Sydamerika Prolog

Transkript

1

2 Sydamerika 2009 Prolog Jag var innan resan i rätt dålig kondition och även svag efter en svår influensa som bröt ut efter att jag flyttat till min nya lägenhet. Jag följde bilderna från Dakar-rallyt på Eurosport och skrämdes av nyheterna om den tuffa värmen som rådde där. Framförallt då en motorcyklist hittades död efter troliga hjärtproblem. Jag var nervös inför om jag skulle klara mig utan bra spanska och villrådig över val av utrustning. Söderut Tisdag 6/1 På fredag bär det iväg. Jag har tittat på Dakar och det ser varmt och torrt ut i Argentina nu. Min cykel är fixad jag hoppas den håller och att de nya extra väskorna jag satt på där fram fungerar. Jag har lagt mycket tid på ett enkelt stöd som jag kan fälla in mot ramen. Packningen ligger utströdd över mitt köksgolv. Imorgon skall jag packa i väskorna och sedan försöka få ihop allt löst i en kartong. Efter det skall jag ta av min bakväxel och pedalerna, skydda ekrar med papper och växelreglage med bubbelplats samt vrida styret. Kedjan är borta och jag tror jag tar av hela vevpartiet och tejpar fast det på cykelramen. - Får jag plats med allt i en låda? - Hur fungerar det när jag kommer till Buenos Aires på kvällen, kan jag vänta ut mörkret eller måste jag ta mig en bit utanför flygplatsen? - Hur klarar huden solen och kroppen värmen? - Hur får jag tag i vatten? - Hur klarar min kropp cykling? - Vilken rutt skall jag välja, hur ser trafiken ut? På kartan der det väldigt öde ut sydväst om flygplatsen Ezeiza. - Klarar jag mig med engelskan? Det känns bra med lite stöd från Eleonora och mor. Lite trist att inte brorsan har hört av sig sedan jag flyttade. Farsan tycker nog det är kul att jag åker men han säger ju inte så mycket. Jag har sytt en påse till mina skor som är lite vatten resistent. Jag tänkte ta med ett par skor att gå i. Jag tar med den gamla analoga kompaktkameran och min videokamera. Jag sydde en ny sovsäckspåse och sydde fast alla mina märken från den gamla som var söndersliten. Jag lyckades få den blanka sidan ut och den blev därför lite trög att trä över min vattentäta säck som jag har sovsäcken i. Jag har reparerat mina regnskydd för fötterna. Fredag 9/ Jag känner mig lite trött. Gick upp tidigt idag och försökte taktikvila mitt på dagen men det gick inte bra. Jag struntade i att gå och lägga mig och chansar på att kunna under dagen. Jag fick med stora svårigheter plats med allt i Vaude-tyg-väskan. Jag fick tejpa och sätta spännband runt för att hålla ihop den. Dragkedjorna hade gått sönder på vissa ställen och jag låste ihop dem med buntband. Jag gömde en liten fällkniv i väskan som jag kan komma åt och klippa upp buntbanden med på flygplatsen. Man kan ju inte ha med sig kniv eller sax på planet. Det känns nu som jag har alldeles för mycket saker med mig. Är det så? Eller är det bara nervositet? Hur skall detta gå? Nu finns det ingen återvändo. Det känns som det hade varit rätt skönt att stanna kvar i mysiga lägenheten och titta på Scrubs och Dart VM

3 Jag är kanske för gammal för sånt här? Hur tränad är jag efter halsinfektionen? Kommer den gamla cykeln hel fram och går det att cykla med de nya småväskorna fram. Jag har inte testcyklat något. Och den stora frågan hur gör jag ikväll? Jag missade Scrubs ikväll men såg filmen om Ernesto Guevaras MC-resa genom Argentina. Vad konstigt att den visades på TV just igår! Kartläsaren Tina Thörner är diskad från Dakarrallyt. De hade fått en överhettad motor och smitit undan de jobbiga sanddynerna. En saknad motorcyklist hittades död. Troligen hade hans hjärta inte klarat av värmen. Det känns ju inte så lyckat med mitt hjärta som slår i otakt emellanåt Jag sitter på planet till Tyskland. Taxin till landvetter kostade 890 kr. Dessutom blev jag tvingad att betala 1500 kr (200$) för att få med mig cykeln! Det hade jag inte räknat med. Det är visst nya tider. Jag undrar om jag måste betala för att få hem cykeln från Santiago likaså?! Min väska med packning vägde 27,4 kg. Budgeten har redan fått sig ett hårt kroppsslag det är tur att jag inte gjort någon budget. Detta blir nog sista gången jag pratar svenska på ett bra tag Det kommer att bli en lång dag idag jag är tveksam att jag lyckats slumra till många minuter på planet. Det är en och en halv timme kvar. Det är 741 mil flygvägen från Frankfurt till Buenos Aires. Nu är det mat på gång igen. Vi flyger över Brasilien. Jag trodde det bara var skog här men det verkar vara mycket jordbruk norröver. Just nu är vi över Sau Paulo och det ser ut att vara skog och småkuperad terräng. Lördag 10/ Jag sitter i skuggan av en palm på gräsmattan utanför flygterminalen och försöker undvika den brännande solen. Det var inga problem att ta sig förbi tullen och jag mötte mestadels unga argentinare i servicesektorn och inga surkärringar som hemma. De kör små bilar här. Jag fick i alla fall det intrycket från flygplatsen. Jag tog god tid på mig igår med monteringen av cykel och packningen av alla väskor. Jag blev just biten av dvärgmyra av något slag. Det var mygg inne i terminalen inatt fast små. Jag halvsov väldigt obekvämt i en gjuten aluminiumsoffa tillsammans med ett halvdussin andra trötta. Vid halv sex kunde jag få plats att ligga helt ned och kunde sova en timme i sträck. Jag åt en frukost på flygplatsen som var det bästa jag kunde hitta. Det var en torr club sandwich med salta chips, vilken inte var någon höjdare. Jag lyckades hitta en bankomat som låg lite avsides. Den stora i centrum av hallen var stängd. Jag han bara sätta in kortet och så fladdrade menyerna förbi och så matade den ut 600 pesos! Jag behövde inte trycka något mer än koden och valde aldrig någon summa. Det var lite obehagligt. Inte fick jag något kvitto heller. Det blåser idag vilket är skönt. Värmen är tuff att cykla i men solen är den som jag skräms av Jag satte mig under ett stort cypressträd och blev bjuden på bananas de carne och Maté. Jag har ju stora luckor i det spanska språket men det var ändå trevligt med ett första möte med Argentinare. Det var ett gäng trädgårdsarbetare som grävde i gräsmattan utanför terminalparkeringen och som ropade på mig när de hade rast. Mitt egendesignade cykelstöd var inte så hållbart. En liten vindpust fick hela skiten att gå i bitar. Det var bara att slänga Jag är utanför Spazzione som troligen är den sista förorten till Buenos Aires. Jag vilade länge under cypressen och gick in i terminalen men fann det skönare ute på gräsplanen. Värmen höll i sig. Vid fem gav jag mig iväg bort från flygplatsen men fastnade en timme på bensinstationen där jag drack en liter juice och köpte lite kakor. Jag såg The Simpsons och Arnold Schwarzenegger dubbat på spanska på TV-skärmen på caféet. Jag cyklade sedan vidare längs med den stora vägen ut från flygplatsen med livsfarliga farthinder som jag var

4 tvungen att köra slalom mellan. Som väl var det inte så mycket trafik. Jag hittade sedan en secondary road till motorvägen. Efter det cyklade jag 205 hit. Vägen är dålig och smal. Trafiken är lite kaosartad och vissa bilar kör väldigt, väldigt fort. Några har pratat med mig men de tappar intresset när vi inte kan kommunicera på spanska med varandra. Jag stannade vid en tågterminal och frågade efter toaletten. Jag frågade efter servicios med jag tror jag blev hänvisad till biljettluckan. Jag orkade inte krångla runt med cykeln och cyklade vidare. Vid ett fruktstånd köpte jag en klase bananer men såg sedan att de undertill var dåliga. Jag frågade efter vatten vid en bensinstation och kände idag för att halt ge upp och skita i cyklingen och åka hem igen. Jag ville inte åka in till Buenos Aires. Det är för varmt. Inte själv och utan någon att besöka. Det är en upplyst rastplats här. Jag hör en musikkonsert några hundra meter härifrån. Det är inga andra här nu. Jag får fortsätta improvisera det är alldeles för varmt för att cykla mellan elva och sex. Och jag är rätt trött både fysiskt och psykiskt. Husen har blivit allt mer risiga ju längre västerut jag cyklat. Fullmånen lyser. Söndag 11/1 Några killar som kom på vespor hälsade på mig och varnade mig för rånrisken där vid rastplatsen. Det hände rån där. Män med onda ögat visade de med gester. De sa åt mig att fortsätta vidare några kilometer till nästa by där det skulle vara there are good people, here are bad people sa han och frågade om jag ville röka lite. Det var inte cigaretter, vet inte vad det var. Jag tackade nej och gav mig iväg i månskenet västerut. Det var skönt att cykla i svalkan. Många bilar tutade på mig. Jag hittade en skördad åker bakom en skogsridå som låg lite avskilt. Jag märkte allt eftersom myggen och dessvärre mycket myror. Jag låg i min sovsäck på liggunderlaget utan tält. Jag fick i alla fall vila och lite sömn från och till. Vid sjutiden cyklade jag vidare till Canuelas där jag drack kaffe på ett café där de hade Internet. Tjejerna förklarade dock att datorn var upptagen en timme så jag använde istället datorn på bensinmacken YPF tre kvarter bort. Jag blev stående i skuggan och drack ur min vattenflaska och lutade cykeln mot väggen. Jag har varit här en bra stund nu en av killarna på macken, Maximilian gav mig en stol ute i skuggan. De servar bilarna med bensintankning och många köper grillkol eller is i gigantiska säckar. Vissa bilar ser ut som de skall falla isär när som helst. Jag ser rätt många cyklister fler än i Borås, trots värmen. Många lösa hundar En familj bjöd mig på glass inne vid stadsparken i mitten av staden. Alla vägar utgår därifrån den kvadratiska parken. Kvinnan i familjen pratade lite engelska liksom den äldste sonen. De kom från Buenos Aires och tyckte det var skönt att komma ut från staden det var mycket lugnare här. En annan ung kille från Buenos Aires pratade med mig och bjöd mig på en läskflaska. Han tog kort på mig och berättade att han var ett stort Racing-fan. Jag trodde det var motorsport med han förklarade med ett skratt att det var det bästa fotbollslaget i världen. Jag fick en vit T-shirt med YPF tryckt på bröstet av maximilian innan jag gav mig iväg. Det var varmt och jag försökte hitta en toalett. Jag fann en enkel vid en bilverkstad. Det var många som visade intresse av min cykel och mitt projekt. Jag kom iväg vid halv sju och cyklade lite vilse ut från staden och hamnade på en grusväg som ledde ut till väg 205. Det var varmt där ute på vägen och jag fick åka slalom mellan farthindren igen. Vid vägtullen stannade jag och fyllde på vatten på toaletten och blev varnad av polisen i baracken bredvid att vifta med min videokamera. Han gav riktigt kallt vatten från deras kök istället för det ljumna vattnet på toaletten. Jag cyklade vidare i mysig skymning med eldflugor surrandes längs vägkanten. Jag var glad jag slapp de jobbiga väghindren de hade varit livsfarligt i mörkret. Det var fullmåne och stjärnklart. Jag stannade och fikade vid Shellmacken och hittade till slut campingen vid Laguna Lobos. Jag följde vägen utanför Lobos och slapp cykla genom staden. Det blev snabbt

5 kolmörkt och jag nådde en grusväg och kunde inte se vad det stod på skylten. Jag chansade och tog vänster och nådde till slut campingen. Det såg rätt tomt och öde ut. Jag var sen men fann en kille som visade mig en tältplats nere en bit från stranden. Tisdag 13/ Jag stannade vid lagunen hela dagen igår och vilade mig efter mina första dagar här i värmen. Det var både varmt och soligt och inte mycket till skugga. De skuggiga platserna längs skogsbrynet var upptagna av mer eller mindre stationära husvagnar och små stugliknande byggnader. En man som påminde starkt om en rollfigur ur en Jacques-Tati-film tyckte att jag skulle cykla norrut och gav mig en tjock katalog med alla campingplaster i hela Landet. Den ena campingen värre än den andra. Campingar med lerduveskytte och gigantiska swimmingpooler med hästridning eller laxfiske. Det kändes inte som platser jag letade efter. Söderut skulle det enligt mannen mest vara öken desierto. Jag tackade för omtanken som kändes väldigt känslosam trots min konstiga situation som vilsen cyklist i detta stora land. Et lite yngre par på motorcykel från huvudstaden Buenos Aires. Motorcykel var en kinesiskt Harleykopia med liten motor och de hade ett gigantiskt tält med massor av möbler och kökspinaler. Mannen i sällskapet pratade engelska och tolkade mellan mig och sin flickvän. Carlos och Carina bjöd mig på grillat kött och maté som denna gång var varm. Jag brukar gilla denna mystiska dryck allt mer. Det blåste mycket igår och idag är det mulet. Carlos tipsade om väg nummer 3 som är huvudvägen söderut. Jag fick en karta av Argentina av Carina där fler vägar fanns med än på min tyska karta. Jag sov dåligt inatt och tänkte mycket på vad paret berättat och varnat mig för mina planer att cykla söderut. Jag fick en känsla av frustration. Dels att jag söderut skulle möta öde öken och torka med mindre trafik men långa avstånd mellan städerna och vattenposter. Norrut skulle jag möta mer trafik men mer värme och större risk för att råka ut för människor som vill mig illa. Jag minns när jag cyklade i Kanada och alla som varnade mig för björnar som anfaller människor och kommer inte ihåg någon som varnade mig för bilister. Kanske är det så här också? Hur vet de hur det är att cykla tvärs denna kontinent. Borde inte jag ha erfarenhet från alla mina resor? Folk är verkligen trevliga men varnar lika väl om att andra inte är trevliga, andra som inte bor här och som är okända San Miguel del Monte. Det är svalare idag och det känns skönt att slippa den tryckande hettan. Jag pendlar lite mellan hopp och förtvivlan. Folk är väldigt trevliga det är det som håller mig kvar och hindrar mig från att ge up hela projektet. Jag valde till slut att cykla söderut enligt råden jag fick från Carlos och Carina igår. Det innebar att jag fick vända tillbaka österut till Lobos innan jag kunde svänga ned på vägen söderut hit. Det kändes inte riktigt bra att avvika från den ursprungliga planen. Vägen söderut var mycket smalare än den tidigare och utan väggren. Trafiken var mindre men hemsk likväl. Solkrämen klibbar och jag har inte passerat någon by på vägen hit. Det enda jag såg var en skylt med hänvisning till en skola ungefär mitt emellan korsningen och här. Det är lite småbutiker och en bensinmack här vid stora vägen. Vägen blev grusväg här vid stadsgränsen. Jag köpte lite bananer och två stora mackor här i caféet. Jag känner mig varmt och svettig. Det skall ligga en sjö eller lagun här enligt kartan. Carlos berättade igår om ett stort fotbollslag, Boca Juniors som har Sveriges flaggas färger i sitt lags dräkt. Detta efter att slumpvis ha valt en svensk flagga på en av båtarna i hamnen för länge sedan. Han tyckte också att européerna var otacksamma mot Argentinare som sökte lyckan i Europa för jobb och studier. När det var goda tider i Argentina tog landet emot européer med öppna armar menar han. Han tyckte att argentinare sågs med misstänksamhet i Europa. På vägen hit såg jag många uttorkade vattendrag och en uggla som satt uttorkad och stendöd några meter från vägkanten på gräset.

6 Jag campar på tennisklubben i centrala staden vid den stora lagunen. Sjön är lika motbjudande som den utanför Lobos. Vet inte om denna också är salt men den inbjuder inte till bad i alla fall. Det finns en pool här på campingen bredvid basketplanen. Tennisbanan ligger på andra sidan vägen och dit kommer man endast om man är medlem i klubben. Jag stannade vid den lilla turistbyrån och pratade med killen där med min bristfälliga spanska. Han pekade och hade stort tålamod och gav mig en stadskarta där jag kunde hitta Internet. Det känns som Sydeuropa, Italien med massa vespor och cyklister med ett torg i centrum precis som i Canuelas. Det mesta går som i slow motion. Folk har samma kroppsspråk som Italienare på film - lite nonchalanta men mycket välklädda och stilmedvetna. Det är som en ö mitt i torra Pampas, en oas med argentinska italienare. Jag fick köpa en ny tvålask. Jag frågade kvinnan i Apoteksbutiken och blev förvånad att hon förstod min knackliga spanska och mitt teckenspråk. Det är svårt att hitta i staden. Svårt att veta och tolka om butiken är en restaurang eller en begravningsbyrå. De ser alla lika ut. Det kom två rejäla åskskurar när jag gick och funderade på var jag skulle campa. Jag skylade på en tom restaurang där kvinnan städade och hennes son lekte. Jag köpte en glass och försökte prata lite med den unga kvinnan. Jag är röd på handflatorna och det är nog inte solen. Jag såg det i lördags och har ingen aning vad det kan vara. Jag såg flera gauchos på hästar med basker och en speciell sadel längs vägen hit ned. Jag funderar på om folk har semester eller om det alltid är så här lugnt? På lagunen i Lobos hade det varit fullt party precis innan jag kom dit. De flesta hade åkt hem igen efter att helgen var slut. Toaletterna var katastrof och alla papperskorgar överfulla. Det är kul med Dakarrallyt som sätter Argentina på världskartan. I tidningen stod det att cirkusen är ett stort reklamjippo för KTM och Volkswagen och att det kostar enorma pengar att hålla jippot rullande. All bilsport är ju direkt reklam för bilindustrin. Idag attackeras den chilenska Atacamaöknen. På lördag är målgång i Santiago. Nu verkar staden vakna till liv. Servicen här är inte som i Kanada men jag känner mig väldigt hemma här. Jag funderar på att göra mig av med mer vikt. Kudden och presenningen som jag tänkt ha under tältet har jag redan kastat. Jag vill posta hem en del kläder som jag inte kan se att jag kommer behöva i denna värmen. Onsdag 14/ När jag satt vid Internetcaféet så kom ett medelålders par in och varnade mig för att ha cykeln utanför helt obevakad. Jag hade satt upp mitt tält vid campingen och cyklat in till stans Internetcafé. De erbjöd plats hemma hos sig i deras hus och berättade att deras barn inte var hemma och att jag kunde sova i sonens rum. De följde med mig till campingen och jag packade snabbt ned mitt tält och campingägaren erbjöd mig mina pengar tillbaka som jag betalat för tältplatsen utan att jag bad om dem. Paret var väldigt vänliga och berättade om deras stora passion och projekt kring ett kristet världsomspännande närverk, words of life. Jag förstod att det var en variant av livets ord i Uppsala som Maria varit del av. En evangelistisk grupp som vigt sina liv till att sprida kristna budskapet utan präster eller ritualer. Antonia var född i Spanien och mötte sin Mexikanska fru som han träffat på ett av organisationens fartyg. Hans fru, Marilla Vasques hade brutit med sin mycket välbärgade familj i Mexico och Antonio berättade att han under 70-talet var drogberoende och levde ett väldigt destruktivt liv tills han började jobba hårt på Norska fartyg värden över. I senare delen av 70-talet arbetade han ombord ett skepp ägt av OM, operation mobilisation som är en liknande organisation som World of life och där han blev ihop med sin fru. De startade ett företag inom juvelindustrin och sålde det senare för att leva på att hyra ut en lägenhet i Buenos Aires och ett hus i Mexico. De hyrde ny ett hus på mark ägd av world of life. Antonio visade mig runt campen med alla ungdomar från olika delar av världen samlades och som nu spelade fotboll. Han berättade känslosamt om sitt uppvaknande och hur han bestämde sig för att släppa allt materiellt och låta sig lita på Gud.

7 Idag cyklade vi runt sjön eller lagunen och stannade sedan vid fotbollsplanen och pratade med killarna där. De var intressant att se den väldigt tekniska fotbollen i hettan, den påminde lite om inomhusfotboll. Antonio vill att jag mår bra och tror att jag genom denna resa får ett nytt sätt att se på livet. Han berättade också att utländska investerare ser Argentina som ett av de mest riskfyllda länderna att investera i. Inte alls som i Chile. Han berättade att det är lite maffialikt här, hur saker och ting sker. Jag känner mig lite bättre till mods men lite för varm vet inte om det är omställning från vintern hemma i Sverige eller någon infektion. Möjligen är kanske mitt låga blodtryck en orsak till att jag lider så i värmen? Jag fick risotto igår med vin och ost på spanskt vis. Imorse åt vi tostados med olivolja och honung. Till lunch åt vi pasta i tomatsås med vin och vitt bröd. De båda talar hygglig engelska och är väldigt entusiastiska över OM och world of life. Sjön är inte så stor och cykelvägen runt är drygt en mil. Sjön kallas lagun för att tillflödena bitvis är avstängde och nu uttorkade. Denna sommar har varit extremt torr och het berättar Antonio. Bönderna har problem med att få vatten till sina djur när vattensamlingar torkar ut. På Pampas ser man vindsnurror som pumpar upp vatten till djuren. Om det inte blåser får man ut med en pump och pumpa med motor. När brunnarna sinar får bönderna köra ut vatten i tankar. Jag glömde min handduk på campingen. Jag får köpa en ny imorgon och kanske en liten flaska olivolja och honung? Lördag 17/ Vilka dagar jag har haft! Jag stannade en dag extra hos familjen Vasques de bjöd över sina närmaste vänner i byn och församlingen på grillfest, asado. Familjen var ryskättlingar och hade hela fem barn. Nu var endast två av barnen med på middagen med grillade chorizo och ensalada med sallad och vin förstås. Mycket kött, mänger med kött. Jag sov lite dåligt igår igen och stördes av massa ljud utifrån. Jag lider mest av värmen nattetid, det fanns fläkt i mitt rum men jag gillade inte att ligga i drag så jag stängde av den. Hunden vid gatan skällde mycket inatt och mycket mopeder körde utanför långt in på morgonen. Jag fick även träffa ytterligare en nära vän en veterinär som kände trakten och vägarna väl. Han rekommenderade absolut att jag skulle undvika väg numer 3, den stora vägen som paret vid campingen i Lobos föreslog. Nu blir jag riktigt konfunderad. Skall jag behöva vände tillbaka ytterligare en gång och köra samma väg upp till Lobos igen? Det känns inte bra men jag litar mer på veterinären och det var ju egentligen så jag tänkt cykla från första början. Jag fick hjälp att kolla upp bussen till Lobos som skulle gå tidigt nästa dag. Senare fick jag titta på en grannes gigantiska pytonorm som höll på att svälja veckans mat, en vit hel kanin. Jag skulle haft med mig min kamera. Jag gillade Vasques religiösa entusiasm i början men blev allt mer irriterad över deras fundamentalistiska inställning. Ett vi-och-dom tänkande som bra umgås med personer inom samma kyrka som tror på en domedag och på tanken om onda människor. De utstrålar en svag känsla av osäkerhet även om de är trygga i sin tro. Jag tänker på det lugn som zenutövare på zengården utstrålar och som har en mer öppen syn på människan och världen. Igår gick vi upp tidigt för att hinna med bussen som visade sig vara väldigt liten och utan bagageutrymme. Jag cyklade istället och det var skönt att komma iväg innan det blev allt för varmt. Det var trist att cykla samma väg upp till Lobos igen. Vägen var tungt trafikerade även igår men värmen var inte så påtaglig. Vid utkanten av Lobos kom en vit bil med tre äldre män som vinkade åt mig. Jag saktade in och berättade om mina planer. De tre erbjöd kaffe vis bensinmacken ett stenkast därifrån. De tyckte väl jag såg mager ut och proppade i mig italienska bakverk, media lunas. Jag förklarade att jag behövde hitta en cykelaffär och köpa en kortare styrtapp för att flytta styret lägre bakåt. Den äldste i trion, Bachi, var pensionerad

8 gynekolog och mest intresserad av mitt projekt. Hans kompisar, konstnären Bartholomew och en man som ägde en livsmedelsaffär. Jag kände en stark patriarkal struktur här. Bachi var tydligen känd profil i staden och med stort inflytande. Han visste en kompis som nog kunde hjälpa mig med cykeln. Jag följde efter deras bil några kilometer hem till Oso, björnen som drev en liten verkstad där de tillverkade gravstenar och annat i marmor. Han hade en cykel liknande min och bytte helt sonika sin kortare styrtapp med min. Helt perfekt! Jag stannade hemma hos honom under dagen och fick duscha innan dagens asado. Oso bad mig komma med hem till slaktarbutiken som låg granne med hans verkstad och frågade vad jag gillade för kött. Jag visste inte vad allt vad, Oso köpte en del konstiga korvar och en del inälvor från ko och gris. Till detta åt vi tomatskivor i olja och vinäger. Stora tomater och vin blandat med läsk. På tv:n i skjulet visades dakarrallyt och intresset var stort bland gästerna. Bachi var där och hans barnbarn, Fernandito tillsammans med Osis familj och några arbetskollegor. Det flesta pratade ingen engelska men doktorn och ägaren till livsmedelsbutiken översatte. Ägaren tog mig runt på en guidad tour i hans bil runt Lobos och visade sitt hus som såg var en stor enplansvilla med swimmingpool och trädgård. På eftermiddagen fick jag vila i en av sönernas rum i Osis hus som låg på andra sidan verkstaden. Innan dess hade doktorn tagit mig med till sin sons läkarmottagning för att lyssna på mitt hjärta och läsa EKG och blodtryck. Han hittade inget konstigt men fick några påsar energidryck och några aminosyrapiller. Han var själv tennisspelare och det kändes som han visste vad jag behövde. På kvällen erbjöds jag en sovplats hemma hos Bachis svärson ute på landet en bit väster om Lobos. Hans dotters man, Patti, ägde och drev en farm för avel och träning av hästar för polo och bodde i ett gigantiskt hus med en stor polobana. Pattis fru hade dött i cancer förstod jag senare men det var inget som de pratade om direkt. Bachi kom över igår kväll och lagade pasta på italienskt vis för hela familjen. Pattis svärson har tydligen ett stort slottsliknande hotell som är ett slags centrum för polo. De skulle idag ha någon slags evenemang där med folkdans och jag blev bjuden men kände inte för att åka då jag inte var riktigt frisk Jag har sovit lite skakigt ännu en natt och har svårt med värmen när jag skall sova. Jag vaknade klockan fem och hade väldigt hög puls. Jag gick ut ur den lilla stugan där jag sov och la mig ute på gräset utanför. Strålningsvärmen i tegelväggarna värmde mig även om fönstren var öppna och jag fick ingen ro i kroppen där inne. När jag kom ut kom hundarna och ville leka. Jag lyckades få dem att förstå att jag inte var intresserad och kunde få några timmars vila. I förmiddags blev hundarna helt galna och uppspelta av ett bältesdjur som kröp i rabatten vid huskanten. De jagade den och bet den blodig innan vi kunde separera hundarna och så att Diego, Pattis svärson kunde slänga upp bältesdjuret på flaket på bilen och köra ut den en bit från huset. Vi andra, Fernandito och hans kusin Marcela, följde med och hjälpte Diego att igång en av vattenpumparna ute vid fältet. Vid ett kom Bachi och vi grillade över en öppen eld på baksidan av huset, ett gäng saftiga hamburgare. Veden var mestadels supertorra pinnar från Eucalyptusträden. Det brann väldigt lätt i värmen. I eftermiddag har jag och Fernandito spelat några pingismatcher utomhus. Jag har börjat lära mig räkna till 21 på spanska nu Jag tog en tupplur och förklarade för de andra att jag kände mig lite trött och behövde vila. När jag vaknade upp så verkar alla ha försvunnit. Det regnar lite. Jag känner mig nästan oartig, jag kanske har brutit någon social regel? Om jag bara kunde bli frisk igen. Söndag 18/ Jag kände mig som sagt väldigt tom när alla var borta och jag såg att Patti och Diego körde runt med traktorn och samlade nedfallna grenar. De sågade och isär ett nedfallet träd och jag

9 hjälpte till att samla in grenar och slängde dem på släpet. De grova grenarna körde jag och Diego till vedhögen och resten tippade vi ute längs en av vägarna till fälten. Vid andra turen vinkade Diego att något var fel och linkade av traktorn. Han viftade till mig att stänga av traktorn och jag försökte förstå vad han sa. Det visade sig att han slagit i skenbenet i en vass metallbalk i traktorn och slagit upp ett saftigt sår som såg väldigt ljupt ut och som blödde ymnigt. Jag fick död på motorn och hjälpte Diego in till hans fru som var inne i Pattis hus. Senare kom Bachi förbi med Fernandito och tittade på Diegos sår och sa att han inte behövde sy. På kvällen blev jag bjuden på paj med ost och en italiensk tårta till kaloribomb som Bachi tyckte jag behövde för att gå upp lite i vikt. Jag har fått veta att Fernandito bor uppe i nordvästra Argentina och att han tillbringar sommarlovet här tillsammans med morfar Bachi och kusinerna. I morse vaknade jag vid fyratiden och kände mig nervös och skakig med hög puls igen. Fram till dess sov jag i alla fall bra. Det var en kall natt och det är bara 17 grader nu mot 27 igår. Det var 35 grader i förrgår och klarblå himmel. Jag fick skjuts av Patti ut till asfaltvägen och Bachi sa att han fått ett eget Dakarrally i och med mitt besök. Dakarrallyt är över för denna gång och jag fortsatte min resa efter att ha sagt farväl av mina nyvunna vänner i Lobos. Nu vilar jag och fikar utanför Roque Perez I fredags hemma hos Oso visade de en kille som körde Dakar i en bil utan fotreglage. Han körde bilen endast med hjälp av händerna. Han hade kört fem Dakar på motorcykel men vurpat och förlamat benen. Nu hade han gas och broms som reglage uppe vid ratten. Nu vilar jag under ett stort men lite glest Eucalyptusträd bland myror och nedfallna pinnar. Jag lyssnar på radio och jag fick glädjetårar till låten I love you just the way you are.. när jag tänkte på Bachi och allt han gjorde för mig. Han bjöd mig på fika och Oso fixa min cykel, få vila och grillad mat, köpte mig ett par sandaler, hans kompis guidade mig i Lobos och konstnären erbjöd ett dopp i poolen. Jag förstod inte riktigt vad han sa, det hade suttit fint med lite svalka. Sedan fick jag sovplats hos Patti, god klassisk italiensk mat. Nu är jag själv igen Jag har min utrustning på ett hotell i Saladillo. Jag har besökt ett Internetcafé och tittat på ett kulturevenemang i centrum med dans och musik och mycket folk. När jag kom in till staden kom ett ungt par på moped som visade mig hit till detta hotell. Vid en rastplats precis efter tullstationen satt två killar och tjejer som bjöd mig på Maté. Vakten vid tullen gav mig nytt kall vatten och en frusen trelitersflaska med is. Det kändes lite tungt men vattnet har gått åt. Jag fikade här vid bensinstationen och tycker staden känns lite osäker på något vis - mer som Mexico än Italien. Det finns några få spår efter att Dakar passerade här för några veckor sedan men inte så mycket. Spännande att se vad det blir för väder imorgon. Måndag 19/ Igår åt jag ett aminosyrepiller men kände snart att jag skulle gjort annorledes. Min tomma mage reagerade snabbt och kastade upp fick inte mycket sömn inatt. Jag beslöt att stanna ännu en natt till och har bara legat i sägen idag. Jag känner mig genomstekt utan luftkonditioneringen påslagen och fryser som ett asplöv med den aktiv. Hela projektet känns väldigt tungt igen. Jag gick ut idag mitt på dagen och kände mig hungrig men det mesta var givetvis stängt på grund av siestan. Jag beställde en hamburgare på en rökig bar och fick inte i mig mycket innan jag fick rusa till toaletten och kasta upp igen. Jag som aldrig brukar få sådana reaktioner när jag är sjuk. Det är bara alkohol som får mig att spy, och då en hel för mycket. Jag kanske skall överväga att ta buss västerut istället. Jag kan inte cykla ut i ödemarken i detta skick. Det blir allt glesare mellan städerna ju längre västerut jag cyklar.

10 Tisdag 20/ Motvind och varmt idag med. Jag fick en god portion sömn inatt. Jag cyklade iväg från hotellet med lite hopp om att det skulle gå vägen. Jag vilar vid en rastplats strax utanför Saladillo. Himlen är blå. Jag stannade vid en bensinmack och såg en stor lastbil fullpackad med grisar. Djuren var packade på varandra och chauffören fäste en presenning över släpet som solskydd. Många av grisarna hade panik och skrek gräsligt. Mina två nätter på hotellet kostade 120 pesos Jag söker skydd från solen under ett Eucaluptusträd. Det är skapliga 33 grader men vinden har vänt till nordlig het vind. Denna tur har verkligen varit tung. Värmen, kylan hemma och att jag inte har sovit så bra. Det är aldrig riktigt tyst. Jo, inatt var det faktiskt bra och även ute vid huset Pattis gård. Men i Monte var det massa ljud hundar, mopeder, bilar, fåglar. Det känns igen som jag borde ge upp och hitta en buss söderut till svalare temperaturer. Onsdag 21/ Jag vilar i skuggan 25 kilometer innan Bolivar. Jag har upptäckt att det är som varmast runt fyra på eftermiddagen. Vid tolv klättrar termometern över 30 och toppar vid 35 fram på eftermiddagen. Vid niotiden faller så temperaturen ned mot 25 grader igen. Jag brukar inte cykla iväg så tidigt på morgonen vilket ju skulle passa mycket bättre än att cykla mellan 11 och nio på kvällen. Det har varit en riktigt tung dag igår och jag hittade ett café vid en mack vid 230km. Jag köpte en dricka och macka men fick inte i mig något bröd. Jag cyklade vidare mot en dunge stora träd och la mig vid staketet mot fältet i skymningen i min sovsäck under bar himmel. Jag såg en bil på andra sidan stora vägen som saktade in och jag anade att de sett mig. Mycket riktigt kom en polisbil en stund senare i mörkret. Det var en pickup med tre stycken med starka ficklampor och dragen hagelbössa. Jag kände mig som på film eller som i en scen från Cops på tv. Det kändes helt overkligt. Poliserna frågade vad jag gjorde och sa att deras jobb var att se till att se efter markägaren som ringt dem. Jag fick inte stanna här. De erbjöd skjuts i sin bil och en tältplats bakom deras station några kilometer längre västerut vid vägen. De var trots allt snälla och rätt uttråkade vad det verkade. De hade en station mitt ute i ingenstans och hade ett litet kök där de satt och tittade på erotisk film. Jag fick utstå ett litet förhör och en av poliserna skrev ned något på ett papper medan jag visade mitt pass. Jag slog upp mitt tält ibland några uppbrända och kraschade bilvrak på baksidan i gräset bland äppelträden men sov inget vidare på grund av alla ljud från deras kontor. Vid halvåtta gav jag mig iväg och ville cykla på innan värmen och solen blev för jobbig. Jag har bara cyklat på utan längre paus och benen bli slut. Hela kroppen värker, ben, armar och axlar. Jag måste ta mig en rejäl funderare i Bolivar. Jag känner mig inte repade efter de hemska dagarna i Saladillo. Jag har inte kunnat äta något, bara dryck Det var tunga sista femtio kilometer in hit till San Carlos de Bolivar. Jag hade motvind och allt stigande temperatur. Jag var också rätt spänd efter att ha cyklat på den smala vägen och balanserat på den vita sidlinjen. Vid korsningen utan för staden mötte jag cyklisten Leonard som hjälpte mig att hitta detta hotell. Det finns dock ingen luftkonditionering men det är en öppen gård i mitten av huset med grenverk av klängväxter som täcker hela öppningen. Ägaren är i min ålder och verkar trevlig. Han heter Tomas. Jag åt en halv pizza och börjar bli hungrig igen. Det är 28 grader här inne på rummet. Jag skall stanna här två nätter och funderar på att skicka hem lite kläder med post. Jag skall ta bort två av de små väskorna fram.

11 Det känns nästan som jag har feber. Leonard arbetar som mäklare och han sa att hans fru ville intervjua mig på den lokala radiostationen. Det får bli imorgon, jag känner mig inte så väldigt motiverad. Fredag 23/ Jag låg och vilade på rummet nästan hela dagen igår. Tomas ringde en kompis som arbetade som kirurg som kom förbi hotellet och tittade till mig. Han tyckte jag borde vila upp mig några dagar. Jag fick några inflammationsdämpande piller av Tomas, Ibuprofeno. Det känns lite bättre i kroppen idag men inte okej. Min vänstra fot är avdomnad på ovansidan, det känns precis som foten har somnat men bara ovansidan. Skumt. Jag sov inatt men en hund började skälla högt vid klockan fem och jag hade 29 grader i rummet i går när jag la mig. Jag skall prova ringa Leonard från hotellet här idag. Tomas sa att kunde hjälpa mig kolla vilka bussar som går ned till Bariloche härifrån. Det skall bli tio grader svalar på söndag men i Buenos Aires, det kanske inte blir samma här. Det skulle vara skönt med regn här. Strömmen gick när jag satt på Internetcaféet igår, hela gatan slocknade ned. Det är kanske all luftkonditioneringen som belastar nätet. De verkade inte speciellt förvånade, de andra besökarna på caféet. Lördag 24/ Jag har ätit några Empanadas och druckit en stor öl med Chilmes Cristal. Jag vilar på rummet men det är 30 grader och jag har inte sovit så mycket. Det är kvavt ute. Det borde bli åska men jag ser inga moln på himlen. Det går att hissa ned en metallpersienn över fönstret men det stänger all luftcirkulation i rummet. Fönstret består av kraftigt järngaller och jag ser inte så mycket ut mer än några takplåtar. Jag känner mig lite som i ett fängelse. Jag ringde Leo igår. Han kom till hotellet och vi besökte en av hans vänner, Nestor, som var en gammal cykelentusiast och som skadat knäet. Han visade mig runt i sin verkstad och försökte prata på spanska med mig via Leo som tolkade på sin knakiga engelska. Nestor måste ha varit upp emot 80, tror jag. Jag fick också hälsa på Leos föräldrar, och bror och syster. Det blev ingen intervju och jag hoppas att de inte blev allt för besvikna. Jag fick lite mat hemma hos föräldrarna och följde sedan familjen till stadsparken där Nestor på kvällen ordnade en cykeltävling runt dammen. Det var många olika klasser och näst sist startade Leonard på sin mountainbike i vuxenklassen. Leo vurpade dock i spurten på sista varvet och fick plåstras om i ambulansen. På grund av värmen så gick starten sent. Jag kom hem vis etttiden och det var fortfarande 30 grader på rummet vid halv två. Det var en mysig cykeltävling och kul att se alla barn som tävlade på de cyklar de hade. De körde varv på varv och Leos syster hade med sig chips och läsk som vi smaskade på i kvällningen. På sista varvet ringde Nestor i en klocka och skrek: -Ultimo, Ultimo! Idag har Tomas följt med mig till busstationen och hjälpt mig boka en plats på bussen till Baia Blanca som tar fem timmar och som går klockan två på natten. Söndag 25/ Jag fick ett stort problem igår kväll. När jag betalade Tomas för min vistelse på hotellet såg jag till min förskräckelse att mitt Visakort var borta. Jag anade att jag måste ha glömt kvar det i bankomaten eller tappat det på vägen hem till hotellet. För säkerhets skull sprang jag över till Internetcaféet och flyttade över pengar mellan kontona till mitt Mastercard och jag kunde inte se att det tagits ut några pengar från kontot. Jag funderade ett slag på att ringa och spärra kortet men beslutade att avvakta och ha lite is i magen i fall det kommer fram. Bankomaterna fungerar annorlunda än de hemma. I Sverige så måste man ta ut kortet för att få pengarna, så

12 är det inte här. Pengarna kommet efter du matat in koden och efter du stoppat dem i plånboken är det lätt hänt att man glömmer ta kortet. Det sitter inte i ryggraden, så att säga. Jag misstänker att det är vad som hänt, frågan är bara om automaten dragit tillbaka kortet igen eller om någon efter mig tagit kortet. Jag får besöka banken i morgon. I och med detta och på grund av att det ösregnade i natt när jag skulle ha cyklat ned till bussterminal, så stannar jag en dag till här i stan. Det är som tur var lite svalare idag efter åskan igår. Jag sov ändå inte så bra inatt och nervös givetvis för mitt kort. Jag fick betala 80 pesos för bussbiljetten och får försöka köpa en ny idag Jag äter en hamburgare som är lite kall. Brödet är hårt och osten lite smaklös. Ingen höjdare - men lite energi. Jag tycker Argentinarna slarvar med matlagningen. Det verkar inte vara så noga. De äter i mina mått mängder med kött och dessutom väldigt fort utan allt för mycket krusiduller på själva matlagningen. Makalöst hur köttet kan bli så smakrikt då det grillas vid en Asado med bara salt och öppen eld. Så bröd och tomater. Det är allt. Förrätt är givetvis rött vin, läsk och bröd. Sedan köttet är färdigt ätes det fort. Glassen här är däremot den godaste jag ätit. Något jag har fastnat för är Empanadas som är bakade små pajer med olika fyllningar. Något som hade smakat gott i värmen är grekisk sallad med feta, det hade varit underbart. Kanske är det för att Bolivar är ett litet ställe. Det finns inte så många restauranger, jag får en känsla av att Bolivar borna mestadels äter lunch från något snabbmatställe, typ Empanadas eller grillad kyckling och att de äter hemma sent på kvällen. Det finns dock gott om glassbarer längs huvudgatan. I Kanada uppskattade jag maten och den var alltid utan undantag väldigt vällagade och god även om den inte alltid var så varierande. Jag glömmer aldrig de enorma, fantastiska frukostbufféerna på söndagar. Kaffet är också under all kritik, det kanske är vattnet? Kex är de förtjusta i här och givetvis Maté. Jag kände mig igen febrig i eftermiddags och mina Iprentabletter är slut. Jag inbillar mig att de hjälpt. Jag hoppas kunna sova bra inatt. Jag funderar på att åka buss från Baia Blanca till Neuquen. Jag kanske skulle ha åkt till Nya Zeeland istället för Argentina det här är inget välkomnande land att cykla i. Måndag 26/1 Jag tog mig till bankomaten i eftermiddags och de hade ännu inte öppnat. Det stod en vakt som hämtade en kille från bankpersonalen och jag försökte komma ihåg vad jag skulle säga. Jag hade slagit i min lilla ordlista och hade kollat upp några spanska ord som jag kunde behöva för att förklara min situation. Killen verkade förstå mitt problem och sa att jag skulle komma tillbaka om en timme. När jag vände mig för att gå verkade han dock ångra sig och bad mig istället vänta ett ögonblick. Han hämtade en nyckel för bankomaten som stod i slussen eller foajén innan banken huvudentré. Han skruvade runt nyckel och öppna bankomaten och lossade ett metallrör och fann till min stora glädje ett Swedbankkort där i. Han frågade om det var mitt och bad mig komma in i banklokalen. Jag fick visa legitimation och skriva under ett papper. Så fick jag kortet och knallade hem till hotellet med massa ny energi i kroppen. Där hade jag tur. Hade det varit i Sverige hade jag aldrig fått tillbaka kortet så enkelt. De hade kasserat det och bett mig ansöka om ett nytt. Nu är jag glad jag inte spärrade kortet. Tisdag 27/ Jag sitter i terminalbyggnaden vid busstationen i Baia Blanca och väntar på bussen till Bariloche som går om två timmar. Jag har ätit en hamburgare och känner igen att jag börjar bli riktigt varmt. Är det feber? Jag köpte fler halstabletter med antibiotika samt fler Iprentabletter på apoteket i Bolivar. Jag pratade med ett par från trakten som skulle åka med

13 bussen ut till havet. Det bor cirka personer i Bolivar. Det var en lagom storlek men kanske lite väl stor. Jag kände av den dåliga luften de senaste dagarna. Jag sov inte så mycket på bussen i natt. Och det blev lite krångel med cykeln. Det var inget problem och jag hade sagt till i biljettluckan att jag hade en cykel. Processen att köpa en extra biljett för cykel var byråkratisk och måste initieras av busschauffören. Det var egentligen två som turades om. I alla fall så fick jag gå tillbaka till biljettförsäljaren och köpa en till biljett och betala 40 pesos för cykeln. Lika krångligt som att handla på apoteket. Jag hittade en flaska solskydd och fick en lapp av expediten som tog min flaska. Sedan fick jag gå över till kassan och lämna lappen och betala. Då kom den andra expediten över med min solskyddsflaskan och gav den till tjejen i kassan som i sin tur gav den till mig. Nu oroar jag mig för att det åter blir lite krångel med att få med cykeln på bussen. Hoppas bussen kommer in i god tid. Det skall tydligen vara en dubbeldäckare med litet bagageutrymme. Tjejen på turistinformationen här sa att det var många svenskar här?! Det är fyra beväpnade poliser som patrullerar här på terminalen men inte så mycket folk. Jag fick riktigt ont i halsen nr jag la mig ned i viloläge på bussen innan idag. Det kändes som den svullnade till när jag låg ned. Tomas ville inte ha betalt för de extra nätterna jag stannade på hans hotell. Han har varit kanon, väldigt hjälpsam och generös. Jag började nästan känna mig lite hemma i stan och på hotellet, trots det lilla, trånga rummet. Jag började dock bli trött på det dåliga kaffet och värmen, dammet och avgaserna Sitter på bussen som var en halv timme sen. Jag såg inga andra som verkade vänta och undrade om jag missat min buss. Tjejen i biljettkassan var lite otrevlig och snorkig. Killarna i bussen var vänliga och tog bara 30 pesos kontant för cykeln. Jag behövde bara ta loss framhjulet. Bussen är bekväm och rätt öde. Det har tagit mycket kraft att åka buss. Skulle behöva riktig sömn och lite mindre stress. Onsdag 28/ Jag är på vandrarhem i San Carlos de Bariloche. Det var kallt i morse när jag kom till busstationen klockan halv fem. Jag stannade där ett tag och vilade lite i den kyliga terminalbyggnaden bland andra ungdomar med stora ryggsäckar. Det kändes verkligen som att komma till ett helt annat klimat. Det kom en kille och sålde kaffe och nylagade salamimackor strax efter bussen anlänt. Alla biljetter var stängda och terminalen var i övrigt rätt tyst. Jag följde järnvägsspåret mot centrum och hade kollat upp vandrarhemmen här i min guidebok. Jag har rivit ut de flesta sidor och bara sparat några få med information kring några av de platser jag planerat besöka. Bariloche har ju varit en av dem. Jag valde ut detta vandrarhem som hade fått goda recensioner och utan att jag hade reservation. Det var en jättebrant backe up hit och nu vid middagstid är det riktigt varmt ute, strax under 30 grader. Det känns ändå helt annorlunda här. Bergen och den stora knallblå sjön som känns riktigt sval. Luften är friskare men trafiken längs huvudgatan här är som alltid trång med skitiga bilar. Det här är en turiststad med känsla av Österrike och Alperna. Stora barrträd, swimmingpooler och tennisbanor. Stora gräsmattor och turistbutiker. Jag gillar människorna här på vandrarhemmet och jag blev väl mottagen trots mina dåliga språkkunskaper. Jag tror de gillar att jag är cyklist. Det finns en annan cyklist här från Tyskland och ytterligare en lite äldre tjej från Brasilien. De är båda på väg hem efter avslutade cykeläventyr. Torsdag 29/ Jag har sovit någorlunda bra i natt men tyckte det var varmt på rummet. Jag har ett litet eget rum och det är riktigt skönt. Vandrarhemmet är väldigt mysigt byggt och känns som en stor

14 koja. Allt verkar hemmagjort, skåp, trappor, kök och badrum är byggda i ohyvlat virke från stora trädstammar. Det finns små loft och krypin lite här och var och huset känns väldigt organiskt. Igår var vi sex stycken som hade följe in till centrum för att se tangokonserten. Vi kom dock för sent och det var ingen öppen tillställning utomhus, som vi trodde utan, utan inne i bibliotekets aula. Tjejen från Brasilien, Frida, är cyklist som jag och har cyklat och vandrat själv norröver i en månads tid. Jag har inte beslutat om jag skall ta mig norrut eller söderut. Det skall vara fint norrut men tät med turister. Det känns som om söderut passar mig bättre, nu när jag har så gott om tid på mig. Jag åt lasagne på en restaurang nära vandrarhemmet igår med öl. Jag har också pratat lite med Corina från Oregon som cyklat i japan och som är här för att dansa Tango och läsa spanska. Jag har inte sett henne idag. Hon var på konserten igår och gick före oss andra. Hon pratade igår om en tangokurs som man kan hoppa in på här i stan. Jag får se om jag träffar henne senare Jag pratade med Frida igen innan hon åkte iväg. Hon skulle åka buss hela vägen hem till Rio de Janeiro. Hon verkar ha rest väldigt lätt trots att hon haft med ryggsäck och vandringskängor. Jag tycker fortfarande att jag har för mycket saker som tynger min cykel. Jag skickade iväg ett paket med lite kläder och verktyg, ett lås och en slang från hotellet i Bolivar. Det skall bli intressant att se om det paketet kommer fram. Jag träffade Corina och frågade om jag kunde följa med henne till Tangokursen ikväll. Det skall bli kul. Jag trivs bra här. Det verkar vara ett bra jobb att jobba som vandrarhemsvärd. Fixa och trixa och träffa massor med människor. Jag har inte sett några moln idag heller. Jag vet att jag kommer sakna detta väder när jag cyklar i regn men just nu är jag innerligt trött på denna sol och denna ständiga hetta. Fredag 30/ Jag sov bra i natt. Det kändes ledsamt att lämna vandrarhemmet Bolsa men kände att jag ville röra mig och komma ut från allt ljud och avgaser. Igår följde jag med Corina till en liten pub tillsammans med några från hennes spanskakurs. Efteråt gick vi till tillsammans med Bill till tangokursen. Vi, eller rättare sagt Corina hade inte samma uppgifter om kursen som Bill och vi fick fråga oss fram i Bariloche innan vi till slut hittade det lilla stället. Det var ett mysigt och hemtrevligt krypin och fast vi kom för sent var vi hjärtligt välkomna. En äldre kvinna tog emot oss och bjöd upp oss på dansgolvet. Jag kände att jag glömt allt jag lärt mig om tango. Och nu var dessutom allt på spanska. Jag fick i vart fall mycket beröm för min inlärningsförmåga och det var riktigt roligt. Jag kände inte att jag var helt kass. Jag dansade något med Corina men det gick si så där. Efteråt blev jag dock uppbjuden av en argentinska i publiken och det gick väldigt bra. Det kan ibland vara en fördel att ha en ödmjuk inställning när ens tidigare kunskaper inte riktigt är som de nya. Jag kände att Corina dansat mycket mer än jag men kanske lite annorlunda än hur de dansar här. Det var inte så många personer där, kanske en två tre par och så vi och lärarna. När vi kom tillbaka till Bolsa hade de haft grillfest, Asado. Det var mycket folk: två bergsguider från USA, några japaner och en kille från NZ. Många engelsktalande och en några argentinare. Inga skandinaver eller tyskar. Jag plågade mig ut ur staden tidigare idag och upplevde trafiken på den underdimensionerade huvudleden ut från Bariloche som hysterisk. Vägdamm från vägkanten tillsammans med alla avgaser gjorde mig illamående. Jag tog första bästa camping jag hittade utanför staden. Det blev en Schweizisk camping som kostar 28 pesos. Det är vackert och det ligger en stor sjö på andra sidan vägen. Jag vilar i skuggan efter att ha duschat.

15 Lördag 31/ Jag träffade en cyklist här på campingen igår, en kille från Oxfordshire som heter Carl. Han hade varit i Buenos Aires två månader och läst spanska och köpt en ny cykel som han just anlänt hit till Bariloche med. Han hade börjat provcykla med sin packning och var bekymrad över att ge sig iväg söderut. Han var rädd bergen skulle bli för tuffa och hade ingen bra balans på cykeln. Han hade en stor ryggsäck som han fäste där bak och tre vanliga cykelväskor. Han verkade ha bra med pengar men inte så mycket erfarenhet från långfärdscykling. När jag berättade att jag planerade cykla söderut blev han mer positiv och ville hänga på. Det var inte direkt att vi beslutade att ha följe utan det bara blev så. Det är hans första tur och han ville göra samma sak som en bekant hemma i England gjort. Han vill cykla ned till de stora glaciärerna i söder och sedan köpa en segelskärm som han hört är billiga här i Argentina. Den skall han sedan ha med sig på cykeln och med hem till England. Han är tvungen att åka över till Chile och förnya sitt besöksvisum till Argentina som går ut om en månad. Det var rejält kallt i natt i tältet. Det var skönt och ovanligt, jag har inte sovit ute sedan jag blev haffad av polisen på Pampas. Jag har hittills bara sovit tre nätter i tält. Min hals känns lite bättre i dag men kroppen i övrigt känns tung och tom på energi. Det har varit vindstilla och lite slöjmoln idag. I och med att vi skall cykla ihop väntar jag någon dag till här. Det kanske är sämre väder på väg? Det skall finnas en affär en bit härifrån. Jag skulle behöva gå dit och köpa lite bröd, smör och tändstickor. Jag åt några empanadas igår på väg hit till campingen precis vid vägkorsningen innan backen upp hit. Jag fick en burk med linsgryta av Carl i går kväll som jag värmde på mitt kök. Det finns ett stort kök man kan använda uppe på andra sidan den stora gräsmattan. Söndag 1/ Vi kom iväg rätt så sent idag, klockan halv elva rullade vi ned på grusvägen och upp mot den stora vägen söderut. Jag sov så där inatt och misstänker att det har gått hål på min luftmadrass. Jag märkte att den var tom på luft inatt och jag kan inte minnas att den inte var hårt uppblåst när jag satte upp tältet. Vi har medvind och ett fantastiskt cykelväder med långsamma stigningar förutom backen i förmiddags på den dåliga grusvägen som blev väldigt brant och dammig. I morse när vi tog en liten siesta i skuggan cyklade en ensam kille förbi och hälsade i farten. Idag vid fyrasnåret cyklade jag nedför en backe och så samme kille stå och gestikulera vid vägkanten. Jag trodde han hälsade men tvekade lite på om ville något eller inte. Carl stannade och lånade killen sin pump. Jag väntade nedanför backen och träffade Roy, från Israel som kom cyklades ihop med Carl. Roy Hade startat i Prudoe Bay i Alaska och skulle ned till Ushuaia och sedan cykla från Sydafrika till Etiopien. Han var sponsrad av en vattenflasktillverkade i Israel och hade sytt fast flaggor i tyg på sin tröja. Från Etiopien skulle han flyga till Spanien och därifrån cykla till Hong Kong. Jag antar att han som Jude inte kunde passera arabländerna i Nordafrika. Det var tung cykling på slutet idag och lite segt att cykla med Carls som höll lägre tempo än mig och Roy. Vi satt nästan en timme och väntade på Carl här vid en liten gård cirka tio kilometer innan gränsen till nationalparken. Vi frågade om det gick att campa här och vi blev anvisade en jordplätt ibland hönsen inne på gården. Det kostade inget med det blev ingen dusch idag. Måndag 2/ Vi befinner oss tio kilometer innan El Bolsón. Jag misstänker allt starkare att min luftmadrass läcker med har inte kunnat hitta något hål. Roy hjälpte mig imorse genom att vika den på hälften och spraya på vatten ur sin vattenflaska. Men vi såg inga luftbubblor. Jag kanske har inbillat mig? Det är i alla fall skumt och jag sov inget bra inatt heller. Jag fick en laglapp av Roy som jag kan limma fast om jag finner hålet. Jag behöver bara köpa lite lim i El Bolsón

16 också. Roy gav sig iväg vid tio imorse och jag och Carl en halvtimme senare efter att ha väntat på Carls alla morgonrutiner. Han behöver mycket tid för alla sina prylar och har inte packat effektivt eller några bra fästen för sina väskor. Han måste binda om allt varje morgon. Helst skulle han nog vilja cykla på och inte som jag stanna ofta och vila och fika. Jag plockar relativt lätt upp mina grejer och för mig blir det inte en så stor apparat som för honom. Roy berättade för mig igår att han tyckte jag skulle cykla själv eller eventuellt följa med honom. Jag höll med om att jag visst tänkt tanken många gånger och att det nog skulle bli aktuellt, förr eller senare. Jag känner ändå ett visst ansvar för Carl och tycker ändå han har en del att lära av mig som cyklat i femton års tid. Det ligger en mysig restaurang här och jag sitter och äter några Empanadas under en Coca Cola parasoll och väntar på att Carl skall dyka upp längs vägen. Han kommer att se min cykel som står där nere vid staketet i skuggan Jag har precis duschat här på campingen i Lago Puelo. Det blev en liten avstickare från huvudvägen. Efter att vi ätit på stället utanför El Bolsón cyklade vi in till staden och fixade en del ärenden. Jag köpte frimärken, lim och tog ut pengar och kolla min e-post. Campingen kostar 12 pesos. Vi tänkte köra in i naturreservatet vid sjön men vände då de skulle ha 10 pesos för inträde och 26 för camping. Vi beslöt snabbt att vända och tältar här bland kycklingar och hundar, får och hästar. Det börjar bli mörkt. Vi har inte sett skymten av Roy idag och imorgon blir en spännande dag då vi kommer in i parken och en mer öde väg som dessutom är grus, väg 71. Carl har haft problem med sin ryggsäck som lossnar och glider ned från sidan. Jag undrar hur det skall gå imorgon. Det är mörka moln på himlen nu ikväll. Min hals känns bättre och jag hoppas kunna sova bra inatt. Tisdag 3/2 Vi lämnade campingen vid halv elva i morse och Carl behöver mycket tid varje morgon för sina väskor. Det var en lång svettig backe upp från sjön till huvudvägen, RA40 och jag väntade igen på Carl och hittade mängder av svarta björnbär längs vägkanten. När jag åt de söta bären funderade jag på hur länge jag skulle orka med att cykla så här. Jag börjar känna mig lite starkare i kroppen nu. Jag passerade El Hoyo med Carl bakom mig och stannade där för en fika. En liten stad med fullt med marmeladstånd Dulces och som känns väldigt turistiskt. Men några mil söderut tog allt det slut och terrängen blev mer ökenlik och torrt. Efter en lång uppförsbacke körde jag förbi en stängd bensinmack och antog att Epuyén lag på andra sidan backkrönet. Men där fanns inga hus och en lång nedförsbacke. Jag förstod då att staden låg några kilometer vid sidan om riksvägen och att macken låg vid korsningen in till Epuyén. Jag hade behövt handla lite mat och vatten. Jag tolkade min egen karta fel och beslöt att försöka ta mig ned till ån som jag såg långt nere på vänster sida. Jag fann en grusväg och en uppställningsplats för vägarbetsfordon. Jag vadade över vattnet och lagade mat i skydd av några popplar. En man från en barack vid parkeringen kom och varnade mig för att elda i den starka vinden. Jag förklarade att jag skulle vara försiktig och kokade mig lite pasta. Några lösa hästar betade i gräset en bit upp i backen. Men jag upptäckte snart att jag anfölls av bromsar som ville åt mitt blod. Jag är lite seg nu och är lite orolig för att cykla på grus. Jag har ett par grova däck med mig som jag tänkt använda om i fall jag sjunker allt för mycket ned i gruset. Jag vet inte var Carl är. Jag kom att tänka på Sydpolen och Scott och Amundsen. Scott med fel utrustning och Amundsen som körde på erfarenhet och känsla. Scott som kämpade för Imperiet med moral, disciplin, värdighet, soldatetik och dumdristighet. Carl påminner en del om Scott, han kämpar på bra trots allt!

17 Det var en tung dag som vände till det mer positiv efter att jag tömt tarmen fem kilometer in på grusväg 71. Det var en chock att komma in i damm och nyskrapad grusbeläggning. Som tur var mötte jag två cyklister från Kalifornien, en tjej och en kille. De hade cyklat från Ushuaia och tyckte det var galet att cykla i sådant här lös grus. Jag fick nytt mod och såg Carls cykelspår i gruset. Jag antog i alla fall att det var hans. Det kan också ha varit Roys. Jag cyklade på och började mer uppskatta frihet ifrån trafik och tystnaden i kombination med knastrandet från gruset. Dammet var det allra jobbigaste. Jag blev på kvällen omkörd av en stor bil med några killar som bjöd mig på kall öl. Jag var rejält törstig och kände att jag blev lite berusad av alkoholen. Det blev lite lättare att cykla en stund i alla fall. Efter några kilometer kom jag till korsningen till vägen in till Cholila. Där fanns en liten kiosk med Internet och lite livsmedel. Jag köpta vatten och frågade efter Carl. Tjejen i kiosken berättade att han tillsammans med två andra cyklat in till stadens campingplats. Dit var det sex kilometer och jag tänkte det vore bättre att cykla de 14 till andra campingen längs med väg 71. Jag kom fram sent och var ensam på den mysiga campingen som var på en farm. Jag åt en Milanesa med pommes frites med mera öl och tror att stället ligger rätt högt över havet. Det har varit en tung dag i damm men jag börjar få grepp på att hitta balansen uppför och nedför. Carl har nog två timmar hit från sin camping. Jag skall ta det lugnt i morgon och vänta in honom. Det är väldigt torrt och vägen håller inte riktigt ihop. Stora lösa stenar lossnar från vägbanan och det blir kraftiga tvättbrädesformationer Det kan kännas riktigt läskigt utför när hela cykeln börjar vibrera och väskor skakar upp och ned allt kraftigare när hjulet studsar upp och ned i dessa fåror. Onsdag 4/ Jag har sovit bra inatt och det var kallt och fuktigt. Jag åt en fin frukost inne på den enkla men mysiga restaurangen med rostat bröd i en korg med marmelad och kaffe. Jag gillar denna camping här är lugn och fridfullt. Hästarna sprang bara några meter från mitt tält i morse. Det mulnar på nu och temperaturen har sjunkigt något. Det är mindre antal bilar även så. Det finns gott om campingar här inne i parken och av olika typ. De enklaste är gratis och sedan finns det campingar med halv service och sedan lite dyrare med full service. Jag tror jag väljer en fri camping idag. Jag har inte sett Carl på hela dagen. Jag tog det lugnt imorse åt stannade till i byn innan parkgränsen och åt några empanadas i en liten, liten byggnad där en familj hade en liten servering. De var riktigt goda, hemmagjorda fast jag inte var så hemskt hungrig. Jag var rätt sliten efter gårdagens kvällspass och hoppades få se skymten av de andra cyklisterna bakom mig. Nu pausar jag i skogen ibland stora träd i något som känns som en väldig bokskog. Marken är täckt av lågt gräs och jag sitter på en nedfallen stam och dricker kaffe och äter lite salta chips. Det kostade 30 pesos att åka in i parken. Det är mycket insekter, bromsar i luften. Och damm. Men jag börjar vänja vid vägdammet. Det är lite synd att vägen inte går ännu närmare sjön. Man kan se den skymta till men jag cyklar genom storvuxen skog med stora, stora träd. Det finns en hel del koskit här ser jag nu. Jag har fått många kommentarer om mitt expeditionstält. Det är kanske lite väl stort och tungt med tanke på uppgiften och klimat men jag trivs med denna extra börda. De flesta verkar imponerade. Vägarna är definitivt sämre än grusvägarna i Kanada, på dessa vägar skulle inte en stor lastbil komma långt. Naturen påminner om den jag såg i Nya Zeeland men utan ormbunkar. Denna paus var skön. Jag har tänkt ta det riktigt lugnt idag. Fredag 6/ Igår cyklade jag ikapp två killar från Tyskland, Holger och Johannes. Jag hade slagit läger rätt tidigt dagen innan vid en sjö och regnet hängde i luften. Vid stranden campade många andra och en familj från Santiago hade ett stort tält och en stor bil med båt med sig. Mannen i familjen var högre tjänsteman och de tre döttrarna var högutbildade och kunde alla engelska.

18 De hade sina pojkvänner med sig och de gillade lugnet här nere. De fiskade mycket och bjöd mig på middag med vin. De hade väldigt mycket prylar med sig och de tyckte väl lite synd om mig som tältade ensam. En av döttrarna sa att zen började bli populärt även i Santiago. Hon berättade att det fanns ett center där någonstans med jag fick inte grepp på hur och var det var. Jag fick mannens telefonnummer ifall jag behövde hjälp på min resa och en uppmaning att höra av mig om jag kom upp till Santiago. Jag lyckades hitta hålet i min madrass med hjälp av närheten till sjön och det var en mycket svårlokaliserad kavitet. Jag lappade det med plastbiten jag fått av Israelen Roy och med limmet från El Bolsón. Jag tror det skall fungera. Igår lämnade jag familjen och gav mig upp på vägen igen. Lite fuktigare luft höll dammet lite bättre på backen och jag var lite rörd av den generositet jag fått ta del av. Tyskarna cyklade jag förbi när de stod och funderade vid en reklamskylt som erbjöd mat några kilometer innan asfalten och gränsen till parken. Det låg en liten röd stuga omgiven av betat gräs och jag följde med dem och beställde en pizza. Jag orkade inte äta upp hela utan bjöd Johannes. Jag gillade deras attityd men blev förvånad att de båda rökte cigaretter. De utstrålade en skön tillbakalutad inställning till detta äventyr och berättade att de startat i Los Angeles i mellersta Chile och cyklat rakt söderut. Johannes var ute på sin första tur och Holger den mer rutinerade. Holger hade ett kraftigt lås längs ned på ramen som ständigt skramlade, jag hade blivit tokig på oljudet men det fann också en viss charm i det. De hade båda kvar den cellplast tejpad runt ramen från flygturen till Los Angeles från Tyskland. De bodde båda i Södra delen, nära Freiburg. Jag beslöt ta följe med dem in till Trevelin. Asfalten var efterlängtan och vi ropade glatt när vi gled över från grus till slät vägbana. Genast infann sig en känsla av trygghet och tystnad blandad med en sorg över äventyret på den mer oförutsägbara vildmarksleden. Nu kommer bilarna köra fortare igen och kilometerna kommer rulla på fortare. Vinden kommer bli mer påtaglig och cyklingen mer meditativ igen. På gruset är kroppen mer på helspänn och sinnet ofta småirriterat över stora stenar och gigantiska hål som bara dyker upp från ingenstans och över bilister som dränker en i stora grusdammsmoln. Nu hamnar sinnet i ett annat tillstånd och saknaden av de levande men besvärliga kilometrarna genom reservatet känns högst påtaglig direkt när ljudet från när däcken skär i gruset byts ut mot tystnad. Direkt när vi kom in till Trevelin möttes vi av en äldre skäggig och storvuxen man i en pickup. Han förklarade att han var amerikan och bosatt upp i bergen några kilometer utanför staden och att han och hans fru gärna tog emot främlingar i den vackra naturen runt deras tomt. Han erbjöd att ta cyklarna i bilen. Både jag och Holger var tvungna att ta ut pengar i banken under morgondagen och tvekade att hamna så långt från stadens centrum. Mannen var väldigt trevlig och påstridig och förklarad att han hade hjärtproblem och alltid bar med sig en flaska med stark cayennepeppar för att ta ifall han fick problem. Han förklarade att man kunde se Kondorer flygandes uppe alldeles vid han hem. Holger och Johannes bestämde sig för att nappa och började trycka in cyklarna i bakre delen av hans bil. Jag såg att min cykel inte skulle få plats och fick en enkel vägbeskrivning till huset och mannen sa att han skulle möta mig efter att han dumpat de andra hemma hos sig. Jag var lite rädd att min cykel skulle skadas och ville inte riskera något. Tyskarna verkade inte så bekymrade och fick till slut in cyklar och väskor i den gamla bilen. Efter en halvtimmes cykling längs med en oändligt lång raksträcka började jag tappa modet och vände tillbaka in till Trevelin. Jag frågade i turistbyrån och valde en av de två campingplatserna. Det var rätt skönt att vara på tu mans hand igen. Det började bli sent och jag var både trött och väldigt hungrig. Jag campar här för 22 pesos per dag och stannar två nätter. Jag åt en delikat grillad jättebiff igår på restaurangen nära campingen. Den var gratinerad med fransk ost och är definitivt den största köttbit jag någonsin fått i mig - samtidigt den godaste. Den fick sällskap av en liter femprocentig Quilmes (öl) för motsvarande 20 riksdaler.

19 Idag, fredag har jag växlat till mig Chilenska pesos och skickat ett vykort till Eleonora. Jag har lyckats hitta gas och tvättat mina cykelkläder. Jag skulle också behövt tvätta mina långbyxor men behöver dem i skuggan. Det ät lite kyligt utan sol. Jag skall se över cykeln och försöka meditera lite. Det är bara jag som tältar här vid campingplatsen men jag gillar inte riktigt stämningen. Det finns ett stort kök och vardagsrum med stora fönster och jag trodde det var för campinggästerna men det verkar vara ägarnas privata. Det verkar bo några mer eller permanenta gäster här i de små rummen på andra sidan byggnaden. Lördag 7/ Först fick jag se en cykel på campingplatsen som såg ut som Carls. Strax efteråt såg jag Carl som hade fått sällskap av två argentinska cyklister och av två chilenare. I morse hjälpte jag en av chilenarna med att ställa in hans bakväxel som visade sig strula på grund av en liten sten i växelreglaget. Han var mycket tacksam för att jag hade verktyg och kunde hjälpa honom. Jag växlade pengar igår och känner mig redo för att passera gränsen till Chile. Jag sov inte så mycket inatt trots att det var kallt. Mina tycka kamrater sov denna natt på andra campingplatsen och är troligen på vägen bakom oss. Jag träffade på Holger i stan i dag och han berättade om kvällen uppe i bergen hos amerikanen. De verkar ha haft det trevligt. Vi cyklade ut från Trevelin, Carl, jag och de två trevliga killarna från Argentina. De har inte mycket packning och cyklar lätt och smidigt till skillnad från Carl och jag. De har i vart fall tålamod och verkar tycka om vårt sällskap. Det är deras första tur. Carl stötte på dem i början av naturreservatet. Det är Juan och Santiago från Puerto Madryn. Vi stannade och åt lunch vid älven och vi är alla rätt slitna efter cykling på denna väg. Det är nästan ingen trafik men vägen är dålig och dammig. Vi vilar i skuggan några kilometer innan gränsen. Jag är redan inne på min tredje timmes film Det blev en tung cykling till Futalefu. Vi campar i byn hemma hos en tant på hennes gräsmatta bland äppelträd. Carl kunde inte ta ut pengar här på banken utan har fått låna av Santiago. Han borde ha fixat pengar inne i Trevelin. Jag passade på att ta ut lite extra pengar på bankomaten här. Den accepterar inte VISA men dock Mastercard. Det kan vara bra att ha pengar. Man vet inte när man kan hitta en bankomat nästa gång. Jag har ju en del amerikanska dollar i värsta fall. Jag har fått ont i fötterna. Jag har ätit pasta, de andra käkade ris. Tyskarna har också anlänt och de med stora ölflaskor i flaskställen. Kul att se dem igen. Johannes och Holger har en mp3-spelare och små mobila högtalare med sig. Musiken ger campingen en härlig atmosfär. Vi har sett aska lite här och var från vägen efter vulkanutbrottet förra året. Det är ingen av oss som har någon riktigt bra karta och vi vet inte riktigt hur vi skall cykla imorgon. Jag var tvingad att lämna ifrån mig mina bananer vis gränsstationen. Gränsövergången gick bra men kändes väldigt byråkratisk och krånglig. Först fick vi fylla i en blankett efter att ha stått en stund i kö. Denna blankett var för att få lämna Argentina. Sedan ytterligare två formulär för att få komma in i Chile. Jag fyllde i att jag hade frukt men tyckte det var meningslöst i och med att frukten inte var från Argentina. Det var ju bananer från Mellanamerika. Jag skulle ha tryckt i mig bananerna innan jag gick in i gränspolishuset. Vi har väldigt vackert väder idag trots motvind. Söndag 8/ Vi har tältat här i Port Ramirez. Det var en tung dag igår. Vägen var mycket dålig men landskapet mycket vackert. Idag har jag mestadels hållit mig någon bit efter de andra. Jag har stannat och filmat en hel del och de andra bara cyklar på. De brukar vänta in mig men det stressar mig en del. Jag fick ont i nacken och märkte nu ikväll när jag tog av tältet att den ena

20 sidan av pakethållaren bak lossnat. Det var därför det blev så dålig balans. Jag har varit tvungen att kompensera det med överkroppen och därför spänt mig i nacken. Idag har det varit mulet och till och med lite regn. Vi campar bakom en liten restaurang på en åker. Det är berg runt omkring. En topp i varje vädersträck. En katt smet in i mitt tält och pikade i min sovsäck. Nu måste jag få den tvättad. Mina byxor börjar bli riktigt bruna av allt vägdamm. Allt är dammigt och fullt med grus. Igår pausade vi vid en vacker del av älven och såg några Israeler som var ute på gummibåtäventyr med guide. Juan lånade ut sin jacka till en tjej som frös och som var helt dyngsur. Det såg rätt kallt ut. Måndag 9/ Vi campar km efter Junction. Vi skildes åt imorse, vi och argentinarna. De skulle tillbaka hemåt igen och jag och Carl söderut. Det var en riktigt tung backe innan byn Villa Santa Lucia. Vi pausade där ett slag och hittade lite mat att handla i de två små supermercados som fanns. Carl behövde silver tejp men fann ingen. Carl hade pratat om att ta sig norrut på grund av den dåliga vägen. Han sa att han tvekade på tanken att slita så här hela vägen ned till söder. Det är många mil att kämpa sig fram genom och även jag hade vissa funderingar på att vända tillbaka norrut och ta färjan norrut. Då skulle jag även kunna se vulkanen som hade utbrott förra året och den förstörda staden. Efter väldigt lite diskussion tvekade vi dock inte inför att fortsätta ned till Puerto Aisen. Det skulle finnas en campingplasts strax söder om byn enligt Carls karta men vi såg ingen camping eller skyltar. Vi drack kaffe 50 km innan byn La Junta vid ett Coffee house som var riktigt mysigt. Det låg en get och sov framför trappan och jag som cyklade efter Carl såg hans cykel parkerad utanför. På det lilla fiket sa de att det skulle finnas en campingplats 8 km söderut men att vi också kunde campa på deras tomt. Både jag och Carl tyckte nog det skulle vara bättre med en riktig dusch ikväll efter allt damm. Efter en mil hade vi inte sett någon camping och vi frågade en kvinna i bil som berättade att hon sett en tre km söderut. Vi fortsatte utan att se någon facilitet överhuvudtaget och beslöt till slut oss för att tälta vid älven. Det var en riktigt finns plats fram till två hundar fick nos på oss och började skälla och närma sig från gården några hundra meter bort. Carl börjad bli nervös och jag lyckades lugna hundarna med lite mat. Det var segt att cykla och leta efter tältplatser som inte fanns men lite bättre nu sent i kväll. Vi har cyklat långt idag. Vägen är lite rakare och lite hårdare men inte märkbart bättre än 235:an. Imorgon blir det La Junta. Det skall vara vägarbete söder om byn. Det står många döda träd som sticker upp som gråa gigantiska telefonstolpar med grenar. Jag har ätit pasta med salami ikväll. Det var riktigt skönt med kallbad i älven i kväll. Tisdag 10/ Jag fikar längs med vägen 15 km innan La Junta. Jag hade ingen lust att vänta på Carl imorse och klockan cyklade jag iväg för att bara stå där och stressa honom ännu mer. Då hade han inte packat ihop tältet än. Han var lite låg idag han sa att han aldrig skulle cykla touring igen. Han förvånar mig ibland. Han säger att han kom hit för att hans kompis Joe hade cyklat här i Sydamerika. Han ville inte köpa riktiga cykelväskor till cykeln utan använder vanliga ryggsäckar som han säger sig kunna ha även efter denna tur hemma Carl arrived! Det är tio km till La Junta enligt hans GPS. Onsdag 11/ Jag har genomlidit hela natten utan sovsäck och det var värre än jag trodde trots att jag tog på mig alla kläder jag har. Vi lämnade in våra kläder för tvätt igår och jag reflekterade inte över att vi först kunde hämta tvätten dagen därpå. Campingen var dessutom utan dusch så det blev dumma beslut. Jag har beslutat att bryta me Carl och fortsätta ensam. Jag känner mig inte