Viktor Johansson 2011 Tryckt hos ggp Media GmbH, Pößneck, Tyskland 2011 isbn

Transkript

1

2 Av Viktor Johansson har tidigare utgivits på annat förlag: Kapslar 2007 Eterneller 2008 Game over 2010 Viktor Johansson har också medverkat i: Debut 2006 (antologi) 2006 Wahlström & Widstrand Viktor Johansson 2011 Tryckt hos ggp Media GmbH, Pößneck, Tyskland 2011 isbn

3 De senaste åren har filmerna varit hemliga, så hemliga. Och att nu titta igenom dem känns först som att bryta upp sitt barns dagböcker. Något man måste göra tyst och vördnadsfullt. Bryta upp sin sons efterlämnade arkiv av hemmagjorda videofilmer. Plöja igenom alla band, noggrant daterade, fram till förra månaden. De sista månaderna, så sista. Det fanns en tid då hennes barn var stolt över sina små filmer, som om det var en bedrift bara att fånga något med kameran. Hålla kvar det. Under några år var Björn bara en småpojke som sprang in till mamma med sin håv, för att visa fjärilen han nyss fångat, och hur vackra färger dess vingar bar. Även om han visste att färgerna inte var hans, att fjärilen inte bar vackra mönster för att locka småpojkar, så kunde Björn inte låta bli att känna sig stolt. En stolthet över att få vara en del av denna vackra värld, dess teckningar, vingmönster och fjäderdräkter. Kände redan då på sig att den kunde flyga iväg när som helst, blåsa iväg när som helst, världen. Med sin håv och senare sin kamera tar han in allting. När hans glasögon råkar gå itu monterar han det ena tjocka glaset över kameralinsen och leker att kameran bara är en utstickande del av hans öga. Han tycker sig likna en cyborg med monokel. En ny främmande art som upptäckts. Folk runtom 5

4 honom verkar hålla med. Under ett besök hos sin pappa ska han få höra att han har en speciell blick. björns pappa: Man har satt ett par speciella ögon i skallen på dig, det märks redan. Det kan inte vara din fars ögon du har. Inte heller mamman känner igen sig i barnets ögon. Men älskar såklart sin ende son, föder och tar hand om honom tills att han fyller nitton år. Den lilla familjen hinner sluta med födelsedagstårta. Någon gång blir det för många ljus att blåsa ut i ett enda andetag, och dessutom smälter tårtan under värmen. Björns ansikte smälter, en kort stund på övervakningsbilderna. Gamla tevesändningar spökar, fångas upp av tvättställningar istället för att komma till himlen, rymden. Mamman hänger tvätt i blåsten och de vita dukarna spökar, spelar upp sonens favoritprogram. Ett vinjett med snabba djur hon minns att han gillade. Några år senare kom MTV och blev epitetet på hans generation. När mamman bara fick huvudvärk av de blixtrande och, vad hon kunde se, helt osammanhängande musikvideorna, förstod hon att sonen var av ett annat virke än hon själv, han tycktes närmast laddas upp av blixtarna. Han tycktes leva på bilder. Det eskalerade och gjorde tevemiddagar lönlösa. Hela tiden fick hon påminna honom om att äta maten istället för att sitta och gapa mot teven. Han levde på det där skenet. Nu vet hon inte om det skulle hjälpa. På ett naturprogram ser han fjärilar och fåglars hemliga färger. Med en specialbyggd kamera har man upptäckt färger i vingfjäll och fjäderdräkter som annars varit osynliga för blotta ögat. 6

5 Han specialbygger sin egen kamera att klara ett kast upp i luften, surrar dunkuddar runt den känsliga mekaniken och filmar flygturen. Gräver fram sin svarta låda ur dunen och spelar upp luftfärden gång på gång tills han tror sig bära en fågels erfarenhet. Studerar den svarta lådan, precis som hans mamma ska göra några år senare. Sitta nere i den mörka källaren och gå igenom hans arkiv, spela upp de sista sekunderna före katastrofen, för att bära en sons erfarenhet, förstå någonting. Under några år visade Björn stolt upp sina små filmer och mamman försökte helhjärtat se vad sonen såg för fantastiskt. Sedan förändrades något och filmerna blev hemliga. Efter flygfilmningen kom mamman ut och såg dunen yra runt över nedslagsplatsen. Det liknade en störtad fågel och hon viftade en stund i fjädrar och stoff för att hitta liket. På kvällen sitter hon i köksfönstret och ser lakanen lysa från tvättställningen. Lysa av månskenet, intalar hon sig. Ett märkligt blixtrande månsken, slående likt MTV. En tyst, så tyst musikvideo där osammanhängande minnen av hennes son flimrar förbi. Stjärtfjädrar från självdöda skator i en indianskrud som hon är orolig ska smitta honom. Wrestlingturneringar med grannbarnen över gräsmattan, rätt som det är kan det bli på allvar, var hennes stående varning. Hans glasögon så tjocka att man kunde bränna myror under solen med dem. Sönderbrända ögonfransar och bryn. Tonåren som fladdrar förbi likt lågor över tvätten. Hon intalar sig att det går alldeles för fort, att hon inte alls hinner uppfatta bilderna. Hon sitter i köksfönstret. 7

6 Hon tar viadukten över motorvägen, där småbarn försvinner och dyker upp i rökridåer från långtradarna nedanför. Några utav barnen röker själva och får en obestämd ålder. Hon går runt i fina parker men änderna tycks oroliga, när de ryker ihop med varandra urskiljer hon tumultet som en enda stor and eller ingen and alls. När hon speglar sig i köksfönstret urskiljer hon tumultet som ingen människa alls, bara en massa stoft som ryker ihop. Ingen mamma alls, hon är mamma till ingenting, till stoft. På det sättet har hon slutat att finnas till. Det är en månad sedan hennes son dog, hon är fortfarande sjukskriven. Om hon skulle gå till jobbet skulle hon bara jobba rakt ut i tomma luften. Hon får gå hemma, men även här rakt ut i tomma luften. När hon plockar fram de sista framkallade fotografierna på Björn får hon svårt att avgöra om det är verkliga ansiktsdrag han bär, eller om han bara grimaserar. Dragen är undflyende. När mamman försöker minnas honom le och skratta, börjar bara ansiktet bubbla och rinna bort på honom. Plötsligt kan hon bara framkalla brännskadorna, övervakningsbilderna från bemanningsfirman. Hon förstår att hon måste fånga sin son, även om hon skulle ha gjort det tidigare. Även om det måste vara för sent nu. När hon bar Björn i magen fick hon höra en skräckberättelse som stannat kvar. Att även om man fått konstaterat för sig att det barn man bär i magen redan är dött, så måste man ändå krysta fram det ur kroppen. Om det gått för lång tid, vill säga, för fostret att skrapas ut som en blodig del av mamman. 8

7 Som småpojk fick Björn feber av några fjädrar han hittat i skogen. Feberyran gick över så långsamt att mamman inte kunde urskilja en punkt då han blivit frisk. Efter fågelfebern kunde hon inte minnas hur han varit före. Han blev tonåring och tycktes ständigt mutera i en pyrande yra. Hon tar viadukten över motorvägen och barnen ryker, de liknar hennes son. I tusen repriser ryker det från hans ansikte, glöder till och med. Väl nere i källaren kan hon inte minnas hur hon tagit sig hit, blåst ner kanske. Hon blåser med munnen i alla fall, andas i korta intensiva pustar för att närma sig arkivet, pust, videobanden, pust, kameran. Fast det var nitton år sedan sist kan hon inte likna det vid annat än krystvärkar. Barnmorskan upprepade att smärtan var god, att den skulle föra barnet till henne. Hon minns också dem som var tvungna att värka och krysta ut sitt redan döda barn. Hela källarvåningen var Björns och där höll han till med cineasterna, han gillade att de rent faktiskt bedrev under jordisk verksamhet. De senaste åren har filmerna varit hemliga, så hemliga. Och att nu titta igenom dem känns som att göra ett tillslag. Och visst har hon fått begära ut vissa band från polisens bevismaterial. Hon måste mata banden i kameran för att kunna titta, använda den som videobandspelare mot monitorn. Kameran känns som ett vapen i hennes hand, den har kallnat. Innan hon trycker på play kikar hon in i sökaren och siktar på olika saker nere i källaren. Försöker se världen genom sin sons ögon. Men blir snabbt illamående. Vet inte om det är den skakiga blicken, eller om hon fått syn på något ur sonens ögon. 9

8 Barn och ungdomar från grannskapet, iklädda kalasbyxor, strumpbyxor och mantlar av badlakan. Uppsminkade med maskrosor och näsblod. Några bär plastpåsar över sina huvuden som masker. De skriker sina wrestlarnamn på tung amerikanska och kastar sig mot den redan nötta delen av gräsmattan, där ligger brottningsringen. Mamman pausar för att titta ut genom fönstret. Gräset håller på att repa sig, kan hon se. Det går bra, hon kan se sonens filmer och hon kan andas. Aningslöst fortsätter hon. I nästa sekund kastar Björn in sin taniga kropp i matchen. I samma sekund blir mamman lika tanig. Skelettet är gjort av urholkade fågelben. Vinden skulle kunna blåsa i hennes ben som visselpipor. Om inte matchen vore uppgjord, som den uppenbarligen måste vara, skulle Björn brytas sönder under vikten av, om inte barn, så i alla fall ungdomar. Det visslar men matchen bryts inte, någon visselpipa låter. I den lilla familjen får de slåss om fjärrkontrollen för mamman tycker wrestling är så tillgjort. Hon kan inte förstå hur vuxna karlar kan gå in så mycket för något som så uppenbart är fejk, att de offrar sina kroppar till och med. I varje nacksving flammar hennes arbetsskador upp. När det vankas wrestling på teve, så börjar också den lilla familjen att brottas. Björn gruffas lite extra om fjärrkontrollen för att få komma nära sin mamma. Efter en viss ålder slutar en mor och son att kramas, då tycks det bara vara wrestling som kan föra dem närmare varandra. Tidigt börjar en mor och son låtsasbråka som ursäkt för att få närhet. Rufsa om frisyrer och kittla varandra. Kasta fjärrkontrollen mot mamman i hopp om att bli infångad. Springa genom kvarteret och trappa upp situationen. Fortsätta springa 10

9 tills vinden tar tag i kläderna och slår lock för öronen. Hela tiden bli svårare och svårare att fånga in. Ju svårare prov för mamman, desto mer bestämt måste hon bevisa sin kärlek. Säga till på skarpen att hon älskar sin son och att han får sluta springa nu. Det prasslar till utanför källarfönstret, mamman hinner inte uppfatta om det var vind eller fågel. Det pilar varv efter varv runt trädgården, tar sig på något sätt ner i källaren och då kan det inte vara en fågel. Mamman sitter i kylan men bryr sig inte om att leta upp var det drar ifrån. Den enda värmen hon kan känna är den som kommer från monitorn, från filmerna som lyser över henne, brinner. Hon låter sig omfamnas av filmerna som om deras temperatur var kroppsvärme, en fortfarande varm andedräkt.

10

11 Det är en flock pojkar som skenar genom staden, genom gatorna, och får de lite mer tid på sig än vad ungdomen har att erbjuda, så nöter de sig genom själva byggnaderna med sina jävla brädor. Pojkarna ska skejta på allting, precis som småbarn ska tugga på allting, för att undersöka det. Fotgängare och andra landkrabbor ser bara ett virrvarr av pojkar, men inom flocken är hierarkin sträng, och idag kommer någon att uteslutas. Vildingarna skojbråkar med wrestlinggrepp, kalsonggrepp. Åt det våldsamma hållet kan det gärna gå för långt, det är ingen fara, kan till och med leda till att pojkarna blir blodsbröder. Däremot får skojbråken inte gå åt det närgångna, omfamnande hållet. Något närgånget är just vad som sker i virrvarret och plötsligt anklagas en pojke för att vara bög. Alla bildar hög och pojken skrattar till en början, under vikten av sina vänner får han ingen luft till nya skratt. De drar ner hans byxor och slipar upp hans rumpa med skateboardens griptejp, den är som sandpapper och får bra fäste i skosulor och hud. Egentligen skulle de väl tatuera honom till gängförrädare, men troligtvis lämnar sandpapperet ärr, och pojken är märkt för alltid. Under misshandeln går några skejtare undan för att fokusera på ett svårt trick, men ingen undslipper att initieras, förr eller senare måste varje pojke genomgå en mandomsritual, det vet de alla. 13

12 Efter ett tag har platsen nötts tillräckligt, man kan se förslitningsskador på trappräcken och blod mellan stenplattorna. Dags för skejtflocken att dra vidare i en rasande energi. Dags att åka runt i en tömd pool tills två skejtare utkristalliserar sig ur gänget. Alla blir törstiga av poolen, dess brist på vatten, och måste fixa dricka. Lukas dricker ur sitt mjölkpaket fast mjölken blivit ljummen, men skelettet klagar inte. Skelettet knakar inte som svajiga träd om det får sitt kalcium. Och skelettet är kanske det värdefullaste Lukas har. Rikard tigger med blicken, det är en minimalistisk konst. Får inte missuppfattas som en flirt men ändå inte gå Lukas förbi. Rikard är liten som en tiggarpojke med sin blick, och Lukas bjuder av mjölken. Två sjuttonåriga skejtpojkar i stark sol. Deras luggar liknar hästars luggar och bär samma funktion, viftar bort flugor och knott. Flugorna vill åt deras ögon, vill äta vid deras ögon, det finns någon näring där. Det sitter något värdefullt i deras ögon redan nu. Pojkarna knycker till med nacken för att vifta sina luggar, en rörelse knyckt ur någon reklamfilm för hår, eller vad det är man försöker sälja. Ibland kan solen vara en stor eldfluga, irriterande som något knott i ögonen. Under hår får ögonen vila. Man hänger med huvudet. Skuggar ögonen fast inte med smink, inte riktig ögonskugga, det är förbjudet. Pojkarna ska märkas med bläckpennor, tatueringsnålar, frätande kemikalier. Märkas med blåmärken, ärr och loggor. Men smink är förbjudet. 14

13 Rikard sitter på trampolinen till den dränerade poolen, dricker rätt ur mjölkpaketet. Skejtare dricker mjölk istället för sportdryck. Lukas skejtar fram över det vita kaklet och stannar under trampolinen, står under Rikards dinglande ben. Vinkar åt sig mjölken. lukas: Måste få starkare skelett. Rikard fnissar och håller mjölken över Lukas som öppnar gapet och fångar, men när han ska svälja väller ändå mjölken över hela hans ansikte. De skrattar i mjölk, skrattar så att de råkar tappa basen ur rösten. Några år efter målbrottet måste rösten fortfarande hållas hårt för att inte kvittra till, balla ur som någon skrattmås. Rikard sticker fram sitt ben mot Lukas. rikard: Har jag starkt skelett? Lukas fejkar en undersökning av benet, bara för att göra ett karateslag rakt på Rikards smalben. Rikard håller masken. r ik ar d: Känns inte. Lukas choppar igen. rikard: Eller det gör inte ont i alla fall. lukas: Vad då, är det skönt eller? Lukas slår ett sista hårt slag och skejtar sedan därifrån. Rikard häller mjölk över sitt ben, över blåmärket som än så länge bara ser ut som ett kyssmärke. Till slut blir ändå kyssmärket ett blåmärke över Rikards ben. Poolen blir en mjölkskål och Rikard fortsätter hälla mjölken. Lukas äter bara flingorna för att samla på skejtproffsen. I varje flingpaket finns några samlarbilder föreställande hans idoler inom extremsporterna, i full färd med att utföra sina signaturtrick. Egentligen börjar han bli för stor för samlar- 15

14 bilder, några utav idolerna kryper ner i hans egen ålder, men samlingen kan inte bara avbrytas. Det som har växt ihop med händerna är svårast att släppa. De tidigaste korten är några år gamla och vecken liknar linjerna i hans händer. Han vet inte om hans händer format korten, eller om korten format hans händer. En rynka, som hans mamma kallar livslinjen, går hand i hand med en vältummad idolbild. Rikard fångar några Frosties med skeden och skeden fångar Lukas i en buktande spegelbild. Lukas vill att ett barn ska samla på honom. Proffsen är uppe på taken, de är uppe i himlen. Rikard dirigeras att filma precis så, som hängde Lukas i himlen. Hangtime minst en timma är målet. Men med föräldrarnas videokamera ser det bara ut som semesterfilmer. Rikard slickar skeden och Lukas upptäcker sin spegelbild. lukas: Så ska det se ut. Skeden böjer och buktar Lukas ansikte så det ser ut som i en fisheyelins, som på alla samlarbilder och skejtfilmer. Rikard håller skeden som en filmkamera. I nyckelringen dinglar Lukas fingerboard. Den är ingen leksak, man tränar faktiskt brukar Lukas försvara sig. Fingrarna blir ben och tricken sätter sig i psyket. I muskelminnet säger Rikard men Lukas säger psyket. Rikard filmar med skeden, fångar när Lukas trixar minibrädan över bordet. Fångar när han sörplar det sista av mjölken ner i benen för att slippa bära lama benskydd. Och skålen förvandlas tillbaka till en pool att skejta i. En dränerad pool som på 70-talet när alla åkte i dränerade pooler, när allas luggar var blekta av sol och saltvatten, när alla just stigit upp från stranden och egentligen var surfare. Sockret från flingorna sätter sig också i huden, så det ser ut som att man fjällar. Ömsar ett skinn för att bli någon annan. Socker bleker också luggar, så det ser ut som att man varit ute i 16

15 verkligheten. Lukas landar en kunglig frontside air och skeden liksom lapar tricket. Rikard filmar Lukas fingrar med skeden. Rikard står och lutar huvudet in i dörren, tittar ut genom tittögat. Lukas hörs slamra runt i trapphuset med sin skejtboard, ekar när han landar tricken. Den rätta linsen är viktigare än att skaffa kamera. Den rätta blicken är viktigare än att kunna spara ögonblicket. Om man får tag på en fisheyelins kan man sätta den direkt mot ögat och knipa åt som runt en monokel. Direkt böjer sig betongen in mot ens öga, lyktstolpar bugar. Direkt ser det skejt ut. En hel dag står Rikard och glor på Lukas, spejar genom tittögat från sin mammas lägenhet. En hel dag slamrar Lukas runt i trapphuset och surfar nerför trappräcket. Försvinner nerför trappan, ur blickfånget och låter som slog han ihjäl sig. Rikard öppnar dörren för att se om Lukas skadat sig. rikard: Shit, hur gick det? lukas: Nej, du måste filma. Annars ser det inte bra ut. Lukas schasar tillbaka Rikard. Genom tittögat springer han uppför trappan med armen uppsträckt, signalerar mot Rikard bakom dörren att han överlevde. Lukas dyker alltid upp igen, vet att Rikard står där bakom dörren. Ingen säger att det liknar en peepshow, ingen säger någonting alls, men Rikard fingrar i fickan efter fler mynt varje gång Lukas rider räcket ner. Stoppa in ett mynt i dörren för att få se en till show med Lukas. Han har lagt små saker i fickorna för att se om de blir pärlor. Det blir fina små nystan av fickluddet men inget som bländar. Han har kommit ganska långt med ett sandkorn som han rullat över 17

16 sina naglar. Kornet har fått en mantel som liknar pärlemor, eller mer exakt, naglar. Egentligen vill han klara ett sandkorn i ögat för att göra en pärla, en ögonsten att ge till någon. Slippa säga något, en ögonsten är rätt uppenbar. Men det skavde väldigt efter ett tag så han grät ut kornet. Står med ögat mot dörren en hel dag innan de kommer på att man ju kan ta med tittögat. Innan Rikards mamma hunnit hem från jobbet opererar de ut ögat från dörrbladet med gafflar och köksknivar. Täljer runt ögat som om de grävde ut en ädelsten ur ett berg. Försiktigt monterar de ögat på videokameran. Rikard filmar Lukas ben med ädelstenen. Nu ser det inte ut som semesterfilm längre. Skejtare tar aldrig semester. Om de tog semester skulle deras ben mjukna, skelettet skulle vara det som kom ur form först. Och i första bästa trick till comeback skulle benen ge vika, vikas ihop under vikten av dessa semestersvullna kroppar. Skejtare måste alltid jobba som skejtare. De kan aldrig ta semester. På gympan får alla prova på att åka skejtboard. Och det är nu Lukas hoppar av. Må han flyga eller falla. Menad för större saker. Skejt är ingen lek som fotboll eller datten. Livet är ingen lek. Det kommer hans pappa att säga till honom. Pappan kommer att väga på Lukas bräda och kalla det lek. Det finns ett ljud som alla skejtare och obducenter känner igen. Sju lager lönnträ låter exakt som skelett när det sviktar. Brädan och benen låter som samma material när de knäcks. Pappan kommer svikta brädan och kalla Lukas liv för lek, precis som alla på gympalektionen gör. Alla skejtare och ob- 18

17 ducenter känner igen ljudet i benmärgen, i ryggraden och i skelettet på direkten. Det sviktar och kommer att brista. En gympasal har ingen asfalt, golvet är för mjukt och sviktar för att fånga ömtåliga elever. Lukas är inte ömtålig. Hans klass åker skejtboard och rullskridskor bland koner och hopprep snitslade till någon sorts banor. På huvudet har de hockeyhjälmar, cykelhjälmar och ridhjälmar. Över knäna har de spänt fast hockeyskydd. De halkar runt på brädorna, försöker åka upp på små plastgupp som ser ut att komma från något lekis. Lukas tycker sig se bitmärken, annars får han väl själv bita sönder plastleksakerna. Hans tänder är hårda av all mjölk och kanske vill Rikard bli biten av de tänderna. Kanske vill Rikard samla emaljen från Lukas tänder till något värdefullt. gympaläraren: Var inte rädda för att åka på guppen också. Lukas står och tittar på, till slut släpper han ner sin bräda framför sig och skejtar in bland resten av klassen. Han kör hårt och plasthindren viker sig, klasskamraterna ramlar omkull. Han gör en hög ollie och dunkar ner i golvet så det ekar i hela hallen. gympaläraren: Lukas, låt nu alla lära sig. Alla är inte proffs. lukas: Ser jag ut som ett proffs eller? Rikard köar i en stockning av elever, han skäms över hur sakta han åker. Han ser Lukas stila och störa de andra. Ser honom hoppa över en plastkon bara för att krossa den under brädan. Gympaläraren blåser i sin visselpipa. Lukas faller alltid handlöst ner i hallgolvet efter varje skoldag. Det är ett ljud hans föräldrar känner igen. Pappan säger åt honom att sluta upp med de där entréerna, säger åt honom 19

18 att akta sig. Och visst kommer Lukas få lära sig allt om entréer, och hur man vidare ska föra sig för att få jobb. Men vad ingen förstår är att han ju slänger sig så, just så, just för att akta sig, just för att kunna jobba, härda skelettet att jobba under enorm press. Dammet som dras upp av fallet glöder en stund i förmiddagssolen, glöder som stjärndamm men lägger sig snart. Och snart kommer Lukas också få städa upp det dammet. För så fort Lukas faller in bland alla skor och stövlar under skoltid, så är han inte bara barnet längre. Så fort han är hemma under skoltid måste han bidra med något. Först får han i uppdrag att städa. Pojkrummet blir en arbetsplats, sedan hela hemmet. Efter två veckor av städning, och till slut inte ett dammkorn kvar, så säger Lukas pappa att pojken måste jobba. Han måste göra något. Kanske blev det för rent hemma, så städat att det inte ser ut att behöva städas mer. Det gör Lukas sysslolös och föräldrarna tycker att han är klar med hemmet. Hela veckan åker Lukas runt inomhus på sina bräda för att stöka till. Så fort föräldrarna gett sig av till jobbet dundrar lägenheten och glöder. Det är en smart plan, att dra in damm från gatan, och då få i uppdrag att städa upp lägenheten. Visa pappan att Lukas är behövd, att han gör nytta. Samtidigt som han, och detta är det smartaste, kan träna heltid på att åka bräda. Egentligen borde han starta en städfirma på hjul, på bräda. Skejta runt i skolkorridorer med en kvast i handen, som någon ny extremsport. Man rullar fram med fart och sopar något 20

19 våldsamt. Det är en idé som brusar upp mitt i pappans tjat om städning och jobb. Han måste göra något. Extremt och våldsamt. Ett våld som drar genom pojkrummen och skolkorridorerna. Naglar vässas för att gnugga bort alla tuggummin och klistermärken. Att städa är ju också ett våld, försök bara städa naturen så har du ett krig på händerna. Pissmyror bränner i händerna, brännmärker och gaddar. Att ta bort en tatuering smärtar mer än att göra den. Laser, sandpapper och naglar kommer att göra ont i Lukas. Det är ett våld och ett krig där kropparna ska märkas. Endast fingrar som vågar vara känsliga kan känna dessa ingraverade berättelser. Kan följa spåren till vem Lukas är. Vem Rikard är. Skejtarna nöter på trappor och avsatser, nöter arkitekturen och formar den. Om de förstör eller städar är inte viktigt. Viktigt är att de lämnar ett märke. Viktigt är att de märker platserna. Deras namn ska nötas in. Lukas. Rikard. Om Lukas ska städa skolkorridoren måste hans gnuggande händer göra honom känd. Sätta ett färskt handavtryck bland fossilernas tentakler, som om marmorgolvet var en walk of fame, och förstenade sjöstjärnor prydde varje steg med den rätta stjärnloggan. Tiden det skulle ta. Evigheten det skulle ta att bli känd så. Älskad så. Han skulle hinna bli ett fossil. Och visserligen, ett fossils skelett går inte att klaga på. Ett fossil är nästan avundsvärt. Men så långsamt. Man måste ha farten också. Ingen går ner på knä inför fossilerade sjöstjärnor för att önska sig något. Stjärnor som glöder 21

20 genom rymden är mer Lukas virke. Brinner starkt. Men man måste ta tillvara på honom innan han brinner upp. Rikard måste brännmärkas av honom. Kanske finns det också ett arbete som kan ta tillvara på allt man brinner för. Kanske är kärleken ett sådant arbete. Fallande stjärnor brinner för en sekund och man tvingas bränna sin önskan lika snabbt. Tvingas avslöja vad man innerst inne önskar, utan att hinna tänka efter. Det ska komma rakt ur kroppen, fortfarande glödande. Att bli älskad och våga älska någon tillbaka. Det kommer ur Lukas kropp fortfarande glödande och han vill inte ta det i sina händer. För att hålla uppe farten borde Lukas montera skurborstar på brädan. Sopa fram genom skolkorridorer och grinda nerför alla räcken för att tvätta dem. Som Pippi Långstrump fäster skurborstar under sina fötter och tränar rollerblades samtidigt som hon skurar golvet. Och kanske kommer Lukas att gå till arbetsförmedlingen med sin idé. Lägga upp förslaget om att starta ett sånt företag, en skejtande städfirma. Men det är inget att berätta om. Det är inget att berätta om hur handledaren började snacka om Pippi Långstrump och ännu värre.