hanne-vibeke holst Knud, den store en roman om min far Översättning av Margareta Järnebrand albert bonniers förlag

Transkript

1 knud, den store

2

3 hanne-vibeke holst Knud, den store en roman om min far Översättning av Margareta Järnebrand albert bonniers förlag

4 Av Hanne-Vibeke Holst har tidigare utgivits: Thereses tillstånd 2000 Det verkliga livet 2000 En lycklig kvinna 2001 Min mosters migrän 2002 Kronprinsessan 2003 Kvinnan med de vackra händerna 2005 Kungamordet 2006 Drottningoffret 2009 Förlåtelsen isbn Danska originalets titel: Knud, den store Hanne-Vibeke Holst 2013 Published by agreement with Lars Ringhof Agency, ApS, Copenhagen Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014

5 Till mina systrar

6

7 I Vem är den stora talande fågeln i den lille pojkens ficka? Honom väntar ett stort namn. KH, 8/8-95

8

9 De hade ingenting. Inte ett endaste dugg. Det är historien, sådan den årtionden senare med en underton av skam å våra de efterkommandes vägnar berättas: Att det unga lagårdsskötarparet, som tjänade på gården i det kuperade Østvendsyssel, inte hade sörjt för utstyrsel till det barn som banade sig väg genom födelsekanalen en råkall onsdagsförmiddag efter påsk, den 15 april Herdis, den blivande modern, hade ingen byrålåda med prydligt hopvikta blöjor, inget mjukt flanellskynke att svepa in sin förstfödde i. Inte ens en virkad mössa eller ett par stickade tossor med band trädda genom hålmönstret. Och vaggan skickades Edvard, barnafadern, i väg att hämta med häst och vagn, för någon sådan hade de inte heller skaffat. Därför blev bondmoran, som själv hade fött sex barn och visste vad som behövdes, tvungen att överlåta förlossningen och vattenkokandet åt den myndiga barnmorskan, fru Juul från Dybvad, och springa de hundra meterna från drängbostaden till huvudbyggnaden för att i all hast fälla upp trampsymaskinen. Tunnslitna lakan revs i bitar med långa ritsch och förvandlades under de närmaste timmarna tack vare symaskinen och ett vant handlag till blöjor, byxor och små skjortor. Samtidigt som den flinka bondmoran klippte, tråcklade och sydde gav hon ljudligt luft åt sin förargelse. Hon hade då aldrig varit med om maken, en sådan försumlighet! Herdis mor Alma, som de sällan träffade, fick bära hundhuvudet, för någon måste ges skulden, och hon kunde inte förmå sig till att rikta anklagelserna mot den mörkögda, blyga Herdis, som alltför högt skrek sig genom värkarbetet där borta i kammaren. Nej, det var Alma, slog hon fast medan symaskinen surrade, som hade svikit. För vilade det inte närmast på modern att hjälpa en dotter igenom havandeskapet och se till att hon inte stod rådvill och tomhänt när barnet kom? Nu låg Herdis där och hade ingenting. Det var synd, man kunde inte annat än känna med henne. Sved gjorde det också, som en synål i finger toppen, för det brukade inte finnas något att anmärka på hos 9

10 Andersens. Uppriktigt sagt gick det inte att hitta någon förklaring. Fattigdom var ingen ursäkt, för även om paret hade det knapert och det var ont om pengar måste det vara möjligt att samla på sig lite inför tillökningen. Några härvor garn, ett par tygvåder, herregud, hur mycket kunde det kosta? Eller också kunde de ha lånat sig fram, träffat överenskommelser, som man gjorde i denna svåra kristid. För, som bondmoran lite spetsigt sa till de kringstående medan hon bet av den sista tråden, det kunde väl inte komma som någon överraskning för dem att barnet var på väg! Herdis hade ju gått tiden ut, såvitt man visste. Så det slutade ändå med att hon satt och blev arg på Herdis. Man kunde rent av få lust att gripa tag i den unga kvinnan och ruska om henne, för hur såg det ut att låta sitt barn komma till världen på det här sättet? Som om det hade fötts i lönndom! Då kom det bud från drängbostaden, hon måste skynda sig, det var dags. Bondmoran hann precis fram med de färdigsydda, strykvarma kläderna innan barnet äntligen kom till världen exakt klockan elva på förmiddagen. En pojke var det, en förvånansvärt stor pojke, i synnerhet med tanke på Herdis späda kroppsbyggnad. Nästan åtta skålpund, 52 centimeter lång. Fullgången och välskapt, som barnmorskan belåtet konstaterade sedan hon hade vägt det gallskrikande gossebarnet i besmanvågens gasvävstriangel. Och ovanligt söt var han, det var de överens om, kvinnorna och gårdens unga flickor, som snart anlände och flockades i en halvcirkel kring dubbelsängen. Hänförda lät de sig bedåras av den lille pojken där han låg i sin mors famn, klädd i vit bomull som alla andra nyfödda. De sa att han liknade sin far, men det stämde inte. Pojken bråddes på sin mor, det svarta håret som satt klistrat vid hjässan visade att det var hennes mörka färger han hade ärvt. I övrigt fäste man sig vid de långa fingrarna och den ovanligt vakna blicken. Alla gratulerade den nyblivna modern till sonen, även bondmoran, som anspråkslöst sa det var så lite när Herdis, kritvit och utmattad, tackade för hjälpen. Sedan dess kunde bondmoran från Boller inte se pojken eller åratal senare höra talas om honom utan att känna nålens stick i fingertoppen. Trots att hon varje gång försökte skaka av sig oron, som hon slog vattnet av en klase vinbär, kunde hon inte göra sig kvitt tanken. Tanken på att den där pojken hade fått en dålig start i livet. Det hade han minsann. Pojken som blev min far.

11 En strimma guldgul kvällssol lyser snett in genom det välvda stallfönstret och får den vitkalkade väggen att glöda. De tror att han sover, men han har vaknat och ligger uppmärksamt och betraktar ljusets lätta flimrande. Han är inte lika blind längre, har vistats i världen en tid. Håller på att vänja sig vid den, vid att befinna sig ute på den andra sidan, där varifrån ljuden kom. Han känner igen himlen och molnen, solen och månen, som han ibland ser om natten när hans mor bär honom med sig ut. Sedan står de i månskenet och blickar ut över ängarna som ser så trolska ut i den här belysningen, han hängande över hennes axel med hennes hand som ett stöd bakom nacken. Lyssnar till grodornas kväkande från dammen, hästens dämpade gnäggande eller en igelkotts prasslande i undervegetationen. Det är hans mor som sakta ger allting namn med läpparna mot hans fjuniga huvudsvål. Hon är hans förbindelselänk till allting. Det är henne han söker sig till. Hennes röst han tröstas av, hennes lukt, söt och stark, som ger honom trygghet, hennes händer som skyddar honom. Hon utgör centrum i det universum som utgår från gården, från den anspråkslösa drängbostaden och tomten runt omkring den, som trots grönsakslandet med rabarber, potatis och örter knappast kan kallas en trädgård. Den omges av självsådda träd, fläderbuskar med hängande blomklasar, rönnar med flikiga blad, vindpinade almar. Huset är nybyggt, kalklukten sitter fortfarande kvar. Detta hus med kammare, storstuga, kök och torrdass ute på baksidan är tills vidare hans hem. Sedan de har fått barnvagnen körs han med bort till lagården när hans mor två gånger om dagen ska mjölka sina sex kor. Det vill säga, det är inte hennes kor, det är gårdsbondens, men de sex korna är hennes ansvar. Hans far mjölkar de återstående sju, och det är också han som tar hand om allt annat som har med korna att göra, bortsett från kalvarna och rengöringen av hinkarna, som är Herdis uppgift. Hon sjunger när hon drar i juvrens spenar, gamla danska visor och psalmer 11

12 som hon kan utantill. Vers efter vers. Edvard sjunger inte, han arbetar med ursinnig energi och svettas ymnigt i sommarvärmen medan han mockar, fodrar, driver ut de röda mjölkkorna på bete om morgnarna, hämtar in flocken till mjölkning om kvällarna för att återigen släppa ut djuren i beteshagen över natten när mjölkningen är avklarad. Han är också hos korna när de är sjuka, när de ska betäckas eller när de ska kalva. Edvard är i lagården varje dag, alla veckans sju dagar. Djuren måste ju skötas om, även på söndagarna. Då tar han Herdis sex kor, för Herdis vägrar arbeta på söndagen. Vilodagen ska helgas, anser hon. Herdis var nervös inför att ta med honom ut i lagården. Det var ohygieniskt, sa hon, inget ställe för ett spädbarn. Trots katterna finns där både råttor och möss. Och flugor! Svärmar av flugor, blänkande, grönskimrande spyflugor som surrar kring korna och smaskar i sig komockorna. Både mössen, råttorna och flugorna för med sig smuts, sjukdomar och smitta. Edvard tyckte att hon var för pjoskig, men om så var kunde hon väl bara låta lillen ligga kvar hemma medan hon var i lagården. Vad skulle kunna hända? Om hon bara såg till att ge honom mat först skulle han sova som en stock och inte ens märka att hon var borta. Det kom inte på fråga! Om han vaknade och började skrika och ingen fanns där för att ta upp honom? Ja, än sen då? Barn tog inte skada av lite skrikande. Det var tvärtom bra för lungorna att skrika, som det påstods. Barn ska härdas, Herdis, annars blir de till krakar. De har gett honom ett namn, Knud heter han. Det är ett kunganamn, men det är inte därför. Det har de inte ägnat en tanke, de tycker bara att det låter fint, och förresten är det vanligt i trakten. Knu säger de på sin mjuka vendelbodialekt, där alla ändelser dras ut och flyter ihop som akvarellfärger. På dopbeviset står det Knud Holst Andersen, det ser bra ut. Rejält. Mellannamnet har han efter sin mor, det borde han få med sig, tyckte hon. Han döptes tidigt, bara en och en halv månad gammal var han när han hölls över den nyputsade dopfunten i Skæve Kirke, där Herdis och Edvard hade vigts, hon i en lånad svart klänning, för två och ett halvt år sedan. Dopklänningen hade de också tvingats låna, av en av svägerskorna på Andersensidan som inte kunde låta bli att fråga varför de hade så bråttom med det där dopet. Herdis hade mumlat något om sommarens bråda arbete, det var bäst att få det gjort innan alla fick för mycket att göra. Sanningen var den att hon hoppades på att pojken skulle tillförsäkras ett särskilt skydd genom att bli välsignad och upptagen i församlingen, som ett lamm i Guds flock. 12

13 För trots sin ansenliga födelsevikt, som de var stolta över, hade pojken något ömtåligt, något förfinat över sig. De hade inte pratat om det, men Edvard kunde inte dölja en viss besvikelse eller kanske snarare förvirring över att hans son av allt att döma var så olik honom själv. Som om han hade räknat med att det skulle uppenbara sig en trogen kopia, en kompakt kraftkarl med händer som skovlar. Även Herdis hade ryggat tillbaka inför hans särprägel. Redan från första början var det som om han kom någon annanstans ifrån och betraktade dem med förvåning eller rent av skepsis. Som om han var en färggrann tropisk fågel som genom en olyckshändelse hade landat bland gårdsplanens gråsparvar och bara väntade på att ge sig av till mer exotiska nejder. Trots att hon älskade honom villkorslöst från första stund gjorde han henne osäker, hon hade liksom svårt att få grepp om honom. Amningen krånglade, han var för otålig, mjölken rann till för långsamt, och han släppte bröstvårtan och vände sig bort från henne, drog upp de smala grodbenen under sig och skrek tills han var alldeles lila i det hopskrynklade ansiktet. Ofta var hon själv gråtfärdig av förtvivlan och utmattning, det var som om hon inte kunde tillfredsställa honom fastän han ammades var fjärde timme, som rekommendationerna föreskrev. I synnerhet när hennes mor och storasyster Grethe hade gett sig i väg efter att ha hjälpt till under barnsängstiden kände hon sig ensam. Det fanns ju ingen annan än hon till att lindra pojkens omättliga hunger. Ingen annan till att vakna flera gånger under natten, att byta de plaskvåta blöjorna och febrilt försöka vagga honom till ro innan den genomträngande gråten väckte hans far. Och det fanns ingen annan till att ta hand om Edvard, som förväntade sig att få samma uppmärksamhet som förut. Han begrep inte att hon skulle behöva ägna så mycket tid åt att ta hand om lillen. Hon var för eftergiven, ansåg han. Det kunde väl inte vara rätt att den där ungen skulle klänga på henne dygnet runt! Hon hade knappt krafter att ta diskussionen, för efter några veckor höll sömnbristen på att göra henne glasaktigt skör, hon kände sig fångad i en hjälplöshet som hon inte kunde berätta för någon om. Det släppte inte förrän barnmorskan, fru Juul, tittade förbi en dag och bjöd in sig själv på en slurk kaffe och en pratstund. Herdis var fåordig och blyg, det var mest fru Juul som pratade. Men på något sätt lyckades den rättframma kvinnan lösa upp den knut som hade suttit i henne redan före förlossningen. Rädslan för att något skulle gå på tok. Rädslan för att hon inte skulle räcka till som mor. Rädslan för att de inte 13

14 skulle kunna mätta ett barn. En rädsla som hade fått hennes tankar och känslor att tova ihop sig till ett snår och lett till den handlingsförlamning som gjorde att hon var så skamligt oförberedd när förlossningen satte i gång. Vad skulle bondmoran tänka om henne? Vad skulle folk säga? De måste ju tro att hon inte skulle vara kapabel att ta hand om sin egen avkomma. Ända sedan förlossningen hade skammen suttit som en konstant sveda i kinderna, och när hon mötte pojkens genomträngande blick blev hon tvungen att vika undan med sin. Hade han genomskådat henne, visste han att hon hade skjutit honom ifrån sig redan innan han blev född? Var det därför han var så missbelåten? Utan att Herdis behövde gå in på närmare förklaringar förstod fru Juul. Och i några få meningar klargjorde hon för den unga modern att alla de här förvirrande känslorna var normala. Vanliga. Detta trots att man inte pratade om dem, men moderskapet är ju en dramatisk omvälvning för varje kvinna, fru Andersen. Det var många som blev förtvivlade, ja, deprimerade både före och efter en förlossning. Hon sa också att moderskärleken inte nödvändigtvis rinner till med den första råmjölken utan ofta måste växa fram långsamt. Mor och barn måste ju lära känna varandra, inte sant? Därefter vägde hon lillen, konstaterade att han var på väg att bli en aning underviktig och slog fast att det måste bli mer lugn och ro kring amningen. Herdis skulle ta de fasta klock slagen med en nypa salt och rätta sig efter barnets behov. Under den här tiden är modersrollen viktigare än husmorsrollen, så Andersen måste komma i andra hand. Det får han finna sig i, även om det är svårt för män att vänja sig vid. Fru Juul höjde menande på ögonbrynen, tömde kaffekoppen och sa att hon snart skulle titta in igen. Utanför i blåsten, där blöjorna hängde på tork och den kraftiga kvinnan stod bredvid cykeln med barnmorskeväskan på pakethållaren, vände hon sig mot Herdis, som hade barnet på armen. Det finns ingen anledning till oro, fru Andersen. Ni båda kommer säkert att hitta varandra. Ni måste låta pojken få som han vill. Besöket hjälpte. Hon lydde, lade barnet till bröstet efter behov och höll honom mer i famnen. Därmed fick Edvard acceptera att maten inte alltid stod på bordet klockan tolv när han kom in från lagården och skulle ha sin varma middag. Han knotade, han var vrålhungrig, hade inte tid att vänta, men var å andra sidan lättad över att barnet började växa till sig. Pojken hade fått mer hull på kroppen och verkade mer tillfreds. Herdis humör hade också blivit bättre, hon var inte lika tystlåten, 14

15 och hon hade börjat sjunga igen. Emellanåt kunde han bli irriterad på Herdis sjungande, men det var mycket värre när hon teg. Detta ickesjungande som hade pågått sedan någon gång i vintras, upptäckte han nu, hade varit ett tecken på att hon brottades med något som han inte visste vad han skulle göra åt. Medan hon gick i väntans tider hade han minsann försökt fråga hur hon mådde, men hon hade höljt sig i den där manteln av tättvävd tystnad och ordlöst låtit honom förstå att han inte skulle lägga sig i. Så hade han i alla fall uppfattat det. Det var därför han inte hade kommit sig för med att snickra en vagga, något som han annars hade sett fram emot. Han hade till och med virket till den. Han vågade bara inte sätta i gång, det var som om hon inte ville veta av det. Så han skötte sitt och lämnade henne i fred medan hennes mage fyllde ut mammaklänningen och hon blev tung och otymplig. Tunnformad på sina korta ben. Men de talade aldrig om det som skulle hända. Skötte bara var och en sitt. När han sedan en tidig morgon vaknade av ett skräckinjagande jämrande från Herdis, som stod dubbelvikt över sänggaveln, kom det som en fullkomlig överraskning. Även kraften i det, denna enorma biologiska vilja som låg bakom, förvånade honom och gjorde honom uppriven på ett sätt som han aldrig hade varit med om förut. Han kunde knappt samla sig för att ta hand om det praktiska, få tag i barnmorskan och säga till uppe på gården. När det var gjort visste han inte vart han skulle ta vägen. Kvinnorna föste ut honom i lagården, där han kunde gå och känna sig överflödig medan karlarna retade honom för hans bleka anspändhet. De fick honom inte att medge det, men han var livrädd. Hans egen mor hade mist två barn i barnsäng, de skulle ha varit nio syskon men var bara sju, och det hände ofta att efterlevande änklingar fick sätta in sorgliga dödsannonser: min kära hustru, min lilla dotter. Så illa gick det ju inte, förlossningen förlöpte egentligen som den skulle. En av de unga flickorna var snabb att hålla honom underrättad, nu har vattnet gått!, och det var också hon som kom och frågade om det var sant att ingenting fanns? Att de inte hade något i beredskap till barnet? Det var som en hästspark i solarplexus, och han blev tvungen att ta stöd mot grepen för att kunna svara att det visste han ingenting om, att det var Herdis som stod för det där med utstyrseln. Efter det blev det ett väldigt spring, träskor började klappra fram och tillbaka mellan drängbostaden och stora huset, och han förstod på flickan att bondmoran hade satt sig vid symaskinen. Hon har rivit sönder tre 15

16 lakan, rapporterades det, och vad kunde han göra annat än att grymta ett eller annat och fortsätta med arbetet. Han fylldes av medkänsla med Herdis, som måste utstå den förödmjukelsen, och samtidigt förebrådde han sig själv för att ha låtit henne driva in i sitt eget mörker. Hon var bara tjugotvå, det glömde han bort ibland, hur ung hon var. Men någonting steg också upp i honom som ett väldigt brusande, frustrationen över att han inte förstod vad som pågick inom henne. Det hade han aldrig gjort, och det var det mysteriet som å ena sidan drog honom till henne och å andra sidan kunde väcka hans evigt mullrande vrede. Han hade någorlunda lärt sig att tygla sitt temperament, och han lyckades också hålla ilskan i schack tills allt var väl överståndet och han skickades i väg med vagnen för att köpa en vagga i Dybvad med en sedel ett lån ur bondens cigarrlåda. Han var knappt utom synhåll ute på vägen förrän han snärtade med piskan och smällde med tömmarna, trots att det inte var hästens fel. Det var den beskäftiga bondmoran som hans vrede riktade sig mot, men han var arg på Herdis också, över att hon hade försatt dem i denna pinsamma situation. Mest arg var han på sig själv, över att han hade låtit det ske. Det var inte sådan han var, det var inte sådana de var. De skulle inte ses ner på, inte pratas om eller ännu värre ömkas. Och det var inte ett sådant välkomnande, på andras nåder, som hans son borde ha fått. Allt detta har de lagt bakom sig. Det inbillar han sig åtminstone. Liksom han inbillar sig att han har funnit sig i att pojken kommer i första hand. Även om han fortfarande tycker att Herdis är för pjoskig med honom. Hon skämmer bort honom, tar ju upp honom så fort han ger minsta ljud ifrån sig. Om Edvard kommer med så mycket som en antydan håller hon byltet närmare intill sig och ser på honom med ögon som blir svartare än han tycker om. Så han säger ingenting. Tiger i stället, på sitt sätt. Men nu har det börjat gå bra. Harmonin är tillbaka, de har blivit en riktig familj som ingen kan klandra för någonting. Och det är sommar, pojkens första. Den vackraste tiden, tycker de. Det är saftkrämens, kallskålens och färskpotatisens tid. Det är det gula smörets och den feta gräddens tid. Det är blommornas och bärens, syltningens och konserverandets tid. Det är de ljusa nätternas tid, lyckans och skrattets. Det är den tid på året då man kan ta lite lättare på livet. Tiden då man inte behöver frysa eller gå hungrig i säng, än mindre frukta hostan eller febern. Om sommaren finns en rikedom av allting, och efter den kommer hösten. 16

17 Pojken, som är tre månader gammal, anar detta överflöd av allt det goda och suger i sig sorglösheten. Han har börjat le, ett snett leende som drar sig åt ena sidan. Och ett leende är just på väg att bryta fram där han ligger i barnvagnen och fascinerad följer solstrålens flimrande dans på den vitkalkade väggen. Hans mor sitter på mjölkpallen med pannan lutad mot en varm koflank, mjölkstrålarna sprutar rytmiskt ner i hinken i en lite långsammare takt än de landar med i hans fars hink. Herdis kan inte hålla jämna steg med Edvard, han är så snabb. I gengäld sjunger hon till arbetet, Danmark, nu blunder den lyse nat. Båda är uppfyllda av sitt eget här bland de tuggande korna och de rasslande tjudren, båda känner sig lugna och anar ingen fara. Båda tror att pojken sover tryggt. Så ingen ser råttan som kilar genom dyngan längs gödselrännan med sin kala, skära svans efter sig. Ingen ser att den når fram till barn vagnens hjul och snabbt klättrar uppför den låga vagnen för att nå handtaget. Suffletten är nedfälld på grund av värmen, och pojkens lättklädda kropp täcks bara av en tunn bomullsfilt. Pojken drar ihop ögonbrynen när han får syn på råttan, som redo till angrepp har rest sig på bakbenen. Han ser den spetsiga nosen, de trekantiga öronen, de stickande ögonen, morrhåren och den vitaktiga pälsen på bröstet. Paralyserad av skräck stirrar han på det enorma monstret, som växer till jättestorlek framför honom med sina spretande klor och blottade gula framtänder medan det hånfullt talar till honom: Du ska inte tro att du är något! väser råttan just innan den med ett högljutt pip är på väg att kasta sig fram för att bita av hans näsa. Då utstöter pojken ett gällt tjut som får hans mor att resa sig så snabbt att hinken välter och mjölken rinner ut i halmen. Edvard kommer också farande, med bara några språng är de framme vid barnvagnen, både hans mor och hans far. Då är råttan spårlöst försvunnen. Vad tog det åt honom? frågar Edvard när Herdis har lyft upp den skrikande pojken och hyssjande gungar honom fram och tillbaka. Han kanske drömde något, säger Herdis. Sådana där små drömmer väl inte, fnyser Edvard och återgår till sin mjölkning efter att ha klappat pojken på huvudet. Försiktigt, för hans händer är smutsiga. Han blev själv förskräckt, så han säger ingenting om den utspillda mjölken. Såja, såja, viskar Herdis in i pojkens öra. Du ska inte vara rädd. Vi ser efter dig. 17

18 Efter en stund tystnar gråten. Världen har fallit på plats igen. Men besten har kommit in i den. Odjuret. * Pojken är sen att gå, fjorton månader är han innan han tar sina första steg mellan stolarna runt matbordet. Däremot talar han tidigt, redan när han är ett och ett halvt kan han säga både mor, far, ko och katt. Varje dag lär han sig nya ord, va e de? frågar han dagen lång och pekar på allting. Herdis svarar honom tålmodigt, och han lär sig att säga visp, tvättbräde, sågbock, och när han fyller två kan han sätta ihop flera ord och tala i hela meningar, tack för maten, far arbetar i skogen, mor skalar potatis. Herdis tycker det är makalöst som han kan tala, och även Edvard sträcker på sig när de är ute bland främmande och man uppmärksammar pojkens osedvanliga talegåvor. Men sedan börjar han säga NEJ! VILL INTE BLI KAMMAD! gastar han och slänger sig på golvet i ursinne när Herdis ska kamma hans hår. Han vill inte heller få en stickad tröja dragen över huvudet, få tänderna borstade eller öppna munnen för skeden med fiskleverolja. NEJ, NEJ, NEJ! Ofta slutar det med att Edvard tar honom och slänger ner honom i sängen, sedan kan han ligga där och gapa tills han blir snäll igen. Det är trotsåldern, säger Herdis urskuldande. Hon har nämligen varit på föredrag i husmorsföreningen och hört om barnets utveckling. Hmf, fnyser Edvard, för det har inte han. * Den första november 1938 flyttar de från Boller till Galtrup, där Edvard har fått en ny plats som lagårdskarl på en större gård. Det var en bättre anställning, framhöll Edvard i samtalet med Herdis över matbordet sedan beslutet hade fattats. Utöver naturaförmånerna, en gris och en tunna potatis om året plus en liter mjölk om dagen, var dessutom lönen bättre. Hundra kronor i månaden skulle de få. Att drängbostaden låg en smula utsatt för väder och vind mitt ute på slätten fick de finna sig i. Det var hårda tider, man kunde inte tillåta sig att vara kräsen. Först vägrar Knud att flytta med, han vill stanna kvar i det som är 18

19 välbekant. Han har ju också just fått en kattunge ute i lagården, och han är god vän med den unga flickan i stora huset. Men sedan är det trots allt spännande, både själva flytten att tömma huset på möbler och se sängarna bli isärtagna och lastade på hästkärran tillsammans med bordet och stolarna och pappkartongerna med husgeråd och leksaker och att komma till det nya stället. Det är roligt att gå på upptäcktsfärd med sin hand i moderns, och det är också roligt att vakna i ett nytt hus med andra färger på väggarna och andra knakningar i golvbräderna. Det är mycket bättre här, visst är det? säger Edvard, och Herdis nickar och säger att det är det säkert. Köket är i alla fall större, och spisen är nyare. Men det är kanske inte riktigt lika hemtrevligt, säger hon och sträcker på ryggen med händerna i sidorna. Hon är höggravid, i nionde månaden. Det vet inte Knud. Han har inte ens lagt märke till att hon har blivit tjock, och om någon har frågat honom om det ska bli roligt att bli storebror har han avvisande sagt nej!. Faktum är att han inte har förstått frågan, som förefaller honom helt ovidkommande. De små tröjor och mössor hans mor har suttit och stickat och virkat har han inte heller förknippat med något hotfullt, för hon har i regel lagt undan det handarbetet och i stället fortsatt med tröjan till Knud när de har suttit tillsammans i skymningen. Så han misstänker ingenting när han, kort efter att de har flyttat till Galtrup, utan förvarning skickas på ett litet besök hos sin äppelkindade mormor Alma i Skæve. Det protesterar han inte emot, för han älskar att vara hos mormor och morfar. Där får han saft och pannkakor och får sova mellan dem, ligga i glipan i deras breda dubbelsäng med de tunga täckena. Egentligen är han ledsen över att behöva åka hem igen, även om han saknar sin mor, men plötsligt kommer hans far för att hämta honom. En väldig uppståndelse blir det, både mormodern, morfadern och hans far ler så att deras ansikten är nära att spricka, och hans far säger till honom att han har något att se fram emot, för de har en överraskning åt honom när de kommer hem. Vad är det? frågar Knud nyfiket. En förtida julklapp, svarar Edvard och småler bakom kaffekoppen. Hälsa och gratulera, säger mormodern när hon står i dörren och vinkar adjö. Jag kommer med bilen i morgon. Det lovar Edvard att göra, och sedan börjar han trampa på pedalerna 19

20 medan Knud förbryllad sitter i den fastmonterade barnsitsen framtill på stången. På hemvägen lägger han knappt märke till vinden som kommer piskande framifrån, då och då med häftiga regnskurar, så spänd är han på vad det kan handla om för överraskning. Medan hans far måste resa sig och trampa mitt i den branta backen mot Try efter Voldsted Bæk gissar han vilt. Kan det vara moster Grethe från Aalborg som har kommit på besök? Har de fått radio? Eller har han fått en hundvalp? Ja, det är klart! De har köpt en av de små spräckliga valparna från granngården, en av dem som han fick titta på när de var där och hälsade på häromdagen. Han är så säker på att det är en hundvalp som väntar honom när de urblåsta och genomkylda kommer hem att det är det han räknar med att hitta i en papplåda när hans far leder honom in i sovrummet. I stället ser han sin mor sitta i sängen, uppallad med kuddar bakom ryggen. Hon har nattlinne på sig fastän det är mitt på eftermiddagen. Knud, ler hon och sträcker uppfordrande ut handen. Kom och titta vad storken har kommit med! Förvirrad blir han stående, först nu får han syn på byltet som ligger på hennes arm ovanför täcket. Vad är det där? slipper det ur honom. Hans mor skrattar, utbyter blickar med fadern, som håller sig bakom honom. Det är ju din lillebror, Knud! Jag vill hellre ha en hundvalp! säger han medan besvikelsen svider i ögonen. Seså, säger hans far och ger honom en knuff i ryggen. Nu går du fram och hälsar fint på din lillebror! Utan intresse för byltet kastar han sig mot sin mor, borrar in ansiktet mot hennes hals och börjar stortjuta. Jag vill inte ha nån lillebror! vrålar han medan hans far försöker dra honom därifrån. Såja. Modern smeker honom över håret. Han behöver bara tid att vänja sig vid tanken, säger hon till fadern. Men hans far lyfter resolut undan honom från sängen och bär ut honom ur sängkammaren medan Knuds ben sparkar i luften och han skriker efter den mor som ska vara hans och bara hans. Mammaaa! skriker han så högt som han aldrig har skrikit förut. Rakt in i sin fars stora öron. 20

21 * Knud har gömt sig under sängen i sängkammaren. I evigheter har han legat platt på mage med huvudet mellan armarna. Det är obekvämt att ligga på de hårda golvbräderna, och när han rör på sig skrapar fjädrarna i madrassen mot hans kortklippta hår. Han har legat här ända sedan frukosten och den vidbrända havregrynsgröten, som han med hopknipt mun vägrade äta. Inte för att den var vidbränd utan därför att hans mor inte hade lagat den. Det hade hans mormor gjort, och hon hade låtit kastrullen stå kvar över lågan utan att röra om medan hon var inne i vardagsrummet för att se till hans sjuka lillebror. Det är där hans mor befinner sig, hos Leo, som hon har vakat över dygnet runt sedan i lördags. I dag är det måndag, men redan från tidig morgon har det stått klart att vardagen inte heller i dag kommer att återgå till de invanda rutinerna. Det hade han hoppats. I stället har det blivit ytterligare en dag då alla har glömt bort honom. De är bara intresserade av hans lillebror. Sedan de fick honom har hans mor inte tid med någonting. Knud måste göra allting själv, ta på sig byxor och strumpor, knäppa sin skjorta och dra tröjan över huvudet. Hon följer inte ens med honom ut på toa, han måste själv ge sig ut till torrdasset bakom lagården, nu när han har blivit för stor för pottan. Den har ställts undan till Leo. Han tycker det är jobbigt att hon har så fullt upp med Leo att hon inte har tid med honom längre. Exempelvis är det sällsynt att hon har tid att svara på alla de frågor som likt den gångna vinterns snöflingor virvlar runt i huvudet på honom. Hon brukar annars vara så bra på att förklara allting: varför stjärnorna inte ramlar ner från himlen, och varför det är mörkt på natten och ljust på dagen. Det är också hon som har berättat att det är Gud som har skapat världen. På sju dagar! Gud finns uppe i himlen tillsammans med änglarna. Och fastän han bor högt uppe bland molnen kan han se allting. Varenda människa på jorden kan han hålla ögonen på. Han kan till och med se in i hjärtat på folk, han kan se vad de tänker! Det är nästan för mycket för Knuds fattningsförmåga. Då förstår han bättre det där med storken, som hon också har berättat för honom om. Att det är storken, storken från herrgården Ormholt, som kommer med de små barnen. Även med Leo, den gången. Men hade han också själv kommit med storken? Javisst! Plötsligt en morgon hade den knackat på 21