Debatt: VSF behöver en reorganisering

Transkript

1 Pergite VSF:s interntidning # Debatt: VSF behöver en reorganisering Dokument: Stoppa matchen! Fördjupning: Dom ljuger - om klassen som inte finns.

2 2 Redaktionen har ordet: Innehåll Ledare: Kära medlem 3 Fördjupning: Dom ljuger 4 Krönika: Galenskap! 8 Dokument: Stoppa matchen 9 Rapport från förbundsstyrelsen 14 Teori: Åter till hegemoninkampen 16 Debatt: VSF behöver en reorganisering 20 Kontaktuppgifter: förtroendevalda 22 Pergite är VSF:s interntidning Redaktion: John Lyshag & Daniel Nyström Ansvarig utgivare: Mia Sand Layout: Olof Holmgren Kontakt: pergitered@gmail.com Det tog ett tag, men nu är vi igång. För första gången på länge får VSF ett debattforum för alla medlemmar. Det kan tyckas märkligt med en tidning i pdf-format, men det är en lösning vi valt av ekonomiska skäl. Vi tror att folk kommer vänja sig vid att läsa tidningen vid datorn. Det här första numret är just ett första nummer; vi kommer att arbeta med att utveckla Pergite på olika sätt. Hör gärna av er med kommentarer, idéer och kritik. Pergite förresten namnet behöver en förklaring. Det betyder framåt! (imperativ pluralis) och var det romerska kavalleriets stridsrop. Förbundsstyrelsen valde namnet dels eftersom vi vill komma bort från alla tråkiga vänsternamn på rörelsens tidningar, dels för att det fångar en inställning vi måste ha. Om vi går framåt, väl rustade med marxistisk, feministisk och antirasistisk teori, visa av lärdomar från arbetarklassens kamp och det självförtroende som kommer därav, kan det här förbundet bli en verklig kraft i samhället. Trevlig läsning! PS. Vi mottar gärna dina åsikter och tankar om tidningen framtid!

3 3 Ledare / Mikael Pettersson, vice ordförande Kära medlem, J a g k a n s t o l t presentera förbundets nya tidning. Äntligen har vi en tidning där förbundsstyrelsen kan förklara sina beslut och där du kan läsa om vad de andra lokalföreningarna sysslar med. Men framförallt är det här tidningen där du kan göra din röst hörd. Det här är inte förbundsstyrelsens utan alla medlemmars tidning. Det är din tidning. Det innebär att det är alla vårs angelägenhet att medlemmar skriver i den och att vi tillsammans ser till att den läses. Jag är övertygad om att den här tidningen har potential att bli något riktigt bra. Dess viktigaste funktion är förstås den politiska och organisatoriska diskussionen: hur organiserar vi ett modern grönt socialistiskt studentförbund och vad betyder de teoretiska utgångspunkter i principprogrammet och hur omvandlas de till praktik? Det är bara några diskussioner. Det här är också en tidning där vi har möjlighet att beskriva vår vardag och dela med oss våra personliga erfarenheter av att vara arbetarklass och socialist i högskolevärlden. Eller hur det är att bli utsatt för sexism, eller osynliggörande för man inte ha de rätta universitetskoderna. Eller hur det är att läsa på folkhögskola och höra att regeringen planerar att avskaffa folkhögskolekvoten. Min förhoppning är att alla våra medlemmar ska känna sig välkomna att skriva och våga pröva sina åsikter. För att det ska bli så krävs det att vi håller en kamratlig ton där det aldrig är acceptabelt med personliga påhopp och att det alltid är okej att ändra sig. Här finns ingen plats för löjlig prestige utan vi diskuterar för att utvecklas, däri ingår ofta att man byter åsikt. Jag hoppas att det här blir en tidning där ni lär mig nya och intressanta saker. Vårt förbund är ju fantastiskt. Vi består av ambitiösa akademiker som på dagarna studerar kurslitteratur för att på kvällarna kritiskt granska den borgerliga kunskapsproduktionen. För mig som kommer från en arbetarklassmiljö och är ensam i släkten om att ha läst vidare har ni betytt otroligt mycket. Ni har stärkt mig och gett mig det nödvändiga självförtroende och kunskap som krävs för att lyckas på universitetet. I mina drömmar kommer det här också att bli en tidning där vi förmedlar lite av vår kunskap mellan oss. Som ni märker har jag höga ambitioner men det blir bara vad vi själva väljer att göra tidningen till. Nu inleder vi lugnt och förhoppningsvis är ni många som är intresserade av att ta ansvar för tidningens utvecklande. Det ska också bli intressent hur vi lyckas koppla samman vår blogg med tidningen. När jag satt i förbundsstyrelsen för Ung Vänster var jag med om att fatta beslut om att begränsa utgivningen av tidningen Röd Press (som nu är tillbaka) och det kändes tungt. Därför känns det nu extra härligt att få vara med och ge ut en tidning istället. d e t ä r r o l i g a r e a t t b y g g a ä n a t t r i v a.

4 4 Fördjupning / Olof Risberg, VSF Stockholms universtitet Dom ljuger Medelklassen är en borgerlig term. Det är mer än så, det är en borgerlig lögn. Det är inget annat än ett försök att avradikalisera termen klass, och att avradikalisera själva arbetarklassen. Genom att använda termen medelklass målar borgarna sin egen bild av samhället. Där finns de rika arbetsgivarna, borgarna, och deras motståndare i klasskampen, de fattiga, radikala arbetarna. Dessutom målar borgerligheten fram en tredje klass, en välmående medelklass,

5 5 Borgarna försöker dölja det faktum att alla måste ta ställning. Att inte välja är också att välja, och att inte välja är att ta ställning för utsugningen. som varken står på borgarnas eller proletärernas sida. Enligt borgarna är medelklassen varken utsugande eller utsugd, det är en klass som är neutral i klasskampen. Borgerliga lögner! I och med att större delen av befolkningen i den industriella eller postindustriella världen identifierar sig som just medelklass, skapar borgarna en bild av att klasskamp inte angår majoriteten av befolkningen. Klasskamp ses som något de fattiga sysslade med på 1800-talet, innan den välmående medelklassen skapades. Men medelklassen är en mycket dålig term. Den försöker att göra termen klass till enbart en välståndsmätare. Den bortser från att en arbetare är en arbetare. Oavsett välstånd tillhör alla arbetare samma klass. Termen utmålar bild av välmående och mindre välmående, istället för utsugna och utsugande. Medelklassen anses står över de radikala arbetarna, de behöver inte kämpa för att förändra världen. Dock är det som den så kallade medelklassen har kämpat till sig, i den mån de har kämpat till sig något alls, är smulor. Borgarna och deras medlöpare köper klassfred med arbetarna, med fjuttiga smulor av samhällets rikedomar. Trots att allt fler ser sig som medelklass ökar klyftorna. Myten om medelklassen är ett borgerligt försök att avväpna arbetarklassen. Med ordet medelklass trollar borgarna fram ett alternativ till att vara arbetare, och då vara tvungen att kämpa för att förbättra sin situation. Alla arbetare måste skaka av sig denna lögn, och inse att det inte finns någon som är neutral i klasskampen. De som idag kallar sig medelklass är i själva verket bara pacificerade arbetare. Borgarna försöker dölja det faktum att alla måste ta ställning. Att inte välja är också att välja, och att inte välja är att ta ställning för utsugandet. Dessutom, ett ytterligare fel med medelklass är att den bara beskriver de som är i samhällets mitt. Det säger inget om deras roll i produktionen, jämtemot produktionsmedlen. Under feodalismen var borgarna medelklass, men de har nu kämpat sig upp som den härskande klassen. På samma sätt skall arbetarna en gång kämpa sig upp som härskande klass, och på så vis upphäva klasserna och klasskampen. Överklass har inte alltid varit lika med borgarklass. Ytterligare en term som en medveten arbetarklass bör ta avstånd ifrån är orden arbetsgivare. Arbete är en vara, och dess pris är lönen, men vem är det egentligen som ger arbete? Vi kan ta ett exempel om en an-

6 Arbetarklassens segrar i klasskampen förändrar inte samhällets struktur: utsugandet. De segrar som arbetarklassen kämpar till sig är tecken på dess styrka, inte dess bortdöende. 6 nan vara, fänkål. Om du går till din lokala fänkålshandlare och köper tvåhundratusen kilo fänkål, är du då en fänkålsgivare? Prat om arbetsgivare eller arbetstagare är rent borgerligt nyspråk! Det finns de som säger att medelklassen är en egen klass, sprungen ur arbetarklassen, men som har fått status som en egen klass i och med deras större välstånd, med deras större inflytande över produktionsprocessen. Få saker är så missvisande. Upphörde arbetarklassen att existera 1919, med den allmänna rösträttens inflytande? Slutade arbetarklassen att lönearbeta med införandet av LAS? Arbetarklassens segrar i klasskampen förändrar inte samhällets struktur: utsugandet. De segrar som arbetarklassen kämpar till sig är tecken på dess styrka, inte dess bortdöende. Jag menar nu inte att det är dåligt att arbetarklassen ofta har kämpat till sig ett ökat välstånd. Felet ligger i att arbetarklassen, lurad av borgarna, tar ut segern för tidigt. De kämpar till sig, eller får kastat åt sig, några smulor, och vips har en radikal arbetarklass blivit en lugn och snäll medelklass. Reformer är en väg att förbättra, men vi får inte ge upp målet, att besegra borgarna, och nöja oss med vägen dit, arbetarnas växande välstånd. Vi har ännu inte nått seger. Det är inte heller så att denna syn på klasser är alltför stel eller föråldrad. Den som ser det så ser inte tidlösa utsugarstrukturer utan har hakat upp sig på de former som utsugandet för tillfället tar. Den utveckling vi idag ser, som vissa tolkar som arbetarklassens förvandling till medelklass, är i själva verket bara symtom på hur klasskampen svajar fram och tillbaka, från att vara till förmån för den enda klassen till att vara till förmån till den andra. Självklart finns det element som är svåra att placera helt varken bland arbetare eller borgare. Dessa kallas mellanskikt eller småborgare, och utmärks just av att de står med ena foten i borgerligheten, och den andra i den proletära klassen. De har visst kapital, kan ha anställda, men lever ändå på sitt arbete. Men dessa skikt utmärks just genom att de har drag från båda samhällets klasser, och är alltså ingen egen klass, utan är bara de skikt som utgör gränsen mellan två äkta klasser. De utgör absolut inte någon egen klass, utan visar bara att klassanalys kan vara svårt att applicera på individnivå. Förutom de som förespråkar medelklassens existens finns det dessutom de som tycker att debatter av denna typ är meningslösa hårklyverier. De skulle säga att jag, som Marx sa, skjuter myggor med kanon. Det är dock viktigt att arbetarna identifierar sig realistiskt, ser sig själva som en förtryckt klass, och ser behovet av att återuppta klasskampen. Arbetarna måste identifiera sig själva, ur reella, ekonomiska synvinklar. Medelklassen är enbart ett tecken på hur borgarna styr våra tankar, vår debatt och vår egen självbild. Dessa termer visar hur kapitalismen har gnagt sig in i våra medvetanden.

7 7 Medelklass Från Wikipedia: Medelklassen är en benämning på en socioekonomisk samhällsgrupp som utgör ett mellanskikt i samhället. Med avseende på faktorer som inkomst, förmögenhet, utbildning, självständighet i yrkesutövningen och social prestige har medelklassen en mindre gynnsam ställning än överklassen, men en mer gynnsam ställning än arbetarklassen eller underklassen. Ofta indelas medelklassen i övre medelklass och lägre medelklass. Till den övre medelklassen räknas ofta bland annat advokater, överläkare, professorer och mellanchefer[källa behövs]. Till den lägre medelklassen räknas ofta lärare, sjuksköterskor, poliser och ibland fackutbildade arbetare.

8 8 Krönika / Andrea Malesevic, VSF Linköping Galenskap! Bourgeoisien är fyndig. Den hittar ständigt nya smarta knep att utöva makt på och vilseleda oss. Det fyndigaste man kan göra som utsugande elit och maktutövare är att få de förtryckta att hata varandra istället för den härskande klassen och det system de egentligen borde hata. Det bästa för borgarna är om vi helt enkelt själva är våra egna värsta fiender, vilket i princip var och varannan tonårstjej idag har blivit. Jag minns hur det var i högstadiet där man hetsade varandra till ätstörningar. Det brinnande hatet mot tjejkompisen som kunde få på sig jeansen i storlek 25. Ständigt en tävling om vem som var smalast och snyggast. Konkurrens, tävlan, ångest. Och det är det fortfarande; Det är en sorglig sanning att jag inte känner en enda tjej som inte har haft eller har problem relaterade till mat eller kropp (känner även en hel del killar som lider av kropps- och matångest). Energi som skulle kunna gå till att tänka revolutionära tankar går istället år till att hata sig själv, klämma fett, räkna kalorier och vara avundsjuk på andra. Det är en sorglig sanning att vi lever i en kapitalistisk och patriarkal värld där man tjänar pengar på att människor har ångest och känner sig otillräckliga. Bourgeoisien har lyckats krypa in under skinnet på oss. Många verkar inte inse att ätstörningar inte är någon individuell sjukdom, utan en samhällspest. Och något vi måste göra något åt. Nu. Annars lyckas klasskampen aldrig. Varje gång du tänker fan vad tjock/ful jag är har bourgeoisien vunnit ett slag. Som en vän till mig sa: Vem fokuserar på att de går till banken och hämtar ut mervärdet av vårt kollektiva arbete, när vi sitter framför spegeln och hatar oss själva? Så släng vågen, måttbandet och känslorna av avundsjuka i papperskorgen. Vägra delta i destruktiva samtal om bantning. Sluta hata dig själv. Gör det för din skull, för kollektivets skull och för klasskampen skull. Som det så fint uttrycks i filmen Network där citatrubriken kommer ifrån: You ve got to say, I m a HUMAN BEING, Goddamnit! My life has VALUE! So I want you to get up now. I want all of you to get up out of your chairs. I want you to get up right now and go to the window. Open it, and stick your head out, and yell; I M AS MAD AS HELL, AND I M NOT GO- ING TO TAKE THIS ANYMORE! THINGS HAVE GOT TO CHANGE!

9 9 Dokument/ Olof Holmgren, VSF Lund Stoppa matchen!

10 10 Trots de sedvaliga och ihärdiga bombmattorna av propaganda som Israels apologeter lägger ut är det någonting som tränger igenom. Är det att våldet är så övermäktigt? Att styrkeförhållandena är så skeva? Att mördandet är så ogenerat? Det är i mitten av januari 2009 och Israels angrepp mot Gaza har pågått i ungefär två veckor. Det är sannerligen inte första gången som Israel mördar och lemlästar palestinier, men denna gång är det någonting som är annorlunda. Trots de sedvaliga och ihärdiga bombmattorna av propaganda som Israels apologeter lägger ut är det någonting som tränger igenom. Är det att våldet är så övermäktigt? Att styrkeförhållandena är så skeva? Att mördandet är så ogenerat? Klart är i alla fall att den israeliska krigsmakten en gång för alla tappade masken. I Sverige ordnades demonstrationer på tiotals orter runt om i landet och många fick nog tillbaka minnen från protesterna mot Irakkriget På tv-nyheterna kunde man genom orden ana vad som hände på plats, via Al-Jazeera på nätet kunde man själv se bilderna från sjukhusen. Galenskap. Mitt i detta kom det till allmänhetens kännedom att Sverige skulle spela Davis Cup mot just Israel i Malmö, staden som har runt 5000 invånare med palestinsk och arabiskt ursprung. inte första gången Jag var en av de som direkt förstod innebörden av matchen och att detta skulle bli stort. Riktigt stort. Båstadskravallerna, som de kom att kallas då ett par hundra aktivister lyckades stoppa matchen mellan Sverige-Rhodesia i Båstad 1968, är en av milstolparna från 68-vänstern. Konceptet upprepades och förevigades 1975 i matchen mot Chile då Hoola Bandoola Band med Mikael Wiehe och Björn Afzelius skrev låten Stoppa matchen och gjorde matchen till symbol. I Malmö formerades det ett nätverk under Gazakriget som arrangerade demonstrationerna mot kriget, och det var inom detta nätverk som stoppa matchenkampanjen, som den kom att kallas, organiserades. Nätverket bestod av palestinska och arabiska organisationer, främst kulturföreningar, vänstern och socialdemokraterna. Flera grupper ur den autonoma miljön visade intresse av att arbeta med kampanjen men som så många gånger tidigare sprack ett eventuellt samarbete på frågan om ickevåld. Mer om det senare. Det var också just Mikael Wiehe som startade den offentliga debatten om matchen genom en artikel i Sydsvenskan. Som en av få profiler från 68-vänstern har han aldrig gjort avbön och på köpet blivit folkkär. Wiehe krävde att matchen skulle stoppas och skrev också om texten från sin gamla låt till de nya förhållandena. Debatten skulle sedan rasa på såväl nyhetsplats som ledare och debattsidorna, framför allt i Skåne men även nationellt. I efterhand är det främsta intrycket hur desperat borgerligheten blev. Sällan har man skrikit med en

11 11 högre och hesare stämma. Matchen, precis som allt annat, sker inte i ett politiskt vakuum. Under hösten har en allt starkare antifascistisk rörelse växt fram i Malmö som gett Sverigedemokraterna stora bekymmer då man hållit i torgmöten.under hösten blommade en ockupationsrörelse fram i Lund, som var både radikal och folklig på samma gång. Ungdomar i Rosengård hade startat kravall strax innan jul vilket senare ledde till avslöjanden om en rasism- och våldskultur inom Malmöpolisen. Ett hårt halvår för så kallade liberaler helt enkelt. När nu en kampanj med rättmätiga krav och en hård retorik dyker upp drar man upp ett beprövat kort. Antisemitismen. stor uppmärksamhet Det formella ansvaret för arrangemanget av matchen delades av Malmö stad och Svenska Tennisförbundet. Malmö kommun var som ägare av Baltiska Hallen där matchen skulle spelas ansvarig för säkerheten inne i lokalen och polisen ansvarade för säkerheten utanför. Malmö stad har en rödgrön majoritet och beslutet kring matchen skulle fattas i kultur- och fritidsnämnden. Beslutet blir att stoppa biljettförsäljningen till matchen med motiveringen att man helt enkelt inte kunde garantera säkerheten. Det är här frågan början ta ordentlig spin. Vänsterpartiets representant i kulturoch fritidsnämnden, Carlos Gonzales uttalar sig efter beslutat att han helst hade sett att matchen skulle stoppas helt, men eftersom kommunen inte hade mandat att göra detta så var en match utan publik att föredra. Han fortsatta att berätta att när han i mitten av 1970-talet levde i Chile och kämpade mot Pinochetjuntan hade hört talas om protesterna mot matchen i Sverige. - Det stärkte oss och gjorde oss glada. Att veta att det fanns människor på andra sidan jordklotet som visade sin solidaritet. Gonzales citat publicerades i hundratals tidningar runt om i världen, från Indien till Argentina och usa. Matchen hade gått från att vara en regional fråga till en global angelägenhet. När dessutom Malmös socialdemokratiska patriark, kommunstyrelsens ordförande llmar Reepalu, gick ut och sade att hans personliga åsikt var att matchen skulle stoppas fick stoppa matchenkampanjen rejält med vind i seglen. Det var nu svårt att argumentera för matchen genom att hävda att idrott och politik inte hör ihop när frågan fått en sådan stark politisk dimension. hetsen fortsätter Stoppa rasistmarschen var rubriken på osignerad huvudledaren i Skånska Dagbladet den 19 februari. Man skrev: [P]roteströrelsen i Malmö [ ] agerar under parollen Stoppa matchen. Därmed träder

12 12 de över en gräns och förvandlar protesterna till uttryck för rasistiskt judehat. Svenska landslag möter alla andra folkslag även om idrottsutövarna kommer från avskyvärda diktaturstater. Vi sorterar inte ut människor efter etnicitet och säger att vi inte spelar mot asiater som kommer från Nordkorea, araber från Saudi Arabien eller latinamerikaner från Cuba. Så har det varit fram till nu när aktivister vill göra Malmös idrottsarenor judefria. När man ser argumenten börjar man förstå desperationen. Det är inte ointellektuella, de är antiintellektuella. Dagen efter kommenterar Sydsvenskans ledarsida (20/2 09) Reepalus uttalande om att Israel har mördat 400 barn. De skriver Inte av misstag, inte i stridens hetta, inte genom kalkylerat risktagande, inte genom nonchalans. Israel har dödat dem alla med vett och vilja. Det är vad Reepalu säger. Hårdraget? Övertolkat? [ ] Anklagelser om barnamord har när det riktas mot judar och Israel definierar sig som bekant som en judisk stat en alldeles särskild historia och en alldeles speciell klangbotten. Att protestera mot Israel likaställdes med jutehat. Ett enkelt konstaterande att Israel har mördat 400 barn var lika med antisemitism. kampanjen tar fart Medan debatten fortsatte i pressen började en kampanj mer och mer att ta form. Folk började spela in den nya versionen av Stoppa matchen och lägga upp den på Youtube, graffittimålningar, filmvisningar, debatter. En sak som kampanjen verkligen lyckades med var att komma ut i media. Stoppa matchen var på löpsedlarna i sexsju veckors tid, från kriget tog slut fram till matchen. Jag jobbade i mediagruppen och fick en intressant inblick i hur mediadramaturgin fungerar i praktiken; för att kunna slå någonting till marken måste man först bygga upp det. Vi försökte därför ta tillvara på uppbyggnadsfasen för att hålla kvar debatten om Gaza. När media frågade om de svenska tennislagen pratade vi om Gaza. När de frågade om idrott och politik svarade vi Gaza. Och när de tillslut frågade om Gaza svarade vi Gaza igen. När sedan skiftet kom och man försökte såga kampanjen slutade vi helt enkelt att ge intervjuer och höll oss till arenor där vi satte agendan.

13 13 olydnadsaktion som faktiskt hade kunnat stoppa matchen. Vem vill stå i en blockad när andra kastar projektiler och därmed drar på sig en häftig repression? I slutändan fick vi en stor, bred och folklig demonstration som i mina ögon hade kunnat vara så mycket mer. Vi fick också en svarthuvad kamikazietrupp som stenade ett pansarfordon som nog ingen var speciellt nöjd med. Det finns flera aspekter på kampanjarbete. Den mediala biten klarade vi bra, mobiliseringen likaså. De bitarna är, i bästa fall, ett ytfenomen till en rörelse som går djupare än så. Kampanjen hette Stoppa matchen, så hur var det nu med detta att faktiskt stoppa matchen? p r o t e s t el l e r mo t s t å n d? Till en början fanns det en stor vilja till handfast aktion inom grupper som annars drar sig för olydnad. Jag tror att det hade mycket att göra med den otroliga indignation som fanns efter kriget mot Gazas civilbefolkning och dels också traditionen, eller narrativet om man så vill, från Båstad Vi har gjort det förr och kan göra det igen ungefär. När frågan om att handfast stoppa matchen kom upp låste sig diskussionen ganska snabbt kring två extrempositioner: dels de som ville ha en demonstration och inte så mycket mer, och dels de som inte ville sätta några som helst gränser för sitt eller andras agerande. Båda positionerna är problematiska av olika anledningar. Stora demonstrationer kan vara en mäktig uppvisning i solidaritet och styrka, men de kan också vara försvinnande lätt att ignorera. Å andra sidan; den autonoma positionen att vägra finnas med i ett samarbete som grundade sig på ickevåld omöjliggjorde i mångt och mycket en verkligt bred e f t e r s p e l Att i efterhand blicka tillbaka på kampanjen innebär självklart eftertanke och efterklokhet och min förhoppning är att det leder till en debatt kring metoder, inom partivänster såväl som bland autonoma. Vi i den svenska vänstern har en rik historia av kamp att blicka tillbaka på som vi behöver ta till vara på. Matchen då, hur gick det? Vem bryr sig, egentligen, skulle man kunna fråga sig. Det mest konkreta resultat av kampanjen är att bojkotta Israel -kravet har etablerat sig på riktigt. Jämförelsen med Sydafrika än etablerad och marken är bördig för ett fortsatt bojkottarbete här i Sverige. Att vsf nu driver kravet på en akademisk bojkott av Israel är därför helt rätt i tiden, ett tryck måste etableras på alla fronter om en förändring någonsin ska komma till stånd. Ett fritt Palestina är målet, och där har alla en roll att spela i kampen. Fotnot: Matchen slutade 3-2 till Israel.

14 14 Rapport/ Förbundsstyrelsemöte Work in progress *FS är en förkortning av förbundsstyrelse December I mitten av december hade förbundsstyrelsen sitt första möte för kongressperioden. Vi utnyttjade kongressgåvan från partiet och hade mötet på Syninge kursgård utanför Stockholm, som visade sig vara ett helt fantastiskt ställe. Den stora uppgiften var att konkretisera den verksamhetsplan som antogs på kongressen och därmed fattades många beslut för förbundets verksamhet. FS beslutade att vi ska ha en förbunds- gemensam kampanj, med start i januari 2010, och att vi fram till dess gärna ser att lokalföreningarna fortsätter att arbeta med de frågor som finns i Vägra Vara Tacksamkampanjen. Vi diskuterade internfeminism och beslutade att ha tjej- och killträffar på förbundsträffar. Flera arbetsgrupper tillsattes: sommarkursgrupp, interntidningsgrupp, kår/utbildningspolitisk grupp och kampanjgrupp. Mia Sand, Micke Pettersson och Edith Ringmar valdes till arbetsutskott. Micke valdes till vice ordförande och Edith till förbundssekreterare, samt Hanna Gunnarsson till kassör. Vi utvärderade också kongressen, VSF:s relation till vänsterpartiet och Ung vänster samt hade en strategidiskussion om de ökade hoten från extremhögern. Januari Årets andra fs-möte hölls i mitten av januari i Göteborg. Under mötet hade fs två strategidiskussioner, en om situationen i Gaza och en om svmp-samarbetet. Vi antog en budget för 2009 och inrättade ett uppstartsbidrag för nya lokalföreningar på 1000 kr. En av mötets viktigaste diskussioner handlade om förbundets nya hemsida. Vi hade besök av Erik Berg, som har gjort den nya loggan, som inledde en diskussion hur vänstern borde se på sina internet-satsningar. Vi beslutade att tillsätta en arbetsgrupp av personer i och utanför förbundsstyrelsen som vill jobba med att utarbeta en ny webportal för förbundet. Fram till dess att webportalen är klar att lanseras hänvisar vi till förbundets blogg. Vi diskuterade även interntidning, och beslutade att en interntidning ska ges ut i pdf-format en gång i månaden. Vi upp- manar lokalföreningar som har möjlighet att kopiera upp tidningen och skicka ut till sina medlemmar. fs beslutade att den förbundsgemensamma kampanjen, med start 2010, ska ha fokus på studiemedel och bostad, och att sommarkursen ska handla om finanskris, krig och stormaktskonflikter. Internatet på sommarkursen kommer att vara en vecka, som vanligt på Kvarnby folkhögskola utanför Malmö.

15 Mars På mars-fs i Stockholm diskuterades bland annat sommarkursen, nationella kampanjen och samarbete med s-studenter och gröna studenter. Den årliga sommarkursen arrangeras av vsf i samarbete med Kvarnby folkhögskola i Malmö. Årets kurs kommer att ha tema politisk ekonomi, med fyra olika underteman. Kursen är på distans under fyra veckor, 8/6-4/7, med en avslutande vecka på internat i Malmö (5/7-12/7). Sista anmälningsdag är 31/5, och mer information (kursplan, litteraturlista) kommer. fs hade i samband med beslutet om kursens underteman också en kortare diskussion om finanskrisen. 15 Förbundsstyrelsen hade sitt tredje möte för året i Lund under kristi himmelsfärdshelgen. Det har nu gått lite mer än ett halvår sedan kongressen och fs har verkligen kommit igång med sitt arbete och har blivit ett sammansvetsat kollektiv med konstruktiva och bra diskussioner. På mötet hade vi besök av vsflunds ordförande som berättade lite om hur lokalföreningen arbetar i Lund. Precis som tidigare möten, var den stora diskussionen på Lundamötet den nationella kampanjen. Kampanjens fokus är (precis som tidigare rapporterats) studiemedlet och bostadsbyggande/bostadsstandard. Den nya kampanjen (som ännu inte har något namn), bygger på den tidigare Vägra vara tacksam -kampanjen, och kampanjgruppen har arbetat med att uppdatera kampanjhandledningen med nya siffror, utredvsf har inlett ett utbildningspolitiskt samarbete med s-studenter och Gröna studenter, som ska utmynna i seminarium i Almedalen med syftet att påverka våra respektive partier i bland annat studiemedelsfrågan. Samarbetet har hittills fungerat väldigt bra. Under 2010 (hela året, över valrörelsen) kommer vsf att driva sin nästa stora nationella kampanj. Temat är beslutat sedan tidigare: bostad och studiemedlet. Konkretiseringar av temat diskuterades, som marknadshyror, bygga fler hyresrätter, stoppa utförsäljningarna och krav på kommunala bostadsköer. Det kommer att arrangeras en nationell kampanjstartskurs i november/december På mötet hade vi också en inbjuden gäst, Jan-Erik Gustafsson från kth i Stockholm. Han har arbetat med frågan om akademisk bojkott av Israel, efter initiativ från fyra palestinska doktorander på kth. De har skickat ut ett upprop och arrangerat paneldiskussioner i frågan, men inte fått särskilt mycket respons i frågan. fsdiskuterade frågan om bojkott, och akademisk bojkott i synnerhet, historiska exempel och möjligheten att agera i frågan i kårerna. Jan-Erik pratade även om Bolognaprocessen och Folkrörelsen nej till eu, som han är ordförande för. Maj ningar och argument kring bostadspolitik. Kampanjhandledningen kommer bland annat att innehålla rättighetslistor kring arbets- och bostadsmarknaden. Kampanjen ska, som tidigare beslutats, pågå under våren 2010 för att fortsätta på hösten och vara vsf:s valrörelsekampanj. Vi har nu har bokat upp föreläsare och spikat kurslitteraturlista för sommarkursen. Runt 20 personer är anmälda, och det finns plats för fler! Tema för sommakursen är politisk ekonomi. fs diskuterade antog även en alkoholpolicy, där vi menar att vsf är en del av arbetarrörelsen och dess krav på nykterhet, men samtidigt anordnar fester och debattpubar som en del av vår verksamhet. Vi uppmanar lokalföreningarna att tänka kring frågan om alkohol i vsf:s verksamhet och inte slentrianmässigt arrangera verksamhet som innehåller alkoholkonsumtion. Vidare diskutera fs den föregående helgens ockupationsfestival i Lund, och beslutade att skriva en artikel om alternativa sätt att arbeta med bostadsfrågan, men också att vi i den kommande interntidningen ska lyfta diskussionen om politiska metoder i förbundet. fs beslutade på mötet i februari att bygga en ny hemsida. Det har tyvärr inte gått i den hastigheten som vi velat, däremot har vi köpt nya domänadresser och kommer fortsätta att jobba med hemsidefrågan. Så länge hänvisar vi till vsf-bloggen vsfblog. wordpress.com/ fs ställde sig även bakom ett uttalande om Venezuela, skrivet av Hands Off Venezuela, som finns att läsa på Hands Offs hemsida.

16 16 Teori / Martin Johnsson, VSF Linköping Åter till hegemonikampen Så nu läser jag den alltså. Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes Hegemonin och den socialistiska strategin har stått på Vertigos utgivningslista i ett antal år, och kom äntligen förra året i samarbete med tidskriften Glänta. Efter ett halvhjärtat försök att läsa på engelska köpte jag den vid ett besök på Café Edenborg, och fick en kopp kaffe på köpet, bara en sån sak. Jag tänkte försöka skriva om min läsning av Hegemonin. Det är säkert inte den rätta läsningen, tro inte det. Å andra

17 17 En av poängerna blir alltså att klasskampen inte är överordnad andra kamper, och det är inte säkert att det är arbetarklassen som kommer driva klasskampen. Och det är ju en slutsats som en kan tycka det finns visst fog för. sidan är det väl inte lätt att hitta något rätt som alla kan vara överens om i historiens marxistiska bokmagasin. Ja, för det är en bok i den marxistiska traditionen, närmare bestämt en postmarxistisk sådan. Återkommer till det. Hegemonin kom först ut 1985, och förordet av Klas Gustavsson låter veta att den bitvis är ganska daterad. Laclau & Mouffe drar konsekvenserna av marxismens kris (alltså en av marxismens kriser, och inte den senaste) och drar upp linjer för en alternativ ståndpunkt, som benämns radikaldemokratisk. Klas Gustavsson tycker att de två viktigaste begreppen är överbestämning och hegemoni. Överbestämning förknippas med Louis Althusser, även om det var Sigmund Freud (usch!) som hittade på det från början. Här handlar det om förhållandet mellan basen (ekonomi produktionsförhållanden materia) och överbyggnaden (ideologi kultur ande). Om förhållandet är överbestämt kan en inte klart säga att det ena avgör det andra. Och i så fall, tycker Laclau & Mouffe, kan inte alla politiska motsättningar bestämmas av basen, och det kan inte bara vara klassen som spelar roll i historien. Hegemoni då? Det förknippas med Antoni Gramsci, även om det inte är han som hittade på det heller, men han hann tänka på det och skriva om det medan han satt i fascisternas fängelse. Han skrev om maktutövning: dominans genom tvång och våld kan utövas av staten, medan det civila samhället styrs av hegemoni, den kontroll över ideologin som en klass skaffar sig. Men här vill Laclau & Mouffe som ovan gå längre än Gramsci i att lämna klassen som den enda bestämmande entiteten. En av poängerna blir alltså att klasskampen inte är överordnad andra kamper, och det är inte säkert att det är arbetarklassen som kommer driva klasskampen. Och det är ju en slutsats som en kan tycka det finns visst fog för. Alternativa sociala rörelser räknas också, även om det inte alls är säkert att de kommer passa ihop med det socialistiska projektet. Det kommer variera från fall till fall. Vad är det som skiljer fall från fall? Hegemonisk artikulering, skriver Klas Gustavsson. Vi frågar som Luther: vad är det? Förläggaren och översättaren CarlMichael Edenborg ger några ledtrådar på sin

18 18 blogg också. Vi frågar alltså honom om artikuleringen: ARTIKULERING operationen som ger ett element en fixerad betydelse, förvandlar det till moment i en enskild diskurs genom uteslutning.... Så: artikuleringen ger någonting mening genom att sätta det på plats i diskurs. Vad är diskurs, då? DISKURS allt meningsfyllt (inklusive sådant som kallas ting, tanke, ord, gester, institutioner osv), ett begrepp som ska överträffa dikotomin tanke verklighet.... Mycket riktigt har Laclau & Mouffes bok blivit läst och använd av forskare som sysslar med diskursanalys, kort och enkelt att reda ut hur folk pratar och skriver om någonting. HEGEMONI den hegemoniska praktiken utesluter andra möjligheter och tolkningar och frågeställningar, men hade varit omöjlig och onödig ifall diskurserna kunnat vara tillslutna. Den hegemoniska praktikens mål är objektivitet: där momentet framstår som självklart och som den enda sanningen. Hegemonins effekter uppstår alltid ur ett överskott av mening som skapas genom en förskjutningsoperation. Jag får kanske anledning att återkomma till hans anteckningar också. I Laclau & Mouffes förord till andra upplagan (efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall, bland annat) skriver de att de ville tackla den växande klyfta som fanns mellan den samtida kapitalismens realiteter och det som marxismen på ett rimligt sätt kunde infoga i sina kategorier. Och det genom att plocka ner och bygga om, istället för att spika dit fler teoretiska utbyggnader. Artikulering igen, nu i Laclau & Mouffes förord, där de beskriver den inte bara som hegemonisk, utan kontingent. Vågar jag översätta kontingens till tillfällighet? Att det går som det går eller att läget ser olika ut i till exempel olika länder beror då inte bara på ekonomiskhistoriska lagbundenheter och skilda materiella förutsättningar, utan också på effekterna av slumpartade händelser. Vad Laclau & Mouffe anser sig göra med överbestämning, hegemoni och kontingens är att karva fram ett utrymme åt politiken, där allting inte är bestämt, varken från början eller i sista instans, av produktionsförhållanden. Kampens former kommer bero på hegemonins former, som är delvis kontingenta. Politik behövs alltså, och inte bara det. Vi kan heller inte vänta oss en slutgiltig mänsklig försoning som leder till statens bortvittrande och politikens slut; den hegemoniska länken är tvärtom konstitutivt

19 19 Så till det äldsta av de tre förorden, det från originalutgåvan. Här vill Laclau & Mouffe förklara vad de menar med det postmarxistiska: Det är inte längre möjligt att upprätthålla marxismens begrepp om subjektivitet och klass, och inte heller dess uppfattning om den kapitalistiska utvecklingens historiska kurs, och givetvis inte heller tanken på kommunismen som ett genomskinligt samhälle varifrån all antagonism har försvunnit. politisk. Samhället är i sin grund politiskt, och dess konflikter tar aldrig slut. Antagonismen står verkligen i centrum för vårt synsätt och dess verkliga betydelse, både på den teoretiska och den poliltiska nivån. Detta kan tyckas paradoxalt, med tanke på att en av de huvudsakliga konsekvenserna av de djupa förändringar som ägt rum under de femton år som gått sedan publiceringen av denna bok varit att begreppet antagonism i praktiken har utplånats från vänsterns politiska diskurs. Men till skillnad från dem som betraktar detta som ett framsteg, tror vi att det är det största problemet. Och ännu lite längre fram, om demokratin som den ser ut idag: Förvisso är det viktigt att inse att den liberala demokratin inte är en fiende som måste förstöras för att det ska bli möjligt att genom revolutionen skapa ett nytt samhälle. [...] Enligt vårt synsätt är problemet med de faktiskt existerande liberala demokratierna inte deras grundläggande värden som kristalliseras i principerna om frihet och jämliket för alla, utan det maktsystem som omdefinierar och begränsar dessa principers verkning. Den liberala demokratin är alltså bra men otillräcklig. Den måste fördjupas och radikaliseras för att dess ideal helt ska kunna uppfyllas. (Också det är en vettig och inte särskilt överraskande slutsats. Det är lätt att hålla med liberaler när de predikar allas lika värde, och lika svårt att låtsas överraskad när de glatt överger dem så fort något viktigt som tillväxten, den inre marknaden, upphovsrätten kommer ivägen.) Alltså, åter igen: Bort från säkerheten i att arbetarklassen för kampen och att kampen med nödvändighet går framåt. Bort med historiens slut. Riva ner gammal teori, bygga nytt. Men de vill också understryka att de inte lämnar det marxistiska bakom sig. Det är genom att utveckla vissa intuitioner och diskursiva former som uppstått inom marxismen och genom att förhindra och avlägsna vissa andra sådana former, som vi har konstruerat ett hegemonibegrepp som i våra ögon kan bli ett användbart verktyg. Marxismen är inte så likriktad som dess kritiker vill tro. Laclau & Mouffe tycker att de kan avvisa vissa vanliga och viktiga marxistiska principer och ändå ha mycket att hämta. Vi får väl se om jag hänger med dem hela resan. Jag låter deras sista mening från förordet till andra upplagan avsluta också den här texten: Vårt motto är således: Åter till hegemonikampen.

20 20 Debatt /Olle Olsson Uppenberg, VSF Stockholms universitet VSF behöver en reorganisering Jag skriver denna insändare för att jag anser att vsf har en del problem som organisationen med absolut nödvändighet måste ta vid hornen för någonsin att kunna bli en viktig kraft i klasskampen. Det finns en rad problem som gör att vsf upplevs som en organisation med diffus målsättning och en ineffektiv struktur. Exempelvis är förbundskänslan minimal, det finns en osunt stor klyfta mellan förbundsstyrelsen (fs) och lokalföreningarna, många projekt går mycket långsamt eller stannar till och med av på grund av förbundets dåliga ekonomi. Jag tror att dessa problem bottnar i att vårt förbund har svårt att se sig i spegeln och skapa verksamheten utifrån vår faktiska styrka. Jag tror att detta beror på att vsf historiskt sett har sneglat lite för mycket på hur Vänsterpartiets och Ung Vänsters organisationer är uppbyggda. Detta är enligt mig dåligt eftersom v och uv båda har tusentals aktiva medlemmar, medan vsf har kanske 100 aktiva medlemmar. Min uppfattning är att när vsf har utgått från att organisationen skall likna Vänsterpartiet och Ung Vänsters, så har den paralyserat sig själv genom att skapa en administration som är för stor för ett hundratal att underhålla och samtidigt bedriva en dynamisk verksamhet. Jag anser att vsf har en för stort förbundsstyrelse - vilket inneburit att den har sugit upp de driftigaste kamraterna från lokalverksamheten samt att dess verksamhet har varit svårt för ett så resurssvagt förbund som vsf att underhålla. Jag tror att en annan skadlig aspekt av alltför stora organisatoriska influenser från Vänsterpartiet och Ung Vänster är att vårt förbund blir oproportionerligt påverkade av att vi har lite pengar. Om vi utgår från att vi skall likna v:s och uv:s mäktiga