träning 76 HÄSTFOCUS #

Transkript

1 76 HÄSTFOCUS #

2 John Moore Upplevelser på Open Mind Clinic - mannen som impar på hästar! Text Nicole Pergament Foto Emma Norén och Nicole Pergament Att hjälpa människor att bygga upp en bättre relation till sina hästar, det är vad John Moore menar att han sysslar med. Till stor del handlar det om respekt. För att bli respekterad av en häst måste man först imponera på den: I really don t want to get up on a horse that isn t impressed by me, säger John Moore, på plats på Open Mind Clinic i Halland i somras. Relationen häst människa Horsemanship handlar om relationen häst människa menar John Moore. Hästen utgör ju bara ena hälften i detta partnerskap. Man kommer inte långt i en relation genom att arbeta med bara den ena parten. Därför behöver också människan tränas i horsemanship. Det viktigaste är att man är konsekvent, rättvis och bestämd. Dessa är de tre hörnstenarna när man bygger upp förtroende och respekt mellan häst och människa, menar John Moore. Att se och lyssna till John Moore är inte bara oerhört lärorikt, det är underhållande också. För vid sidan av hästjobben är John Moore också musiker och artist. Och han har en enastående förmåga att bygga upp en god stämning på sina clinics genom att hela tiden få publiken med sig. Han skämtar gärna, både om sig själv och om sina kollegor. Som när han till exempel erkänner sig avundssjuk på den icke närvarande Klaus Ferdinand Hempfling: - Alla kvinnor suktar efter honom. Han är ju dansare med snygg rumpa, stort hår och så vidare. Efter mig suktar inte ens en fluga! säger han och klappar sig om sin platta bak. HÄSTFOCUS #

3 - Det räcker inte att bara svinga ett rep eller ett spö med en påse. Du måste visa med ledhanden vart hästen ska! säger John Moore som varnar för horsemanship som urartar till horsemanshit. God underhållare som tar allvarligt på vad han säger Men lika mycket som John Moore gillar att skämta, lika seriös är han med saker han tar allvarligt på. När han påstår något om hur hästar är och fungerar kan han alltid ange källorna, vare sig det handlar om hans egna erfarenheter eller vetenskapliga studier. Att han följer med i forskningen märks redan i inledningen av hans clinic då han ber deltagarna presentera sina hästar. En av hästarna är ett till synes mycket lugnt paintsto. Tre år gammal verkar hon hur tålmodig som helst när hon kommer ner på ridbanan. Men samma häst är inte alltid lika cool, berättar matte. Det händer till exempel att hon utan förvarning reser sig i boxen och skriker som en hingst. - I m gonna get myself in trouble! säger John, förmodligen på skämt. Men han refererar ändå till studier som gjorts på Colorado State University där man har delat in hästar i olika personlighetstyper baserat på i vilken grad de uppvisar fear respektive aggression. Med aggression menar man här inte argsinthet utan snarare att dessa hästar är svårskrämda och svåra att imponera på. John är noga med att påpeka att detta är teorier och inte nödvändigtvis detsamma som sanningen. Men han finner dem ändock intressanta nog att fundera över. Själv tycker han till exempel att det är lättare att träna hästar som är av typen high fear och low aggression än tvärtom. När det gäller just painthästar har han rent erfarenhetsmässigt upplevt att de sällan är rädda för saker, de är lättlastade, lättsadlade och överhuvudtaget ofta svåra att imponera på. - Om hästen inte vill bli imponerad är det mycket svårt att få den att bli det. Rädsla hos hästen är det du lättast jobbar med. Flyktdjur rör sig av rädsla. Hur ska man annars få en häst att flytta på sig? undrar John retoriskt och fortsätter: - Hur skapar man en relation med en häst som inte är imponerad? Ni måste gå igenom svåra saker, prövningar, tillsammans det är så man bygger en relation! Alltså: utsätt hästen för något som är svårt för honom och hjälp honom igenom det! Horsemanship och horsemanshit Men om John verkligen hade farhågor om att få problem med paintstoet visar de sig vara onödiga när han börjar arbeta med henne. Med hjälp av en plastpåse på ett dressyrspö har han inga större svårigheter att få henne röra sig dit han vill och att hålla respektfullt avstånd. Själv säger han att han skapar en relation till henne. - Hästen känner ju inte mig, säger han. Den måste lära känna vem jag är och få respekt för mig. För ett öga ovant vid horsemanshipträning kan det kanske se tufft 78 HÄSTFOCUS #

4 Vare sig det handlar om sina egna erfarenheter eller vetenskapliga studier kan John alltid uppge källorna till det. ut när John mycket effektivt får hästen att flytta sig undan honom med hjälp av spöet och plastpåsen. Men om man betänker att John kanske väger någonstans mellan 70 och 80 kilo och hästen en bit över ett halvt ton är spöet och plastpåsen tämligen futtiga i sammanhanget. Dessutom handlar det inte om att slå hästen. - Plastpåsen är ett bra hjälpmedel, förklarar John, eftersom man då kan använda spöet utan att göra hästen illa. Spöet blir en förlängd arm som gör att man kan hålla säkert avstånd. Plasten upplevs som prasslig och obehaglig vilket gör att hästen helst går undan för den. Behöver man trots allt daska till hästen gör man den ändå inte illa. Efter en stund vänder sig John för säkerhets skull ändå till ägaren: - Are you okey? I haven t made you cry yet? I always tend to get women cry working their horses. Men ägaren har varit med förr. Hon bara skakar på huvudet och ler. Hästar som aldrig lärt sig backa ställer sig rakt upp när de får panik, de vet inte vart de ska ta vägen. John tar tillfället i akt att varna för det slags horsemanship, eller horsemanshit som han ibland kallar det, där människor missförstår hela konceptet och reducerar sig själva till rope-swingers. - Det räcker inte att bara svinga ett rep eller ett spö med en påse. Du måste visa med ledhanden vart hästen ska! Svingen är bara en förstärkning av signalen. Signalen är min ledhand! Det är den som får hästen att gå framåt. John vill också varna för att arbeta i rundcorall om man inte till fullo behärskar det. - Det är till exempel livsfarligt att lära en häst att komma till dig om du inte först har lärt dig att flytta undan honom, säger John. Han känner till åtminstone tolv personer som har skadats allvarligt eller dött i en rundcorall, människor som till exempel inte vet vad det betyder om man backar för en hingst. En av dem var hans egen granne som fick nacken avbruten. Andra har varit människor som har trott att man kan lära sig rundcorallsarbete genom att läsa en bok. Vikten av kroppsspråket De ekipage som hade anmält sig till Johns clinic representerade såväl olika discipliner som olika raser: allt från den lilla spända dressyrponnyn och den nervösa varmblodstravaren till den bastanta ardennern. När det gäller ardennern hade den enligt ägaren inga särskilda beteendeproblem. Den både rids och körs och sköter sig hyggligt med undantag av något bocksprång ibland. Det första John gör är att känna av var de har varandra ardennern och han. Han ber den backa undan och flytta bakdelen i sidled. - Varför backar jag hästen? frågar han oss. - Jag vill få den light, säger han när han inte får något svar. - Hästar som aldrig lärt sig backa ställer sig rakt upp när de får panik de vet inte vart de ska ta vägen. Ju bättre du kan kontrollera hästens bakdel desto säkrare häst får du, John Moore förklarar han. John visar oss här hur viktigt hans eget kroppsspråk och attityd är i detta sammanhang. Han blåser upp sig och går med bestämda steg rakt mot ardennern som backar. John ger omedelbart ger eftergift och hästen börjar tugga och slicka sig om munnen. - Detta säger mig att han har förstått, blivit impad, säger John. HÄSTFOCUS #

5 Vänster; - Ju bättre du kan kontrollera hästens bakdel desto säkrare häst får du, förklarar John. Höger; För att imponera på en lite arrogant treårig arabvalack tar John hjälp av en erfaren working horse. Lyssna på mig, häst! är vad John säger till unghästen när han flyttar den runt i olika riktningar. Så går han återigen mot hästen men denna gång med en helt annan attityd. Han sjunker ihop och lomar lojt fram med släpande fötter. Skillnaden i respons är påtaglig. Denna gång är hästen mycket tveksam till om den överhuvudtaget behöver röra på sig. Låt sitsen vara första hjälpen! John låter därefter alla ekipagen komma in på ridbanan för att med hjälp av repgrimma och ledrep pröva på att backa, komma till, flytta bak-, och framdel. Senare på dagen flyttar de över erfarenheterna till uppsutten position. Då säger John till dem: - Alla! Släpp tyglarna! Rör dem inte! Bara om hästen börjar galoppera får ni röra dem. Och då bara en tygel! Okey. Nu vill jag att ni backar era hästar. De sex tygellösa ryttarna ser helt hjälplösa ut. Ingen lyckas få sin häst att flytta sig så mycket som en tum bakåt. John studerar deras fruktlösa försök en stund och visar sen själv i rasande takt och lekande lätt på palominon: back, fram, snurr, helt utan tyglar! Efteråt säger han: - Vad jag vill få er att fatta är: låt sitsen vara den första hjälpen! Han förklarar även varför man ska låta tyglarna vara om man inte vill hästen något: tyglarna är ju ett av våra hjälpverktyg när vi vill kommunicera. - If you don t have anything to say to the horse then shut up! Hackamooretraditionen John som är född och uppvuxen i Kalifornien har därifrån tagit med sig den så kallade hackamoore, eller bettlösa, traditionen. Detta är en westernstil som bygger på de första kofösarnas, de spanska vaqeuros, hästtraditioner där man gick mycket långsamt fram under inridningen av unghästar. Man började med ett soft hackamore, det vill säga en repgrimma. Därefter gick man över till ett hårt, vilket är detsamma som bosal, och först därefter till tränsbett. Dessvärre sägs denna tradition nu vara på utdöende i USA till förmån för modernare och snabbare metoder, men under clinicen får vi vara med när John och hans assistenter rider in en treårig arabvalack i enlighet med dessa metoder. Till att börja med uppför sig den lille valacken lite som en sextonårig slyngel som tror att han redan vet allt som är värt att veta. John jobbar honom först från marken i rundcorallen med hjälp av en lasso. Därefter tar han hjälp av en annan häst, en erfaren palomino, som han använder som working horse. Han rider palominon och använder dess kropp för att flytta undan unghästen. - Vad jag säger genom att hela tiden flytta på den är: Lyssna på mig, häst! Någon i publiken undrar vad som händer om den häst man själv rider skulle vara mindre dominant än den andra? - Det spelar ingen roll, säger John. Jag dominerar båda! Snart förbyts arabens lite lätt överlägsna och nonchalanta attityd i något som inte bara liknar uppmärksamhet och respekt utan också förtroende. På den tredje dagen bedömer John och hans assistent Carolina att unghästen nu är mogen för uppsittning. Carolina går mycket lugnt tillväga. Hon går upp och ner i stigbygeln flera gånger innan hon slutligen försiktigt svänger över benet och sitter på hästen. Araben accepterar det hela utan att blinka och en kort stund senare travar de lugnt runt i rundcorallen. John står i mitten och förstärker vid behov hjälperna från marken. - Vad vi försöker skapa här är en hårddisk utan virus, säger han och syftar förmodligen på unghästens hjärna. 80 HÄSTFOCUS #