smal och erbarmligt tråkig. Erik var tålmodig, gjorde allt noggrant och ordentligt, lärde sig av andras erfarenheter, fick bra betyg i skolan, fortsatte och blev naturligtvis satt i skola med bokföring och siffror för där skall de ordentliga sättas. Det passade honom att sitta stillsam och blyg, att plita med små välfostrade siffror medan världen brusade inom överskådligt avstånd. Han valde den smala vägen, den passade honom utmärkt. Han ville så förtvivlat gärna vara duktig och till lags. En duglig kamrer växte inte på träd på Eriks tid så Erik fick fina tjänster, tämligen anspråkslösa anställningar förvisso men han klarade sig själv och levde för sig själv. Det förefaller också som om han fastnade inkrökt i sig själv. Det är lätt gjort när inte världen bjuder händer och hakar som man kan fatta tag i med kroppslig och andlig tyngd. Hade han varit arbetare hade han kunnat gå in i ett arbetarparti. De var på optimistisk frammarsch. Efter att ha levt kuvade i årtusenden började de förstå att man blir inte given, man tar.. Det var populärt och födde stolthet, men 21

22 de var högljudda och grova allt det som Bergvall inte var. Annars sympatiserade han nog med dem. Hade Bergvall självsäkert och självbehärskat sympatiserat med de duktiga och alltid dugliga, de som åtminstone vad kläderna beträffar liknade honom själv, de som ska och kan klara sig själva till varje pris eller åtminstone mot bakgrunden av trygghetsförmedlande förfäder, så hade han kunnat finna andlig gemenskap bland talrika borgare, och i viss mån så gjorde han kanske det. Men han hade nu en gång ett saktmodigt stilla väsen, som knappast förhävde sig och dessutom hade han fått en stillsamt fungerande, kristen humanistisk fostran i söndagsskolan, vilken han tagit på djupaste allvar utan att för den skull kalla sig religiös. Erik blev sådan som också mamma och pappa hade varit. Nog tyckte han, att som Jesus hade predikat, så måste man se om de små och så mycket begrep han att de små inte bara var barn. Och det hade han upplevt att ju finare person desto mer fjärmad och avskärmad från de små och medmänniskorna var man. Samhället var inte SAMhälle precis, det var snarare uppehälle. Erik var av svårutgrundliga skäl inte en konkurrensbenägen person trots att han var ambitiös och duktig. Han satsade inte på att vinna men han hade inte heller någon avsikt att sluta som förlorare. Han var till och med nöjd med det han hade, trots att det på intet vis var storartat och glänsande, och han gick hellre undan än stod i någons väg. Hemma hade de haft en dragning åt eleganta vanor. Det kom från både fars och mors släkt. Erik tyckte lagom räckte som ideal, att leva bekvämt med ett bohag som inte var betungande att 22