SAMMANTRÄDET TISDAGEN DEN 30 MARS 2004

Transkript

1 2-001 SAMMANTRÄDET TISDAGEN DEN 30 MARS ORDFÖRANDESKAP: ONESTA Vice talman (Sammanträdet öppnades kl ) Patakis (GUE/NGL). (EL) Herr talman! I dag och under de närmaste dagarna kommer många jordbrukare från Karditsa, Trikala, Larissa och Magnisia i Thessalien och från andra delar av Grekland att anklagas för att ha deltagit i demonstrationer. Jordbrukarna har demonstrerat för att avvisa den gemensamma jordbrukspolitikens fullskaliga angrepp på dem och för att inte bli utplånade, utan för att kunna stanna kvar i sina byar och behålla sina marker. Den förra regeringen bemötte jordbrukarnas rimliga krav genom att upprätta hundratals landsbygdsdomstolar i hela landet och döma jordbrukarna i syfte att kväsa deras kamplust. Regeringar kommer och går men domstolar består. Avsikten med att kriminalisera bondedemonstrationerna var att terrorisera dem som kämpar för de fattiga och för medelklassen inom jordbruket. Man vill stoppa deras kamp mot en politik som har gjort det så besvärligt för produkter från Medelhavsområdet och jordbrukarnas inkomster och som har lett till en flykt från landsbygden. Den nya grekiska regeringen som i oppositionsställning sade sig vara motståndare till dessa förföljelser håller tyst likt en ny Pontius Pilatus. Från denna talarstol fördömer vi den ännu pågående förföljelsen av landsbygdsrörelsens förkämpar och kräver att den upphör omedelbart. Ingen domstol eller dom kan försvaga deras stridsvilja. De fattiga jordbrukarna kommer att kämpa för att få stanna kvar i sina byar och på sina marker, och de kommer att fortsätta med sin produktion, eftersom det handlar om överlevnad för dem och deras familjer Avtal om politisk dialog och samarbete mellan EG och Centralamerika respektive Andinska gemenskapen Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om betänkandet (A5-0120/2004) av Raimon Obiols i Germà för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till rådets beslut om ingående av ett avtal om politisk dialog och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Costa Rica, Republiken El Salvador, 1 Anslagsöverföringar Avtalstexter översända av rådet: se protokollet. Republiken Guatemala, Republiken Honduras, Republiken Nicaragua och Republiken Panama, å andra sidan betänkandet (A5-0119/2004) av José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till rådets beslut om undertecknande av ett avtal om politisk dialog och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Andinska gemenskapen och dess medlemsstater Republiken Bolivia, Republiken Colombia, Republiken Ecuador, Republiken Peru och Republiken Venezuela, å andra sidan Patten, kommissionen. (EN) Herr talman! Det gläder mig att kunna delta i denna debatt, och med tanke på talarlistan är jag övertygad om att den har varit värd att vänta på! Det är mycket viktigt att vi återigen får tillfälle att diskutera Europeiska unionens förbindelser med Latinamerika, och det gläder mig särskilt att två mycket framstående kolleger, som har stor kunskap om denna fråga och som under de senaste åren har engagerat sig så entusiastiskt och kunnigt i stärkandet av våra förbindelser, kommer att dela med sig av sina åsikter. De avtal som vi diskuterar i dag markerar ett ytterst viktigt steg framåt i våra förbindelser med Centralamerika och Andinska gemenskapen. Jag är därför tacksam för att Europaparlamentet stöder dessa avtal. Som parlamentet vet fastställdes åtagandet att förhandla om nya avtal om politisk dialog och samarbete med varje region vid toppmötet EU Latinamerika/Västindien som ägde rum i Madrid Europeiska unionen har fullföljt detta åtagande. Förhandlingarna slutfördes framgångsrikt och snabbt efter bara två rundor i oktober 2003, och båda avtalen undertecknades den 15 december i Rom. Dessa nya avtal är ambitiösa. Först och främst bidrar de till att institutionalisera och stärka den politiska dialogen: San José-dialogen med Centralamerika som inleddes 1984 och den politiska dialog som förs med Andinska gemenskapen på ministernivå, vilken har sitt ursprung i Romförklaringen För det andra bidrar avtalen till att vidga ramen för både den politiska dialogen och Europeiska unionens befintliga samarbete med de två regionerna, till exempel genom att ett antal nya områden, såsom migration, konfliktförebyggande, god förvaltningssed och bekämpning av terrorism införs i dialogen. Det är självklart inte tillräckligt att vi har förhandlat fram dessa avtal så snabbt som möjligt. Vi måste också se till att de snabbt träder i kraft, och jag hoppas att ratificeringsförfarandena på båda sidor kommer att ske

2 skyndsamt. Detta är viktigt, eftersom de nya områden som tas upp i avtalen återspeglar de båda regionernas mycket verkliga bekymmer. Vid toppmötet EU Latinamerika/Västindien i Madrid enades man om att omständigheterna inte var de rätta för att inleda förhandlingar om associeringsavtal. Dessa avtal om politisk dialog och samarbete sågs som ett övergångsstadium: syftet med avtalen var att skapa de rätta förutsättningarna för framtida förhandlingar om associeringsavtal, bland annat frihandelsavtal. Stats- och regeringscheferna fastställde även de huvudsakliga kraven för att man skall kunna göra framsteg mot ett associeringsavtal, i synnerhet att åstadkomma en djupare regional integration och slutföra Doharundan. Jag vill ta tillfället i akt för att betona vikten av de avtal som vi nyligen förhandlat fram. De är ett instrument för att nå vårt gemensamma mål: att inleda förhandlingar om associeringsavtal med dessa regioner i framtiden. Det har gått två år sedan det senaste toppmötet och vi står nu inför ett annat toppmötet i Guadalajara och det är nu nödvändigt att vi omvärderar våra förbindelser med dessa regioner. Vi har många frågor att besvara. I vilken utsträckning är de villkor vi fastställde i Madrid fortfarande meningsfulla mot bakgrund av den senaste utvecklingen? Hur kommer det faktum att vi inte har gjort några konkreta framsteg i de multilaterala handelsförhandlingarna att inverka på våra förbindelser med dessa regioner? Hur kan vi se till att vi inte av misstag undergräver vårt främsta mål för handeln; att främja multilaterala avtal och slutföra utvecklingsagendan från Doha? Skulle vi inte i annat fall riskera att inledandet av sådana förhandlingar bara blir en politisk gest, eftersom vi vill ha avtal med innehåll, som går längre än vad som kan nås på multilateral nivå? Finns det ett godtagbart politiskt recept för att infria alla dessa mål? Regional integration är fortfarande av central vikt: den kan bidra till att stödja politisk stabilitet, ekonomisk och social utveckling och social sammanhållning inom varje underregion. Kommissionen anser att ytterligare framsteg mot en djupare integration är ett tecken på politisk och ekonomisk mognad. Hur kan vi mäta framstegen när det gäller regional integration? Jag anser att grundförutsättningarna för att mäta framstegen utgörs av tre grundläggande faktorer: ett fullständigt fungerande institutionellt ramverk, existensen av en tullunion och minskade hinder för intraregional handel. Nästa gemensamma steg bör vara att utvärdera de framsteg som båda regionerna har gjort för att förbereda sig inför inledandet av förhandlingar. Jag vill betona att denna process bör genomföras på ett objektivt sätt och att vi inte bör fastställa omöjliga standarder, som kanske bara leder till frustration bland våra motparter. Kommissionen har alltid stött regional integration. Vi är övertygade om att det är viktigt att fortsätta att stödja denna. Detta stöd är inte bara ord: inom ramen för vårt regionala program för Centralamerika har kommissionen godkänt ett projekt till stöd för den centralamerikanska tullunionen som är värt åtta miljoner euro under 2001, och ett andra projekt till stöd för institutioner för regional integration och det civila samhällets deltagande i den regionala integrationsprocessen som uppgick till 15 miljoner euro under Ytterligare ett projekt till stöd för utveckling och genomförande av gemensam politik till ett värde av 10 miljoner euro förbereds för närvarande. I Andinska gemenskapen genomförs projekt om statistik, tullfrågor, konkurrens och handelsrelaterat tekniskt bistånd, som tillsammans uppgår till över 15 miljoner euro, och det finns planer på att stärka denna samarbetsform i den förestående översynen av det regionala strategidokumentet, genom att avsätta ytterligare fyra miljoner euro för målet med ekonomisk integration. När det gäller Centralamerika, Andinska gemenskapen och Latinamerika som helhet, råder det ingen brist på intresse från vår sida. I den nuvarande budgetplanen för är de medel som avsatts för Latinamerika cirka 20 procent högre än i den förra budgetplanen. Ur gemenskapsbudgeten används cirka 0,15 euro per capita för Asien, medan tre gånger så mycket per capita används för Latinamerika. Det viktigaste är kanske att vi nu faktiskt utnyttjar de medel som vi har avsatt. Under 2003 utnyttjades 100 procent av betalningarna och 100 procent av åtagandena. Jag vill återigen betona att förbindelserna med Latinamerika är en geostrategisk prioritering för Europeiska unionen. Det gläder mig särskilt att jag under de senaste veckorna har haft möjlighet att diskutera våra förbindelser med företrädare för Mercosur, med alla utrikesministrar från Andinska gemenskapen och med företrädare för Centralamerika. Jag hoppas verkligen att vi kommer att få ett framgångsrikt toppmöte som kommer att inriktas på regional och social integration, och som kan följa upp toppmötet i Madrid. Jag hyser också stort hopp om att vi under toppmötet i Guadalajara kommer att få se en ytterligare utveckling i våra förbindelser med de två regioner som vi helt nyligen har förhandlat fram förnuftiga avtal med. (Applåder) Obiols i Germà (PSE), föredragande. (ES) Herr talman! Kommissionsledamotens ord gläder mig. De är ett tydligt tecken på intresse och känsla för prioriteringar. Jag skulle vilja säga att hans bedömning av avtalet om politisk dialog och samarbete mellan Europeiska unionen och Centralamerika framför allt är beroende av en faktor, nämligen vilka möjligheter den period som kommissionsledamoten har beskrivit som en övergångsperiod kommer att öppna inför framtiden. I våra ögon och enligt Europaparlamentets resolution av den 15 november 2001 måste den här typen av politiska samarbetsavtal bana väg för associeringsavtal, inklusive ett frihandelsavtal. Detta ligger i linje med våra centralamerikanska partners målmedvetna strävan och

3 enligt min mening helt i linje med Europeiska unionens politiska, ekonomiska och kommersiella intressen. Den centrala frågan är med andra ord om det verkligen kommer att inledas förhandlingar om ett associeringsavtal med de centralamerikanska länderna, och även med Andinska gemenskapens länder ett avtal som i relevanta stycken påminner om avtalen med Mexiko och Chile och om det avtal som nu förhandlas fram med Mercosurområdet dvs. om detta är upptakten till en mer generell strategi för ett övergripande interregionalt avtal och ett frihandelsområde mellan EU och Latinamerika. Vid det tredje toppmötet i maj får vi tillfälle att visa förutseende och framsynthet genom att uttryckligen öppna för en sådan möjlighet. Det pågår förändringar i regionen, en region som vi alla vet plågas av svåra strukturella och ekonomiska förhållanden, allvarliga sådana. Men det finns uppmuntrande tecken: regionens presidenter har en gemensam vilja att göra praktiska framsteg för ekonomisk integration, Centralamerikanska banken för ekonomisk integration inleder en ny etapp som verkar mycket hoppingivande och det finns planer på att reformera det integrerade områdets institutioner, framför allt ganska långtgående reformer av det centralamerikanska parlamentet. I det sammanhanget måste Europeiska unionens närvaro och röst tydligt visa att vi inte bara ägnar oss åt diplomati i konfliktsituationer, utan att vi satsar lika hårt och prioriterar detta lika mycket som när vi gav ett avgörande stöd i regionens fredsprocess. Vi måste visa att vi har viljan kvar och att vi är fast beslutna att förbättra den politiska, ekonomiska och sociala situationen i en region där de historiska och nuvarande problemen har varit så förödande. Herr kommissionär! Jag skulle vilja att toppmötet i Guadalajara i maj utan tvivel blir början till en etapp då största möjliga vilja inriktas på att genomföra avtalet. Detta skulle också innebära att regionens länder får behålla sina handelsförmåner inom ramen för den särskilda narkotikaordningen inom det allmänna preferenssystemet, men framför allt att toppmötet mynnar ut i ett åtagande att förhandla fram ett verkligt associeringsavtal. Apropå toppmötet i Guadalajara vill jag vända mig till Chris Patten och nämna något som egentligen inte har med Centralamerika att göra men som skulle kunna bli en framgång för toppmötet på ett visst område: det finns flera svarta hål i det nuvarande internationella läget och ett av dem heter Haiti. Ett åtagande från Europeiska unionens sida om ett förlängt och förstärkt stöd, i samförstånd med de latinamerikanska partnerländerna och enligt avtalet med Caricom, Amerikanska samarbetsorganisationen OAS och FN, skulle kunna bli en framgång för toppmötet i Guadalajara. Framgången skulle befästas om de goda avsikterna sedan följdes av beslutsamma och varaktiga insatser Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE), föredragande. (ES) Herr talman! Jag skulle först vilja tacka kommissionsledamot Chris Patten för att han var mån om att delta i denna debatt, trots svårigheterna med att få tidsschemat att gå ihop. För att skingra alla tvivel vill jag också gratulera kommissionen som arbetat hårt för att kunna lägga fram riktlinjer för ingåendet av avtalen om politisk dialog och samarbete, och jag är övertygad om att Chris Patten minns våra möten inför toppmötet i Madrid, där också Pascal Lamy närvarade. Jag vill även gratulera kommissionen därför att den förhandlat fram dessa avtal med stor uthållighet, effektivitet och snabbhet. Parlamentet betraktar avtalen som förelöpare till associeringsavtal, vilket Raimon Obiols i Germà nyss påpekade. En etapp fullbordas nu i och med diskussionen i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, den enhälliga omröstningen om dessa två avtal vilket inte händer så ofta och dagens debatt i kammaren med efterföljande omröstning. Samtidigt inleds en ny etapp, som präglas av det kommande toppmötet i Guadalajara. Som Chris Patten vet bättre än någon annan lever vi i en komplicerad värld, där Europeiska unionen har både interna ansvarstaganden såsom konstitutionens tillkomst och utvidgningen och externa ansvarstaganden såsom de nya förbindelserna med Ryssland, våra fortsatta problem på Balkan, vårt ansvar i Centralasien, Iran, Irak och Afghanistan, Mellanösternproblemet och uppgiften att omorientera förbindelserna med Förenta staterna. Sammanfattningsvis, herr talman: världen är stor och Latinamerika är bara en del av den. Men det är mycket glädjande att vi hävdar att Latinamerika fortfarande är ett prioriterat område för Europeiska unionen, vilket kommissionsledamoten gjorde, bland annat därför att vi har gemensamma värderingar och en gemensam historia. Den 19 mars hölls ett möte mellan en stor delegation från Europaparlamentet och företrädare för de latinamerikanska, andinska och centralamerikanska parlamenten, deras talmän samt företrädare för Mercosurs parlamentariska kommission och dess ordförande. Vid detta möte mellan parlamentariker företräddes således mer än en miljard invånare i EU och Latinamerika. Mötesdeltagarna enades om vägen till ett biregionalt strategiskt partnerskap, som utformats vid de två föregående toppmötena. Vi parlamentsledamöter som närvarade Raimon Obiols var där och andra ledamöter som deltar i denna debatt drog slutsatsen att vi inte behöver en lång rad förklaringar och uttalanden, utan helt enkelt en mängd konkreta förslag för att kunna förverkliga det biregionala strategiska partnerskapet. Dessa förslag fastställde vi i form av tio budord.

4 Dessa tio budord är i grunden koncentrerade till tre områden. När det gäller den politiska dialogen och viljan vi får nämligen inte glömma att dessa förbindelser har utvecklats under senare år tack vare en politisk vilja föreslår vi att det inrättas en parlamentarisk församling för EU och Latinamerika, i likhet med den församling som inrättats för förbindelserna mellan EU och länderna i Medelhavsområdet. Vi föreslår att den politiska ministerdialogen förnyas och uppdateras, att EU och Latinamerika samordnar sina ståndpunkter i internationella forum och inom FN-systemet samt att EU och Latinamerika undertecknar en stadga för fred och stabilitet med siktet inställt på att skapa ett forum där vi på ett seriöst sätt kan hantera frågor om säkerhet och försvar, frågor som för närvarande saknar ett särskilt forum. Men framför allt föreslår vi en förnyelse av den biregionala politiska dagordningen, så att vi kan diskutera frågor som har att göra med terrorism, en reform av FN-systemet, hoten mot styret av länderna, en översyn av fattigdomsbekämpningen och många andra initiativ. Herr kommissionär! Hur framgångsrik en politisk dialog än är kommer den att ta slut och inte ge någonting om vi inte omsätter våra ord i handling. Handelsförbindelser är helt uppenbart ett område där vi måste agera konkret. Vi föreslår därför att specifika datum anges vid toppmötet i Guadalajara för de andinska och centralamerikanska ländernas associering, utan att vi ställer upp diskriminerande villkor vilket vi inte har gjort för andra länder eller grupper av länder. Och ni talade om integration här finns det anledning att diskutera om integration bör vara ett föregående villkor eller om den bör bli ett resultat av ländernas associering. Parlamentets uppfattning är att vi måste göra verkliga framsteg i riktning mot integration, men det är fullt möjligt att integration blir ett resultat av associeringsavtalen. Vi förstår också och delar viljan att slutföra förhandlingarna om ett balanserat avtal med Mercosur före årets slut. Samtidigt som vi uppfyller åtagandena i bilaterala och regionala avtal som har förhandlats fram eller som håller på att förhandlas fram anser parlamentet att vi också bör främja ett slags amerikanskt frihandelsområde med själ, i europeisk stil, där vi tillför den institutionella dimensionen och en fullständig geografisk täckning för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Latinamerika. Herr kommissionär! Vi behöver också en samarbetspolitik som på något sätt kan anpassas till detta nya begrepp, till denna nya idé om associering. På den punkten och ni vet hur vi tänker har parlamentet insisterat på en differentierad rättslig ram. Vi behöver vidare främja en rad olika åtgärder inom utbildning, kultur, yrkesutbildning samt vetenskapligt och tekniskt samarbete. Som ni vet har parlamentet föreslagit att det inrättas en biregional solidaritetsfond, och vi vill inte tillföra fler byråkratiska strukturer genom detta initiativ. Enligt vår mening bör det tolkas flexibelt och införlivas med kommissionens förslag, men vi anser också att initiativet bör utnyttja de finansieringsmöjligheter som erbjuds av både Europeiska investeringsbanken och Interamerikanska utvecklingsbanken. Herr kommissionär! Jag vill till sist säga att parlamentets förslag är extremt långtgående. Vi hoppas att denna ambition delas av medlemsstaterna och kommer till uttryck i det meddelande som kommissionen nu arbetar med, så att vi kan framföra ett tydligt och bestämt budskap om EU:s åtaganden till Latinamerika. För att detta budskap skall bli effektivt och nå bred spridning skulle jag också vilja säga och detta föreslår jag på min politiska grupps vägnar att vi så snart som möjligt bör återupprätta och befästa den strategiska förbindelsen och det harmoniska partnerskapet mellan Europaparlamentet och kommissionen. Det har nämligen skapat mycket stora framsteg mellan Europeiska unionen och Latinamerika. (Applåder) Miranda de Lage (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. (ES) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för hans ord till oss, eftersom de öppnar mer intressanta framtidsutsikter i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Latinamerika. Kanske vore det just därför intressant med en kort historik över dessa förbindelser under senare tid. Efter att ha varit så gott som frånvarande på 1970-talets politiska dagordning stärktes förbindelserna under det följande årtiondet, vilket sammanföll med diktaturernas fall och demokratins utbredning. Då kom den första generationens avtal till stånd och de ekonomiska bidragen för ökat samarbete höjdes. Under det följande årtiondet, 1990-talet, ingicks den tredje generationens avtal, som innefattade klausuler med villkorskrav samt stöd till och främjande av fredsprocesser. Denna mer förpliktande politik gav Europeiska unionen ökat genomslag och ledde till att århundradet avslutades med förhandlingar om ett associeringsavtal med Mexiko en milstolpe i EU:s politik. Allt detta ledde till förväntningar på att vi skulle fortsätta längs denna väg. Men under första halvan av det här årtiondet har man endast ingått associeringsavtal med Chile. Ambitionen om en ny strategi tycks ha förlamats, vilket märkligt nog sammanfaller med unionens utvidgning. Under tiden fortsätter Förenta staterna att utvidga och fullfölja sina bilaterala förhandlingar för att stärka sin ställning i regionen vilket för övrigt inte är något nytt med samma länder som EU kräver skall underteckna ett hypotetiskt associeringsavtal som ett förhandsvillkor för regional integration. Två helt olika förhållningssätt. Om några få månader kommer subkontinentens statsoch regeringschefer och Europeiska unionen att träffas i Mexiko. Detta toppmöte kommer att bli ett viktigt tillfälle, som kommissionsledamoten sade. Idén bakom

5 detta möte är fantastisk, under förutsättning att det ger mer än en lista över goda avsikter. Kommissionsledamoten skulle kanske kunna ge oss närmare information, så att vi får veta mer om dagordningen. Staden Puebla var som påpekats nyligen värd för ett möte mellan ledamöter från Europaparlamentet och parlamenten i det politiskt integrerade Latinamerika. Debatten gav upphov till en rad överenskommelser och mål som formulerades i slutdokumentet och som kan sammanfattas med ökat biregionalt samarbete, ökad integration samt en förstärkning av den parlamentariska dialogen och dagordningen för associering. De avtal vi granskar i dag är utan tvekan mer långtgående än dem som undertecknades Vi får lita på att de träder i kraft inom en mer rimlig tid. Personligen är jag gärna optimistisk och ser dessa avtal som värdefulla redskap när det gäller att gå vidare med associeringen. Det nuvarande handelsutbytet är visserligen blygsamt vilket också återspeglas i texten från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi också med hänsyn till handelsförmånerna inom ramen för det allmänna preferenssystemet. Exporten i fråga har dessutom inte tillräcklig bredd och drabbas ständigt av sänkta internationella marknadspriser. Associering är dock mer än ett handelsavtal, ett genomdrivande av en ekonomisk politik eller ett projekt för utvecklingssamarbete. I dessa tider, i den tid vi lever i då ingenting kan stå emot globaliseringen terrorismen inbegripen måste associeringsavtal också ses som redskap för kollektiv säkerhet. Vi talar om länder med svårigheter, länder med så höga fattigdomsnivåer att fattigdomen kan bli ett hot mot den inre freden. Samtidigt har de en enorm potential, de står oss nära kulturellt och ser oss som ett föredöme i fråga om möjligheter. Herr talman! Med tanke på att avtalen inte kan ändras bör denna debatt åtminstone bidra till att parlamentets ståndpunkt vägs in om det till sist fattas beslut om att göra ett större åtagande och, som i fallet med länderna söder om Medelhavet, att göra framsteg när det gäller en associering med de andinska länderna, de centralamerikanska länderna och inte att förglömma länderna i Mercosurområdet Van den Berg (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling och samarbete. (NL) Herr talman! Kommissionens två förslag rör avtal om politisk dialog och samarbete, snarare än associeringsavtal. I förslagen saknar vi därför intresse för en integrerad ekonomisk och social utvecklingsstrategi, vilket man knappast behöver påpeka att regionen förtjänar. För det första kan ett partnerskapsorienterat avtal om samarbete med de andinska länderna bidra till att mildra den explosiva politiska och sociala situationen i regionen. Jag skulle vilja nämna Colombia som ett typexempel. Under de senaste 15 åren har fler än två miljoner människor fördrivits från sina hem i detta land. De humanitära behoven är enorma. Vi behöver intensifiera våra ansträngningar att finna en politisk lösning på de väpnade konflikterna och återinföra fred och social rättvisa. De sociala förhållandena i de andinska länderna förtjänar ökad uppmärksamhet. Många invånare lever fortfarande i yttersta misär. Låt mig nämna två extremfall: i Colombia, det så kallat rikaste landet, tvingas en fjärdedel av befolkningen klara sig på mindre än två US-dollar per dag. I Ecuador, regionens fattigaste land, ligger denna andel till och med över 50 procent. I de centralamerikanska länderna lever i snitt en tredjedel av befolkningen på mindre än två USdollar per dag. För bara fyra år sedan i Nicaragua stod 10 procent av de fattigaste i landet för mindre än 1 procent av den totala konsumtionen, medan 10 procent av landets rikaste invånare svarade för mer än hälften av den totala konsumtionen. Undernäring har i många år varit ett allvarligt problem i de här länderna, och i Guatemala har situationen förvärrats. I den politiska dialogen fokuserar kommissionen fortfarande på regeringar och statsapparater. Detta är nödvändigt, men det är också mycket viktigt att få regionens parlament och det civila samhället att delta i dialogen. Detta betyder mer för mänskliga rättigheter, demokrati och insyn än om vi endast koncentrerar oss på de diplomatiska kanalerna. EU bör därför inte bara bredda den politiska dialogens räckvidd genom att tillföra fler partner, utan även komplettera den genom att införa en social och ekonomisk strategi som en viktig prioritering Fernández Martín (PPE-DE). (ES) Herr talman! Chris Patten definierade dessa avtal med två ord: strategi och övergång. Jag måste tacka honom för hans uppriktighet, för på ett sätt är dessa två begrepp motstridiga. Debatten om avtalen om politisk dialog och samarbete mellan Europeiska unionen och Centralamerika respektive Andinska gemenskapen är ett bra exempel på det aktuella läget i våra förbindelser med dessa länder, som jag utöver de ord ni använde skulle vilja kalla otillfredsställande. Detta är ett avtal om politisk dialog och samarbete men vi gör inga framsteg i våra handelsförbindelser. I realiteten har våra förbindelser med dessa områden i världen inte framskridit på det sätt som parlamentet skulle ha velat. Krisen i alla andinska länder sammantaget och i varje enskilt land har inte bidragit till att förbättra förbindelserna. Colombia, Venezuela, Ecuador, Peru och Bolivia genomgår mycket svåra tider, vilket har hämmat deras subregionala integration, och detta har i sin tur inte underlättat framsteg i våra förbindelser med dem. Detsamma kan sägas om Centralamerika där stora befolkningsgrupper, särskilt ungdomar som blir alltmer marginaliserade och kriminella eftersom de slås ut från

6 samhället, håller på att bli ett akut problem för dessa små centralamerikanska stater. Jag hoppas att avtalet med Mercosur, som undertecknas inom kort om allt går som planerat, läggs till avtalen med Chile och Mexiko, och att dessa två regioner får mer ambitiösa avtal. Resultatet kommer inte dagens kommission och parlament att få se, utan våra efterträdare Medina Ortega (PSE). (ES) Herr talman! Parlamentet har inga invändningar mot dessa avtal, och det beror helt enkelt på att det är två fullkomligt innehållslösa förslag. Jag skulle kunna beteckna dessa två avtal som himlen: mycket av det goda och inget dåligt alls. Vi är alla för samarbete, handel, demokratins utveckling osv., men det finns inget konkret i avtalen. Här finns inga finansiella åtaganden, inga handelsåtaganden och inga institutionella åtaganden. Detta sker dessutom i en tid när Latinamerika, trots sina svårigheter, upplever en period av stabilitet. Visst råder det oro på sina håll, men trots fattigdomen som Margrietus van den Berg talade om är dagens Latinamerika i stort sett en fredlig och lugn subkontinent och där finns inga internationella konflikter. Visst pågår interna konflikter, men de är mycket begränsade jämfört med konflikterna under 1980-talet. Mitt intryck är att det är dags för oss att verkligen hjälpa det hyggliga folket i Latinamerika att gå framåt. För att göra detta behöver vi först av allt en särskild politik för regionen. Jag vet inte om denna politik måste vara en strikt frihandelspolitik eller en politik för ökad handel, men denna politik behöver åtminstone hjälpa dem att bilda en enhet som skiljer ut sig. Det som utmärker Latinamerika just nu är nämligen att regionen är mycket olik andra regioner i världen. Kommissionens misslyckande att anta en särskild budgetförordning för Latinamerika är mot denna bakgrund ett enormt misstag. Det viktiga från och med nu är inte att erbjuda färdiga formler eller rekommendationer, utan att lyssna till de latinamerikanska länderna och arbeta tillsammans med dem för att hjälpa dem framåt. Kanske kan vi, om kontinenten fortsätter att utvecklas, i Latinamerika finna den nödvändiga motvikt som vi för närvarande saknar i andra delar av världen Ribeiro (GUE/NGL). (PT) Herr talman! Dessa betänkanden förtjänar uppskattning eftersom de bekräftar Europaparlamentets ståndpunkt i den viktiga frågan om samarbete och solidaritet. Men de visar också på den svaghet som det innebär att de bara är svar i ett samrådsförfarande och inte har status som yttranden från parlamentet. Trots denna begränsning förmedlar de mycket tydligt parlamentets ståndpunkt i fråga om kravet på att avtalen blir med långtgående än vad som avses med politisk dialog och samarbete, nämligen att de blir verkliga associeringsavtal. Det var faktiskt bara tre personer som röstade emot dessa två betänkanden och de fyra yttrandena enhällighet uppnåddes inte på grund av yttrandena från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. Samtidigt som vi alla vet att parlamentet inte nöjer sig med att enbart skapa de nödvändiga politiska förutsättningarna genom att införa en modell att rätta sig efter och samtidigt som det är beklagligt att kommissionens förslag enbart öppnar för framtida förhandlingar, använder sig parlamentet av dessa betänkanden och föreslår att de avtal som vi rådfrågats om bör fungera som övergång och förberedelse. Vi upplever att själva begreppet samarbete står på spel. Vi vill därför gå längre, vilket förordas i yttrandena från utskottet för utveckling och samarbete. Det är faktiskt beklagligt att avtalen koncentreras på att skapa politiska ramar som gör sakfrågorna beroende av frihandelsavtal och att avtalen inte betraktas som en del av en integrerad strategi för ekonomisk och social utveckling i kampen mot fattigdom. För att låna ett uttryck som kommissionsledamot Pascal Lamy använde vid det sjunde sammanträdet i den gemensamma parlamentariska AVS EG-församlingen: i och med dessa avtal är det möjligt att de klausuler som uteslöts vid WTO:s möte i Cancún kommer tillbaka bakvägen. AVS-länderna försöker förhindra att detta sker i avtalen om ekonomiska partnerskap. Bland annat försöker de förhindra att olika former av avreglering tvingas fram på områden där de försöker hitta lösningar som bäst passar deras nationella förhållanden, särskilda egenskaper och processer. Vi talar då framför allt om offentliga tjänster, hälso- och sjukvård, utbildning och vattenförsörjning, särskilt det sistnämnda, eftersom det är avgörande för många av dessa länder. I avtalen finns många olika metoder, men det är tydligt att ändamålet är detsamma, nämligen att smyga in ett visst samhälles ekonomiska modell på en marknad som är fri men inte rättvis. Samarbetet omfattar för närvarande inte ekonomiska och sociala utvecklingsstrategier för fattigdomsbekämpning, och allting är beroende av en marknads- och vinststyrd ideologi. De redan chockerande sociala skillnaderna blir därmed ännu större Howitt (PSE). (EN) Herr talman! När vi stöder den politiska dialogen med Andinska gemenskapen är det viktigt att vi minns att Colombias president Álvaro Uribe bara för en månad sedan besökte kammaren för att tala för sin så kallade demokratiska säkerhetspolitik. Denna politik är emellertid inte demokratisk, eftersom våldsamma hotelser ledde till att kandidaturer drogs tillbaka i 100 kommuner under valet i oktober förra året. Denna politik kan inte ge den välbehövliga säkerhet som det colombianska folket förtjänar. Álvaro Uribes politik med godtyckliga massarresteringar ledde till att antalet fängslade ökade med över förra året. Landsbygden är fylld av militärpersonal, och en order om att döda människor i grupper på högst fyra personer har utfärdats i ett vidrigt försök att minska antalet registrerade massakrer, utan någon verklig minskning av det ohyggliga antal dödsoffer som drabbar landet. Bevis från den colombianska juristkommissionen, som får stöd

7 av Bogotás universitet, visar dock att antalet dödsfall inte har minskat över huvud taget. Vi fördömer naturligtvis även gerillans mordiska och brutala aktiviteter, men två tredjedelar av överträdelserna av de mänskliga rättigheterna begås av den colombianska militären eller deras paramilitäriska bundsförvanter, vilka president Álvaro Uribe nu cyniskt försöker göra lagliga. Det är av detta skäl som vi bör använda den politiska dialogen för att vidhålla EU:s motstånd mot den militära lösning som Colombiaplanen utgör, fördöma de överträdelser av de mänskliga rättigheterna som begås av båda sidor i den colombianska tragedin, kräva att Colombia står fast vid alla åtaganden som gjordes i Londonförklaringen från 2003 och agera som förkämpar för gräsrotsprojekt, som EU-finansierade fredslaboratorier, som verkligen visar vägen mot en rättvis och varaktig fred för Colombia ORDFÖRANDESKAP: PROVAN Vice talman Gillig (PSE). (FR) Herr talman, herr kommissionär! Jag ansluter mig till dem som har framfört gratulationer och tack här i kammaren. Men när det gäller de associeringsavtal vi diskuterar i dag vill jag framhålla Europaparlamentets mer allmänna önskan att åstadkomma mer bestämda, viljekraftiga och distinkta avtal mellan Europeiska unionens olika parter och Andinska gemenskapen respektive länderna i Centralamerika. Avtalen betonar och understryker institutionaliseringen av den politiska dialogen och förbättrade styrelseformer. Kan vi tala om styrelseformer utan att göra en koppling till frågan om den globala utvecklingsstrategin, som bland annat har utformats för att bekämpa fattigdomen? Kan vi tala om att förbättra styrelseformerna utan att tala om och beröra frågan om ekonomisk och social integration? Enligt min mening saknar vi dessa delar i vårt förhållningssätt. Tre punkter måste absolut tas upp. Den första är frågan om dialogens roll mellan olika parlamentsledamöter och med de nationella parlamenten. I dag framhåller parlamentsledamöter från de olika representerade länderna sin svaga ställning och sin marginalisering i det nuvarande politiska systemet. Detta nämndes i rapporten om vårt möte i Puebla i början av månaden. Precis som vi gjorde i vårt slutliga memorandum är det vår sak att på nytt tilldela dem den roll de har rätt till och även ge de aktörer som företräder det civila samhället en roll, oavsett om de tillhör fackförbund, företag eller det organiserade civila samhället. Den andra punkten handlar om regional integration, som är grundläggande. Kan vi nöja oss med frihandelsavtal om vi samtidigt försummar de sociala aspekterna, särskilt frågorna om grundläggande rättigheter, med andra ord om vi inte nämner folkens faktiska välbefinnande? Vi har att göra med länder där fattigdomen är extrem, det är uppenbart. Det säger vi alla. Men vi måste ha det politiska modet att ta reda på exakt vad vi talar om när vi talar om fattigdom. Folkens fattigdom är extrem, men det är i fråga om den orättvisa välståndsfördelningen som vi måste höja våra röster och hjälpa våra parlamentskolleger att agera (Talmannen avbröt talaren.) Talmannen. Den gemensamma debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl Livsmedel Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om - andrabehandlingsrekommendation (A5-0131/2004) av Horst Schnellhardt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om livsmedelshygien, - andrabehandlingsrekommendation (A5-0129/2004) av Horst Schnellhardt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung, - andrabehandlingsrekommendation (A5-0130/2004) av Horst Schnellhardt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om upphävande av vissa direktiv om livsmedelshygien och hygienkrav för tillverkning och utsläppande på marknaden av vissa produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel och om ändring av rådets direktiv 89/662/EEG och 92/118/EEG samt rådets beslut 95/408/EG, - andrabehandlingsrekommendation (A5-0138/2004) av Horst Schnellhardt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel Schnellhardt (PPE-DE), föredragande. (DE) Herr talman, företrädare för kommissionen, mina damer och herrar! Jag skulle vilja börja med att personligen tacka kommissionens och rådets företrädare för det utmärkta samarbetet under de senaste två åren. Jag har haft

8 möjligheten att samarbeta i dessa frågor med både det italienska och det irländska ordförandeskapet, och jag är tacksam för detta utmärkta och kamratliga samarbete. Vad handlar det hela om? De fyra förordningar som ligger framför oss är en viktig del i arbetet för säkrare livsmedel i Europeiska unionen. De utarbetades för att ersätta 17 direktiv och för att göra lagstiftningen mer samstämmig liksom mer vetenskapligt grundad och riskbaserad. Uppfylls dessa krav av kommissionens, rådets och parlamentets texter? Ja, det är min uppfattning. Jag anser att vi har skapat en utmärkt rättslig grund. Effekterna kan beskrivas på följande sätt: För det första ökar rättssäkerheten. Förslagen bygger på beprövade och testade metoder tillsammans med kompletterande åtgärder för ökad livsmedelssäkerhet. Det avgörande är dock att de bildar ett nytt rättsligt begrepp. Valet av förordning som rättslig form vilket innebär att samma rättsakt gäller överallt i Europeiska unionen var ett avgörande steg för ökad samstämmighet och mindre byråkrati. Det är mycket välkommet att kommissionen, rådet och parlamentet har enats om att vidga de obligatoriska delarna i alla krav. Berörda företag kan därmed agera med stöd av ökad rättssäkerhet. När kraven ständigt förändras är detta enormt viktigt. Parlamentets ansträngningar att begränsa möjligheten att ändra bilagorna enligt kommittéförfarandet måste också ses som en del i vår strävan efter stabilitet och rättssäkerhet. Vi har kommit fram till en mer eller mindre godtagbar lösning. Men jag kan försäkra er att vi kommer att vara mycket kritiska när vi övervakar hur kommittéförfarandet används för ändringar i bilagorna. Rättssäkerhet måste vara det primära. Vi behöver självklart flexibilitet liksom förmåga att bemöta nya risker och nya situationer. Jag anser att vi har det också. Den andra principen bakom de nya bestämmelserna om säkra livsmedel är alla inblandade parters intressen. Kärnan i den nya strategin är principen från jord till bord, företagens egenkontroller med hjälp av faroanalys och kritiska styrpunkter (HACCP-systemet) och riktlinjer samt ökat intresse för vetenskapliga resultat. Alla som berörs ingår i systemet. Men det nya systemet tar också hänsyn till typen av produktionsprocess och vilka garantier som livsmedelsföretaget erbjuder. Därför utmärks den nya strategin också av ökad flexibilitet. Möjligheten till undantag och variationer är inte oförenlig med målet att uppnå säkrare livsmedel. Detta är emellertid endast tillåtet för traditionella produktionsmetoder i avlägsna och svårtillgängliga områden, dvs. på platser där långa avstånd eller bergig terräng skapar särskilda problem, och självklart platser där företagen försörjer lokala marknader. Hänsyn får tas till de stora skillnaderna mellan olika produktionsmedel i Europeiska unionen. Att den behöriga myndigheten får göra en riskbedömning på den punkten var enligt min mening ett klokt tillvägagångssätt. Jag vill bara i förbigående nämna att rådet och kommissionen i någon mån har urvattnat principen från jord till bord, eftersom det inte kommer att bli obligatoriskt att tillämpa HACCP-förfarandet i primärproduktionen. Också på denna punkt har vi funnit en klok lösning, genom att överlåta till medlemsstaterna att besluta om arrangemangen. Enligt strategin låga krav för låga risker bör vi garantera småföretagen att resultaten av ett HACCPförfarande får lämnas i en form som passar företaget. Jag syftar då på skäl 15 i den första gemensamma ståndpunkten om förordningen om livsmedelshygien, vilken innebär att god hygienpraxis får ersätta övervakning av kritiska styrpunkter. Ett sådant arrangemang är särskilt lämpligt för småföretag som använder sig av traditionella metoder. Den officiella veterinären är avgörande i det föreslagna systemet om offentlig kontroll av köttproduktion. Veterinären skall genomföra revisioner och inspektioner som gör det möjligt för alla inblandade att uppfylla kraven i de relevanta bestämmelserna. Den officiella veterinären måste ha reglementerade möjligheter att genomdriva kraven. Detta innebär också att rättsakterna måste innehålla tydliga kriterier för veterinärens beslut. Därför är det viktigt att parlamentet har inkluderat grundläggande uppgifter om offentliga kontroller i artikel 3. Veterinären och de officiella assistenterna med examensbevis måste också visa prov på omfattande sakkunskaper. Detta är enligt min mening rätt. Det innebär dock att vissa medlemsstater kommer att behöva förändra veterinärutbildningen, vilket redan är uppenbart. Medlemsstaternas myndigheter bör också agera snabbt för att se till att det finns tillräckligt med personal för att kunna följa de omfattande bestämmelserna. Såvitt jag känner till har endast ett fåtal länder i dag personal som kan utföra vissa uppgifter, till exempel att tillämpa den bestämmelse vi har antagit om villkorat godkännande av anläggningar. Låt mig klargöra följande: med den nuvarande personaltätheten kommer myndigheterna inte att kunna göra tre kontroller per halvår för att undersöka om en anläggning uppfyller kraven för godkännande. En annan sak som krävs av den behöriga myndigheten är att införliva kontroller i verksamheten. Det är inte längre tillräckligt att koncentrera sig på att se till att de reglementerade bestämmelserna följs. Företagens insatser för säkra livsmedel kräver också ökad flexibilitet från den behöriga myndighetens sida. Företaget bör se sig självt och betraktas som en partner. Om detta kan vi inte lagstifta, men vi har lagt grunden för säkrare livsmedel genom samarbete. En punkt var under lång tid en tvistefråga: slakteripersonalens medverkan vid offentliga kontroller. Jag är medveten om och då talar jag i egenskap av parlamentets föredragande att den kompromiss som träffats kanske inte får kammarens godkännande. Det finns ett antal skäl till det. Somliga säger till exempel att denna bestämmelse inte kommer att hjälpa oss med vad vi alltid har försökt göra, dvs. att åstadkomma säkrare

9 livsmedel, utan att den faktiskt kommer att få motsatt effekt. Förordningen om offentliga kontroller av foder och livsmedel kräver att de som utför kontrollerna agerar oberoende. Anläggningens personal är beroende av anläggningschefen. Att utbilda personalen begränsar veterinären och hämmar hans förmåga att utföra kontroller. Sedan återstår kostnadsfrågan. Sparar företaget verkligen in på inspektionskostnaderna? Jag tror inte det. Alla beräkningar tyder på motsatsen. Mina herrar från rådet! Jag anser att vi bör enas om att återkomma till och försöka klargöra saken, kanske inom två eller tre års tid. Eftersom denna förordning medför mycket nytt för medlemsstaterna och kräver stora anpassningar av alla berörda bör vi först tillämpa den i två eller tre år och sedan ta itu med frågan igen. Enligt min mening bör vi använda det nuvarande resultatet och anta förordningarna under den här mandatperioden utan att diskutera vidare. De utgör en viktig grund för säkra livsmedel. Eftersom kommissionsledamoten har kommit nu skulle jag vilja upprepa vad jag sade i början: Jag vill uppriktigt tacka er och era kolleger för ett utomordentligt nära samarbete kring texterna till dessa förordningar. Detta är ett bra arbete och vi kommer mycket närmare vårt mål om säkrare livsmedel i EU Byrne, kommissionen. (EN) Herr talman! Låt mig börja med att tacka för allt det hårda arbete som genomförts av ledamöterna av de utskott som berörs av förslagen om livsmedelshygien. Nästan fyra år har gått sedan kommissionen lade fram sitt paket. Jag vill därför påminna er om de mål som förutsågs vid den tidpunkten, när vi lade fram denna omarbetning av hygienreglerna. Sammanfattningsvis strävar vi efter fyra mål. Det första målet är att anpassa hygienlagstiftningen till de allmänna principerna om livsmedelslagstiftning som fastställs i vitboken om livsmedelssäkerhet. Det andra målet är att göra de befintliga bestämmelserna mer vetenskapligt grundade och riskbaserade. Det tredje målet är att definiera vilken funktion de behöriga myndigheterna skall fylla, och det fjärde målet är att befästa och förenkla föreskrifterna på detta område. Diskussionerna om paketet har pågått länge, både i rådet och i parlamentet. Detta är inte förvånande med hänsyn till de vittomfattande intressen som förslagen omfattar och deras ytterst tekniska karaktär. Denna långa tidsperiod gav oss gott om tid att fundera över förslagen och tiden är nu mogen för att avsluta diskussionen och anta lagstiftningen. Kommissionen anser att rådets gemensamma ståndpunkt är en rimlig kompromiss som tydligt återspeglar parlamentets åsikt. Det gladde mig att höra att föredraganden och de skuggföredragande har erkänt detta faktum. Trots detta lades ett antal ändringsförslag fram inför andra behandlingen. För att ta itu med de punkter som tas upp i dessa ändringsförslag, har kommissionen bidragit till utarbetandet av en kompromiss mellan rådets och parlamentets ståndpunkter. Diskussionerna om denna kompromiss avslutades med gott resultat och Coreper har redan uttryckt sitt stöd för kompromissen. Ändringsförslag där detta kompromisspaket tas upp har också lagts fram inför omröstningen senare i dag. Jag är dock oroad över att man kan vilja plocka russinen ur kakan när det gäller den kompromiss som har förhandlats fram med rådet. En kompromiss kräver att alla parter gör eftergifter. Detta gäller i synnerhet frågan om huruvida slakteripersonal kunna skall delta i inspektioner av kalv- och svinkött. I den gemensamma ståndpunkten, som antogs enhälligt i rådet, förutses möjligheten att slakteripersonal skall kunna utföra vissa inspektionsuppgifter. Kommissionen anser att detta är lämpligt Det innebär inte, som somliga säger, en privatisering av köttbesiktningen. Slakteripersonalen får endast tillstånd att biträda den officiella veterinären. Det finns inget allmänt tillstånd att låta slakteripersonal delta i köttbesiktningar. Subsidiaritet är den vägledande principen i den här frågan. Beslut om att tillämpa systemet kommer att fattas av medlemsstaterna i varje enskilt fall. Dessutom innehåller förslaget till förordning ett antal mycket strikta bestämmelser som garanterar kontrollernas oberoende. Det rör sig i synnerhet om att slakteripersonal som deltar i köttbesiktningar skall agera utan att låta sig påverkas av produktionspersonalen och att de skall rapportera direkt till den officiella veterinären. Slakterier som vill låta sin personal delta i köttbesiktningar måste ha särskilda tillstånd för detta från den behöriga myndigheten. Jag vill betona att detta system redan har fungerat tillfredsställande i över tio år för kött från fjäderfä och hardjur i de flesta medlemsstaterna. Inga klagomål har gjorts och inget missbruk har rapporterats. Med hänsyn till dessa faktorer är förslaget att utvidga systemet till att omfatta kalvar av nötkreatur och slaktsvin proportionerligt och helt i linje med målen i den föreslagna lagstiftning som jag sammanfattade för ett par minuter sedan. Kommissionen är beredd att stödja det kompromissförslag som har lagts fram av rådet, vilket leder till att systemets ikraftträdande skjuts upp i ytterligare tre år. Detta återspeglas i ändringsförslag 21 till förslaget om officiella kontroller. Kommissionen kan dock inte stödja ändringsförslagen 9 och 14, som föredraganden rekommenderar att parlamentet skall stödja. Om dessa ändringsförslag antas förefaller en förlikning vara oundviklig. Detta skulle vara synd, i synnerhet med tanke på den långa tidsperiod sedan juli 2000 som dessa förslag har varit under övervägande. Avslutningsvis vill jag upprepa min tacksamhet till alla som har bidragit till att vi har kommit så här långt. Kommissionen kan godta alla ändringsförslag till den gemensamma ståndpunkten som ingår i det kompromisspaket som har förhandlats fram med rådet. Kommissionen kan inte stödja ändringsförslag som faller utanför detta paket. En fullständig förteckning med alla

10 detaljer om detta kommer att lämnas in till parlamentets sekretariat Liese (PPE-DE). (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Som talesman för Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna vill jag tacka företaganden, Horst Schnellhardt, som har förhandlat ihärdigt i många år. Med de resultat vi har framför oss i dag anser jag att vi har tagit ett steg framåt för säkrare livsmedel i EU. När livsmedel förs över gränserna är det också viktigt att vi kan tala om för medborgarna att de kan lita på att livsmedlen är säkra och att det inte finns några hälsorisker. Vi har också lyckats göra förslagen användbara, åtminstone mer än i kommissionens ursprungliga förslag. Jag skulle vilja uppmärksamma en särskild punkt i det första Schnellhardtbetänkandet om allmän livsmedelshygien. HACCP-planen är en mycket bra plan för stora företag. Stora företag som har många anställda, kanske i flera medlemsstater, måste göra korrekta noteringar om vem som har hanterat en produkt och när. Redan från början tyckte jag att det var svårt att överföra detta på mycket små företag. Från en restaurang eller konfektaffär med bara två eller tre anställda behöver vi nämligen ingen skriftlig dokumentation om vem som hanterat produkten och var en skada kan ha uppstått. I sådana fall räcker det med muntlig information, och därför tryckte vi mycket hårt i förhandlingarna på att dokumentationskravet för småföretag skulle tonas ned i förhållande till de risker som förknippas med den typen av produktion. Vi anser inte att det krävs någon dokumentation alls för mycket små företag. Då skulle det bli genomförbart. Detta skulle inte påverka konsumentskyddet negativt, men vi skulle behöva se till att framför allt småföretagen tillämpar reglerna korrekt. Resultatet är inte precis som vi ville ha det. Men vi har kompromissat på många punkter, särskilt i det första betänkandet, och kan därför stödja betänkandena med rent samvete Corbey (PSE). (NL) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! I början av våra inlägg brukar vi säga några vänliga ord om det goda arbetsförhållandet med föredraganden. Jag uppskattar självklart Horst Schnellhardts arbete och ansträngningar, men uppriktigt sagt är jag något besviken över hans arbetsmetoder. Det är inte särskilt hederligt att förhandla med rådet på eget initiativ och sedan bara ta hänsyn till sina egna ändringsförslag. Parlamentet ställs i en ofördelaktig dager om man når en kompromiss med rådet men samtidigt vill anta de ursprungliga ändringsförslagen. Det är inte en trovärdig arbetsmetod. I dag vill jag helt kort titta närmare på de gångna fem åren med säkra livsmedel och de knappa tre åren med livsmedelshygien. När det gäller den allmänna 1 Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag: se bilagan. livsmedelslagstiftningen har vi gemensamt beslutat att livsmedelsproducenterna skall axla huvudansvaret för att deras livsmedel är säkra och att deras tillvägagångssätt skall övervakas av staten. Vi är på väg att vrida tillbaka klockan. Jag stöder inte detta, men i det avseendet talar jag inte på min grupps vägnar. Hur hamnade vi i den här situationen? Först tror jag att vi måste rannsaka våra samveten. Förslaget om livsmedelshygien är komplext och innehåller hundratals ändringsförslag om alla möjliga detaljer. Resultatet blir att ett fåtal talesmän är insatta i frågan och att det är mycket lätt för utomstående att sprida felaktig information. Vad handlar allt detta om? Det avgörande är vem som övervakar livsmedelsproducenterna. Med ledning av den allmänna livsmedelslagstiftningen tycks frågan enkel att besvara. Producenterna skall se till att deras produkter håller måttet och staten skall svara för slutinspektionen. Enligt den vägledande princip som antagits för köttproducenter under statens överinseende, särskilt när det gäller fläsk- och kalvköttsproducenter, vill kommissionen ge dem möjligheten att ta sitt ansvar och stå för övervakningen själva. Delar av köttsektorn vill också ta detta ansvar och sätta stopp för de missförhållanden som förekommer. Det finns ett kraftigt motstånd mot tanken att slaktare skall kontrollera sitt eget kött, och det med rätta, eftersom staten har en övervakningsfunktion och en tydlig roll i inspektionen. Men att ge slaktare ökat ansvar är ett positivt steg. En majoritet av vår grupp har avvisat tanken att köttproducenterna skall åta sig detta ansvar själva. Enligt dem kan personalen vid köttföretag inte kontrollera kvaliteten eller har inte förutsättningarna att göra det. Personligen har jag en annan uppfattning. Jag anser att vi bör fjärma oss från auktoritära företag som inte accepterar att de anställda kritiserar produkternas kvalitet. Jag anser inte att parlamentet skall betrakta arbetstagarna i köttsektorn som rädda och dåligt underrättade människor som inte kan bilda sig en egen uppfattning. Så länge staten har en övervakningsfunktion kan företagen bära ansvaret själva. Jag uppmanar därför alla att stödja vår kompromiss med rådet och förhindra att ändringsförslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor antas. Så här får man nämligen inte gå tillväga Paulsen (ELDR). Herr talman! Herr kommissionär och ärade kolleger! Vi är nu nära slutet på ett snart femårigt arbete med att försöka få säkrare livsmedel i Europa. Schnellhardts rekommendationer utgör en mycket viktig del i denna strävan, eftersom de rör frågan hur det i praktiken skall se ut i restaurangerna, butikerna, slakterierna och styckningsanläggningarna, oavsett om de är stora eller små. Jag kan på den liberala gruppens vägnar ha vissa åsikter om att detta har tagit en oändlig tid. Det har varit kärvt. Horst Schnellhardt och jag har självfallet haft olika

11 uppfattningar om vissa tekniska frågor både när det gäller hans betänkanden och när det gäller mina, som ansluter nära till varandra på vissa områden. Icke desto mindre måste jag säga att Schnellhardt till syvende och sist har gjort ett mycket kvalificerat och bra jobb. Det råder ingen tvekan om detta. Jag vill tacka för det samarbete som har varit. Vi kommer att stödja kompromissen, om än inte med helt varmt hjärta. Det finns ett par små delar som jag är oerhört bekymrad över, t.ex. när det gäller definitionen av styckningsanläggning. Den anger inte uttryckligen att reglerna faktiskt gäller alla anläggningar som styckar och hanterar rått kött. Jag beklagar detta, eftersom vi vet hur farlig en sådan anläggning är. Även om foderproducenter, bönder, transportörer och slakterier uppför sig fullkomligt korrekt, kan nämligen hela hygienen ändå förstöras i det allra sista ledet. En kompromiss går emellertid ut på att parterna både ger och tar. Den liberala gruppen, som jag tillhör, kommer inte att få exakt som den vill, annars skulle vi ju befinna oss i en diktatur och inte i en demokratisk församling. Jag är bekymrad över styckningsanläggningarna. Jag hoppas att den europeiska köttindustrin går till domstol, om definitionen inte tolkas såsom den i bästa fall kan tolkas. I övrigt stöder vi dessa rekommendationer och är mycket glada att vi har nått denna uppgörelse. Jag skulle vilja påstå att vi som har jobbat med den i det stora hela har gjort ett kvalificerat och ihärdigt arbete för att göra livsmedlen säkrare. Jag skulle också vilja nämna Corbey och Whitehead. Det är kanske vi som har varit flitigast i dessa ärenden. Tack för samarbetet! McKenna (Verts/ALE). (EN) Herr talman! Detta hygienpaket består av en rad punkter som alla är mycket viktiga: ett förslag om allmän livsmedelhygien, ett förslag om livsmedel av animaliskt ursprung och ett förslag om officiella kontroller som huvudsakligen berör slakterier. Rådet har tagit med de flesta av parlamentets ändringsförslag från första behandlingen i sin allmänna ståndpunkt, men det återstår fortfarande meningsskiljaktigheter, och de rör huvudsakligen följande punkter: Hur långt kan HACCP-systemen Hazard Analysis and Critical Control Points genomföras i jordbrukens primärproduktion? Hur stor flexibilitet kan medlemsstaterna garanteras? Kommer det att finnas en allmän klausul om kommittéförfarandet, eller en mer specifik bestämmelse som endast möjliggör tillämpning av kommittéförfarandet i begränsad utsträckning, vilket föredraganden tycks föredra? Kommer vi att se en egenkontroll av köttindustrin med anställda som arbetar som köttinspektörer? Kommer den förutsedda flexibiliteten för små hantverksmässiga slakterier att definieras genom att deras produkter endast marknadsförs regionalt till följd av kravet att en officiell veterinär måste närvara vid varje slaktprocess? De centrala frågorna för min grupp under första behandlingen var huvudsakligen direkt marknadsföring av livsmedel på jordbruksföretagen eller hos lokala återförsäljare, och flexibilitet för framställningen av traditionella produkter. Dessa frågor tas till största delen upp i rådets gemensamma ståndpunkt, som vi välkomnar varmt, eftersom vi anser att det är viktigt att det finns en viss flexibilitet inom framställningen av traditionella produkter och även när det gäller hantverksmässig produktion. De problem som min grupp anser finns hos det kompromisspaket som nu har föreslagits av rådet är de områden där rådet kräver att de kontroller som utförs av slakteripersonal skall utvidgas till att omfatta svin och kalvar. Min grupp och såvitt jag vet, även föredraganden opponerar sig starkt mot denna egenkontroll. Den skulle leda till att företagen kan tillämpa sin egen policy och att man blundar för vissa omständigheter, beroende på hur produktiva vissa av slakterierna är: detta är alltså ingen bra idé. Det gagnar inte vad vi försöker uträtta. Vi vill inte att denna punkt godtas. Detta är en central fråga för oss när det gäller detta betänkande. Vi gläder oss åt att hänsyn har tagits till frågorna om hantverksmässig och lokal produktion i den gemensamma ståndpunkten Fiori (PPE-DE). (IT) Herr kommissionär Byrne! I dag kommer parlamentet att rösta om ett mycket viktigt paket, hygienpaketet, och jag måste säga att denna mandatperiod skiljer ut sig bland annat tack vare kommissionens initiativ som inleddes med vitboken om livsmedelssäkerhet. Syftet är att omarbeta hela livsmedelslagstiftningen, och det grundläggande målet är att garantera konsumenternas hälsa och säkerhet, åtminstone rättsligt sett. Detta är en mycket viktig prioritering med tanke på senare års händelser som inträffat på grund av dålig hygien, och även med hänsyn till det bakslag som därefter drabbade primärsektorn. Om vi tittar på kommissionens förslag till kompromisståndpunkt, rådets svar och parlamentets egen ståndpunkt är det tydligt att alla alltid vill ha lite till, som det alltid är med kompromiss- och förlikningsståndpunkter. Men enligt min mening är detta en mycket förnuftig kompromisståndpunkt. Den är en kompromiss mellan producenternas och konsumenternas krav, mellan bra villkor för företagen och en garanti för medborgarnas grundläggande rätt till säkra, hälsosamma livsmedel och matvaror. Jag skulle vilja framföra tre synpunkter. Vi hade självklart föredragit att förordningen om livsmedelshygien föreskrev en något kraftfullare tillämpning av HACCP-systemet och hänvisade närmare till Codex Alimentarius. Vi hade också velat ha en starkare betoning av principen från jord till bord, en princip som är mycket tilltalande för konsumenterna men som behöver bli mycket tydligare och som innebär

12 merkostnader för jordbrukssektorn. Vi hade slutligen velat ha ökad tonvikt på hur viktigt det är att förordningar som godkänts i EU har lika värde i alla medlemsstater. Därför vore det lämpligt att begränsa möjligheten till förändringar och endast tillåta förändringar om de erbjuder ett bättre skydd för ett lands traditionella produkter och inte på något sätt sänker standarden på livsmedel eller gör dem mindre säkra. Herr kommissionär! En slutlig kommentar till ändringsförslagen 9 och 14: de ligger oss varmt om hjärtat, eftersom de ställer oss i förgrunden, så att säga, som parlament Bowe (PSE). (EN) Herr talman! För det första bör vi alla gratulera Horst Schnellhardt till hans arbete med dessa andrabehandlingsrekommendationer. Det har varit något av ett maratonlopp och har inneburit mycket hårt arbete, men han har utfört sin uppgift väl. Vi har nu ett åtgärdspaket som kommer att garantera den europeiska allmänhetens hälsa och säkerhet samt kvaliteten och säkerheten hos EU:s köttförsörjning inom en överskådlig framtid. Vi kan känna förtroende för dessa åtgärder när de träder i kraft. Några av frågorna har varit mer komplicerade än andra. Vi erkänner alla att systemet inte bör överbelastas med överdriven byråkrati, och vi har bekräftat behovet förvisso inom några sektorer av egenkontroller eller flexibla kontroller. När det gäller produktion av kött från fjäderfän och hardjur, finns det helt klart ett bevisligt behov av detta, och det medför inga allvarliga problem för folkhälsan. Det är emellertid nödvändigt att oberoende inspektörer håller noga uppsyn över vissa sektorer, såsom arbetet i offentliga och privata slakterier inom hela EU, där det råder stor tidspress och höga prestationskrav, och där det finns belägg som tyder på en potentiell folkhälsorisk vilket i synnerhet gäller mörkt kött. Jag känner ingen som äter rått kött från hardjur eller fjäderfän, men däremot känner jag många en del är ledamöter av Europaparlamentet som äter mörkt kött, antingen rått eller nästan rått. Riskerna med sådant kött är följaktligen större och allvarligare än för kött som tillreds innan det konsumeras av allmänheten. Därför anser jag att den kompromiss som har nåtts i rådet när det gäller en eventuell utvidgning av egenkontroller till att omfatta områden som svin- och kalvkött är farlig. Jag anser att detta är något vi inte bör gå in på för tillfället: det innebär att vi att går över artgränsen och öppnar för möjligheten till egenkontroller av mörkt kött i framtiden. Jag kan inte stödja detta. Vi inser alla hur viktiga dessa folkhälsoåtgärder är: vi behöver bara erinra oss det förfärliga fallet av livsmedelsförgiftning i Skottland till följd av förgiftat mörkt kött för bara några år sedan. Vi måste skydda folkhälsan Oomen-Ruijten (PPE-DE). (NL) Herr talman! Jag skulle vilja upprepa de tack som riktats inte bara till föredragandena, utan även till skuggföredragandena. I dag har vi ett utmärkt tillfälle att fullborda hela lagstiftningspaketet om livsmedel, som innebär säkerhetsbedömningar ända till sista steget. Det vi diskuterar i dag gör det möjligt att upphäva ett stort antal direktiv. Vi kommer att kunna knyta ihop alla lösa ändar när det gäller möjligheten att kontrollera livsmedelsproduktionen och åstadkomma en strategi som omfattar hela livsmedelskedjan, med andra ord från jord till bord. I rådets och kommissionens kompromisspaket finns ett antal bekymmersamma punkter, som har fått parlamentets godkännande. Allt riskerar dock att bli tilltrasslat så här i sista minuten, eftersom det tycks ha uppstått några missförstånd. Jag vänder mig också till David Bowe när jag säger detta. Vad rör det sig om? Det handlar om att försvara den kompromiss som rådet har lagt fram. Saken är den att det bör vara möjligt för livsmedelsproducerande företag att ta på sig ett visst ökat ansvar för att det som är fel med köttet noggrant kontrolleras och att vi sedan under det yttersta ansvar som vilar på den officiella veterinären och den regering som utsett veterinären konstaterar om köttet enligt vår mening håller måttet eller inte. I Nederländerna har detta system fungerat i ett antal år, till allas glädje. Bowe påpekade nyss att det för några år sedan uppstod problem med mörkt kött i Skottland, men jag vill påpeka att man använder ett annat system där. Vad vi måste göra är att se till att ansvaret läggs på dem som utan problem kan åta sig det. Systemet kräver därför flexibilitet och minimal byråkrati, men det måste finnas garantier som gör att konsumenten kan räkna med att de livsmedel som erbjuds är säkra. Jag uppmanar därför kammaren att stödja rådets kompromiss Stihler (PSE). (EN) Herr talman! Jag vill koncentrera mig på det hot som kommissionens förslag om privatisering av de oberoende köttinspektörerna i Förenade kungariket utgör. Denna fråga har tagits upp i Förenade kungariket, inte bara av konsumentorganisationen, utan även av fackföreningen Unison, som företräder köttinspektörerna. Man anser att kommissionens förslag skulle möjliggöra en indirekt privatisering genom att ansvaret för hygienen vid offentliga slakterier läggs på köttföretagen. Detta skulle leda till att köttinspektörernas oberoende äventyras, eftersom de som betalar deras löner då skulle bli de företag som de har ansvar för att inspektera. Konsumentskyddet skall vara vår främsta prioritering och inga konsumenter får utsättas för risken att konsumera kött som inte är ofarligt. Senast i förra veckan hade vi frågan om kycklingar till försäljning som enligt konsumentorganisationen hade felaktiga sista förbrukningsdatum på förpackningarna. Utöver detta har vi efterdyningarna av BSE-utbrotten, tragedin med muloch klövsjukan, och larmrapporterna om E.colibakterier. Den situation som uppstod för några år sedan

13 och som David Robert Bowe nämnde berörde i själva verket de slaktare som min familj anlitade i Wishaw i Skottland. Behovet av att på nytt försäkra konsumenterna om att det kött de konsumerar är ofarligt har aldrig varit så stort. Detta ligger i konsumenternas intresse, men det bör också ligga i industrins intresse. När jag besökte en köttproduktionsanläggning för några månader sedan lugnades jag med att köttet var av högsta kvalitet och att köttinspektörerna fyller en viktig funktion när det gäller att garantera kvalitet och säkerhet. Vi får inte riskera inspektörernas oberoende. Det finns oberoende köttinspektörer i Förenade kungariket, och jag hoppas att de kommer att kunna fortsätta det arbete som inger oss som konsumenter tillförsikten att det kött vi äter är säkert Whitehead (PSE). (EN) Herr talman! Detta ingår i det hälsopaket som sammanställts på grundval av livsmedelslagstiftningen och jag gratulerar Horst Schnellhardt till hans mångåriga arbete med dessa frågor. Jag stöder honom i hans krav på att vi bör begränsa omfattningen för hur mycket bilagorna kan ändras genom kommittéförfarandet. Det är detaljerna som är det viktiga. Vi vill inte att detaljerna även skall innehålla sjukdomar. Det finns anledning att oroa sig i alla fall där livsmedel av animaliskt ursprung förpackas och identifieras. Genom min egen brevväxling med kommissionsledamoten känner han till de svårigheter vi har haft i East Midlands med Denby-skandalen och andra incidenter där kött felaktigt identifierades och såldes när det inte borde ha sålts. Att utöka de inspektioner som görs av biträdande personal när det gäller mörkt kött oroar oss särskilt. Vi vill inte att detta utvidgas till att omfatta slaktsvin och kalvar av nötkreatur. Kommissionsledamoten sade att detta är fullständigt säkert och att det har fungerat mycket bra med kött från fjäderfän. Jag är inte så säker på att det har fungerat så bra, och om kommissionsledamoten läser konsumentorganisationens undersökning om de förhållanden som kyckling förpackas och säljs under, kommer han att se att det finns utrymme för tvivel och oro även där. Detta är ingen kritik mot slakteripersonalens hårda arbete och engagemang. Det är bara för att se till att de inte ställs under outhärdlig press och att alla säkerhetsåtgärder vidtas. Jag vill personligen hylla fackföreningen Unison för att den för fram denna fråga. Endast när det gäller denna fråga anser jag att vi har anledning att gå längre än den gemensamma ståndpunkten, för säkerhetens skull Talmannen. Jag tackar alla kolleger som har bidragit till denna mycket trevliga debatt. Parlamentet och kommissionen gör uppenbarligen stora framsteg. Den gemensamma debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 120 I ARBETSORDNINGEN) Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Konsumenterna har rätt att kräva att de livsmedel de köper är så säkra som de kan vara, och jag stöder fullständigt den principen, men i vår ivriga önskan att införa bestämmelser som fungerar och ge konsumenterna de garantier som de kräver, bör vi inte göra oss av med befintliga åtgärder som redan har visat sig vara effektiva. Jag anser det vara högst osannolikt att det nuvarande oberoende köttinspektionssystemet i Förenade kungariket skulle kunna förbättras genom att samma slags kontroller som för närvarande tillämpas för kött från fjäderfän införs. För alla som någon gång har besökt en modern anläggning för produktion av kött från fjäderfän är det uppenbart att den processen är helt annorlunda än den som används i ett slakteri. Jag accepterar naturligtvis att kontroller införs, från tillverkaren till konsumenten, men det är väl ändå vettigt att behålla de delar av kedjan som fungerar bra, och lägga till kontroller på områden där det behövs förbättringar. Av detta skäl kommer jag att opponera mig mot de delar av detta paket som skulle leda till en avveckling eller privatisering av köttinspektionstjänsterna Skydd av djur Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0197/2004) av Albert Jan Maat för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om skydd av djur vid transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiv 64/432/EEG och 93/119/EG Byrne, kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill först tacka för utskottsledamöternas hårda arbete i fråga om kommissionens förslag till förordning om skydd av djur vid transport. Jag vill särskilt uppmärksamma Albert Jan Maats insatser i arbetet med detta viktiga initiativ. Djurens välfärd är en känsloladdad fråga. Detta framgår av det stora deltagandet i diskussionerna och delvis av det stora antal ändringsförslag som har lagts fram. Kommissionens förslag syftar till att nå betydande förbättringar av djurens välbefinnande vid transporter. Förslaget inriktas i synnerhet på långväga resor, eftersom det är dessa resor som mest sannolikt kan orsaka problem. Avsikten med detta förslag är att införa tydligare och högre standarder samt strängare genomförandebestämmelser. Förslaget är resultatet av omfattande analyser, vetenskaplig rådgivning och samråd med aktörer. Jag är övertygad om att det inte uppfyller alla de önskningar som de hängivna förespråkarna på båda sidor i diskussionen om djurens

14 välfärd hyser, men jag är fullkomligt övertygad om att antagandet av detta förslag kommer att leda till stora förbättringar av transportförhållandena för djur, vilket har varit djurvännernas dröm i flera år. Jag kommer noga att försäkra mig om att alla ändringsförslag som antingen syftar till att avreglera transportförhållanden eller begränsa dem i onödan är dömda att misslyckas. Jag har sagt att jag är villig att delta i en konstruktiv dialog med sikte på att nå ett snabbt avtal och en tidig förbättring av transportförhållandena. En av de viktigare politiska aspekterna av denna fråga rör restider. Kommissionen föreslår att de nuvarande bestämmelserna skall ersättas av ett enkelt system för alla djurarter, med en maximal restid på nio timmar, som skall följas av minst 12 timmars vila om resan skall fortsättas. Det är inget sammanträffande att dessa tider stämmer överens med rese- och vilobestämmelser för förare. Genomförandet bör följaktligen bli mycket mer okomplicerat vilket är en aspekt av central vikt i denna lagstiftning enligt min åsikt. Jag är beredd att överväga variationer av kommissionens förslag i syfte att nå en varaktig kompromiss. Jag vill dock vara mycket uppriktig: jag kan inte godta ändringsförslag som i framtiden leder till ett förbud av transport av levande djur, antingen för slakt, vidare uppfödning eller avelssyfte. Enligt min mening skulle en sådan åtgärd vara olaglig och överskrida de befogenheter som fastställs i fördraget. Risken finns att ett sådant förslag skulle fällas av EG-domstolen. I alla händelser finns det ingen möjlighet att ett sådant initiativ skulle stödjas av rådet. Det är därför jag föreslår att vi tillämpar ett intelligent och raffinerat tillvägagångssätt för att förbättra djurens välbefinnande under transporter. För att säga det rakt på sak, blir det en klen tröst att slåss mot väderkvarnar om vi inte utnyttjar årtiondets största möjlighet att förbättra djurens välbefinnande vid transporter Maat (PPE-DE), föredragande. (NL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans inledande inlägg. Men innan jag ger min egen kommentar till det nya direktivet om djurtransporter skall jag helt kort uppehålla mig vid en händelse i mitt eget land, nämligen att vår drottningmoder, prinsessan Juliana, har gått bort. Under hennes tid på tronen visade hon alltid ett speciellt intresse för jordbruk och boskapsuppfödning i mitt land. I hennes ögon hade varje människa och varje djur betydelse. Som inledning till denna debatt vill jag hedra hennes minne och visa mitt deltagande med hennes familj och alla som kommer att sakna henne. Översynen av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG om djurtransporter har varit på gång under en ganska lång tid. Jag uppskattar kommissionsledamot David Byrnes inlägg, för han tog trots allt upp stridshandsken efter vår debatt om resolutionen från Utöver djurs välbefinnande var det framför allt mul- och klövsjukekrisen och utbrotten av svinpest som fick mig som föredragande att göra en grundlig genomgång av lagstiftningen. Jag måste dock säga att kommissionens förslag inte erbjuder några egentliga valmöjligheter. Med tanke på att den föreslagna tidsgränsen ligger på nio timmars transport och tolv timmars vila, en tidscykel som får upprepas hur många gånger som helst, och att ytan per djur har utökats mycket generöst, kan man lugnt sluta sig till att transporter som varar längre än nio timmar blir alltför dyra. Som föredragande är jag något förbehållsam till det synsättet, eftersom det inte löser det besvärliga inkomstläget inom boskapssektorn och eftersom det inte är tillräckligt när det gäller att begränsa riskerna för djursjukdomar och reglera slakterimetoder. En alltför stor yta per djur skapar dessutom en onödig risk för skador under transport, så låt mig nu beskriva den linje jag har beslutat mig för att följa. För det första bör transporter upp till 100 kilometer ligga utanför direktivets räckvidd, så att de så kallade jordbrukstransporterna av boskap för slakt och produktion inte blir onödigt dyra. Den typen av transporter ingår dessutom vanligen i regionala system för boskapsgårdar, och under sådana transporter uppstår sällan, om alls, några problem för djurens välbefinnande. Kraven på utrymme för slaktboskap bör för det andra inte ändras i någon större utsträckning. Begränsningen till nio timmar eller 500 kilometer för transport av slaktboskap en tid och en sträcka som respekteras i 97 procent av transporterna av slaktboskap gäller redan. Det skulle dock behövas övergångsbestämmelser för regioner med få slakterier eller särskilda marknadsproblem. Jag skulle dessutom vilja att man särskilt gynnar uppförande av slakterier i de regioner där djuren hålls. När nu mjölk och socker vanligtvis bearbetas i de regioner där de produceras, varför skulle det inte vara möjligt i fallet med slaktdjur? För det tredje: när det gäller boskap för produktion och traditionella system för gödning av djur föreslår jag en transportgräns på 30 timmar, inklusive åtta timmars vila, men ingen urlastning vid mellanstationerna. Jag förordar också en separat förordning för avelsdjur och kapplöpningshästar, med strikta bestämmelser för vila och utfodring. Men i allmänhet är transportvillkoren för denna grupp redan utmärkta. För det fjärde är jag positiv till fler och mer specifika kontroller av internationella transporter. Detta område är dock den nuvarande EU-ordningens särskilt svaga punkt. För det femte skulle jag vilja se att viloperioder och körtider i befintliga EU-direktiv för transportsektorn kopplades till ny lagstiftning. Vidare bör GPS-systemet införas för internationella transporter, så att onödig byråkrati inte uppstår och så att kontrollerna kan utföras mycket effektivare. Att denna senare punkt inte är någon onödig lyx har bland annat framgått av oanmälda vägkontroller i Österrike som visat att så många som hälften av

15 djurtransportörerna bröt mot lagen. Detta väcker också frågor med tanke på att hela levande djur transporteras till Libanon varje år, vilket motsvarar en hel ko per två familjer i Libanon årligen! Enligt min mening finns det all anledning att anpassa lagstiftningen, särskilt när det gäller transport av slaktdjur. Jag vill därför uppmana mina kolleger här i parlamentet att stödja ändringsförslagen 1 97, 109, 110, 111, 112 och 115. Det skulle innebära den bästa jämvikten mellan djurs välbefinnande och vad boskapsuppfödare anser är ekonomiskt rimligt. Om rådet antar detta förslag kommer boskapsuppfödningen inte att trängas ut från marknaden och djurens välbefinnande kommer att förbättras strukturellt. Jag skulle vilja be kommissionen och rådet att anta en preliminär ståndpunkt i det här skedet. Slutligen vill jag tacka de olika grupperna för ett utmärkt samarbete under arbetet med och diskussionerna om detta betänkande McKenna (Verts/ALE), föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. (EN) Herr talman! Miljöutskottets yttrande om denna fråga är mycket positivt: det var tydligt att utskottet stöder den ståndpunkt som många parlamentsledamöter intar över 400 ledamöter undertecknade en resolution med ett krav på en maximal total transporttid på åtta timmar. När det gäller kommissionens förslag valde utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling att inte ta med många av de ändringsförslag som lagts fram av miljöutskottet, men jag hoppas att de ändringsförslag som har lagts fram kommer att stödjas när omröstningen genomförs. Viloperioder i fordonen är till exempel fullständigt opraktiskt. En viloperiod i ett fordon kan inte betraktas som en viloperiod av flera skäl. För det första förändras inte förhållandena för djuren över huvud taget. Det skulle vara mycket svårt att vattna och utfordra dessa djur om inte fordonet är utrustat för detta. Om så var fallet skulle det vara ekonomiskt ogenomförbart för transportörerna att ha sådana fordon. Det kommer att bli mycket svårt att övervaka djuren om de stannar i fordonet under viloperioden. Hur skall döda djur kunna avlägsnas från fordonet? Det irländska företaget Pandora uttalade sig nyligen och sade att det inte längre vill transportera levande djur, förmodligen av ekonomiska skäl. De förväntar sig ekonomiska konsekvenser i framtiden. Även när det gäller den fortsatta transportcykeln är förslaget om en viloperiod under en resa som kan fortsätta under obegränsad tid fullständigt oacceptabelt. Inte ens industrin tycker att det är bra med viloperioder i fordonen. Denna fråga är en av de viktigaste som parlamentet måste ta itu med denna vecka. När det gäller bedrägerier i samband med utbetalningar av exportbidrag en fråga som kom upp vid sammanträdet i går kväll och nyligen i media skulle ett sätt att undvika detta vara att vi avskaffar exportbidragen. De allra flesta EU-medborgare vill inte att deras pengar skall användas till att subventionera djurtransporter som sker under grymma förhållanden, och som orsakar outsägligt och onödigt lidande. Jag instämmer med Albert Jan Maat om bestämmelsen om lokala slakterier. På vissa håll i Tyskland tillhandahålls mobila slakterier för att slakta djur om det inte finns något lokalt slakteri tillgängligt. Vi måste se till att djuren inte utsätts för onödigt lidande, och detta är helt klart onödigt. Detta är miljöutskottets fasta övertygelse Parish (PPE-DE). (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag tacka Albert Jan Maat för att han har lagt fram ett mycket praktiskt betänkande om djurtransporter, eftersom det står fullständigt klart att vi alla ha en skärpning av bestämmelserna om djurtransporter. Det är en mycket känsloladdad fråga, inte minst i Förenade kungariket. Jag vill passa på att tacka föredraganden på en gång för att han har stött mina ändringsförslag om att be kommissionen och Förenade kungarikets regering att undersöka möjligheterna till en klausul om enskilda undantag, särskilt när det gäller transporter till kontinenten av levande hästar för slakt. Detta är något som inte har inträffat i Förenade kungariket på över 70 år, och vi vill försäkra oss om att det inte börjar hända igen. Jag tackar Albert Jan Maat varmt för detta. En av de bra sakerna med Maatbetänkandet är att föredraganden har gjort åtskillnad mellan djur som skall till slakt och djur som skall till ytterligare gödning. Det går inte att berättiga långa transporter av djur som skall slaktas de måste om möjligt slaktas i det land där de har fötts upp. Vi har också hört att cirka 52 miljoner euro fortfarande betalas ut i exportbidrag för närvarande. En stor del av denna boskap skall till Libanon, och deras resa slutar inte där: den fortsätter i många timmar efteråt. Vi måste försäkra oss om att vi sätter stopp för detta. När vi inför denna lagstiftning är en av de viktigaste faktorerna att den genomförs korrekt: att vi ser till att vi har rätt typ av fordon och att djuren får vila den tid de skall. Vi måste också se till att internationella transportörer fråntas sina licenser om de inte uppfyller kraven. Detta skulle innebära att vi sänder ett mycket tydligt budskap till industrin om att de inte kan missbruka systemet. Vad vi försöker göra är bra, och det är nödvändigt att införa den rätta typen av transporter. Jag instämmer inte med kommissionens förslag om en viloperiod på 12 timmar i fordonet, särskilt inte när det gäller får. Detta är inte praktiskt och det måste finnas en högsta gräns för den totala transporttiden. Det är vad Albert Jan Maat föreslår i betänkandet. Jag rekommenderar varmt detta betänkande till kammaren Busk (ELDR). (DA) Herr talman! Jag vill för det första vilja tacka min värderade kollega Albert Jan Maat för hans enastående arbete med betänkandet och vårt mycket konstruktiva samarbete.

16 Tack vare föredragandens uthållighet och stora ansträngningar har vi kommit så långt att betänkandet står på föredragningslistan för denna sammanträdesperiod. Detta kommer att gagna djuren, till glädje för de många européer som oroar sig för djurens välbefinnande. För Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp har jag lagt fram ett ändringsförslag som begränsar restiden för slaktdjur till åtta timmar. Förslaget fick ingen majoritet i utskottet men uppnår förhoppningsvis majoritet vid omröstningen. Det gläder mig verkligen att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling antog mitt ändringsförslag om åtskilda platser vid en restid på mindre än fyra timmar, eftersom detta kommer att leda till ännu fler kortare transporter, och därmed till att djuren stannar i ursprungslandet och slaktas där. Utöver restiden bör villkoren för djurtransport ägnas stor uppmärksamhet, för även en tvåtimmarsresa kan vara lång om villkoren inte är som de bör vara. Därför gläder det mig att det framlagda förslaget innehåller så många bra beslut om ventilation, temperatur och lutning på ramper för i- och urlastning. I samband med detta är det väl värt att nämna att transportörer numera måste inneha intyg och att förare och andra som hanterar djur måste utbildas för att kunna se och lösa problem som rör djurens välbefinnande Jové Peres (GUE/NGL). (ES) Herr talman! Vi diskuterar ett viktigt område där det i likhet med många andra områden råder vetenskaplig osäkerhet. Det märkliga med just det här området är kommissionens ogenomtänkta förslag Eftersom det är svårt att definiera djurs välbefinnande på ett objektivt sätt har kommissionen utarbetat förslag enligt trial and error-metoden. Efter att ha försökt införa i praktiken ogenomförbara vilocentrum lägger kommissionen fram det här förslaget, som enligt min åsikt är lika märkvärdigt. Hur kan vi tro att en längre vila under själva transporten gynnar djurs välbefinnande? Ser man saken på det sättet framstår förslaget som högst enkelspårigt. Vi kan föreställa oss vad förslaget skulle innebära om det gällde oss själva. Låt mig göra en jämförelse: Om vi under en bilresa strax innan vi skulle vara framme tvingades stå still ganska länge utan att gå ur bilen ja då skulle vi nog bryta ihop. Kommissionens förslag skapar stora problem principiellt sett, men vi måste medge att förslaget till betänkande trots Albert Jan Maats ansträngningar inte innebär så mycket mer än att var och en får sköta sitt. För det första görs en åtskillnad mellan djur som är avsedda för slakt och djur som är avsedda för gödning. Varför skall djur avsedda för slakt ha rätt till större välbefinnande än dem som är avsedda för gödning? Såvitt jag vet säger fördraget att alla människor är lika, liksom alla djur. Förslaget till betänkande garanterar uppenbart att 40 procent av den nederländska svinexporten går till den mest avlägsna destinationen den spanska marknaden. Alltså: grisar kan komma att resa i 30 timmar medan de stackars grisar som är avsedda för slakt har rätt till en sista önskan och inte behöver resa i mer än nio timmar. Vilken underbar seger för djurens välfärd! Med nio timmar kommer exempelvis grisar från Polen att offras i närliggande länder, vilket gör att mervärdet stannar kvar där och inte precis gör de polska slakteriernas benägna att följa gemenskapslagstiftningen. Enligt min mening berörs många frågor i det här förslaget till betänkande och inte endast djurens välbefinnande. Vi måste inse att ingen transporterar djur för att det är roligt. Att transportera levande djur är komplicerat och invecklat och görs endast när det är nödvändigt. Det viktigaste för djurens välbefinannde anser jag vara att minska den totala restiden för alla djur Lucas (Verts/ALE). (EN) Herr talman! Det är inget mindre än en tragedi att kommissionen i det förslag som vi nu behandlar inte föreslår en högsta gräns för den totala restiden vid långväga transporter av husdjur och ett förbud av transporter av levande djur. Enormt många människor är emot transporter av levande djur; de är onödiga, grymma och oförsvarliga. Mitt ändringsförslag 114 skulle ge medlemsstaterna möjlighet att förbjuda dessa transporter och jag uppmanar kollegerna att rösta för det. Detta är inte att slåss mot väderkvarnar, som kommissionsledamot David Byrne uttryckte det. Det återspeglar den allmänna opinionen, det ligger i linje med många av forskarnas åsikter och det är det enda humana och godtagbara tillvägagångssättet. Att EU kan fortsätta att tillåta att djur transporteras över hela Europa i många timmar ibland över 40 eller 50 timmar, ibland upp till 90 timmar är fullständigt oacceptabelt, såväl när det gäller djurens välbefinnande som att hindra spridning av sjukdomar. Det är därför ytterst viktigt att parlamentet godtar våra ändringsförslag, i synnerhet ändringsförslag 123, i vilket en total, maximal restid på åtta timmar fastställs för djur som transporteras till slakt och till ytterligare gödning. Även om Förenade kungarikets regering nu i sista minuten uppenbarligen verkar stödja ändringsförslagen om en övre gräns på åtta timmars total restid, fruktar jag att detta kanske bara är ett cyniskt PR-trick, eftersom den under de senaste sex månaderna har fått just ett sådant resultat att stranda i ministerrådet. Inte bara det; Förenade kungarikets regering har även fullständigt misslyckats med att garantera att våra hästar skyddas från export till kontinenten för slakt. Dessa frågor är oerhört viktiga och vi måste se till att parlamentet bemöter dem på lämpligt sätt. (Applåder) ORDFÖRANDESKAP: ONESTA

17 Vice talman Andersen (EDD). (DA) Herr talman! Det är EU som orsakar de långa djurtransporterna. Upphävandet av de veterinära gränserna har varit en förutsättning för att den inre marknaden skall kunna genomföras. Systematiska veterinärkontroller vid gränsen uppfattas som ett tekniskt handelshinder. Levande djur måste kunna transporteras fritt i hela EU som vilken annan vara som helst. Det blir olagligt med en effektiv gränskontroll av djurtransporterna. Kommissionens förslag utgör ett konsekvent genomförande av den här tankegången. Med kommissionens förslag ser man till att alla ekonomiska fördelar kan utnyttjas maximalt. En liten gris som är född i Sverige kan gödas i Portugal och slaktas i Polen, så länge man sparar pengar på det. Detta är kärnan i kommissionens förslag. Det har inget med djurskydd att göra. De långa transporterna är djurplågeri och leder till att boskapssjukdomar sprids i större omfattning. Den veterinärmedicinska säkerheten hotas, vilket skadar hälsan hos både djur och människor. Vi har till exempel nu fått den multiresistenta salmonellan DT104 till Danmark. Detta måste stoppas. Det måste finnas lagstiftning som gäller den inre marknaden. I ändringsförslag 100 undantas levande djur från den inre marknadens regelverk. Det måste vara möjligt att utarbeta mer långtgående nationella bestämmelser för djurtransport och fordonsutrustning. Det måste vara möjligt att införa veterinärkontroller vid gränserna med tillhörande karantänordningar. Detta kommer att ge resultat för arbetet med att begränsa boskapssjukdomarna och det kommer även att avsevärt minska antalet långa transporter, så att minimikravet för de längsta resorna blir åtta timmar. Detta skall gälla för alla djur, både djur som går till slakt och djur som är avsedda för gödning. I ett annat ändringsförslag föreslår jag att det skall vara systematiska veterinärkontroller vid transporter över åtta timmar, både vid avfärd och på lastrampen vid mottagandet. Detta är nödvändigt för att man fortlöpande skall kunna utvärdera om transporterna har varit försvarbara från djurskyddssynpunkt. För närvarande är det endast föraren som ger information om färdplanen och denna information innehåller inga uppgifter om djurens tillstånd. I ändringsförslaget föreslår jag också att djurtransporter över åtta timmar skall avgiftsbeläggas för att finansiera kontroller och övervakning. Om kontrollerna skall vara effektiva, kommer de att kosta. Utgifterna i denna del av boskapsproduktionen måste täckas i form av en avgift, som transportoperatörerna skall betala till de lokala myndigheterna. Det är inte fråga om en EU-skatt Souchet (NI). (FR) Herr talman, kommissionär Byrne! Det ytterst detaljerade utkast till förordning som vi diskuterar den här förmiddagen är ett utmärkt exempel på en meningslös text. Det finns redan vettiga bestämmelser som reglerar djurtransporter och djurskydd, vilket är en av de saker som kännetecknar den europeiska jordbruksmodellen. Det enda problemet är att dessa bestämmelser inte tillämpas korrekt överallt och att de inte övervakas tillräckligt. Men i stället för att säkerställa en bättre tillämpning och kontroll vilket är en alltför svår uppgift har kommissionen bestämt sig för att det än en gång skulle vara mest fördelaktigt med en brådstörtad reglering och har därför lagt fram den här nya, tjocka luntan som ligger helt i linje med de mest radikala kraven från de ideologiska lobbygrupper som man har låtit sig påverkas av. De omfattande följdverkningar som den här texten kan få för våra transportföretag och uppfödare spelar inte så stor roll för kommissionen. Det är uppenbarligen inte Europeiska kommissionens problem, eftersom man som vanligt inte har ägnat en tanke åt att låta lagförslaget åtföljas av en undersökning av de föreslagna åtgärdernas effekter för dem som är verksamma inom branschen. Vi hade långa diskussioner i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om hur branta anslutningsramperna skulle vara i lastbilarna för levande djur. Skall de inte vara brantare än 33,3 procent horisontellt eller 30 procent för grisar, kalvar och hästar, och inte brantare än 50 procent eller 30 procent för får och andra nötboskap än kalvar, förutsatt att ramperna har ribbor med högst 30 centimeters mellanrum? Det enda som ännu inte har beaktats är hovarnas friktionskoefficient mot rampen. Den luckan kommer säkert att fyllas när kommissionen lägger fram nästa förslag till förordning. Men ärligt talat: är det verkligen vår uppgift att belasta våra producenter, uppfödare, transportörer, dem som skapar välstånd och sysselsättning, med sådana ingående anvisningar och tvinga in dem i en sådan hårt sittande tvångströja? Är det inte rena självmordet att införa sådana betungande åtgärder och kostsamma begränsningar enbart för de europeiska ekonomiska aktörerna om man tänker på den frihandel där vi själva får klara oss utan lagstiftningsinstrument? Bidrar inte detta till att gynna tredjeländer, missgynna våra producenter och främja importen? Trots ett fåtal förnuftiga kommentarer från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, t.ex. att slakt behöver ske så nära uppfödningsplatsen som möjligt, är strukturen och grundtanken i kommissionens förordning i princip intakt. Därför, herr talman, kommer vi att rösta emot den här skadliga texten Fiori (PPE-DE). (IT) Herr talman! Förr i världen färdades djuren inga längre sträckor frånsett dem som av tradition användes i fäbodsdrift och kunde leva ett helt liv utan att göra någon annan resa än till slakthuset. I dag är emellertid frågan om regleringen av olika transportaspekter en viktig del av lagstiftningen inom djurproduktionssektorn. Det första krav som har rests gäller hälsan, i synnerhet spridningen av överförbara sjukdomar. Till detta kommer den allt viktigare frågan om djurskydd och

18 stressfaktorer. Djurskyddet under transporten är en fråga som mer direkt involverar operatörerna än lantbrukarna, även om den sistnämnda gruppen ofta får lida av konsekvenserna, både när de befinner sig tidigare i produktionskedjan, dvs. när de tar emot djur till sina företag, och när de befinner sig senare i produktionskedjan, eftersom transporten kan påverka kvaliteten och därmed den avkastning de får för sina produkter. Lagstiftningen, som har till uppgift att skydda levande djur under transporter, i synnerhet den förordning som vi gör oss redo att rösta om, bygger på vetenskaplig och teknisk bevisning. I det här speciella fallet erinrar vi om undersökningar som har gjorts efter rapporten från Vetenskapliga kommittén för djurs hälsa och välbefinnande, som bygger på 300 källor och utmynnar i 55 rekommendationer. Med tanke på de fem friheter som nämndes i Bremmerbetänkandet 1995 är det tydligt att urlastning, ilastning och förflyttningar kommer att få en genomgripande effekt på var och en av dessa fem friheter. Det är verkligen bevisat att sådana här åtgärder orsakar djuren mer stress och lidande än någon annan jordbruksmetod. Jag anser därför att förslaget om maximalt timantal och systemet med viloperioder är alltför begränsat och det resonemang som åberopas för kortare transporttider är inte berättigat ur vetenskaplig synvinkel: den vetenskapliga kommittén uppställde själv ingen sådan gräns i sin rapport. Det råder inget tvivel om att transporter kan få många negativa effekter för djur, men hela situationen måste analyseras på ett sakligt sätt så att hänsyn tas såväl till djurens som till operatörernas bästa Rodríguez Ramos (PSE). (ES) Herr talman! Syftet med det här direktivet att se till att djuren transporteras under värdiga förhållanden förtjänar allt vårt stöd, men vi vill att samtliga beslut som vi antar i det hänseendet skall bygga på vetenskapliga och tekniska kriterier. Vi får inte heller glömma att djurtransporterna omfattas av den inre marknadens regler och bestämmelser samt att vi inte kan lagstifta utan hänsyn till den ekonomiska verkligheten, eftersom det i många områden i Europeiska unionen förekommer ekonomisk aktivitet i anslutning till djurtransporterna. Vi kan inte ställa oss bakom föredragandens förslag när det gäller uppdelningen mellan djur som är avsedda för slakt och djur som är avsedda att leva. En värdig transport är en fråga som berör båda grupper i lika stor utsträckning. När det gäller transporttiden har kommissionen redan från början hållit fast vid sitt önskemål att anpassa den tillåtna transporttiden till sociallagstiftningen, men sanningen att säga, herr kommissionär, sett från djurskyddssynpunkt vore det bäst att djuren fick komma fram till destinationsorten så snart som möjligt. Att låta djuren vila i fordonet i tolv timmar utgör en uppenbar kränkning av djurens välbefinnande och värdighet under transporten, men begränsningen i form av nio timmars transport utgör också en uppenbar kränkning av principen om den inre marknaden. Vi menar därför att den följdriktiga lösningen eller förslaget vore att införa ett krav på två förare, med en niotimmarscykel, vilket skulle ge möjlighet till en snabb paus innan man fortsätter transporten i ännu en niotimmarscykel. Slutligen skulle jag vilja säga att vi anser att allt vårt arbete med det här förslaget för att garantera djurens värdighet i samband med transport måste inriktas på att se till att skapa goda förutsättningar när det gäller de fordon som transporterar djuren, att de människor som ansvarar för transporten är väl förberedda och framför allt att de bestämmelser som vi här beslutar om efterlevs på hela Europeiska unionens territorium Attwooll (ELDR). (EN) Herr talman! Jag tackar Albert Jan Maat för hans skickliga och lyhörda sätt att hantera denna komplicerade fråga. Jag är särskilt tacksam för att praktiska frågor om djurtransporter i avlägsna områden och öregioner, till exempel i skotska höglandet och på de skotska öarna, tas upp i såväl kommissionens förslag som i betänkandet. Åtskillnaden mellan resor till slakt och för andra syften är viktig. Förutom vid verkligt undantagsmässiga situationer, skall åtta timmars restid vara tillräckligt för slakt, och rekommendationen i betänkandet om att främja användning av lokala slakterier bör leda till att det blir mindre sannolikt att sådana omständigheter uppkommer. Flyttningar av djur i andra syften såsom vidare uppfödning, avel eller nyinplantering kan verkligen kräva längre restider. I såväl kommissionens förslag som i betänkandet förefaller det som om att dessa transportsträckor kan upprepas många gånger. Vårt ändringsförlag 105 syftar till att införa en gräns för dessa, som dock fortfarande överensstämmer med rimliga jordbruksmetoder Fiebiger (GUE/NGL). (DE) Herr talman! Det är bra att man i framtiden kommer att lägga större vikt vid djurskyddskraven genom kortare transporttider och förbättrade transportvillkor. Men det är betydligt viktigare att åstadkomma en rejäl minskning av antalet djurtransporter. Det skulle verkligen ligga i djurens intresse, men det skulle också försvåra spridningen av farliga djursjukdomar och minska miljöföroreningarna till följd av koldioxidutsläpp. De flesta människor menar att det är ociviliserat att köra djur till slakt hundratals eller till och med tusentals kilometer genom Europa och världen. De kräver med rätta att djuren skall transporteras till närmaste slakteri och saluföras därifrån. När allt kommer omkring är det betydligt lättare att leverera djupfryst kött till avlägsna områden. Transport av slaktdjur bör begränsas till fyra timmar. Detta är tillräckligt lång tid för att man skall kunna

19 komma till ett slakteri från nästan vilken gård som helst i Europa. Enligt betänkandet är det nödvändigt med gränsöverskridande djurtransporter, eftersom det råder en ojämn fördelning av utbud och efterfrågan på grund av geografiska och historiska faktorer. Jag kan inte ställa mig bakom den ståndpunkten. EU-bidragen har emellertid använts i stor omfattning för att uppmuntra till en koncentration av slakterikapaciteten. Huvudanledningen till detta är avreglerings- och koncentrationspolitiken, som slår sönder regionala handelsmönster. Så länge som den här politiken tillämpas kommer alla åtgärder för att skydda djuren under transport enbart att behandla symptomen och inte orsaken. I betänkandet sägs det att man skall prioritera slakt nära uppfödningsplatsen, ekonomiskt stöd till lokala slakterier samt användning av mobila slakterier, men detta kommer att vara omöjligt att åstadkomma i ett EU med 25 medlemsstater. Verkligheten ser annorlunda ut. Trenden med sammanslagningar i slakteribranschen fortsätter. Djuren transporteras allt längre sträckor. Att övervaka djurtransporter från rymden med hjälp av satellitpositionering kan mycket väl vara en intressant teknik, men det är bara ännu en övervakningsmetod och sådana har vi enligt min mening redan alldeles för många. Det bör på nytt undersökas hur effektiva alla metoder är. Det här betänkandet bör främja regionala konjunkturcykler. Med tanke på detta kan och måste jag säga att det krävs en genomgripande översyn av betänkandet De Roo (Verts/ALE). (NL) Herr talman! Varje dag transporteras djur fruktansvärt långa sträckor över vår kontinent. Nederländska grisar transporteras i timmar till Spanien och Italien, irländska får transporteras till Grekland, ja, till och med till Mellanöstern. Det är inte ovanligt med transporttider på 90 timmar. Detta är grymt. Hästar från Östeuropa transporteras till Italien och Grekland. Detta bör upphöra, men kommissionen har inte föreslagit något i den riktningen och tyvärr innehåller inte heller Maatbetänkandet något krav på att sådana här fruktansvärt långa transporter skall upphöra. Mer än en miljon nederländska grisar färdas över Alperna och Pyrenéerna till Italien och Spanien för att gödas där. Min grupp, Gruppen De gröna/europeiska fria alliansen, vill sätta stopp för detta. Tyvärr tar nu Albert Jan Maat ett steg tillbaka, trots att han liksom 333 andra ledamöter i Europaparlamentet har undertecknat en skriftlig förklaring med krav på stopp för alla djurtransporter över åtta timmar. Detta är tråkigt nog typiskt för kristdemokrater, som prioriterar de ekonomiska intressena framför djurskyddet. För min grupp gäller helt och hållet motsatsen och ett stort antal nederländare och européer står på vår sida. Det skall väl också sägas att diskussionen i rådet ligger på en ännu lägre nivå. Ingen i rådet kräver ett stopp för någonting längre. Vi måste inta en fast ståndpunkt, komma med ett tydligt budskap och inte ge upp i det här skedet, för annars kommer tyvärr rådet att göra det hela ännu värre Collins (UEN). (EN) Herr talman! Jag skulle vilja kommentera kommissionens rekommendation om mellanstationer när levande djur transporteras mellan unionens medlemsstater. Djurens välbefinnande när de transporteras från en medlemsstat till en annan måste visserligen vara dominerande, men jag anser inte att den policyinriktning som kommissionen föreslår parlamentet när det gäller denna åtgärd är korrekt. Från början infördes mellanstationer som en åtgärd för att kontrollera sjukdomar när problemen med BSE först upptäcktes. I Irland har omfattande forskning genomförts om fördelarna med mellanstationer i allmänhet, och undersökningar som har genomförts av ledande jordbruksforskningsinstitut har visat att det är bättre att mellanstationerna finns kvar för djurens välbefinnande under långa resor mellan Irland och kontinenten. Vid mellanstationer ges tillfälle att lasta av djuren, att vattna dem och låta dem vila, och där möjliggörs även den nödvändiga rengöringen av fordonen och byte av bäddmaterialet för djuren. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling antog nyligen ett ändringsförslag i vilket det förklaras att de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skall utse ett tillräckligt antal lämpliga i- och urlastningsplatser och med regelbundna mellanrum informera Europeiska kommissionen om dessa. Jordbruksutskottets inställning till denna fråga är förståndig. Vi vill alla att djurs välbefinnande skyddas under långväga transporter. Man måste garantera att djurtransporter från en medlemsstat till en annan sker under lämpliga förhållanden. Men hur kan vi försäkra oss om att så sker? För min del anser jag att det är av central vikt att behålla mellanstationerna i detta avseende, och den åsikten är jag sannerligen inte ensam om Adam (PSE). (EN) Herr talman! Så länge människor äter kött kommer behandlingen av djur att vara föremål för livliga diskussioner. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling gör klokt i att välja Albert Jan Maat till föredragande för detta betänkande, med vilket han i stor utsträckning lyckas förena djurens välbefinnande med jordbruksverksamhetens ekonomi. Det faktum att över 450 ändringsförslag lades fram visar hur stort intresset är för denna fråga och framhäver de många olika åsikter som råder när det gäller detaljerna. Albert Jan Maat har skickligt hanterat detta, men när det gäller en fråga med så hög profil var det väntat att ändringsförslag om att införa till och med ännu strängare villkor skulle läggas fram inför parlamentet. Utskottet har nått ett antal viktiga mål med sitt betänkande: en minskning av restiderna, förbättrade transportförhållanden, däribland bestämmelser om

20 vilotid, vidareutbildning av förare och personal som hanterar djur, förbättrat genomförande av bestämmelserna, strängare bestämmelser om färdplaner och registrering och satellitbaserad positionsbestämning av fordonen. Dessutom finns medlemsstaternas möjlighet att förbjuda export av djur till slakt med, det fastställs att det är att föredra att djuren slaktas nära gårdarna och mobila slakterier främjas. Om vi ser framåt, måste vi se till att bestämmelserna genomförs ordentligt, att transport av kött alltmer blir det normala och att bestämmelserna motiveras mer av vetenskap än av känslor. Jag kommer att stödja detta betänkande och ser fram emot ett tidigt antagande av de omarbetade bestämmelserna. Att införa en översynsklausul skulle vara till stor hjälp, och jag räknar med att rådet kommer att införa en sådan Raschhofer (NI). (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Av alla transporter med levande djur utförs 95 procent på väg och vi känner alla till bilderna av plågade djur som dag ut och dag in är instängda i mycket trånga utrymmen medan de transporteras genom Europa och längre än så. Det råder ingen tvekan om att något måste göras. Jag stöder de förslag i betänkandet som kommer att bidra till en högre standard när det gäller transport av levande djur, t.ex. fastställande av miniminormer för de fordon som används, men framför allt införandet av ytterligare tillsynsåtgärder, eftersom inte ens de bästa bestämmelser fungerar utan kontroller. Det finns ju redan en mängd bestämmelser där det brister i efterlevnad och kontroller. Syftet med ändringsförslag 2, som jag har varit med om att underteckna, är att klargöra begreppet transport för att förhindra att den maximala transporttiden överskrids bakvägen, så att säga. Transporttiderna måste hur som helst reduceras. Omröstningen har flyttats fram till i dag. I ändringsförslag 81 konstateras följande, jag citerar: En befordran kan bestå av flera etapper av denna omfattning. Detta innebär att det kan förekomma upprepade transporter och att den maximala transporttiden kan undvikas. Eftersom det har begärts en samlad omröstning är det inte längre möjligt att rösta emot enbart ändringsförslag 81. Jag menar att detta är oacceptabelt. Det bästa vore om djuren transporterades så lite som möjligt. Men det kan man förmodligen bara drömma om. Vi måste vara på det klara med att ett försäljningsrelaterat exportstöd för levande djur utgör ett incitament och att det är en ren illusion att antalet djurtransporter skulle minska så länge ett sådant stöd finns kvar Pohjamo (ELDR). (FI) Herr talman! Även jag skulle vilja tacka föredraganden för detta utmärkta betänkande. Djurskyddet måste säkerställas under transporten. Detta är en viktig fråga. De flesta transporter utförs naturligtvis på ett korrekt sätt. Men vi har också sett fruktansvärda exempel på problem som kan uppstå. Dessa måste elimineras genom tydliga bestämmelser och en effektiv övervakning. Förhållandena varierar från medlemsstat till medlemsstat och från region till region. Det jag känner bäst till är förhållandena i Finland, särskilt i de glesbefolkade områdena i norr. Där är avstånden stora, gårdarna få och utspridda och slakteriverksamheten koncentrerad till enbart ett fåtal stora enheter, delvis på grund av stränga EU-bestämmelser. Djurtransporten hanteras emellertid på bästa sätt. Fordonen har kameraövervakning och luftkonditionering och djuren lastas med hjälp av lyftanordningar. Den föreslagna maximala transporttiden är emellertid inte helt tillfredsställande. Med hänsyn till djurskyddet krävs det att ett undantag beviljas i fråga om glesbefolkade områden, berg och öar samt att denna tidsgräns förlängs. Det krävs också ett undantag när det gäller transport av avelskalvar. Det är omöjligt att låta djuren vara kvar i fordonen under långa pauser eller lasta ur dem med jämna mellanrum. Om detta undantag inte beviljas kommer det att bli omöjligt att bedriva jordbruk i EU:s avlägsna regioner, och det är säkert inte syftet med betänkandet. Utskottet för regionalpolitik, transport och turism godkände undantaget och det finns också med i Albert Jan Maats betänkande. Jag hoppas att även parlamentet ställer sig bakom det här undantaget och att jordbruk kan fortsätta att bedrivas i glesbefolkade områden Sjöstedt (GUE/NGL). Herr talman! För oss är europeiska kommissionens förslag på detta område helt oacceptabelt. Det verkar som om utgångspunkten för förslaget har varit att det skulle handla om varor som skall transporteras så effektivt som möjligt på en inre marknad. Denna utgångspunkt är fel. Man måste i stället utgå ifrån att det är fråga om djur, det vill säga kännande varelser. Det är denna insikt som är själva grunden för de regler som skall antas. I den nordiska gröna vänstern välkomnar vi att utskottet har gjort dessa framsteg. Vi anser emellertid att man skulle kunna gå ännu längre på flera områden. Vi kommer att rösta för att medlemsstaterna skall ha rätt att både införa och behålla nationella regler som är striktare än EU:s regler på området. Detta gäller inte bara transporttiderna. Vi förespråkar att det skall införas en absolut maximal tid på åtta timmar för transporter och att denna tidsföreskrift inte skall kunna kringgås genom vilotid i transportfordonen. De regler i kommissionens förslag som avser utrymmet i transportfordonen är otillräckliga och behöver förbättras. Vi anser att samma regler bör gälla för alla slags transporter, oavsett om det handlar om transporter till slakteri eller till uppgödning på annat ställe. Strikta regler på denna punkt är positiva framför allt för djurens välbefinnande, men också av det skälet att de kommer att gynna lokala slakterier och utvecklingen av mobila slakterier.