Tolvösands krumudde. Ängs- o betesmark. Väg till Södra Myckeläng. Granskog Alskog. P-plats. Alskog. Strandäng. Gångväg. Sandplatå.

Transkript

1 Tolvösands krumudde Ängs- o betesmark Väg till Södra Myckeläng Granskog Alskog P-plats Strandäng Sandplatå Gångväg Alskog Krumudde VID SÖDRA MYCKELÄNG i Tynderö finns ett cirka tio hektar stort strandområde, vars strandlinje mot Klingerfjärden har formats av vattnets strömmar, som här bildat en så kallad krumudde. Kusträckan är ett av de få obebyggda strandpartierna i kommunen. Stranden är mycket uppskattad och badvänlig och är därför mycket värdefull ur rekreationssynpunkt. Området som ägs av kommunen är Natura 2000-område. Natura 2000 är ett nätverk av värdefulla, skyddade naturområden inom EU. Tolvösands krumudde hittar du om du svänger av E4:an mot Tynderö och Åstön, genom Söråkers centrum. Därifrån är det 6,6 kilometer till avtagsvägen mot Södra Myckeläng. Cirka 400 meter in på den finns en mötesplats, varifrån gångstigen leder ut till udden. Till områdets nackdelar hör det faktum att det dels saknas ordentlig skyltning och dels saknas en rejäl parkeringsplats, där man kan ställa ifrån sig bilen. DET GEOLOGISKA ytskiktet i området,

2 Vid Tolvösand har havets strömmar format en så kallad krumudde. som är uppbyggt av i huvudsak sand, består av ett näs med strandängar på båda sidor. Sluttningen upp mot byvägen är fuktig, stenig och kalkförande. VID TOLVÖSAND finns ett av kommunens bästa klimat. På våren skyddas området av landmassa och öar från havets kyla och på hösten förlänger havets värme växtsäsongen. Växtligheten gynnas dessutom av ett par andra faktorer; dels berggrundens kalk och dels alskogens egen kväveproduktion. Större delen av marken har varit brukad under lång tid. Nämnas kan att det i närområdet finns ett flertal lämningar från bronsåldern. Sluttningen ner mot Tolvösand har lämnats att växa igen och detta har medfört en mycket speciell utveckling. GRÅALSKOGEN här i sluttningen, kring början av stigen ut till udden, påminner om miljön i sydligare ädellövskogar. Här finns fåglar, fjärilar och svampar som gråalskogen och bokskogen har gemensamt. Smånunneört TILL LIKHETERNA hör skogarnas förutsättningar för tidiga vårblommor. Här växer blåsippa, vitsippa, desmeknopp, gullpudra och sist men inte minst smånunneört. Den sistnämnda arten är helt avgörande för den speciella, sällsynta och EU-skyddade mnemosynefjärilen. Den har här ett av sina starkaste fästen i landet. I alskogen finns även landets

3 nordligaste förekomst av skuggtujamossa. MEN HÄR FINNS också skillnader. Gråalskogen åldras snabbare och övergår, om inga motåtgärder vidtas, till granskog. Här trivs fjällväxten nordisk stormhatt med sin pollinerande följeslagare, den utanför fjällvärlden sällsynta stormhattshumlan. Blommorna i alskogen, som till exempel den nämnda nordiska stormhatten med de rabarberstora flikiga bladen, har under Nordlundarv sommaren svårt att få ljus under det täta lövtaket. Ett problem den delar med stinksyskan, vars brännässlelika blad vid beröring doftar vidrigt. Lika svårt har den giftiga vallmoväxten skelört. Giftig är även trolldruvan. Arten är dock i sina varianter med vita och röda frukter, som förekommer sällsynt på andra platser, intressant för trädgårdar och parker med lundkaraktär. Vid sidan av dessa kämpar den ibland omfattande och marktäckande nordlundarven tillsammans med hallon och brännässla. Den sistnämnda mycket viktig som foderväxt för flera arter av fjärilslarver och håller därigenom artvariationen fortsatt hög i denna fjärilsrika omgivning. Det i övriga landet sällsynta springkornet (vildbalsaminet) förekommer också. Och med lite tur kan man träffa på orkidén tvåblad. Med ännu större tur och urskiljningsförmåga kan den lilla oansenliga och sällsynta orkidén knottblomster visa sig. I alskogen förekommer inte bara gråal. Några exemplar av klibbal, björk, sälg, hägg, någon asp och små exemplar av lönn trotsar konkurrensen. Några granar annonserar intresset att ta över efter gråalen. Vid sluttningens fot har granarna lyckats få dominans. Här märks en stor förändring av örtväxtligheten. Olika arter pyrola, smultron och humleblomster uppträder. Harsyran växer i båda Humleblomster miljöerna. Olika arter av mossa tillkommer och bildar mattor. DÄR GRANSKOGEN övergår i en sandplatå fångar en grund vattensamling upp sluttningens fukt. Mängder av orga-niskt material samlas och bryts ned i vattnet. Eftersom fiskar saknas i det syrefattiga vattnet främjas in-sekter som mygg, knott och harkran-kar samt grodor och paddor. Även skal-baggar älskar den-na miljö och före-kommer i en mängd arter. Förr nyttjades vattensamlingen av befolkningen för rötbehandling av lin. KLIMATET i området gör att en grundligare undersökning av vattnets insekter skulle kunna bli intressant. Vattensamlingen delar denna övre platå i två delar.

4 Västra sandplatån visar med sina tallar och marklevande lavar att marken är näringsfattig. Örter som uppträder är gulmåra, backnejlika och backglim. Även åkervädd förekommer. Vanliga är också risen av lingon och det snarlika, men mörkare och mattbildande mjölonet. Under sensommaren och hösten blommar rikligt med fibblor. Men även en sporväxt som låsbräken gillar området. I skogskanten förekommer ett stort antal av den vinbärsliknande busken måbär, medan enbuskar föredrar den öppna ytan. PÅ DEN VÄSTRA sandplatån börjar också stigen väster ut mot hag-, lundoch betesmarksmiljöer av högt naturvärde. Sandplatån har vid flera tillfällen använts som högkvarter för entusiaster och forskare vid insektsinventeringar. PÅ DEN ÖSTRA platån finns också en grupp tallar. Marken här är kraftigt påverkad av sommarläger för barngrupper och vanlig camping. Områdesvis ligger därför sanden öppen. Konkurrenssvagt strandglim kan förekomma tillsammans med saltnarv. YTTERLIGARE EN svacka avdelar det mesta av uddens bas från dess spets. Denna svacka får tidvis ta emot överskottsvatten från den tidigare nämnda våtmarken. Här återkommer gråal tillsammans med sälg, hägg och mandelpil. Mandelpilen är en förhållandevis ny invandrare. Den kommer förmodligen på sikt att bli ett färgglatt inslag i vinterlandskapet. Denna art av salix byter nämligen löpande ut sin bark, så att fläckar av orangebeige underbark blottas. AV ÖRTER träffar man på skuggviol, kråkklöver och nejlikrot. Här får de sällskap av vår nordliga kryddbuske pors och ett bestånd av vackert, djuprött blommande vresros. Nära spetsen av udden finns ett stycke gräsmark. Denna platå ligger cirka 1,5 meter över havsnivån och är Strätta helt sandbaserad. Värmeälskande och torktåliga örter som backglim, gulsporre, strandvial och gräset strandråg finns i blandningen av växter. Dessutom vår blåklintsliknande och vackra rödklint, som förr var talrik på magra betesytor. VID UDDENS SPETS tar den härliga sandstranden över. På andra sidan fjärden kan man se Granöns norra strand nära och Alnöns på avstånd. På båda sidor om krumudden, som sticker ut i vattnet, ligger strandängar. De är inte omväxlande på samma sätt som Storspov skogen,

5 sluttningen och udden. De är däremot totalt avvikande från de andra miljöerna. Det är markområden som vid högvatten delvis kan ligga under fjärdens yta för att vid lågvatten tillhöra landmassan. Speciella växter, fåglar, insekter och andra former av liv gagnas av den miljön. Andra kommer och går med växlingarna. Gräs och halvgräs som madrör, krypven, blåsäv och knappsäv, liksom örter som vänderot, kärrsilja och strätta klarar variationerna. Det gör även den sällsynta strandmållan. FÅGLAR SOM drar fördelar av variationen är storspov, rödbena, strandskata och mindre strandpipare. Med lite tur kan man också få se en fisk-gjuse seg-la ovan strandlinjen. Där är även vitkindad gås vanlig. I lövskogen, inne på udden, ger olika arter av sångare "försommarkonsert". Näktergal, trädgårdssångare och grönsångare är några av arterna. Stenknäck, rosenfink och hönsfågeln järpe med flera andra arter kan påträffas. Den rikliga förekomsten av lövved i området har också lockat den mindre hackspetten. Rastande tranor och sångsvanar är vanliga i området. Periodvis finns även gråhäger, törnskata och den sägenomspunna härfågeln. Mitt i denna sydliga artblandning har även lappmes registrerats. Både markhäckande rödvingetrast och trädhäckande björktrast är karaktärsfåglar för området. Till strandlinjens insekter hör sländor. Här har noterats sydliga arter som sjöflicksslända, gulfläckad ängstrollslända och kraftig smaragdslända. ARTVARIATIONEN och mängden blommor i området är basen för det tjugotal arter av blomfluga som finns i området. En bidragande orsak till artrikedomen är kombinationenav strandäng och multnande ved i alskogen. Bidrar gör även förekomsten av flera helt olika miljöer på en koncentrerad yta. Mnemosynefjärilen har ett av sina starkaste fästen vid Tolvösand Inventeringslistan över stora och små fjärilar för området är lång. Främst måste den tidigare nämnda mnemosynefjärilen sättas, men även den sällsynta svävflugelik dagsvärmare, som tidigare observerats. Förekomsten av mnemosynefjärilen bygger på ett komplicerat samspel mellan flera olika faktorer, där ett utmärkt luktsinne hos både fjäril och dess larv samt förekomsten av smånunneört är förutsättningar. Den är i sin tur beroende av alskogen. Smånunneörten är här i Sverige larvens enda foderväxt. Denna sällsynta fjäril har utrustats med en "hög moral" skulle man kunna säga. Eller är det ett utslag av svartsjuka? Efter att hanen befruktat honan fäster den en gördel runt hennes bakkropp så att hon inte kan befruktas på nytt av någon annan hane. Strax efter midsommar, när smånunne-

6 örten redan blommat över, fäster honan sina ägg i områden där hon känner doften av smånunneörtens knölar under markytan. Hon kan dessutom luftbomba med sina ägg i flykten. Nämnas kan också att mnemosynefjärilen endast flyger i solsken. Nästa vår kläcks äggen samtidigt som smånunneörten spirar ur marken. Larven söker sig då med hjälp av luktsinnet fram till växten. SNÄCKORNA i området kräver en egen avdelning. Inte mindre än 18 olika arter har registrerats. Bidragande orsaker till artrikedomen är temperatur, fukt, växtarter och markens kalk. Nämnas bör busksnäcka, ängsdvärgsnäcka, skogsdvärgsnäcka, skogsgrynsnäcka, mindre agatsnäcka och slätspolsnäcka. TOLVÖSANDSOMRÅDET har liten betydelse för däggdjuren. Det fyller ändå sin roll som en del av detstörre näringsområde som krävs. Genom området rör sig arter som räv, hare, grävling och rådjur. Rävlyor finns dock i området. Från udden kan man ibland observera gråsäl. Tillfälligtvis kan även älg och lodjur göra besök. Scharlakansröd vårskål FISKET mellan Tolvösand och Granön handlar mest om husbehovsfiske. Där kan man bland annat dra upp laxfiskarna lax, öring, sik, siklöja och harr. Andra arter är strömming, abborre, ål och nors. Där kan man också få en skrubbskädda, den enda plattfisken som går upp i Bottenhavet. I sällsynta fall kan man dessutom få en sjurygg på kroken. Denna fisk har ett egendomligt utseende och kroppsform med tjock, delvis förknölad hud utan fjäll och rader av taggiga vårtknölar längs kroppssidan och ryggen. Den främre ryggfenan är hos äldre exemplar övervuxen av en tjock hudkam. Bukfenorna är ombildade till en rund sugskiva. Under vårens parningstid blir hanens buk orange-röd. I Bottniska viken blir sjuryggen inte mer än centimeter långa men i Skagerack blir honan över 60 centimeter och hanen 35 centimeter. Grönmussling TOLVÖSAND med omgivningar har fantastiska förutsättningar för en omfattande artbredd av svampar. Orsaken till detta är den variation som sandområden, lövskog, barrskog, ängar, strandängar och betesmarker innebär. Dessutom tillkommer kalk i marken som möjliggör vårmusseronens närvaro. Svamparna är därför en artrik grupp i området. Främst bör nämnas den vackert rödlysande vedsvampen scharlakansröd vårskål, som växer på lövved, mest al och hägg, nedmyllad i marken. Förutom här, runt Klingerfjärden, och i ett område kring

7 Ängsgentiana nedre Dalälven är den en sällsynthet. Den syns i alskogen vid smånunneörtens blomning under våren. För övrigt är området en provkarta över arter som föredrar död eller döende lövved. Arter av skinn, krös, tickor, gröppor och musslingar kan upptäckas. Den skiktade dynsvampen som växer på gråalens stammar är en förutsättning för en rad intressanta och/eller sällsynta insekter. TOLVÖSAND KAN även betraktas som en extra intressant punkt i ett betydligt större område med både höga naturvärden och kulturhistoriska värden. Markerna i väster rymmer smörbollar, gullviva, vårfingerört, ängsgentiana, vildlin, backsmörblomma, vårmusseron och den lilla ängsmyran konkavmyra med mera. Dessa marker är delvis restaurerade med naturvårdande insatser. Instrålningen av solljus i sluttningen har också en positiv effekt på växelvarma varelser som insekter. Detta borde även gälla groddjur, ormar och ödlor men någon sådan inventering finns inte. Öster om sluttningen finns ängsgentiana, rosettjungfrulin, havtorn, hårstarr, sumpnycklar, tvåblad med mera. Sommaren 2004 hittades en för området ny växt, strandsnärja, i när-heten av havtornssnåret vid båthusen på Södra Myckeläng. Den är en underart till nässelsnärja. CIRKA METER öster om nedfarten till Södra Myckeläng finns ett större gravfält från bronsåldern (cirka fkr). Inte heller här finns någon skyltning som berättar vad det handlar om och att ställa bilen utefter Tynderövägen får väl betraktas som direkt livsfarligt. Om man trots detta dristar sig att gå ur bilen och följer den gamla skogsvägen ner kan man få en fin naturupplevelse. I vägkanten växer ögonpyrola och den rikligt förekommande skogsfräken ligger som en grön dimma mellan träden. Här är ett kustområde där hällarna sluttar ganska brant ner mot vattnet. Fibbla, skogsklöver och odonris följer oss på vägkanten och i fuktsänkorna hittar vi även vitpyrola. Längre ner på sluttningen finns stensöta i bergssprickor, som barnen förr åt som godis. Dessutom getrams och på en klipphylla ser vi meterhöga exemplar av stor blåklocka. Ännu längre ner i den branta sluttningen bildar ett stort stenblock över en spricka i berget en grotta, som sätter fart på fantasin. Gaffelbräken Vid ingången finns både hällbräken och gaffelbräken. Mellan byvägen mot Södra Myckeläng och gravfältet finns ett bestånd av genetiskt avvikande asp, den så kallade jättekromosomaspen. Namnet betyder dock inte att själva träden är speciellt stora.

8 Vid Tolvösand finns avkopplingsmöjligheter för hela familjen. Det stora problemet är vart man ska ställa bilen vid ett besök HÖJER MAN BLICKEN ut över fjärden ser man Granön. En båttur dit kan ge en fin naturupplevelse. Närmast anläggningsplatsen för båtar, mot Tynderölandet, är det en ängsyta som slåttas varje år. Där kan man se lite av Tynderös botaniskt historiska prägel, som hörde samman med boskapsdriften. På våren kan man se sagolika mängder av gullviva. Under sommaren tar backglim, tjärblomster och rödklint över. I denna blomsterprakt finner man också konkavmyrans små stackar. Här pågår ett vetenskapligt försök. En botaniker försöker återinföra orkidén brunkulla, som fanns här i början av 1900-talet. Skogen på norra sidan av ön börjar bitvis få en fin åldersprägel med inslag av den för insekter så viktiga sälgen. På södra sidan av ön har rapporterats förekomst av den blodröda rövarmyran, Formica sanguinea. På sandstranden, som vetter mot Alnön, kan man få se den stora vargspindeln, Arctosa cinerea, ila ner i sitt hål. FÖR DET RÖRLIGA friluftslivet är området runt Tolvösand ett omtyckt mål. Här finns avkopplingsmöjligheter för hela familjen. Den långgrunda sandstrandenpassar både för lekande barn och solbadande föräldrar. Den anlagda eldningsplatsen ger möjligheter till grillning. Men man får som sagt sätta sig över parkeringsproblemen för att ta sig dit..