Vem tjänar på din otrygghet?

Transkript

1 Vem tjänar på din otrygghet? Om den växande otryggheten på svensk arbetsmarknad. Vem som tjänar på den och vad vi kan göra åt den.

2 2

3 Inledning Detta är en broschyr om den växande otryggheten. Varför det har blivit så här och inte minst vad vi ska göra åt det. Vi vänder oss till dig som är arbetare i Sverige. Den här broschyren handlar nämligen om dig. Du som städar, kör buss eller taxi, arbetar i affär, fabrik, restaurang, vårdhem eller sjukhus. Du som står helt utan arbete eller lider av osäkerheten med tillfälliga jobb eller i bemanningsfirmor. Du som bygger hus, arbetar med tågtrafik eller på call center, delar ut post och tidningar, tillverkar bilar och hamburgare eller arbetar med barn i skolan. Vi är alla olika, men vi har något viktigt gemensamt. Vi är alla arbetare här i Sverige. Vi är alla tvingade att sälja vår arbetskraft till företagen för att kunna försörja oss själva och våra familjer. Därför använder vi i denna broschyr ordet arbetsköpare istället för arbetsgivare. Det är inte de som äger företagen eller som bestämmer över offentlig verksamhet som ger oss arbete, tvärtom så är det vi som ger dom möjlighet att köpa vår arbetskraft som de utnyttjar för att berika sig själva. Begreppet arbetsgivare får det att framstå som att vi ska vara tacksamma för att de kan suga ut vår arbetskraft. Det är tvärtom ägarna som ska vara tacksamma för att vi dag ut och dag in arbetar ihop vinster åt dem. Det är vårt arbete som får samhället att fungera. Om vi bara lade ner vårt arbete för en enda dag så skulle hela samhället stanna upp. Det är bara att tänka på hur det är på ditt jobb. Det mesta flyter på om chefen och dennes underhuggare är borta på lyxiga kurser. Men om du och dina arbetskamrater bestämmer er för att inte fortsätta jobba efter lunch, så stannar hela verksamheten. Det är när vi inser denna styrka som vi också förstår varför ägarna och cheferna gör allt för att splittra oss mot varandra och få oss att glömma vårt gemensamma intresse. De vill ställa den som har arbete mot den som saknar arbete. De vill spela ut oss mot varandra utifrån var vi är födda eller vilken religion vi tror eller inte tror på. Men även vi arbetare är skyldiga när vi låter oss splittras och låter våra olikheter stå i vägen för det vi har gemensamt. Detta gör oss svaga. När vi inte står starka tillsammans kan våra motståndare göra som de vill. De kan försämra våra arbetsförhållanden och sänka våra löner. Våra arbeten blir osäkrare, stressigare och farligare. Vi förväntas stå till förfogande när helst företagen har behov av vår arbetskraft. Vi som saknar jobb tvingas till meningslösa och förnedrande åtgärder eller lever under hotet att tvingas lämna landet. Denna broschyr vänder sig till dig som fått nog av att bocka och buga. Vi hoppas att du ska bli stärkt i att våga höja rösten mot otryggheten tillsammans med alla oss andra. Trevlig läsning! 3

4 Vårt behov av trygghet Människan har ett stort behov av trygghet. Vi vill kunna planera våra liv och få tid till att i lugn och ro umgås med våra nära och kära. Det stora hotet mot folkhälsan i ett land som Sverige beror på den växande otryggheten stress, depressioner, hjärtoch kärlsjukdomar, fetma och många andra hälsoproblem kan ofta härledas ur otryggheten. Bokmarknaden formligen översvämmas av självhjälpsböcker om hur vi ska hitta tryggheten i oss själva och finna vägen till vårt inre lugn. Hur vi ska finna tid till umgänge med dom vi älskar och tid för vår egen personliga utveckling. Det finns mycket klokt i dessa böcker. Men det genomgående i bokfloden är att de lägger ansvaret på individen. Orsaken till den växande känslan av otrygghet berörs sällan och än mer sällan handlar böckerna om otryggheten på arbetsplatserna. Vi tillbringar större delen av vår vakna tid på våra jobb och på väg till och från dessa. Och otryggheten i förhållande till jobbet är en av de främsta orsakerna till att människor mår dåligt. Handböckernas lösningar kan möjligen hjälpa medelklassens arbetssituation i kontorslandskap. Människor som har möjlighet att styra och planera sitt eget arbete. Det är möjligt att deras pressade arbetssituation kan lösas genom att de som individer finner sin egen inre oas eller tar en extra lång lunch och går ut och springer med havsljud i öronen. Vi säger möjligen, för även för en stor del av medelklassen blir arbetslivssituationen allt mer ofri, otrygg och stressande. För arbetarklassen gäller ett arbetsliv där möjligheterna att själva styra och bestämma över vårt arbete tillsammans med arbetskamraterna blir allt mindre. Oavsett om du arbetar inom det privata eller offentliga blir det allt mer uppenbart att du och dina jobbarkompisar inte är något annat än en siffra i din arbetsköpares räkneböcker. Våra behov som människor finns inte ens med i kalkylen. 4

5 Människor behöver kontinuitet, trygghet och möjlighet att utvecklas. Dessa mänskliga behov offras i den eviga tillväxtens namn. Bemanningsföretag, osäkra anställningar, påtvingad deltid och företagens import av billig arbetskraft är inte problem som vi kan lösa som individer, genom att vässa våra armbågar och slå oss fram själva på andras bekostnad. Otryggheten kan bara bemötas gemensamt. Inte minst gäller det att vi arbetare slutar tänka överklassens tankar, slutar att se verkligheten ur deras ögon. Vackra ord som tillväxt, flexibilitet och anställningsbarhet betyder ur arbetarklassens synvinkel ökad stress, tilltagande otrygghet och att ständigt vara på tå och beredd att vrida ut och in på sig själv för att var arbetsköparna till lags. Vi måste inse att hotet mot vår trygghet inte kommer från de som befinner sig i en ännu mer utsatt situation, utan hotet kommer uppifrån från privata och offentliga makthavare. Otrygghet och splittring kan bara mötas med solidaritet och kamp mot de som tjänar pengar på oss och vårt arbete. Daglönarna är tillbaka Daglönare kallas en arbetare som tvingas hanka sig fram utan att veta vilka möjligheter till jobb och inkomst nästa dag har att bjuda. En gång i tiden tvingades dess stå med mössan i hand och bjuda ut sin arbetskraft till arbetsköparna. Den moderna daglönaren lever med mobilen ständigt påslagen, redo att sälja sin arbetskraft till den arbetsköpare som behagar ringa. Möjligheterna att planera livet är små, både vad man ska göra för dagen och hur nästa månads inkomst kommer att se ut. Som alltid betyder arbetsköparnas frihet arbetarnas ofrihet. Det handlar om en femtedel 5

6 av arbetarna i Sverige som tvingas leva under den visstidsanställdas osäkerhet och ofrihet. Inom hotell, restaurang, handel och fastighet är situationen ännu värre, med siffror på över 40 procent för vissa grupper. Som alltid drabbas kvinnorna hårdare. Värst är situationen för arbetare under 24 år där varannan lever i denna osäkerhet. Till detta kommer de tiotusentals människor som tvingas sälja sin arbetskraft via bemanningsföretag, en grupp som växer för varje år. Sedan tillkommer den ständigt växande gruppen utländska arbetare som utnyttjas ofta under vedervärdiga förhållanden och som av företagen cyniskt spelas ut mot svenska arbetare för att pressa löner och arbetsvillkor. Otryggheten är arbetarklassens största gissel i Sverige En otrygghet som drabbar hela arbetarklassen och som hotar att dra undan mattan under fötterna även på de som ännu har relativt trygga jobb. Massarbetslöshet och otrygghet Överklassen har hittat på en ekonomisk teori som kallas jämviktsarbetslöshet och som säger att några hundratusen av oss arbetare måste gå utan jobb, det är nämligen nödvändigt för samhällsekonomin. Om vi alla har jobb så skulle det med andra ord vara negativt för Sverige. Det är givetvis en korkad teori. När det kommer till nationalekonomi så ska man komma ihåg August Strindberg som skrev att nationalekonomi är en vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukterna av underklassens arbete. Bakom teorin och alla utspel från näringsliv och diverse experter finns ett klassintresse. Intresset ligger i att genom att undergräva tryggheten så ska arbetskraftskostnaderna kunna pressas ner och en foglig arbetarklass skapas. För att lyckas med detta krävs att arbetslösheten hålls uppe. Det är rädslan att bli arbetslös som ska trycka ner oss alla. Därför biter sig massarbetslösheten fast med över människor i vårt land som förvägras arbete. För att underblåsa denna rädsla krävs att trygghetsystemen, inte minst a-kassan raseras, vilket borgaralliansen också gjorde Ju större klyftan är mellan de som har arbete och de som står utan jobb desto större blir pressen på arbetarklassen som helhet. Sett ur överklassens synvinkel har politiken varit mycket framgångsrik. Andelen som får a-kassegrundad ersättning har nästan halverats sedan 2006, samtidigt som antalet arbetslösa i det närmaste fördubblats under samma tid. Av Sveriges arbetslösa är det nästan 40 procent som varken får arbetslöshetsersättning eller aktivitetsstöd, en fyrdubbling sedan Minst lika illa är det för de sjukskrivna där antalet utförsäkrade som tvingas leva på socialbidrag fyrdubblats sedan borgarregeringens ändring av reglerna Överklassen kan glädjas åt att ha skapat ett Sverige där över en kvarts miljon människor tvingas till socialkontoren för att få vardagen att gå ihop. Många av dessa är människor med jobb men med så låga löner att de inte kan leva på dem. Otryggheten för den del av arbetarklassen som förvägras arbete öppnar avgrunden även under alla de som har jobb. Medicinen mot detta sjuka samhälle heter solidaritet. Solidaritet mellan den del 6

7 av arbetarklassen som har arbete och de som ställts utanför arbetsmarknaden är en förutsättning för att bekämpa otryggheten. Bättre för välfärdens arbetare? Man skulle kunna tro och hoppas att det vore bättre för välfärdens arbetare. Att den gemensamma välfärden skulle föregå med gott exempel och verka för trygga heltidsjobb med sammanhållna arbetsdagar och höjda löner. Så är inte fallet, som alla berörda vet. Tvärtom tvingas en stor del av välfärdens arbetare att hanka sig fram på vikariat och osäkra anställningar och lönerna hålls medvetet nere. Situationen inom offentlig sektor är på många sätt en spegelbild av hur det är i det privata. Välfärdens arbetare är lika maktlösa, är på samma sätt reducerade till siffror i chefernas räkneböcker. En viktig orsak är den åtstramningspolitik, som politiker av alla partifärger försvarar, som har förvandlat chefer i offentlig tjänst till verkställare av nedskärningar. Verksamheter splittras upp och varje del sätts under ständiga sparkrav. Det gör det nära på nödvändigt med underbemanning i verksamheten och att pussla med deltidsanställda och timvikarier. Allt för att få budgeten att gå ihop. Det är så systemet fungerar och det är så det är tänkt. Det finns starka krafter som vill spela ut privatanställda och offentliganställda arbetare mot varandra. Antingen genom att motivera höjda löner för välfärdens arbetare genom att se ner på arbeten inom t.ex. industrin. Varför ska vi tjäna lika lite som en som skruvar i skruvar hela dagen, så talar splittrarna när de vänder sig till välfärdens arbetare. Eller genom att motivera de låga lönerna inom välfärden genom att se ner på välfärdsarbetarnas yrken. Det är vi i den privata sektorn som skapar vinsterna, så talar splittrarna när de vänder sig till privatanställda arbetare. Båda sätten att argumentera måste tillbakavisas. Arbetare inom offentlig och privat verksamhet har gemensamma intressen av ökad trygghet. 7

8 Det handlar om klasskamp Den växande otryggheten på arbetsplatserna är ingen tillfällighet. Den beror inte på några ogenomtänkta riksdagsbeslut eller avtal på arbetsmarknaden. Otryggheten är inte heller någon naturnödvändighet, något som vi bara har att acceptera som ett jordskalv eller en översvämning. Otryggheten är resultatet av en målmedveten och framgångsrik klasskamp från näringslivet, borgarklassen, kapitalisterna eller vad man nu väljer att kalla den ägande klassen och deras hantlangare bland politiker och tjänstemän i det offentliga. En del människor reagerar på ordet klasskamp. Den som pratar om klasskamp hyllar våld och vill skapa splittring och brutalitet i samhället. Saken är den att klasskamp inte är något man kan önska eller önska bort. Den är ett faktum. Det är en strid som jämt och ständigt pågår i samhället. Den kommer ur att Sverige inte är ett och odelat. Sverige är ett klassamhälle där olika klassintressen står mot varandra. Det som är bra för arbetarklassen, för de många, är dåligt för borgarklassen. Och vice versa. Deras fria näringsliv är vårt ofria arbetsliv. Deras trygga vinster är våra otrygga anställningar. Deras höga aktieutdelningar blir våra låga löner. Och deras ökande förmögenheter blir vår minskande välfärd. Det handlar alltså inte om att tycka att klasskampen är rätt eller fel, bra eller dålig det gäller att ta ställning i den klasskamp som pågår oavsett vad vi tycker eller vill. Den som hävdar att den kan ställa sig bredvid eller ovanför klassmotsättningarna ljuger. I en tid då borgarklassen är på offensiven blir en stridbar arbetarrörelses uppgift allt som oftast att spjärna emot, att sätta ner foten och gå emot de förslag och beslut som kommer från såväl kapitalisterna själva och deras organisationer som från det politiska etablissemang som är satta att förvalta kapitalismen. Därför anklagas stridbara arbetare ofta för att vara negativa, att vara ständiga nejsägare. Det är sant. När borgarklassen har initiativet, när det är deras intresse som sätter dagordningen, så måste svaret från klassmedvetna arbetare allt som oftast vara nej. Alternativet att hitta kompromisser, att gilla läget och försöka hitta en lösning som kanske inte är fullt lika dålig som det andra som erbjuds är just den hållning som har fört oss dit vi är idag med växande otrygghet, splittring och utslitning. Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. Den som köper tesen att ständigt välja det minst dåliga gör sig lätt till en stenläggare i helvetets tjänst. Vi är de osynliggjorda Vi arbetare är osynliggjorda, trots att vi utgör flertalet i Sverige. När det pratas om att ta ansvar eller om konkurrenskraft, så handlar det aldrig om ansvar för vår trygghet eller våra möjligheter till goda liv i detta konkurrenssamhälle. Om du vill se hur osynliggjorda vi är så kan du söka på ordet arbetsplats på google picture. Resultatet är kliniskt fritt från oss. De tiotusentals bilder du får upp före- 8

9 ställer lyckliga och välklädda medelklassmänniskor och deras kontorslandskap eller hemmakontor. Samma sak är det i tv. Arbetare får bara komma till tals om de lämnar sin klass. Om de blir fotbollsproffs eller kulturredaktörer eller om deras farsor söp och slog dem när de var små. Då kan de till och med få sitta med och mysa i SVT:s Babel. Vår osynlighet får till och med många akademiker att tro att vi inte längre finns. Arbetare är ett utdött släkte, som dinosaurierna, förklarar sociologer för nickande journalister medan de serveras kaffe av en serveringsarbetare på ett café samtidigt som deras barn på förskolan och deras föräldrar på äldreboendet tas om hand av välfärdens arbetare. Till kaffet får de bullar som någon bageriarbetare bakat och som transporterats dit av någon transportarbetare i en bil tillverkad av någon bilarbetare. Akademikerna verkar tro att saker bara uppstår ur intet, att samhället fungerar utan miljoner människors gemensamma arbete. Är vi inte alla entreprenörer? Om man lyssnar till politiker, media och experter skulle man kunna tro att Sverige är ett land bestående av företagare eller entreprenörer som det så fint brukar kallas. Verkligheten beskrivs ständigt och jämt ur företagarnas synvinkel: arbetar-klassens inkomster kallas för lönekostnader, vår stress och osäkerhet kallas för nödvändig flexibilitet och våra otrygga anställningar kallas för sänkta trösklar. Sanningen är att andelen företagare bara utgör åtta procent av Sveriges befolkning. Det är visserligen en fördubbling sedan 2007, vilket inte är så konstigt med tanke på att hundratusentals människor förlorade sina anställningar när krisen slog till. Man kan fråga sig varför vi ska studera företagsekonomi i den svenska skolan när 92 procent av oss inte är företagare? Det borde väl vara mer rimligt att ha fackföreningskunskap så att eleverna lär sig om vilka rättigheter vi har som arbetare, hur vi kämpar för högre lön och bättre arbetsförhållanden och hur strejker organiseras. Svaret är givet. Det är ett sätt att få oss alla att tänka den ägande klassens tankar. Arbetare ska lära sig att se på sig själva som en arbetskraftskostnad. Det är därför inte så konstigt att samhällsdebatten och även fackföreningsrörelsen till stor del har anammat näringslivets språkbruk. Det är resultatet av en mycket framgångsrik klasskamp från kapitalisternas sida. De verkliga makthavarna Men inte heller siffran åtta procent av befolkningen säger egentligen något om hur det svenska näringslivet ser ut. De flesta av dessa företag är småföretag i praktiken ägda och kontrollerade av de storbanker som småföretagarna lyder under. Storbankernas trygga vinster bygger även på otryggheten hos småföretag. Myten om att vi alla är entreprenörer har skapats för att få oss alla att acceptera storföretagens sätt att se på verkligheten, få oss att tro att deras intressen även är våra intressen. Tvärtemot myten om att det svenska näringslivet domineras av en 9

10 massa småföretag så är sanningen den att Sverige sedan länge har ett näringsliv präglat av koncentration och monopol. Ett fåtal kapitalister äger och kontrollerar en mycket stor del. Under 2000-talet har fåtalets makt och ägande stärkts ytterligare satt de 30 största bolagen på Stockholmsbörsen på ett större värde än vad de 100 största bolagen gjorde Visserligen har de nyliberala avregleringarna inneburit att det utländska aktieägandet i Sverige ökat kraftigt under 2000-talet, från knappt åtta procent till uppåt 40 procent. Men detta har inte påverkat maktkoncentrationen. Makten och kontrollen ligger till stor del fortsatt hos svenska kapitalister. De utländska finanskapitalen är intresserade av avkastning, inte makt. Maktkoncentrationen i det svenska näringslivet är världsunikt, endast Tyskland är jämförbart. Centrum för den svenska makteliten utgörs fortfarande av Wallenbergsfären som kontrollerar ungefär en tredjedel av det svenska näringslivet. Denna koncentration innebär också att en kraftig monopolisering gäller i många branscher. Att de fyra storbankerna Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB har total monopolställning är ett av de mer kända exemplen. Även inom dagligvaruhandeln ser det likadant ut ICA, Coop och Axfood har tillsammans en marknadsandel på 86 procent. När det gäller byggnation och underhåll av bostäder har JM, NCC, Peab och Skanska en gemensam marknadsandel på 70 procent. Detta bara för att ta några exempel. Samma är det inom den växande privata välfärdssektorn där ett fåtal koncerner kontrollerar såväl skol-, omsorgs- som vårdmarknaderna. Det är dessa gigantiska storföretag som är de verkliga vinnarna på vår otrygghet. Underleverantörer långt ner i produktionskedjan är oftast småfirmor. Även om det ofta är i dessa småfirmor som de värsta formerna av otrygghet och utsugning kommer fram, så är det i sista hand jättarna i toppen som tjänar de stora pengarna. Det är mot storföretagen och de som sitter på den ekonomiska makten som kraften ska riktas. Otrygghetens vinnare Det är detta lilla fåtal rikingar i samhällstoppen som är de verkliga vinnarna på den utveckling som för den överväldigande majoriteten människor innebär otrygghet, ekonomisk osäkerhet och nedmonterad välfärd och samhällsservice. Den rikaste procenten av svenskarna sitter på tillgångar värda cirka 2700 miljarder kronor, vilket motsvarar 40 procent av de samlade förmögenheterna. Den svenska förmögenhetskoncentrationen är därmed värre än i USA. Men även inom denna rikaste procent är skillnaderna stora. De svenskar som har finansiella förmögenheter på 10 miljoner eller mer omfattar inte fler än 5000 personer, eller runt en halv promille av svenska folket. Ser man till den absoluta ekonomiska eliten, de som sitter på finansiella förmögenheter på 100 miljoner eller mer, så utgörs denna lilla krets av endast 291 personer eller 0,00003 procent av befolkningen. 10

11 Motståndaren är välorganiserad En pytteliten men oerhört rik grupp i samhällstoppen har med andra ord lyckats spänna hela samhället framför sin vagn. Dessa är inte valda av folket utan har makten genom sitt ägande. De har lyckats driva igenom sina klassintressen genom en målmedveten och militant kamp. Borgarklassen är nämligen klassmedveten, välorganiserad och rustad till tänderna. Den samlande och drivande kraften för denna klasskamp uppifrån är Svenskt Näringsliv, som bildades våren 2001 genom sammanslagningen av Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, och Industriförbundet. Svenskt Näringsliv är en kapitalistisk intresse- och kampanjorganisation, en organisation för politisk klasskamp, med uppgiften att driva kapitalisternas gemensamma intresse så hårt, långt och kompromisslöst som möjligt. Svenskt Näringsliv har 50 medlemsorganisationer arbetsgivarförbund och branschorganisationer. Tillsammans har förbunden närmare medlemsföretag med nära 1,7 miljoner anställda, vilket innebär 67 procent av alla privatanställda. I den mån Svenskt Näringsliv är öppet för samarbete med fackföreningsrörelsen så är det ett samförstånd helt på kapitalets villkor, ett samarbete som innebär att arbetsköparna ger facket en roll i sina strävanden som arbetsköpare. Exemplen på detta under 2000-talet är oräkneliga. Samtidigt som facken har gått kräftgång har arbetsköparorganisationerna växt sig starkare hade 85 procent av alla anställda en arbetsköpare som var organiserad. Inom privat sektor är kapitalisternas organisationsgrad 80 procent medan den fackliga endast är 65 procent. I motsats till fackanslutningen så har arbetsköparnas organisationsgrad ökat under 2000-talet. Sluta lyssna på överklassen Problemet är inte att borgarklassen tycker och tänker som den gör. Klassintresset ljuger aldrig och att de slåss för sitt särintresse går inte att ha några moraliska betänkligheter kring. Problemet är att arbetarklassen accepterar kapitalisternas verklighetsbeskrivning. Att alla vi som tvingas sälja vår arbetskraft till den ägande klassen, alla vi som förvandlas till siffror i deras konto för arbetskraftskostnader, inte står upp för våra egna klassintressen, det är det som är det största problemet i Sverige. Ta bara överklassens påstående att arbetare är lata. För att få arbetare att masa sig till jobbet krävs det ett ständigt hot om fattigdom. Därför har de raserat a-kassa och sjukersättning, därför har de skapat fas 3 och utstämplingar. I överklassens värld måste arbetare känna otrygghetens piska över ryggen, annars ligger de bara på sofflocket och lapar bidrag. Det finns givetvis latmaskar. Det vet varenda människa som varit ute på en arbetsplats. Inte så få av dessa latmaskar lyckas klättra uppåt och bli förmän och småchefer. Men sedan finns det också de som utnyttjar trygghetssystemen för att slippa jobba. Det är inget att sticka under stol med. 11

12 Jacob Wallenberg, Sveriges störste kapitalist. Men hur detta fåtal latmaskar har kunnat bli ett argument för att rasera tryggheten under oss alla, är ett typexempel på hur överklassen styr våra tankar. Syftet med att pressa ner sjuka och arbetslösa i fattigdom är inte att komma åt fåtalet arbetsskygga. Målet är att dra undan tryggheten för oss alla, så att vi ska bli en rädd, foglig och anställningsbar massa av billig arbetskraft. Att överklassen lyckades rasera trygghetssystemen under 2000-talet utan några större protester från oss arbetare är en av våra största skamfläckar. En skam som bara kan tvättas bort genom att vi gemensamt åter tar kamp för allas vår trygghet. Den hycklande överklassen I detta sammanhang är det viktigt att säga att överklassens egen arbetsmoral i mycket är en myt. Det finns nämligen ingen grupp i det svenska samhället som får så mycket bidrag som just överklassen. Överklassen får skattesubventionerade rutavdrag för att använda oss till att städa deras hem och passa deras barn. De får skattesubventionerade rotavdrag för att använda vårt arbete till att höja värdet på deras villor och bostadsrätter. Våra skattepengar går till miljardstöd till deras banker och företag samtidigt som överklassen har fått gigantiska skattesänkningar. De får till och med statliga subventioner så att de inte ska behöva betala fullpris när de köper vår arbetskraft i form av sänkta arbetsgivaravgifter, ungdomslöner etc. Samtidigt som de har raserat våra trygghetssystem så ser de själva till att när de själva förlorar jobben även om de misskött sig fullkomligt så faller de mjukt i fallskärmar med avgångsvederlag och speciella pensionsuppgörelser. Det är som sagts tidigare hög tid att vi slutar lyssna på dessa hycklare. Anledningen att de ibland kan se stora ut när vi ser på dem är bara för att vi själva allt för länge har levt på knä. Om vi reser oss så kommer vi att kunna se deras litenhet och hyckleri. 12

13 Så vad ska vi göra åt det? Om du har läst ända hit så är du förhoppningsvis överens om att det finns en motsättning mellan arbetarklassens trygghet och kapitalisternas oinskränkta makt. Detta inser givetvis arbetsköparna. Det var därför som de svenska kapitalisternas generalstab Svenskt Näringsliv backade upp skurkföretaget Veolia vid tågstrejken Arbetarna strejkade mot att 250 fastanställda sades upp för att istället ersättas med osäkra deltids- och timanställningar. Svenskt Näringsliv hotade med den gamla förhatliga paragraf 32 om arbetsköparnas oinskränkta makt att fritt avskeda och anställa samt leda och fördela arbetet. Bemanningen är en arbetsgivarfråga, förklarade en företagsrepresentant. En sådan hållning kan arbetarklassen och dess fackliga organisationer aldrig acceptera. Rätten till trygga jobb, en rättighet som påverkar hela livssituationen, kan aldrig lämnas till arbetsköparnas diktatoriska makt. Att utmana ägarnas makt och bryta med deras syn på verkligheten är det första viktiga steget till förändring. Vi måste inse att våra otrygga anställningar bara är baksidan av det mynt vars andra sida är deras säkrade vinster. Det pågår kamp Tågstrejken på sommaren var inte den enda gången under förra året som arbetare tog till kamp för tryggheten. I februari 2014 genomfördes en solidaritetsstrejk i svenska hamnar till stöd för hamnarbetarna i Portugal. Det var ett led i en två år lång kamp mot de portugisiska arbetsköparnas försök att använda bemanningsföretag för att undergräva arbetarnas villkor. Några veckor senare böjde sig arbetsköparna i Portugal och arbetarna segrade. Bemanningsföretaget med oorganiserad arbetskraft avvecklades och samtliga 13

14 arbetare som avskedats under konflikten återanställdes. Samma månad tvingades företaget DHL i Jordbro utanför Stockholm att backa från sitt försök att ersätta de fastanställda med bemanningsföretag. Även i Södertälje hamn tvingades styrelsen dra tillbaka förslaget om bemanningsföretag efter arbetarprotester. I mars protesterade lokalvårdarna i Kristianstad mot att städningen av det nya rådhuset lades ut på bemanningsföretag. På många håll i landet har välfärdens arbetare inom vård och omsorg rest motstånd mot arbetsköparnas angrepp på tryggheten genom så kallad optimal bemanning eller interna bemanningsföretag. På hösten kantades de svenska vägarna av tusentals lastbilar som stannade sina fordon i protest mot lönedumpningen inom åkeribranschen. Vid Byggnads och IF Metalls kongresser 2014 krävde en växande medlemsopinion att fackförbunden ska ta strid för tryggheten och kräva ett förbud av bemanningsföretag. Detta är några exempel från förra året på den växande opinionen mot otryggheten på jobben. Flera av exemplen visar också att protester lönar sig. Kapitalisternas försök att skapa otrygghet, facklig splittring och försämrade villkor är inget nödvändigt ont. Det går att tvinga företagen att backa. LO:s program för trygghet på jobben Hösten 2013 presenterade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson tillsammans med Socialdemokraternas Stefan Löfven ett tiopunktsprogram för ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Ett genomförande av programmet skulle innebära viktiga steg framåt för ökad trygghet. Med Stefan Löfven som statsminister är det nu upp till bevis. Regeringen har själva bett fackföreningsrörelsen att hjälpa till och lobba för ökad trygghet på jobben. Det är med andra ord hög tid att LO plockar upp denna kastade handske. Den bästa formen av lobbyarbete är att visa upp den styrka som finns ute på arbetsplatserna, en kraft som allt för länge tillåtits slumra in. Istället för att lita till facklobbyister i Stockholm krävs mobilisering underifrån. Grunden för facklig organisering är demokrati och kollektivism man beslutar gemensamt och man kämpar tillsammans. Allt för ofta betraktas medlemmarna som spelbrickor som förväntas agera efter ledningarnas kommando. Istället är det tvärtom, det är ledningarna som ska vara representanter för medlemmarna och ledningarna ska agera efter medlemsviljan. Det är hög tid att folket på arbetsplatserna höjer rösten för trygghet på jobbet. Sätt press på LO att använda den styrka som 1,5 miljoner medlemmar utgör för att kämpa för trygghet på svensk arbetsmarknad. Arbetarklassen har tvingats backa allt för länge. Det är hög tid för en ny giv för trygghet på jobben. Efter att ha läst denna broschyr hoppas vi att du vill hjälpa till att höja rösten för arbetarnas trygghet. Läs mer på 14

15 Sätt press på LO att mobilisera för trygghet på jobbet Ordningsregler för svensk arbetsmarknad* Riv upp Lex Laval al svenska kollektivavtal ska gälla för alla som jobbar i Sverige! Stoppa den lönedumpande arbetskrafts- importen. Företag ska inte kunna sparka arbetare för att sedan hyra in dem från bemanningsföretag. etag. Underleverantörer måste f ölja kollektivavtal och arbetsrätt. upphandling. Schyssta och konkurrensneutrala villkor inom åkeribranschen. * I slutet av 2013 föreslog socialdemokraterna och LO tio ordningsregler fö ör svensk arbetsmarknad, för ökad trygghet på svenska arbetsplatser, men sedan dess s har inget hänt. Kraven är fortfarande aktuella att kämpa för. Läs alla tio kraven på: Stå upp för vår trygghet på jobbet! Beställ det förtryckta vykortet och skicka det till LO, sprid det bland dina arbetskamrater och ta upp det i din fackförening. Läs mer på