ASKA. Av Sofia Aminoff

Transkript

1 Av Sofia Aminoff

2 ALLT SKER MELLAN SKYMNING OCH GRYNING I ETT BORGERLIGT VARDAGSRUM BLIR SJUKARE BLIR ÄLDRE DET BLIR LJUSARE 2

3 HUSET Skymning i ett vardagsrum. Vita lakan över möblerna. Kristallkronor som skimrar. Aska in med en kappsäck. Hon försöker röra sig tyst. Kappsäcken går upp. Hon svär. Innanmätet ramlar ut över golvet. Gamla barnkläder inbäddade i vit sand, aska och mask. Hon försöker få in dem i kappsäcken igen men högen bara breder ut sig. Det fladdrar Flimrar för ögonen. Ljuset leker lekte i lövverken som kastade dansande skuggor ut över ängen. Mitt ut på ängen nådde ingen skugga, solen hettade mot min hud och gjorde mig alldeles yr. Ängsblommorna doftade bedövande och bina surrade ihärdigt. Fjärilarna Fladdrade. Långt borta hördes kyrkklockor klämta. Jag blev yr. Allt var alldeles vitt. Ormarna låg stilla i stenröset. Bara ibland kunde man höra dem väsa till då hunden rörde sig i närheten. Flämtade Han kom bakifrån. Jag hörde honom inte. Hettan och lövens ljusspel och Blommorna som doftade sövande. Fjärilarna Plötsligt var han bara där bakom mig och jag kunde känna hans svala hand på min arm. Kände hans tunga mörker Andedräkten som smekte mig Mamma Rakel tänder ljuset där hon varit gömd i mörkret. Aska rycker till, stänger fort kappsäcken. Vart är du på väg mitt i natten? Väckte jag dig? Vart är du på väg? Ingenstans. Jag ser ju att du är på väg någonstans. Jag skall bara föra upp några gamla kläder på vinden. 3

4 Och vad är det för fel på dina gamla? Inget fel alls, jag har bara vuxit ur dem. Förlåt att jag väckte dig, det var inte meningen. Ut med kappsäcken Sov jag? Kommer inte ihåg. Här är så mörkt. Jag ser ingenting. Någonting växer. Huvudet känns bedövat. Kinderna svullna. Har inte drömt någonting på flera nätter. Vaknade av den där stickande lukten igen och måste stiga upp för att se om den var verklig. De övermöblerade rummen står och samlar damm. Tomheten fyller tillvaron. Är det någon som går av och an i farstun? Klockan tickar obönhörligt. Fönstren borde tvättas. Allt ruttnar. Tiden går stilla. Kylskåpet fylls av modersmjölksersättning. Har inte känt någonting på flera dagar. Fått hålla mig i sängen. Lakanen luktar som de alltid gjort, ändå återkommer den där stickande lukten. Det är alldeles stilla. Jag är rädd om dig. Rörelserna har upphört. Men du är på väg. Jag är rädd att du inte kommer tillbaka. Stagnationen breder stilla ut sig över salsgolvet och sprider sig längs väggarna upp mot taket. Stilla står de sida vid sida och bara väntar. Du är i mig och du lämnar mig. Huset knakar i fogarna. Man får hålla ett krampaktigt tag om allt. Sprickorna i golvet. Stenväggarna som vittrar sönder. Kaffekoppens öra ramlar av när jag tar i det. Den vita duken färgas brun. Allt går sönder. Jag är bara här. Ingenting händer. Du går ifrån mig utan att röra dig. Henrik kommer och går. Har inte rört vid mig på flera månader. Tänker på dig. Kroppen är tomma värkande hål. Jag vill vara rörlig. Någonting växer mellan dina skulderblad. Jag är rädd för dig. Gardinerna fladdrar utan anledning. Trapporna knarrar. Du är så liten. Jag känner dig inte längre. Allt står stilla. Jag vågar inte röra mig. Är rädd att skada dig. Håller mig i stillhet. Håller krampaktigt tag i sängkanten. Du rör inte ett finger. Bleka skuggor kryper längs golven. Jag är här. Rör mig! Jag ser dig i ett stort hav med simhud mellan fingrarna. Ser ljuset skimra genom dina genomskinliga händer där du dyker i vågorna. Ser hur vattnet för dig djupare. Dina händer är orörliga. Du sjunker. Allt går stilla. Väntar inte längre, väntar inte på någonting. Allt svartnar. Jag ser ingenting. Lämna mig inte här! Igen den där stickande lukten. Sov jag? Jag vill vara rörlig. Ingen återvänder någonsin. Ingenting hålls i magen. Brösten känns ömma, huset skälver In Det brann uppe på vinden! Va? 4

5 Men jag släckte elden. Underligt, jag har känt inte någon röklukt. Det var bara en liten låga som brann borta vid gavelfönstret. Är du säker att du släckte den? Jag behöver väl inte gå upp och se efter? Nej. Och det var ingenting som brann upp? Nej Nej, lågorna fladdrade Flämtade Det var bara en gammal dammig fjärilssamling som hade fattat eld. Där fanns inte några sällsynta arter, bara en riddarfjäril, en jungfrufjäril och några nattfjärilar som jag inte kände igen. Jungfrufjärilen var nästan vit, skimrade genomskinlig färgen hade bleknat. Fjärilar? Jag har inget minne av någon fjärilssamling. Var det din? Tror inte det. Var det Henriks? Vet inte. Jag vill veta annars kan jag inte sova. Drömmarna blir påträngande vid minsta rubbning av sinnestillstånden. Under natten 5

6 Ska vi gå ut en sväng, bara gå ett varv runt trädgården? Ta lite frisk luft Syrsorna kanske ännu sjunger. Kvällsluften är förlösande klar... bär doften av dagen som gått, renar tankarna, kristalliserar händelserna... Borta vid staketet blommar svärdsliljorna. De sprider en sällsam doft i skymningen Trädgårdsgungan är fallfärdig. Äppelträden malätna. Du skulle kunna gunga mig som Jag skulle kunna gunga dig. Dagen mörknar redan. Jag tycker det börjar bli för sent. Tycker inte du att det är sent? Nej vet inte. Ja, det börjar bli dags att göra sig färdig för natten. Vill du jag kommer och hjälper dig i badet? Jag badade i morse. När då? När du sov. Jag drömde. Det var översvämning i källaren. Jag stod där nere i mörkret med vatten upp till naveln och försökte rädda det som räddas kunde. Du satt uppe på taket. Grannhusen stod där tomma, fönstren och dörrarna gapade mörka och öppna. Vattnet välde in, fyllde hela huset. Trädgården hade blivit en insjö. Enorma vågor kastade sig dånande mot varandra och väldiga undervattensströmmar drog upp pionerna och rosorna och den gamla gungan till ytan. Din röst trängde igenom vattenmassorna och jag simmade mot den. Du ropade till mig att i tyfonens öga är det alltid stilla. Att man aldrig kan drunkna. För så länge man inte är rädd hittar man alltid stormens centrum. Att drunkningsdöden är behaglig. Att jag inte skulle vara rädd. Mitt i det grumliga vattnet simmade en fosterpojke, han var naken och ljust genomskinlig. Dök i vattnet som en sälunge. Tycktes le. Och så plötsligt var han bara borta. Källaren har ännu fuktskador. Försäkringsbolaget vägrar ge någon ersättning. Svampar växer i avloppen och sprider en stickande lukt. Någon har lämnat toalettringen uppe igen. Fönstren smäller i vinden. Det var någonting som skedde i dörröppningen Henrik stod där och Gångjärnen borde smörjas. Du kom till honom i dörröppningen. Jag har svårt för att minnas. Maten vill inte hållas i mig. Igen den där stickande lukten. När gick du på toaletten sist? All rörelse har upphört. Står och väntar på ett tecken. Det var så länge sedan. Är rädd att jag inte skulle känna igen honom. Olycksrisken är hög. Larmsystemen 6

7 är bara kosmetiska åtgärder. Taket har sedan länge läckt in. Det har varit torrt hela sommaren. Längtar efter de oupphörliga höstregnen. Längtar efter att känna regnet mot huden under nakna sömnlösa nätter i vindsrummen. Var det stoppning i toaletten igen? Jag glömde. Desinfektionsmedlet är slut. Vad skall vi göra? Johns röst hörs från trädgården: Packa pappas kappsäck full med papper packa pappas kappsäck full med papper packa pappas kappsäck full med papper packa pappas kappsäck full med papper packa pappas kappsäck/ full med papper packa pappas kappsäck full med papper packa pappas kappsäck full med papper packa pappas kappsäck full med papper packa pappas kappsäck full med papper packa pappas kappsäck Sa du någonting? Va? Jag tyckte precis att du sa någonting. Jag frågade om vi skulle gå ut i trädgården. Det börjar bli sent. Hur mycket är klockan? När var det han sa att han skulle komma? Han sa inte. Jag tycker vi har väntat så länge redan. Varför kommer han aldrig? Aska går mot dörren Vart ska du mitt i natten? Ut med hunden. Den behöver rastas. Ja, gå du bara. 7

8 Aska ut Gå du bara. Bara gå. Lämna mig här. Lämna mig ensam. Jag går inte längre ut. Det börjar bli dags att ge sig av, har varit så glömsk på sista tiden, kommer inte ihåg var jag lagt mina glasögon Fönstren borde tvättas. Har inte kunnat packa. Kappsäcken var Nej usch Läggdags. Låste den där flickan efter sig? Hon slår i dörrarna. Hela huset skakar. Jag borde kanske gå och se efter. Borde komma ihåg att dra för säkerhetskedjan till natten. Tyckte precis jag gjorde det men så på morgonen stod dörren på vid gavel igen. Nycklarna borta. Och så ständigt denna fråga: Var har du varit hela natten? Aldrig något svar. Alltid samma svarslöshet till svar. Bara blodet som pulserar i ådrorna Eller också inte? Vem är det som ansvarar här? Vem ansvarar? Va? Jag jag drömde att hon sa att hon älskar mig på morgonen var hon alldeles kall... precis som om ingenting hade hänt. Nej, jag vet inte. Allt känns så underligt. Allt sker på avstånd. Här drar. Hur länge har jag väntat? De här väggarna saknar fixeringspunkt. Ingenting att stöda sig mot. De övermöblerande rummen dunkar hårt mot min tinning. Varför kommer han aldrig? Hon var så kall, precis som om hon De kommer och går. Huset skälver. Kristallerna i kronan klingar oroligt mot varandra. De flesta rum lämnas orörda efter en tid. Henrik sa inte när han skulle komma. Var håller hon hus? Jag står inte längre ut. Ständigt denna väntan, ständigt denna osäkerhet. Aldrig något svar. Alltid samma svarslöshet till svar. Bara blodet som pulserar i ådrorna Eller också inte? Ensamheten pockar på uppmärksamheten. Snart vet jag inget annat. Var är jag? Här är så mörkt. Jag skall bara vila mina ögon lite Det här rummet... Underligt. När var det han skulle komma? Aska in med blodig rygg Var har du varit hela natten? Varför svarar du mig inte? Jag drömde att du sa att du älskar mig. Du skulle ha kommit förr! Det är för sent nu. Skulle jag ha kommit förr? Din stackare, vem har hanterat dig så illa? Ingen. Du blöder ju! Det är ingenting. 8

9 Jag ser ju att du blöder. Det måste göra hemskt ont. Det är bara det där gamla såret som gått upp igen. Om du inte sköter det kommer det att infekteras. Det är inte så lätt, det är mellan skulderbladen. Låt mig tvätta det. Ut Rakel söker någonting i de andra rummen. Han sa att jag var det vackraste han sett i den där ljusa sommarklänningen som redan var lite för liten. Den spände över bröstet när jag andades häftigt i det där ljuset som silade ner mellan björkkronorna och reflekterades i strandvattnet. Sjövattnet luktade sött av mineraler och näckrosor. Han sa att jag liknade en pärlemorfjäril. Kallade mig sin laodice. Han strök mitt hår och det föll av i långa skimrande sjok. Han sa att han aldrig hade sett någonting liknande. De smala släta björkstammarna flimrade, tycktes nästan röra sig när vi sprang runt dem. Han försökte ta fatt mig och jag skrek och skrattade. Jag föll och vi simmade och när han torkade mina tårar sa han att han ville se mig dansa naken i skymningen uppe på klipporna. Jag sa aldrig att jag var höjdrädd och vi gick hela vägen till det aldrig vilande havet. Han kysste min nästan nakna skalle och kallade mig sin fågelunge. Jag somnade och när jag vaknade var det någonting i hans blick som hade mörknat. Avklippta fjärilsvingar låg utspridda i sanden och min kropp bultade och sved. Huden hade rivits upp av havstulpanerna som växte på klippan där vi badade i bränningarna och var alldeles blodig. In med något att tvätta såret med Jag hittade inget desinfektionsmedel. Det är slut. 9

10 Jag tänkte det. Tvekar Du måste ta av dig om jag ska komma åt såret. Aska tvekar Kom, jag ska hjälpa dig. Kom, det är inte farligt. Hon klär av Askas överdel, tvättar hennes rygg, tvättar hennes sår Det är djupt. Det är ett under att du inte fått blodförgiftning. Gör det hemskt ont? Aska svarar inte Det måste svida i varje fall. Kanske lite. Det kliar. Hela tiden. Rör lätt vid Askas rygg med handen Huden har bildat hårda spruckna vallar runt såret. Det ser ut som läppar. Om jag stack in mina fingrar mellan dem skulle jag känna din ryggrad jag skulle stryka med fingrarna längs kotorna. Rör hårdare vid Askas rygg Din hud är len fast den är så torr att den flagar. Stora skinnbitar faller av. Det är nästan som om de blänkte i ljusskenet, skimrade. Hon kysser Askas axel lätt, börjar sedan smeka och kyssa henne allt häftigare, slickar såret Hörde du? Hör du inte? Det låter som om ett barn grät någonstans i huset. Kom, jag ska hjälpa dig. Jag ska tvätta ditt sår. Kom, det är inte farligt. Kom Kom hit Hon håller ena handen hårt runt Askas hals och för med våld den andra till hennes underliv Hör du? Det är ett barn som gråter någonstans i huset. Rakel för Askas hand till sitt underliv Jag hör det alldeles tydligt nu. Hör du inte? Det är som en klagosång: Rakel kysser henne häftigt, biter henne, för in sina fingrar i henne 10

11 Modern min hon gråter gråter moder liten gråt ej mer jag skall ge dig paltorna mina paltorna mina att dansa i De strider, leker Rakel drar sig häftigt tillbaka Jag skall ge dig paltorna mina paltorna mina att dansa i Viskar Mamma... Gråt inte! Rakel gråter Det är blodigt i hela salongen. Hur ska vi någonsin få det rent igen? Och desinfektionsmedlet som är slut också Vattnet i brunnen tar slut. Det är blodigt överallt Blodet sugs in i tygen som det första regnet efter en lång torr sommar. Vi simmade i land från båten och gick längs den långa stranden och min sjal lekte mellan mina ben i vinden och det var solnedgång och för första gången saknade jag inte mitt långa hår Och igen den där stickande söta lukten... Han tog mig ut längs sanddynen där vågorna möter varandra i en evig rörelse Hur skall vi någonsin få det rent igen? Det blir ingenting. Han sa att jag var det vackraste han sett, sa att han kunde se mitt långa hår dansa i ljuset och vinden 11

12 Allt färgas rött. Ingen kommer. Ser du, där i fönstret Desinfektionsmedlet är slut. Brunnen sinar. Ser du? Jag ser ingenting. Spå mig! Tror du stjärnorna byter plats över en natt? Ditt sår blöder fortfarande. Tror du att någonting ändrar på det ofrånkomliga? Spå mig. Jag ser ett barn Ett flickebarn utan fötter komma springande med flaxande armar och ben. Barnets ansikte är urgröpt format till ett enormt evigt gap omättbart otröstbart Vem tror hon egentligen att hon är? Jag ser en geisha med förbundna fötter bäras omkring av starka svarta slavarmar Åh, vad tror du det betyder? 12

13 Jag ser huvudlösa hönor springa omkring Ser nomadkvinnor med förbundet kön sära på benen så blygdläpparna spricker. Ser starka svarta slavlemmar tränga in i det mörka blodiga köttet Ser fåraherdar knulla sina får som galningar På Golgata intet nytt Hon samlar hans blod. Vem är det? Vem är det vem är det vem är det vem är det vem är det vem är det vem är det vem är det? Vem är det som gett dig tillbaka din krona? Ser du allt det där i min hand? I din hand finns allt det du drömmer, allt du äger och allt du har och den rädsla som alla gömmer, just på den är din hand ett svar Se sorgen! Ständigt denna väntan Ständigt denna saknad Längtar, längtar inte, längtar, längtar inte längtar efter choklad, nymalet kaffe, sherry, kaviar, gåslever, gösfenor, pösmunkar, håriga bröst, grodlår, en smula köttslig närhet Ser du ingenting om mitt kärleksliv? Törstiga antiloper böjer sig mödosamt ner för att dricka vid de nästan igentorkade vattendragen och blir tagna bakifrån av maskerade män Vem gömmer sig i skogen? Vart tror du att du är på väg? Till mormor? Solen går upp och ner som hade den inget bättre att göra. Månen lägger sig på rygg för första bästa mohammedan. Stjärnorna blänker. Han hårdnar. Solen mörknar. Kom ska jag driva honom ur dig! Vem väntar du på? Det kommer ingen. Det har aldrig kommit någon, det kommer aldrig att komma någon. Det kommer ingen det kommer ingen det kommer ingen det kommer ingen det kommer ingen det kommer ingen! 13

14 Man får vänta en evighet ensam. Ingen gör längre barmhärtighetsbesök. Vad du än gör, vänd dig inte om! Vänd dig inte om vänd dig inte om vänd dig inte om vänd dig inte om vänd dig inte om vänd dig inte om! Aaa! Där förvandlades de till saltstoder för eviga tider! Jag sa ju att du inte skulle vända dig om! Aaa! Där förpassades hon till dödsriket för alltid! Jag sa ju att du inte skulle vända dig om. Han kommer aldrig tillbaka. Hans syn är alltid förändrad. Jag sa ju jag sa ju jag sa ju jag sa ju jag sa ju jag sa ju jag sa ju jag såg ju jag såg ju jag såg ju jag såg ju jag såg ju jag såg ju jag såg ju jag såg ju Ska vi gå ut? Lite frisk luft Jag ser jorden rämna Jag ser bergen spy ut sitt glödheta inre över de omkringliggande byarna. Jag ser jättevågor svepa över land Jag ser sandstormar begrava stora städer. Jag ser regnskogar falla Jag ser öknen breda ut sig. Jag Ser du ingenting om min karriär? Ät inte av äpplet! Ät inte av äpplet ät inte av äpplet ät inte Aaa! Där gjorde hon det! Min Gud, min Gud Ser du ingenting om min hälsa? 14

15 Jag ser liktår, hemoroider, underlivssvamp, bakterier, virus, mutationer, förändringar, förkylningar Jag ser två gravar utanför kyrkogårdens mur Jag ser en hel värld utplånas av sin egen girighet, ser Ser du ingenting om min ekonomi? Vad i helvetet? Det här är ändå den bästa av världar! En trädgård och en trädgårdsgunga intill körsbärsträden Ett brev utan adressat. Vinkällare? Nej, jag har ingen vinkällare. Jasså myntsamling, nej, men vi kan singla slant om vem som får slicka golvet. Jag har vätt sängen igen, jag vet, förlåt. Glömt äta, förlåt. Lekt med tändtickor, förlåt. Låtit kranen droppa hela natten. Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt Nej, inte det! Inte det inte det inte det! Aaa! Ska vi inte Aaa! Du, ska vi inte Lämna mig i fred! Lämna mig i fred lämna mig i fred lämna mig i fred lämna mig i fred lämna mig Du, ska vi inte gå ut? 15

16 Lämna mig inte! Lämna mig inte lämna mig Nej. Sch sch sch Så Allt är bra, jag är här. Så så så ja Rakel gråter Aska kysser henne Rakel gör sig fri Blodet sugs in i tygerna och tapeterna som det första regnet efter en lång torr sommar. Det blir bara värre när man försöker torka bort det. På nyheterna varnar de för skogsbrand. Det är alltid den där söta väderpojken. Han glömmer att andas och jag onanerar och kommer när han är uppe i norr. Röken stiger redan vid horisonten i öster. Underligt Ytorna flagar när jag rör vid dem Här under har larverna grävt smala snirklande gångar. Det ser ut som ornament eller gammal torr hud Tecken i det torra träet... Som ett ljust pergament Jag vattnade dina rosor imorse. Vattnet i brunnen håller på att ta slut, det är alldeles brunt och grumligt och luktar av järn och jord. Jag rensade ogräs i rabatten också. Trädgårdsgångarna är nästan igenvuxna. Men johannesrosorna ser fina ut. Va? Den här sommaren kommer de nog att blomma. Är det inte redan sensommar? Det blir mörkare. Ja Ja, kanske nästa sommar. Brunnen är nästan utsinad. Imorse låg spillrorna av ett dockskåp ute på gräsmattan. Dockmöblerna hade flugit över hela trädgården och små porslinsfigurer låg utspridda i gräset. De flesta var sönder. Huvudet av en vit enhörning med gyllene man låg precis intill julrosen i skuggan av häcken. Jag hittade inte kroppen någonstans. Jag gick barfota bland de stympade figurerna och letade, skar upp fotsulorna på skärvorna... Gungstolen på glasverandan var borta... Glasskärvor i... farstun... Och i dörröppningen... Det var något han sa... Nej! Det är blodigt i hela salongen. Hur ska vi någonsin få det rent igen? Desinfektionsmedlet är slut John knackar på fönstret 16

17 Vad var det? Vad? John knackar igen på fönstret Hör du inte? Det är någon där ute. Går fram till fönstret John knackar återigen på fönstret Det är bara hunden. Det är en man! Är det Henrik? Nej... jag tror inte det. Vad vill han? Jag tror han vill komma in. Nu mitt i natten? Det är inte så sent. Får jag släppa in honom, snälla? Han ser trött och kall ut. 17

18 Nej! Det ligger någonting bekant över hans anletsdrag. Hans ögon har samma mörka glans som mina. De lovade åska till natten. Vi kan inte bara låta honom stå där ute i ovädret. Du får väl släppa in honom då. Åh, tack snälla! Rusar ut Rakel ser till att allt är på sin plats i rummet, en kristallvas faller till golvet och går sönder, hon svär Alla bara går bort. Återgår aldrig till sin gamla ordning. Jag ser så dåligt. Henrik skulle aldrig Allt har sin tid. Sin plats. Jag är bara här. Rör mig In med John. Han har frostskador över hela kroppen och är alldeles uttorkad! Hjälp mig lägga ner honom! Se! Han har svårt att andas Vad ska vi göra? Stå inte bara där! Hämta vatten Hämta Så, så allt skall bli bra, du får inte dö du får inte Så, drick nu Så ja Se! Se, han dricker! Är han inte vacker? Han skimrar Hans läppar har stora sprickor Hans kropp... den skälver Han fryser. Jag skall värma honom Jag Han får inte Han är så kall Jag skall värma honom. Han doftar nyfrusen jord, doftar klart som den första frostnatten Han är så mager bara skinn och ben har vackra nyckelben Jag kan känna hans puls. Åh, han andas på mig! Det kittlar Låt honom inte komma för nära. Han är bara kall och törstig Hans hår är så lent Lockarna leker med mina fingrar och 18

19 reflekterar ljuset Det ligger ett skimmer runt honom Små vingar fläktar osynligt. Fäktar Hans bleka hud Som ljust genomskinligt pergament Han, han ser ut som en liten harunge. Hans blånande läppar Fjunet på hakan Hans smala långa fingrar Hon kysser honom Vad är det? Nej Du får inte Han får inte luft! Vad skall vi göra? Försöker ge honom konstgjord andning Försöker ge honom vatten Försöker ge honom mask Försöker ge honom sitt bröst Han får inte luft! Kan du inte göra något? Han kvävs ju! Varför gör du inte något! Han behöver ju hjälp! Ser du inte? Han dör ju Kan du inte hjälpa? Du måste Han får inte Han hör inte hemma här, det är bättre att du för ut honom i trädgården. Hur kan du säga någonting sådant? Han fryser ju ihjäl där ute! Förstår du inte? Han kan inte andas här inne. Kan vi inte bara öppna fönstret? Låta kvällsluften svepa in i rummet Det går inte att öppna. Men slå sönder det då! Han måste få komma ut i den svala friska kvällsluften. Gråter Nej Nej Du får inte Snälla Jag vill inte! Hör du det? Jag vill inte! Nej Nej! 19

20 Du har inget annat val. Han dör här inne. Kom, du måste låta honom gå. Kom, jag hjälper dig Kom Jag gör det själv. Jag Han Han skall inte behöva dö Han är så kall och vacker. Hjälplös. Nu andas han inte längre Du måste hjälpa mig att få upp honom Ut med John Kristaller skälver i sin krona. Rörde mig Vaknade av smärtan. Såg först ingenting. Stjärnor. Rosor i kristallvasen på toalettbordet. Blod. Nere i salen festade de. Jag kunde höra dem skåla för det nya året. Henrik och hans vänner. Är det döden eller livet som kommer först? Jag väntar hela tiden. Har inte drömt. Det är någonting som håller mig vaken om nätterna. Det hade varit en kall vinter. Isen i viken nedanför huset låg tjock och grönsvart under sitt vita täcke. Omöjligt att hålla vaken öppen. Jag hade fått hålla mig till sängs. Han hade varit ute tidigt, skottat snö. Var alldeles kall när han kröp ner under täcket bredvid mig i sängen. Han sa att varmvattenledningen hade frusit under natten men att han värmt badvatten åt mig på vedspisen. Jag svarade att jag inte orkar bada. Dagen gick. Sängens vita lakan färgades röda. Jag hade haft så svårt att hålla värmen uppe. Det var för tidigt. Jag hade hållit mig i stillhet. Vaknade av en blixtrande smärta och märkte att jag låg på det kalla badrumsgolvet. Låg där länge, iskall och... Såg syner, det var som om stora vingar fläktade, fäktade runt mig, kastade oroliga skuggor över mig, bländade mig, sänkte dyner av mörker över mig... Nere vid sjön speglade sig det vita huset. På lite längre avstånd såg det ut som en ljusvarelse. Ljuset blir så lätt skrämmande mörkt. Jag vaknade ur dvalan, kravlade mig upp och fick syn på fosterpojken som låg livlös på ett av de stora vita kaklen. Det svindlade och gjorde fruktansvärt ont och ville inte sluta blöda. Jag knöt ett badlakan mellan benen och sköljde ansiktet och händerna i det kalla vattnet. Jag lät det rinna och försökte undvika att se min spegelbild, men den skymtade i ögonvrån och kroppen kastade skuggor ut med väggarna. Jag böjde mig ner och smärtan blixtrade i kroppen. Jag tog upp honom, tvingade mig själv att se på honom: Så här är du mitt barn och det slutar innan det ens har börjat. Han var redan kall, kändes som en död groda i mina händer. Under blodet var han alldeles vit, nästan genomskinlig. Det var som om någonting svept över honom, en kall och klar bris. Kvällsluften är Du färdas tillsammans med min längtan, min älskade. Det är någon som väntar där borta. Hon kommer närmare. Nu väntar hon inte längre. Han var för liten för att klara sig. Det stod skrivet i min hand att sonen inte kommer att klara sig. Det var för tidigt. Han var för liten, var inte större än att han rymdes i min hand. Jag svepte in honom i toalettpapper, sänkte ner honom i toalettbyttan och tog mitt farväl. Jag steg upp. Svimmade. Vaknade. Vingarna... De vita rosorna på golvet bland kristallskärvor och blod. 20

21 In Sa du något? Jag hörde inte ut i trädgården. De stora träden har fällt sina vita mjuka fröhus, de täcker marken som nyfallen snö Hunden går där stor och svart och håller vakt som om en främling rört sig där. Det ligger ett vitt dis över marken, det är som om vita slöjor sakta viskande sänkt sig ner över jorden. I solnedgången färgas det blodrött och kastar röda skuggor på husväggen, leker i fönsterglasen Tills allt mörknar. Va? Här är hett. Luften står stilla. Kan vi inte öppna fönstret? Jag blir alldeles yr Sa du någonting? Blodet går inte bort, det sugs in i tygerna och tapeterna som det första regnet efter en lång torka Det är som om det skrev in koder i väggarna. Ser du inte? Jag ser det alldeles tydligt nu, teckensystemet bildar en väv över ytorna. Verkar bilda fåror som i ständigt nya mönster rinner mot dörröppningarna och fönstren... Mina drömmar fylls av döda barn. Vita och kalla och glänsande. Hud som genomskinligt pergament Det blir allt svårare att andas här. Känner du också den stickande lukten? Borde vi inte gå ut ett tag? Det är för sent. Det har kommit blod på de gamla fotografierna. Vem är det där? Vet inte, någon avlägsen släkting. Han ser ut som jag. Det finns inga bilder på mig när jag var liten. Det finns en ultraljudsbild. 21

22 Är det jag? Vem skulle det annars vara? Vet inte. Någon annan. Inga bilder av Henrik heller. Nej, det finns inga bilder av honom. Det är blodigt överallt. Luktar sött och unket Sa du något? Jag talade för mig själv Det var för tidigt. Det börjar bli sent. Jag tror inte att han kommer att komma. Vad kunde jag annat ha gjort? Gått ner till salongen i mitt blodiga nattlinne med fosterpojken i ena handen och ett ljus i den andra och sagt se här, Henrik, se din son? Han hade velat ha en son. Vi var alla hans barn! Han älskade oss alla! Vi var aldrig som en son för honom. Det börjar bli sent. Jag skulle gå ut med hunden men känner mig plötsligt så trött. Får jag sova här? Får jag somna i din famn? Du behöver inte vakta mig. Jag klarar mig ensam. 22

23 Du behöver hjälp. När jag inte är här glömmer du att äta och förra veckan ramlade du i vindstrappan och blev liggande i trappavsatsen tills jag kom och hjälpte dig upp följande dag. Du hade skitit på dig, låg i din egen avföring och skälvde. Vad hade du förresten där uppe att göra? Om någonting händer dig så är det jag som är ansvarig, förstår du inte det. Imorse stod sängen orörd igen. Jag hade bäddat den innan du vaknade. Och se så här ser ut! Damm och sot och torkat blod och vita hårstrån överallt. Det är inte alls som jag mindes det. Det är sorligt att se. Här var alltid så rent och prydligt, alla saker på sin plats, stora rosor och pioner i kristallvaser på alla bord Stärkta bländvita linnedukar Ljus i kronorna Eld i öppna spisen Rummen var öppnare då också, högre i tak. Nu känns det som om väggarna ramlar in över en. Spännpappret buktar i taket Mörknar Jag har svårt för att hålla ögonen öppna Fönstren går inte att öppna... Var Såret i ryggen Blöder ännu. Jag ser så dåligt nu för tiden Jag kommer inte ihåg när jag sist skulle ha drömt Känner inte Ingen kommer någonsin tillbaka. Har vi setts förut? Jag orkar inte tala om det. Det börjar bli sent. Jag känner mig plötsligt så trött. En molande värk går igenom kroppen och söker fästen i alla leder. Söker svaga punkter. Felande länkar. Venerna hårdnar. Blodet, det röda blodet i artärerna tunnas ut och mörknar. Såret i ryggen bultar och svider. Jag har varit trött så länge, gått omkring som en sömngångare, känt mig som en skugga av mig själv. Hur jag än försöker vakna är det någonting som drar mig tillbaka till den här dvalan. Jag går omkring som en främling. Det är någonting som växer... Blodet sinar. Igen den där stickande lukten! Det mörknar och kallnar och ingenting vill riktigt rubba det här tillståndet. Jag väntar inte ens längre. Och ändå känner jag att han är på väg. Hela tiden. Ibland inbillar jag mig att jag hör hans steg i farstun. Ibland ser jag hans skugga Ett vitt dis lägger sig som en slöja över mina ögon... Vingarna ligger avklippta i den vita sanden. Den här stickande söta lukten gör mig spyfärdig. Ljudet av vingar Jag känner hur han kommer närmare. Var har du varit hela mitt liv? Det flimrar för mina ögon. Går du ofta här? Jag... jag drömde om honom. Han bodde högt ovanför staden med en massa böcker, krukväxter och katter. Sa att jag kunde bo där. Det svindlade. Tror du... Har vi inte setts förr? Får jag sova här? Får jag somna i din famn? Aska svimmar. Aska! Aska... Aska. 23

24 STADEN Vargtimmar i vardagsrummet. Möblerna vittrar sönder och ordningen rubbas av det inträngande blånande mörkret och kaoset. Staden är i uppror och fast du försöker vila dina brinnande ögon ger den dig ingen levandes ro. Öronpropparna och sovmasken erbjuder inte längre någon lindring. Var man är sin egen lyckas smed. Nuet är i upplösning och du fångar solkatter i bäckmörka gränder. Liftare våldtas och mördas men det är rörlighetens pris. I gruvschakten jobbar man som vanligt dag och natt. Han är svart av skit och stinker sprit när han äntligen lägger sig vid din sida i den smala knarrande sängen och tar dig hårt och kort. På gatorna demonstrerar Illusionisterna som vanligt på barrikader av glas. Kristallglas blir allt ovanligare. Ljuset bryts inte längre. Reflekteras inte i alla regnbågens färger. Du bar den länge på dina axlar. Nu har du bara brännmärken kvar. Neonljusen flämtar dig i nacken. Dagarna blir kortare, de är redan räknade. Natten vänder blad men orden värmer inte. Staden är frusen enda in i sin betongstruktur. Efter mörkrets inbrott fylls gatorna av otröstliga människor som söker släcka sin törst tills de slocknar och blir liggande i rännstenen bland glasskärvor och döda hundar. Det vilar någonting aningslöst över dina anletsdrag då du böjer dig ner och plockar upp sprutor från trottoaren. Men jag håller din darrande hand och viskar i ditt öra att jag aldrig kommer att gå ifrån dig. Vad kan jag annat göra? Du kör ner din hand i mina byxor med en våldsamhet och tafatthet som inte kan vara annat än rörande. Visst tycker jag synd om dig men du vill inte ha något annat än mitt kön. Stunden innan gryningen är alltid värst. Den svarta ögonskuggan har runnit ner över hela ansiktet och kläderna bär spår av främmande mäns saft. Men så lugnar sig staden för en stund och för ögonblicket glömmer du att vara på din vakt och vaggas in i en falsk tro på förändring och försoning. Mörkret är inte värst för självantändliga ögon och staden håller sin vinge runt sina olycksbarn. Någonstans krossas den sista spegeln och du vet att tiden är inne. Långt borta hörs explosioner och också i staden rämnar marken. Någonstans gråter någon som låter som du och du vet att allt hopp inte är ute. Aska och Rakel blodiga in. Klär av sig sina vapen. Det var någon som sjöng. Sången steg upp ur kloakerna. Ekade under asfalten. Fyllde underjorden. Dina axlar skälver. Vems underbyxor är det du går och bär på? De herrelösa hundarna tuggar på Främlingarnas ben. Vitheten vittrar sönder. Änglarna släpar sina brustna vingar efter sig. Kranvattnet är salt. Henrik är sedan länge försvunnen. De har letat efter honom i stans lyxkrogar, på natthärbärgen, längs stränderna, i hamnarna Ingenstans står han att finna. Men det finns andra 24