USlE HAVElS OIIMJDA RIKEN EN KAMPANJ- OCH ÄVENTYRSMODUL TILL MUTANT- UNDERGÅNGENS ARVTAGARE

Transkript

1

2 USlE HAVElS OIIMJDA RIKEN EN KAMPANJ- OCH ÄVENTYRSMODUL TILL MUTANT- UNDERGÅNGENS ARVTAGARE Texter Måns Broman (kap 2 & 5) Mattias johnsson (kap 1 & 9) Peter Lexelius (kap 7 & 8) Petter Bengtsson & Peter Larsson (kap 6) Thomas johansson (kap 4) Henrik Örnebring (kap 3) Projektsamordning Mattias johnsson & joakim Bergström Formgivning Christian Sabe Illustrationer Magnus Fallgren Omslagsillustration Martin Bergström Kartor johan Normark & johan Nohr Korrektur järnringen Tryck Alise-T, Riga 2007 ISBN järnringen når du på info@jarnringen.se Mutant, all characters and likenesses thereo( are 2007 Paradox entertainment AB. All rights reserved. Published under licenee by Järnringen Förlag AB.

3 Innehållsförteckning 5 Introduktion 6 Resans mål 1O Företeelser på österhavet 13 Regler för fartyg & sjöfart 13 Fartyg & deras egenskaper 17 Sjöfart 21 Handel 23 Strid till sjöss 25 Moss och galenskapens ruiner 25 Stadsstaten Moss 36 Oz - farväl till förnuftet 4 Simris och Ezkadrillens pirater 4 Allmänt om Simris 44 Platser & personer 55 Nowa Warsawa och Zlota zelest Staden vid floden wizky Personer & platser 68 Baltmarker och dammvidder 68 Baltmarkerna 7 Det belägrade Rigö 76 Exemplet tanguskerna 79 Regler 81 Ahlbograd och mörkret i Hel 81 Om Ahlbograd 89 Hel 91 Djupeskär 92 Vasa och mustens mutanter 92 Om Vasa 99 Musten 1 5 Fröken Skarp & skrot jakten 1 7 Introduktion 11O Konkurrenterna 115 Episoder

4 t ::: 4 ''} ", "... " I:....'" "Blötmök och torrskaftade småpaddlar!" Kaptenens vrål överröstade vindens tjut och vågornas hammarslag mot skrovet. Det var Lumpe som sett den annalkande fa ran först, uppflugen i utkiken som han varit: det blodröda seglet och piratftaggan i stormastens topp. Vinden, regnet och vågornas högresta böljor hade gjort att Lumpe sett piratskutan för sent. Batalj tycktes oundvikligt. "Alle man på däck. Bemanna kanonerna och reva storseglet. Här skall pirat-knölen få se på bredsida." Lumpe stod som fa stfrusen vid kapten Strömbäcks sida, hade inte rört sig en millimeter sedan han lämnat besked om sin iakttagelse. Han längtade tillbaka till landbacken, till det brännheta kök på krogen Hålet i Sim ris där han arbetat som diskare fram till för precis en vecka sedan. Han hade självmant lämnat diskerijobbet och mönstrat på kapten Strömbäcks ångkutter, drömmande om ett liv med högre inkomst och fy llt av spänning. Nu ångrade han sig bittert - bättre bo i ångande kök än på havets iskalla botten. På handelsskutans däck var aktiviteten ifull gång. De fyra kanonerna laddades och skjutvapen delades ut ifall det skulle komma till bordning. Merparten av kapten Ström bäcks besättning var erfarna sjömän och hade säkerligen varit med om piratsammanstötningar förut. Men det hade inte Lumpe. Nä r det röda piratseglet blev synligt över vågtopparna började hans ben skaka som om någon höll på att darrförlärva dem. Med stigande panik såg Lumpe hur piratskeppet stävade allt närmare. Som i en dröm hörde han sin egen kapten utropa order: "Förklemade mjölmaskar! Såpa däcket och på med broddarna. Det är Kapten Rödklut! Kanoner redo. Ni få r bara en chans. Vcinta! Nu, EW!" De fyra mörsarna dundrade iväg sina projektiler och för några ögonblick låg röken tät kring Lumpe och hans kapten. Men snart började röken skingras och det stod klart för alla att piratskeppet klarat sig utan svårare skador. Och det kom allt närmare. Lumpe var i djupet av sin landknipsarsjäl övertygad om att hans sista stund var kommen, om att Rödkluts mannar skulle storma in över bord och hugga ned alla som stod i deras väg. Han blev därför förvånad när han såg hur piratskeppet krängde till, bara ett tiotal meter innan bordningen skulle vara ett ofrånkomligt fa ktum. I stället stannade det anstormande skeppet mitt i vågorna och vinden, som om det plötligt stött på grund. Lumpe kunde tydligt se hur piraterna föll omkull av den plötsliga fa rtändringen och när de reste sig upp hade de aggresiva ansiktuttycken övergått till att spegla avgrundsdjup fa sa. Ett ögonblick senare sköt fyra gigantiska monsterarmar upp ur havets fradgande vatten - metalliska armar täckta av sjögräs och alger, som reste sig mer än tio meter över ytan. Kapten Rödklut och hans manskap hann knappt reagera innan monsterarmarna slog ett järnhårt fa mntag runt deras skuta och slet ned den mot botten. För ett stund var kapten Strömbäck och hans besättning lamslagna av vad de skådat. Lumpes ben var blöta av mer än bara havs- och regnvatten. Han skulle inte dö idag, räddad av det sägenomspunna Österhavsmonstret. Detta var precis vad han drömt om: spänning, att möta dödliga fa ror och mirakulöst överleva. På stående fo t lovade han sig själv att aldrig sätta sin fo t i ett restauratkök igen. INTRODUKTION Kring det stormpiskade Österhavet finns idag flera oaser av gryende civilisation. Det handlar om platser där människor och mutanter slagit sig ihop, för att tillsammans bättre kunna motstå den vilda värld Katastrofen efterlämnat. Rikena Gotland, Ulvriket och Pyrisamfundet står naturligtvis i en klass fö r sig när det gäller frågor som folkmängd, rättsväsende, infrastruktur och organisation. Men spridda längs kusterna finns också ett tiotal större stadsstater, vars ledare för en hård kamp mot väderfenomen och bestialiska dumdjur i hopp om att ordna trygghet och välmåga åt sig själva och sina undersåtar. Vägen mellan havs kusternas boplatser går över vattnet. Österhavet är mörkt och kallt, härjat av fö rödande stormar, glupska odjur och pirater. Varje år räknar man med att de större rikenas handelsflottor sammanlagt förlora ett tj ugotal skepp, ofta med man och allt. Lägger man därtill mindre skepp från stadsstaterna samt privata småskutor blir siffran mångdubbelt högre. Kneget som sjöman är sålunda ett av de fa rligaste man kan ha, och har man tänkt försörja sig som handelsman gäller det att lämna gott om utrymme för oförutsedda förluster i kalkylen. Välbestyckade eskorter och förflyttning i konvojer tycks vara den enda skyddsåtgärd som finns att tillgripa mot havets fa sor. Men det räcker inte alltid så långt. I och för sig kan en märkbar minskning i antalet fö rlista skepp relateras till ångteknikens fö rfining och möjligheten att bygga bepansrade kanonbåtar, till skydd mot såväl havsmonster som pirater. Men dylik teknologi fö rutsätter resurser i form av kol- och sötvattendepåer - något som bara de större rikena har möjlighet att anlägga och underhålla. För övriga fortsätter havet att vara lika hotande och skrämmande som alltid. Det fa ktum att Österhavets vatten är fö rrädiska och ofta rent mordiska inverka förstås negativt på kommunikationerna mellan kusternas samhällen. Det skall ganska mycket till innan man skickar uppsatta medborgare på diplomatresor via havet, och det händer ofta att olika typer av diplomatiska fö rsändelser fö rsvinner i havsdjupet innan de når sina mål. Handeln med varor är riskfylld och dyr att bedriva, vilket påverkar priserna på importprodukter - en tunna sikmust eller en förpackning surspigg betingar ett ganska blygsamt pris i de städer där de produceras, men fö rvandlas genast till lyxartiklar när de når någon fjärran hamn efter en längre havsresa. Ytterligare en effekt av riskerna med havsresor är att omflyttningen är mycket liten. Kanske skulle en hantverkare tjäna stort på att flytta sin verksamhet till en ort på andra sidan havet, där han är ensam tillverkare av sin specialitet. Men då skulle han å andra sidan i princip fu llständigt fö rlora kontakten med vänner och släktingar. Den begränsade omflyttningen beror fö rstås också på den låga graden av kontakt mellan regionerna, vilken gör att samhällena längs kusten präglas av väldigt olikartade kulturer eller livsstilar - något som i sin tur medför att det är svårt att verkligen känna sig hemmastadd någon annanstans

5 -" 3:t :: än där man är född. Det är alltså sällan man stöter på en hindenburgfödd skräddare i Nova Wa rsawa, och när det någon gång händer är sannolikheten stor att det rör sig om en person som av någon anledning tvingasts fly från sin hembygd - kanske på grund av äktenskapsbrott, bara brott eller bara äktenskap. Med det ovanstående i åtanke är det inte fe l att kalla de djärva sällar som sätter sin fot på en havsgående skuta för äventyrare och lycksökare, oavsett om det rör sig om en kontraktsanställd skeppskock eller en dödsföraktande ensamseglare. Hade det inte varit för att många landkrabbor framlever sina liv i knapphet, osäkerhet och misär hade nog handelshusen haft svårt att rekrytera besättningar till sina skepp. Inte sällan hittar man sitt manskap på samma ställe där zonfararen rekryterar sin expeditions bärare och monsterröjare - i kåkstäderna eller vid de solkiga borden på hamnsyltorna."men sedan finns det förstås ett antal karska individer som trotsar havets fasor med öppna ögon, trots att de skulle kunna leva gott på landbacken. Stormarna, odjuren, reven och piraterna kan nämligen ses som svårmutade vakter på ett hav fyllt av fo rntidens lämningar; som vägspärrar på fä rden mot outforskade skattemarker; som rovgi- riga tullstationer på lukrativa handelsrutter. För den som vågar finns alltid de svulstigaste skatterna att hämta där fa rorna är som störst. Denna bok består av nio kapitel. Detta och det därpå följande kapitlet inrymmer kampanj- och regelmaterial, vilket SL kan använda för att iscensätta en mer eller mindre storskalig sjöfa rarkampanj. Här finns riktlinjer för hur RP kan skaffa sig och utrusta sitt alldeles egna skepp, tillsammans med flera uppslag på företeelser och fa ror de kan komma att konfrontera under sina resor. De sex kapitel som kommer därefter fokuserar på var sitt område kring Österhavet, oftast med utgångspunkt i en stadsstat eller i alla fa ll en huvudort. Förutom en beskrivning av själva orten inrymmer kapitlen kringinformation som SL kan nyttja som grund för spännande och utmanande scenarion. Sist i boken finner läsaren grunddragen i en rollspelskampanj som kan komma att ta RP på en resa med strandhugg vid alla de platser som beskrivs i kapitel tre till åtta. Kapitlet beskriver kampanjens ramhistoria och ger fö rslag på hur SL kan lägga upp äventyrandet. Det är alltså dags för RP att lämna fa stlandet, att lätta ankar och ge sig ut på verkliga äventyr fu lla av fa ror, oväntade upptäckter och hägrande rikedom. RESANS MIL Med tanke på hur vådligt det är att vistas på sjön kan man fråga sig varför fo lk ger sig ut på havsresor? Svaret är enkelt: Havet är varken mer eller mindre fa rligt än andra delar av Gryningsvärldens otämjda marker. Medan en resa mellan Hindenburg och Nordholmia längs triangelrutten erbjuder fa ror i fo rm av odjur och rövarband, bör den som reser mellan Moss och Nowa Warsawa bereda sig på möten med landbestarnas havslevande kusiner och sabelviftande pirater. Nedan listas ett antal möjliga motiv eller orsaker till att bege sig på seglats. För den väl fö rberedde och tursamme kan havet visa sig vara en minst lika lönande jaktmark som landbackens zoner. Handel Den vanligaste orsaken till att sätta skepp i sjön är förstås handeln med fjärran hamnar. En vara som betingar ett visst pris på den plats där den skapats kan mycket väl vara värd mångdubbelt mer någon annanstans. Även om det fö rstås kostar en hel del att utrusta skepp med besättning är avkastningen alltid god, fö r den som vet vad som skall köpas respektive säljas var. RP kan antingen själva ägna sig åt handel eller hyras in av något bolag, som besättningsmän eller kanske som eskort. Oavsett vilket kommer de sannolikt att få tampas med väderfe nomen, havsbestar och pirater på sin fä rd. Ku nskaparresa På Österhavets öar och inte minst på dess botten finns mängder av välbevarade lämningar från tiden fö re Katastrofen. Även om lärdomarna man kan dra av dessa är än mer svåråtkomliga än de som döljer sig i markernas bunkrar och enklaver, är det många kunskapare som sätter sitt hopp till havsdjupen för att finna insikter i fo rntidens mysterier. Den sjunkna skeppskyrkogård som kallas Graven är ett populärt resmål, ruinstaden på ön Kritos ett annat. RP kanske själva när ett intresse för fo rntidens mysterier, vilket driver dem att lämna landbacken i kunskapande syfte. Om inte finns mängder av kunskaparfö reningar och exploratorer, vilka kan fu ngera som arbetsgivare. Att eskortera en virrig historiograftill något av havets pestinfesterade sopbälten kan vara en utmaning värdig den mest välutrustade grupp äventyrare. Ruinstaden på Kritos Mitt ute i det böljande havet ligger ön Kritos. Själva ön är knappt tio kvadratkilometer stor och mycket flack. När vattenståndet är högt och stormarna viner sköljer vågorna långt upp på land eller i extrema fa ll över hela ön. Växtlighet finns inte och djurlivet begränsar sig till sjölevande dumfädringar. Enda hotet mot besökare tycks vara den koloni strömstarar som lever på ön, samt naturligtvis illasinnade forn p ryttla r som oaktsamma snokare kan råka väcka till liv. Det senare händer ganska ofta, eftersom det är just fornskrotssnokandet som lockar fo lk till Kritos. Hela ön är täckt med ruiner efter forntida byggnadsverk, och de fo rtsätter även ned i havet på öns alla sidor. Fornhusen är i de flesta fa ll helt raserade och det är sällan som ruinerna består av mer än en våning. På några platser finns dock bottenblan som är så pass intakta att man kan gå in i dem och tydligt få erfara hur människorna fö re katastrofen inredde sina bostäder och levde sina liv - ett paradis för historiografer. Mest forngodis finns dock i de mamelurinfesterade vattnen runt ön. Den som har rätt utrustning kan finna helt fa ntastiska prylar i vätan. Bland annat finns ett oupptäckt medicinförråd på knappt tio meters djup, och närmare ytan en vattendränkt butikslokal innehållande hundratals fo rntida kostymer i härdigt och strykfritt syntetmaterial.

6 Skattjakt Österhavet kryllar av antikviteter och dolda hemligheter. På hamnsyltorna kring havet berättas hundratals historier om rikedomar, ofta vaktade av vederstyggliga forntidsfasor. Lägg därtill lika många skrönor om skatter ansamlade av hövdingar och fu rstar som levde vid gryningens begynnelse, och det är lätt att fö rstå varför många hjältepiltar vänder sina drömmande blickar ut från land. Mycket av det som berättas är förstås rent nonsens, men vanligtvis döljer sig något enstaka korn av sanning även i de mest häpnadsväckande historierna. Det gäller bara att kunna skilja strunt från gyllne dosor, om man någonsin skall lägga vantarna på de skatter som beskrivs exempelvis i historierna om Dimöns hemlighet och Köksmästarens grav. En äkta skattjakt innebär oftast att man har ett specifikt föremål fö r ögonen. Det kan röra sig om ammunitionsdepån i en fö rlist fo rntidsskuta, om ett skimrande glasberg på något av havets skrotbälten eller om en beryktad pirats välfyllda skattgömma. RP kan själva finna den information som utpekar skattens fö rmodade placering eller anställas av någon som tror sig ha kunskaper i ämnet. Kistan av guld Berättelsen om Kapten Blånäsa och kistan av guld har över tjugo år på nacken men hör fortfarande till de mest berättade historierna kring hamnsjappens bord. Och även om skrönan är överdriven är den i grunden sann. Den synnerligen misslyckade piraten Kapten Blånäsa - av sina belackare kallad Kapten Näsblod - hade varken tur eller skicklighet på sin sida. Hans besättning bestod av osnutna fattiglappar med dålig sjövana, eftersom han var för snål för att betala bra. Och det skepp han anförde var en gisten Galosch, om än bestyckad med åtta välgjutna kanoner. Lika ofta som han lyckades länsa något mindre handelsskepp, blev han själv attackerad och bestulen av andra pirater. Men precis som historien förtäljer vände hans lycka, när han aven slump stötte på ett drivande pyriskt slagskepp vars hela besättning omkommit till följd av akut matförgiftning. Döm om Blånäsas förvåning när det visade sig att en kista innehållande tretiotvå guldtackor a 0,75 kilo återfanns i kaptenens hytt (värde ca kr). Kaptenen blev samtidigt överlycklig och dödsförskräckt, livrädd att förlora sin dyrbara fångst. Väl tillbaka i sitt gömställe, förlagt till ett grottsystem någonstans längs kusten söder om Östervik, gjorde han processen kort med sin besättning. Han kallade in dem en och en till sin privata kula under förespeglingen att han ville tacka och belöna dem personligen, men slog i stället ihjäl dem en

7

8 _ i"".\. "'"," ;i./ - -I. efter en. Endast skeppstösen Djässika undkom med livet i behåll, sedan hon anat oråd och smitit iväg längs kusten. Blånäsa sänkte sitt eget skepp i viken utanför gömstället, varpå han kröp in i sin kula fast besluten att aldrig lämna sin skatt ur sikte. Djässika blev så småningom upphittad på Frihetens slätter av ett gäng motormarodörer, och därifrån spreds legenden om kistan av guld. Förmodligen finns den fo rtfarande kvar i gömstället. Och vem vet, kanske sitter fo rtfarande Kapten Näsblod där i sin kula - svältfödd på vatten och maskätna skeppsskorpor, men redo att försvara kistan med sitt liv. Lagens förlängda arm Antalet pirater som gömmer sig längs Österhavets kuster är svårt att uppskatta, men alla är överens om att de är för många. I slagstyrka varierar de dramatiskt. Den föga beryktade småpiraten Risse Alrajt, alias Kapten Blankfot, kommenderar över en gisten Wobbler med tolv mans besättning. Detta medan den legendariska Svarta Katten ångar ifatt sina offer ombord på den gotlandstillverkade kanonbåten Vicktoria. Mellan dessa ryms ett femtiotal kända piratkaptener i havskustens vikar - alla hårt arbetande med att ta från de rika och ge till sig själva_ Inte oväntat är de rika beredda att frivilligt offra en del av sina slantar till den som kan görna något åt det allstädes närvarande, och fö r affärerna kostsamma, hotet. Merparten av havets pirater har därför ett pris på sitt huvud. Det kan vara ett rikets ordningsmakt som är beredd att hösta upp storkovan för infångandet av någon svårfunnen sälle, alternativt ett handelsbolag eller kanske en privatperson som fått sina tillgångar plundrade och önskar hämnd. Typisk piratkapten Österhavets piratkaptener är en brokig skara - innehållande allt från före detta skeppsgossar som arbetat sig mot toppen, till aristokrater som vänt sitt gamla liv ryggen. Vanligast är dock att det rör sig om en mutant som börjat sin bana som besättningsman på någon piratskuta och som sedemera vunnit sin kaptenshatt efter ett myteri. Att vara piratkapten är inte lätt, eftersom ens besättning tenderar att reagera våldsamt på motgångar. De flesta slutar sina dagar som odjursföda, sedan de kastats i havet av sin egen besättning. Fram till den dagen är dock kaptenen enväldig härskare ombord på sitt skepp, och kan räkna med sina underhuggares totala lydnad. Piratkaptetens kännetecken är hatten. De varierar i form, storlek och elegans, men som kapten kan man inte klara sig utan en ordentlig skallprydnad. Hattarna går i arv på så sätt att den som tar över makten på en skuta också övertar den gamle kaptenens huvudbonad. Vissa kaptenshattar har burits av över femtio personer genom åren. Vid sidan om hatten är det höga kragstövlar, pösiga byxor och långrock som gäller. Färgvalet varierar men är oftast enhetligt då piratkapteten tenderar att välja ut en fä rg och gör ansårpk på att just den färgen är hans. Besättningen klär sig då i samma fä rg som sin kapten, så att de kan känna igen varandra i samband med strandhugg och bordningar. Relevanta egenskaper: KP: 27, le: 11, se: +1T3, Naturligt vapen (1T8), Superbt sinne (syn/hörsel), Akrobatik 65%, Båt 73%, Närstrid 63% (sabel+bett/klor), Gevär 55% (musköt). Undvika 52% Ty pisk pirat Den typiske piraten är en mutant som växt upp med kriminalitet som levebröd, inte sällan i något kustsamhälle. Han har antingen rekryterats direkt från någon hamnsylta eller själv bestämt sig fö r att lämna landbackens myllrande ordningsmän och konstaplar bakom. Vad lojaliteten anbelangar beror det helt och hållet på kaptenen och dennes status. En lyckosam kapten, som drar in stora få ngster åt manskapet, respekteras fö rstås högt medan en otursförföljd kapten kan räkna med myteri om inte lyckan vänder inom ett par månader. Klädmässigt föredrar pirater fä rgsprakande kläder, gärna dominerat av den fä rg deras kapten har som kännemärke. Så länge vädret tillåter går man barfota och bär korta byxor, som man inte riskerar att trampa på vid klättring. Relevanta egenskaper: KP: 22, le: 13, se: +1, Naturligt vapen (1T8), Superbt sinne (syn/hörsel), Akrobatik 55%, Båt 41%, Närstrid 47% (sabel+bett/ klor). pistol 30% (skarprättare), Undvika 25% Fiskafänge I havsdjupen lurar många glupska och storvuxna bestar. Åldrade torskofanter och oskäggade långmalar kan växa till gigantiska proportioner och är sålunda mycket intressanta för storvilt jägare. Det finns fa ktiskt de som menar att nedläggandet av havslevande odjur är än mer prestigefullt än dödandet av lomurer eller till och med bautarafider. När rykten börjar gå om att ett särskilt välvuxet exemplar siktats är det följaktligen många högborna krösusar som behöver eskort ut till jaktmarkerna. Vissa besuttna storviltälskare är inte ens själva intresserade av att följa med på fiskafänget utan betalar helt enkelt någon annan fö r att göra jobbet - förutsatt att de sedan få r lägga vantarna på liket och äran. Särskilt intressant blir det hela fö rstås om besten i fråga påstås ha något värdefullt i buken, som den svalt i samband med en attack mot handelsskepp eller liknande. RP kan mycket väl hyras in som besättning på en skuta som skall bege sig på fiskafänge. Kanske är det till och med möjligt fö r någon eller flera av RP att livnära sig på att hyra ut sig själva och sin skuta till uttråkade aristokrattyper_ Marknaden finns utan tvekan. Maktfullkomliga rikemän med gott om fritid är alltid i behov av att understryka sin storhet - helst på ett sätt som demonstrerar styrka, vilja och mod. Mamelur Mameluren är en plattfisk av enorma proportioner med ett gap fyllt av sylvassa smågaddar, väl fö rberett att slita sönder såväl sjöfädringar som oförsiktiga sjöfarare. De fä rdas ofta i stim om tio till femton djur och drar sig inte för att anfalla slagskepp. Den platta konstruktionen gör att odjuren kan segelflyga ombord, även på skepp vars reling höjer sig fem meter över ytan. Uppe ur vattnet är de väldigt klumpiga men har de väl fått tag på ett offer släpper de inte gärna taget förrän de flappat sig tillbaka ned i plurret. Flygattacken fungerar så att om mameluren lyckas med sitt slag har den flygit upp på däck och bitit tag i en person, vilket erhåller 1T8+se/2 i skada. Mameluren försöker följande SR slita med sig personen ned i vattnet, men få r bara använda halva sitt styrkevärde på grund av sin osmidighet på land. Mamelurens halva STY ställs alltså mot offrets STY. Vinner offret lyckas denne slita sig loss och få r agera som vanligt kommande SR, då mameluren försöker ta sig tillbaka ned i vattnet (normalt smi-slag). Vinner mameluren drar denne med sig offret i havet där den får använda hela sitt STy-värde fö r att dränka sin tilltänkta munsbit. Offret fortsätter att ta 1T8+se/2 i skada så länge mameluren behåller sitt grepp. STY: 2TlO+8/19 FYS: 3T6+6/17 STO: 3TlO+10/26 SM I: 2T6+6/13 INT: 1T4/2 VIL: 3T6/11 SB: +1T6 KP: 43 TT: 21 IB: 13 Rustning: Segt skinn Aes 3 Vapen Bett 13 Flygattack 13 INIT % 33 Skada Pen Pålfläl lt8 lt8

9 FIiRETEELSER pllisterhavet Nedanstående avsnitt innehåller en redogörelse fö r ett antal platser, personer och fenomen som är karaktäristiska fö r Österhavet. Inte sällan bidrar de till att göra sagda hav till ett skräckens och fa rornas vatten, fruktat för allt från väderfenomen och odjur till mord iska fo rnlämningar och pirater. SL kan använda dessa fö r att bygga egna spännande äventyr, eller bara lägga in dem som en mustig krydda i den kampanj som presenteras i kapitel nio. Hom-Godah Gasheika Liksom landbacken myllrar av rövare och marodörer är havet fu llt av pirater. De kryper oftast längs kusterna, dolda i strategiska vikar eller bakom skogs bevuxna kobbar, och väntar på klent bestyckade skepp att hala in och plundra på gods och slavar. Överpopulationen gör dock att Österhavets pirater inte drar sig för att attackera varandra - de strider om goda jaktmarker, såväl som om värdefull last. Vid mer än ett tillfä lle har handelsskepp kommit undan eftersom två olika piratskutor gått till anfall samtidigt och då valt att attackera varandra i stället fö r det tilltänkta målet. Merparten av regionens piratkaptener kommenderar bara en ensam skuta och saknar därför styrkan att anfalla konvojer eller riktigt stora handelsskepp. Men det finns ett lysande undantag: Hom-Godah Gasheika, alias Svarta Katten, ombord på kanonbåten Vicktoria. Vem han är, varifrån han kommer och var han har sitt tillhåll är det ingen som vet, trots att han varit efterlyst i ett årtionde. Vissa menar att han är en fö re detta marinofficerare från Gotland eller Pyrisamfundet, andra utpekar Knaggelkusten söder om Göborg som hans ursprungliga jaktmark. Vem han än är blev han känd som Svarta Katten i och med att han för ungefär ett decennium sedan lyckades kapa och bortföra den gotländska kanonbåt som nu utgör hans vapen mot fredliga handlare och resenärer. Vem som förser honom med kol och var han tankar sitt sötvatten är ett mysterium. Mycket talar fö r att kapten Gasheika samarbetar med någon eller några på fastlandet och att han har minst två hemliga gömställen. Den pyriska hamnstaden Muskö och pirathålan Simris brukar ofta utpekas som förmodade tillhåll. Hom-Godah Gasheika har ett pris på sitt huvud i alla större samhällen kring kusten. Exempelvis är Pyrisamfundet villigt att betala 300 krediter för hans huvud på ett fat. Den som lyckas infånga Svarta Katten kan kanske dessutom få tillgång till dennes skattgömma, vilken rimligtvis innehåller en ansenlig förmögenhet i varor och krediter. Föga fö rvånande är det därför många modiga prisjägare som skaffat skepp och besättning fö r att bege sig på katt jakt. Merparten kommer hem tomhänta och en del kommer inte hem alls. Men vem vet, en vacker dag kanske någon lyckas där alla andra gått bet?! Svarta Katten Hom-Godah Gasheika inledde sin karriär som skeppsgosse på ett handelsfartyg. Redan i tonårsåldern hade hans styrka och intelligens uppmärksammats av kaptenen som gjorde honom till sin personliga tjänare och liwakt ombord. Hom Godah föraktade kaptenen från fö rsta början och efter bara några år begick han myteri tillsammans med en grupp slavar. I utbyte mot sin frihet hjälpte de honom att ta makten över skutan och flertalet stannade också kvar ombord som medlemmar av Svarta kattens första besättning. På den vägen är det. Den mycket välvuxna och svartpälsade Hom-Godah Gasheika har blivit alla skeppares stora skräck. Var helst han visar sig, stående vid kanonbåten Vicktorias roderhjul inklädd en pyrisk officersuniform dekorerad med hundratals stulna medaljer, kan man räkna med en uppvisning i total hänsynslöshet och glupsk girighet. Relevanta egenskaper: KP: 36, IB: 14, SB: +lt6, Dubbelhjärna, Hoppfö rmåga, Magnetism 82%, Akrobatik 85%, Båt 102%, Närstrid 99% (sabel), Gevär 80% (Pumphagel), Undvika 79% Skeppet Vicktoria Kanonbåten Vicktoria är av en tidig modell, tillverkad innan man hittade den rätta balansen mellan bepansring och smidighet. Följaktligen är hon en tuff nöt att knäcka, men kräver också en mycket duglig skeppare vid rodret. Österhavsodjuret Det är inte tu tal om att havets vatten kokar av monstruösa dumdjur - oskäggade långmalar, torskofanter och mamelurer är ett reellt hot mot alla som sätter sin fot på ett havs gående skepp. Men mest fruktad av alla är ändå den gigantiska best som brukar kallas Österhavsodjuret. Vissa hävdar fö rstås att odjuret i fråga är en dumtutad skröna och legend. Men det finns självpåstådda ögonvittnen som talar om enorma armar klädda av pansar och slingrande sjöväxter som skjutit upp ur böljorna och med lätthet slitit ned hela skepp i djupet, på bara några ögonblick. Kvar på platsen blir inte annat än de träspillror och kroppar som flyter upp till ytan när besten mumsat sig mätt och belåten. I en stad med förbindelse till havet, som exempelvis Hindenburg eller Ahlbograd, brukar man en till två gånger per år höra talas om skepp som fö rsvunnit i klorna på Österhavsodjuret. Det låga antalet tillslag talar för att det rör sig om en ensam best. Samtidigt är det inte ovanligt att avstånden är stora mellan de områden där "ögonvittnen" påstår sig ha gjort sina iakttagelser, vilket förstås indikerar att det rör sig om flertalet glupska odjur. Mången kunskapstörstande kunskapare är ivrig att reda ut vad som är sanning respektive struntslams rörande Österhavets mest berömda odjur, och det finns till och med dem som gjort odjurstudier till sin livsuppgift. För sina expeditioner behöver kunskaparna dugligt och karskt manskap - personer som är villiga att sätta livet på spel för kunskapandets skull och till skälig betalning. Tabell 1.1 Vicktoria

10 , '1"!-. '",... : ;... Österhavsodjuret Österhavsodjuret är i själva verket en helautomatiserad skogsavverkningsmaskin från före Katastrofen, vilken fö rirrat sig ned i havet. Att den går till attack mot segelfartyg beror helt enkelt på att dess uttråkade automathjärna längtar efter trä att kapa, klyva och splittra. Dess fyra teleskoparmar kan sträckas ut till drygt femton meters längd och de är utan tvekan kraftiga nog att fö rst slå hål i skrovet och sedan dra ned hela skutan mot botten. Väl nere väntar en hel arsenal sågklingor, laserskärare och hydraliska grenavbitare - alla omöjliga att undkomma med livet i behåll för den stackars sate som fastnat i någon av maskinens tio kortare griparmar. Odjurets enda svaghet är att den behöver alla sina fyra teleskoparmar för att dra kunna sänka ett skepp. Slår man ut en av dessa drar sig bjässen undan för att reparera skadan. Men även om man hamnar i vattnet är loppet långt ifrån kört. De kortare griparmarna är inte särskilt träffsäkra i sina manövrar mot rörliga mål och har man väl tagit sig upp till ytan ignoreras man av automaten. STY: 150 FYS: 150 STO: 150 SM I: 8 58: KP: 300 TT: 150* 18: 8 Rustning: chassi ASS 15** INT:8 VIL:8 Vapen INIT % Skada Kramning, fyra teleskoparmar TlO Pen PålfTål Grepp, griparm 8 20 fasthållning - * Gäller maskinkroppen. Teleskoparmarna har TT 30 och griparmarna TT 15 ** Gäller maskinkroppen. Teleskoparmarna och griparmarna har ASS 5 Graven Drygt tjugo distansminuter norr om stadsstaten Pråjsia gömmer sig den sägenomspunna skeppskyrkogård som bland sjöfa rare kallas Graven. Pyriska historiografer kraxar tvärsäkert om att ett jättelikt sjöslag en gång i tiden utspelat sig på platsen, medan gutiska vetmästare hävdar att Graven i själva verket är en sjunken fo rnhamn. Vem som än har rätt råder det ingen tvekan om att tiotals, kanske hundratals, forntidsskepp ligger halvt begravda i bottenslammet på mellan tjugo och fe mtio meters djup. Många av fa rkosterna har fo rtfarande fu ngerande generatorer ombord, varför skeppens strålkastare nattetid lyser upp havet underifrån och få r ytan att skimra förföriskt. Sedan Graven upptäcktes för knappt tretio år sedan har delegationer från de tre stora rikena ofta besökt platsen, men ingen har gjort anspråk på att äga fyndet. Det lämnar fä ltet öppet fö r fristående kunskapare och vanliga skrotbrytare att bevista skattgömman. Problemet är bara att smärre stim av oskäggad långmal brukar vandra förbi Graven, varför ingen skuta stannar särskilt länge i området. Därtill har det hänt att dykare förolyckats sedan de stött på fu llt fu ngerande väktarautomater bland vraken. Skall man bärga fynd från Graven gäller det alltså att vara mycket försiktig! Malströmmen Emellan åt händer det att hela konvojer aldrig når fram till sin destination, att de fö rsvinner utan minsta spår. Vid sådana tillfällen brukar misstankarna riktas mot Malströmmen: en gigantisk vattenvirvel kapabel att dra ned tremastade slagskepp i djupet. Många erfarna sjömän menar att Malströmmen är ett odjurslikt missfoster, snarare än ett naturfenomen. Och det finns fa ktiskt saker som talar fö r det. För det fö rsta är den stadd i ständig fö rflyttning - ibland snabb som en framstormande mamelur, ibland makligt som en utarbetad knegarkärring över Maximiliangatans kullersten. För det andra tycks själva virvelns hastighet variera på ett sätt som inte beror på väder och vind. Ögonvittnen har berättat om tillfällen då de sett Malströmmen mild, likt en bakvattensvirvel vid Nordalälvens utlopp. Oavsett styrka och hastighet kan Malströmmen vara nog så fa rlig för passerande skepp. Sitt namn har strömmen nämligen fått på grund av att olika sorters malfiskar tycks älska att leka i det brusande och strömma vattnen kring virveln. Såväl narma-