HMK. Höjddata års arbetsdokument. handbok i mät- och kartfrågor

Transkript

1 HMK handbok i mät- och kartfrågor Höjddata 2013 års arbetsdokument

2 Innehållsförteckning 1 Inledning Om höjddata Vektordata Punktmoln Punkthöjder Brytlinjer Höjdkurvor TIN Raster Upplösning och interpolering Att tänka på kring rasterdata Höjdmodeller Markmodell Ytmodell Andra höjdmodeller Modell för ortorektifiering Objekthöjdsmodell Differensmodell Insamlingstekniker Luftburen laserskanning Luftburen fotografering Luftburen radar Fordonsburen insamling Geodetisk mätning Digitalisering Ajourhållning Kvalitetskontroll Produkter Terränganalys Övriga produkter Visualisering (33)

3 9 Lagring Antal decimaler Filformat Vektordata TIN Raster Datakomprimering Geografisk uppdelning Metadata (33)

4

5 1 Inledning Detta dokument behandlar höjddata i allmänhet, med tonvikt på data som utgör grunden för framställning av en topografisk höjdmodell. Djupdata eller modeller av bottenytan behandlas ej. 5 (33)

6 2 Om höjddata Med höjddata avses här alla typer av geodata med uppgifter om topografiska höjdförhållanden. Ofta är det markytans höjd som är av intresse, men även höjden på olika objekt ovan markytan är en vanlig typ av höjddata. Höjddata kan struktureras på olika sätt beroende på insamlingsteknik och användningsområde. 2.1 Vektordata Vektordata består av punkter, linjer eller polygoner med känd position både i plan och höjd. Höjdvärden kan antingen lagras som tredimensionella koordinater på geometrierna, eller som attribut till geometrier med endast plana koordinater. Det senare kan vara lämpligt för exempelvis höjdkurvor, som har samma höjd i varje brytpunkt Punktmoln Rekommendation Om ett markklassat punktmoln glesas ut till nyckelpunkter bör övriga punkter bevaras. Ett punktmoln består av en mycket stor mängd (miljontals) punkter med tredimensionella koordinater. På grund av den stora datamängden behövs en effektiv indexering för att få god prestanda vid bearbetning av ett punktmoln. För många tillämpningar behöver punkterna också klassas, vilket innebär att de förses med ett attribut som talar om vilken typ av objekt som har träffats (se Figur 1). Figur 1. Klassificerat punktmoln från luftburen laserskanning. 6 (33)

7 8 7A För att minska datamängden i ett punktmoln är det vanligt att det glesas ut med någon lämplig metod. Punktmoln som representerar markytan glesas vanligen ut till så kallade nyckelpunkter (model key-points). Detta innebär att punkter på naturliga brytlinjer som släntkrön bevaras, medan punkter på släta ytor som vägbanor reduceras. Övriga punkter bör dock bevaras, antingen som en fristående datamängd eller som en separat klass Punkthöjder Punkthöjder används främst för kartografisk representation av höjdförhållanden och består av en begränsad mängd utvalda punkter på platser av speciellt intresse. Punkterna placeras exempelvis på höjder och i sänkor, längs vägmitt, eller på specifika objekt ovan markytan. När man tar fram en punkthöjd från ett punktmoln kan man antingen välja ut ett faktiskt höjdvärde nära den önskade positionen, som då förflyttas, eller interpolera fram ett nytt höjdvärde. Att använda faktiska höjder ger normalt en lägre lägesosäkerhet, men att interpolera fram nya höjder kan minska genomslaget av eventuella grova fel. Punkthöjder är ett bra komplement till höjdkurvor, och ett yttäckande system av punkthöjder kan också vara ett sätt att indirekt redovisa kurvors höjd. Ett tätare system kan även användas för nybyggnadskartor och andra kartprodukter som kräver mer detaljerad höjdredovisning än vad höjdkurvor kan ge. Textsättning av punkthöjder är vanligtvis enklare än för höjdkurvor B Figur 2. Kommunal primärkarta med punkthöjder både nära vägmitt och ute i terrängen. 7 (33)

8 2.1.3 Brytlinjer Information Brytlinjer kan komplettera glesare höjddata och ge en höjdmodell som mer troget representerar den modellerade ytan. Om de behövs eller ej beror på vilka krav som ställs på att skarpa kanter troget återges i modellen. Naturliga ytor som markytan är generellt sett släta. De har ofta en viss textur eller ojämnhet, men skarpa kanter är ovanliga och ofta skapade av människan. För att återge skarpa kanter i en höjdmodell behövs en mycket hög punkttäthet och ett alternativ är att i stället representera kanterna med brytlinjer. Exempel på objekt som kan behöva brytlinjer för att troget återges i en höjdmodell är diken, vägkanter, broar och stödmurar. Eftersom det ofta handlar om stora datamängder är det vanligt att objekten mäts in med fotogrammetriska metoder, men till viss del kan de också tolkas direkt ur ett punktmoln. Det viktiga är att objekten mäts in med en osäkerhet som i både plan och höjd är likvärdig med eller lägre än den önskade lägesosäkerheten i slutprodukten. Vid skapande av ett TIN kan brytlinjerna integreras med nätverket, vilket förhindrar triangelbildning över brytlinjerna. På så sätt bevaras de skarpa kanterna i höjdmodellen. 8 (33)

9 2.1.4 Höjdkurvor Rekommendation Höjdkurvors ekvidistans bör vara minst 3 gånger större än den underliggande höjdmodellens mätosäkerhet i höjd. Ett lämpligt sätt att beskriva graden av generalisering av höjdkurvor är att ange en målskala där kurvorna ska vara kartografiskt tilltalande. Höjdkurvor används främst för kartografisk representation av höjdförhållanden och skapas normalt genom interpolering från en höjdmodell i TIN- eller rasterformat. Vad som är en passande ekvidistans för höjdkurvor styrs främst av den ursprungliga datamängdens lägesosäkerhet och täthet. Men även användningsområdet och den modellerade ytans karaktär påverkar valet. Lämplig ekvidistans för kurvor från laserdata finns i dokument Laserdata, luftburen insamling tabell 1. För att åstadkomma kartografiskt tilltalande kurvor är det ibland nödvändigt att utjämna den underliggande höjdmodellen innan framställning av höjdkurvor, något som samtidigt minskar detaljeringsgraden. Vanligtvis behövs också en viss generalisering av kurvorna, så att de får en mjukare form. Det kan exempelvis vara aktuellt att avlägsna mycket små polygoner, samt att tillämpa algoritmer för linjeförenkling och linjeutjämning. 9 (33)

10 Figur 3. Höjdkurvor beräknade från en markmodell baserad på luftburen laserskanning. I detta fall är markytan (en plöjd åker) nära horisontell och småkuperad, och kurvbilden har blivit alldeles för detaljerad. Här är det troligen nödvändigt med en viss utjämning av markmodellen. Eftersom höjdkurvor i första hand är en kartografisk produkt är textsättning av kurvorna ett viktigt moment. Kurvornas höjd, lagrade som koordinater eller attribut, bör sättas ut så tätt att man i varje trolig vy i målskalan utan svårighet kan avläsa ytans höjd. Tolkningen underlättas om exempelvis kurvan för var tionde meter ges ett tydligare manér. 10 (33)

11 Figur 4. Höjdkurvor över ett område där höjddata har samlats in med geodetisk mätning. 2.2 TIN Rekommendation Triangelbildning över områden som saknar mätningar bör förhindras. TIN (Triangulated Irregular Network) är en datastruktur som vanligtvis skapas genom Delaunay-triangulering av nyckelpunkter (noder). En fördel med TIN-strukturen är att den troget kan representera en yta med relativt få noder. En annan fördel är att datastrukturen gör det relativt enkelt att kombinera olika typer av höjddata. Nackdelen är att eventuella grova fel får stort genomslag. Triangelbildning över områden som saknar mätningar bör förhindras, till exempel genom att begränsa längden för trianglarnas sidor eller genom att använda brytlinjer. Det kan krävas manuell justering för att få en optimal triangulering. Ett TIN skapas vanligen internt av respektive programvara. Strukturen används ofta som mellansteg när man med hjälp av interpole- 11 (33)

12 ring vill gå från diskreta punkter (ofta ett punktmoln) till exempelvis höjdkurvor eller en höjdmodell i rasterformat. Vid projektering kan ett TIN ibland spela en mer central roll, och när en optimal triangulering är bestämd används den sedan som referens vid exempelvis planering och volymbestämning. Figur 5. TIN konstruerat från geodetiska mätningar. Notera att större områden som saknar mätningar har utelämnats. 2.3 Raster Höjddata i rasterformat (även grid eller rutnät) har en regelbunden struktur med höjdvärden i ett rätvinkligt rutnät med homogent avstånd. Varje värde representerar den genom interpolering beräknade höjden på den aktuella positionen. Geodata i rasterformat kan visualiseras antingen som diskreta punkter, eller som en kontinuerlig modell genom ytterligare interpolering. Geodata i rasterformat kan lagras effektivt eftersom plana koordinater endast behöver anges för en insättningspunkt. När även upplösningen är känd behöver sedan endast höjdvärdet anges för respektive position, vilket gör att datamängden minskar till ungefär en tredjedel. 12 (33)

13 Figur 6. Exempel på höjddata i textbaserat rasterformat (ASCII Grid). I filhuvudet anges insättningspunkt och upplösning som georeferens. Därefter behöver endast höjdvärdet anges för respektive position. Rasterstrukturen gör det också enkelt att tillämpa olika metoder för datakomprimering. Vanliga icke förstörande komprimeringsalgoritmer som LZW (Lempel-Ziv-Welch) kan ofta halvera datamängden, speciellt om antalet decimaler reduceras (ofta räcker två decimaler för en höjdmodell). Tack vare den enkla datastrukturen kan geodata i rasterformat analyseras och visualiseras enkelt och effektivt, och detta är den främsta orsaken till dess popularitet. 13 (33)

14 Figur 7. Raster interpolerat från geodetiska mätningar. Färgskalan representerar olika höjder, där blå är lägst. Notera att värdet för pixlar i ej mätta områden är inga data, men att en viss extrapolering har tillåtits. För visualisering används här närmaste granne-interpolering Upplösning och interpolering Rekommendation Lämplig upplösning för höjddata i rasterformat styrs främst av den ursprungliga datamängdens punktavstånd. Normalt bör upplösningen motsvara det genomsnittliga punktavståndet. Lämplig upplösning för raster från laserdata finns i dokument Laserdata, luftburen insamling tabell 1. Framställning av höjddata i rasterformat kräver alltid interpolering, vilket medför att höjdinformationen blir en approximation av den ursprungliga datamängden. Störst blir skillnaden vid låga upplösningar och i kraftigt kuperad terräng. Det finns många metoder för interpolering som är lämpliga för höjddata, och alla har olika styrkor och svagheter. En metod som fungerar bra i de flesta sammanhang är linjär interpolering i TIN. Styrkan med denna metod är att brytlinjer troget bevaras, men 14 (33)

15 svagheten är att grova fel får stort genomslag och måste elimineras före interpolering. <På sikt generella råd kring val av interpoleringsmetod.> Att tänka på kring rasterdata Rekommendation Metadata som upplyser om den ursprungliga datamängdens punktavstånd eller punkttäthet är ett viktigt komplement till höjddata i rasterformat och bör därför finnas. För att bibehålla högsta möjliga kvalitet hos höjddata i rasterformat bör man utgå från den ursprungliga datamängden vid förändring av upplösning eller transformation mellan olika koordinatsystem. Den homogena upplösningen hos höjddata i rasterformat kan orsaka att onödigt täta höjdvärden lagras på plana ytor. Samtidigt bibehålls den höga upplösningen även i områden med glest underlag, något som användaren bör uppmärksammas på genom någon typ av metadata. Ett alternativ är att markera områden som saknar mätningar som ogiltiga. Detta kan göras genom att sätta berörda höjdvärden till ett avvikande värde, som i filhuvud eller på annat sätt definieras som inga data (no data). En fördel med det är att man undviker eventuella motsättningar mot andra höjddata med högre kvalitet. Ett problem med höjddata i rasterformat är att förändring av upplösningen (så kallad omsampling), liksom transformation mellan olika koordinatsystem, kräver interpolering. Det kan i sin tur försämra kvaliteten. I många fall är dock denna försämring marginell och knappt märkbar. 15 (33)

16 3 Höjdmodeller Rekommendation Oavsett om höjdmodellen är i form av ett TIN eller ett raster bör eventuella ogiltiga områden (som saknar mätningar) hanteras. Information En höjdmodell består av en sammanhållen mängd höjddata som representerar en viss yta, exempelvis markytan. De flesta höjdmodeller redovisar höjder i ett visst höjdsystem, vanligen RH Men det finns även relativa höjdmodeller som redovisar höjdskillnader, exempelvis vegetationshöjd. En höjdmodell är kontinuerlig, så att man för varje plan position inom täckningsområdet kan beräkna höjden. Därför krävs också en definierad interpoleringsmetod, som sammanbinder diskreta höjddata till en kontinuerlig yta. Ett vanligt sätt är att sammanbinda punkter och brytlinjer till ett TIN, där höjden mellan noderna vanligtvis beräknas med linjär interpolering utifrån respektive triangels hörnpunkter. Ett annat sätt är att utifrån samma TIN, eller med annan lämplig interpoleringsmetod, omvandla diskreta höjddata till en höjdmodell i rasterformat. Men även till denna bör egentligen en lämplig interpoleringsmetod definieras, som talar om hur höjden för positioner mellan angivna höjdvärden beräknas. Oavsett om höjdmodellen är i form av ett TIN eller ett raster bör eventuella ogiltiga områden (som saknar mätningar) hanteras. I ett TIN kan man förhindra triangelbildning över sådana områden (se Figur 5). Till ett raster kan man antingen bifoga polygoner som omringar områdena, eller definiera ogiltiga värden som inga data (se avsnitt 2.3.2). 3.1 Markmodell I detta dokument används höjdmodell som en övergripande term, medan markmodell avser en modell av markytans höjd. Ett i många fall likvärdigt begrepp är terrängmodell. Markmodellen utelämnar alltså objekt ovan markytan, som vegetation och byggnader. Vilka detaljer som ingår i markytan är inte helt entydigt, och det kan ibland behöva specificeras. Detaljer som stenmurar eller diken kan ställa särskilda krav på både insamling 16 (33)

17 och bearbetning av data, och kan därmed även innebära högre kostnader om de ska inkluderas. Figur 8. Markmodell baserad på luftburen laserskanning med både färgskala, terrängskuggning och höjdkurvor. Notera att kurvorna till höger har för hög detaljeringsgrad. 3.2 Ytmodell Rekommendation Temporära objekt som fordon bör om möjligt uteslutas ur en ytmodell. En ytmodell inkluderar även objekt ovan markytan, och redovisar alltså höjder ovanpå eventuell vegetation och byggnader. Figur 9. Ytmodell baserad på luftburen laserskanning med färgskala och terrängskuggning. 17 (33)

18 3.3 Andra höjdmodeller Modell för ortorektifiering En höjdmodell för ortorektifiering är vanligen en markmodell som inkluderar broar och andra upphöjda objekt som bär vägar och järnvägar, som annars deformeras i det färdiga ortofotot. För korrekt redovisning av broar är brytlinjer ofta en nödvändighet, men i vissa fall kan det räcka med speciellt anpassade interpoleringsalgoritmer för att framställa en funktionell höjdmodell. För att skapa ett så kallat sant ortofoto måste höjdmodellen också inkludera byggnader och eventuellt även vegetation. För mer information om höjdmodeller för ortorektifiering se dokument Ortofoto, avsnitt Rektifieringsmodell. <Ortofotodokumentet är ännu inte publicerat> Objekthöjdsmodell En objekthöjdsmodell redovisar höjden för objekt ovan mark, främst vegetation och byggnader. I princip skapas modellen genom att markmodellen subtraheras från ytmodellen och därför kallas den ibland för normaliserad ytmodell. Modellen redovisar alltså inte höjder i ett höjdsystem, utan höjdskillnader relativt markytan. Figur 10. Objekthöjdsmodell överlagrad med terrängskuggning. Den gröna färgen blir mörkare med ökad objekthöjd, och övergår slutligen i rött. Grå områden har öppen mark. 18 (33)

19 3.3.3 Differensmodell En differensmodell redovisar höjdskillnader mellan två höjdmodeller, och används för bland annat volymberäkningar och redovisning av motsättningar mellan olika höjdmodeller över samma område. Figur 11. Differensmodell beräknad genom subtraktion av en markmodell från en annan. I blå och röda områden skiljer sig modellerna åt. 19 (33)

20

21 4 Insamlingstekniker Vid insamling av höjddata är målet ofta att bygga upp en höjdmodell. Vilken insamlingsteknik som väljs beror till stor del på områdets storlek, men också på kvalitetskraven. <På sikt bör insamlingstekniker kopplas till standardnivåer för höjdmodeller.> 4.1 Luftburen laserskanning Luftburen laserskanning är den i dag vanligaste tekniken för insamling av höjdinformation över stora ytor. Tekniken är effektiv och förmår avbilda markytan även under måttligt tät vegetation. För mer information se dokument Laserdata, luftburen insamling. 4.2 Luftburen fotografering Innan laserskanningen utvecklades var luftburen fotografering den vanligaste tekniken för insamling av höjdinformation över stora ytor. Med fotogrammetriska metoder kan punkthöjder och brytlinjer mätas in manuellt, och i dag finns även potential för att skapa punktmoln med hög kvalitet genom automatisk bildmatchning. För mer information se dokument Laserdata, luftburen insamling. För att en höjd ska kunna mätas fotogrammetriskt måste samma punkt vara väl synlig i minst två flygbilder. Det gör att endast öppen mark kan karteras med denna teknik. I stadsmiljö krävs av samma anledning stor övertäckning mellan flygbilder. 4.3 Luftburen radar Interferometric Synthetic Aperture Radar (InSAR eller IfSAR) är en teknik som gör det möjligt att mycket snabbt samla in höjddata över stora områden. Fördelen med radar är att tekniken kan användas från mycket hög höjd och även genom ett molntäcke. Luftburen radar fungerar dock bäst i öppen terräng, och har problem i både skog och stadsmiljö. Lägesosäkerheten är också betydligt högre än för luftburen laserskanning, och standardosäkerheten i höjd ligger vanligen runt 1 meter. 4.4 Fordonsburen insamling Fordonsburen laserskanning med mobila system kan användas för att samla in höjddata bland annat i stadsmiljö. Eftersom insamlingsavståndet är mindre kan en mycket hög detaljeringsgrad uppnås. Det gör det möjligt att exempelvis kartera kantsten och andra detaljer som kan vara viktiga exempelvis vid detaljerad översväm- 21 (33)

22 ningskartering. För mer information om tekniken se dokument laserdata, fordonsburen insamling. 4.5 Geodetisk mätning För små områden kan ibland geodetisk mätning vara den mest effektiva metoden för insamling av höjddata. Mätningen utförs vanligen med GNSS-teknik, totalstation eller terrester (stationär) laserskanner. Vid mätning för en markmodell är fördelen med GNSS och totalstation att den som utför mätningen direkt kan mäta in punkter och linjer där markytan bryter. Vad som utgör markyta eller ej avgörs alltså redan ute i fält, och någon efterföljande klassificering behövs inte. Geodetisk mätning ger alltså förutsättningar för insamling av höjddata med mycket hög kvalitet. Samtidigt måste den som utför mätningen kunna tolka terrängen och hitta nyckelpunkterna. Det kan vara svårt att i fält överblicka området och avgöra var mätningar bör göras. Ett alternativ är att med terrester laserskanning samla in ett punktmoln och i efterhand välja ut lämpliga punkter med manuella eller automatiska metoder. 4.6 Digitalisering Digitalisering av äldre analogt material används endast i undantagsfall och beskrivs inte vidare här. 22 (33)

23 5 Ajourhållning Liksom övriga geodata måste höjddata uppdateras i takt med förändringar i topografin. Det leder ofta till att en från början homogen datamängd med tiden kommer att bestå av data med olika ursprung. Det är då mycket viktigt med spårbarhet, så att varje del av datamängden kan kopplas till metadata som beskriver dess ursprung och kvalitet (se avsnitt 10). 23 (33)

24 6 Kvalitetskontroll Rekommendation För en höjdmodell baserad på laserdata kan till viss del metodik från dokument Laserdata, luftburen insamling avsnitt Lägesosäkerhet tillämpas för kontroll av lägesosäkerhet. Övrig testning bör utföras med stöd av SIS-TS 21145:2007 Statistisk provning av digital markmodell. Kvaliteten på en färdig höjdmodell beror till stor del på mätosäkerheten för den insamlingsteknik som valts. Men även klassificering av punktmoln, liksom interpolering, har stor inverkan på resultatet. Andra vanliga felkällor är hantering av referenssystem, geoidmodeller och transformationer. 24 (33)

25 7 Produkter Rekommendation Vid leverans av produkter från en höjdmodell kan bör det tydligt framgå vilken metodik och beräkningsmetod som använts för att ta fram respektive produkt. 7.1 Terränganalys Grunden för många analyser på en markmodell är en beräkning av respektive delytas normalvektor, det vill säga av markytans lutning och lutningsriktning. Beräkningen kan utföras på olika sätt, delvis beroende på typ av markmodell (TIN eller raster). Resultatet är i båda fallen oftast en ny modell i rasterformat. Figur 12. En markmodells lutning i gråskala. Exempel på andra vanliga analyser på en markmodell är beräkning av krökning och textur, som båda ger ytterligare information om markytans karaktär. 7.2 Övriga produkter Många geodataprodukter baseras helt eller delvis på en höjdmodell. Några vanliga exempel är stabilitetskartering, avrinnings- och översvämningskartering, siktanalyser, samt utbredning av buller, 25 (33)

26 luftföroreningar eller radiovågor. I de flesta fall krävs kompletterande data. Figur 13. Siktanalys där de skära områdena är synliga från en utsiktspunkt nära bildens mitt. 26 (33)

27 8 Visualisering En höjdmodell kan visualiseras på många olika sätt, där målet är att tydliggöra ytans karaktär. En vanlig metod är att representera ytans höjdvariationer med en lämplig färgskala. En annan intuitiv metod är terrängskuggning, där ytans höjdvariationer representeras av dess reflektans i förhållande till en fiktiv ljuskälla. Det är också vanligt med en kombination av dessa metoder (se Figur 9 för ett exempel). För en mer exakt visualisering med möjlighet till detaljerad tolkning är punkthöjder och höjdkurvor effektiva (se Figur 2 för ett exempel). 27 (33)

28 9 Lagring 9.1 Antal decimaler Rekommendation Antal decimaler vid lagring av höjddata bör motsvara mätosäkerheten. Höjder anges normalt som decimaltal i enheten meter. Onödigt många decimaler kan öka datamängden och två är tillräckligt för de flesta markmodeller. Höjdmodeller för noggrann projektering kan ibland ha en mätosäkerhet på millimeternivå och då krävs följaktligen tre decimaler. 9.2 Filformat Rekommendation Man bör eftersträva att använda öppna eller väl dokumenterade filformat så att utbyte mellan olika system underlättas. Det kan ibland vara en fördel att använda textbaserade filformat som kan inspekteras med valfri texteditor, till skillnad från binära format där datainnehållet endast kan läsas maskinellt. Höjddata kan även lagras i en databas, vilket kan vara att föredra om data ska bearbetas av många användare. För att få prestanda i hanteringen av de ofta stora datamängderna krävs då en effektiv indexering. Det förekommer en mängd olika filformat för lagring av höjddata, och valet av format beror i första hand på datastrukturen Vektordata Det finns många filformat som är lämpliga för lagring av höjddata i vektorformat (punkter, linjer eller ytor). Några vanligt förekommande är Shape, TAB eller MIF/MID, samt XML-baserade format som KML och olika varianter av GML. Även filformat avsedda för CAD (Computer-Aided Design), exempelvis DWG/DXF och DGN kan användas, men har ofta en mer komplex struktur för både geometri och attribut. Ett lämpligt filformat för alla typer av punktmoln är LASer File Fomat (LAS), version 1.2 eller senare. Detta format är främst avsett 28 (33)

29 för laserdata, men kan användas även för punktmoln skapade med annan teknik TIN TIN är en datastruktur som ofta skapas internt av respektive programvara, vanligtvis genom Delaunay-triangulering. Något vanligt förekommande filformat finns inte, utan det är noderna i nätverket som utbyts, alternativt de sammanbindande linjerna eller själva trianglarna. Både noder, linjer och trianglar lagras som vektordata. Triangulering av en uppsättning noder kan ge olika resultat beroende på vilken metodik som används, och ibland behöver också resultatet justeras manuellt. Därför kan det vara en fördel att lagra linjer eller trianglar, vilket garanterar en identisk yta oavsett programvara. 29 (33)

30 9.2.3 Raster Det finns många filformat som är lämpliga för lagring av höjddata i rasterformat. Två vanligt förekommande är TIFF (Tagged Image File Format) och ASCII Grid. Det som krävs av formatet är dels att det kan lagra höjdvärden som flyttal, dels att det inte använder förstörande komprimering. Annars vanliga rasterformat som GIF och JPEG kan därför inte användas. Vissa filformat för rasterdata har inbyggd georeferens där insättningspunkt och upplösning anges i filhuvudet. Andra format, exempelvis vanlig TIFF, kräver en kompletterande fil med denna information. Ett vanligt filformat för detta är world file, som är en textfil med information om bland annat insättningspunkt och upplösning. 9.3 Datakomprimering Krav Förstörande komprimering ska inte användas vid lagring av höjddata i rasterformat med inbyggd komprimering. Många filformat lämpliga för höjddata kan komprimeras kraftigt med vanligt förekommande algoritmer. Nackdelen med komprimerade data är den längre tid som krävs för åtkomsten, något som måste vägas mot den kortare överföringstiden om filerna distribueras. Vissa rasterformat, exempelvis TIFF, har inbyggd komprimering som kan utnyttjas. Icke förstörande algoritmer som LZW (Lempel- Ziv-Welch) kan med fördel tillämpas, medan förstörande algoritmer som JPEG inte ska användas. 9.4 Geografisk uppdelning Krav Vid leverans av höjddata med geografisk uppdelning ska en indexfil alltid bifogas, där datafilernas utbredning redovisas som polygoner med filnamnet som attribut. Rekommendation 30 (33)

31 Det rekommenderas att använda en geografisk uppdelning enligt Lantmäteriets indexsystem för SWEREF 99. Höjddata bör levereras i hanterbara filstorlekar och därför krävs normalt någon form av geografisk uppdelning, vanligen i form av ett rutsystem. En logisk namngivning av filerna bör tillämpas, gärna där koordinaterna för något hörn av respektive ruta ingår. En geografisk uppdelning enligt Lantmäteriets indexsystem för SWEREF 99 kan tillämpas både för SWEREF 99 TM och för lokala projektionszoner. För lämplig indelning i indexrutor av höjddata baserat på laserdata se dokument Laserdata, luftburen insamling tabell (33)

32

33 10 Metadata Krav Varje del av en datamängd ska ha en koppling till metadata som beskriver dess ursprung och kvalitet. Aktualitet och förväntad lägesosäkerhet ska anges. För vektordata används med fördel metadata på objektnivå, så att ursprung och kvalitet för varje individuell punkt, linje eller polygon kan spåras. Även ett TIN kan hanteras på samma sätt. För rasterdata är situationen mer komplicerad, och spårbarheten blir ofta begränsad. I den mån det är möjligt bör dock områden med likartat ursprung och kvalitet avgränsas, till exempel genom kompletterande polygoner med koppling till metadata. 33 (33)