Killar, bollar & kör. Marianne Bokblad

Transkript

1 Killar, bollar & kör Marianne Bokblad

2 Av Marianne Bokblad har tidigare utkommit: Före Sverige (2003) Isaberg förlag AB Mogatan Hestra web: Marianne Bokblad: Killar, bollar & kör Copyright 2006 Marianne Bokblad & Isaberg förlag AB Tryckning Tryckmästarna, 2006 ISBN ISBN Isaberg art nr Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering är förbjuden.

3 KAPITEL 1 Nej, jag kommer inte att hinna med två läxor till i morgon, tänkte Angelika när hon packade ihop sina böcker i skolväskan. Fröken påminde dem om provet i nästa vecka: Det är bra om ni tittar lite på den läxan varje dag! Ljudet av skrapande stolar och väskor som öppnades och stängdes överröstade henne nästan. Det verkade inte som om någon lyssnade. Fast Angelika hörde vad Katrin sa och tänkte att om det varit så enkelt som att bara titta, då kunde hon gärna göra det varje dag. Men hon sa det inte högt. Killarna pratade om basketturneringen som skulle starta. Just den här kvällen skulle de tävla mot en annan femteklass, den klassen som de slog i friidrott tidigare i höstas. Det var viktigt att vinna, för i den här turneringen gick vinnarna vidare till länsfinal och sedan till riksfinal i Stockholm till våren. Öh, tjejer! Kommer ni och hejar på oss då? ropade Rickard. Vill du att alla tjejer ska komma, eller räcker det med Lina? frågade Adde och knuffade lite på Rickard. Rick- 5

4 ard rodnade och tittade snabbt bort mot Lina för att se om hon hade hört vad Adde sa. Det hade hon nog inte, för hon och Angelika var på väg ut ur klassrummet med armarna om varandra. Rickard tog tag i Addes väska och drog ner den på golvet så läxböckerna flög ut. För dig räcker det väl om Angelika kommer? sa han. De brottades med varandra på skoj. De var så bra kompisar att de inte kunde bli arga på varandra på riktigt. Sen hjälptes de åt att plocka ihop böckerna på golvet. Lina och Angelika hade fått på sig sina jackor ute i kapprummet och satt på var sin bänk och knöt skorna. Ska du gå och heja på killarna i kväll? frågade Lina. Njae, jag vet inte riktigt, sa Angelika. Det är körövning klockan fem och så har vi två läxor. Mamma hinner bara hjälpa mig en kort stund efter middagen för hon ska bort i kväll och jag måste vara barnvakt. Hon krånglade på sig ryggsäcken över jackärmarna som bara ville fastna i remmarna. Men kören kan du väl strunta i, den finns ju kvar nästa tisdag, sa Lina. Jo, i och för sig, men jag tycker om att sjunga och det känns taskigt att vara borta. Vi är inte så många och vi ska snart uppträda. Angelika kände att det var svårt 6

5 att välja vilket hon skulle göra. Hon ville göra båda sakerna. Flickorna gick ut på skolgården. Pojkarna i klassen hade redan hunnit ut. De hade slängt sina jackor och väskor i en hög och hoppade omkring vid basketkorgen och tränade på att dunka. Sista chansen till ett extra träningspass inför matchen. Angelika och Lina gick bort till dem, lutade sig mot väggen och tittade på. Vad söt Rickard är, viskade Lina. Det tyckte jag med förut, sa Angelika, men nu gillar jag nog Patrik mer, tror jag. Och Adde, fast han retas så mycket. Adde är kär i dig, det syns! Det är han väl inte? Tror du verkligen? Just då lyckades Patrik sätta ett snyggt skott i korgen från rätt långt håll. Angelika och Lina glömde bort sina funderingar och klappade händerna och tjoade. Anna och Nicole var också på väg bort till dem, de ropade allt vad de kunde: Härligt, Patrik! Patrik blev generad, han var blyg för tjejer. Mumlade bara något till svar utan att titta upp. Det verkade mest som om han pratade lite med bollen innan han studsade iväg den till Adde som stod i tur. 7

6 Kolla det här då! ropade Adde och hoppade upp och dunkade. Snyggt. Det var nog ingen som hörde vad Jonte sa. Han stod lutad mot väggen med sina kryckor lite längre bort och följde spelet noga. Han verkade bara halvt intresserad när han kommenterade bra skott för sig själv. Jonte hade kommit ny till klassen den här höstterminen. Han hade flyttat hit med sin mamma från Stockholm. Eller Ståkhålm, som det lät när han sa det själv. Han hade benet i gips när han kom, men han ville inte tala om vad som hade hänt när han bröt det. Jonte sa inte mycket utan höll sig mest för sig själv. Ingen frågade om han ville spela basket, det gick ju ändå inte med gipset. På rasterna stod han alltid lutad mot väggen och följde basketspelet, vem som än spelade, men verkade inte alls vilja vara med nu när gipset var borta och han bara haltade lite grand. Ganska snart efter att Jonte kom till klassen upptäckte Angelika att han var väldigt duktig på att räkna. Det kunde löna sig att sitta bredvid honom på lektionerna och få hjälp. Men det var bara flickorna som satte sig hos honom. Det var aldrig någon av pojkarna som ville räkna ihop med Jonte. Angelika hade hört hur Adde och Patrik härmade 8

7 Jontes stockholmska bakom ryggen på honom. Hon hoppades att han själv inte hade hört det. Hon tyckte att Jonte var snäll, men hon var också förtjust i Adde och Patrik och Rickard som hon känt sedan dagistiden. Helst ville hon att de skulle vara kompisar allihop, men killarna verkade inte vilja ha med Jonte. Ska inte du vara med och spela? Du kan väl hoppa på ett ben? sa Adde och flinade när han studsade bollen förbi Jonte. Nej, jag tror inte det, sa Jonte. Spelar ni inte basket i Ståkhålm? Killarna gapskrattade åt Patriks kommentar, alla killar utom Jonte. Han svarade inte alls. Stod bara kvar som förut mot väggen. Ni kanske bara sitter inne och räknar i Ståkhålm? Skrattsalvorna studsade mot väggen där Jonte stod. Han stod alldeles tyst och tittade på dem utan att göra en min. Angelika satt på en bänk strax intill. Hon ville försvara Jonte men vågade inte. Anna och Nicole satt också där och gapskrattade. Det tog emot att säga något när de så tydligt visade vad de tyckte. Hon ville inte ha dem till fiender. Bäst att vara tyst. Jonte kunde spela basket, han hade knappt gjort något 9

8 annat i Stockholm. Ända tills pappa talade om att han skulle flytta ifrån mamma, syrran och honom. Hans pappa var kär i en annan! Hur kunde han bli det? Han var ju gift med mamma. Han skulle bo kvar hos dem och vara Jontes egen baskettränare. Han ville inte prata om sin pappa och helst inte tänka på honom. Egentligen var han väldigt stolt över sin pappa, men ledsen för att han hade valt att bo med en annan än mamma. Med en ung tjej som skulle ha barn snart. Jonte ville ha pappa för sig själv. Att dela honom med syrran var okej, men inte med en liten skrikig unge som dessutom skulle få bo med honom. Och absolut inte med Madeleine som såg ut som om hon var klippt ur en annons. Hon luktade som en parfymaffär och fnissade åt allting pappa sa. Fjantiga Madeleine. Det var äckligt att pappa och hon hade gjort det där och att alla kunde se det när hon fjantade omkring och visade upp sin läskiga mage. Aldrig mer ville han spela basket fast han hade älskat att spela med pappa hemma på garageuppfarten. Han hade lärt sig massor av trick och kunde varenda regel i spelet. Ibland fick han följa med sin pappa när han tränade sitt lag och vara med de riktigt stora grabbarna. Visst ryckte det lite i honom när han stod och tit- 10

9 tade på de nya klasskamraterna. En del av honom ville springa fram och vara med, men en del av honom ville aldrig mer spela basket. Killarna fick väl tro att han bara var en plugghäst. Det spelade ingen roll just nu om han hade kompisar eller inte för han ville inte bo här i vilket fall som helst. Om han bara lät bli att svara, skulle de nog tröttna. Så han stod kvar, lutad mot väggen och tittade på. Patrik hoppade upp och dunkade i bollen. Sen kom Rickard och lyckades också sätta ett snyggt skott fast från lite längre håll. Nu blev det Addes tur, men han missade och stack snabbt iväg längst bak i ledet. Det går nog bättre i kväll, tröstade Patrik. Killarna turades om att skjuta och peppa varandra. Jonte fick vara ifred nu. Han hade några små papperssmulor som han gned mellan fingrarna och kastade iväg lite förstrött. Angelika tittade på honom i smyg och tyckte att han verkade ledsen. Vad är klockan? frågade Lina plötsligt. Jag lovade mamma att komma hem senast tre. Då får du sno dig, sa Angelika, hon är tio i nu. Hänger du med hem? Mamma skulle baka, sa Lina. 11

10 Visst ville Angelika fika hos Lina, det blev plötsligt viktigare än att titta på killarna. Flickorna satte fart åt Linas håll. Precis klockan tre tumlade de in genom dörren. Det doftade ända ut i hallen av nybakade bullar. Angelika tänkte att det måste vara härligt att ha en mamma som var hemma om dagarna. Hon visste inte att Linas mamma blivit arbetslös och hemskt gärna ville börja jobba och tjäna pengar igen. Hej Lina, bra att du är hemma. Hej Angelika, så kul att du är med. Vill du ha bullar och lite saft? Linas mamma torkade av händerna på förklädet, och satte fram ett bullfat på bordet. Angelika tackade ja, och de satte sig vid köksbordet alla tre. Lina plockade ihop tidningar och reklam som låg på bordet och la det i en hög. Vill ni följa med till stan och handla? frågade Linas mamma. Åh, vad kul, det kan vi väl? Lina såg bedjande på Angelika. Ja, men jag har ju körövningen, och så läxorna. Och så måste jag vara barnvakt... Javisst, ja. Och så killarnas basketturnering, suckade Lina. Jag vill nog se den. 12

11 Oj, vilket program ni har, sa Linas mamma och skrattade. Hur ska ni hinna allt? Men visst, jag kan åka till stan en annan gång. Då kanske ni vill följa med. Ja, vad kul! sa Angelika och nickade mot Lina som också gillade förslaget. Jag måste nog skynda mig hem nu, sa Angelika. Hon drack upp det sista i glaset och ställde ner det i diskhon. Tack så mycket för saften och bullarna, det var jättegott! Var så god, och hej med dig! sa Linas mamma. Hälsa hem till din mamma. Angelika tog sin jacka och ryggsäck och började gå hem till sig. Hon var tveksam till hur hon skulle göra. Skulle hon gå till kören och inte få se killarnas match, eller skulle hon hoppa över kören den här tisdagen? Synd att det inte finns fler dagar i veckan att sprida ut allt roligt på. 13

12 KAPITEL 2 När hon kom hem var det alldeles tyst i lägenheten. Det låg en lapp på köksbordet, men nu hade mamma glömt bort sig och skrivit skrivstil igen. Angelika försökte läsa flera gånger, men blev ändå inte helt säker på att hon läst rätt. Då ringde telefonen, det var mamma. Hej lilla gumman, såg du lappen? frågade mamma. Ja, men du vet ju att jag inte kan läsa din skrivstil. Förlåt, men nu kan jag säga det i stället. Jag var tvungen att skjutsa tant Elsa till doktorn för att få ut ny medicin och vi får nog vänta rätt länge. Du får ta dig ner till körövningen själv. Du kan väl cykla? Eller gå? Så får du motion också! Det är ingen körövning i kväll. Den är inställd för vi har basketturnering halv sex, ljög Angelika och kände meddetsamma att hon fick lite ont i magen. Hon brukade aldrig ljuga för sin mamma, men att både gå den långa vägen själv och att missa matchen, det blev för mycket. Det skulle kanske hinna bli mörkt också efter kören och hon var mörkrädd. Hon var den enda i kören som bodde i Backen, så hon fick inte sällskap med någon. 14

13 Backen kallades det området där Angelika bodde, i utkanten av stan. Namnet kom förstås av den långa backen där husen låg i långa rader på tvären. Det var många som kallade den uppförsbacken eftersom det bara var på hemväg det verkligen kändes att det var en backe. Nerför gick fort och lätt, både till fots och på cykel, och då märktes den inte alls. Jaså, det var tur, då slapp du missa en övning, sa mamma. Du kan ta lite mat själv i kylskåpet. Kalle kommer från fritis snart, är du hemma när han kommer? Ja, jag tar hand om Kalle, han får följa med på matchen, svarade Angelika, och kände sig genast lite bättre till mods. Hon var i alla fall snäll som tog hand om sin lillebror. Jag är nog hemma vid fem. Sen måste jag åka bort i kväll, men då är pappa hemma, sa mamma. Hej med dig. Glöm inte göra dina läxor om du ska iväg! Angelika tyckte att det kändes lite obehagligt när hon lade på luren. Hon hade ljugit! För mamma som hon tyckte så mycket om. Det var inte meningen, men det var som om orden bara halkade ut ur munnen utan att hon kunde styra dem. Hon kände att hon måste berätta sanningen i kväll, annars skulle hon inte kunna sova. 15

14 Just då ringde telefonen igen. Det var Kicki, körledaren. Hej Angelika, väste hon i luren. Det var bra att jag fick tag i dig. Jag måste ställa in kören idag, för jag är alldeles genomförkyld. Åh, vad synd, sa Angelika, men kände sig genast lättare om hjärtat. Hoppas du är frisk till nästa gång, vi ses då! Vilken tur hon hade! Nu var det ju som om hon inte hade ljugit, eller? I alla fall var det sant nu att det inte var någon övning. Hon kunde gå och heja på killarna med gott samvete. Ändå funderade hon en stund på om det kunde räknas som lögn i alla fall. Det här skulle ingen få veta om, för hon ville inte vara en sån som ljuger. Angelika plockade fram sina läxböcker och suckade över matteboken. Inte bara en gång. Hon suckade varje gång hon skulle lirka in siffrorna i rätt ruta, speciellt femmorna och åttorna halkade iväg och gjorde uträkningen svårare. Hon gillade inte alls att göra läxor, men hon ville göra mamma glad och visa att hon känt ansvar och börjat själv. Angelika tyckte om sin fröken och ville att Katrin skulle tycka att hon var duktig och flitig. Om det bara inte var så svårt med division! Angelika 16

15 skulle aldrig få gå på matchen om inte läxorna var klara. Tacka vet jag plus, tänkte hon. Det är i alla fall enkelt. Division var inte alls bara gångertabellerna baklänges! Och vadå baklänges? Då måste man ju kunna dem framlänges först. Och sjuans, åttans och nians tabeller ville bara inte stanna kvar i huvudet. De var lika svåra varenda gång. Hon hann inte räkna mer än en uppgift förrän Kalle skramlade in genom dörren. Det gick inte att ta fel på att det var han som kom, han gjorde ingenting tyst, han hördes alltid lång väg. Shit, shit, shit, ekade han i hela lägenheten. Så där får du inte säga för mamma! ropade Angelika. Om du inte lägger av, skvallrar jag. Det var våran musikfröken som lärde oss det i dag, och man får faktiskt säga det man lärt sig i skolan, så det så! De hade gjort en slang-rapp på musiken idag. Fröken hade varnat dem för att göra den hemma, men det var lite för roligt. Kalle kunde inte låta bli att säga de där härliga orden som var förbjudna hemma. Bullshit, bullshit, fortsatte han. Jag tror inte på dig, sa Angelika. Mia skulle aldrig säga så. 17

16 Angelika hade Kalles musikfröken som sin särskilda läsfröken ett par gånger i veckan. Mia brukade kalla Angelika för Lilla Ängel, hon sa att Angelika betydde den änglalika och att det passade henne bra. Det var mysigt att gå dit en stund ensam och sitta i det tysta rummet och läsa. Där kändes det lätt att läsa, som om bokstäverna låg stilla på sidorna. Jag ska fråga henne i morgon om det är sant, hon säger aldrig så där, så jag tror dig inte, sa Angelika. Gör du det! Tja ba! Bullshit! Shit, shit! Nu får du vara tyst, för jag ska göra läxorna Gå in i ditt rum och var tyst! Angelika suddade ut en femma som slitit sig från rutan, och gjorde en ny, sakta sakta. Telefonen ringde igen. Kalle tog luren och fortsatte i samma stil: Shit, shit, bullshit. Eh, hallå, vem är det? hördes det i luren. Oj då ursäkta, det är Kalle. Hej du, det är Adde i femman, är Angelika hemma? Kalle tittade lurigt på Angelika och sa: Tjena Adde, näe hon sitter på toale... Angelika rusade upp, slet ifrån honom luren och knuffade bort honom. Hon rodnade av ilska, och försökte ordna till 18

17 rösten när hon svarade. Den lille skitungen, honom borde man spola ner. Min syrra är nog värre än din brorsa, svarade Adde. Hon säger alltid pinsamma saker. Jo, eeh hm vet du vad vi har för läxa i matte tills i morgon? Adde visste precis vad de hade i läxa, han hade redan gjort den, men han kunde inte komma på nåt annat naturligt sätt att fråga Angelika om hon kom på matchen. Han ville så gärna att hon skulle vara där i publiken och heja på honom när de skulle vinna över femman från Centralskolan, men att säga det direkt var svårt. Angelika tog fram sin bok och berättade vilka sidor i matteboken som skulle vara färdiga tills nästa dag, och vilka sidor i geografiboken som de skulle läsa igenom. Jag ska skynda mig, för jag vill gå på matchen i kväll, men jag måste ta med mig brorsan, jag har lovat att vara barnvakt? suckade Angelika. Han är jobbig, men jag har lovat. Bara han hejar på rätt lag, så är det okej, svarade Adde. Då ses vi, hej då! Hej då! Angelika höll kvar luren i handen en liten stund. Hon hade velat prata mycket längre med Adde. Angelika är kääär, Angelika är kääär, sjöng Kalle medan han kom in från köket där han gjort sig en 19

18 knäckemacka. Angelika och Adde, Angelika och Adde fortsatte han på samma retsamma melodi. Tyst med dig, dumma unge, annars ska jag säga till killarna i klassen att klå upp dig! skrek Angelika och kastade sitt räknehäfte mot honom. Häftet missade och for i golvet och Angelika började jaga Kalle i stället, men han hann in i sitt rum och låste dörren. Då gav hon upp, tog upp sitt räknehäfte och fortsatte med siffrorna. Det var tråkigare än tråkigt, men måste göras. Titta, nu hade två sidor vikt sig och gick inte att släta till snyggt. Hon började rita små figurer i stället, små streckgubbar, en i varje ruta, som spelade basket. Så roligt det skulle bli att gå på match! Hoppas våra killar vinner, tänkte hon. Hela klassen skulle följa med till Stockholm om de kom vidare. Och så for tankarna i väg ända till Gröna Lund, långt bort från alla siffror och tal. Det rasslade i dörren. Det var mamma som kom. Hallå! Är ni hemma? ropade hon. Det var egentligen onödigt att fråga. Det hördes massor av ljud från Kalles rum, lamporna lyste både i hallen och köket och båda barnens väskor och skor låg i en hög mitt framför dörren. Tänk om ni kunde vara lite ordentliga någon gång! 20

19 suckade hon. Vi får ha en familjekurs i hur man går in i en hall, jag blir trött på att hålla ordning på allting. Kalle kom ut ur sitt rum. Vad får vi för mat? Jag är hungrig. Mamma packade upp en falukorv och en påse makaroner ur kassen. Hjälp till nu, sätt på vatten till makaronerna, så steker jag korven, sa mamma till Angelika som blev glad. Då kunde hon plocka ner sina matteböcker, det var viktigare att hjälpa mamma. Den andra läxan glömde hon bort helt. 21