Tornedalen. Christer Westerdahl (Text och bild)

Transkript

1 Att komma tillbaka till ett ställe, i detta fall efter en mansålder (nästan) ger oundvikligen upphov till reflexion. Detta är elementärt, de flesta känner igen sig i situationen, eller hur? Det är också anledning till dessa rader. Men det var också - verkligen- annorlunda förr. Just upplevelserna kring Nordkalotten blir för mig ett bra exempel på växelverkan mellan egen personförändring och förändringen i världen omkring. Observera att Tornedalen som begrepp omfattar ett väldigt flodområde, med både Torne och Muonio älvdalar i norr, deras biflöden, främst Lainoälven, bifurkationen Tärendö älv som går från Torne till Kalix älv, och dessutom den stora Torneskärgården i inre Bottniska viken. Gamla jaktmarker. Under sensommaren 2008 gjorde jag och min fru Kristina en verkligt minnesrik bilresa över gamla jaktmarker till Varanger i Nordnorge. Det var den som satte fart på tankarna. Målet var ett seminarium om samiska båtar på museet om sjösamisk kultur inne i Varangerbotn, Nesseby. Där skulle jag ta upp ämnet samiska inlandsbåtar som jag skrivit en avhandling om (1987). Förra gången vi passerade det var hade vi också farit genom nordligaste Finland (Sevettijärvi) lite längre upp och nått Kirkenes över Neiden. Sedan drog vi förbi Varanger och styrde tillbaka till Sverige över Enontekiö (Hetta). På den tiden var man obegripligt mera omedveten än nu. Jag tror inte att jag visste mycket om sjösamer överhuvudtaget. Och omgivningarna visade inte upp sig så heller. Det samiska var en undertryckt identitet. Först Altasaken något år därefter, motståndet mot kraftbygget, skulle ändra allting. Tornedalen FNSiN och lite till några halvt nostalgiska reflektioner Christer Westerdahl (Text och bild) Idag, 2008, var det trevligt och dessutom anslående, att vistas i en miljö där majoriteten var samer och tog det som en självklarhet. Det skedde utan åthävor, men med tyngd. Folk var stolta över både sin identitet som samer och den lokala kontinuitet som nu blir internationellt stadfäst genom ett världsarv på delar av Varangerhalvøya. Det gäller särskilt gravfälten och kultplatserna på Mortensnes med kontinuitet i minst 7000 år, de unika stenåldersbyarna på båda sidor av fjorden, men givetvis också naturen inne i land- myggparadiset som vi först hörde om i FNSiN under 1970-talet genom Camilla Wikström i Uppsala-sektionen. För att komma dit upp for vi alltså åter genom Tornedalen, en lågsniff egentligen, eftersom vi kom från inre Piteälven och fortsatte på vägen mot Enare/ Inari. Där återsåg vi det samiska centralmuseet i Finland Siidde och gjorde en båttur till den karga övärlden i Enare träsk. Målet var den medeltida samiska offerplatsen på Ukonsaari. Vid första besöket 1973 hade vi sökt upp privatpersonen Eero Ruotsalainen och åkt ut i hans gamla träbåt från sydsidan, men nu fanns det en ganska stor turbåt som gick efter tidtabell. Det finns för övrigt mycket intressant i detta område. Nu backar jag ytterligare ett steg och återvänder till svenska Tornedalen. Det är inte heller en ologisk kronologi i den korta berättelsen från nutid eftersom vi efter de rika Varangerdagarna återvände till övre Tornedalen (via Karesuando) för att vända ut till Nordlandskusten vid Narvik till en fotosafari bland jägarristningarna. Hur det började. Min egen första upplevelse av Norrbotten är starkt förknippad med just Tornedalen. Jag gjorde delar av min militärtjänst i Boden första halvåret Det var ett frivilligt val, eftersom jag och min kamrat Bosse Geite från Stockholm hade träffat trevligt folk från Norrbotten, inte minst från just Tornedalen och Överkalix, under grundutbildningen i Karlsborg. Vårt mötespunkt var kvartermästarskolan på S 2; norrbottningarna kom från Ing 3 i Boden. På den tiden var det inte attraktivt att ge sig upp i lapphelvetet, allra minst i lumpen. Men som sagt, vi sökte. Det var heller ingen annan som följde oss men jag vill påstå att de kom att ångra det när de fick veta vad vi varit med om. Vi tog

2 alltså en chans att uppleva ett Sverige som vi inte hade sett. Det var nog -fastän egentligen spontant- ett klokt val ur alla synpunkter. Den stora gruvarbetarstrejken i Kiruna pågick just då. Redan i Karlsborg hade vi stött dem med insamlingar på de olika luckorna. Vi visste en hel del om bakgrunden. Det kom senare att få betydelse för FNSiNs stöd till Norrländska Uppsalagruppens (NUG) motstånd mot Kiruna- Narvikvägen i mitten av 70-talet. Liksom de såg vi mera permanenta arbetstillfällen just i Tornedalen som viktigare än tillfälliga påhugg på, låt vara storstilade, vägbyggen. Väl uppe läste vi glesbygdsproblematik, om skogsarbetets omställning och flottningens upphörande, Vad sker i glesbygden, Ottar Brox, Åke Daun m.fl.). Vi demonstrerade också för Vietnam, intervjuade gamla vänstermän och Spanienkämpar och synade koncentrationslägret för vänstermän under kriget i Storsien (Överkalix: se Kieri/Sundström 1972). Den dubbla eller flerdubbla omställningen i flyttning och kulturkamp för tornedalingar i södra Sverige kom inom kort att skildras väl av bekantingen Gunnar Kieri (Kieri 1976, 1982/1978). Med våra plutoner gick vi såväl Kungsleden på vintern och baxade oss upp på skidor till Tarfala, som vi gjorde besök på renskiljning i Harads. Men det var knepigt att hänga med uoffkamraten Stefan Labba i spåret, som dels var same, dels brukade skida 9 mil varje veckoslut för att träffa sin tjej i Vaisaluokta. På så sätt lärde man sig lite om den sociala praktiken i norr! På fritiden utforskade vi (med bil) kyrkorna i Övertorneå, Hietaniemi, Luppioberget, och en massa annat. I en av de traditionella byarna, Kitkiöjärvi, bodde en av kamraterna. Historier om smuggling över gränsen, desertörer och krigsflyktingar, som i många fall själva var närvarande, fyllde vår "bildruta." Storforsen. För mig blev vistelsen i norr livsavgörande. Jag sökte omgående jobb på Norrbottens museum. Det låg nära till hands att välja ett etnologiskt fältarbete. Mitt ansvar skulle bli det planerade skogsarbetar- och flottarmuseet vid Storforsen i Piteälven. Arbetet med det kan jag berätta om i timtal, men det skall jag inte göra här. Jag bodde hos en genuin skogsarbetarfamilj i Vidsel och kände mig som en del av den. Mötet med människorna, naturen med forsarna, myrlanden, fångstgroparna, flakalanden, jaktmarkerna och kojorna var oerhört inspirerande. Sedermera, under de kommande 20 åren, kom jag att utöva aktiv fältforskning i nästan hela Norrland, dock ej Jämtland och Härjedalen. Kyrkan i Hietaniemi (Hedenäset). Mot älven ligger en medeltida marknadsplats där samer mötte kareler och västfinnar.

3 Det kom för mig att resultera i både aktiv flottning, reportage och forskning kring levnadsförhållanden och strejker i övre Norrland, särskilt Piteälven. Efter invigningen av museet vid Storforsen kom väl minst ett tjugotal av de gamla kamraterna att sova över i kojorna vid forsen efter Storforsens dag Vi höll ihop kring idealen. Det hade varit lätt att få nya vänner. Vi reste ofta i min VW-buss över gränserna. Hålogalandsteatret i Tromsø och Norrbottensteatern i Luleå -de mest radikala i vart sitt grannlandfirade midsommar 1970 med eldar på stranden mittemot Lyngenalperna, med sina mäktiga m.ö.h. från fjordpeneplanet. Vi somnade tillsammans ute på stranden i midnattssolen. I Alta dansade vi nästa dag på festplatsen. De samiska långbåtarna med resta stävar kom ned med strömmen i älven med ståtliga pojkar i de fyra vindarnas mössa, blå kolt, silverbeslag och pukkon vid bältet. Det var nära bråk med kniv. Vi var ju bara (små) pojkar. Olle Lundberg i Laver samlade brudarna i Alta, liksom han lugnt och utan ansträngning samlade på Miss Sweden i Luleå. Som tur var hade han svart bälte. Kom det till mera av kraftprov hade vi ju Bror-Erik Sköld från Naisjärv, som hade hunnit bli smått legendarisk redan i Karlsborg. Mamma till Olle i Laver, hon som flyktat från Enontekiö under krigets slutskede, hade blivit kvar på denna sidan. Enda stugan som stod kvar i byn efter tyskarnas bränning i byn tillhörde Olles morfar. Den besåg vi med intresse, liksom vi också besåg och umgicks med hans helfinska kusin Aulikki, som talade stockholmska utan accent. Torneresor. Det är svårt att välja ut något särskilt koncentrerat avsnitt i en process vid Storforsen som pågick i fyra säsonger som mera intressant än andra. Men jag vill ändå dra fram just Tornedalen. Jag var bara en av ett 20-tal unga museimän (etnologer mest) som kallats in till olika projekt i landskapet Den som stod bakom satsningen var den legendariske museimannen Harald Hvarfner, ursprungligen uppvuxen i Sjuhäradsbygden i Västergötland, vars tid i Luleå var en glansperiod för hela det museala fältet, inte minst för forskningen. Det jag och många med mig upplevde som det mest minnesvärda var en grandios exkursion där vi alla var med. Den varade antagligen bara en vecka (men det kändes som längre) och ämnet var speciellt Tornedalen. Vi besökte Kukkola-forsen där ett fältprojekt pågick kring fisket i de stora fiskeverken, karsina-patorna. Vi övernattade för övrigt där 2008; idag finns nästan ingenting kvar av fisket, bara hotell och symboliska träställningar för håvning. Men det lilla museet är fint. Vi mottogs vidare v det lokala hembygdsfolket i hembygdsgårdarna i Tärendö och Kangosfors, och studerade byggnadskultur (ett annat projekt) vi färdades på småvägar till kapell, gårdar, masugnar, torp och kojor i Junosuando, Vittangi och Jukkasjärvi. Vid Lainio drog vi över älven i båt till några väldiga fångstgropssystem. De första insikterna kring de samiska sydda träbåtarna föddes här. Insikten om avstånden blev en del av vardagen. Jag minns att Hvarfner hade en Rover, ett opraktiskt val i ett område med sådana enorma avstånd. Han färdades i den bilen under resan och rätt som det var gick förgasaren sönder (jag tror att det var den). En ny måste följaktligen beställas från Luleå och det tog minst ett dygn. Men det var verkligen inget att hänga läpp för. Vi inventerade grannskapet i stället. En kollega på Norrbottens museum, Kaj Bergman, skrev en bok senare betitlad Skogslandets skatter, och jag kan bara tillfullo bekräfta att den titeln stämde med våra upplevelser under denna resa. En skattkista! En annan skattkista från Tornedalen var den litteratur som faktiskt fanns. Oavsett hur man vill se ursprunget till den så var Stina Aronssons gripande mästerverk Hitom himlen från 1946 en tornedalsroman. För min egen del var det inte alls bara skogslanden som var aktuella. Nu gjorde jag också mina första längre fjällfärder, den första i Norrbotten 1970 för att kolla kalkstråk där det kunde finnas grottor. Det var delvis en följd av att vi redan 1965 hade varit med om att upptäcka Sotsbäcksgrottan i Artfjället, då Sveriges största, efter Blå vägen i Västerbottens län. Som (kanske) bekant föddes där idén till Islandsresan 1972 som sedan ledde till bildandet av FNSiN Storyn hittar ni kortfattat på FNSiNs hemsida, 30-årsjubileet. Förändringar inne och ute. Reflexioner kring förändringarna sedan dess ger en lång lista. Utvecklingen inom arkeologin har tagit jättelika kliv sedan dess. Ta bara Pite älvdal. Nog för att ett eller annat lösfynd var känt 1970 eller dök upp i gömmorna hos ortsfolk som man hälsade på. I stort sett inga fasta fornlämningar var kända. De första gravarna i Norrbot-

4 ten, ockragravarna från jägarstenåldern vid Manjärv, upptäcktes och undersöktes på 1990-talet. Manjärv var den nordligaste bondbyn i älvdalen på 1500-talet ( se för övrigt mindre verk av och en kommande bok av Uno Westerlund). Idag finns välskyltade stigar till boplatserna. Något bättre låg det till vid den mera tättbefolkade kustlandet. Medeltid grävdes i Kyrkbyn nära Öjebyn (skyltat), och nyare tid hade fått några nedslag i kyrkbyn just i Öjebyn - och vid Gammelstad vid Luleå, numera världsarv. Det började så smått uppe i Tornedalen med pollenanalyser och undersökning av den handelsplats och gravplatser vid Hietaniemi (Kyrkudden) som skulle bli anfangen för min nuvarande kollega vid NTNU i Trondheim, Thomas Wallerström, som 1995 skrev en magnifik och nyskapande avhandling i medeltidsarkeologi (Norrbotten, Sverige och medeltiden). Han var uppvuxen i Lund och blev liksom jag tagen av landskapet, inte minst de bottenlöst ärliga och okonstlade människor man mötte. Den centrala tesen var en nedtoning av ("svensk") invandring och att det redan tidigt vikingatid- fanns en fastboende finsk (och karelsk-) talande befolkning i det nuvarande Norrbottens kustland ända nedåt Piteå. Den bytte språk när den uppfattade de mångsidiga fördelarna med den internationella marknad som förmedlades av kyrkan, adeln och köpmännen från söder. Det kan för övrigt ha skett flera språkbyten innan språkgränsen som nu stabiliserades mellan Sangis och Säivis. Det perspektivet låg långt från t.ex. Steckzéns bok om birkarlar (1964), i övrigt en mycket grundlig och intressant bok. I inlandet, alltså landskapet Lappland har det med början vid Vuollerim vid Lule älv, med museum och rekonstruktioner, gjorts massor av upptäckter från jägarstenålder i hela Tornedalen av boplatser med runda nedsänkta bebyggelsespår. De har nära paralleller i norra Finland. Liknande spår har efter hand också blivit funna i hela det inre Skandinavien, från Ångermanland till Hedmark i Norge. Kustens lämningar visar beroendet av säljakten, inlandet jagar älg och bäver. Så tidiga boplatser som 7000 f.kr. är kända, allt närmare isens slutskede. Historien har fått vingar. Den medeltida marknadsplatsen i Hietaniemi (Hedenäset) där samer mötte kareler och västfinnar. Kyrkan i bakgrunden.

5 Samvaro i kustsamisk gamme på Mortensnes, Varanger. I Varanger-området marscherar järnåldern minst lika tidigt in som i södra Sverige c 800 f.kr. med tekniker som är säregna för området och området strax hitom Ural i norra Ryssland. Det innbär väldiga förändringar av perspektiven inte bara hos arkeologer. Inte bara invandring och påverkan från söder till norr, utan också från öster till väster. Och dessutom kanske tvärtom i båda fallen. Norrbotten är en femtedel av Sverige. Det gigantiska området är ett gränsland, men utan fasta gränser. Det rör sig om ett kulturmöte som en process som gick och fortfarande går kors och tvärs mellan människor. Ingenstans är detta mera levande än i Tornedalen -och i Överkalix på den svensk-talande sidan. Om detta kan man läsa i den visionära boken Gångstigslandet av Sigurd Dahlbäck, stockholmsadvokaten och författaren som bosatte sig i Överkalix. Samer, svensk- och norsktalande folkgrupper, finsktalande tornedalsbor (kväner i Norge), ryssar (pomorhandeln i Norge) och i tidighistorisk tid också västfinnar från egentliga Finland och kareler! Kring 1970 var intresset för Norrbotten (undantaget fjällen) i södra Sverige generellt i ett bottenläge. Norrbottens, och inte minst Tornedalens, historia hade bara punktvis penetrerats, trots att den uppenbarligen gällde angelägna frågor i ett stort perspektiv. Att det faktiskt var svenskar sedan urminnes tid som hade en art finska som modersmål tycktes angå få sörlänningar, liksom att dessa svenskar hade sin närmaste släkt på andra sidan en politisk gräns (som mera av okunskap än jävlighet hade dragits 1809). Språktvånget och de besvärliga konflikterna kring skolans försvenskning var knappt kända. På den tiden föll det sällan någon in att flerspråkighet också hade fördelar. Att dessutom ett särskilt finskt mål, meänkieli, som talades i Tornedalen. Att kriget ingenstans varit så nära egentliga svenskar och Sveriges gränser. Någon kände dock till de læstadianska hemmen där porträtt av Kristus, Lars Levi och Stalin kappades om väggutrymmet. Mikael Niemi var för övrigt bara en ung poet på den tiden. Själv kan han symbolisera både bakgrund i det norrbottniska, i meänkieli-kulturen och faktiskt också i det (nord) samiska. Ännu 1988 kunde vi lika okända tömma ett par öl på Biblioteksmässan i Göteborg, och bytte sinsemellan de verk vi hade presenterat där, jag Norrlandsleden I och hans (debut) diktsamlingen

6 Laestadius pörte i Karesuando: nutida exteriör. Näsblod under högmässan. Ja, idag är detta ett minne blott. Efter Populärmusik i Vittula (2000), en riktig "rökare," är vi alla i hög grad berikade, Mikael etablerad författare, har flyttat tillbaka till Pajala med pengar på fickan, turister vallfärdar till ställen nämnda i hans bok och film (2004) om Fittmyran, de allt färre arbetarna är digitaliserade maskinister, inte skogens arbetare och odlare, de gamla gemenskaperna från tjärdalen och skeppsbygget återuppväcks egentligen bara i älgjakten, IKEA finns i Haparanda, och av två städer skilda av Torneälven, Haparanda och Torneå (Tornio) har blivit en delvis gemensam administration, Provincia Bothniensis. FNSiNs roll. Men FNSiN har faktiskt spelat en liten roll i detta. Ett av de viktigaste målen är och var ju tvärfacklighet. Under korresponderade jag som vice ordf. och medlem av styrelsen i FNSiN med tornedalingar som jag lärt känna under mina inventeringar. Ett mål var att ordna resor men där fanns också bredare kulturhistoriska ambitioner. En tankeväckare var ett verk som gavs ut av både svenska och finska forskare, Studier kring gränsen i Tornedalen (Haavio- Mannila/ Suolinna, red. 1971). Liksom andra tillfördes den FNSiNs lilla men växande bibliotek. Kunde det inte vara dags att få till en tvärfacklig historisk översikt över hela Tornedalen, det vill säga båda sidor om landgränsen och hela vägen upp till källorna- och också med bidrag från båda sidor? Kanske både på svenska och finska? Skulle rentav FNSiN kunna ge ut den som bok? Frågan och budet gick först till läroverksläraren Olle Hederyd i Haparanda, men det fanns också andra. Men Olles förmedling funderade vi faktiskt på att söka jobb som lärare däruppe. Jag har letat i mina ofullständigt bevarade papper från tiden. Ett första (såvitt jag kan se) nedslag kring Tornedalen finns redovisat i korthet av mig i medlemstidningen (före NOS) nr 4/78. En något mera kvalificerad presentation följde i nr 2/79, kring historia, flora & fauna, Haparanda Sandskär, Malören och kring labyrinterna i den stora skärgården. Vi arrangerade också en en båttur i skärgården med Olle och fru, dessutom en verkligt fin resa kopplad med midsommarfirande på en ö vid Siknäs i Töre, och och därmed ytterligare en oerhört lyckad föreningstur till Haparanda Sandskär. En inspirerande skildring av denna med

7 Laestadius pörte i Karesuando: nutida interiör. litterära kvaliteter inflöt från Maud Trozelli-Kull i nr 2/79 (den saknar jag, någon som vill skicka den?). På den tiden var jag löshäst och mera bunden till kustlandet, ja, hela norrlandskusten genom min maritimarkeologiska inventering (se Norrlandsleden I-II). Många och långa år följde därefter för oss i och vid Örnsköldsvik, ett område som tog all vår uppmärksamhet i elva år och också fortsätter att vara aktuellt allt framgent. Det gäller hela Mellannorrland, obs, stockholmare!: det ligger bara lite norr om det egentliga Mellansverige i Medelpad, med sydsamisk kulturhistoria såväl som allmän kulturhistoria. Tyvärr brann bibliotek & arkiv 1983, så mycket av intrycken beror numera bara på minnet (som alltid sviktar på något sätt). Sedan följde tio år i Malmö/ Köpenhamn, dessvärre mera av stolsittarår än i fältet. Men upplevelserna i Tornedalen sitter där de sitter. Någon bättring skedde i kunskaperna -för den som ville- redan 1983, när Tornedalen skildes ut nästan som ett landskap för sig i bokserien Sällsamheter (Åsa Nordén). Olle Hederyd har under tiden redigerat Tornedalens historia i två band (1991), själv skrivit Överkalix historia I-II ( ), dessutom ett antal högintressanta historiska romaner med motiv från Tornedalen ( ), vars ämnen och en hel del detaljer faktiskt har till bakgrund de kontakter som skapades dessa tidiga år. Sandskär och dess skärgård, inklusive Seskar-Furö i norr, har från naturreservat blivit svensk nationalpark. Lite nytt har direkt anknytning till mig själv. Inom projektet Bottnisk Kontakt, maritimhistoriska konferenser, som startades av mig i Örnsköldsvik 1982, planeras just nu en konferens nr XVI, vid Tornedalens museum (Tornionlaakson museo) i februari Och alla andra aktiviteter kring medeltiden, meänkieli, Meänmaa, och så vidare. Vilken scenförändring från 1970! Mycket annat sitter för min del också i från Norrland, i år gavs min bok Sydsamer från Bottenhavet till Atlanten ut. Detta är en helt omarbetad version av Samer nolaskogs (1986). Givetvis ligger vi då långt från Tornedalen. Men förbindelserna finns. I framtidsplanerna ligger bland annat en bok kring Norrlandskustens sjöfart, speciellt i medeltid. Jag skulle visserligen vilja se en satsning i framti-

8 den i FNSiNs regi på just Tornedalen. Tanken på en tvärfacklig och radikal förening föddes ju här. Studiecirkel och resa förstås. Men det gäller hela Nordkalotten, numera aktuell som Barentsregionen. Egentligen är det numera viktigare för mig själv att se förändringarna och upptäcka sambanden, i stort som smått, och nu som då. Säkert finns det flera som tänker som jag. Lycka till! Christer Westerdahl. Christer Westerdahl christer.westerdahl@hf.ntnu.no christer.westerdahl@telia.com Lidköpingsvägen Götene Tel. mob Några utvalda och relevanta titlar Aronsson, Stina: Hitom himlen. Roman. Bergman, Kaj/ Margareta Nabrink: Skogslandets skatter. Kulturhistorisk utredning för Pajala kommun, Norrbottens län. Norrlämningar 1. Luleå. Brox, Ottar: 1969 (1966). Centralbyråkraterna och glesbygden (Hva skjer i Nord-Norge). Prisma/ Verdandi. Dahlbäck, Sigurd: Gångstigslandet. Nordskandinaviska studier 1914, Utg. och med inledning av Mats Rehnberg. Nordiska museet. Stockholm. Daun, Åke: Upp till kamp i Båtskärsnäs. En etnologisk studie av ett samhälle inför industrinedläggelse. Prisma. Stockholm. Haavio-Mannila, Elina & Kirsti Suolinna (red): Studier kring gränsen i Tornedalen. Nordisk utredningsserie 7/71. Stockholm. Hederyd, Olof: Överkalix: sockenhistoria 1, Från stenhacka till järntacka. Norrbottens museum. Luleå. Hederyd, Olof: Överkalix: sockenhistoria 2, Från fiskestrider till avfolkningstider. Norrbottens museum. Luleå. Hederyd, Olof: Isak Mustaparta Bottenvikspiraten. Roman. Eget förlag. Hederyd, Olof: Jockim Mickelsson - pionjären - dokumentärroman från gamla tider. Eget förlag. Hederyd, Olof: Två systrar - en lätt romantiserad 1700-talskrönika från Bottenviken och Frankrike. Eget förlag. Hederyd, Olof: Genom eld och vatten - en dokumentär historia. Eget förlag. Hederyd, Olof: Han kom från Bajkal - en äventyrsroman för alla åldrar. Eget förlag. Hederyd, Olof: Den förmente birkkarlen - en dokumentär berättelse om en medeltida antihjälte. Eget förlag. Hederyd, Olof (m.fl. red.): Tornedalens historia I. Från istid till 1600-talet. Malung. Svensk & finsk version. Kieri, Gunnar & Ivar Sundström: :a arbetskompaniet Storsien. Kieri, Gunnar: Av dig blir det ingenting. Arbetarkultur. Lund. Kieri, Gunnar: 1982 (1978). Jag skall ändå inte stanna. En bok för alla. Stockholm. Niemi, Mikael: Näsblod under högmässan. Norstedt. Stockholm. Niemi, Mikael: Populärmusik från Vittula. Nordén, Åsa: Sällsamheter i Tornedalen. Rabén & Sjögren. Kristianstad. NOS (medlemsbladet) Steckzén, Birger: Birkarlar och lappar.

9 Lätt skrytsam inskription från 1681 i Jukkasjärvi kyrka. Gallien har fött oss, vi sett Afrika och Ganges... Signerad av kända franska resenärer, särskilt J. F. Regnard (vars resedagbok givits ut), näst Molière troligen Frankrikes mest kände komediförfattare från denna tid. På fyra dygn for sällskapet sjövägen från Stockholm till Torneå. I höjd med Malören längst in i Bottenviken köpte de strömming (strumelin)av fiskare i en liten sydd båt för kex och brännvin... KVHAA Handlingar. Stockholm. Vad sker i glesbygden. En etnologisk studie av näringslivet i Jokkmokk. Norrbottens museum. Luleå Wallerström, Thomas: Norrbotten, Sverige och medeltiden. Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. Del 1. Lund Studies in Medieval Archaeology 15:1. Lund. Westerdahl, Christer: Äldre samiskt båtbygge. Johan Nordlandersällskapets skr. nr 11. Umeå. Westerdahl, Christer: Norrlandsleden II. Beskrivning av det maritima kulturlandskapet. Arkiv för norrländsk hembygdshistoria XXIII Länsmuseet Västernorrland. Härnösand (en upplaga med add. & korr. även till del I /nedan/ finns att få hos mig). Westerdahl, Christer: Norrlandsleden I. Källor till det maritima kulturlandskapet. Arkiv för norrländsk hembygdshistoria XXIV Länsmuseet Västernorrland. Härnösand (se ovan). Westerdahl, Christer: En maritim bild av medeltidens Norrbotten.- Olaus Magnus i perspektiv. I: Wännström, B (red): Bottnisk Kontakt VIII: Piteå museum, Piteå. Westerdahl, Christer: Sydsamer från Bottenhavet till Atlanten. Båtdokgruppen, Skärhamn. Beograd. Vidare författare om Tornedalen: Bengt Pohjanen etc. Nästa sida: Kyrkan i Jukkasjärvi

10