Roslagens historia med fokus på Norröra (Saltkråkan): 1

Transkript

1 Roslagens historia med fokus på Norröra (Saltkråkan): 1 Snickargården på Saltkråkan, som egentligen heter Norröra och ligger i norra Roslagsskärgården lite nordost om Blidö. Ön är en del av Norrtälje kommun och har många besökare under sommarmånaderna. Du kan ta dig dit med bl. a. Sjögull, Sjöbris och ångbåten Blidösund. Klicka på länken nedan för att komma direkt till sidan med dagsutflyter till Norröra. 1 INLEDNING BAKGRUND SYFTE PROBLEMFORMULERING AVGRÄNSNING METOD LITTERATURSTUDIUM INTERVJU REDOVISNING AV ARBETET ROSLAG OCH ROSPIGG UPPTÄCKTEN AV SKÄRGÅRDEN SAMHÄLLET BÖRJAR FÖRÄNDRAS ROSLAGENS YTTERÖAR NATUREN HUR ROSLAGEN BEFOLKADES FÖRBÄTTRAD ADMINISTRATION BESKRIVNING AV ÖARNA ARHOLMA BJÖRKÖ BLIDÖ FEJAN FREDLARNA FURUSUND GILLÖGA GISSLINGÖ GRÄSKÖ HÖGMARSÖ LIDÖ LYGNA NORRTÄLJE NORRÖRA RÅDMANSÖ RÖDLÖGA SINGÖ SKARV SUNDSKÄR SVARTLÖGA SVENSKA HÖGARNA SVENSKA STENARNA SÖDERARMS SKÄRGÅRD SÖDERÖRA TJOCKÖ VIDINGE VÄDDÖ VÄTÖ YXLAN ÄNGSÖ AVSLUTANDE DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING VAD MENAS MED BEGREPPET ROSLAGEN? HUR-, NÄR- OCH VARIFRÅN -BEFOLKADES ROSLAGENS SKÄRGÅRD? VAD LIVNÄRDE MAN SIG PÅ? HUR SER SKÄRGÅRDEN UT IDAG OCH VAD KAN MAN VÄNTA SIG I FRAMTIDEN? SYNPUNKTER ANGÅENDE MINA KÄLLOR LITTERATUR- OCH KÄLLFÖRTECKNING...35

2 Roslagens historia med fokus på Norröra (Saltkråkan): 2 FRAMSIDA ROSLAGENS HISTORIA BILAGA: KARTA BILAGA: KORT PÅ AXEL SÖDERMAN BILAGA: NORRÖRA KARTA LÄS ONLINE:

3 1 1 Inledning 1.1 Bakgrund Roslagsskärgården var till större delen obefolkad för år sedan. Men så småningom började skärgården befolkas. Man avverkade träd, plöjde upp åkrar och byggde hus. I dag minskar dock hela tiden den bofasta befolkningen, men antalet sommargäster verkar bara öka för varje år som går. Det är mycket attraktivt att ha en sommarstuga ute på någon av öarna. Priserna på tomter har stigit i höjden vilket har medfört ekonomiska problem för den lilla bofasta befolkningen som bor kvar. De måste betala samma skatt som rika, oftast stockholmare, som byggt hus ute på öarna. Vissa har blivit tvungna att flytta. Andra hade inget annat val än att sälja tomter, ibland mot sin vilja, för att ha råd att bo kvar. Det är nästan inga i skärgården som numera lever som man gjort i hundratals år tidigare. 1.2 Syfte Det här specialarbetet är tänkt att fungera som en referens till Roslagens skärgård, både för mig själv i framtiden, och andra som intresserar sig för Roslagens historia och vad som har hänt i området genom tiderna. Min ambition var också att försökta ta tillvara en del av den kunskap som de allt färre riktiga skärgårdsborna har om området, innan det är för sent. 1.3 Problemformulering Vad menas med begreppet Roslagen? Hur-, när- och varifrån -befolkades Roslagens skärgård? Vad livnärde man sig på? Hur ser skärgården ut idag och vad kan man vänta sig i framtiden? 1.4 Avgränsning Roslagen är, som jag kommer att berätta om senare, en lite diffus benämning av ett område kring Norrtälje och skärgården utanför. Därför valde jag att göra en egen definition av vad Roslagen är för mig och vad jag ville ta med i det här arbetet. Jag kommer att koncentrera mig på enbart skärgården och inte gå in i någon större utsträckning på den del av fastlandet som skulle kunna ingå i benämningen Roslagen. Min ambition är att ge en beskrivning av skärgårdsbefolkningens liv och villkor genom tiderna. Det finns dock ett par platser på land som jag tyckte var viktiga att ta med för att få ett bra perspektiv till händelserna i området.

4 2 2 Metod 2.1 Litteraturstudium För att besvara mina frågeställningar och bygga upp ett intressant och varierat arbete om Roslagen och dess historia har jag i huvudsak använt mig av böcker och broschyrer. Jag har även använt mig av den information som Norrtälje turistbyrå publicerat om Roslagen på Internet. 2.2 Intervju Egentligen är det inga riktiga intervjuer som jag har gjort, mer än med min farmor. Jag har använt mig av det som tidigare sagts när vi på nere på Norröra diskuterat med skärgårdsbor om olika saker. En del har vi nedtecknat genom egna anteckningar. Dessutom har jag ställt några frågor till min farmor, som är uppvuxen på Norröra, för att kunna komplettera min text. Detta är förstås källor som man måste vara försiktiga med. Dels är det ofta länge sedan mycket av det som berättats hände, och därmed kan också det som folk minns vara en aning förvrängt. Det är dock en ovärderlig informationskälla om man vill veta hur livet var i skärgården och hur människor hade det i allmänhet. Som tur är har det gjorts en del försök att intervjua gamla skärgårdsbor och det finns en hel del böcker om skärgården med skildringar av vissa personligheter och livet ute på öarna. Men det finns också väldigt mycket som inte har blivit nedskrivet och som bara förs vidare från generation till generation. Tyvärr så håller skärgårdskulturen på att dö ut, eller åtminstone så håller den på att förändras drastiskt till ett område med enbart sommarhus. I takt med att de sista bofasta öborna försvinner går också en del av historien förlorad. Därför tycker jag att det är viktigt att ta vara på det som berättas, även om det inte alltid är helt korrekt. Det ger i alla fall en bild av hur skärgårdsborna uppfattade samtiden.

5 3 3 Redovisning av arbetet 3.1 Roslag och Rospigg Figur 1. Karta över Skärgårdsstiftelsens områden där många av de öar som beskrivs i mitt arbete finns utmärkta. Ursprungligen definierades Roslagen som ett område från Öregrund i norr till Värmdö i söder och någon enstaka mil in på fastlandet (enligt Norrtälje turistbyrå). I dag är Roslagen för många synonymt med Norrtälje tillsammans med dess grannkommuner. Roslagen har blivit ett ord man använder både för en bit av inlandet och den del av skärgården som ligger öster och söder om Norrtälje. Det är därför svårt att dra några skarpa gränser vid vissa bestämda öar. Jag valde därför, när jag senare ger en beskrivning av ett antal öar, att ta med de jag tycker är intressanta ur en historisk synvinkel eller ur mitt rent personliga perspektiv. Man vet varifrån ordet Roslagen härstammar. Det kommer från den tid då skärgården med tanke på försvaret indelades i roddarlag. Ursprunget för pigge och rospigge verkar vara mera oklart. Vissa menar att "pigge" härstammar från en viss fartygstyp, som har sitt ursprung i Roslagsskärgården. Enligt en del historiker ska det egentligen vara Gustav III:s skeppsbyggmästare, Chapman, som ritat piggskutan. Men andra hävdar att den skeppstypen fanns i skärgården långt före Chapmans tid, och att han bara införde den i skärgårdsförsvaret. Därför blev typen känd under hans tid och äran gick till honom. Den sistnämnda verkar vara den mest troliga

6 4 förklaringen som jag hittat, men det behöver inte betyda att den är helt korrekt. Det som talar för den teorin är att den här skeppstypen är (enligt Andersson, s 21) lättseglad och grundgående, segelstyv och lastdryg. Alltså som skapad för skärgårdens oräkneliga vikar och sund. Den har testats och utvecklats genom tiderna tills den fått den form som Chapman beskrev. Så småningom kom "pigge" att omfatta även piggskepparen. Roslagens befolkning började så småningom också kallas för piggar eller rospiggar som man sade vid mer högtidliga tillfällen. Rospiggarna levde till stor del av fiske och jordbruk ända in på 1900-talet. Bondefamiljerna var barnrika, men alla bondesöner kunde ju inte bli bönder. Havet och äventyr lockade. Sjömän kom hem med hemlighetsfulla kistor som gjorde många nyfikna, de fick se saker från alla världens hörn som de aldrig sett förut. Industrialiseringen och den hela tiden ökande världshandeln gjorde att det blev många arbetstillfällen inom sjöfarten. Man kunde ta anställning på de stora båtarna som for över alla världshaven. De bönder som hade god tillgång på pengar blev delägare i så kallade barkar och briggar. Det blev modernt att äga båtar och snart växte det fram rederier i alla storlekar. En del ledsnade på sjömanslivet efter en sommar, men många gillade det och fortsatte. 3.2 Upptäckten av skärgården Så småningom började också Stockholmarna intressera sig för skärgården. De rika var bland de första som uppmärksammade utskärgårdarnas natur. Samtidigt var det ett äventyr som var nära till Stockholm. Både på grund av affärsskäl och för att hålla obehöriga borta började flera av dessa människor att köpa upp hela skärgårdsområden och satte upp skyltar med "Landstigning Figur 2. Waxholm III. förbjuden". Allt fler av topparna inom huvudstadens affärskonst- och ämbetsmannavärld började söka sig ut till denna "nyupptäckta" värld. Det var lugnt och tempot var lågt ute i skärgården. Något som stressade stadsbor behövde. De koldrivna vita båtarna med sitt "W" (Waxholmsbolaget) på skorstenen började bli allt mer vanliga i de yttre skärgårdarna. Nu kunde vanligt folk också ta sig ut hit utan att behöva köpa sig en egen båt. För många av dåtidens stockholmare var det ett litet äventyr att få åka ut till denna okända arkipelag, och för ett par veckor leva med en äkta skärgårdsbo i en fiskarstuga långt därute. Ångbåtsbryggorna var under sommarkvällarna många av öarnas samlingspunkter, och det är de även idag till viss del.

7 5 3.3 Samhället börjar förändras Arbetarna började organisera sig i fackföreningar vilket gjorde att man kunde framföra åsikter samtidigt som man var en maktfaktor, detta medförde en förändring av samhällssystemet. Man införde åtta timmars arbetsdag. Den industriella revolutionen ledde till att de tyngsta arbetena ersattes med maskiner och produktionen ökade. Vanligt folk började nu få tid över till annat och så småningom blev semestern lagstadgad. Stockholm växte snabbt från innevånare till en halv million eftersom den överflödiga unga arbetskraften från landsbygden nu kunde få arbete inne i staden. Skärgården började att bli tillgänglig för alla och författare skrev böcker om skärgården. Den mest kända är väl Hemsöborna som Strindberg slog igenom med. Efter första världskriget började det gamla skärgårdssamhället att försvinna. Boskapen försvann. Det spontana anordnandet försvann och ersattes med dansbana, inträde och ordningsmän. Under en period på år fanns bara resterna av en kultur kvar av det som utvecklats under flera hundra år. 3.4 Roslagens ytteröar Svartlöga, Rödlöga och norr om dessa Kudoxa- Vidinge och Sundskär ligger alla öster och nordöst om Blidö. Öar och kobbar glesnar ju längre österut man kommer i skärgården. Vinden blir allt starkare och vågorna högre. De flesta öarna är för små för att några människor ska kunna bosätta sig där, men här och var ligger det en större ö som var stor nog för ett antal familjer eller en liten by. Under vintern var isoleringen ett faktum. Förutom några grannar träffade man inte mycket folk och ännu i vårt sekel levde man mycket primitivt och gammaldags. Hur och när dessa öar befolkades finns det inga riktigt säkra uppgifter om. Man skulle kunna tänka sig att de första människorna sökte sig ut till öarna för att pröva jakt och fiskelycka. Var den god kom man tillbaka och stannade längre perioder. Under istiden trycktes marken och öarna ned en bra bit på grund av den ofantliga tyngden från den flera kilometer tjocka isen. Efter att den smält bort startade en snabb landhöjning som än idag är verksam. De första människorna fick hela tiden större jaktmarker när öarna under flera tusen år hela tiden steg upp ur havet och nya områden kom ovanför ytan. Tillslut kunde man börja övervintra och bli bofasta även i de yttre skärgårdsregionerna. 3.5 Naturen Öarna är relativt platta och har många fördjupningar. För bara ett par hundra år sedan utgjordes stora delar av detta landområde av vattenfyllda stråk och småsund eller ständiga sankmarker med dålig framkomlighet. Denna splittring i många småöar har påverkat den lokala namngivningen även fast många av dessa småöar nu har växt ihop till större öar. Man talar t.ex. om Enskär, Björkskär, Västerö, Stacköran och Skäret för nu sammanvuxna

8 6 partier av huvudöarna. Några större höjder finns inte. Storberget på södra delen av Vidinge når strax över 20 meter och på Rödlöga finns några kullar på 15 meter. Landskapet på de yttre öarna har en förhållandevis rik vegetation. Växtlighetens täthet och intensitet är imponerande eftersom den tidigare kulturen med betande boskap i princip upphört. På några årtionden har naturen obehindrat tagit över de förut skogslösa och bara glest bevuxna områdena. Undervegetationen är också den mycket utvecklad och mer frodig än vad man kanske skulle vänta sig så här långt ut. Med lite fantasi kan man nästan tala om urskog eller kanske tropiska skogar när man ser denna orörda natur bestående av tätt stående alar tillsammans med aspar, björkar och på sandigare jordar kraftiga tallar. Marken täcks av en kompakt matta av gräs, meterhöga nässlor och väldiga ormbunkar. Framkomligheten är på vissa ställen nästan omöjlig utan verktyg där tistlar invävda i snåriga buskar med och utan taggar spärrar vägen tillsammans med ett hav av enbuskar som har tagit över alla öppna platser som inte sköts av människor, det finns ju inga boskap kvar som kan hålla tillbaka växtligheten. Likheterna mellan öarna är stora och dom har i stort sett samma växtlighet. Men variationer finns beroende på mark och fuktighetsförhållanden. I de gamla kärren och strandängarna växer nu vass som ofta är längre än människor. Dessa växer på mer eller mindre livsfarliga dybottnar. Det berättas om att det ibland omkom något kreatur efter att de gått ner sig i leran och inte kunnat ta sig upp. Ett problem som uppstått på grund av att så mycket mark växer igen är att fästingarna får allt större ytor med långt och orört gräs där de trivs som bäst. Ökningen av rådjursstammen, som till stor del beror på att det inte funnits tillräckligt många vargar, har också lett till att detta lilla blodsugande spindeldjur har fått en mycket större spridning. Det finns uppgifter om att ett enda rådjur kan bära med sig hundratals fästingar. Den finns nu långt upp efter norrlandskusten. Fästingen har orsakat en del dödsfall eftersom den bland annat kan vara bärare av borrelia och TBE-virus. 3.6 Hur Roslagen befolkades "De finns, som ifrågasätter huruvida rospiggen verkligen tillhör den vita rasen. De påstår att piggen är besläktad med samojeder, mongoler och hedningar som invandrat österifrån. Nog tillhör rospiggen den vita rasen, inte tu tal om annat, ehuru, speciellt i de yttre skärgårdarna, det finns inslag från många håll. Invandringen har här spelat en stor roll, och det har skärgården inte förlorat på, rasblandning är att föredra framför inavel. " (Skärgårdskvällar, s 20) Man kan ju tycka vad man vill om det citatet. Idag skulle man väl tycka att det finns antydan till rasistiska tankegångar hos författaren, Karl H. Andersson, när han säger att rasblandning är att föredra framför inavel. Han får det att låta som om skärgårdsbefolkningen ställdes inför ett moment 22,

9 7 hur man än gjorde så blev det inte ett speciellt bra resultat. Det fanns två dåliga alternativ och att det minst dåliga var att välja rasblandning. Det är ju förstås min egen tolkning av texten och det är möjligt att författaren inte gjorde det medvetet, han säger ju faktiskt också att skärgården inte förlorat på invandringen. Det kanske speglar det tidiga 60-talets sätt att uttrycka sig, men det vet jag inte. Jag kan bara säga att man nog inte skulle uttrycka sig så idag. Östersjön har varit ett stökigt och oroligt hav, här har det ofta förekommit konflikter och krig. Ofta har svenskarna varit med i en framträdande roll. Krig medför folkvandringar, vilket vi idag har aktuella exempel på i före detta Jugoslavien och de omkringliggande områdena. Så var det också här. Sedan århundraden har flyktingar österifrån sökt sig mot den svenska kusten, och en del av dessa flyktingar stannade i de yttre skärgårdarna. Västerifrån förekom det också folkvandringar då fattiga människor lättare kunde få bestämma över sig själv och sitt jordbruk ute på öarna i skärgården. Individer som sökte frihet och som fått nog av fogdar och andra högt uppsatta människor på fastlandet sökte sig också hit ut. Soldater som kom hem från krigen var inte vana vid att följa några speciella regler. Många fortsatte med sin livsstil även efter det att dom kommit hem. Länsman och lagen hade stora områden att övervaka och de var långt borta, så de kunde inte alltid upprätthålla ordningen. De välbärgade bönderna kunde ta lagen i egna händer, det kunde gå ganska hårdhänt till om de ansåg att någon begått ett brott. En del av de jagade människorna sökte sig ut i skärgården där det var mycket svårt att förfölja någon. Vattnet lämnar inga spår och det stora antalet öar, holmar och skär gjorde att många kunde komma undan. Dessa människor glömdes bort efter ett tag och en dag var deras ättlingar bofasta ute på öarna. När människorna blev riktigt bofasta kan man inte med säkerhet säga. Några fornlämningar av traditionell typ finns inte, eftersom landskapet ännu under vikingatiden mest var en samling söndersplittrade utskärgårdar. Med drygt fem meter högre vattenstånd syntes bara antydan till dagens öar. Där fanns några enstaka större holmar och en mängd grund. När medeltidens bönder på fastlandet försökte utvidga sina marker var roslagsöarna mest bara av intresse som fiskeplatser. Deras relativt obetydliga ekonomiska värde gjorde att de aldrig förekom i medeltida fastighetsköp. Det är oftast i dessa som de tidigaste familjerna och fastigheterna brukar omtalas. Bland de tidigast bevisen för befolkning i Roslagens skärgård hittar man enligt Bertil Hedenstierna (Skärgårdsstiftelsen, s 64) i Stockholms tänkeböcker. Det var till största delen en samling rättsprotokoll. Oftast så var det folk och platser i Stockholm som fanns med. Därför fanns sällan några skärgårdsbor omnämnda. Men på ett ställe så finns det en skriftlig redogörelse över en försäljning av ett ganska stort hus med många arvingar.

10 8 Många var blidöbor och däribland fanns Niels i sundzskaer och moens i Kodhoxe. Sundskär finns det fler i skärgården, men det egenartade Kodhoxe gör kombinationen lättydd. (Bertil Hedenstierna, Skärgårdsstiftelsen, s 65) Hedenstierna drar slutsatsen att de utdrag han hittat i 1529 års tänkebok kan säga rätt så mycket om hur det såg ut på den tiden. Han menar att man då kan fastslå att dessa båda öar varit bebodda, vilket verkar vara ett logisk antagande. Dessutom menar han att banden mellan Stockholm och Blidö stöder hypotesen att Sundskär och Kudoxa inte var helt nya bosättningar, utan att det funnits folk där sedan tidigare. Formuleringen i tänkeboken var utformat på ett sätt som tyder på att arvingarna var av bygden känt folk enligt Hedenstierna. När man söker information om enkla människors bosättningar, liv och egendomar brukar de äldsta kända källorna vara sporadiska redogörelser som Gustav Vasa och hans fogdar gjort. En lite mer utförlig redovisning finns över en fogderäkenskap över skattfisk från Fisket i de yttre havsbandet tillhörde på den här tiden kronan. Fiskade man därute skulle en del av fångsten betalas som skattfisk. I protokollen står att Joen i Röliga lämnat tre fjärdingar strömming. Fogden lämnade också en personlig kommentar. Han skrev Thenne är Boandes ytterst i hafved och förmår intet göra och hafver ingen Åker allenast något ängesland. Hedenstierna tycker att det citatet kan ge ganska mycket information. Man vet enligt honom att det faktiskt bodde folk även på Svartlöga, Rödlöga, Sundskär och Kudoxa. Joen fick mycket av sin mat genom fisket men han borde också haft boskap eftersom han hade ängesland. Från 1573 finns en jordebok över de som måste betala skatt och deras skyldigheter. Tabell 1. Utdrag ur en jordebok år Tabellen är hämtad från Skärgårdsstiftelsen (s 65) av B. Hedenstierna, Bonde Hemman Örestal Skattepengar öre Dagsv. Pengar öre Peder Svartlöga Jon Jons Svartlöga Lasse Rödlöga Erik Rödlöga Mikils Erik Kudyxe 4 1 mark 2 8 (1 mark = 8 öre) Smör i mark

11 9 Skyldighet att för körslor hålla Dagsv. hästar Årl. hästar Fogde hästar Konungs hästar Att försöka räkna om tabellvärdena till dagens värde skulle vara en omöjlighet och de kan bara jämföras inbördes. Sundskär och Vidinge finns inte med i denna tabell men kan, enligt Hedenstierna, ha legat under en annan fogdes redovisning under den här perioden. Eftersom pengar under den här tiden inte var något vanligt betalningsmedel är det troligt att fogden själv räknat om skärgårdsbornas värden till jämförbara termer. Ett antagande som styrker en sådan teori är att så många körslor, som tabellen anger, inte borde förekomma i den väglösa skärgården enligt Hedenstierna. Senare uppgifter har visat att man inte ägde så många hästar, om ens några alls som jordeboken anger. Att alla lämnade smör är i alla fall ett mått på boskapssköttselns betydelse. Man hade tydligen också börjat att gradera gårdarna. Svartlögas gårdar hade samma örestal som de andra men var ändå tvungna att betala mer skatt. Som man ser fanns det en riktigt välbeställd skärgårdsbo på Kudyxe (nuvarande Kudoxa) med 1 mark i skatt och 4 öresland. Hedenstierna som analyserat en serie av jordeböcker fann att beloppen inte varierade med tiden utan var mer eller mindre konstanta. Han drog slutsatsen att det mer var fråga om bokföringstermer än att försöka återspegla verkligheten. De stora luckorna som finns i jordeböckerna beror till stor del på branden i Stockholms slott år 1697 där mycket arkivmaterial gick förlorat. 3.7 Förbättrad administration Från och med 1600-talet går det att få tag på mer mångsidigt material och noggrannare anteckningar. Men mycket är fortfarande ofullständigt och ibland också svårtolkat. Den hårda fred som Sverige tvingades att gå med på i Knäred 1613, vilket medförde att Sverige var tvunget att köpa tillbaks Älvsborgs fästning för en stor summa pengar, gjorde att man började se över vilka skatter man hade och också hur stor befolkningen egentligen var. Man började med ett noggrant intag av en extra skatt som också gjorde att man genomförde en detaljerad befolkningsräkning.

12 10 Tabell 2. Antal betalande, hushåll och beräknat invånarantal. Tabellen är hämtad från Skärgårdsstiftelsen (s 67) av B. Hedenstierna, Byområde Invånare Hushåll Betalande Svartlöga Rödlöga Vidinge Kudoxa Sundskär Byområde Invånare Hushåll Betalande Svartlöga Rödlöga Vidinge Kudoxa Sundskär Byområde Invånare Hushåll Betalande Svartlöga Rödlöga Vidinge Kudoxa Sundskär Byområde Invånare Hushåll Betalande Svartlöga Rödlöga Vidinge Kudoxa Sundskär Byområde Invånare Hushåll Betalande Svartlöga Rödlöga Vidinge Kudoxa Sundskär När jag använde mig av tabell 2 märkte jag någonting som inte verkade stämma. Jag kunde i alla fall inte förstå hur det kunde finnas fler betalande personer på öarna än det totala antalet innevånare. I texten skriver Hedenstierna att man för större områden anser det lämpligt att multiplicera

13 11 antalet hushåll med 6,5 för att få totalbefolkningen och att man även kunde tillämpa principen på mindre områden och få ganska rimliga siffror. Det skulle passa mycket bra in på siffrorna i kolumnen för betalande. Jag kontaktade därför skärgårdsstiftelsen per telefon ( ). Tyvärr meddelade dom att Bertil Hedenstierna inte levde längre och därmed var det svårt att få reda på om tabellen var ett feltryck eller om det var Hedenstiernas egna dokument som det var fel på. De samlades några personer i ett rum och diskuterade problemet och tyckte precis som jag att det såg lite märkligt ut. De letade i Hedenstiernas andra skrifter men kunde inte hitta några liknande uppgifter att jämföra med, de visste inte heller vilket material som han använt för att sammanställa sin tabell. Jag valde att presentera tabellen som den är tryckt i boken men i mina bedömningar har jag kastat om kolumnrubrikerna invånare och betalande för annars går det inte att dra några vettiga slutsatser. Det man kan säga med säkerhet är att uppgifterna i tabell 2 från 1600-talet visar att skattläggnings- och redovisningsarbetet tagit ett stort steg framåt. Staten hade dessutom stärkt sitt inflytande över de fattiga skärgårdsbönderna. 3.8 Beskrivning av öarna Den kommande beskrivningen av öarna i Roslagens skärgård är, om inget annat anges, i stort byggd på Norrtälje turistbyrås information om Roslagen, som finns tillgänglig på Internet ( ). Min ambition är att ta med så många öar som möjligt utan att det bara blir en fakta uppräkning. Jag kommer inte att ta med de allra minsta eller vissa av de lite större öarna om inget historiskt viktigt ägt rum på dem. Jag kommer även att nämna ett par platser på fastlandet som jag tyckte var intressanta och viktiga för förståelsen av utvecklingen i området. Bland annat kommer jag att översiktligt gå in på Norrtälje stad och det gamla slottet Penningby som varit ett maktcentrum i området ARHOLMA Stora delar av ön, som är ungefär 5 km lång, är skyddat som naturreservat för att bevara den unika kombinationen av vildmark och odlingsbygd. Sedan 1960-talet garanteras Arholma och dess närliggande små öar och skär vård och skydd av Stiftelsen Stockholms skärgård. Arholma blev tidigt en utgångspunkt för sjöfarande. Ön finns redan nämnd i den danske kungen Valdemar Sejrs segelbeskrivning från 1240-talet. När ryssarna kom 1719 brändes alla gårdar ner och befolkningen fick fly till fastlandet. Det dröjde flera decennier innan de kunde komma tillbaka och bygga upp sina hus igen. Arholmas mest blomstrande period var slutet av 1800-talet. Lotsning och sjöfart var de viktigaste arbetena för Arholmaborna tillsammans med jakt, fiske och jordbruk. Från vanlig vardagssegling och frakt till och från Stockholm utvecklades så småningom en sjöfart och bönderna blev kapitalstarka skeppare på egna fartyg. Under vintermånaderna

14 12 låg många fartyg i Österhamn och där byggde man även egna fartyg. När sjöfarten började gå dåligt gick många över till att sköta pensionat. Kapellet som finns på ön kom till på öbornas eget initiativ och invigdes Det har tidigare varit missionshus som legat på Kungsholmen i Stockholm. Det är utsmyckat av konstnären Helge Lindberg BJÖRKÖ Den här ön ligger sex mil norr om Norrtälje och är den södra delen av Väddö. Den ligger granne med Arholma. Kyrkan som finns här är byggd år Där finns målningar av traktens konstnär Harald Lindberg som tagit motiv från Bibeln och Roslagen och integrerat dessa i målningen "Himlalotsen". I Rumshamn finns det en sjöfolks- och kolerakyrkogård från mitten av 1800-talet. I den här trakten av Roslagen växte det under 1800-talet upp en hel del bonderederier. De inkomster som skepparna seglade hem med gjorde att det byggdes ståtliga gårdar. De finaste lär finnas i de södra delarna. Björkö är antagligen mest känt för sina barnkolonier. Området köptes år 1911 för insamlade Barnens Dag pengar BLIDÖ Blidö tillhör de lite större öarna och ligger öster om Furusund och Yxlan. Blidö by är en äkta skärgårdsby där det finns flera gamla byggnader. Vid prästgården finns ett hus som var krog på 1700-talet. Blidögård var säteri på 1600-talet och hette då Fånö. Gårdens huvudbyggnad brann ned 1925 men sidobyggnaderna finnas kvar. På Blidö finns också en Kyrka. Man byggde år 1660 ett litet träkapell på samma plats som den nuvarande kyrkan. Den gamla kyrkan revs och en ny stod klar år Tre votivskepp ( gåva till en gudom, vanl. som tack för bönhörelse. Prismas Främmande Ord, 1985) finns i kyrkans ägo. Det värdefullaste är antagligen en fregatt från 1600-talets första hälft. En blidöbo kallades ibland, som skällsord, av övriga öars befolkning för kud som betydde folket kring Kudoxafjärden (Överraskningens öar, s 98). Ordet kan också ha ett samband med ordet kut som betyder sälunge FEJAN Ön Fejan ligger ca tre distansminuter (en distansminut är 1852 meter) rakt österut från Kapellskär vid farleden mot Åland och Finland. Närmaste större ö är Tjockö. Det finns ett tiotal bofasta som bor här året runt, men under sommaren ökar antalet mycket kraftigt. Ön Fejan har varit bebodd sedan 1856 då två jordägare från Norrbyn på Tjockö flyttade hit. En av de mest kända händelserna på Fejan är inrättandet av en karantänstation i samband med koleraepidemierna i slutet på 1800-

15 13 talet. Kolera var den tidens mest fruktade sjukdom. Den kom ursprungligen från Indien och sedan vidare till Europa i början på 1800-talet. Sextio miljoner européer, varav ungefär fyrtiotusen svenskar, dog under fyra kortare epidemier. Staten försökte stoppa sjukdomen från att komma in i Sverige. Därför upprättade man karantäner vid de stora farlederna. För fartyg från Ryssland och Finland blev Fejan en karantänstation. Fyra personer dog på Fejan sommaren 1894, men sjukdomen nådde som tur var aldrig Stockholm. Karantänstationen användes ända fram till 1930-talet. Det sista sjukdomsfallet behandlades på Fejan En annan händelse som är värd att uppmärksamma är inkvarteringen av estländare under andra världskrigets slutskede. Trettiotusen ester flydde över Östersjön de sista veckorna i september De flydde undan Sovjets ockupation och kom över havet i små roddbåtar i dåligt skick och slitna skutor. Gotland och Stockholms skärgård tog emot den största delen av flyktingarna. De ester som hamnade i norra skärgården fördes till karantänsjukhuset på Fejan. Därifrån fick de åka vidare till flyktingförläggningar runt om i Sverige. Tyvärr slutade den här historien inte särskilt lyckligt för ett hundratal ester som tidigare varit med i den tyska armen. Dessa blev trots skarp kritik utlämnade till Sovjet, men det är en annan historia. Under världskrigen behövde den svenska flottan många motorbåtar för att kunna transporterna folk och utrustning för inspektion och kontroll. När andra världskriget bröt ut fanns 472 inregistrerade motorbåtar i Sveriges Frivilliga Motorbåtskår. Dessa bildade år 1941 Sjövärnskåren och blev en militär kår inom flottan. Under 1960-talet var det ungefär trehundra elever som fick sin utbildning i Sjövärnskåren på Fejan varje sommar. Förläggningarna på den gamla karantänanstalten var dock i dåligt skick och segelkurserna på Fejan avbröts Sedan slutet av 1970-talet har anläggningen stått och förfallit. Staten tänkte riva fastigheterna, men Skärgårdsstiftelsen övertog dem 1994 och startade en upprustning. Nu äger och förvaltar man den gamla karantänstationen. Här växer också ett skärgårdscentrum fram bit för bit. Huset Wasa har blivit skärgårdsvandrarhem med 50 bäddar. Husnamnet kommer från en kolerasmittad ångare som låg i karantän vid Fejan Här finns också huset Kongo. Huset har ett ovanligt utseende och har en intressant historia. Det var tydligen först tänkt att bli missionshus i Kongo. Men när koleran hotade Sverige i början av 1890-talet låg det som byggsats i Stockholms frihamn. Huset fraktades istället till Fejan och blev läkarvilla FREDLARNA Fredelskären ligger i utskärgården nordväst om Svenska Högarna och består hundratals småöar och skär, In- och Utfredlarna. Öarna har en lite annorlunda växtlighet på grund av den kalkrika jorden. Efter andra världskriget delades äganderätten på öarna upp i små andelar och med rätt till jakt och fiske. In-Fredlarna saknar en djup och skyddad hamn. På Stora Vånskär finns ligger en by av ca 20 välbevarade bodar kring den grunda

16 14 hamnen i väster. Fredlarna är lite speciellt för mig och min bror eftersom vi personligen blivit testamenterade de andelar som Axel Söderman (vår farmors bror) hade på Fredlarna. Så här stod det i testamentet: för dem att gemensamt bruka med full ägande och nyttjanderätt FURUSUND Från Norrtälje går en smal och slingrande väg via Penningby ut till ön Furusund som ligger på den plats där farleden smalnar av till ett sund. Hur länge ön varit bebodd är ovisst, men den ska ha varit omnämnd som farled redan på 1200-talet. Ön hette från början Halsö, men av okänd anledning ändrades Halsö till Furusund och namnbytet syntes i tryck första gången Figur 3. Bild av kompassrosen En tidig bosättare var i alla fall Jaeppe Diekn som var en dansk adelsman. Det sägs att han såg den vackra betesön från skeppsdäck och köpte den på 1380-talet. Sedan flyttade han dit med familj och tjänstefolk. År 1463 lade en stor örloggsflotta till i Ålandsviken, öns hamnplats vid farleden. Unionskungen Kristian I var på väg till Finland i ett korståg. Enligt en rapport (Stockholms läns landsting, 1985, s 24) visar en analys gjord av antikvarien Gustaf Hallström att unionskungen Kristian I stannade till vid Furusund i juli Han hade möte med Upplands stormän. På bergssluttningen ovanför Ålandsviken finns en kulturminnesskyddad hällristning. Den består av en kompassros och kring denna finns också en kunglig krona, tre vapensköldar, en yxa och några minuskler (medeltida bokstäver) inristade. Hällristningen är ett tecken på att Ålandsviken var en kungahamn. Ön blev ett handelscentrum i under unionstiden och fick därigenom också en politisk betydelse. Ett större sjöslag inträffade vid Furusund år En dansk flotta kom från Finland för hjälpa det belägrade danska fästet i Stockholm. En kombinerad flotta av svenska och lübeckska örlogsmän möttes vid Furusund och sänkte den danska flottan. Värdshus och sjökrog byggdes på 1600-talet. År 1719 brände ryssarna krogen, men den byggdes upp igen efter ett par år. Under 1700-talet beslutade Gustav III att man skulle bygga ett av den tidens största bryggerier på ön. Det skulle hjälpa till att finansiera kriget mot Ryssland. Under talet blev ön känd både i Sverige och utomlands. Det berodde på att de första ångbåtarna Najaden och Roslagen kom i trafik. Badorten Furusund fick nu ett riktigt uppsving och började växa ordentligt. Christian Hammer var en mycket rik juvelerare som arbetat vid hovet. Han köpte ön 1883 och byggde upp en stor och modern badort. Det byggdes villor och badhus med varmvatten. Furusund blev ett sommarnöje som besöktes av allt från

17 15 kungligheter till författare och konstnärer. När man byggde en bro till fastlandet 1953 utökades badorten och det började slå sig ned allt mer folk. På ön finns också det som kallas för Ryssängen vid Ålandsviken och är numera parkeringsplats. Namnet har tydligen inte något med ryssar att göra. Under gruset finns det massgravar från det, ur Sveriges synpunkt, olyckliga kriget mor Ryssland Här begravdes män från trakten som inte dog av kriget utan av kyla, svält och sjukdomar GILLÖGA Gillöga-skärgården ligger en bit öster om Möja, något söder om ögrupperna St Nassa och Svenska Högarna. Fram till 1800-talet hade ön en viktig roll inom fisket, innan den såldes till skärgårdsbor. På Lillskär finns en kompassros från 1673 inristad i berget. Kännetecknande för Gillögas ytterskärgård är att den är mycket svårnavigerad med de låga och ljusa skären med många små genomgångar av kanaler och sund. På sydöstra delen hittar man den gamla hamnen. Här finner man också rester efter den gamla byn från den tid då man var verksam inom strömmingsfisket. Öarna besöks också av ett stort antal fåglar under sommaren GISSLINGÖ Gisslingö ligger nordost om Rådmansölandet. Ön har alltid varit glest befolkad eller till och med helt obebodd. Enligt Edvard och Erling Matz (1978) finns det en trojeborg på ön där tjocköborna gömde sig undan ryssarna 1719 samtidigt som deras hemö brändes ned och förstördes. Trojeborgar, eller kollergångar som skärgårdsborna kallade dem, är en typ av labyrinter som är gjorda av sten. Dessa finns det gott om både i Skärgården och i övriga delar av Sverige. Den mest kända labyrinten i Sverige är den som finns nedanför Galgberget norr om Visby. En kopia av den finns också uppställd på Skansen. Man vet inte riktigt vad dessa borgar skulle ha för syfte, men många anser att det skulle ge fiskelycka om man sprang genom gångarna GRÄSKÖ Figur 4. Uno och hans bröder. Ön Gräskö ligger i Gräsköfjärden, nordväst om Norröra. Ön ägdes av Penningby från 1500-talet och ända fram till Under 1920-talet och in på 30-talet blev ön känd som ett centrum för estnisk smuggelsprit. Smått legendarisk i detta

18 16 sammanhang var Gräskökungen Uno Österman ( ). Här ute var det en nästan idyllisk stämning. Helt skild från misären inne i Gamla Stan som under den här perioden var langarcentrum. Som ett exempel på detta kan man ta ett citat från Torbjörn Wileens text i Roslagsskärgård (1992): I Gamla Stan är ingen nykter, uppger en poliskälla för en tidning; - endast graden av berusning skiljer människor åt!. Ute på gräskö var det annorlunda, fast det var ett smuggelcentrum var man ganska sparsam med det egna drickandet. Man var ju tvungen att sköta verksamheten och det gällde att vara snabbtänkt när man skulle lura tullarna. Så när tullbåten gled in i byviken för att göra en inspektion, som kunde visa sig speciellt lönsam just på Gräskö, förberedde sig öborna. Lojaliteten var här total. Ingen skvallrade på någon. Man hälsade vänligt på tulltjänstemännen och bjöd gärna in dem på kaffe och en bit mat. Tullarna gick gärna och hälsade på Uno Österman som visste hur man charmade folk. Uno och hans bröder lär också ha lurat upp tullbåtarna på grund ett antal gånger. Men när någon senare frågade om dom hade reflekterat över vad som hände med all spriten, medan de håvade in massor av pengar, så svarade dom att de inte tänkte så mycket över det. Man tjänade ju bra och det var ju roligt med spänningen som smugglingen medförde. Man visste så klart att någon var tvungen att dricka upp det, men man var helt klart ovetande om vilket elände det skapade i Gamla Stan HÖGMARSÖ Det här är en liten ö som ligger sydväst om Furusund bredvid farleden Stockholm-Åland. Det bor ungefär 60 personer här året runt och man har hundratals gäster om sommaren. Skeppsbyggar- och redarsläktet Elfving bor fortfarande ute på Högmarsö. De var en gång i tiden ägare av Furusunds Slip. Där har många av skärgårdens berömda skutor tillverkats. Det första svenska skepp som seglade jorden runt hette Mary Ann ( ), det kom så småningom hit som vrak höggs upp vid varvet LIDÖ Ön ligger söder om Arholma och en bit utanför Norrtäljevikens mynning. Den enda bebyggelse som finns på ön ligger i intill Lidö gård. Ön är nu ett naturreservat. Bengt Bengtsson Oxenstierna tog över Lidö på 1630-talet efter Penningby. Där började han 1634 att bygga sitt adelshus, ett barockslott. Slottet brändes senare ned av ryssarna Stenarna användes efter branden vid uppförandet av Arholma fyrbåk Slottet byggdes upp igen och köptes 1769 av Matts Holmers som hade arbetat som kapten i det Svenska Ostindiska Kompaniet. Under beredskapstiden hade man Sveriges största minkfarm. Senare har gården ägts och vårdats av Stockholms stad. Det har dessutom varit sommarpensionat och under en kortare tid behandlingshem. Idag är används det som vandrarhem.

19 LYGNA Söderskärgården som den också kallas ligger norr om Svenska Högarna mellan Fredlarna och Skarvskärgården. Den här ögruppen användes redan på medeltiden för hamnfiske. Här finns ett mycket rikt fågelliv med många olika arter. På Hamnskär finns några bodar, men i övrigt består Lygna mest av kala skär med rishedar och små myrar. Öarna har i många år vårdats av skärgårdsförfattaren Sten Rinaldo, som bland annat har skrivit Överraskningens öar som jag använt mig av under skrivandet av det här specialarbetet. Han och hans familj äger tillsammans större delen av Lygna NORRTÄLJE År 1296 omnämns Tälje by för första gången i skrift och år 1409 fick staden namnet Norr Tälje, för att skilja den från Södertälje. Byn fick år 1622 stadsrättigheter av Gustav II Adolf. De medeltida byvägarna blev stadens gator och gränder. Staden fick alltså en medeltida stadsplan. Norrtälje drabbades precis som Roslagens skärgård hårt av ryssarnas attack Efter morgonbönen den 19 augusti upptäckte prästen Johan Unander brandrök och förstod att ryssen hade kommit. På kvällen var hela staden nedbränd och det tog ett antal år att bygga upp den igen. I mitten av 1800-talet gjorde Norrtälje sig känt för den välgörande gyttja som man sade sig ha och staden blev en av de mest besökta badorterna. Efter andra världskriget kom en ny tid för Roslagen med förändringar. Man rev och byggde om. Många var rädda för att den fina trästaden helt skulle försvinna. Norrtälje blev så småningom ett köpcentrum för de tusentals ägare av fritidshus som nu finns i Roslagen. Idag finns omkring fritidshus i kommunen blev staden Norrtälje centrum för en ny storkommun och idag är Norrtälje både stad och kommun. På Stora torget ligger Rådhuset på samma plats som 1600-talets rådstuga, den senaste ombyggnaden gjordes Bakom rådhuset ligger stadens äldsta stenhus som idag används som affärslokal NORRÖRA Nu har jag kommit till den ö som jag valt att fördjupa mig i. Vi har ärvt ett hus här efter sjömannen Axel Söderman som var bror till min farmor, Elly Åkerström (tidigare Söderman). Vi sköter numera om de två hus som finns på tomten, men det har mest blivit under sommaren som vi varit där. Man lever ganska primitivt och det finns inget rinnande vatten, utan man måste hämta det i en brunn som ligger några hundra meter bort. Men el finns i alla fall indraget. Dessutom finns ett riktigt utedass som fortfarande används, vi har också ett slags torrtoalett inomhus, men den har vi först börjat använda

20 18 sedan Axel gick bort 1996 eftersom han bodde nästan hela sin sista tid ute på Norröra. Det var bara på slutet som han blev så pass dålig att till och med han själv erkände att han kanske kunde behöva lite hjälp. Det ena huset som vi har är Figur 5. Norröra med dess sjöbodar och bryggor. ett större tvåvåningshus, det andra är en liten stuga med två rum och kök som faktiskt varit med i TV, vilket jag kommer att berätta mer om senare. Eftersom en del av min släkt och mina rötter bakåt i tiden kommer härifrån och från de närliggande öarna tyckte jag att det var passande att fördjupa sig på just Norröra även om den varken tillhör de större eller mest betydelsefulla öarna i Roslagen. Den har dock en mycket intressant och händelserik historia. Min farmors barndomskompis från Norröra, Sonja Söderman, var med i Sveriges Radio P I ( ) och berättade då i programmet Skriv en rad mycket fint och levande om denna ö i Roslagen: Minnen från en ö i Roslagens famn Häggdoft och gullvivor! Vilka underbara minnen dessa dofter väcker till liv från min barndoms sommarö ute i Stockholms skärgård. Det finns nog inget motstycke i världen, dessa ljuvliga, soliga försommardagar ute i havsbandet. Ännu har inga sommargäster kommit. Jag sitter vid sjöstranden och bara lyssnar och lyssnar till vågornas sakta skvalp mot bergen och bryggorna. Inget buller av vrålande aktersnurror, inga röster. Endast doften av tjära förs med vinden till min bergskreva där jag sitter. Någon av de få kvarvarande öborna håller visst på att tjära sin roddbåt. Denna härliga doft, som man förr i världen fick känna varje gång på våren, då alla bofasta harader av plastbåtar, som ännu ej kommit i sjön. Dessa ägs till stor del av sommargäster och ättlingar av ön, som vistats härute under sommarhalvåret. Mina föräldrar hyrde sommarnöje här på denna roslagsö Att under den varma sommaren få komma bort från en stenlagd bakgård mitt i Stor-Stockholm var för mig och mina bröder rena paradiset. Hit fick vi åka varje sommarlov och fick på så vis uppleva en verkligt levande skärgård. Alla stugor är numera uthyrda, t.o.m lagårdar och stall har retts in till bostäder. Ängsmarkerna är igenvuxna och de gamla vackra gärdesgårdarna förfallna. Men en ny tid stundar för vår ö. En del av ön har delats upp till tomter enligt en ny byggnadsplan från år De flesta tomter kommer så