Studerande eller Vi spelar med Louis Armstrong. Nils Eriksson

Transkript

1 Studerande eller Vi spelar med Louis Armstrong Nils Eriksson 1

2 Innehåll Förord 3 Obegripligt ordflöde 4 Läxor och luffarschack 7 Vilsen varelse 12 Skräck och sinuit 17 Lift och lok 21 Skräcklärare skrockar 22 För få folkpartivalsedlar 24 Suezkanal och statistik 27 Biggles och biblioteksböcker 30 Franskastudier förhindras 32 Snaskigt skrivbord 34 Sex och synd 36 Sup för sockersäck 39 Eldsäker eternit 42 Gunnars gitarr 45 Ton i trumpet 47 Höjdpunkt i Hedekas 51 MHF och mission 53 Lirar med Louis 56 Solkig sill 59 Projektiler från paketcykel 63 Konst och kanot 66 Syndig synkopering 70 Detaljplanerad dröm dumpas 72 Byggplaner och blodbad 74 Kysshinder på Kärleksstig 78 Ljuger om julgrupp 83 Stor summa saknas 86 En EPA-realare 90 Staplar sågens stav 93 Präntande pojke 97 Ertappad entreprenör 103 Långsam lift 109 Frestande frukost 112 Mor, mostrar och morbröder 114 Prostar och pastorer 122 Cell i Sala 129 Stegar och slangar 134 Vägrar vapen 138 Värnpliktiga vaktbyten 141 Fel fil 143 Vissen Vespa 146 Slangtvätt och skepparexamen 149 Charterreseledare utan checkhäfte 151 Tidur i torn 154 Bilaga: Manuskript till föredrag hos fredsföreningen i Dingle

3 Omslagsbild: Klass 45b i Uddevalla 1949 med klassföreståndaren Åke Rudin. Jag kan inte säkert placera alla men flickan längst till vänster är Ingegerd och bland sittande flickor är Ulla nr 5, Deisy nr 6 och Beth nr 7. Längst bak är Nils nr 3 och Torbjörn nr 4. I näst bakersta raden är nr 3 Åke och nr 5 Stig. Längst till höger står Lars Ö och bredvid honom Rune O, Ruben och Karl-Gösta. Enligt läroverkskatalogen heter pojkarna Kurt Andersson, Stig Bäckström, Ruben Christoffersson, Jan-Åke Dahlberg, Nils Eriksson, Torbjörn Glave, Lars Gustavsson, Tore Hedensjö, Lars-Erik Lindgren, Nils Oltegen, Rune Oscarsson, Lars-Birger Pellas, Lars- Göran Pettersson, Rune Pettersson, Karl-Gösta Rasmusson, Åke Svensson, Folke Wikström, Lars Öhlander. Flickorna heter: Ulla Andersson, Deisy Barnevik, Britt Börjesson, Barbro Carlsson, Beth Fredrikson, Siv Henningsson, Ellenor Johansson, Kerstin Karlsson, Valborg Kjellman, Birgitta Nilsson-Larsdotteri, Ingegerd Norell, Inger Olofsson, Raine Ohlsson, Gun Olsson, Lena Samuelson, Gunhild Stenström. Förord Detta är en fortsättning på Skolgossar eller Andra världskriget i Dingle. Nu handlar det om minnen från åren i Dingle, Uddevalla, Bengtsfors och Göteborg. Dessutom en del om pappa Gustaf och mamma Signe under tidigt 1900-tal. Skrivet för mina barn och barnbarn (och bonusbarn och bonusbarnbarn) att läsa när de blivit så gamla att de vill veta hur det var när pappa/farfar/morfar var tonåring (fast det begreppet inte fanns då). Minnet är bedrägligt. Det är väldigt lite man kommer ihåg, av sådant man upplevt. Här är i alla fall en del episoder, som jag kommer ihåg. Britta, Kerstin och Inger har hjälpt mig med en del. Rätt mycket har jag hämtat ur dagböcker och brev och andra handlingar, som jag sparat. Jag slänger ju ogärna papper. Skrivet huvudsakligen 2007, bearbetat senast

4 Obegripligt ordflöde Vad är detta för språk? En glasögonprydd man uppe på estraden i Folkets hus smattrar som en kulspruta på ett främmande språk. Jag förstår så småningom att han rabblar upp namn. Men jag begriper inte vad han säger. Andra världskriget slutade i fjol. Europa upplever det första Fredsåret. Jag ska börja i realskolan vid Läroverket i Uddevalla och har nu infunnit mig på uppropet den 28 augusti Så småningom förstår jag att det är elevernas namn som rektor Rosengren, mannen där framme, räknar upp. Man ska ropa ja när man hör sitt eget namn. Men hur ska jag veta vad Nils Eriksson heter på det språket? undrar jag bekymrat. Det är inte mindre än 650 elever vid Högre Allmänna Läroverket som har upprop. Rektorn är skåning och talar fort. Skånska har jag inte hört förr, annat än i förbigående när någon vuxen har talat med agronom Hörberg eller mejeristen Sommarin. Annars finns det inga skåningar i Dingle. Det var inte självklart att jag ville börja i läroverket. I somras, när vi var med mamma och pappa på Fredskongressen i Ronneby, bodde vi hos familjen Sahlin i Kallinge. Anledning till att jag har tvekat om en framtid på läroverket är, att en äldre flicka hos Sahlins berättade något hemskt: Första sommarlovet i realskolan måste man samla in och lära sig 50 olika växters namn på latin. Jag trodde inte jag skulle klara av att lära mig så många latinska namn. Men efter viss tvekan anmälde jag mig ändå. Vi köpte en begagnad tjock lärobok av flickan i Kallinge: Nelson-Westin: Geografi för realskolan. Den kom så småningom att 4

5 användas även av Gunnar och Britta och Kerstin, så till slut blev det bara lösa blad. Och text understruken med fyra färger. De flesta läroböcker försöker man köpa begagnade av någon som inte längre behöver dem. Yngre syskon får sedan ta över böckerna. Studierna i realskolan medför många problem. Det första problemet är alltså att förstå rektorns språk. När uppropet i Folkets hus pågått ett tag urskiljer jag ändå riktiga svenska ord och jag lyckas ropa ja på rätt ställe. Tydligen ska jag gå i en klass som heter 1 5 c. Vi är tjugoåtta elever i klassen, femton pojkar och tretton flickor. Tre av oss är resande, alla de övriga bor i Uddevalla. Pojkarna heter Stig, Ralf, Torbjörn, Bengt, Kjell, Börje, Gunnar, Lars, Bengt, Lars-Börje, Lars-Göran, Vilgot, Åke och Gunnar. Flickorna heter Margareta, Ulla, Deisy, Anita, Birgitta, Wanja, Ellenor, Kerstin, Gunilla, Lahja, Kerstin, Inga och Gudrun. Efter uppropet i Folkets hus går jag med pappa till Gergils klädaffär på Drottninggatan. Vi köper en skolmössa med blank svart skärm, en blå och gul kokard framtill och en guldrand runtom. En guldrand betyder första klass i realskolan. Alla ska ha skolmössa, fast det nog inte står i några skriftliga regler att det är obligatoriskt. Sedan går vi till urmakaren på samma gata och köper en mörkröd väckarklocka för att jag ska vakna i tid och hinna med skoltåget på morgnarna. Som garantibevis ristar urmakaren in dagens datum, 28/8 1946, i lacken på klockans baksida. Nu går jag i realskolan och jag har en mängd olika lärare; det är annat än i folkskolan. Och det är mycket som ska ordnas. Köpa rätt läroböcker, skrivböcker, räkneböcker med mera i Hallmans bokhandel på Kungsgatan, klä om böckerna, ordna gymnastikkläder och gymnastikpåse, skaffa intyg hos Knut Karlsson om att pappas taxerade inkomst är 7 593:-. Intyget ska bifogas begäran om nedsatt terminsavgift och ansökan om Statsstipendium och stipendium från Göteborgs Banks tjänstemäns donationsfond. Det visar sig så småningom att jag får 5

6 175:- från vardera. Och så ska man varje läsår gå in till rektorn och anhålla om mormorgonbönskort, det vill säga ett kort som bevisar att man på grund av att tåget kommer så sent till Uddevalla ska slippa delta i morgonbönen, Drottninggatan i Uddevalla som börjar kvart i åtta. Trots att det är ett oskyldigt besök hos rektorn, är jag rädd när jag ringer på. Jag väntar tills det lyser Stig in. När jag kommer in vet jag inte om jag genast ska gå över det stora golvet bort till rektorn som sitter i bortre vänstra hörnet, eller stå vid dörren och vänta på att han säjer att jag ska stiga fram. Eller ska man tala med Hurtig som sitter till höger och väl är någon sorts biträdande rektor. De som ska in till rektorn på grund av anmärkningar har det värre. De kan bli luggade. Jag har lite ont i magen av allt som ska ordnas. De kommande åren har jag i början på varje höstterminen samma onda i magen på grund av ansvaret för allt detta. Nu har de dagliga tågresorna från Dingle till Uddevalla börjat. Varje månadsskifte måste man komma ihåg att köpa månadsbiljett för tåget. 6

7 Läxor och luffarschack Min nya fina väckarklocka ringer klockan sex. De andra i familjen sover. Jag klär på mig. I köket kokar jag på AGA-spisen havregrynsgröt och äter den med mjölk och socker på. Sedan tar jag på mig skolmössan och går jag till järnvägsstationen. Passerar bakom Lantmannaskolan, går på stenbron över bäcken, hör skramlet från morgonarbetet på mejeriet, stretar uppför Skolarebacken förbi Hörbergs hus, korsar Stora Landsvägen, där enstaka bilar passerar och skyndar sedan uppför Bagarebacken. Där har jag Nya Hotellet till vänster och Gamla Banken till höger. Jag kryper genom ett hål i staketet, en genväg där Bagarebacken svänger 90 grader åt vänster, och klättrar uppför banvallen och korsar spår 3 för att komma till perrongen. Vid denna tid är det en mycket liten andel av folkskolans elever som får möjlighet att studera vidare. Mindre än 15 % av en årskull får gå i realskolan, det som motsvarar grundskolans högstadium på senare tid. Mindre än var tjugonde får gå i gymnasium och ta studenten. Föräldrarnas ekonomi spelar fortfarande stor roll. Bara ett drygt dussintal elever från Dingle går i Läroverket; från min folkskoleklass bara fyra: Gudrun, Henrik, Ruben och jag. Via Bagarebacken upp till järnvägen kommer förutom jag även agronom Hörbergs döttrar Kerstin och Anne-Marie. Där kommer även Rune Gustafsson och Rune Höglund, som bor i Paganderska huset hos Bryggare Johansson. Norrifrån kommer till övergången vid banvaktsstugan Leif Molander och systrarna Gudrun och Karin Nilsson. I en tävling med oskrivna lagar ger Leif Molander, som är konstintresserad, poäng till Henrik och mig, om vi har med oss konstverk av erkända artister till honom. Jag har tur; i en av bankens dagstidningar, 7

8 som pappa tar med hem på kvällen, förekommer nämligen ofta teckningar av Gunnar Brusewitz, och han är godkänd, så jag får många poäng. Leif blir för övrigt som vuxen innehavare av ett konstgalleri, Galleri Gullmarn, utöver att han blir biologilärare och centerpartistisk lokalpolitiker. Gul rälsbuss Ända uppifrån Svarteborg kommer Berit och Irja Västlund. Via den lilla stigen som går bakom Karlssons lagård klättrar Henrik Sommarin uppför banvallen. Senare ordnar Samhällsföreningen en trappa där. Under viadukten vid bussgaragen kommer Anders Fogelin och Margit Bruzelius liksom fotograf Nyqvists son Lasse. Ruben Christoffersson och ett par andra Dingleungdomar är inackorderade i Uddevalla. Bara vid veckosluten åker de med tåget. Nu kommer snart tåget. Stinsen vevar en lång stund på en vev så bommarna borta vid banvaktsstugan fälls ner. Så drar han i en spak så semaforen, som finns borta vid Bertil Sohlberg, ska visa klart för infart. Ibland lägger han också om en växel. Allt sker för hand. Längs järnvägsspåret kommer Rune Aronsson. Han bor på gården Tyft alldeles bredvid järnvägen och kallas Lok-Aron för att han Ånglok känner till tågen och loken så bra. Ibland när han är sen, säjer stinsen Arvik till rälsbussföraren, när han vinkar avgång: Men stanna där borta och ta med Rune Aronsson! 8

9 Från perrongen kan vi ofta se Krampe långsamt köra sin taxibil upp till järnvägen, förbi Nykvists och Fogelins, för att hämta tidningar vid Uddevallatåget. Han kör långsamt därför att det anses att motorn mår bra av långsam körning när den är kall. Tåget tuffar in. Det innehåller flera tredjeklassvagnar och en andraklassvang. Några förstaklassvagnar finns inte. Vi pojkar stiger pä i den tredjeklassvagn som Charles Davidsson och Vilgot Svensson från Hällevadsholma brukar sitta i. Henrik, Leif, Rune och jag säter oss hos Charles och Vilgot De går också i realskolans första klass. Tåget dras fortfarande av ett ånglok. Från 1950 blir det ellok. Vissa år körs skoltåget med rälsbuss. Första stationen efter Dingle är Smedberg. Där stiger det inte på några elever. Pappa har berättat att riksdagsman Oscar Osberg i Bärfendal en gång skulle ta med sina barnbarn till Stockholm. Han hade berättat att de skulle få se Skansen med apor och andra skojiga djur och de skulle få se slottet där kungen bor. De steg på tåget i Dingle, och när de efter bara en kvart var i Smedberg frågade barnen: Är vi snart hos kungen och aporna? I Munkedal kommer fler läroverksungdomar på tåget, bland andra Ralf Eriksson, som är med i VP, Missionsförbundets scouter, och Karl-Gösta Rasmusson. Dessutom Rune Oskarsson, som kallas Oskar och är rolig. Varje gång han ska passera en gata böjer han sig ned och klappar trottoaren och ropar ungefär som en mc-tuta: Öh, öh. Många år senare förstår jag att det förmodligen är någon sorts tvångshandling som han gör en rolig gest av. Alla läser läxor på tåget in till Uddevalla. Vi noterar förstrött att några, som vi inte har närmare kontakt med, stiger på i Saltkällan liksom i Hogstorp och Torsberg. Strax före Uddevalla blir det mörkt i vagnen då vi passerar två tunnlar. Sedan har vi Thordéns varv på höger sida. Båtarna som byggs där blir undan för undan större och större. 9

10 Och så är vi framme vid den stora Uddevalla station. Det finns två sorters stationshus vid Bohusbanan, en mindre sort, som det i Dingle, och en större variant, som det i Uddevalla. Alla är byggda i gulrött tegel. I Uddevalla har man börjat ta bort de stora travar av ved som under kriget legat på andra sidan bangården. Nu finns det istället kolupplag, som inte tar upp lika stort utrymme. Från järnvägsstationen tar vi en genväg över Brattska ängen, där fortfarande bara en del hus är färdigbyggda. En dag ser vi att en cirkus håller på att sätta upp tält på ängen. Och cirkusen ger gratisbiljetter åt pojkar som sätter upp affischer åt den. Lyckliga Uddevallapojkar! tänker jag. Att få gå på cirkus och dessutom gratis. De följande åren byggs det undan för undan hyreshus på Brattska ängen så till slut blir det inte kvar någon äng att gena över. Då tar vi Brattgatan, förbi Nya tryckeriet, som de två baptistbröderna Martin och Markus Karlsson driver, fram till Västerlånggatan. Sedan går vi oftast Kungsgatan, som är genomfartsled för trafik till Vänersborg och Trollhättan. Vi ser då längst ned på Västerlånggatan den stora textilfabriken, Kampenhof. Ibland tar vi Kilbäcksgatan eller Lagerbergsgatan och passerar då några villor där det nog bor rika människor och sedan Praktiska realskolan och Flickskolan innan vi genar över Margaretegärdeparken vid brandstationen. Alla gator är stenlagda; asfalten har ännu inte kommit. Vid parken ligger Margaretegärdeskolan som är en folkskola. Jag förstår så småningom att det finns en antagonism mellan folkskolepojkar och läroverkspojkar i Uddevalla. Barn från fattigare familjer kan inte gå i läroverket. Någon sådan antagonism har jag inte märkt i Dingle. Men kanske beror det på att jag nu sällan träffar de gamla skolkamraterna i Dingle? När vi kommer fram till läroverket får vi vänta en liten stund vid entrén tills morgonbönen är slut. Sedan går vi uppför den lilla trappan och passerar vakthavande lärare som noga kontrollerar att alla 10

11 har morgonbönskort. Ibland försöker någon kamrat från Uddevalla hukande smyga sig in i trängseln bland oss från landet. Blir han upptäckt får han anmärkning och måste senare gå in till rektorn och kanske bli luggad. En dag när jag går förbi Torget pågår det något spännande där: en filminspelning. Bredvid statyn med Karl X Gustav och Erik Dahlberg (som ska minna om när Bohuslän och Uddevalla blev svenskt 1658) står regementets musikkår och spelar Bohus Bataljon och en vacker kvinna står i en öppen bil. Det är filmen Bohus Bataljon med Per Grundén och Doris Svedberg som spelas in. När lektionerna är slut åker vi hem med skoltåget som går halv fem. Under hemresan läser vi inte läxor. Enstaka gånger diskuteras politik. Jag hävdar Folkpartiets fria företagsamhet mot kamrater som argumenterar för Konsum och Socialdemokraterna. Oftast spelar vi luffarschack. Ibland har vi luffarschackserier som sträcker sig över flera veckor. Bäst är Charles Davidsson. Han är duktig även i matte. På morgontåget in till Uddevalla ber jag ibland honom hjälpa mig med något mattetal jag inte klarat av. Högre Allmänna Läroverket i Uddevalla 11

12 Vilsen varelse Vad gör du här? ryter rektor Rosenberg ilsket. Det är i början på höstterminen. Rektorn har träffat på mig irrande omkring i en korridor, trots att det för länge sedan ringt in till lektion. Jag letar efter sångsalen, stammar jag förskräckt. Ska jag få anmärkning nu? Men när rektorn förstår att jag tydligen har svårt för att hitta rätt, och inte alls försöker smita från en lektion, blir han mänsklig och leder mig till sångsalen i andra våningen och släpper in mig till sånglektionen hos musikläraren Folke Mansler. Sorlet i sångsalen tystnar när rektorn tittar in. Det är synd om Mansler men det förstår inte vi barn. Han står spikrak vid flygeln och knackar försiktigt med pennan på flygeln för att invänta elevernas tystnad. Det kan ta mer än halva lektionen, innan den stora klassen är tyst. Vi sitter på långbänkar utan ryggstöd. Sångklassen består av alla tre parallellklasserna, 50 elever. Nästan ingen bryr sig om sången. Det bästa Mansler kan hoppas är att några läser Fickjournalen. För då håller de tyst. När han ska spela ett stycke på pianot han försöker lära oss några klassiska pärlor - vågar han inte sätta sig ned; han står upp och spelar för att kunna ha uppsikt över eleverna. Vår musiklärare har nog ett helvete. Hade det varit några decennier senare skulle han ha fått förtidspension på grund av psykisk insufficiens. Läroverket är en stor grå U-formad byggnad i tre plan. I central- 12

13 byggnaden finns i bottenvåningen till vänster dörren till rektorsexpeditionen och till höger dörren till lärarrummet. Lärarrummets möblemang består av ett enda långt bord med stolar. På andra våningen finns den stora aulan. I de två flyglarna har vi klassrum på första och andra våningen. På tredje våningen ligger kemi- och teckningssalarna i flygeln mot Kungsgatan och biologi- och fysiksalarna i den flygel som gränsar till Agnebergsgatan. I källaren finns toaletter, i ena flygeln för pojkar, i den andra för flickor. Ett skidförråd för idrottsdagar finns det också i källaren. På andra sidan skolgården, vid korsningen av Agnebergsgatan och Kvarnbergsgatan, ligger gymnastiksalen i en egen gul tegelbyggnad. Och så finns vid Kvarnbergsgatan ett litet trähus där vaktmästare Borg bor. Han har en liten affär, där han säljer blyertspennor och skrivböcker. Lärarna vid läroverket bild hopmonterad från isärklippt foto i albumet Det är mycket som är nytt och ovant. Eget klassrum har vi visserligen, men en del lektioner hålls i de speciella salarna för biologi, sång och teckning. Och en elektrisk ringklocka ringer både in och ut för lektionerna, gemensamt för alla klasser. I småskolan och folkskolan hade 13

14 fröken en ringklocka i handen som hon ringde in med. Vi har en mängd nya lärare. Några är man rädd för, andra inte. En fruktad lärare är Brantis, Fredrik Brantenberg, som undervisar i geografi och biologi. Jag har honom första året i geografi. Brantis som sägs vara åderförkalkad kan ibland vara förfärligt arg och andra gånger godmodig. Han uppskattar om man har med sig något material som kan användas i undervisningen. Jag tar med mig bilder på Afrika, Acasia, Apor med mera på A, rivet ur första bandet av Svensk Uppslagsboks andra upplaga, som nyligen utkommit. Bandet går från A till Apostat. Vi har flera exemplar av detta band; man får nämligen första bandet gratis när man sänder in en kupong, och har då chans att vinna hela uppslagsverket. Så jag kan riva hela sidor ur boken. Brantis visar bilderna i en balloptikonapparat. Gunnar har en gång med sig en riktig kungsfågel som han sparkat på när han gått på Kungsgatan. Han trodde det var en äppleskrott. Den blev så småningom uppstoppad och förvarad i fågelskåpet i biologisalen. Vi har hört att några elever i gymnasiet en gång hittade Brantis lärarkalender och kastade den i Bäveån. Eftersom han antecknat i kalendern hur de olika eleverna klarat läxor och annat och nu inte visste vad de kunde, satte han betyget Ba (Icke utan beröm godkänt) på samtliga elever den terminen. Rädd är jag också för fröken Signe Gillner som jag har i biologi första året. Hon är liten men sträng och arg. En natt drömmer jag att hon är kommendant i ett tyskt koncentrationsläger. Jag har läst skräckskildringar om koncentrationslägren i tidningen. Slöjd är ett helt nytt ämne för mig. Det är mycket roligt tycker jag men jag är lite ängslig i början. Klasskamraterna från Uddevalla har ju haft slöjd förut och känner till vad de olika verktygen heter, rubank och fogsvans till exempel 14

15 Ursäkta magistern, men jag har inte haft slöjd förut och vet inte vad verktygen heter, säjer jag blygt och bockar för slöjdläraren Hangby. Det ordnar sig dock så småningom. Efter de inledande övningarna med skärbräda och liknande tillverkar jag ett elegant målarskrin, som slöjdläraren uppskattar. Engelska är ett nytt ämne. Det är i år som man infört att engelska istället för tyska ska vara det första främmande språket i realskolan. Åke Rudin, Rulle, heter läraren. Honom är man inte rädd för, men han har ordning i klassen ändå. Han är humoristisk. Vi kämpar med oregelbundna verb och annat i Björkhagens gröna grammatik. Teckning är det roligaste ämnet. Jag är sparsam med vattenfärgerna, de kostar ju pengar, och gör ganska bleka teckningar. När vi så småningom får tillgång till pulverfärg, som skolan bekostar, frossar jag i färgstarkare alster. När antalet elever genom åren ökar tar man till diverse extra lokaler för undervisningen. Tändsticksfabriken och en biograflokal bland annat. En tid har vi teckning i ett trähus på andra sidan Lilla Torg. Teckningsläraren Ragnar Horner ger alla pojkarna i klassen anmärkning, när vi kastat snöboll på Lilla torget. På svensklektionerna den följande veckan, när vi ska ge förslag på meningar och ta ut subjekt, predikat och objekt, förekommer: Pojkarna kastade snöboll pojkarna subjekt, kastade predikat, snöboll objekt. Även flickorna kastade snöboll flickorna subjekt och så vidare Flickorna fick ingen anmärkning. Det är Linpotta, Birgit Levin, som vi har i svenska. En dag säger hon: Du har haft fru Christofferson i folkskolan förstår jag. Det är när jag svarat rätt på frågan, varför det är fel att skriva Jag önskar att jag hade fått hört henne. 15

16 grammatik. Man får aldrig ha dubbelt supinum, svarade jag. Tydligen är Dinglebarnen kända för denna kunskap i svensk Från sin bostad på andra sidan av Agnebergsgatan går rektorn med snabba steg, framåtböjd som i motvind, över skolgården till expeditionen. Om han får se några elever som har håltimmar stå och hänga sysslolösa på skolgården, säjer han: Plocka papper! Det finns nämligen alltid lite skräp på skolgården. Efter förmiddagens lektioner går Uddevallaelever hem till sig för lunch. Jag går några veckor till en tant som mamma känner vid Strömstadsvägen och äter lunch. Hos henne äter också två Munkedalsflickor som går i Flickskolan. Efter lunchen hittar jag en dag i min kavajficka en lapp där det står: Jag älskar dig. Vad ska jag ta mig till? Jag måste låtsas att jag inte sett lappen. Nästa dag vågar jag inte titta på flickorna när vi äter. Men ändå hoppas jag satt det är den söta Anna-Lisa som skrivit lappen. Jag slipper snart äta hos tanten. I fortsättningen går jag på lunchrasten till Mjölkbaren som finns i andra våningen i hörnet Drottninggatan/Kilbäcksgatan. Den ägs av missionsförbundaren Lars Karlsson. Samma år som jag börjar i realskolan har freden redan så smått övergått i det kalla kriget mellan öst och väst. I Grekland nedkämpas vänstern av högerkrafterna med hjälp från Storbritannien. Frankrike bombar Vietnam. USA spränger atombomber vid Bikiniatollen i Stilla havet. Statsminister Per Albin Hansson avlider och efterträds av Tage Erlander. Långdistanslöparna Gunder Hägg och Arne Andersson diskvalificeras på livstid, för att de tagit emot ekonomisk ersättning. Kerstin, Britta och mamma 16

17 Skräck och sinuit Vad ska fröken Levin säja, undrar jag förskräckt, när jag inser vad som hänt. Det är i slutet av maj. Sverige har nyligen fått sitt första kvinnliga stadsråd, Karin Kock. Gunnar Sträng har blivit folkhushållningsminister och i Tyskland har Rudolf Höss blivit hängd. Jag sitter på Mjölkbaren och äter köttbullar och potatis, som kostar 88 öre. Det blir totalt en krona och 22 öre när ett glas mjölk kommer till. Jag ser mig förundrad omkring i den nästan tomma lokalen. Vad tomt det är här, tänker jag. Var i alla sina dar är alla andra elever? Plötsligt blir jag alldeles stel av skräck. Det är inte lunchrast! Jag har tagit fel på tiden och gått hit en timme för tidigt. Jag har uteblivit från en svensklektion för Birgit Levin! Vad ska hon säja, när hon ser mig nästa gång, undrar jag förskräckt. Frånvaro utan giltig orsak! Nästa dag är jag förkyld. Förkylningen blir envis. Feber, ont i huvudet. Jag är riktigt dålig. Vi får kalla på doktorn. Det visar sig att jag kommer att bli borta från skolan resten av terminen.. Det kan vara en bihåleinflammation, säjer provinsialläkaren i Håbygård. Jag skriver en remiss till lasarettet i Uddevalla. I Uddevalla säjer läkaren: Han får åka till öronkliniken i Mölndal. Man behöver nog spola käkhålan. Pappa kör oss vidare. Mamma har klätt på mig väl med tröja och kavaj och trenchcoat. Det är fler som dör av för mycket kläder än för lite, säjer under- 17

18 läkaren som undersöker mig i Mölndal. Mamma blir både förnärmad och ledsen. Alla vet ju att det gäller att hålla sig varm när man är förkyld. Vi får lägga in honom. Han har en sinuit, alltså bihåleinflammation, säjer doktorn. På öronavdelningen får jag en penicillininjektion i stjärten var 6:e timme. Penicillin är något väldigt nytt, det har bara funnits i ett år i Sverige. Efter några dagar kommer överläkare Björkman på rond. Före ronden går översköterskan runt och ser till att alla uppegående patienter står i givakt, och att de sängliggande ligger i givakt med filten snyggt utslätad. Han spolas väl varje dag? undrar Björkman. Nej, vi har försökt med bara penicillin, erkänner underläkaren. Sådana nymodigheter vill jag inte veta av, säger överläkaren. Han ska spolas varje dag. Inte så roligt, tänker jag. Det krasar i kinden och det flyter ut blod, var och vatten i rondskålen, när jag blir spolad. Får ont i ögat efteråt. Efter några dagars spolningar gör Björkman en operation. Han gör ett hål i väggen mellan näsan och käkhålan, så att sköterskan ska kunna sticka in en spruta i bihålan och sköta de dagliga spolningarna. Efter operationen har jag en förbandsrulle om näsan och har svårt att äta. I brev hem till Dingle rapporterar jag detaljerat om temperatur och behandlingar, personal och medpatienter. Jag har ett ritblock och fördriver tiden med tecknande. En jämnårig pojke, Gerhard från Klädesholmen, påpekar för mig att den fiskebåt jag har ritat har felaktig konstruktion. Bekymrar mig gör jag för en hel del. Skriver till pappa och ber honom hämta det som finns i skolbänken, skicka en bok som tillhör Ralf Eriksson i Munkedal till denne, ordna ansvarsförbindelse från sjukkas- 18

19 san för sjukhusräkningen, skaffa information om VP-läger, sända skosnöre och framför allt ta med en tillräckligt stor väska när han ska komma och hämta mig. Jag tycker jag har så mycket grejer i det fina sängbordet med uppfällbar bordsskiva. Något så fint och finurligt som det bordet har jag aldrig sett förr. Att det några decennier senare till och med kommer att finnas radio i sängbordet kan jag inte drömma om. Du kommer väl hem snart igen? Då ska du få köra med min pråm, som jag nu gjort om, skriver Gunnar, och bifogar en ritning över sin masonitbåt. Faster Maja besöker mig och har med sig ett exemplar av Karl Alfred. Det är första gången jag äger en serietidning. Det har tidigare inte alls funnits några serietidningar i Sverige. Fantastiskt roligt. Faster Ruth kommer med tidningen Se, som innehåller många bilder. Och så får jag godis. Efter ett tag får jag vara uppegående. Pojken, vill du ta den här snusdosan och slänga under en buske ute i parken, säjer Frank, stenhuggaren från Hunnebostrand, som har vårdats för en infektion i handen där han hade fått in en fiskkrok. Frank ska flyttas över till konvalescentavdelningen. I sitt sängbord har han en snusdosa och han är rädd för översköterskan. Hon får inte se att han smusslar med den.. Men är det inte någon annan här som har användning för den? frågar jag och visar snusdosan för de andra patienterna. Jag har tidigt insett återanvändandets välsignelser och tycker att det är tokigt att kasta bort felfritt snus. Men det är inte någon annan som vill ha den. Besviken går jag ut i sjukhusparken och kastar dosan under en buske. När jag ska skrivas ut kommer faster Maja och hämtar mig. Hon tar med mig på en utfärd med spårvagn till Saltholmen, där jag får se havet. Hon bjuder på en läskedryck som jag aldrig smakat förr. Riktigt fruktkött från apelsin är det i den. Apotekarnes Solo heter drycken. När jag så småningom börjar höstterminen bävar jag för den för- 19

20 sta lektion jag ska ha för Linpotta. Ska hon säja något om min frånvaro? Det visar sig att hon inte haft en tanke på detta. Efter sista lektionen går jag med lätta steg till tåget hem. Ungefär samtidigt som vi börjar höstterminen 1947, blir Indien och Pakistan självständiga. Gandhis mångåriga fredliga demonstrationer mot England, för Indiens frihet, har gett resultat. Vi skolungdomar är inte så pass omvärldsintresserade att vi noterar detta. Söndagsskolfest i Dingle på sent 40-tal. Stående längst bak: Mary Trané, Lydia Wahlström och Kurt Wahlström från Uddevalla, Ingeborg Carlsson och Lars Carlsson från Uddevalla Per Trané, Bertil Hjälmén, Ivar Hansson, Sven Gustafsson, Anna Wiking, Per-Arne Hjälmén, Anna Lindgren, Gunnel Hansson, Kerstin Jonsson, Signe Eriksson, Märta Hjälmén. Sittande raden framför: Birgit Hansson, Sargit Gustafsson, fru Edvardsson. Sittande på huk Gustaf Eriksson, Karl Erik Emanuelsson, Göran Gustafsson, Kurt Hjälmén, Sten Holmqvist. Sittande bakre rad: Britta Eriksson, Lena Sommarin, Ethel Hansson, Inga-Britt Edvardsson, Margareta Wiking. Sittande längst fram Birgit Fredriksson, Ingrid Sjöblom, Anna-Britta Wiking, Heidi Lindgren, Erland Carlsson, Eva Sjöblom, Kerstin Eriksson, Bosse Sjöblom. Fotot taget av fredsaktivisten Josef Nilsson, Billesholm 20

21 Lift och lok Där kommer det nya loket, säjer Gunnar. Gunnar och jag står vid viadukten i Munkedal för att lifta vidare till Dingle. Ibland slutar vi lektionerna tidigare än vanligt på eftermiddagen. Istället för att vänta på skoltåget försöker vi då lifta med bilar från Strömstadsvägen i Uddevalla till Dingle. Har man tur får man en lift hela vägen. Men ibland bara till Munkedal. Och ibland åker vi med Lysekilståget och får då gå av i Munkedal och lifta resten av vägen. Någon gång har jag sällskap med Gunnar, som börjat i realskolan året efter mig. Det är när vi står där och liftar som Gunnar ser en kvinna komma gående. Hon har 1947 års nya Dior-mode med lång kjol, det som kallas New Look. Nya Loket enligt Gunnar, som har en stor förmåga att säga roliga saker. På lördag eftermiddag slutar vi lite tidigare och hinner då ibland med ett godståg, som går tidigare än skoltåget. I den så kallade finkan får vi då sitta inklämda bland apelsinlådor och annat gods. Det är nu en ny hösttermin. Jag har samma klassföreståndare som i första klassen; Hilding Nilsson, som undervisar oss i matematik. Ytterligare ett främmande språk, tyska, får vi nu börja med. Tyskläraren heter Verner Pettersson men kallas Kuggarn. Han är sträng men rejäl, lite bufflig. Mest rädda är vi för Kaparn. 21