&museer. lokalt regionalt globalt S A M D O K S V E N S K A K U L T U R H I S T O R I S K A M U S E E R I S A M A R B E T E SAMTID

Transkript

1 S A M D O K S V E N S K A K U L T U R H I S T O R I S K A M U S E E R I S A M A R B E T E SAMTID &museer Nummer Årgång 33. lokalt regionalt globalt

2 LEDARE Vad händer med Samdok? Av Christina Mattsson»Enligt Kraftsamling! museisamverkan ger resultat (SOU 2009:15), den utredning som nu varit på remiss, förvaltar Sveriges museer 62 miljoner föremål, 63 miljoner fotografier och nästan hyllmeter arkivhandlingar. Inte bra, det måste gallras säger utredningen. Det måste bli ordning och bättre reda. Genom att lämna rekommendationer och peka ut färdriktningen borde samordningen kunna öka. Det sker enklast genom att inrätta en alldeles ny koordinerande funktion i en av de tre föreslagna supermyndigheterna eller sfärerna som de också kallas. Det blir mycket att stå i för dem som får de nyinrättade tjänsterna, eftersom dessa också måste rekonstruera och bygga upp det som utredningen vill slå sönder, nämligen den samordnande uppgiften vad gäller samtidsdokumentation och insamling. Man vill nämligen delvis finansiera den nya funktionen som museikoordinator genom att ta bort de medel med vilka Nordiska museet betalar Samdok, som är ett av de kanske tydligaste exemplen på lyckad samordning. Samdok bildades för mer än trettio år sedan, när man såg att museerna behövde samarbeta kring insamlingsverksamheten. Samdok är de kulturhistoriska museernas organ för samtidsstudier och samtidsinsamling och har för närvarande ett åttiotal medlemsinstitutioner. Genom Samdok har det professionella samtalet om insamling ett fundament för museernas fortlevnad upprätthållits och förmedlats på ett nationellt plan, som i sin tur väckt internationellt intresse. Detta har skett till ingen som helst kostnad för de deltagande institutionerna, men till nytta för medborgarna som kan känna sig trygga i vetskapen att de kulturhistoriska museerna noga överväger vad som ska samlas in och sparas för framtiden. Samdoksekretariatet vid Nordiska museet är noden i en infrastruktur med samordning, utvecklingsarbete, fortbildning och information som huvuduppgifter. Här produceras tidningen Samtid & museer, här sköts Samdoks webbplats, här bedrivs seminarie- och konferensverksamhet, här genomförs det internationella arbetet via Norsam och Collectingnet. Men det vill utredningen ändra på genom att minska Nordiska museets anslag med precis den summa som det kostar att driva Samdok och som finansieras via det särskilda anslaget för ansvarsmuseer. Det kanske är svårt att inse, men det är först i det ögonblick som missnöjet med utredningens förslag blir högljutt nog, som Samdok kan fortsätta att vara den infrastruktur som vuxit fram ur ett sunt behov. Annars är Samdoks saga all. p Christina Mattsson är styresman för Nordiska museet och ordförande i Samdokrådet christina.mattsson@nordiskamuseet.se & Nr 1 maj 2009 Årgång 33. Innehåll Vad händer med Samdok? 2 Christina Mattsson Notiser 3 Nya spelregler? 4 Anders Houltz Stockholmsliv 6 Dan Waldetoft Landskapsfotografering som offentligt uppdrag 8 Annette Rosengren Unikt samarbete ska stärka länsmuseer i norr 10 Anki Lindgren Ett maritimt kulturarv 12 Eivind Claesson Trädgården på fjället 14 Hillevi Wadensten Flitens revolution 1700-talets bidrag till 1800-talets industrialisering 16 Klas Nyberg Jordbävning i Skåne fånga ögonblicket! 18 Anna Hadders Pooler och projekt 19 ISSN Utges av Samdok, de svenska kulturhistoriska museernas sammanslutning för samtidsinriktad insamling, dokumentation och forskning. Samdok står för samtid, samarbete och samordning. REDAKTÖR Eva Fägerborg I redaktionen även Karin Dern ANSVARIG UTGIVARE Christina Mattsson Ordförande i Samdokrådet COPYRIGHT Text: Samdok/Nordiska museet och författarna. Bild: Respektive fotograf/bildarkiv. För framförda åsikter svarar respektive författare. För icke signerade bidrag svarar redaktören. OMSLAGSBILD Dansbanan i Bredsele Park i Norsjö kommun i Västerbotten den 14 juni Foto Krister Hägglund, Skellefteå museum. NÄSTA NUMMER Utkommer i november 2009 FORM underhuset.com TRYCK Ljungbergs, Klippan SAMDOKSEKRETARIATET Nordiska museet Box SE Stockholm Tel Fax samdok@nordiskamuseet.se nordiskamuseet.se/samdok 2 Samtid & museer nr 1/09

3 NOTISER Ny ICOM-kommitté på gång? Samdoks initiativ med konferensen Connecting collecting och bildandet av det internationella nätverket Collectingnet har nu tagit ett steg vidare i och med att ett som vi menar välmotiverat och väl underbyggt förslag om att etablera en ny internationell kommitté om insamling har sänts till ICOM. Förslagets undertecknare är Peter van Mensch vid Reinwardt Academie i Amsterdam, Eva Fägerborg, Samdoksekretariatet och Christina Mattsson, Nordiska museet. Det har fått stöd av underskrifter från 139 ICOMmedlemmar från 26 länder och kommer att behandlas vid möten i olika ICOM-instanser i juni månad. Dokumentations- och utställningsprojekt om varsel En konsekvens av den globala ekonomiska krisen är ett rekordstort antal varsel om uppsägning vid arbetsplatser över hela Sverige. Hur upplever människor den omtumlande situationen, i hälarna på högkonjunkturen, och hur kan museerna belysa detta aktuella skeende? Virserums konsthall har initierat ett projekt där samdokmuseer runt om i landet genomför intervjuer och fotodokumentation med varslade personer och därefter gör utställningar. En första intervjuomgång sker nu under våren med en uppföljning i höst. Tretton museer deltar i projektet och de kommer att dela med sig av sitt material till varandra till utställningarna, som ska visas under en gemensam period våren Samdok får syster i Finland Samlingspolitik, vilket innefattar all verksamhet som är knuten till samlingarna, har på senare tid diskuterats livligt vid de finska museerna. I slutet av förra året färdigställde Finlands nationalmuseum sitt samlingspolitiska program och i januari 2009 träffades 86 deltagare från landets kulturhistoriska museer på Nationalmuseet för att dra upp riktlinjerna för framtida samarbete. Inför mötet hade man studerat de nordiska grannländernas organisation av samarbetet och en struktur med pooler rönte stark uppslutning. En styrgrupp på åtta representanter från landskaps- och specialmuseer, förstärkt med två sekreterare från Nationalmuseet, valdes för att utveckla verksamheten vidare. Gruppen höll sitt första möte i slutet av mars och arbetet inleds nu med att inhämta information om museernas samlingar och synpunkter på kommande arbetsfördelning. Därefter ska man planera uppbyggnad av en motsvarighet till den svenska poolfördelningen och i januari nästa år hålls ett nytt stort nationellt möte för alla som vill delta i arbetet. Det finska samarbetet, som fått namnet TAKO (från tallennus dokumentation och kokoelma samling), kommer att inriktas dels på arbetsfördelning för att samla och upprätthålla en nationell samling av samtidsmaterial, dels på gemensamma dokumentationsprojekt. Samdok hälsar sin nya systerorganisation välkommen! Norskt samtidsprojekt i mål Den 29 april avslutades det norska projektet På sporet av den tapte samtid med seminarium och boklansering. Projektet startade efter initiativ från Norsk kulturråd 2005, med målet att pröva olika former för samarbete mellan museer och andra forskningsmiljöer och vitalisera museerna som samhällsinstitutioner. Elva museer har samarbetat med ett brett spektrum av ämnen, som alla utmanar etablerade praktiker och berättelser. Artiklarna i den gemensamma publikationen är indelade i tre huvudteman: känslor och sinnen, mångfaldens utmaningar samt globalisering och politik. Vid seminaret presenterades resultat från projektet som följdes av en debatt om den vidare utvecklingen av museernas samtidsstudier. Projektet har stötts av Norsk kulturråd med drygt 4 miljoner kronor och har varit kopplat till de norska museernas samtidsnätverk med dess sekretariat vid Maihaugen. Samdoks höstmöte 2009 Digital kultur och digitala medier är temat för årets konferens på Nordiska museet den november. Insamling, bevarande och användning av digitalt material ska diskuteras i olika perspektiv, alltifrån inspelnings teknik till kulturvetenskapliga, etiska och juridiska frågor. Hur ser det ut på museerna idag, vilka problem brottas man med och vilka lösningar har man funnit? För att kartlägga situationen ska Samdok sekretariatet under våren genomföra en enkätundersökning bland medlemmarna och konferensen kommer delvis att baseras på resultatet av enkäten. Inbjudan till konferensen kommer som vanligt i början av hösten, men boka redan nu in dagarna! Foto: Regionmuseet Kristianstad. lokalt, regionalt, globalt Dagisgård i centrala Stockholm. Foto Beate Feldmann. I detta nummer»en av Samdoks pooler heter som bekant Lokala och regionala rum. Den här gången handlar hela tidningen om rumsliga dimensioner lokalt, regionalt och globalt. Infallsvinklarna är olika, liksom de fysiska miljöerna, de empiriska nedslagen och metodiken. Gemensamt för artiklarna är plats och rum som utgångspunkt för studier av samhällsprocesser och livssammanhang. Hur kan museer i Sverige arbeta med frågor om globalisering? Ett svar ges i presentationen av ett nytt projekt som spänner över flera världsdelar. Här samarbetar museer och universitet. Ett annat sådant samarbete är på gång i nya etnologiska urbanstudier med Stockholm i fokus. I skildringar av landskapets förändringar är fotografi oundgängligt. Artikeln med exempel från Frankrike och Italien lyfter särskilt fram betydelsen av systematisk fotodokumentation. Det var också när fotografierna dök upp som berättelserna om den märkliga trädgården på en fjällsluttning i Ammarnäs fick kropp och liv. Regionalisering är en omdebatterad politisk fråga, som i vår dessutom fått ytterligare akualitet i Kulturutredningens förslag om portföljer med kulturpengar till regionerna. Här i tidningen möter vi både en region in spe, där fyra länsmuseichefer slutit samarbetsavtal, och en del av kulturarvsarbetet i en befintlig region. I forskarkrönikan presenterar sig en ny ledamot i Nordiska museets och Samdoks forskningsråd, Klas Nyberg, som efterträtt Maths Isacson. Kommentaren skildrar en blixtsnabbt igångsatt insamling av berättelser från jordbävningen i Skåne i december. Tidningens tema tas även upp i några av poolernas spalter, som tillsammans med rapporter från Norsam och Samdokregistret avslutar numrets texter. p Samtid & museer nr 1/09 3

4 lokalt, regionalt, globalt Nya spelregler? Vilka följder får globala processer på ett lokalt plan? Hur påverkas industriella strukturer och sociokulturella och ekonomiska mönster, och ytterst människors livsbetingelser? Vad kännetecknar de översättningsprocesser som äger rum i mötet mellan det globala och det lokala? Dessa frågor står i fokus för ett nytt samarbetsprojekt mellan museer och forskning. Av Anders Houltz» En fjärils vingslag i Amazonas kan orsaka en orkan i Texas. En artikel om globalisering som inleds med denna sentens är sannolikt inte värd att läsa. Det skrivs, och har under de senaste två decennierna skrivits, mängder av analyser och kommentarer om globaliseringen och dess konsekvenser. The butterfly effect hör till den kategori av förklaringsmodeller som är mystifierande snarare än belysande. Över huvud taget tenderar globaliseringens uttolkare att bli anmärkningsvärt endimensionella. Förespråkarna ser den som vägen till lycka och välstånd för alla, för motståndarna är globaliseringen ett hot mot mänsklig kultur och frihet i alla länder. Båda läger beskriver fenomenet i svepande ordalag flöden av kapital, varor och information som strömmar över nationsgränser och spolar undan det förflutna. Inget blir sig likt, allt är nytt. Med Orvar Löfgrens träffande uttryck förekommer det ett globalt babbel, som riskerar att överrösta de förändringsprocesser som faktiskt pågår, processer vars effekter påverkar människors livssituation i grunden utan att för den skull vara den spektakulära flodvåg som förutspåtts av mediastrateger och börsexperter (SDS, 10/2 2001). Tekniska museet och Etnografiska museet i Stockholm planerar nu ett gemensamt projekt på temat globalisering, där ambitionen är att nyansera och komplicera bilden genom att mångsidigt visa på gränsöverskridande och ömsesidiga processer. Syftet är att belysa, gestalta och diskutera de fenomen som fångas i begreppen globalisering, transnationella företag och tjänstehandel med utgångspunkt i lokala, platsspecifika förhållanden vad som kommit att betecknas 4 Samtid & museer nr 1/09 som glokalisering. De globala processernas lokala inverkan på människor, platser och miljö är påtagliga och berör alla. För att kunna förstå dessa processer krävs dels ett mångdisciplinärt historiskt perspektiv, dels en förankring genom analys av konkreta exempel på globaliseringens uttryck i Sverige och i andra länder. Projektet Nya spelregler omfattar forskning och utställning i lika delar. Det sker i nära samarbete med forskare vid Avdelningen för Teknik- och vetenskapshistoria vid KTH och Etnologiska institutionen vid Stockholms universitet. Målet är att hösten 2011 presentera en gemensam utställning där globaliseringsprocesserna skildras ingående och i nya former. Utställningen är tänkt att temporärt och i fysisk form binda samman de båda grannmuseerna på Norra Djurgården i Stockholm. Glokalt fokus Begreppet glokalisering, bildat av orden global och lokal, har kommit att utgöra ett motbegrepp till de abstrakta resonemangen om globalisering. Också globala fenomen äger rum på bestämda platser, de kan studeras i sina vardagliga former med utgångspunkt från enskilda personer. Hur samspelar lokala förhållanden med globala budskap? Sociologer som Roland Robertson och Zygmunt Bauman har använt glokaliseringsbegreppet för att visa hur en världsmarknad som styrs av nationella intressen ändrar karaktär och kontrolleras av olika kulturkretsar och lokala maktförhållanden. Utvecklingen går inte entydigt i riktning mot homogenisering och utslätning i globaliseringens kölvatten; en motsatt tendens sker samtidigt, som pekar mot en ökande betydelse av det lokala och heterogena. Paradoxalt nog är de båda tendenserna sannolikt ömsesidigt förstärkande: det som är unikt för en viss bestämd plats får ett ökande värde i mötet med en global kultur. Projektet utgår från hypotesen att den enskilda platsen, med sin specifika sociala, kulturella och ekonomiska kontext, har en avgörande betydelse för globala översättningsprocesser och deras relativa framgång. Frågan är dock vad detta får för konsekvenser och vilka faktorer som är de avgörande. Fallstudier i Sverige och utlandet Tre centrala fallstudier kommer att utgöra projektets kärna. Den första behandlar storföretaget Sandvik, med fokus på dess anläggningar för specialstål i Sandviken samt i indiska Pune. Den andra studerar det japanskägda Tomokuhus, som tillverkar monteringsfärdiga trähus i Insjön för ett japanskt moderbolag och en japansk marknad. Den tredje fallstudien utgår ifrån porslinsindustrins rörelser mellan Sverige och Sydostasien, med utgångspunkt från de nedlagda industrierna i Höganäs och Gustavsberg. I det multinationella företaget Sandvik sker över 90 % av produktionen utanför Sverige, samtidigt som huvudkontoret finns kvar i Sandviken i Gästrikland. I indiska Pune finns industriområdet Svenagar, där Sandviks fabrik tillsammans med bl.a. Alfa Laval och Atlas Copco bildar ett svenskt industriellt kluster. Områdets namn, Svenagar, kommer av de svenska företagen. Hur svenskt är egentligen Sandvik, och hur indiskt är Svenagar? Vilka likheter och skillnader framträder i jämförelsen mellan företagsorterna Sandviken och Pune?

5 lokalt, regionalt, globalt Majstång och leksandsdräkter vid midsommarfirandet i Sweden Hill i den japanska staden Tobetsu. Foto Annki Hällberg/Dalarnas Tidningar Tomokuhus i Insjön nära Leksand tillverkar svenska småhus för en japansk marknad, på uppdrag av företaget Sweden House i den japanska staden Tobetsu. I Japan representerar företagets produkter skandinavisk estetik och livsstil, omgärdad av traditioner och exotism. Med åren har ett livaktigt vänortsförhållande utvecklats mellan Tobetsu och Leksands kommun. Är detta svensk-japanska fenomen ett uttryck för gränsöverskridande, intresse och respekt för andra människor och kulturer, eller bara ett pikant inslag i jakten på upplevelser, där det annorlunda har fått ett förhöjt marknadsvärde? Porslinstillverkningens globalisering har långa rötter talets lyxexport från Kina till Europa följdes av europeisk egenproduktion med starka nationella förtecken. Nu har tonvikten förskjutits på nytt, tillbaka mot Asien. Branschen har en komplicerad ägandebild och en flexibel produktion som flyttar mellan länder och platser. Denna fallstudie utgår ifrån två nyligen nedlagda tillverkare av hushållsgods, Höganäs och Gustavsberg, och kartlägger produktionens förflyttning till platser i Korea, Sri Lanka och Bangladesh. Projektet omfattar fältstudier dels i Sverige, dels i andra länder. Företag och företagskulturer är ett fokus, människor och deras livssituation på och utanför arbetsplatserna ett annat. Intervjuer och dokumentation på mikronivå kommer att kompletteras med en analys av mer övergripande socioekonomiska och kulturella förändringsprocesser med anknytning till globaliseringen. Därtill kommer projektet att studera de globaliseringsbilder som i olika sammanhang presenteras av media och centrala aktörer och organisationer. Föränderliga spelregler Den pågående internationella finanskrisen, om inte annat, utgör en ständig påminnelse om att projektets problematik är dagsaktuell. Kanske är det en ny fas av globalisering som vi just nu går igenom, kanske är det tvärtom så att krisen kommer att leda till en mer eller mindre långvarig avglobalisering. Ännu är situationen omöjlig att överblicka. Det ligger i ämnets natur att ett musei- och forskningsprojekt om globalisering å ena sidan måste ha ett långt historiskt perspektiv, å andra sidan vara öppet och mottagligt för de nya frågor som ständigt aktualiseras, de nya händelser och exempel som belyser globaliseringen. Projektet och dess innehåll kommer med andra ord att förändras under resans gång. Forskningens frågeställningar och fallstudier är inte huggna i sten, och utställningen kommer att genomföras så att den kan förändras, byggas på och kompletteras under utställningstiden. Fladdret av fjärilsvingar i Amazonas regnskogar påverkar knappast väderförhållandena i Texas eller för den delen någon annan stans på jorden. Men skeenden och handlingar på en plats kan likväl få långtgående konsekvenser på avlägsna platser. Dessa samband är verkliga och deras betydelse ökar alltjämt. Det finns all anledning att fundera över deras innebörd. p Anders Houltz är forskare vid Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria, KTH houltz@kth.se Samtid & museer nr 1/09 5

6 lokalt, regionalt, globalt Stockholmsliv Nya etnologiska aspekter på det urbana livet tar avstamp i undersökningar från 1940-talet. Men under sökningar av den post industriella staden kräver att metoderna för dokumentation och insamling förnyas och utvecklas. Hur studerar vi globaliseringens lokala uttryck i staden? Av Dan Waldetoft»I början av 1940-talet samarbetade Stockholms stadsmuseum med Nordiska museet om det som kommit att kallas Stockholms folkminnen, uppteckningar om äldre människors minnen från barndomen och ungdomen, yrkeslivet, bostadsförhållanden osv. Intervjuerna gjordes av Carl-Herman Tillhagen. Vid etnologiska avdelningen vid Stockholms universitet pågår ett andraterminsprojekt om plats och identitet, där platsen är Stockholm. Studenterna har fördjupat sig i materialet på de båda museerna och Stockholms folkminnen har på det här sättet fått förnyad uppmärksamhet. Behovet av nya dokumentationer och forskning på temat livet i Stockholm har också aktualiserats. Ett samarbete har därför inletts mellan etnologiska avdelningen vid Stockholms universitet, Nordiska museet (Institutet för folklivsforskning och arkivet) och Stockholms stadsmuseum (dokumentationsenheten och Stockholmsforskningen/Stockholmia förlag). Stockholms stadsmuseum har på senare tid betydligt stärkt inriktningen på dokumentation av livet i staden. Och Stockholmsforskningen vid museet ser idag framför sig en etnologiskt inriktad forskning inom samma område. Museala stadsundersökningar Projektets huvudfrågor handlar om hur människor förhåller sig till staden, hur de utnyttjar den och hur de lever i den. Undersökningarnas bakre tidsgräns är den tid från vilken det finns material som berättar om livet i Stockholm, till exempel folkminnesuppteckningar. Det leder oss förmodligen tillbaka till 1800-talets senare del, som också är den tid då förhållandena i de större städerna förändras markant. Med industrialismen ökade invånarantalet drastiskt och Stockholm blev de många människornas stad. Livet i staden fick nya former och kritiken mot det urbana och mot stadslivet tog sig olika uttryck. Stockholms folkminnen berättar om livet i staden vid slutet av 1800-talet och 1900-talets början. Nordiska museets stadsundersökningar inleddes på 1920-talet. De kan beskrivas som byggnads- och bebyggelsedokumentationer, och vid stadsinventeringarna utvecklades också tidigt ett nära samarbete med kulturminnesvården. I betydligt mindre utsträckning har livet i staden dokumenterats. Också Stockholms stadsmuseum har i första hand ägnat sig åt den byggda miljön. Därför blir ett material som Stockholms folkminnen närmast förebildligt i ett etnologiskt sammanhang. Svensk stad och etnologisk stadsforskning En annan inspirationskälla för dokumentation, materialinsamling och forskning om Stockholmsliv är Gregor Paulssons stora och klassiska verk Svensk stad, som gavs ut i början av 1950-talet och som därefter kommit i flera utgåvor. Svensk stad har sin inriktning på bebyggelsehistoria och bostadsförhållanden, i viss mån också heminredning, grundad delvis i en sociologisk metodik. Vad människorna har gjort utanför bostäderna, skolorna och andra inrättningar, på gator och torg och andra platser och utrymmen, är ett etnologiskt perspektiv på staden som verkar ha varit mindre centralt för forskargruppen. Men ansatserna fanns och den första delen av tvåbandsverket har underrubriken Liv och stil i svenska städer under 1800-talet. Svensk stad uteslöt storstaden. Gregor Paulsson skriver så här i utgåvan 1973: Storstaden har uteslutits emedan denna samhällstyp lever under alldeles särskilda betingelser. De stora folkmassorna gör att den viktigaste samhällsbildande faktorn inte som i de mindre samhällena är den funktion eller det begränsade komplex av funktioner som gjort att dessa samhällen uppkommit. Storstadens gestalt bestäms av omsorgen att skaffa rum och rörelsebanor åt dessa folkmassor och av en till ytterlighet gående social differentiering av dem. Som många storstadsbor dagligen erfar, betyder storstadens växt inte att ring läggs till ring omkring den gamla kärnan, utan att själva kärnan i grunden förändras och delvis ruttnar. Storstaden som gestalt blir därför kvalitativt något helt annat än samhället av liten eller måttlig storlek och vetenskapen om storstaden blir en uppgift som fordrar sin egen metod. Tyvärr saknas metoddiskussioner i Svensk stad, trots att en så nydanande forskare som Börje Hanssen hade en central roll i projektet och säkerligen i 6 Samtid & museer nr 1/09

7 lokalt, regionalt, globalt Stadsliv hos Stockholmsetnologerna Etnologiska avdelningen vid Stockholms universitet står för viktiga bidrag i projektet. Den etnologiska undervisningen har under senare år allt mer kommit att innefatta olika aspekter av det urbanas omvandling. En del av kursen Kulturarvsanalys, som behandlar olika aspekter av hur det förflutna används i samtiden, handlar om hur kulturarvet formar staden, stadslivet och stadsplaneringen. Det tydligaste uttrycket för Stockholmsetnologens ökade intresse för staden är kursen Stadsliv, som har historiskt perspektiv men också uppmärksammar den samtida postindustriella staden. Som exempel på uppsatser från denna kurs kan nämnas en om ljuden och staden, en annan behandlar sociala proteströrelser och ännu en annan stickgraffiti, alltså fenomenet att smycka staden med hjälp av stickade föremål. Förhoppningsvis kommer samarbetet om Stockholmsliv att utveckla och fördjupa både dokumentation och forskning om livet i huvudstaden. p Dan Waldetoft är intendent vid Nordiska museet dan.waldetoft@nordiskamuseet.se Nya bostäder i taklandskap. Klarakvarteren i centrala Stockholm. Foto Beate Feldmann. hög grad påverkade den sociologiska inriktningen på materialinsamlandet. Gregor Paulsson gjorde dock i efterhand (1959) en slags metodredovisning av arbetet. Men stadsforskningen har inte legat i träda bland etnologerna. Göteborgsetnologerna har länge använt sin stad för kvalitativ forskning. I Stockholm har vi Åke Dauns forskning och Börje Hanssen intresserade sig för den framväxande moderna staden (Vällingby) från 50-talet till slutet av 70-talet. Senare utfördes några historiskt inriktade stadsdelsstudier, till exempel Birgitta Conradson om Kungsholmen, studier som försökte kombinera stadsmiljön med ett intresse för det liv som levdes där. Och vi får inte glömma Sven B. Eks Nöden i Lund från Metodutveckling Gregor Paulsson påpekar att storstaden är så speciell att utforskandet av den kräver sina egna metoder. Detta gäller i än högre grad idag. Därför är inriktningen på huvudstaden Stockholm, idag en global stad, särskilt intressant och utmanande. Nordiska museets arkiv är ett folkminnesarkiv med en aktiv insamling, i första hand genom frågelistor till meddelare, men också skrivupprop till olika kategorier eller grupper av människor är en beprövad metod. Hur samlar vi kunskap om livet i den globala staden? Här finns utmaningar som kräver att metoderna för bland annat insamlingen av skrivet material utvecklas. Stadsundersökningar i urval Conradson, Birgitta. Kungsholmen: öster om Fridhemsplan. Stockholm Monografier utgivna av Stockholms stad, 99. Daun, Åke. Förortsliv: en etnologisk studie av kulturell förändring. Stockholm Ek, Sven B. Nöden i Lund: en etnologisk stadsstudie. Lund Skrifter från Folklivsarkivet i Lund, 11. Ek, Sven B., Bergquist, Magnus & Kerstin Lökken. Stadens Janusansikten. Göteborgare tycker om Göteborg. Göteborg Skrifter från Etnologiska föreningen i Västsverige, 37. Gunnemark Kerstin. Hembygd i storstad: om vardagslivets praktik och den lokala identitetens premisser. Göteborg Skrifter från Etnologiska föreningen i Västsverige, 26. Hanssen, Börje. Familj, hushåll, släkt: en punktundersökning av miljö och gruppaktivitet i en stockholmsk förort 1957 och 1972 enligt hypoteser, som utformats efter kulturhistoriska studier. Stockholm Nya stadsarkeologiska horisonter. Red. Stefan Larsson. Stockholm Riksantikvarieämbetet. Paulsson, Gregor. Svensk stad. Stockholm Skarin Frykman, Birgitta. Arbetarkultur Göteborg Göteborg Skrifter från Etnologiska föreningen i Västsverige, 8. Samtid & museer nr 1/09 7

8 lokalt, regionalt, globalt Landskapsfotografering som offentligt uppdrag Av Annette Rosengren»Ekodok -90 initierades av Kulturrådet och resulterade i tusentals bilder. Det skulle stärka museernas visuella möjligheter att arbeta pedagogiskt med ekologiska frågor. Museernas äldre bildmaterial skulle också aktiveras. Efter böcker och utställningar har det varit tyst om fotografierna. Ändå är ekologi och klimat aktuellare än någonsin och fotografier ovärderliga för att ge perspektiv. Är det inte dags för en nytändning? Det svenska projektet syftade aldrig till systematiska observationer över tid men en sådan verksamhet finns i Frankrike sedan tjugo år inom det nationella Observatoire photographique du paysage. Landskapet som fotografiskt motiv Observatoire photographique du paysage är en av flera fotografiska, offentligt finansierade verksamheter som det stora franska Datar-projektet för tjugofem år sedan gav upphov till. Avsikten då var att skapa visuella berättelser om det franska landskapet under en tid när stora förändringar hade ägt rum. En modell fanns i Mission Heliographique från 1850-talet, där franska staten gav fotografer i uppdrag att under flera år dokumentera historiska byggnader och platser. En annan modell var det amerikanska Farm Security Administration från 1930-talet. Alla tre inspirerade till Ekodok-90, som bild- och tidsmässigt ligger nära Datar. Datar pågick och gav uppdrag till ett tjugotal fotografer att resa runt i olika landsdelar och fotografera det signifikanta. Projektet blev För tjugo år sedan genomfördes Ekodok-90, ett stort fotografiskt projekt som knöt samman museer med drygt trettio externa fotografer och skrivare. Hur ser platser som fotograferades då, , ut idag? Eller platser som fotograferades vid Nordiska museets byundersökningar för sjuttio år sedan? I Frankrike är landskapsfotografering och återvändande till platser högaktuellt, förknippad med vetskap om landskapets hastiga förändring och dess betydelse för människors identitet och minne. internationellt berömt. Det var ovanligt med statliga uppdrag till fotografer och man hade valt att knyta till sig fotografer med konstnärligt dokumenterande profil, några mycket kända, och att ge dem fotografisk frihet efter att ha förklarat problematiken. Den stora vackra boken från projektet placerar sig långt från traditionell, glassig landskapsfotografi och betingar idag höga priser antikvariskt stiftades en lag om skydd för vissa kuststräckor, med en myndighet, Conservatoire du Littoral. Littoral startade också fotografiska projekt efter det lyckosamma Datar, och med ungefär samma karaktär. Inom ramen för det regionala centret för fotografi i norra Pas de Calais har Mission Photographique Transmanche gett uppdrag till franska och utländska fotografer av hög klass. En rad fotoböcker från regionen har kommit ut. Datar ledde till många fler offentligt finansierade, men mer tillfälliga projekt. Idag: Systematiskt återvändande Det stora franska projektet från 1980-talet sökte konkretisera erfarenheter i landskap och göra dem begripliga för planerare, som man menade lever i kartornas och statistikens abstraktioner. Den ambitionen har också Observatoire photographique du paysage, som startade 1991 efter beslut i miljödepartementet och nyligen har fått ökade anslag. Det kan vara skäl att närmare beskriva verksamheten, som lägger stor vikt vid valet av plats, systematiska observationer och återfotografering. Fotograferingen blir intensivare när förändringar är aktuella. Omkring 500 platser observeras och återfotograferas. Att återvända är i och för sig ingen ny idé och har gjorts i mindre skala av såväl museer som enskilda fotografer. Gerry Johansson, som för tjugofem år sedan följde i spåren av C G Rosenbergs fotografier i 1930-talets Halland är ett svenskt exempel. Ett annat är när Mats Landin vid Nordiska museet återvände till Sollerön 1998 och fotograferade vyer, som avbildats sextio år tidigare, eller när han inför en artikel i bokserien Det svenska jordbrukets historia återvände till platser som en gång fotograferats av Mårten Sjöbeck, vars bildsamling ingår i ATA. Dessa svenska exempel på återvändande har inneburit ett besvärligt 8 Samtid & museer nr 1/09

9 lokalt, regionalt, globalt Från fotografering på Sollerön 1998 i samband med Nordiska museets återvändandeprojekt. Här Byrtjärnmyren, som en gång varit värdefull slåttermark. Foto Mats Landin Nordiska museet. och spännande letande från fotografernas sida. Den franska verksamheten, som ingår i miljödepartementet, är omfattande och mycket systematiserad. Observationerna genomförs i nitton regioner, som spränger över kommungränser. I varje region finns ett råd av personer med bred lokal kunskap. Rådet håller kontrakt med det nationella centret, väljer platser och håller dem under observation. Det är vyer som täcks in, inte fotografering i 360 grader. I en region kan det innebära ett trettiotal platser belägna utmed vägar, i vägkorsningar, vid järnvägar, på höjder, vid platser som man vet kommer att exploateras, liksom platser med långsam förändring. Ibland är det samma fotograf som återvänder, ibland en annan. Till skillnad från de andra nämnda franska projekten ges inte mycket frihet åt fotograferna, speciellt inte vid återfotograferandet som ska ske från exakt samma plats och med samma kameravinklar som tidigare. Kommun, ort, plats, position, datum och klockslag anges noga och det måste gå att hitta tillbaka. Den nationella ledningen värjer sig mot att definiera de fotografiska observationerna som konst, men man lägger stor vikt vid att fotograferna ska vara Det kommer att bli en markhunger som vi inte har upplevt på mycket länge när produktionen alltmer går över till biobränsle. Till synes triviala miljöer kommer att se annorlunda ut. På vissa ställen blir förändringarna radikala och kan ses på långt håll. I stora områden i Lappland kommer vi t ex se vindkraftverk som sticker upp i rader över skogskanten. Och ingen dokumenterar detta. Leif Gren, Riksantikvarieämbetet professionella, skickliga och motiverade. Goda yrkesfotografer förväntas ha bättre förutsättningar att få fram användbara underlag för planerare och material som kan hävda sig i det allmänna bildflödet. Kanske bättre med frihet Det är kanske inte så lätt för planerare att använda de fotografiska observationerna, vilket antyddes vid en konferens i Paris som Observatoire arrangerade i höstas. Av de drygt 160 deltagarna var många från regionerna, och många var förmodligen planerare. En röst sade: ge oss metoder så vi vet hur vi ska använda fotografierna! Arrangörerna knöt ihop flera europeiska fotografiska projekt som med offentliga eller privata medel har dokumenterat och kommenterat kulturlandskapet de senaste tjugofem åren. Både Gerry Johanssons projekt och Ekodok-90 presenterades. Med undantag av ett arbete knutet till miljödepartementet i Finland, har ingen valt att gå till väga så systematiskt eller omfattande, som Observatoire. Men flera bygger på jämförelse över lång tid. Den imponerande verksamheten vid lilla Linea di confine per la Fotografia contemporanea i Rubiera i Reggio Emilia, Italien, har valt att ge stor frihet åt fotograferna. Kommunala och regionala stöd, sponsring, workshops och ekonomisk påhittighet har i tjugo år finansierat uppdrag till fotografer samt utställningar och böcker. Projekten har varit många och rört urbana och rurala miljöer. Till fotografer som Linea har knutit till sig trots snäv ekonomi hör några av Italiens bästa. Linea är känt för att stå för hög konstnärlig, fotografisk kvalitet, och genom att varje fotograf också håller en workshop, så byggs förutsättningar för att ett brett intresse för fotografi ska leva vidare i regionen. Uppmärksamheten på landskapsfotografi har länge varit stor i Italien. Här finns intresse för offentligt finansierade uppdrag till fotografer att avbilda rurala och urbana miljöer, och museet för samtida fotografi i Milano planerar en omfattande internationell publikation på temat med start i 1800-talet. En tid efter konferensen i Paris träffade jag Leif Gren vid Riksantikvarieämbetet. Han påtalade behovet att dokumentera landskapets snabba förändringar. Piteå museum och Norrbottens museum planerar en dokumentation av en storskalig anläggning av vindkraftverk, men det behövs mycket mer. Sverige förväntas snart äntligen ratificera Europarådets landskapskonvention. Vore inte det tillfälle för ett offentligt uppdrag om fotografering av landskapet inför framtida förändringar? p Annette Rosengren är intendent vid Nordiska museet annette.rosengren@nordiskamuseet.se Samtid & museer nr 1/09 9

10 lokalt, regionalt, globalt Unikt samarbete ska stärka Av Anki Lindgren»Den inrikespolitiska debatten om en ny storregion i Norrland har blossat i media under det gångna året. Västra Götaland och Skåne har permanentats som storregioner, Gotland och Halland står på tur att bildas medan oenigheten har varit stor i Norrland. Sjukvård och administrativa funktioner inom nuvarande landsting är centrala frågor i diskussionerna. I Norrlandsfrågan har just den geografiska gränsdragningen varit en stötesten. Frågan är ännu inte avgjord. Under pågående regionalpolitiska dilemman tar de fyra nordligaste länsmuseicheferna, och deras styrelser, saken i egna händer och träder fram: vi ska samarbeta! Vi har alla kärnverksamheter som liknar varandra. Samtidigt har vi olika profil och förutsättningar som ger intressanta möjligheter att utveckla och stärka kulturarvssektorn, säger landsantikvarie länsmuseer i norr Länsmuseichefer och styrelser i de fyra nordligaste länen har bestämt sig. Det är samarbete som gäller, oberoende av var den inrikespolitiska debatten i frågan om regioner slutar. Ett avtal är undertecknat och profilområden utsedda. Nu ska formerna finslipas. Bengt Edgren, Murberget, Länsmuseet Västernorrland. Geografi en faktor Att nu Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten har inlett ett djupare samarbete har flera orsaker. En gemensam faktor, som är unik för den norra landsändan, är respekten för de stora avstånden och de stora skillnaderna i befolkningstäthet. Det krävs speciella metoder att nå ut i länen med museibudskapet och att locka besökare till museerna med de förutsättningarna. Ulrica Grubbström som är länsmuseichef i Västerbotten säger så här om det regionala arbetet: Länsmuseerna har olika erfarenhet när det gäller regionalt arbete och arbetssätt. Genom ett utvidgat samarbete kan vi få möjlighet att i större omfattning ta del av varandras erfarenheter och metoder. Samarbetet kan också leda till gemensamma produktioner som kan komma medborgarna i samtliga län tillgodo. Profilområden För att nyttja resurserna på bästa sätt har parterna utsett var sina profilområden som bygger på museernas traditioner och befintliga kompetenser. Museerna ska ta en ledande roll för utvecklingen inom sina respektive ämnen. Vid gemensamma kurstillfällen, möten och forskning ska kunskapsöverföringen ske. Curt Persson, länsmuseichef i Norrbotten; Egentligen är det bara den egna verksamhetens förmåga som sätter begränsningen för detta samarbete. En stor fördel med denna typ av samarbete, är ju att det bygger på den egna verksamhetens kompetens, som man anser sig ha hunnit utveckla ett steg längre än de övriga tre länsmuseerna. Att samtidigt kunna ta del av utvecklade kompetenser från de övriga tre verksamheterna är en fantastisk möjlighet. Dessutom stärker man samarbetsförmågan inom olika områden. En annan stor vinst i detta samarbete är kompetensutvecklingen för 10 Samtid & museer nr 1/09 Foto av Lars Bygdemark, hämtat ur utställningen Sverige från ovan. Utställningen är producerad av Väster bottens museum och fotografen själv och är just nu på Sverigeturné.

11 lokalt, regionalt, globalt Länsmuseichefer och styrelserepresentanter från tre av länsmuseerna som nu har skrivit samarbetsavtal. Everth Gustavsson, ordförande Västerbottens museum AB, Ulrica Grubbström, landsantikvarie, Västerbottens museum, Lena Bäckelin, ordförande Jamtli, Henrik Zipsane, landsantikvarie Jamtli, Bengt Edgren, landsantikvarie Murberget samt Kenneth Westin, ordförande Murberget. Foto Björn Granqvist, Murberget. alla medarbetare, inom den egna organisationen. Minoriteter i fokus Norrbottens museum ska utveckla spetskompetens inom områdena nationella minoriteter och den pedagogiska modellen Storyline. Sedan flera år tillbaka arbetar Norrbotten med nationella minoriteter. Hänsyn tas redan till dessa frågor i samtliga projekt och uppdrag som museet är involverat i. I praktiken ser jag att det långsiktiga arbetet med de nationella minoriteterna här på Norrbottens museum, genom de utbildningsinsatser för medarbetarna och de olika seminarierna som genomförts, bidragit till kunskapsuppbyggnad för min egen verksamhet. Inom ramen för samarbetsavtalet kan jag nu gå vidare och erbjuda en kvalitativ kunskapsuppbyggnad om de nationella minoriteterna till de övriga tre länsmuseerna. Dessutom får Norrbottens museum stöd av de övriga tre parterna inom samarbetet, när vi exempelvis vill kompetensutveckla ytterligare genom projektansökningar inom museets profilområde, säger Curt Persson. Undervisningsmetoden Storyline är väl etablerad vid Norrbottens museum. Lärandet sker inom handlingen för en berättelse och stor vikt läggs vid det sociala samspelet. Nu ska denna pedagogik även inspirera de andra museerna, under ledning av Norrbottens museum. Berättarlänet Västerbottens museum har ansvar för dokumentärfotografi och muntligt berättande. Med den nyligen bortgångne dokumentärfotografen Sune Jonssons unika bildsamling i museets arkiv finns en lång, stilbildande tradition som ska fortsätta utvecklas vid Västerbottens museum. Det muntliga berättandet har fått en särskild ställning vid Västerbottens museum i samband med att landets första berättarantikvarie anställdes hösten Berättartraditionen i Västerbotten är stark och en av de viktigaste beståndsdelarna i det immateriella kulturarvet. Västerbottens museum ska förvalta och utveckla den traditionen och det kommer att bli en bärande del i Umeås satsning på att bli Kulturhuvudstad ABM I Härnösand har samarbetet mellan arkiv, museer och bibliotek kommit längre än på många andra håll i landet. Att spetskompetens för ABM hamnar just vid Murberget faller sig därför naturligt. I mars 2009 anordnade Murberget/ ABM Resurs ett rundabordssamtal med cheferna vid de tre regionala ABM-institutionerna i fyrlänsregionen. Avsikten var att skapa en bild av nuvarande samverkan i respektive län och önskemål om hur ABM Resurs kan bidra i respektive län och regionen som helhet. Den verksamhet som bedrivits i Västernorrland kan naturligtvis ske i övriga län, men det intressanta är att se hur regionen som helhet kan nyttja samverkan över ABMgränserna. Konservering av materialen trä och duk har sedan tio år tillbaka blivit en viktig del av museets verksamhet. Den utvecklade kunskapsbanken har lett till konsultuppdrag på olika plan. I en tid då andra institutioner har avvecklat konserveringstjänster är det av stor vikt att kompetensen bibehålls i norra Sverige, nu genom Murberget. Friluftsmuseer Jamtlis långa tradition med friluftsmuseet och kunskapen runt det, ska tas tillvara i samarbetet. Att arbeta med utomhusmiljöer ställer särskilda krav som Jamtli under årens lopp har utvecklat på ett framgångsrikt sätt. Nu svarar Jämtland för att utveckla konceptet ytterligare och att bli ledande på det inom fyrpartsavtalet. Jamtli tar också ansvar för kulturarvspedagogiken, som är en så viktig del av museernas verksamhet. Här har ett konkret arbete redan kommit igång mellan museerna. Länsmuseichefen Henrik Zipsane berättar: Et initiativ er at vi i Östersund har indsendt en ansögning hvor vi önsker at eksperimentere med mindesträning for äldre medborgere på friluftsmuseerne i Umeå, Härnösand og hos os selv. Det baseres på Jamtlis profilområder med dels friluftsmuseer og dels kulturarvspädagogik. De to ansögninger viser måder vi kan samvirke på gennem at tillade hverandre at trygt koncentrere sig på at udvikle for os alle. Se framtiden an Ulrica Grubbström som är länsmuseichef i Västerbotten ser fram emot ett fördjupat samarbete. Vi är ju precis i början av ett helt nytt sätt att arbeta och tänka, i och med det här avtalet. Det kommer att ta lite tid att hitta formerna för detta. Det som känns tillfredsställande är att vi har enats kring huvudsyftet och målen. Det är nu vi ska börja fila på konkreta aktiviteter för att stärka varandra i de olika rollerna. Det finns alltså all anledning att återkomma till museiutvecklingen i norra Sverige flera gånger, i kommande reportage. p Anki Lindgren är informatör vid Västerbottens museum anki.lindgren@vbm.se Samtid & museer nr 1/09 11

12 lokalt, regionalt, globalt Ett maritimt kulturarv Av Eivind Claesson Under senare år har Sveriges fyrar allt mer uppmärksammats som ett kulturarv värt att bevara. Kulturmiljövården har nu också fått upp ögonen för de så kallade fasta sjömärkenas kulturhistoriska värde. De muntliga traditionerna om dessa skärgårdsmonument har dock ännu inte dokumenterats och här har museer och hembygdsföreningar en viktig uppgift att fylla.»mest känt i fyrsammanhang är väl det spektakulära bevarandet av Heidenstams fackverkskonstruktion Pater Noster utanför Marstrand. Påkostade publikationer har också framställts och vi har ett livaktigt fyrsällskap som aktivt arbetar med dokumentation och bevarande av Sveriges fyrar. Fasta sjömärken i skärgårdens kulturmiljö Fyrar är dock en relativt ny företeelse som blev vanlig först under andra halvan av 1800-talet. De gamla farlederna utmärktes istället av så kallade fasta sjömärken i form av kummel, stångmärken och båkar som ofta har en lång historia och utgör en viktig del av det maritima kulturlandskapet. Västra Götaland har med sina kuststräckor i Bohuslän och Vänern många äldre inomskärsleder, vars utmärkning är unik i såväl nationellt som internationellt perspektiv. De är en viktig del av skärgårdens kulturmiljö, har ofta ett starkt symbolvärde för bygden och bidrar därmed också till områdets dragkraft som turistmål. Vi har idag god kunskap om de officiella fasta sjömärkena, det vill säga de som är utmärkta i sjökorten och därmed används vid sjöfartens navigering. Det beror på ett föredömligt inventeringsarbete som för några år sedan genomfördes av Johnny Söderlund med ett generöst stöd från Riksantikvarieämbetet, Statens maritima museer och Sjöfartsverket. Av de totalt 1040 fasta sjömärken som identifierats i riket har ca 300 utpekats som speciellt kulturhistoriskt värdefulla och ungefär hälften av dessa finns i Västra Götaland. Ansvaret för maritima kulturminnen Genom användningen av ny navigeringsteknik i form av t.ex. GPS har de fasta sjömärkenas betydelse för sjöfarten minskat och många av dessa märken kan idag istället betraktas som kulturminnen. Frågan om vem som ska ansvara för tillsyn och vård har därmed blivit aktuell och kräver en snar lösning. Ansvaret för underhållet har i några fall redan tagits över av kommuner, ideella föreningar eller andra intressenter. Det är viktigt att denna process håller jämna steg med att Sjöfartsverket avvecklar dem. I annat fall riskerar de att förfalla. Samarbete med myndigheter och föreningar Mot bakgrund av detta inbjöd Länsstyrelsen i Västra Götaland tillsammans med den regionala museiorganisationen Västarvet i maj 2008 till en konferens med syftet att diskutera hur sjömärken kan bevaras och ge underlag för en handlingsplan för detta arbete. Inom området maritim kulturmiljövård finns flera aktörer, t.ex. kommuner, regioner, länsstyrelser, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, museer, ideella organisationer och näringsliv. Statens maritima museer har ett nationellt ansvar och engagemang för maritim kulturmiljövård. Till denna första konferens om sjömärken inbjöds i första hand berörda myndigheter på lokal, regional och nationell nivå. Kumlet Läcköskär öster om Läckö slott vid Vänern. Uppfört i järnplåt med ovanlig form. Foto Johnny Söderlund. 12 Samtid & museer nr 1/09

13 lokalt, regionalt, globalt Det maritima kulturarvet och en förändrad turism sätter sin prägel på kustorterna i Bohuslän. Hamnmiljön i Mollösund på Orust har förändrats i takt med att båtturismen sommartid stadigt har ökat. Idag är det fritidsseglarna som dominerar hamnbilden under juli månad gjorde Bohusläns museum en etnologisk undersökning av båtturismen i Bohuslän och samlade in berättelser om seglingar, traditioner och människors relation till den maritima och lokala kulturmiljön. Foto Christine Fredriksen, Bohusläns museum Sjöfartsverket ställde sig positivt till ett samarbete med andra intressenter i Västra Götaland för att hitta lösningar på frågan hur kulturhistoriskt värdefulla sjömärken ska kunna bevaras i framtiden. På exempelvis Gotland har Sjöfartsverket ett gott samarbete med hembygdsföreningar som i flera fall övertagit ansvaret för sjömärken. I skrivande stund arbetar Länsstyrelsen i Västra Götalands län tillsammans med de regionala museerna för att organisera en samverkan mellan olika intressenter för att bevara detta viktiga kulturarv. Kustbornas berättelser Lika viktigt som att fysiskt bevara våra sjömärken är att rädda kunskapen om vad de betytt för människorna i ett regio nalt och lokalt perspektiv. Man kan då konstatera att vid sidan om de kända sjömärkena som finns på sjökorten så finns en mängd andra markeringar utmed våra kuster. Det kan handla om lokala sjömärken som väglett till den lilla hamnen eller anvisat en bra plats för fiske. I ett större geografiskt perspektiv kan det röra sig om symboler av hemlig art som väglett vårt sjöförsvar. Gemensamt för alla olika sjömärken i Sverige torde vara att det funnits en omfattande muntlig tradition kring dem, om vad de stått för och händelser som timat i dess närhet. Med tanke på de stora förändringar som de maritima näringsfången genomgått under senare år kan man misstänka att vi idag bara har spridda rester kvar av ett tidigare rikt traditionsmaterial kring sjömärkena. Det är därför angeläget att speciella insatser sätts in för att dokumentera kustbornas berättelser om symboler och märken till sjöss. Här har den etnologiska verksamheten vid de regionala och kommunala museerna en viktig uppgift att fylla, men det är kanske framför allt de lokala hembygdsföreningarna som har den största möjligheten att kartera våra kuster i en större skala än de ordinarie sjökorten. Västra Götaland är en storregion som omfattar kulturmiljöer alltifrån de maritimt präglade orterna och näringslivet vid Västerhavet, till järn- och pappersbruken som anlades i de dalsländska skogsbygderna och till jordbruksslätterna i Västergötland. Här kan en regional identitet urskiljas, men de lokala orternas betydelse har också varit stor. I bevarande och utveckling av kulturarvet är det därför angeläget att tillföra nya dimensioner till platser och orter i regionen. Artikeln intill belyser arbetet med ett specifikt kulturarv de fasta sjömärkena men pekar också på att ett etnologiskt perspektiv behövs i det regionala kulturarvsarbetet. Förändringar i museiorganisationen i Västra Götalandsregionen har lett till att man närmar sig kulturarvsfrågorna på ett nytt sätt. Christine Fredriksen Bohusläns museum/västarvet christine.fredriksen@vgregion.se Kustlandskapets förändrade roll Kusterna har till stor del ändrats från att ha varit arbetsplatser till att bli rekreationsområden. Det betyder sannolikt att det idag skapas ny folklore kring sjömärkena och de får en annan betydelse. Här kan sjömärkena komma in som en del i arbetet med det moderna samhällets kulturarv där vi i Västra Götaland gör speciella insatser för att dokumentera Västkusten i dess roll som sommarlandskap för fritidsboende och badturism. Bland annat har fritidshusbyggandet och barnkoloniverksamheten studerats och ett projekt behandlar stugbyarna som uppförts av föreningar och företag. Ett intressant uppslag för etnologiska studier kan vara att titta på de sommarboendes relation till kustens kulturarv i form av fyrar och sjömärken. Jag skulle tro att de har en stark förankring också hos de sommarboende, så förhoppningsvis kommer detta kulturarv att kunna bevaras för framtiden och få nya betydelser, även om det inte har någon funktion för sjöfarten längre. p Eivind Claesson är antikvarie vid Länsstyrelsen i Västra Götalands län eivind.claesson@lansstyrelsen.se Samtid & museer nr 1/09 13

14 lokalt, regionalt, globalt Trädgården på fjället I Ammarnäs finns spår av en oväntad plats, skapad av en ovanlig mor och hennes språkbegåvade son. Hon kallades Blomster-Lotta för att hon hade förmågan i händerna och odlade spännande växter på fjällets sluttning. Det blev en plats som är värd att minnas. Västerbottens museum har samlat in material i form av fotografier, intervjuer och växtinventeringar. Av Hillevi Wadensten»1890 föddes en flicka i Tärnafjällen, Charlotta Stenmark. Hon växte upp under ganska knappa förhållanden. I hennes ungdom hände det att hon for över fjällen mot Ammarnäs. Där träffade hon sin blivande man Oscar Berglund, som nyss fått sig tilldelat ett gudabenådat stycke mark på en fjällsluttning i Ammarnäs. Just före 1920 gifte sig paret, satte bo och i snabb takt kom fyra barn, två flickor och två pojkar. På fjällsluttningen gick det bra att odla både potatis och grönsaker; några kor och får fanns i lagården och så en katt förstås dog Oscar. Lotta blev ensam med barnen och ett hårt liv började. För att överleva som ensam mor krävdes många uppoffringar. Hon fick göra avkall på det gängse livet och av barnen krävdes arbete och tålighet mot mager mat och folks prat. Men Lotta var öppen till livet och uppfinningsrik. Flera personer vittnar om hennes sociala förmåga. Släktingar i närheten kunde också ge stöd åt familjen på olika sätt. Odling och kontakter ut i världen Lotta hade tidigt visat intresse och kunskap för trädgårdsodling. Omkring 1940 startar Ammarnäsgården sin turistverksamhet. Detta innebar att Lotta fick möjlighet att sälja grönsaker och jordgubbar. Hon kunde hyra ut övervåningen till sommargäster och servera kaffe och våfflor till fjällvandrare och andra besökare. Kaffet stod alltid på hos Lotta. En av sönerna, Alfred, visade en stor begåvning när det gäller språk. Han började tidigt skaffa sig böcker och senare kontakter ute i världen för att med brevväxling träna sina språkförmågor. Det hände ofta att Alfred fick fröer med breven från världens alla hörn. Tillsammans med sin mor satte han dem i marken och för trakten ovanliga växter började gro och föröka sig. Säkert betydde både det fina söderläget på bergets sluttning och Lottas och Alfreds odlarintresse mycket för växtligheten. En underbar trädgård växte fram under årens lopp. Både träd och buskar, som inte brukar växa på dessa breddgrader trivdes bra. Balsampoppel, äppelträd (som gav blommor men ej frukt), syrener, silvergran och blommor från Karpaterna är bara några exempel. Under 50- och 60-talen uppmärksammas ibland denna trädgård långt upp i norr i olika tidningar. Även Alfreds språkbegåvning syns i tidningar världen över. Han skriver själv artiklar om livet i de svenska fjällen på en rad olika språk. Turister kommer till byn Det är också under denna tid som Lotta får många besök av turister och skolklasser. Det ser man på de foton som kom fram i senare tid. Ingen tycks oberörd av Lotta. Hon märktes, trots en viss avskildhet på fjällsluttningen, en bit från byn. Man förundrades över allt hon fick att växa och betraktade henne som en färgstark och spännande person. Hon var gästvänlig och bjöd gärna på våfflor. Men hon var inte av den barnkära sorten. Ungarna fick åka skidor i backen och läraren bjöds på kaffe. Hon kunde framstå som lite farlig för barnen, berättade otroliga björnhistorier var hon kanske en häxa? När jag i min iver berättar om Blomster-Lotta för en av mina bästa väninnor visar det sig att hon besökt Lotta i sin barndom på 60-talet. Spännande minnesbilder dyker upp vid vårt samtal. När Lotta dör 1974 har Alfred sedan länge flyttat från byn, ner till Skåne. Systrarna bor också i södra Sverige. Den yngste brodern bor på platsen, men några år senare brinner Lottas hus ned och brodern omkommer i lågorna. Fotografier ger ny kunskap År 2003 får jag höra talas om Blomster- Lottas och börjar nysta bakåt i tiden. Ett fascinerande människoöde och en intressant odlarförmåga visar sig. Vad har Lotta och hennes trädgård betytt för trakten? Och vad är det som gör det hela så spännande? De flesta blir intresserade redan av namnet Blomster-Lotta och det faktum att man kan odla på en fjällsluttning. Långt efter sin död väcker hon alltså nyfikenhet och många skulle vilja veta mer om henne. Glädjen var stor när hennes barnbarn Anders hittade en mängd fotografier på vinden, efter sin pappa Alfred. Då öppnades en synbar värld runt denna kvinna. Fotografier har en förmåga att öka trovärdigheten i minnena. Plötsligt ser man hur Lotta och de övriga ser ut, man möts av blickar och ibland oväntade stämningar. Det ger utrymme för en mängd tolkningar, men också bränsle till ny kunskap. Förutom att man ser många besökare från när och fjärran samlade runt 14 Samtid & museer nr 1/09

15 lokalt, regionalt, globalt Blomster-Lotta i sin trädgård, slutet av 1960-talet. Foto i Västerbottens museum. Blomster-Lotta på besök i Skåne; 1960-talet. Foto i Västerbottens museum. kaffebord i trädgården är det särskilt två motiv som berör mig. Det ena visar Lotta omgiven av sina växter, med ett fjäll i bakgrunden. Ett skimmer (kanske pga solljuset i linsen) ligger över bilden. Lottas leende är milt och håret som sticker fram ur hilkan på huvudet är rufsigt. Det är en åldrad kvinna, med förkläde och käpp. De stora ormbunkarna och barrträden runtom henne ser utländska ut på något sätt, med fjället som fond. Prunkande blå och vita blommor förundrar där de sticker fram bland den övriga växtligheten. Det andra fotot är taget inomhus, Lotta står lutad mot en köksbänk. En låda är lite utdragen och väcker nyfikenhet. Här framträder en annan kvinna, lite yngre, med blommig klänning och även här lite rufsiga hårtofsar som sticker fram ur hilkan. Ett skälmskt leende i ansiktet, som styrker berättelserna om att Lotta var en rolig, påhittig kvinna, spännande att resa med. Jag råkar veta att denna bild är tagen hos sonen i Skåne. Barnbarnet berättar att Lotta var ingen vanlig farmor, hon kunde vara ganska sträng mot barn. Men ändå finns det en mildhet hos henne, kanske livsvisdom som härrör från hårda erfarenheter i det förgångna. Spåren av det förgångna Det är inte bara Lotta själv som än idag väcker nyfikenhet. Rummet hon levde i är som en minnesbehållare. Idag står det en nyuppförd stuga där det gamla huset fanns. Där bor barnbarnet Anders ibland på somrarna. Lottas forna trädgård lever i bybornas minnen, vilket blir tydligt när jag pratar med folk om henne. Trots att hon förr inte var helt accepterad av byborna, är det numera de ljusa minnena som dominerar och en uppskattning av det som tydligast framträder; trädgården, våfflorna och gästfriheten. Intresse finns också bland trädgårdsinventerare. Ett besök gjordes i juli 2008 i resterna av Lottas trädgård tillsammans med Mariana Mattsson och Reginald Schulz, som delvis arbetar för SLU. Ett par timmar spenderades på att med krökta ryggar noggrant studera de örter, buskar och träd man ännu kunde finna spår av. Det blev en rapport till SLU. Fortfarande kan man göra en utflykt till stället där trädgården låg. Idag är det kraftigt avbetat av hästar, men med lite fantasi och med fotografiers hjälp kan man ändå få en uppfattning av det forna rummet. I vår samtid finns det ett begrepp som känns aktuellt i detta sammanhang och det är synliggörande. Det är så många som jag mött, som vill återskapa Lottas trädgård, som funderar på vem hon var, letar efter de växter som kan ha funnits där, ondgör sig över hästarna som betat sönder stället, fantiserar om hur det såg ut förr då det var mindre skog och stora ängar, skonsamt betade av kor och får. Man funderar också på att sätta upp en sevärdhetsskylt på platsen. Trädgården med sina ovanliga växter på fjället är ett exempel på hur en människas livsgärning i en liten avskild del av världen kan ge bestående avtryck både i landskapet på den plats där hon levt och ryktbarhet genom minnena som lever vidare långt efter hennes död. Ibland känner jag mig själv fast i detta eviga behov av att lyfta fram det förgångna och försöka återskapa något vi fascineras av. Och det är inget fel med det, men kanske måste man också tillåta sig att tänka att trädgården måste få växa igen, eller användas till något nytt, t ex bete för hästar. Bevarandet av trädgården och Lottas och Alfreds odlargärning kan ske i form av insamlat material, minnen hos bybor, berättelser och fantasier. p Hillevi Wadensten är intendent vid Västerbottens museum hillevi.wadensten@vbm.se Samtid & museer nr 1/09 15

16 Forskarkrönika Flitens revolution 1700-talets bidrag till 1800-talets industrialisering Av Klas Nyberg»Den industriella revolutionen definieras enligt Nationalencykopedin som omvandlingen från agrarsamhälle till industrisamhällets genombrott. Den hade sitt genombrott under relativt kort tid. Begreppet är omtvistat men ett av de mest centrala i den ekonomiska historien. Dagsaktuella ansatser i ämnet som föreställningen om en tidigmodern konsumtionsrevolution och Jan de Vries begrepp the industrious revolution tar fasta på bakomliggande orsaker som förändrade preferenser och ökad marknadsinvolvering. Tidigare dominerades forskningen av mekaniseringen och frågor om de centraliserade fabrikernas framväxt. Teorierna om en ökad konsumtion redan under 1600-talet utgår från att människor arbetade mer än tidigare för att kunna köpa nya varor, främst kolonialvaror som textilier, frukt, kaffe och socker. Så skedde trots att livsmedel blev dyrare och svarade för mer än hälften av det stora flertalets inkomster. I det som kallats flitens revolution arbetade alla i hushållen mer, även kvinnor och barn. Samtidigt sjönk priserna kraftigt på vissa varor som linne och socker i förhållande till baslivsmedel. Industrialiseringens förutsättningar i Norden inleddes redan i början av 1800-talet. Den grundlades genom att moderniseringen av jordbruket skapade en konsumtionsvarumarknad: landsbygdens växande befolkning frigjordes från jordbrukets självhushållning; bönder och obesuttna fick penninginkomster. Befolkningsökningen och konsumtionspotentialen var en grundläggande förutsättning och den tidigaste fasen av industrialiseringen brukar numera beskrivas som konsumtionsdynamisk. Den åtföljdes av en rad förändringar i lagstiftning, tillverkningsteknik och företagsorganisation samt i sättet att sälja och marknadsföra varor. Två sociala huvudtendenser förekom också: grupper som adeln och skråhantverket motverkade moderniseringen; brukspatroner, vissa ämbetsmän, jordägare och grosshandlare drev den framåt. Överföringsledet Mitt vetenskapliga bidrag i denna kontext är hur Skandinavien integrerades i den tidiga industrialiseringen. Den var i allt väsentligt en generell internationell process. Jag och mina forskargrupper undersöker hur centrala element i den tidiga industrialiseringen som kunskap om teknik och produktinnovationer, kunskap om standardiserade varor som textilier, en ny syn på kreditgivning och kapital osv. överfördes till Skandinavien från de industriella och merkantila huvudländerna. Det skedde tack vare 1700-talets förnyade handels- och industrilagstiftning men också via personliga nätverk bildade av internationellt verksamma aktörer: handlare, producenter och ämbetsmän men också ingenjörer och konsthantverkare under 1700-talet och början av 1800-talet. Viktigast var grosshandlare, de var långt fram i tiden de centrala förmedlarna. De mest kända är den så kallade skeppsbroadeln i Stockholm. Via deras personliga, finansiella, religiösa och släktbaserade nätverk spreds kapital, kunskap och innovationer till Stockholm och Sverige. Inte bara säd, järn och salt transporterades över haven; också nyckelpersoner och kulturföremål följde handelsströmmarna till och från Sverige och övriga Skandinavien talet: importförbud och manufaktur Jag har framförallt analyserat hur regelverk och institut för konsumtionsvaruindustri och handel kopierades i manufakturlagstiftningen och anpassades för svenska förhållanden. Den var formulerad efter internationella förebilder och motverkade det traditionella skråväsendets begränsningar. Jag har särskilt undersökt yllemanufakturernas företagsformer under 1700-talet samt omvandling till fabrikssystem i början av 1800-talet. För närvarande kartlägger vi textila innovationer, kapitalförhållanden och immigranter samt textilt konsthantverk för samma tidsperiod talets manufakturpolitik reglerade alltså de viktigaste delarna av den lätta industrin efter Dess institutionella ramverk hall- och manufakturrätter som fanns kvar ända till år 1846 bidrog till att skapa en kontinuerlig utvecklingslinje in i 1800-talet. Fabrikörer och handlare i det tidiga 1800-talet levde i en förändrad värld av tekniska och organisatoriska framsteg efter napoleonkrigen. De utformade sin verksamhet i hallrätter och fabrikssocieteter på det lokala planet. De gjorde så med aktivt stöd av det statliga ämbetsverket Kommerskollegium som var ett viktigt säte för avregleringen av svensk ekonomi. Allt var skapelser av och 1700-talets ekonomiska politik. Vad var då manufaktursystemets långsiktiga bidrag? Bidrag till 1800-talet Man kan belysa framväxten av industriell textil massproduktion före industriella revolutionen genom att betona övergången från fransk syn till brittisk. Ett viktigt resultat blev att den brittiska massproduktionen av marknadsanpassade medelgoda och enkla textilkvalitéer, ekonomiskt sett, blev mer framgångsrik än den franska modellen som länge förblev inriktad på att befrämja kvalitet i absolut mening. Man bibehöll 16 Samtid & museer nr 1/09

17 Forskarkrönika F.d. yllefabriken AB Törnell & Ringström i Norrköping byggs om till bostadsrätt. Foto Klas Nyberg de yppersta kvalitéerna exempelvis i sin produktion av siden där Frankrike förblev ledande. Förenklat kan man säga att manufakturpolitiken i Sverige, betraktad som ekonomisk-politisk modell, representerar en övergång från den franska modellen till den brittiska med 1760-talets kriser som vattendelare. Regelverkens omvandling Städernas hallrätter övervakade manufakturens och delar av konstindustrins tillverkning. De var reglerade efter internationella förebilder. Hallrättens granskning skapade incitament för att efterlikna och härma förebilder. Sanktioner drabbade den som försummade detaljerna i denna efterhärmning. Efterhand skedde en anpassning till den svenska och skandinaviska marknadens förutsättningar men huvudtanken bibehölls under 1800-talet. Forskaren Maxine Berg har kallat denna tendens from imitation to inventions för internationella förhållanden. Jag själv har argumenterat i flera arbeten för att textilmanufakturen i Skandinavien implementerade föreställningar om textil kvalitet: färg, form mönstring osv, på ett annat sätt än vad som skulle ha varit fallet om man bara importerat de internationella förebilderna. Så skedde i högre grad i exempelvis Norge och Finland. Manufaktursystemets utformning i Sverige påverkade troligen preferensernas förändring under 1800-talet i internationell riktning. De skapades under 1700-talet men fick en ny roll i den konsumtionsdynamiska textila utveckling som Lennart Schön har funnit för det tidiga 1800-talet. Historiska rötter till vår egen tid Importlagstiftningen som skapades decennierna efter nordiska kriget i samspel med manufakturlagstiftningen blev den mest seglivade. Väsentliga delar av den levde kvar in i modern tid. När de förenade yllefabrikerna YFA i min födelsestad Norrköping lade ned sin verksamhet år 1970 och tusen anställda fick gå avslutades nedläggningen av denna industribransch i Sverige. Företagsdöden i textilindustrin hade präglat efterkrigstiden. Norrköpings ställning som svenskt yllecentrum hade dock inletts redan vid sekelskiftet Den baserades på regelverken från det tidiga 1700-talet. Norrköping ersatte Stockholm som svenskt yllecentrum på och 1830-talet. Min egen far och några av mina skolkamraters föräldrar var de sista deltagarna i denna månghundraåriga utvecklingslinje. I detta nu dominerar Campus Norrköping stadens industrilandskap och min pappas gamla textilfabrik byggs om till exotiska lyxbostäder. Den textila massproduktionen är idag lokaliserad till låglöneländer. p Referens Klas Nyberg är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, medlem av det tyska forskarnätverket NESICT samt external associate vid Centre for Quantitative Economic History vid Faculty of Economics, University of Cambridge. Han är ledamot av Stadshistoriska nämnden vid Stadshistoriska institutet, vice ordförande i Stadshistoriska samfundet samt nytillträdd ledamot av Nordiska museets forskningsråd. klas.nyberg@ekhist.uu.se Samtid & museer nr 1/09 17

18 Kommentar Jordbävning i Skåne fånga ögonblicket! Tidig morgon den 16 december Ett muller av ovanligt kraftig styrka väcker skåningarna. Marken skälver, husen knakar och vajar till. Oro, skräck, förundran, glädje. Julförberedelser faller i glömska. Vad kände du? Tjugo sekunder, så var det hela över. Har detta något intresse för eftervärlden? Av Anna Hadders»Av förklarliga skäl var händelsen det stora samtalsämnet vid förmiddagsfikat på jobbet. Många känslor och upplevelser levererades över kaffebordet. Snopet för den som bara sov. Då slår mig tanken att så här är det över hela Skåne just nu. Är detta något att föreviga? Kanske är det dags att utnyttja den nya teknikens möjligheter genom ett snabbt tillslag? Sagt och gjort. Adressen jordbavning@regionmuseet.se spreds med lätthet via e-postlistor, tidningarnas hemsidor och intervjuer i ett par lokalradiostationer. En uppmaning till skåningarna att skicka in sina upplevelser och berättelser till Regionmuseet Kristianstad att sparas i vårt arkiv gick ut: Vad upplevde ni vid själva skalvet? Vad trodde ni det var som hände? Då pressen hörde av sig till Regionmuseet var det många som undrade om vi hade något nedtecknat från tidigare jordskalv i arkivet. Nästa gång kan vi svara Javisst! Terapi och samtidsdokumentation Jag vet att insamlingen inte har etnologiskt djup. Här fanns inte tid för den sortens intervjuer. Men det var uppenbart att människor hade behov att få berätta just sin historia, just här och nu när känslorna satt kvar i kroppen. Vi fick omkring 140 svar som samtliga följde i stort sett samma mönster. Vad gjorde man när det hände? Vad hörde man och hur kändes det? Vad trodde man att det var som hände? Och hur man slutligen försökte få reda på vad det egentligen var som hänt. Intressant, för förutom att vi fick en god bild av hur människor upplevt jordskalvet, blev det även en enkel samtidsdokumentation av vad människor i Skåne gjorde kl några dagar före jul Intressant var också det stora mediala intresse som insamlingen rönte. Det till och med bloggades om saken på Smålandspostens hemsida. Här frågade man sig om detta verkligen var något av musealt intresse. Borde man inte ha lite mer perspektiv på sin roll i samhället och se till hur detta lilla skalv förhöll sig till de stora katastroferna i Sverige och i världen? Nog hade det varit mer relevant att göra en dokumentation kring t ex följderna av stormen Gudrun, funderade bloggaren vidare. Det gladde mig, eftersom Regionmuseet gjort just en sådan djupdokumentation. Tvärvetenskapligt samarbete i jordbävningens spår Vid Institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet blev man också intresserade av vårt material. Även här hade man dragit igång en insamling av hur både människor och djur på plats upplevde och reagerade på skalvet. Insamlingen skedde dels via direktkontakter och dels via institutionens hemsida. 140 svar blev resultatet, vilket tillsammans med Regionmuseets svar ger 280 berättelser. Vad seismologerna vill göra nu är att koordinatsätta svaren och se hur den upplevda intensiteten hos jordskalvet hänger ihop med den magnitud som beräknas från registreringar på seismometrar. Detta känns extra roligt, inte minst eftersom Regionmuseet Kristianstad sedan förra året har uppdraget att driva frågan om integration av natur och kultur inom museisfären i Skåne. Perspektivet som efterfrågades av bloggaren på Smålandsposten är tillgodosett, om vi kan nöja oss med att museets insamling i alla fall har visat sig ha nationellt intresse. Jag såg jordbävningen. Han är grön och smög sakta förbi utanför mitt fönster på balkongen Så beskrev August 5 år viskande sin upplevelse av jordbävningen för sin pappa. Detta var en av de mer udda berättelser som kom in. I övrigt handlade många om att man trodde att pannan i källaren exploderat. Därefter kom tanken på en stor lastbil eller jordbruksmaskin på väg in i huset. Någon gissade på en flygplanskrasch och en annan på att Barsebäck sprungit i luften. Skakande sängar och skallrande rutor var det många som beskrev. Däremot har vi inte fått in några berättelser som talar om skador på vare sig egendom eller människor. Vad många däremot berättat om är hur deras husdjur har reagerat. Hundar som skällde, katter som sprang och gömde sig, vettskrämda kaniner, flaxande undulater och ett fasligt liv på traktens fasaner. En person noterade att hunden upptäckt att något var på gång redan tio minuter innan hon själv kände av jordskalvet. Det mullrande ljudet från jordens inre har tydligt varit något långt över det normala, för många har kommenterat just detta ljud. Starkaste reaktionen var att det lät som 100 fartyg krockat, där järnbalkar förvrids och plåt som bockades och bändes Ett sådant dödsskriande kan man vara utan. Flera personer har skrivit om rädslor, ja till och med dödsångest. De flesta har annars tyckt det var spännande att få uppleva en lite lagom kraftig jordbävning, hemma i säkra Sverige. På Regionmuseet brukar vi fråga oss vad som behövs för att vi med stor bredd ska fånga mediernas intresse, både från sydvästra Skåne och från riket i övrigt. Nu vet vi att en mindre jordbävning i alla fall hjälper till. p Anna Hadders är museiekolog vid Regionmuseet Kristianstad anna.hadders@regionmuseet.se 18 Samtid & museer nr 1/09

19 POOLER OCH PROJEKT artikel skrivs också för tidskriften Västerbotten, som i ett särskilt temanummer med utgivning lagom till seminariet och Alla helgons dag ska handla om kyrkogårdar och begravningstraditioner i går och i dag. Åsa Stenström Västerbottens museum Dansbanan i Bredsele Park i Norsjö kommun i Västerbotten den 14 juni Foto Krister Hägglund, Skellefteå museum.» Hemliv och fritid Dagis, dans och nationalpark Orangegula soffor, tunga furumöbler och avokadogrönt i köksinredningar; korta tajta tröjor och mysdressar i velour till både killar och tjejer allt detta kännetecknade 1970-talet. Då blev också Polarn O. Pyrets barnkläder populära och då lanserades den första diskborsten i plast och plastkassar i affärerna. Det var också då som dagis blev en etablerad kommunal verksamhet även utanför storstadsområdena, från att de första daghemmen i kommunal regi hade startat på 1960-talet. Dagis är ett av de teman som Jämtlands läns museum ska dokumentera, när museet gör en större satsning på 70-talet på friluftsområdet Jamtli. I samarbete med vänföreningen Jamtlis gynnare kommer en intervjuinsamling att göras, som så småningom kommer att resultera i att man kan besöka ett riktigt 70-talsdagis på Jamtli. Dansminnen i Malå, Norsjö och Skellefteå dokumenteras av Skellefteå Museum under hösten 2008 och Sällskapsdans från hela 1900-talet till nutiden studeras och folks minnen av danskvällar samlas in. En inventering av dansplatser planeras också. Detta projekt startade med ett välbesökt berättarkafé i Malå, där folk berättade om de mest omtyckta dansbanden, kläderna de minns och dansparterna som de träffade. Dans är populärt! Under ett par års tid har Bohusläns museum haft i uppdrag, att tillsammans med lokalbefolkningen, utforma ett kulturhistoriskt underlag om Koster inför invigningen av en marin nationalpark i Kosterskärgården i september I projektgruppen från museet har olika kulturhistoriska kompetenser ingått och en insamling av samtiden har också varit viktig. I arbetet har man utgått från landskapet och berättelser i landskapet, och med så olika tematiska ämnen som historiska kartor, nutidens pensionatsrörelser och öarnas specifika hummerfiske. Projektgruppens arbete har gett ett underlag med berättarplatser, där Kosteröarnas spännande kulturhistoria skildras utifrån ett komplext landskapsperspektiv. Christine Fredriksen Bohusläns museum/västarvet Alla helgons dag vid Backens kyrka i Umeå Foto Janne Lindmark.» Kulturmötesgruppen Dödens riter och platser, Umeå Kulturmötesgruppen inom Samdok initierade år 2000 ett projekt om Dödens riter och platser i mångfaldens Sverige. Det har resulterat i ett antal möten, kurser, seminarier och dokumentationer. Samtid och museer nr 1-2/2003 hade också Döden i samtiden som tema. Under 2009 kommer Västerbottens museum i Umeå att arbeta med Dödens riter och platser. Två dokumentationer kommer att genomföras, en mindre kring borgerliga begravningar och en kring Fonus i Umeå. Kooperativa begravningsföreningar började bildas i Sverige 1945 efter att Kooperativa Förbundet, KF, gjort en utredning om branschen. Man ansåg att de privata begravningsentreprenörerna genom sin monopolställning utnyttjade de sörjande och tog för mycket betalt för begravningarna. Ett alternativ behövdes, vilket ledde till att kooperationen engagerade sig. I januari 1946 öppnades det första kontoret och 1970 lanserades namnet Fonus, från latinets funus som betyder begravning. I dag har Fonus över 350 kontor och lokala ombud som sköter ca 30 % av landets begravningar. Ett av dessa finns i Umeå. Där kommer dokumentationen att göras utifrån ett mångfaldsperspektiv med frågeställningar som: Hur speglar ritualerna olika trosföreställningar, kön, ålder, etnicitet? Kan man se vilken socialklass den döde tillhörde, rik eller fattig? Vad vill man visa med begravningen och ritualerna och vad säger de om samhället vi befinner oss i om vår samtid? Vilken roll har begravningsentreprenören i dag jämfört med i går? Den oktober 2009 arrangerar Västerbottens museum ett seminarium om Dödens riter och platser där resultatet av undersökningen presenteras tillsammans med många andra intressanta föreläsningar. En» Lokala och regionala rum Att försörja en huvudstad Stockholms läns museum har i flera undersökningar sökt fånga de specifika förhållanden som präglat regionen i egenskap av omland till rikets huvudstad och landets enda miljonstad. I den senaste har vi riktat blickarna mot det lilla samhället Stora Vika strax nordväst om Nynäshamn. Medan andra världskriget ännu rasade började man inom byggindustrin planera för den kommande freden och den förväntade bebyggelseexpansionen i Stockholmsregionen. Beräkningar visade att cement skulle bli en bristvara när byggandet kom igång. Landets ledande cementtillverkare, Skånska Cementaktiebolaget, började därför planera för en helt ny fabrik så nära Stockholmsmarknaden som möjligt. I Stora Vika föll bitarna på plats. Här fanns ett mäktigt kalkberg som säkrade tillgången på den viktigaste råvaran. Läget möjliggjorde dessutom effektiva sjötransporter direkt in till Stockholm. På kort tid skulle en ny fabrik med bostadsområde ställas i ordning. I mars 1949 kunde den första cementugnen tändas i Stora Vika. Nu fanns förutom en modern fabrik med kapacitet att förse Stockholmsområdet med cement också ett nybyggt bostadsområde med lägenheter, radhus och villor för de anställda, allt efter position i dåtidens klassamhälle. I drygt tre decennier skulle Stora Vika leva av sin cementfabrik. Fabriken dominerade inte bara Vika-bornas arbetsliv utan snart sagt varje aspekt av vardagen, bl a ägde bolaget huvuddelen av bostäderna. En hårdhänt Samtid & museer nr 1/09 19

20 POOLER OCH PROJEKT Ett stillsamt förfall präglar den gamla cementfabriken i Stora Vika trots flera försök att fylla fabriksområdet med ersättningsindustri. Foto Mattias Ek, Stockholms läns museum strukturrationalisering under 1970-talet ledde till att fabriken lades ner Trots farhågor om samhällets långsamma död har Stora Vika överlevt och är idag en välmående bostadsort där de flesta pendlar till arbeten runt om i den södra delen av Stockholms län. Stora Vika kan ses som ett typexempel på den moderna Nytt från museitrycket Björkman, Jenny Bättre vetande. Ett symposium med anledning av den Hallwylska professurens 90-årsjubileum. Stockholm: Nordiska museets förlag. 80 s. Dædalus. Tekniska museets årsbok Kärnkraft retro. Red. Jan Garnert, Stockholm: Tekniska museet. 175 s. Hansen, Andreas (text och foto) & Jonsson, Lisa (text) Västkustsommar: barnkolonier i Bohuslän under 100 år. Uddevalla: Bohusläns museums förlag. 43 s. Hansen, Lars-Erik (red.) I handlingarnas centrum. Registratorer berättar. Stockholm: Arkivrådet AAS och TAM-Arkiv. 143 s. 20 Samtid & museer nr 1/09 epokens genomplanerade industrisamhällen. Vårt övergripande perspektiv har varit att studera hur företagets dominans i lokalsamhället såg ut och hur man agerade från denna maktposition. Men också hur Stora Vika-borna förhöll sig till denna dominans. Vilka motståndsstrategier man utvecklade och hur man drog Heldner Tafvelin, Magdalena, Lundgren Per & Dahlström Rittsél, Eva Ågesta kärnkraft som kulturarv. Stockholm: Tekniska museet, Stockholms läns museum, Länsstyrelsen i Stockholms län. 148 s. Larsson, Marianne Uniformella förhandlingar: hierarkier och genusrelationer i Postens kläder Stockholm: Nordiska museets förlag. 295 s. (Diss.) Londos, Eva & Åkesson, Peter Till minne av stormen Gudrun: en etnologisk undersökning av stormen 2005 samt några historiska stormar. Jönköping: Jönköpings läns museum /Rapport nr s fördelar av företagets omfattande stöd t ex till föreningslivet. Samspelet med det civila samhällets lokala maktutövning i form av Sorunda kommun har också studerats. Vi planerar att presentera resultaten i en bok om Stora Vika. Lennart Rosander Stockholms läns museum» Naturbruk Falukorven och kulturmiljön Hur många tänker egentligen på att falukorven vi äter har en direkt påverkan på hur landskapet utanför dörren ser ut? Vilka av oss stannar framför ostdisken och kopplar ihop det vi konsumerar med söndagspromenaden ute i markerna? Gissningsvis är det alldeles för få. Hur många känner till att i reglerna för att få använda KRAV-märket står ingenting om transporter? Medvetenheten om vad det är för mat vi äter, har ökat vad gäller vilka olika tillsatser vi stoppar i oss. Men förstår vi egentligen kopplingen till hur landskapet ser ut, att vi påverkar vårt rum genom att göra genomtänkta val i vardagen? Har vi dessutom kunskapen om att man köper upp utvecklingsländernas basvaror i rent spekulationssyfte? Detta är något som vi i i-länderna direkt understödjer genom att köpa dessa varor. Hur påverkar detta befolkningen i de aktuella länderna, och vad kan man som konsument göra åt det? Hur påverkar detta kulturmiljön, långt borta och här hemma, och är detta något som rör oss på svenska kulturhistoriska museer. Bryr vi oss, eller är frågan för svår och för stor. Maten vi äter är idag en glödhet fråga. Men hur tänker vi på museerna kring detta. Arbetar vi med denna vardagsnära hetpotatis, kopplar vi frågan till det traditionella, vardagliga museiarbetet och i så fall hur. Förstår vi hur våra konsumtionsvaror påverkar den kulturmiljö vi lever i. Ska museerna ens engagera sig i matfrågan. Många frågor som är kopplade till detta kommer poolen att fördjupa sig i de närmaste åren då maten ska stå i centrum. Poolen för naturbruk ska genomföra ett studiebesök/fältseminarium i Skaraborg den 3-5 juni. Vi kommer att besöka olika matnära aktörer i en av Sveriges mest agrara regioner. Stora och små producenter kommer att besökas och vi kommer att försöka föra en dialog kring maten med dessa producenter. Vi inser att de frågor som vi intresserar oss för även berör andra pooler inom Samdok och välkomnar den eller de som vill följa med oss den 3 5 juni. Ankie Wahss Västergötlands museum Fältseminariet i Ammarnäs Den augusti 2007 ordnades ett fältseminarium i Ammarnäs, administrerat av Naturbrukspoolen och Västerbottens museum. Med ca 15 deltagare från olika håll (museer, länsstyrelsen, privatpersoner och ortsbor) blev det intressanta diskussioner och möten. Vi var tre grupper som besökte tre olika intresseområden: Medlemmar ur fritidspoolen for till ekoturismanläggningen i bortre änden av fjällsjön Tjulträsk. Medlemmar i poolen för samiskt liv besökte Höbäcken, ett samiskt viste. Naturbrukspoolen hälsade på hos den siste jordbrukaren i Ammarnäs. På alla tre platserna träffade vi ortsbor med anknytning till de olika verksamheterna, gjorde intervjuer och upplevde platser. Alla parter verkade nöjda över dessa möten och vårt arbete resulterade i flera betraktelser över byn Ammarnäs och dess invånare. En stor mängd fotografier genererades även från tillfället. Fältseminariet föranleddes av att Västerbottens museum önskade en träff med samdokpoolare, på denna plats, som redan innan undersökts ur olika aspekter, både historiskt och i nutid. Idén slog fäste i Naturbrukspoolen och