Samfärdsleder och samfärdsel

Transkript

1 Samfärdsleder och samfärdsel Av T. Engström Redan under förhistorisk tid ledde flera färdleder i form av ridstigar över Kolmården. Det var på sådana stigar som sveakonungen Ring omkring år 650 e. Kr. drog med sin här för att möta danakonungen Harald Hildetand i Bråvalla slag. Slaget, som forskningen numera anser vara en historisk händelse, hr lokaliserats till trakten söder om Trönäs gamla by på Malmölandet i Kvillinge 30. Det resulterade i att sista återstoden av götaväldet, Östergötland, underkuvades och gick upp i sveariket. Härigenom lades grunden till Sveriges enande till ett rike under svearnas överhöghet 31, något som tydligt markeras i lagbudet»svear äga konung taga, så ock vräka». Över Kolmården red också medeltidens kungar, då de efter valet vid Mora stenar skulle besöka de olika landskapens ting för att ta emot folkets trohetsed och själva lova att hålla landskapets lag. Denna kungens färd genom riket kallades eriksgata. Namnets betydelse är oviss och omtvistad, och det är sannolikt att kungen inte alltid red samma väg. Enligt upplandslagens konungabalk skulle södermanlänningarna följa kungen genom sitt land till Svintuna, där östgötarna mötte och ledsagade honom till smålandsgränsen vid Junabäck på Holaveden. Flera alternativ till den väg, kungen färdades över Kolmården, har framförts. Det mest sannolika är, att han följde den urgamla färdled, som från Södermanland kom in i Östergötland omedelbart NO om nuvarande länsgränsen i Krokbäcken öster om Krokeks ödekyrka, där en gång i början av 1400-talet Vårfrukloster låg. Ridstigen, som ännu delvis kan följas, fortsatte genom skogen och tangerade gravfältet på Eketorps mo. Detta är ett kriterium på färdledens ålder, då förhistoriska vägar i regel löper förbi gravfält. Från Eketorps mo kom vägen ned något hundratal m ö om gården Eketorp och fortsatte förbi Kulla, gravfältet i Uttersbergs hästhage och fram till kastalen 32 vid Uttersberg. Denna är uppförd på högsta delen av berget omedelbart invid gårdens ekonomibyggnader och torde ha ingått i det befästningssystem, som är känt från tidig medeltid och som sträcker sig utefter hela östkusten från Välstatornet i Rogstad utanför Hudiksvall till Kalmar. Till detta system hörde fästet Tre Kronor i Stockholm, Stensöborgen i Bråviken och Stegeborg i Slätbaken. Kastalen kan enligt dr A. Nordén, på grund av sin poly- 73

2 Kastalen vid Uttersberg. 74 gonala form, vara från 1100-talet och har tydligen anlagts som en stödjepunkt och ett nyckelfäste vid den tidens huvudled över Kolmården. Det har en kärna av osorterad gråsten och kalkbruk samt skalmurar, på yttersidan numera borttagna, av huggna block. De djupa hålen på yttersidan är märken efter de bommar, som bar upp ställningen vid anläggningens utförande och ej skottgluggar. Kastalen är nu raserad, så att murresterna blott är c:a 3 m höga, men ännu år 1760, då C. F. Broocman beskriver den, var höjden flera våningar med»fenster eller gluggar». Ingången fanns högt uppe på muren, så att man måste använda stege för att komma upp till den. Det är sannolikt, att det också fanns en ingång från taket. Från kastalen fortsatte ridstigen i västlig riktning förbi Lillhult och över Stenbäckens mo och nådde Bråviks-stranden, som den sannolikt följde till Norrviken. Här vek leden av i sydvästlig riktning, passerade bron vid Björnsnäs, där en runristning i en drakslinga på en berghäll berättar, att»harde och Sigrev läto hugga denna häll och gjorde denna bro efter sin broder Nan». Från bron fortsatte leden rakt väster ut förbi det stora gravfältet vid Bådstorp, Äleby nu försvunna bondby, byn Högarna med gravfält samt över Stenbro, som låg ett 50-tal m SO om nuvarande bron över Vilhelmsbergsbäcken och fram till Norrköping. De tre runstenar, som nu står vid bron, var ursprungligen resta vid den gamla bron. Den ene har följande inskrift:»vibern reste denna sten efter Solva sin broder», den andra:»torvida reste denna sten efter Eskil sin fader och Asbjörn sin broder», medan den tredje endast bär det kristna korset 33.

3 Kolmårdens bebyggelse på Ekmanssons karta»över Lösings hds Kålmål uti Krokeks soken» upprättad år Nunnegatan Denna nu skildrade gamla färdled genom Krokek går i bygdetraditionen under namnet»nunnegatan», ett svårbegripligt namn då det ej gärna kan ha med munkarnas Vårfrukloster på Kolmården att göra. Ett par hundra meter V om Lillhult, ungefär där järnvägen skär vägen mot Kolmårdssjukhuset, föll en annan medeltidsväg av mot söder och ledde ned till Munkängen vid Bråviken, där munkarna i Vårfrukloster enligt folktraditionen hade sin brygga. Denna väg kallas nu Munkvägen, ett namn som är okänt i bygdetraditionen och förmodligen bildat i sen tid på det äldre namnet Munkängen. 75

4 Vid Lillhult vek en annan väg, markerad på Fr. Ekmanssons karta»över Lösings kds Kålmål uti Krokeks soken, upprättad år », av mot söder och följde nordöstra sluttningen av åsen öster om Råssla förbi Dragtorpet och över dammfästet vid Svintuna kvarn fram till Svintunagården vid Bodaviken. Leden ned till Svintuna kvarn, som ännu kan följas långa sträckor, var krokeksmunkarnas kvarnväg. Klostret blev genom byte mot gården Grimstad i Kvillinge ägare till kvarnen Det är emellertid ytterst sannolikt, att vägen är ännu äldre och använd av kungen på hans eriksgata. Som förut nämnts red kungen troligen inte alltid samma väg. Från kastalen kunde han välja antingen vägen över Lillhult till Svintuna, och därifrån över Bråviken till Svinesund (nuv. Svensksund) och vidare mot Norrköping till landskapstinget i Linköping 34 eller också, t. ex. vid otjänlig väderlek, leden Lillhult Stenbäckens mo Björnsnäs Bådstorp osv. till Norrköping. Sannolikt var leden över Svintuna den vanligaste. Det är också sannolikt, att södermanlänningarna följde kungen till denna kungsgård, som torde vara identisk med upplandslagens Svintuna. Att gården ifråga senare gav namn åt hela kustområdet Svintunabygden framhäver den roll den en gång spelat i bygdens liv. Enligt ortstraditionen var förbindelsen Sandviken (nuvarande Kolmårdens samhälle) Lillhult Stenbäckens mo till riksvägen vid Porsgata, som invigdes av Oscar I år 1853, ännu i bruk till för c:a 70 år sedan, då vägen Sandviken Porsgata utmed Bråviken anlades. Ännu en medeltida ridstig ledde över Kolmården från Lunda i Södermanland ned till ett färjeläge i Kvarsebo. Dess sträckning är ej närmare känd, men leden föll kanske av mot söder vid vägskälet c:a l km S om Jäders gård eller vid Gevle f. d. gästgivaregård och följde sedan den nuvarande Nyköpingsvägen till Rambergsbacken. Här vek den av mot V och tvärade över vägen mot Norrköping c:a 300 m V om vägskälet mellan denna och Nyköpingsvägen, och fortsatte sedan förbi rövargrottorna ned till Björkliden vid Bråviken. Här låg enligt ortstraditionen det äldsta färjeläget, som ännu i dag kallas Gamla hamn. På Bråvikens södra strand utpekas en plats ungefär mitt emellan Färjestaden och Skenäs, som södra färjeläget, varifrån vägar ledde både mot Söderköping och Norrköping. Vägen ned till Björkliden kallas nu Kristinavägen efter Karl IX:s gemål Kristina, men är sannolikt mycket äldre än från hennes tid. Vid 1600-talets mitt ledde två huvudvägar, Stora och Lilla Kolmårdsvägen, över Kolmården. Bådas sträckning anges i landshövding Jacob Skyttes rapport om landskapets vägar åt Gamla Stockholmsvägen Stora Kolmårds-vägen, i bygden nu kallad Gamla Stockholms-vägen, anlades troligen på 1640-talet och finns markerad på De Rogiers karta över östra Östergötland från år Den kommer från Södermanland in i Östergötland omedelbart väster om Kyrktorpet, stryker förbi Jungfruberget och passerar landskapsgränsen vid bron över Krokbäcken. Här restes år

5 Gränssten vid Krokek två gränsstenar av sandsten, enligt folktraditionen huggna av David stenhuggare från Marmorbruket. De har följande likalydande inskription:»östergötland tager sin begynnelse vid thenna beck och är thenna steen anno 1684 opprättat af tåvarande landshövdingen Axel Stålarm». Vid en vägomläggning år 1927 flyttades den gamla vägbanan närmare kyrkoruinen, och de ståtliga gränsstenarna återfördes från Skansen, dit de förts ett 40-tal år tidigare och därmed sannolikt undgått förstörelse, och uppsattes på sin nuvarande plats vid Krokbäcken. Från den äldsta bron över Krokbäcken ledde vägen tätt förbi Krokeks första gästgivaregård, som syns ha legat på den lilla slätten, ett hundratal meter NO om den nuvarande gårdsanläggningen, och följde sedan tidigare E 4:s sträckning till vägkorset vid Strömsfors. Här vek den av i västlig riktning och ledde upp- 77

6 för de branta Lönnbrobackarna, vid vars fot en av Kolmårdens mest beryktade lönnkrogar, Filas krog, en gång låg ett 50-tal m in i skogen på vägens vänstra sida 36. Kronhällarna Nära Lönnbrobackarnas krön på höger sida av vägen, strax innan vägen till kvartsgruvorna vid Älgsjöarna faller av, finns en ganska märklig inskription inhuggen i den rödaktiga berghällen. Under en valhänt huggen krona kan man läsa:»carolius DEN XI ULRICA ELEONORA DEN 4 MAIUS ANO 1678.» Om ristningen berättar komministern i Krokek Jac Juringius i sin beskrivning av vägarna i bygden, daterad i Krokek den 12 aug , att den är gjord av en stenhuggare från Kolmårdens Marmorbruk i konung Karl XI:s tid till minne av, att deras majestäter under en resa har stigit Ristningen vid Gamla Stockholms-vägen. 78

7 ur vagnen här och beundrat utsikten utåt Vikbolandet. Komminister Juringius säger vidare, att de båda sista siffrorna i årtalet är så nötta, att de ej med visshet kan tydas, men att det tycks som om årtalet skulle vara 1687 eller Kungen förmäldes den 6 maj Det årtal, 1678, som nu står ristat på hällen, stämmer sålunda icke. Det förefaller emellertid, som om siffrorna skulle vara huggna med en annan teknik än den övriga texten och de är kanske inhuggna senare av en annan person, som tog fel på årtalet. På Juringius tid kallades platsen allmänt Kronhällarna, men bär nu namnet Kronberget och är en av de högsta punkterna på Kolmården, 150 m ö. h. Den av Juringius nämnda utsikten över Vikbolandet är numera skymd av skog. Vägen fortsätter fram till Åby efter att ha passerat förbi en annan hög punkt vid Getsjötorp, 155 m ö. h., och når förbindelse med nuvarande vägen mot Norrköping, dels i vägkröken ett 50-tal meter öster om bron över Björnsnäsån och dels något högre upp i samhällets östra del. Gamla Stockholms-vägen, som i mer än tre århundraden ledde de vägfarande över Kolmården är ett gott exempel på det storslagna arbete, som under talet nedlades på att skapa goda vägförbindelser genom landet. Den har i modern tid avlösts av E 4, som oavlåtligt anpassats efter den nya tidens och bilismens krav. Vid mitten av 1800-talet omlades Gamla Stockholmsvägen på sträckan Strömsfors Åby. Den nya leden över Oscarshäll och utefter Bråviken fram till Åby, invigdes under stora festligheter på Oscar I:s födelsedag år På själva invigningsplatsen, som dagen till ära fick namnet Oscars Häll, restes en pelare av gjutjärn, som bär inskriptionen 'Oscarshäll 1853'. Ett par år inpå 1950-talet utfördes en nyanläggning av sträckningen mellan Strömsfors och Stavsjö. Från 1965 leds trafiken på en modern motorväg över den fordom så fruktade skogen. Lilla Kolmårdsvägen Lilla Kolmårds-vägen ledde från Gevle gästgivaregård förbi Kvarsebo gästgivaregård vid 'Christine Capell' ned till det år 1959 nedlagda färjeläget i Kvarsebo samhälle, och hade tydligen samma sträckning som vägen till Nyköping nu har. När sträckan från Rambergsbacken till färjeläget anlades är inte känt, men det måste ha skett före år Landshövding Eric Lovisin, som tydligen satt Lilla Kolmårds-vägen i stånd, beskriver den, i ett brev till kungen år 1688, före sin tid som landshövding sålunda:»förr har på den tiden icke stor sträckning varit, emedan man skulle över berg och dal och med stavar och störar över stenarna hjälpa vagnarna». Efter hans förbättringsarbeten hade den blivit så bra, att»där nu är mycket bättre väg än på stora Kolmården och jämnt lika som man körde på stuggolvet. Och ingen haver trott, att där blivit sådan väg, och var det första jag gjorde, när Eders Maj:t behagade anförtro mig detta län, att jag letade fram denna väg». Från färjeläget fördes de resande»medh Färiebåtar» till fru Ebba Grips»av Steen uppmurade krog» (Färjestaden). Från denna plats kunde den resande över Ö Husby nå både Söderköping och Norrköping. Norrkö- 79

8 pings-vägen ledde enligt De Rogiers karta 1653 över Brosten och Konungsund. En säkert medeltida, kanske forntida, förbindelse med Norrköping fanns också över Ö Stenby, Brosten, Bjerkusa, Rafnäs, Konungsunds by och Dagsberg. Det är tydligt, att förbindelsen mellan Uppsverige och i första hand Söderköping och Linköping via färjeleden vid Kvarsebo har medeltida anor, och att samfärdseln var livlig långt in på 1600-talet. Betecknande är, att färjan över Bråviken under medeltiden skulle underhållas av både Östkinds och Jönåkers härader. De påvliga uppbördsresorna gick denna väg. T en rad främmande sändebuds berättelser skymtar också denna färdväg. Karl IX befallde år 1603, att en flottbro skulle göras över Bråviken, och själv tog kungen i regel vägen över Kvarsebo på sina resor söderut. Resan år 1609 gick dock över Krokek, och då sannolikt på eriksgatans led. Erik Dahlberg, som var en flitig resenär, reste flera gånger vägen över Kvarsebo talets alltmer ökade trafik över Färjeläget vid Kvarsebo har gjort, att färjans kapacitet visat sig otillräcklig och att väntetiden före överfarten ofta blivit lång. Därför utarbetades en plan för en ny färjeförbindelse från Säter över till Skenäs. Arbetet med anläggningen av en modern väg från Norrköpings-vägen förbi Säterslund till Säter samt byggandet av färjeläget påbörjades år Den nya leden, som togs i bruk året efter, förkortar överfarten över Bråviken avsevärt, och nya färjans kapacitet är omkring sju gånger större än den gamlas. 80 Sandviksvägen, Kuskvägen och Uttersbergsvägen Utom Stockholms-vägen upptar komminister Juringius i sin förut nämnda beskrivning, även tre andra mera betydande vägar, som då var brukade och underhålla i Krokeks-bygden, nämligen Sandviksvägen, Kuskvägen och Uttersbergsvägen. Han nämner också två ej närmare angivna byvägar, som ledde till kyrkan och som»endast med svårighet kunna åkas». Sannolikt åsyftas vägen förbi Vik och Skinnarbovägen. Sandviksvägen löper enligt Juringius»en halv mil söder från Krokeks gästgivaregård ned till predikantbostället Orrekulla, lastageplatsen Sandviken och Svintuna kvarn och är således sockne-, präst-, lastage- och kvarnväg samt även bruksväg» och tillägger:»när denna Sandviksväg först blivit upptagen kan förvisso icke sägas, men tycks att han har blivit ansedd för allmän väg, som ständigt har bort underhållas, alltsedan Orrekulla blev av hertig Johan år 1614 donerat till predikantboställe i Krokek, helst i donationsbrevet står, att alla, som i Svintunabygden bo, skola predikanten behjälplige vara uti byggnad, skötsel och vägrödjning.» Egendomligt nog finns delsträckan från Mörtnäs förbi Orrekulla ungefär till Haga i Kolmårdens samhälle ej markerad på Ekmanssons karta, som påbörjades fyra år efter den av Juringius dagtecknade redogörelsen. Då vägarna på kartan i övrigt är mycket noggrant inlagda, tycks det icke vara av ett förbiseende att vägsträckan ej markerats. Möjligen var vägen här så dålig,

9 att den av denna anledning ej togs med. Däremot är vägen från Mörtnäs förbi Gatan och upp till Stakhult, där den mötte Kutsvägen, tydligt markerad och var kanske därför den mest använda. På den kördes sannolikt järnmalmen från Butbackegruvan, alldeles intill vägen nära Rappstugan till Stavsjö, då det torde ha varit omöjligt för malmfororna att komma uppför den branta Butbacken och Råsätersbackarna. Ända fram till år 1889 var den också kyrkväg för befolkningen i östra Krokek och en förbindelseled till den Gamla Stockholms-vägen mot Norrköping. I samband med sin beskrivning av Sandviksvägens sträckning anför Juringius en 'anecdote', som han hört av en person, vilken levat på Karl XII:s tid och som berättat, att då kungen år 1698 eller 1699 gjorde en resa ned till Karlskrona hade han avtalat med dåvarande bruksinspektoren vid Stavsjö styckebruk, Pehr Wallenius, att denne skulle möta honom vid Krokeks gästgivaregård för att visa kungen vägen ned till lastageplatsen vid Sandviken, där kanoner, beställda för flottans behov, låg.»men när Pehr Wallenius icke väl har hunnit halvvägs på denna vägen, red han omkull för kungens stora skyndsamhets skull, då kungen skulle hava myst på munnen och vid förbiridandet sagt:»så ligger du där, Pelle!» Huruvida ritten gick förbi Orrekulla, där den kanske usla vägen beredde kungen ett extra nöje och inspektor Wallenius en ytterligare malört i bägaren, må lämnas därhän. Att majestätet besökte Sandviken vid den angivna tidpunkten och måhända tog in på det värdshus, som finns markerat på Ekmanssons karta, kan kanske vid en närmare efterforskning visa sig vara riktigt. Kuskvägen sträcker sig enligt Juringius beskrivning tre och en halv fjärdedels mil sydväst från Stavsjö bruk till lastageplatsen i Sandviken,»och är tvivelsutan upptagen vid början av brukets inrättning under karl XI:s tid till brukets enskilta nytta, att därpå föra sina kanoner och övriga ammunition till och från lastageplatsen». Vägen som projekt skymtar redan i Gert Störnings ansökan om privilegier för ett styckebruk (kanongjuteri) i Stavsjö, i vilken han bl. a. framhåller, hur bekvämt produkterna på denna väg kunde forslas ned till kusten. Privilegiet erhölls år 1666 och vägen, som tydligen tillkommit som ett privat företag, torde ha anlagts åren närmast efter nämnda årtal. Den kallas numera allmänt i bygden för Kutsvägen, och det är väl inte uteslutet att namnformen är ursprunglig, fastän komminister Juringius ej förstod dess betydelse. Kuts är i orten benämningen på de träbitar, som sågas av då virket justeras, men var en gång också namnet på korta gjutjärnstackor. Man har därför gissat, att vägen fått sitt namn efter sådana»götsar», som på båtar kom till lastplatsen i Sandviken och kördes till Stavsjö och vid sidan av det tackjärn, som framställdes i brukets masugnar, var råmaterial vid kanontillverkningen. Som framgår av Ekmanssons karta ledde vägen från Stavsjö genom skogarna utför den branta Åkarebacken och Råsätersbackarna ned till det numera rivna Råsäter vid marmorbrottet. Där vek den av åt höger upp på åsen förbi Stakhult och den gamla gården Boda, för att komma ut 81 6 Kolmården del I

10 82 på nuvarande Kvarsebovägen vid Fridsäter. Under senare tid har sträckan Råsäter Fridsäter rätats, så att vägbanan nu löper parallellt med f. d. Nunnebanan. Den gamla sträckningen har stort intresse, då vägen inte nämnvärt förbättrats, breddats e. dyl. och därför visar, hur en väg såg ut mot 1600-talets slut. Det är obegripligt hur de tunga kanonerna kunde forslas på den smala, krokiga och backiga vägen, även om lasset drogs av ända till sex par oxar. Om Uttersbergsvägen berättar Juringius, att den»en åttondels mil från Krokeks gästgivaregård viker av Sandviksvägen åt höger och går sydväst halvannan fjärdedels mil till Uttersbergs berustade säteri, Stavsjö bruk tillhörigt, med tvenne gamla sätesbyggnader alltsedan ryssen brände 1719, och går sedan från detta säteri nordväst halvannan fjärdedels mil till Skottsäters bäck och brädsåg, där den kommer ut på Stockholms-vägen, och underhålles ensamt av säteriet samt är den minsta av alla de förenämnde». Vägen är ej markerad på Ekmanssons karta, men första sträckan från den plats där den faller av från Sandviksvägen och ännu tydligt kan ses fram till Uttersberg är tydligen identisk med den uråldriga led över Kolmården, som kungen red på sin eriksgata. Den senare sträckan kan vara en mindre väg, som från Uttersberg kan följas i nordvästlig riktning mot Storhult och vars fortsättning är nuvarande Strömforsvägen, vilken faller in på E 4 vid Strömsfors vägskäl. Strömforsvägen fick år 1916 förbindelse med Norrköpingsvägen vid Sjövik, sedan järnvägslinjen Norrköping Järna år 1915 öppnats för trafik. Sanatorievägen samt förbindelseleden Krokeks station Hyttan är båda av ungt datum. Den förra anlades i samband med Kolmårdssjukshusets uppförande år 1918 och den senare i samband med järnvägens tillkomst. Nuvarande vägen Kolmårdens samhälle Timmergata började byggas år 1895 men hade en föregångare, som dels var utfartsväg mot Norrköping och dels kyrkväg för befolkningen i östra delen av Krokek. Från Timmergata fanns också två förbindelser med Kvarsebo. Den ena, föga mer än en gångstig, föll vid sockengränsen av mot sydost och ledde över bergen, på ett par ställen i närheten av nuvarande vägen, till Säterslund. Den andra, som var körbar, ledde från Skräddartorp förbi Skyttholmen, Ekviken, Holmtorp samt Hyttan och fortsatte till nuvarande Nyköpings-vägen. Ingen av dem hade någon större betydelse och det var nog mera sällan, som kvarseboborna tog den vägen genom det skogiga och glest bebyggda gränsområdet vid resor till Norrköping. Norra delen av Kvarsebo hade sin förbindelse med Nyköping genom den förut nämnda drottning Kristinas väg och befolkningen i den södra delen av socknen sökte sig över Bråviken och Östra Husby till Söderköping. Givetvis begagnades möjligheten till båtförbindelse med Norrköping under den tid av året då Bråviken var öppen, och vintertid gick transporten på ; isen. Krokek och Kvarsebo hade före år 1928, då den nuvarande vägen Timmergata Kvarsebo blev färdig, mycket litet gemensamt. Den nya vägen

11 förverkligade ett gammalt önskemål från Kvarsebo om en god förbindelse västerut och band samman de båda delkommunerna i storkommunen till en naturlig enhet. Det stora nunnekriget Kolmårdens första järnvägsförbindelse var den s. k. Nunnebanan, som förband Sandvikens lastplats med Stavsjö och Vira bruk. Järnvägen, som byggdes åren , hade sin största betydelse som transportled för de väldiga virkesmängder, som ända till år 1919 fördes ned till Sandvikens lastplats från Stavsjö och Vira skogsvidder. Den direkta anledningen till järnvägsbygget var den stora nunnehärjningen, som åren ödelade stora skogsområden, enligt uppgift 3000 ha, och som särskilt hårt drabbade Stavsjö bruks skogar. En person, som deltog i»det stora nunnekriget» 39 har berättat, att det var något alldeles fantastiskt att se dessa miljoner små fjärilar likt gråvita moln svepa fram bland träden, där de lade sina ägg. Följande vår kläcktes oräkneliga massor av grå eller grågröna håriga larver, som kröp omkring på träden. Det såg ut som om varje litet barr plötsligt fått rörelseförmåga. Med glupande aptit angrep larverna barren med sina starka käkar och tycktes aldrig bli mätta. Inne under träden gran mest föll ett ständigt regn av avbitna barr. Det knäppte och tisslade i varje snår, och en stark doft från de angripna träden drog fram genom skogen. Med otrolig fart spred sig skadegörelsen. Efter bara några dagar stod gamla trädjättar kala och röda som härjade av eld. Det var en hemsk anblick man vägrade att tro sina ögon. Allt gjordes för att hejda larvernas framfart. Hundratals man arbetade febrilt med att röja bort buskar och grenar, som kunde tjäna som bryggor mellan träden för de små odjuren. Ringar av ett tyskt tjärpreparat anbringades på stammarna för att hindra larverna från att komma upp i träden. Dessa tjärnngar kan ännu ses på träd i reservatet vid Erikslund och på andra platser. Angripna områden isolerades, men allt arbete verkade fåfängt. Sannolikt hade nunnehärjningen blivit en tragedi för hela skogen, om inte larverna drabbats av en infektionssjukdom, den s. k. toppsjukan. De slutade att äta och kröp upp i trädens toppar, där de samlades i stora klungor, svalt ihjäl och föll ned på marken. Redan under nunnehärjningen stod det klart, att extraordinära åtgärder måste tillgripas för att rädda de stora värden, den skadade skogen representerade. Nu förslog inga virkesforor en järnväg var enda lösningen. Och så bildades AB Stavsjö järnväg. Järnvägsbygget sattes igång år Nu blev det liv och rörelse i bygden, som under ett par års tid fick uppleva en väldig rallarinvasion. Rätt många arbetslag kom från Norrland och ännu fler från östra centralbanan, som då närmade sig sin fullbordan. Därtill kom en massa folk från den kringliggande trakten. Arbetsstyrkan uppgick tidvis till flera hundra man, och arbetet leddes av den energiske och kraftfulle ingenjör Brovall. De olika lagen sattes in utmed hela linjen och banbygget skred raskt framåt. Rallarsången ekade mellan bergen, un- 83

12 84 der det hundrade släggor sjöng mot borrstålen. Sprängskotten dånade och tippvagnar rullade. Det var karska karlar som besegrade Kolmårdens berg. I slutet av år 1901 var bandelen Sandviken Stavsjö färdig för grusning och då kom»pysen» ett litet lok på två hästar från Kosta.»Pysen» hade den ovanan att ibland inte vilja hålla sig på spåret, men hans husbönder visade alltid kanske av egen erfarenhet den största förståelse för denna lilla svaghet. En gång lär»pysen» ha avvikit från den rätta vägen tretton gånger mellan Sandviken och Stavsjö, men starka rallarskuldror var alltid till hands för att återföra den vilsegångne. Midsommarafton år 1902 invigdes bandelen Sandviken Stavsjö, en sträcka på 9 km, och följande år blev den återstående delen till Vira, 8 km, färdig.»nunnebanan» blev mycket populär och användes även för persontrafik redan före invigningen. Bolaget ansvarade dock inte för de resandes liv, utan passagerarna befordrades som fraktgods med fraktgodssedlar som biljetter. Under banbygget arbetade hundratals man med att fälla den härjade skogen. Allt som kunde sågas, fördes till sågarna vid Vira och Stavsjö, medan massaveden kördes ut till järnvägen där det lämpade sig bäst. Och så började de tunga tågsätten rulla både dag och natt. På grund av att järnvägen lutar mot Sandviken kunde stora mängder virke lastas på varje tågsätt. Det är förvånande att den jämförelsevis klena materielen kunde tåla påfrestningen. Det sågade virket fördes till Sandvikens brädgård och massaveden till hamnen, där den lastades på pråmar, som drogs av den lilla bogserbåten Expressen till Loddby. År 1908 var den nunnehärjade skogen borttransporterad och en naturlig avmattning i trafiken inträdde. Ännu en gång skulle dock Nunnebanan och Sandvikens lastplats få uppleva en virkesrush av ännu större format än den första. Den kom år Året förut hade den väldigaste skogsaffär som någonsin förekommit i trakten avslutats genom att Kramforsbolaget i Norrland köpt skog från Stavsjö och Vira för, enligt uppgift, tre miljoner kronor. Åter blev det en bråd tid i skogarna och åter rullade tungt lastade timmertåg genom Kolmården. Denna gång var det praktskogen som vandrade bort. Väldiga timmerhögar hopades i hamnen vid Sandviken i väntan på vidare transport. Där fanns stockar från verkliga mammutträd med en rotdiameter på inemot en meter och volymer på över 50 kubikfot. Åter strömmade folk ända från Norrland till, lockade av de relativt goda förtjänsterna. Hamnområdet avspärrades med en bastant vågbrytare av trä, och innanför denna lades timret i flottar. Varje flotte innehöll c:a 2000 stockar, som surrades samman med järnkättingar. Allt måste göras med största omsorg för att flottarna skulle hållas samman under den långa tranporten. En medelstor ångare kunde ta åtta flottar i ett släp och resan till Kramfors gick på 5 6 dygn vid gynnsam väderlek. År 1919, efter nära fem års intensivt arbete, var den stora virkesleveransen fullgjord, men mindre virkesmängder fördes ännu under åtskilliga år ned till Sandviken. En viss samtrafik förekom också med SJ, sedan järn-

13 vägen Norrköping Järna blivit färdig, samt med Bråviksbolagets ångbåtstrafik. Det kunde ibland vara betydande mängder varor, som kom med båtarna från Norrköping och transporterades vidare på Nunnebanan. På somrarna anordnades också lustturer upp till Stavsjö och Vira. Även i motsatt riktning var trafiken tidvis livlig. Sedan järnvägen gått med förlust under flera år lades trafiken ned och rälsen revs upp år Den forna Nunnebanan har nu från Gräsdalen förvandlats till en vacker bygdeväg upp över Kolmården. Det är givet, att Bråviken som trafikled spelat en mycket stor roll i bygdens liv sedan gråaste forntid. Den vägen förde fiskarna förr sina fångster till Norrköping. Skötarna sattes i skymningen och togs upp efter midnatt, varefter fångsten roddes den långa vägen in till staden. Fram på eftermiddagen var man åter hemma för att efter litet mat och ett par timmars sömn börja samma visa på nytt. Ett stort steg framåt i förbindelserna på Bråviken, både då det gällde persontrafiken och fraktfarten, innebar den ångbåtstrafik, som på talet startades av Bråvikens ångbåtsbolag. Genom bolagets båda båtar; Kolmården och Bråviken, fick bygdens befolkning en god sommarförbindelse med Norrköping och mellan flera platser på norra bråviksstranden ända till Nävekvarn, samt med Vikbolandet vid Järsta och Djurön. Bråvikstrafiken fick emellertid en svår konkurrent då järnvägsförbindelsen Järna Norrköping öppnades år 1915, och den omnibuslinje, Kolmårdstrafiken, som startades år 1922 gav dödsstöten åt företaget. Den stora mängden privata bilar innebär nu i sin tur ett allvarligt hot mot bussförbindelsens fortbestånd. Ångaren»Kolmården» lägger ut från bryggan vid Marmorbruket. Noter 30 Se Nordén: Saga och sägen i Bråbygden. 31 Se Nerman: Sveriges rikes uppkomst. 32 Se Nordén: i Fornvännen Se Nordén: Norrköpingsbygdens järnåldersminnen samt Östergötlands järnålder del 1:2. 34 Se uppsatsen Ridstigen Eriksgatan Riksettan i Östergötland, en läsebok om hembygden Se Bengt Cnattingius: Drag ur vägarnas historia i Östergötland, samt E Nordenfalk i Medd. från Östergötlands Fornminnes- och Museiförening Se Norrköpings Tidningar den 29 mars Se Norrköpings Tidningar den 9 maj Se Norköpings Tidningar den 6 juli Se Selma Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band II. 85

14 Posten över Kolmården Av T. Engström 86 Postverket, som inte syns ha haft mer än sin funktion som samfärdsmedel gemensamt med gästgivareväsendet, fick sin organisation genom poststadgan år Denna förordning avsåg att ge landet reguljära postförbindelser och att befria allmogen från den alltmer betungande pålagan, att när som helst och utan ersättning stå kungens»brevdragare» till tjänst med hästar, mat och logi. Redan år 1556 hade Gustaf Vasa förordnat, att kungens bud skulle vara försedda med legitimationskort (pass) för att förhindra, att som ofta hände någon i kungens namn obehörigen tilltvingade sig dessa förmåner. I denna förordning förekommer för första gången ordet post, som väl närmast avsåg den plats, där ombyte av hästar skulle ske. På 1620-talet fanns reguljär postbefordran, dels mellan länsstyrelserna och kungen och dels en snabbgående förbindelse mellan Stockholm och Hamburg över Markaryd i Småland. Dessa postryttares väg över Kolmården gick sannolikt på medeltidsleden över Krokek Uttersberg Stenbäckens mo Bådstorp i Kvillinge till Norrköping såvida det ej fanns en ridstig förbi Kungshögen nordväst om Kolmårdssjukhuset. När nuvarande Gamla Stockholms-vägen blev färdig framfördes posten givetvis på denna 43. Enligt 1636 års poststadga skulle postbefordringen mot en ringa ersättning omhänderhas av postbönder. Den gård där postbonden bodde kallades posthemman. Postbonden skulle hålla två postdrängar, som i början skulle löpa mellan posthållen. Landets huvudvägar indelades i posthåll, vilka omfattade en sträcka på 2 à 3 mil. Ett av de längsta, och därtill det farligaste, var posthållet över Kolmården, som omfattade sträckan Hammarby i Södermanland Trönäs posthemman i Kvillinge, en sträcka på tre mil. Att posten här ofta framfördes nattetid, gjorde färden särskilt farofylld, och säkerligen föll mer än en postdräng offer för de stigmän, som lurade vid vägen. Ännu på 1850-talet förekom postrån, och i bygden lever sägnen om de båda postrånarna Hjert och Tektor, som greps uppe på Kolmården och som sedermera halshöggs. Redan på 1640-talet ersattes, på grund av den ökade posten, de löpande postdrängarna med postryttare. Postbefordringen över Kolmården var ändå, bl. a. på grund av posthållets längd, otillfredsställande, och postdrängarna klagade över, hur svårt det var att»med een häst och dryga

15 Postwäskor förrätta postridningen en 3 mijl lång wäg». Detta var en av orsakerna till, att posthållet år 1708 uppdelades på två. Kulla i Krokek blev då posthemman, och det föreskrevs, att såväl Kullabonden som Trönäsbonden borde ha postskjul framme vid stora vägen (Gamla Stockholmsvägen) och där med häst och ryttare invänta den ankommande postryttaren. Trönäsbonden skulle möta vid Olstorp. Postskjulet i Krokek är med stor sannolikhet identiskt med lägenheten Poststugan, belägen vid f. d. Gamla Stockholms-vägen, förutvarande E 4, c:a l km söder om gästgivaregården. Anledningen till att hästombytet ej förlades till gästgivaregården, dit avståndet från Kulla var kortare, var det»oskick» som därav kunde befaras». Måhända var ett befarat»oskick» i stort anledningen till, att postverket och gästgivareväsendet vad organisationen beträffar, inte hade något gemensamt. Redan år 1718 gjordes ett försök att förena post-, person- och godsbefordring i den s. k. forvagnsinrättningen, men anordningen med postdiligenser genom hela landet var ej genomförd förrän på 1860-talet. Ett årtionde tidigare hade en enhetlig brevtaxa och införandet av frimärken i nutida bemärkelse skett. När sedan järnvägarna i stor utsträckning kom att svara för postbefordringen, innebar detta något av en revolution i postverkets historia. Ännu så sent som på 1890-talet hade varken Krokek eller Kvarsebo ordnade postförbindelser med daglig post. Under vintern hämtades posten till Sandviken (nuv. Kolmårdens samhälle) i Åby och fördes i en väska av strömmingsskjutsarna till Wahlströms, sedermera Högbergs, affär, där var och en mot en liten avgift fick hämta sina försändelser i en låda med glaslock. Ibland hämtades posten av mjölkskjutsen från Uttersberg i Åby och bars till samma affär. Till Marmorbruket bars posten från Stavsjö bruk en gång i veckan av en gammal halvblind gumma, Hallbergs-Anna kallad. År 1903 fick Kolmården (Sandviken) sitt första postkontor, som inrymdes i värdshuset. Fröken Aurora Brostedt var den första poststationsföreståndaren. Posten fördes med hästskjuts från Åby, och skjutsningen innehades på entreprenad alldeles som de första postbönderna av skogvaktare Sjögren, Elgstorp. Efter något år flyttades postkontoret till Nunnebanans stationshus i samhället och sköttes av inspektor E. Eklund. År 1914 inrymdes posten i lägenheten Lamboskog med fröken Sabina Andersson som föreståndare. Byggnaden genomgick år 1947 en fullständig ombyggnad, varvid bottenvåningen förvandlades till en fullt modern postlokal. Sedan postskjutsen mellan Åby och Kolmården upphörde år 1916 fördes posten med buss eller bil från Krokeks station till Kolmården, där postkontoret, tack vare den alltmer ökade mängden av försändelser, nu tillhör klass 11, den näst högsta inom kategorien poststationer i landet. Första postkontoret i Kvarsebo inrättades omkring år 1890 vid Klintedal, beläget vid färjeläget. I byggnaden, som numera är riven, var krogen i äldre tider inrymd. Postföreståndare var fröken Hilma Berzelius, dotter till kronofogde Berzelius, som inflyttat i församlingen och bodde i 87

16 Klintedal. Sommartid fördes posten med ångaren Bråviken och vintertid med gångbud över Bråviken från Ö Husby. Efter några år flyttades postkontoret till lägenheten Tomtebo, belägen omedelbart väster om Kvarsebo kvarn, och omkring år 1910 till Bubbekulla handelsbod. Alltjämt befordrades posten sommartid med ångarna Bråviken och Kolmården, men under vintern med skjuts från Jönåker, dit den fördes med skjuts från Nyköping. Då järnvägen Norrköping Järna togs l bruk år 1915, kördes posten med hästskjuts till Kvarsebo från Ålberga. Då vägförbindelsen Kvarsebo Kolmården var färdig år 1928, skedde en omorganisation av postbefordran så, att den hela året fördes med buss från och till Norrköping. Poststationen var ända fram till 1957 inrymd i lägenheten Lugnet invid Bubbekulla handelsbod. Detta år genomfördes åter en omorganisation genom inrättandet av lantbrevbärarlinjer från Krokek och Kolmården och med Kvarsebo som vändpunkt i öster. Samtidigt flyttades postkontoret till lägenheten Fyraberg. Ganska sent fick Kolmårdsbygden telefonförbindelse. År 1887 föreslog en av Marmorbrukets styrelseledamöter, F. Blomberg, att en telefonledning skulle dragas till bruket från Åby över Strömsfors Sandviken och Fridsäter för en kostnad av 600 kronor. Förslaget avslogs, då Stavsjö bruk hade telefon, som fick användas vid behov. Det dröjde ända till år 1891 innan bruket fick telefonförbindelse. I Kvarsebo inrättades den första telefonstationen på greve C. V. Mörners initiativ i Färjkarlstorpet, nuv. Klaraberg, omkring år En kabel drogs under Bråviken och samtalen gick över Kuddby. Noter Se Nordén: Postiljonerna i Kolmården, Norrköpings Tidningar den 15 februari Se Nordén: Östgöta ryttares Kolmårdsväg, Norrköpings Tidningar den 14 mars 1936.

17 Gästgiveriet och Gästgivaregårdarna av T. Engström Gästgiveriet och bygdens båda gästgivaregårdar har spelat en betydande roll i samfärdseln över Kolmården. Denna organisation har gamla anor och fick sin upprinnelse i den stadga, konung Magnus Ladulås utfärdade efter Alsnö möte år 1279 och som avsåg att stävja den sedan länge rådande våldgästningen 44. I stadgan heter det:»här haver i vårt rike länge varit osed att alla män, som i riket färdas, om än aldrig så rika, dock icke sky att gästa fattigmans hus och vilja all sin kost hava utan penningar, sålunda förtärande på en liten stund, vad den fattige länge haver arbetat för,» För att på annat sätt tillgodose de resandes behov av logi, mat och foder åt hästarna föreskrevs, att häradshövdingarna i varje större by skulle utse»rät- Sergelteckningen, Krokeks värdsstuga, Nationalmuseum, Stockholm. 89

18 90 tare», vilka var skyldiga att ta emot resande mot betalning efter i landskapet gängse pris. Rättaren kunde ock rätta (hänvisa) till andra gårdar, och straff stadgades för dem, som vägrade att ta emot sådan vägfarande. Ingen bonde var dock skyldig att härbärgera mer än två man och två hästar. Denna första stadga kompletterades under 1300-talet, bl. a. med bestämmelsen, att det vid allmänna vägar skulle anordnas s. k. tavernor (värdshus), där de resande mot betalning kunde få mat, logi och foder åt sina hästar. Avståndet mellan tavernorna, som skulle övervakas av häradshövdingarna, fick ej överstiga 2½ svensk mil. Dessa säkerligen mycket enkla härbärgen var våra första gästgivaregårdar. Vid sidan av dessa anlitades prästgårdarna, klostren, bl. a. Vårfrukloster på Kolmården, samt s. k. själastugor, t. ex. kapellet vid Husbyfjöl vid foten av Tylöskog och Uppgrenna i Holaveden, som härbärgen. Den gamla oseden med våldgästning var dock svår att utrota, och det gick trögt med inrättandet av gästgivaregårdar. Erik XIV befallde därför ånyo år 1561, att tavernor skulle anordnas, samt»att alle man skulle giva penningar för både foderskap och förtäring». Kungen ville själv ge sina bud tärepenningar. År 1584 kom nästa förordning eller»plakat», i vilket Johan III ålägger alla ståthållare, lagmän och häradshövdingar att senast S:t Mikaels dag förordna gästgivare på alla vägar där så behövdes, särskilt i stora byar, samt att utse rättare. som kunde hänvisa vägfarande vid sådana platser, där ingen gästgivaregård fanns, allt för att»wåre Undersåter, besynnerligen the som midh allmenne wägarne besittiendes och boendes äre, måtte härudinnen bekomma någon förlossning. Teslikest och på thet then wägfarande kunde för skälige Penningar bekomme både mat, Dryck och annan nödtorftig förfordering». Gästgivarna skulle vara försedda med gott förråd av mat, dryck och hästfoder. Ingen fick betinga sig oskäliga priser. En måltid, sådan som bonden själv åt, skulle med öl kosta två öre, men den som ville ha bättre mat, som färsk oxe, kalv, får och lammkött, gäss, höns, ägg och skrätt rågbröd samt flera rätter, skulle betala efter samma pris som i närmaste köpstad. Ett nattfoder hö till en häst skulle kosta ett öre och en kärve halm sex penningar. Återigen förbjöds vägfarande att tvinga eller truga till sig hästar utan gästgivarens goda vilja. De, som färdades på kungens uppdrag, skulle betala 1½ öre pr mil för lån av gästgiveriets hästar och vara försedda med legitimationskort. De, som reste i eget ärende, fick själva komma överens med gästgivaren om priset för lån av häst, men»icke så må then gåå till foot som sielf Häst icke hafuer». Det var förbjudet, att ta in hos någon annan än gästgivaren eller egna frälsebönder. Ännu i början av 1600-talet var tillståndet inom gästgiveriet otillfredsställande. Alltjämt fanns resande, som tilltvingade sig s. k. friskjutsar, och de vägfarande klagade över ogin behandling. De kunde»ingen Fordenskap hwarcken Höö eller Haffra till theres egne Hästar ej heller aff Gästgifwerne Skjutshästar för Penningar och skälig betalning bekomma kunne, uthan bliwe ifrån then ene Gästgifwaren til then andre förwijste; och när the omsider sedan the så hafwa gåålfahrit få någre skjutshästar leya äro

19 the så slemme och machtlöse at the niugges årka foot om foot bliwe och offta på halwa Wägen beliggiande». Måltid för fyra öre I 1636 års förordning anbefalldes åter upprättandet av gästgivaregårdar. Det stod var och en fritt att upprätta en sådan»widh allmänne Stråkwägar på hwarie twå Mijl när, så på Crono och skatte som Frälse ägor». Gästgivarna förpliktades att upprätta nödtorftigt husrum samt ha ett gott stall och vara försedda med goda sängkläder och husgeråd, vidare hästar, ridsadlar, vagnar, kärror samt hö och havre. En måltid, sådan som gästgivaren och hans hustru förtärde, skulle kosta fyra öre silvermynt. För att stimulera intresset för upprättandet av gästgivaregårdar utfärdades år 1638 en förordning, som befriade gästgivaren och hans husfolk från utskrivningar och dagsverken, varjämte han fick rätt att utskänka drycker såväl utom- som inomhus. Genomförandet av Gustaf II Adolfs och Axel Oxenstiernas storstilade vägförbättrings- och nybyggnadsprogram, som för Kolmårdens vidkommande innebar tillkomsten av Gamla Stockholms-vägen, resulterade i, att trafiken fick en omfattning som aldrig förr. Tunga karosser, förspända med flera par hästar, och långa transportforor, rullade fram på de nya vägarna. Löpande postdrängar förde posten mellan poststugorna, av vilka en i ombyggt skick finns bevarad på Kolmården, nämligen Poststugan, belägen ca l km SV om Krokeks gård. Kurirer i sporrsträck förde order och viktiga meddelanden till och från Stockholm. Att Sverige var en stormakt, där allt sjöd av liv och storvulen framåtanda märktes granneligen även på den brusande trafiken. Detta gjorde att gästgiveriet blev föremål för en genomgripande omorganisation, som antogs vid 1642 års riksdag, trots motstånd från landsbygdens präster, vilka skaffat sig extra inkomster genom att låta prästgårdarna samtidigt vara gästgivaregårdar. I den nya gästgiveriförordningen, som skulle träda i kraft år 1649, fast man på många håll, bl. a. i Östergötland, ej hann bli färdig med organisationsarbetet till denna tidpunkt, avskaffades de s. k. friskjutsarna och ersattes med en allmän skjutsfärdsgäld. År 1664 kom en ny, mycket detaljerad gästgiveriförordning, som ställde ökade krav på gästgivaregårdarna, bl. a. i fråga om de resandes bekvämlighet. I de större städerna skulle finnas särskilda härbärgerare och skjutsare (hotell- och skjutsstationer), men på landsbygden skulle gästgivaren svara för båda dessa funktioner. Gästgivaregårdar, som låg vid sjöar eller färjelägen, som Kvarsebo gästgivaregård och fru Ebba Grips krog vid Färjestaden, kan det ha ålegat att svara för de resandes överfart med båt. Under medeltiden skulle färjan Kvarsebo Färjestaden dock underhållas av både Östkinds och Jönåkers härad. Enl. ett kungl. brev 3/ skulle Jönåkers härads allmoge underhålla färjan, vilket var»af ålder vanligt». Detta upprepas också i en kunglig resolution 10/ Fem år senare fastställdes, att Kvarsebo sockenbor skulle deltaga i underhållet»som förut skett» och att färjpengar fick användas. År 91

20 1819 fastställdes en ny taxa för denna färja (Kungl. brev 22/7 1819). Vid de större vägarna var gästgivaren skyldig hålla minst två vagnar, fyra kärror, sex slädar och åtta sadlar. Det ålåg landshövdingarna och deras underlydande att ha tillsyn över gästgivaregårdarna och vägarna, som skulle underhållas av allmogen. Vägarna skulle också uppmätas, så att alla mil blev lika långa, (6000 famnar). Vid varje mil skulle uppsättas stenar (i början stolpar) till de resandes ledning, och över porten till varje krog eller gästgivaregård skulle en tavla upphängas, som angav vägsträckan till näst intilliggande skjutsstationer samt priset för skjuts dit med en häst. Den 4 okt. år 1649, inlämnade landshövdingen i Östergötland Jacob Skytte till Kungl. Maj:ts kansli en»förtekningh oppå allmänne Landzoch Stråkwägarne sampt Kroger och gästgifware Gårdarne, iämväl the näst ther inntill belägne Byar och Hemmanen, uthi Östergötlandh», som ger besked om gästgivaregårdarna på Kolmården. Om dessa heter det:»landsvägen ifrån Nyköpingh kommande löper både öfwer större och mindre Kållmården. Dhen större Kållmårdswägen är Krogh uppå twå mijhl ifrån Åhlberga Gästgifwaregårdh i Södermanneland, wijd Krook Ek på twänne fiärdedels Cronehemman, Stubbetorp och Tegelhagen benämnde, så och ther närmast hoos fölliande hemman Nembligen: Kulla, wälbördig Johan Utters Frelsse 1. Eketorp, uppå Ländzmannens i Bråbo Häradh bestellingh. Cronehemman 1/4 Hyttan, Hustru. Gertrudh Iören Olofssons i Norrköpingh Arrende. Cronehemman 1/4 Bökesiö, Een blind Knecht besitter oppa Lijfztidejz frijheet. Cronehemman 1/4 Råssla, wälborne Ifwar Nillsons Frelssehemman 1, welb. Vollmer Stakelbergz Frelsse 1. I f r å n bemälte Krook Ek äre twå mijhl till Krogh, Åby benemndh. Dhen mindre Kållmårdswägen, ähr Gästgifwaregärdh vppå, wedh Christinae Capell, benemdh Qwarsebo, twå mijhl ifrån Iäders (Jäders) Gästgifwaregårdh I Södermannelandh, hwarifrån then reesande föhres öfwer Bråwijken med Färiebåtar, een half Mijhl, och så wijdhtager wälborne Fru Ebba Grijpz af Steen opmurade Krogh (vid Färjestaden). Ifrån samma Krogh löper landet uthföre twänne wägar, dhen eena åth Norrköpingh, dhen andra, först åth Söderköpingh, sedan wijdare till Lijnköpingh». 92 Klostret var föregångare Krokeks gästgivaregård, som jämte gästgivaregården i Kisa var en av de största på Östergötlands landsbygd, har med all sannolikhet haft en föregångare i ödemarksklostret Vårfrukloster vid Krokeks ödekyrka. Detta, som kan ha anlagts i början av 1400-talet, var litet och oansenligt och torde bl. a. ha tjänat som tillflyktsort och härbärge, en tavern, för resande över den fruktade Kolmården. Då klostret med klosterorden bl. a. Krokeks gård, efter reformationen övergick i kronans ägo, torde inte detta betytt, att härbärget upphörde. Det finns tvärtom anledning antaga, att livet där fortgick som förut. De bröder, som så önskade, fick bo kvar, då klostret år 1538 gavs som förläning åt f. d. strängnäsbiskopen Magnus Sommar, och det är mycket sannolikt, att dessa skötte härbärget.