Justitieminister Johannes Koskinen

Transkript

1 Statsrådets skrivelse till Riksdagen med anledning av ett förslag till rådets förordning (införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda) I enlighet med 96 2 mom. grundlagen översänds till Riksdagen Europeiska gemenskapernas kommissions förslag av den 18 april 2002 till rådets förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda samt en promemoria om förslaget. Helsingfors den 11 juli 2002 Justitieminister Johannes Koskinen Lagstiftningsråd Risto Eerola

2 JUSTITIEMINISTERIET PROMEMORIA EU/180402/0308 FÖRSLAG TILL RÅDETS FÖRORDNING OM INFÖRANDE AV EN EUROPEISK EXEKUTIONSTITEL FÖR OBESTRIDDA 1. Allmänt I enlighet med artiklarna 61.c och 65 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har Europeiska gemenskapernas kommission den 18 april 2002 lagt fram ett förslag till rådets förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda KOM (2002) 159 slutlig. Förslaget baserar sig också på ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober Europeiska rådet i Tammerfors uttalade sitt stöd för principen om ömsesidigt erkännande av domar, vilken enligt dess förmenande bör bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet. Enligt punkt 34 i slutsatserna är avsikten också när det gäller tvistemål att de mellanliggande förfarandena avskaffas så långt som möjligt och att domar som meddelats i en stat skall kunna erkännas och verkställas i de andra medlemsstaterna. Detta mål kan uppnås genom att det fastställs miniminormer för vissa aspekter av den civilprocessrättsliga lagstiftningen. I slutsats 38 uppmanas rådet och kommissionen också att utarbeta en ny processrättslagstiftning för gränsöverskridande mål. I kommissionens och rådets gemensamma åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område, som antogs av rådet den 30 november 2000, angavs att avskaffande av exekvaturförfarandet för obestridda fordringar bör tillhöra gemenskapens prioriteringar. I åtgärdsprogrammet framhålls det att det i sig är motsägelsefullt att ett exekvaturförfarande kan försena verkställigheten av beslut som rör obestridda fordringar, och att detta till fullo motiverar att området blir ett av de första där exekvaturförfarandet avskaffas. Det påpekas att en snabb indrivning av utestående fordringar är en absolut nödvändighet för handeln, och att långsamma förfaranden utgör ett ständigt bekymmer för de ekonomiska kretsar som berörs av att den inre marknaden fungerar väl. Vid justitieministrarnas informella sammanträde i Stockholm den 8 9 februari 2001 bekräftades att en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar är det första steget som bör tas för att avskaffa exekvaturförfarandet. Syftet med förslaget till förordning är att skapa ett regelverk på basis av vilket obestridda fordringar (närmare definierade i förslaget), som genom beslut av en domstol har fastställts i en medlemsstat, kan erkännas och verkställas direkt i en annan medlemsstat utan exekvaturförfarande. För att detta skall vara möjligt och i syfte att öka förtroendet mellan medlemsstaternas rättssystem innehåller förslaget till förordning vissa processuella miniminormer. Enligt kommissionens förslag skall förordningen träda i kraft den 1 januari Förslagets huvudsakliga innehåll Enligt artikel 1 i förslaget till förordning är syftet med förordningen att införa en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar som kommer att möjliggöra fri rörlighet för domar, förlikningar som ingåtts inför domstol och officiella handlingar i alla medlemsstater genom att föreskriva miniminormer som, om de iakttas, medför att mellanliggande förfaranden i medlemsstaterna för erkännande och verkställighet inte längre behövs. Syftet med förslaget är att erbjuda medlemsstaterna och borgenärer en ytterligare möjlighet till förenklad verkställighet. De är emellertid inte tvungna att använda sig av den. Medlemsstaterna får själva avgöra huruvida de skall anpassa sin lagstiftning till miniminormerna i kapitel III. Om de väljer att göra det, kan så många avgöranden om obestridda fordringar som möjligt få status av europeiska exekutionstitlar. Borgenärerna å sin sida kan också välja vilket förfarande som passar dem för att göra en dom verkställbar i en annan medlemsstat: de kan ansöka om att

3 domstolen utfärdar ett intyg om europeisk exekutionstitel eller en verkställighetsförklaring enligt rådets förordning (EG) nr 44/2001 (den s.k. Bryssel I-förordningen). I artikel 2 i förslaget anges förordningens tillämpningsområde. Enligt förslaget är förordningen tillämplig på civilrättens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Förordningen omfattar inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor. Den är inte heller tillämplig på fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv eller testamente, konkurs, ackord eller liknande förfaranden, social trygghet eller skiljeförfaranden. Det föreslagna tillämpningsområdet är det samma som i den redan gällande Bryssel I-förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. I artikel 3 i förslaget finns olika definitioner, av vilka definitionen på obestridd fordran är av central betydelse. Enligt förslaget är obestridd fordran en fordran som gäldenären uttryckligen har godkänt under domstolsförfarandet genom att medge den eller genom att ingå en förlikning som godkänts av domstolen, eller som gäldenären inte har bestritt under domstolsförfarandet. Ett påstående från gäldenären som uteslutande bygger på faktiska svårigheter att infria en skuld kan enligt förslaget inte betraktas som ett bestridande i detta hänseende. En fordran skall likaså anses som obestridd om gäldenären först har bestritt den under domstolsförfarandet men därefter inte inställt sig personligen eller genom ombud vid domstolsförhandlingen eller om gäldenären uttryckligen har godkänt fordran i en officiell handling. En fordran kan anses som obestridd i två fall. För det första om gäldenären aktivt har deltagit i ett domstolsförfarande eller i fråga om officiella handlingar, s.k. actes authentiques ett förfarande utanför domstol, och medgivit fordran. Ett sådant medgivande kan ta sig formen av ett godkännande i domstol, följt av en dom som bygger på detta godkännande, eller av en förlikning som stadfästs av domstol eller av en annan handling som stadfästs som en officiell handling. Det andra fallet är om gäldenären inte har svarat på en uppmaning från domstol att uttala sig om en fordran; gäldenären antas då inte ha några invändningar. Enligt punkt b krävs det att invändningar fullständigt saknas under hela förfarandet, oavsett om det rör sig om en rent skriftlig handläggning eller en muntlig förhandling från vilken gäldenären har uteblivit eller där han har deltagit men inte invänt mot fordran. Blotta påståendet från gäldenären att han har betalningssvårigheter och ett yrkande om senarelagd betalning eller avbetalning, utan att gäldenären anför några grunder för detta, kan inte anses som en invändning. Det innebär ju inte alls att gäldenären ifrågasätter fordrans giltighet. Det rör sig i sådana fall bara om en faktisk betalningsoförmåga eller med andra ord om ett påstående om sannolikheten för att domen kan verkställas. Punkt c handlar däremot om det särskilda fallet att gäldenären har invänt mot fordran, men sedan uteblir från en domstolsförhandling som han har kallats till. Att på detta sätt utebli från förhandlingen kan med all rätt tolkas som att han beslutat att inte längre invända mot fordran. Punkterna b och c omfattar både tredskodomar och betalningsförelägganden som meddelats enligt särskilda påskyndade förfaranden som bygger på att gäldenären inte invänt. I artikel 4 i förslaget bestäms att en dom avseende en obestridd fordran som har intygats vara en europeisk exekutionstitel i ursprungsmedlemsstaten skall erkännas och verkställas i andra medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande i verkställighetsmedlemsstaten. Med intyget om europeisk exekutionstitel kan borgenären vidta verkställighetsåtgärder i alla medlemsstater utan att några mellanliggande åtgärder behöver vidtas i verkställighetsmedlemsstaten. Vid ett exekvaturförfarande är det domstolarna i verkställighetsmedlemsstaten som skall kontrollera att kraven på en verkställighetsförklaring är uppfyllda. Här är det i stället domstolarna i den medlemsstat där domen meddelats som skall avgöra huruvida en dom uppfyller kraven för att ett intyg om europeisk exekutionstitel skall kunna utfärdas. I artikel 5 i förslaget bestäms om villkor för intyg om europeisk exekutionstitel. Fyra olika villkor skall enligt förslaget uppfyllas för att ett intyg skall utfärdas. En dom

4 avseende en obestridd fordran som har meddelats i en medlemsstat skall på ansökan av borgenären intygas vara en europeisk exekutionstitel av den domstol som har meddelat domen om domen är verkställbar och har vunnit laga kraft i ursprungsmedlemsstaten, och domen inte strider mot avsnitt 3, 4 eller 6 i kapitel II i Bryssel I-förordningen, dvs. det förutsätts att bestämmelserna om behörig domstol i försäkringsmål, konsumentavtal och om exklusiv behörighet i den förordningen iakttas, och när det gäller fordringar som är obestridda i den mening som avses i artikel 3.4 b eller 3.4 c i förordningen, domstolsförfarandena i ursprungsmedlemsstaten uppfyller de processuella miniminormerna i kapitel III, och delgivning av handlingarna måste ske i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten, delgivningen har skett i överensstämmelse med artikel 31. I artikel 6 förslaget ingår bestämmelser om en begränsad europeisk exekutionstitel och i artikel 7 en bestämmelse om innehållet i intyget om europeisk exekutionstitel. Enligt artikel 8 får ett beslut med anledning av en ansökan om ett intyg om europeisk exekutionstitel inte överklagas. I artikel 9 föreskrivs om en situation då domen i fråga ännu inte har vunnit laga kraft. I ett sådant fall kan domstolen utfärda ett intyg om en europeisk exekutionstitel för säkerhetsåtgärder. Enligt förslaget medför detta en befogenhet att vidta säkerhetsåtgärder med avseende på gäldenärens egendom i verkställighetsmedlemsstaten. I kapitel II i förslaget ingår bestämmelser om processuella miniminormer i fråga obestridda fordringar (artiklarna 10 20). Dessa förhållandevis detaljerade miniminormer skall iakttas vid domstolsförfarandena i ursprungsmedlemsstaten för att en dom skall kunna erkännas och verkställas utan exekvaturförfarande. Den viktigaste bestämmelsen i kapitlet gäller delgivning av rättegångshandlingarna. Delgivningen skall ske med en sådan tidsfrist och på ett sådant sätt att gäldenären kan gå i svaromål om han så önskar. Miniminormerna gäller tillåtna delgivningssätt (artiklarna och 14), delgivningsbevis (artikel 13), delgivningsfrister (artikel 15), vederbörlig underrättelse till gäldenären om fordran och om de processuella åtgärderna (artiklarna 16 18). Artiklarna om miniminormer innehåller också bestämmelser om avhjälpande av att miniminormerna inte har iakttagits (artikel 19) och om återställande av försutten tid (artikel 20). För att ett intyg om att en dom är en europeisk exekutionstitel skall kunna utfärdas måste villkoren i kapitel III vara uppfyllda. Förslaget lämnar dock möjligheten öppen för medlemsstaterna att själva välja huruvida de vill anpassa sin lagstiftning till miniminormerna, om de anser att det är nödvändigt och önskvärt. Syftet är således inte att harmonisera reglerna om obestridda fordringar eller delgivning. I kapitel IV i förslaget ingår bestämmelser om verkställighet (artiklarna 21 24). I fråga om verkställighetsförfarandet tillämpas i princip verkställighetsmedlemsstatens lagstiftning. I artikel 21.2 anges de handlingar som måste lämnas till verkställighetsmyndigheten i verkställighetsmedlemsstaten. Dit hör en bestyrkt översättning av de delar av det flerspråkiga formuläret som kan behöva översättas. Punkt 3 i samma artikel är mycket lik artiklarna 51 och 52 i Bryssel I- förordningen, men det har tagits hänsyn till att utfärdandet av verkställighetsförklaring i verkställighetsmedlemsstaten inte längre är nödvändigt. Det är förbjudet att kräva att borgenärer med hemvist i en annan medlemsstat än verkställighetsmedlemsstaten skall betala ytterligare avgifter, ställa säkerhet eller dylikt. Artikel 22 i förslaget gäller möjligheter till rättslig prövning under verkställighetsförfarandet. Dess 1 punkt är nära kopplad till grunderna för att vägra verkställighetsförklaring i artikel 34.3 och 34.4 i Bryssel I-förordningen. Reglerna skiljer sig dock åt när det gäller de fall där förekomsten av oförenliga domar är till hinder för verkställighet. Domar som meddelats i verkställighetsmedlemsstaten ges inte automatiskt prioritet, vilket däremot är fallet enligt Bryssel I-förordningen. I stället gäller samma regler för alla oförenliga domar, oavsett var de har meddelats. Artikel 22.2 i förslaget förbjuder all omprövning i sak av domen, inklusive av beslutet att utfärda intyg om europeisk exekutionstitel, i verkställighetsmedlemsstaten. Förbudet omfattar även prövning av skälen för vägran

5 att utfärda eller återkallelse av verkställighetsförklaring enligt artiklarna 34 och 35 i Bryssel I-förordningen. Punkt 2 omfattar inte talan mot själva verkställigheten i den utsträckning som denna inte innebär en omprövning av domen i sak. Sådana tvister regleras enligt lagstiftningen i den medlemsstat där domen meddelats enligt artikel Artikel 23 i förslaget gäller vilandeförklaring eller begränsning av verkställighet. Om gäldenären ansöker om återställande av försutten tid enligt artikel 20 eller rättslig prövning enligt artikel 22.1, blir detta domstolsförfarande avgörande för om den europeiska exekutionstiteln kan verkställas. Medan denna prövning pågår, det vill säga mellan ansökan och en lagakraftvunnen dom, uppskjuts inte automatiskt den europeiska exekutionstitelns verkställbarhet. Enligt artikeln får domstolen eller den behöriga myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten själv avgöra om verkställigheten skall begränsas i sådana fall. Detsamma gäller om gäldenären ansöker om en ny rättegångsprövning eller om undanröjande av domen i den medlemsstat där domen meddelats. Avskaffandet av exekvaturförfarandet gör det lättare att få en dom verkställd i en annan medlemsstat. Vissa skillnader kvarstår dock mellan medlemsstaternas lagstiftning om själva verkställighetsförfarandet. I förslaget eftersträvas inte en harmonisering av detta förfarande, utan strävan är att minska problemen med olika nationella regler. Detta sker genom att skapa ett formaliserat informationssystem om medlemsstaternas verkställighetsregler. Informationen skall gå via det europeiska rättsliga nätverket som inrättades genom rådets beslut 2001/470/EG. Detta tas upp i artikel 24 i förslaget. Artikel 25 i förslaget innehåller bestämmelser om inför domstol ingångna förlikningar. Inför domstol ingångna förlikningar om penningfordringar som avser ett bestämt belopp kan på vissa villkor också intygas vara en europeisk exekutionstitel. Artikel 26 i förslaget gäller för sin del s.k. officiella handlingar. Enligt punkt 1 är det inte en domstol som är behörig att utfärda intyg om europeisk exekutionstitel i dessa fall, utan den myndighet som har gett handlingen officiell prägel, till exempel den notarie som har upprättat handlingen. I punkt 3 föreskrivs en särskild miniminorm för officiella handlingar när det gäller att upplysa gäldenären om att de är omedelbart verkställbara. Artiklarna 27 och 28 i förslaget gäller fastställande av gäldenärens hemvist. Dessa artiklar bygger i allt väsentligt på artiklarna 59 och 60 i Bryssel I-förordningen. Vid fastställandet av om en gäldenär har hemvist i ursprungsmedlemsstaten skall domstolen i ursprungsmedlemsstaten tillämpa sin nationella lag. Om gäldenären inte har hemvist i ursprungsmedlemsstaten skall domstolen i ursprungsmedlemsstaten, vid fastställandet av om gäldenären har hemvist i en annan medlemsstat, tillämpa den medlemsstatens lag. I artikel 29 i förslaget ingår en övergångsbestämmelse. Förordningen skall endast tillämpas på domstolsförfaranden som har inletts eller officiella handlingar som har upprättats efter dess ikraftträdande. Den föreslagna förordningens förhållande till andra författningar behandlas i kapitel VIII i förslaget. I artikel 30 anges förhållandet till Bryssel I-förordningen. Genom förslaget erbjuds borgenären en effektiv väg för att göra en dom eller handling enligt kapitel V verkställbar i en annan medlemsstat utan att några mellanliggande åtgärder behövs i den staten. Borgenären är dock inte tvungen att välja denna väg. Det står borgenären helt fritt att välja antingen ett intyg om europeisk exekutionstitel eller en verkställighetsförklaring enligt Bryssel I- förordningen. Förfaranden för erkännande och verkställighet i andra gemenskapsrättsakter avseende särskilda områden eller i de konventioner som det hänvisas till i artiklarna 67 och 71 i Bryssel I-förordningen kan också användas. I artikel 31 i förslaget anges förhållandet till delgivningsförordningen (EG) nr 1348/2000. I artikeln konstateras att om domstolsförfarandet som lett fram till en dom om en obestridd fordran inkluderar delgivning av handlingar i utlandet, skall både miniminormerna i kapitel III i detta förslag om delgivningsmetoder och rådets förordning (EG) nr 1348/2000 tillämpas. I princip finns det ingen risk för konflikt mellan dessa två förordningar, eftersom förordning nr 1348/2000 inte handlar om särskilda delgivningssätt. Det finns emellertid ett undantag från denna regel, eftersom artikel 19.2 i rådets förordning (EG) nr 1348/2000 under vissa omständigheter

6 tillåter tredskodom, trots att domstolen saknar vetskap om att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgivits svaranden i rätt tid och på ett sådant sätt att han kunnat förbereda sitt försvar. En dom som meddelats på basis av den bestämmelsen står således i konflikt med miniminormerna i förslaget. Intyg om europeisk exekutionstitel får därför inte utfärdas för en sådan dom. Slutbestämmelserna finns i artiklarna Artikel 33 hänvisar till den rådgivande kommitté som inrättats genom Bryssel I- förordningen och som skall biträda kommissionen med tillämpningen av förordningen i den utsträckning som behövs enligt artikel 32, nämligen med uppdatering eller tekniska ändringar av standardformulären i bilagan. Förordningen föreslås träda i kraft den 1 januari Förenade kungarikets, Irlands och Danmarks ställning Bestämmelserna i avdelning IV i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen påverkar inte Förenade kungarikets, Irlands och Danmarks ställning. Förenade kungariket och Irland kan dock enligt det särskilda protokoll som gäller dem delta i beslutet om och tillämpningen av en föreslagen åtgärd i enlighet med avdelning IV genom att meddela detta på det sätt som anges i protokollet. Ingendera av dessa stater har ännu officiellt meddelat sin ståndpunkt, men företrädare för dem har deltagit i förhandlingarna kring förslaget till förordning. Protokollet om Danmarks ställning medger inget sådant deltagande. Danmark kan dock i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser meddela att det inte längre vill utnyttja hela eller delar av protokollet. I sådana fall tillämpar Danmark fullt ut relevanta åtgärder som då är i kraft och som har vidtagits inom gemenskapen. 4. Verkningar för Finlands del Bestämmelser om erkännande och verkställande av domar i tvistemål mellan medlemsstaterna finns för närvarande i Bryssel I-förordningen, dvs. rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som trädde i kraft den 1 mars Den föreslagna förordningen skulle innebära en betydande utvidgning av principen om ömsesidigt erkännande inom sitt tillämpningsområde. Inom förordningens tillämpningsområde skulle domar erkännas och verkställas som sådana utan något särskilt exekvaturförfarande i verkställighetsmedlemsstaten. Förordningen skulle således underlätta och påskynda erkännandet och verkställigheten av avgöranden som hör till dess tillämpningsområde. Obestridda fordringar kunde ur Finlands synvinkel närmast avse fordringar som fastställts genom tredskodom. I praktiken skulle således en betydande del av de domar som meddelas i tvistemål i Finland beröras av förordningens tillämpningsområde. För att förordningens tillämpningsområde också skall omfatta tredskodomar krävs dock ytterligare finslipning av förslaget under de fortsatta förhandlingarna. Rådets förordning är direkt tillämplig i Finland. Enligt rådande tolkning innehåller förordningen så gott som enbart sådana bestämmelser som hör till lagstiftningens område. 5. Statsrådets ståndpunkt Statsrådet finner det viktigt att det bereds ny processrättslig lagstiftning med tanke på gränsöverskridande mål och förhåller sig således positivt till initiativet. Förslaget medför en förbättring och förenkling när det gäller erkännande och verkställande av domar som meddelats av domstolar i medlemsstaterna. Statsrådet ser det som ett av tyngdpunktsområdena inom det civilrättsliga samarbetet att vidareutveckla principen om ömsesidigt erkännande. Det bästa sättet att gå vidare på detta område är att fastställa processuella miniminormer, som kan främja förtroendet för de övriga medlemsstaternas nationella system och domstolar. Minimistandarder är en bra metod att sammanjämka olika rättskulturer. Det är här fråga om ett pilotprojekt kring miniminormer och det är att anta att de erfarenheter som inhämtas via det kan utnyttjas vid det fortsatta civilrättsliga utvecklingsarbetet inom Europeiska gemenskapen. Statsrådets syfte under de fortsatta förhandlingarna om förordningen är att tredskodomar som meddelas i Finland åtminstone i alla väsentliga delar skulle

7 omfattas av förordningens tillämpningsområde. Vid behov kan det läggas fram förslag om att den finska lagstiftningen om delgivning i tvistemål vid en senare tidpunkt ändras så att den ännu bättre motsvarar miniminormerna enligt den slutliga ordalydelsen i förordningen. Vidare kunde man i praktiken försöka förbättra möjligheterna att utnyttja informationsteknik vid gränsöverskridande mål. Enligt statsrådets ståndpunkt bör Finland vid de fortsatta förhandlingarna också försöka framhäva vikten av en smidig och förmånlig handläggning vid samarbetet mellan domstolarna. På så sätt skulle det i praktiken gå lättare att erkänna och verkställa domar över gränserna också i mål mellan enskilda medborgare.