I går syntes Kalle Anka på TV-skärmen och han hördes också.

Transkript

1 1

2 2

3 TILLÄGNAN "I går syntes Kalle Anka på TV-skärmen och han hördes också." Jag citerar Lars-Inge som citerar Aftonposten som skriver om sändningen den 17 november Bild och ljud genom luften. Televisionens startögonblick är bestämt. Kalle Anka tillägnas denna jubileumsgöteborgsantenn. Lars-Inge var med från början. Hans berättelse är komprimerad. Mycket har inte fått plats. Många har inte kommit med. Denna skrift tillägnas veteranerna - nämnda och onämnda. Lars-Inge är tekniker och skriver självfallet mest om arbetet med att förse Göteborg med nödvändig utrustning. Men kampen har inte bara varit materiell. Någon gång - senast till femtioårsjubileet - skall jag berätta om hur vi sprang mellan tevenollans chefer och tiggde pengar till enskilda program. Jag skall beskriva hur de centrala teveteatermandarinerna såg ut och uttryckte sig när vi avslöjade att vi tänkte göra egen teater. Jag skall analysera vår strid för en egen budget och rätten att själva bestämma programmen. Var står vi idag? Alla har väl olika svar. Men vi hade inte kommit hit utan att ett antal människor vid huvudkontoret hjälpt oss - av övertygelse eller av respekt för politiska beslut. Dessa kloka och snälla vänner tillägnas detta häfte. Licensbetalarna skall ha bästa möjliga för sina pengar. Kampen för kvalitet är den viktigaste. Alla programmänniskor, tekniker, administratörer och medverkande som bidragit med kunskap, talang och entusiasm tillägnas jubileumsantennen. Till sist tillägnar jag detta anspråkslösa verk till alla som ögnar genom det. Vet man något om gårdagen kan man bedöma nuet - och kanske, möjligen se in i framtiden. John 3

4 TELEVISIONEN I GÖTEBORG 25 ÅR Av Lars-Inge Bäckström När kom televisionen till Göteborg? På den frågan kan man tänka sig flera svar. I "NÄR VAR HUR" 1951 kan man läsa att "Liseberg i Göteborg kan ta åt sig äran att ha introducerat regelbundna televisionssändningar i Sverige". Liseberg tog nämligen år 1950 ett betydelsefullt initiativ. Tillsammans med det engelska bolaget Pye Ltd ordnade man under en månad publika tevesändningar. Tre gånger om dagen sände man per kabel program från Konserthallen till Rondo. Varannan dag bytte man program. Herman Ahlsell, Åke Falck och Per-Martin Hamberg stod för utformningen. Vår egen veteran Kåge Sigurth deltog i två dagar med ett specialnummer. Under en sju minuter lång monolog gjorde han av en herrhatt tolv olika damhattar. Publikintresset blev inte vad arrangörerna hade räknat med. Kanske berodde detta på att man på långt avstånd fick betrakta skärmar som bara var 15 x 20 cm På Chalmers Tekniska Högskola anordnades under fjorton lördagar våren 1953 en kurs i televisionsteknik. Föreläsare var professor Olof Rydbeck, professor Henry Wallman och tekn lic Hans Werthén. I denna kurs deltog ca 300 intresserade. I november 1953 konstituerades "Göteborgs televisionssällskap". Ordförande blev Olof Rydbeck. Dessutom ingick Ture Norrman, Valter Åhman och Sven Olving i styrelsen. Sällskapets syfte var att ägna sig åt forskning och tekniska prov. Man ämnade få till stånd en TV-sändare knuten till elektronikinstitutionen vid Chalmers. Lars Sandblom och jag - då teknologer vid Chalmers - gjorde under hösten 54 och våren 55 ett examensarbete med målet att ta mot televisionsbilder från Gladsaxesändaren utanför Köpenhamn. På Råö, på Onsalahalvön utanför Kungsbacka, hade institutionen för elektronik ett rymdobservatorium. Vi byggde en känslig mottagare och monterade upp den på Råö i "borgen". Borgen var enligt uppgift en av Lasse Gatenhjelms utkiksposter. Antennen var ett stort Yagiantennsystem. Gladsaxesändaren hade en effekt på 400 watt och avståndet Gladsaxe - Råö var 200 km. Den fick vi som första bild in Danmarks Radios klocka som visade Det fanns planer på att senare bygga ett mycket stort antennsystem med 1000 m 2 absorptionsyta som skulle ge bättre, brusfria bilder. Planerna förverkligades aldrig. 4

5 Ar 1955 bildades Göteborgs televisionsnämnd. I denna ingick professor Olof Rydbeck, stadssekreteraren Gunnar Lindblad, distriktschefen Nils Dahlbeck och radiodirektör Sven Rahmn från Televerket. Sven Olving - numera professor och rektor på Chalmers - var sekreterare. Televisionsnämnden samarbetade med den svenska radioindustrin. Bland alla som borde nämnas i detta sammanhang finns 011e Franzen Philips, Björn Nilsson Svenska Radioaktiebolaget och Hans Werthén AGA. Philips lovade låna ut en televisionssändare. De övriga skulle hjälpa till med resten av den utrustning som behövdes för att producera TV program. Under tre veckor i april 1955 var jag hos Philips i Holland och deltog i bygge och trimning av den sändare som lånades till Chalmers. Sändare och antenn fraktades gratis till Sverige av Rederi AB Adolf Bratt. Försäkringarna betalades av Försäkrings AB Ocean. Televisionsnämnden hade inga egna pengar. Men genom att alla ställde upp gick det hela i lås. På Nya Chalmers vid Gibraltargatan fanns en byggnad som redan innan TV kommit till Göteborg kallades sändarestationen. Där hade man haft radarutrustning. Lokalen stod nu tom. På området fanns fyra "SJ-strålkastaremaster". I en av dessa monterades antennen. Den kom till Göteborg monterad, måste demonteras och lyftas upp bit för bit på plats i masttoppen. Arbetet utfördes en lördag i september. När linjemästare Arthur Sandahl och jag klättrade ner efter fullgjort värv hade gatubelysningen tänts. Sändaren bestod av tre skåp som innehöll: 500 watt bildsändare, 250 watt ljudsändare och sidbandfilter. I ett kontrollbord fanns apparater för kontroll och justering av bild och ljud. Antennen hade fyra gångers förstärkning varför den utsända bildeffekten blev 2000 watt ERP. Frekvensen var den för Göteborg avsedda kanal 9. Den första bilden - en testbild - sändes ut klockan på natten den 16 oktober De som hade teveapparater på den tiden var entusiaster som med stora vridbara antenner på taken försökte få in europeiska sändare. Hade dessa DX-are tur kunde de få in dansk, tysk eller italiensk teve. Några DX-are satt den aktuella natten uppe och fick till sin förvåning i stället in Chalmerssändaren. I ett litet rum intill sändarsalen ställde vi upp bildmixer, filmscanner, diascanner och ljudutrustning. Filmscannern var byggd kring en Bell and Howel projektor och var av flyingspottyp. Diaprojektorn använde samma flyingspot. Ljudmixern var en fyra rattars NEFA-mixer lånad från Radiotjänst. Sandblom skulle göra sin militärtjänst och kunde inte ställa upp varför Ernst Uno Jonsson, även han teknolog, började som tekniker. Han tog med sig sin ljudbandspelare. En enkel grammofon köptes in. Rune Thuresson, Philips i Göteborg, hjälpte till den första tiden med råd och dåd. Den enda TV-utbildning vi hade var de tre veckor jag arbetat i Holland och TVkursen Riktlinjerna för arbetet lades upp av Sven Olving. Den 17 november 1955 var all utrustning installerad och klar och vi sände för första gången både bild och ljud. Intresset för allt som rörde TV var mycket stort. Det kan man se på den mängd artiklar som då fanns i göteborgspressen. Vi hade ofta besök av journalister som skrev 5

6 om allt vi gjorde. Den 18 november kunde man läsa i Aftonposten: "I går syntes Kalle Anka på TV skärmen och han hördes också. Därmed har televisionen tagit ett stort steg framåt. Sändningarna från Chalmers kommer i fortsättningen innehålla både bild och ljud." Televisionen hade kommit till Göteborg. Den första tiden hade vi inga bestämda sändningstider. Men vi lånade filmer från olika håll och sände program varje kväll. Verksamheten var officiellt vetenskapliga prov och vi hade tillstånd från myndigheterna att sända. En kväll när vi sände testbild med musik och skulle stänga av sändaren ringde Sven Olving och sa att jag måste gå ut och tala om att vi skulle stänga av sändaren för kvällen. Tittarna satt nämligen kvar i hopp om att få mer film eller musik. Jag var ensam den kvällen och kunde inte annonsera vare sig från kontrollrum eller sändarsal eftersom fläktarna i sändaren störde. Enda möjlighet var att gå ut på trappan i det fria. Jag drog upp ratten på ljudmixern, öppnade dörren till sändarsalen för att gå ut och fick rejäl rundgång på ljudet. Jag hade glömt dra ner lyssningen vid sändarkontrollbordet. Det blev att stänga dörren igen, dra ner ljudkontrollen på mixern, dra ner kontrollyssningen och börja om igen. Det var första hallået i Göteborgs-TV och det gick ut till testbild. Chalmers hade egen testbild. Många stationer använde "indiantestbilden". Ingvar Svensson, t f laborator på Chalmers, konstruerade och ritade vår testbild i vilken sändarstationen ingick som motiv. Varför tittade så många på våra testbildssändningar? Man såg inte, man lyssnade. Den ljudkvalitet man fick i teve fanns inte i radio. Överföringsledningarna till mellanvågssändarna var inte av den klass vi har i dag. Sändarna bidrog också till den sämre kvaliteten. Frekvenser över 4,5 khz fanns ej med. Tevesändaren hade en avsevärt bättre ljudkvalitet, ledningarna till sändaren var endast någon meter. De grammofonskivor vi fick eller köpte var av god kvalitet och det var främst klassisk musik. Bachs Brandenburgkonsert spelades ofta och blev kanske vår signaturmelodi. Testbildsmusiken var en föregångare till dagens P3. Man hade endast en radiokanal. Melodiradion var ej uppfunnen. Sändningarna avslutades varje kväll med en speciell annons. "This is TV Gothenburg from Chalmers University of Technology in Gothenburg Sweden". Sedan följde information om frekvens, effekt m m. Vi efterlyste mottagarerapporter. Vi fick något enstaka svar men tyvärr inte från utlandet. Testbildssändningarna var viktiga. För att kunna justera in mottagarantennerna behövde man bild från sändaren. Det fanns inte några lätta bärbara bildgeneratorer som TV-reparatören kunde ta med vid reparation av mottagarna i hemmen. Och apparaterna måste repareras oftare än nu. Vi fick inte sällan telefonsamtal från reparatörer ute på fältet som ville att vi skulle förlänga testbildssändningen. Så ofta vi kunde hjälpte vi till. Det vi visade i början var Kalle Anka, Delta Rythm Boys, filmer från United States Information Service och mycket annat. Men redan från början gjorde vi egna program. 6

7 Programmen annonserades den första tiden av Gerd Pettersson (Edwards), Kerstin Dahlström (Yngvesson) och mig. Vi spelade in kvällens annonser under sändningsuppehållet vid middagen. Blev det fel fick vi ta mikrofonen och annonsera från trappan ute i det fria. Det första "levande" hallået sändes den 11 december Vi hade lånat en vidikonkamera från Chalmers. I det lilla kontorsrummet, 2 x 2 m, ställdes kameran i ena hörnet. I det motsatta hörnet satt Gerd belyst av en bordslampa. TV-programmen annonserades i tidningarna. Ändå hände det att tittare ringde och bad att få ett program de missat i repris. Vi ställde ofta upp och sände filmen i repris efter det ordinarie programmet. De första snabbrepriserna kan man säga. En uppskattad programserie blev "VEM VET VAR?". Anders Bothén och Evert Lindgren gjorde detta program som sändes första gången den De visade stillbilder med motiv från Göteborg, en bit av en fasad, en hand på en staty o d. Med hjälp av bilden och ledtrådar i ljudtexten skulle tittaren tala om var motivet fanns. Många satte upp en kamera framför teven på lördagskvällarna. Filmen snabbframkallades och kopierades för att vara till hjälp vid den rundresa i stan som man gjorde på söndagen. Många knöt nya bekantskaper. Man åkte runt på samma ställen vecka efter vecka och letade efter samma motiv. Segrarna i de sju första programmen möttes i en direktsänd final. Till detta evenemang hade vi lånat en vidikonkamera av Henry Wallman. Som kameraman arbetade civilingenjör Nils Stålberg. Segrare i finalen blev arkitekt Elsa-Brita Stjernberg, som fick en tevemottagare i pris. Söndagskvällarna avslutades oftast med andakt. Dessa leddes bl a av Isak Been och Erland Svala. Vi hade testbildssändningar varje dag och program varje kväll de första månaderna. Endast en kväll inställdes sändningarna. Julen 1955 hade vi planerat ett stort programutbud. På juldagen skulle vi visa filmen Himlaspelet. Vid eftermiddagssändningen blev det fel på scannern. En transformator brann. Vi hade ingen reserv. Det var bara att annonsera att kvällens sändningar tyvärr måste utgå på grund av tekniskt fel. Annonsen var knappt över innan Sven Rahmn ringde och frågade vad det var för fel. Han ordnade en man som under kvällen lindade om transformatorn. På annandagen sände vi igen. Himlaspelet fick sändas senare. Det var en av de besvärligaste filmer jag kört. Bilderna var omväxlande mörk skog och soldränkta ängar. Jag fick ratta hela tiden för att tittarna skulle få behållning av filmen. Kopian var avsedd för visning på bioduk och ej för teve. Dynamiken på ljudet var inte heller lämplig för teve. Jag måste hela tiden kompensera de största ljudvariationerna. Händerna räckte inte till att sköta både bild och ljud. Jag fick ta till fötterna. Jag var ensam vid sändningen. Programansvarig var Sven Olving. Ernst Uno Jonsson och jag var tekniker. Ibland hjälpte 7

8 våra hallådamer till som ljudtekniker. Vi tekniker skötte även TV-sändaren. Servicen fick ofta göras på natten efter sändningens slut. Radiotjänst tog över programansvaret i februari Nils Dahlbeck efterträdde Sven Olving. Dansk TV planerade att sända hem en handbollslandskamp från Mässhallen. Ett gäng tekniker under Gunnar Brummestedts ledning kom till Göteborg för att rekognosera länksträckan. Tre tekniker från Sverige - Ragnar Sjöström, Bertil Svartvall och jag - hjälpte danskarna med proven. Danskarna hade med egen länk. Med den provades de olika länkhoppen mellan Göteborg och Köpenhamn. De danskar som kom hit hade gjort sextio OB-sändningar, så vanan fanns. Från Mässhallen drogs några hundra meter kabel till Burgårdens samrealskola. Därifrån togs det första länkhoppet till Guldhedens vattentorn. Nästa länkstation var en mast på Onsala kustradiostation. Grimeton var nästa anhalt och därifrån ett länkhopp till Hallandsåsen. Det blev ingen semestertripp den vecka provet gjordes. Jag beundrade danskarna som utan att tveka klättrade upp i masterna trots kyla och is. Det sista länkhoppet gav oss problem - vi fick inte genom signalen. Enda möjligheten var att dela sträckan i två hopp med en mellanstation på Kärnan i Helsingborg varifrån man tidigare länkat. Men utrustningen räckte inte. Vi kontaktade NRK i Oslo. Den enda länk Rikskringkastingen kunde låna ut var uppsatt i Holmenkollen. Is och snö gjorde det enligt norrmännen omöjligt att ta ner utrustningen. Danskarna erbjöd sig att ta ner den själva. Men så visade det sig att det var mottagaren som drivit i frekvens. När det felet var justerat fungerade länkhoppet som planerat. På Hallandsåsen hade man en länkbil som kontrollstation. Det var en blå Citroen. Vid radioanrop kallade man på Blå Citronen när man ville ha kontakt. Efter sändningen kunde bilen inte ta sig från platsen för egen maskin. Efter några dagar kunde den bogseras genom snön av en traktor. Ett OB-team från Danmarks Radio kom upp med OB-buss och gjorde sändningen den Producenten Paul Leth Sörensen tjänstgjorde även som mixertekniker - för övrigt den enda producent som tilläts vara mixer. Kommentator var Gunnar "Nu" Hansen. Från Stockholm kom Gösta Riback och Bo Orelöv och med sig hade de en Marconilänkutrustning. Vid Guldhedens Vattentorn tappades signalen från den danska länken och överfördes med ett länkhopp till Chalmers. Handbollslandskampen direktsändes även från Chalmerssändaren. Bo Orelöv stannade kvar i Göteborg som Radiotjänsts förste tevetekrriker. Vi som redan arbetade i Göteborg var anställda och avlönades antingen av Chalmers, Televerket eller Svenska Radioleverantörers TV-medel som ibland kallades filmfonden - samma fond som finansierade starten av Stockholms teve på Tekniska Högskolan. Under våren var det flera teveaktiviteter i Göteborg. Men göteborgarna ansåg sig styvmoderligt behandlade av Stockholm. Köpmannaföreningen ordnade bland annat ett protestmöte på Handelshögskolan. Där pläderades främst för att Göteborgs teve skulle byggas ut. 8

9 Radiochefen Olof Rydbeck gjorde också ett besök i Göteborg och talade om Radiotjänsts planer för teves framtid i Göteborg. Med sig hade han tevechefen Henrik Hahr och teknikdirektören Johan von Utfall. Våren 1956 ordnades en producentkurs i Stockholm. Från Göteborg deltog Gerd Pettersson (Edwards). Vid sändarestationen på Chalmers fanns en röd lada. I den förvarade Skeppsprovningsanstalten sina båtmodeller - av somliga kallade mumierna. Radiotjänst köpte ladan som blev Radiotjänsts andra egna fastighet. Den första var en barack på A1. Ladan inreddes med en studio på 35 m 2 och ett kontrollrum. Ytterväggarna isolerades. Den slutliga inredningen och installationen gjordes av oss tekniker. Kontrollrummet delades så att vi fick ett separat litet ljudkontrollrum. I detta ställde vi upp en Maihak ljudmixer, en Studer bandspelare och ett EMT grammofonverk, utrustning som vi fick från Stockholm. Ljudteknikern fick med nöd och näppe plats - och det kylskåp vi hade för Coca Cola. Denna dryck var under många år vårt livselixir. Vatten fick vid behov hämtas i sändarstationen. Scannern kompletterades med en Albrecht perfobandspelare. Tidigare kunde vi bara visa filmer med optiskt eller strippat ljud. Perfobandspelaren drevs - och synkroniserades till projektorn - med en cykelkedja. Bengt Forsberg kom ner och gjorde denna innovation. Därefter fick vi en textmaskin. Den hade konstruerats av Jocke Johansson m fl på Teknissändaren i Stockholm. När vi sände utländska filmer matades den översatta texten automatiskt fram i en särskild projektor och dubbelkopierades på filmen. Alltför ofta krånglade automatiken och texten fick köras fram för hand. Hade man manus eller hade hunnit repetera filmen gick det bra. Men ofta kom filmen för sent. Då hände det att texten ibland kom för tidigt, ibland för sent. Tittarna var tåliga. Serien Djungel Jim som vi sände fick ofta texten matad för hand. Den första göteborgska tevejournalen sändes den och visade bilder från skidlopp, motortävlingar och fotboll. Evert Lindgren framkallade 180 meter i dosa och klippte hop filmen så att den kunde visas samma kväll klockan Vi producerade annat. Fatilarkalkylen ägnades ett program. Vi hade denna dag två kameror. Det blev det enda program under Chalmerstiden som sändes med klipp mellan två kameror. I programmet Hemmakväll medverkade skådespelare och amatörer. Programledare och producent var Anders Bothén. Bland de medverkande kan nämnas Ragnar Ulfung, Evy Tibell och Lapp-Lisa. I serien löpte en kunskapstävling mellan skolorna i Göteborg och kringliggande städer. Segrare blev till slut Samrealskolan i Kungsbacka. Laget fick en resa till Stockholm som pris. Resan var skänkt av SAS. Britt Ahlsell gjorde en familjeserie där skådespelarna var Lili Landre, Putte Ahlsell, Anna Bergman och Puck Ahlsell. Gerd Hallberg (Edwards) producerade barnprogram. Det var sång och musik, små teaterföreställningar, uppläsningar och sagoberättande. Vid ett tillfälle flyttade vi kameran utanför studion. P i a Forneus satt utklädd till indianska och 9

10 grillade korv vid sitt tält i backen till sändarstationen. Hon hade i ett tidigare program visat hur man gör en indiandräkt. Gösta Berrman höll i TV-skolan. Här gjordes allt. Man byggde elmotorer, man skrev och uppförde teaterpjäser. Bror Halldin hjälpte tidigt till med dekorbygge och dekormålning. Alvar Bernhardsson som arbetade på Stadsteatern bistod med rekvisita och dekorjobb. Staben hade utökats med ljudteknikern Gösta G u s Sellin. Planerna på att ta emot Köpenhamnssändaren aktualiserades. Lämplig plats för ballempfangmottagning var Grimeton utanför Varberg. Där fanns 135 meter höga master, Eiffeltorn i miniatyr. Problemet var att Grimeton sände radio på ett stort antal frekvenser. Uvertonerna från sändarna gick direkt in på tevemottagarens mellanfrekvens. Eller också uppstod korsmodulering av övertonerna och störde mottagningen. Första gången vi var där under Hans Werthéns ledning blockerades mottagaren helt. När vi slog från sändare för sändare blev störningarna mindre och mindre. När hela radiostationen stoppats - fullständig radiotystnad - blev mottagningen helt godtagbar. Eftersom provet utföll positivt började vi arbeta med att störa av sändarna. Till slut lyckades vi få en godtagbar signal att länka vidare. Upp till masten kunde man åka hiss - en öppen korg i vilken fyra man kunde tränga ihop sig. Korgen hade staglinor men svajade när det blåste. Hissmaskineriet var ett spel på marken och sköttes av en man. Kommunikationen mellan korg och spel fick man klara med rop. Vid kraftig vind måste hissen stoppas vid varje stag så att vi kunde hålla från med fötterna innan hissningen eller firningen kunde fortsätta. När vi skulle ner i nattmörkret och kulingen kändes det tryggare att klättra de 135 metrarna. Vi hade skydd runt stegen så det kändes inte obehagligt. Överst på masten fanns en 45 meter lång tvärbalk. Längst ute på balken hade man en härlig utsikt över Varbergstrakten. Länkantennen stod högst uppe på balken. Dit fick man klättra på en liten stege utan ryggskydd. Ingen tänkte på att det kunde vara riskabelt att klättra upp. Vi var alla vana mastklättrare. I Mölndal byggdes en mellanstation på överföringssträckan till Chalmers. Denna länkbil kallades "Hahrsprånget" efter dåvarande tevechefen i Stockholm Henrik Hahr. Han var uppe i masten och inspekterade anläggningen tillsammans med Nils Dahlbeck m fl. Länksträckan från Grimeton var klar och invigdes officiellt den Från och med nu kunde vi sända egna producerade program, filmer från Stockholm, inlånade filmer - och även Eurovisionsprogram. Men det var inte alltid problemfritt. Vi tog mot en fotbollsmatch men fick inte sända ut den över sändaren. Det pågick samtidigt en match i någon av de lägre divisionerna. Man var rädd att publiken skulle välja matchen från Frankfurt. De första åren löste man inte licens i Göteborg. Däremot fanns det ett mottagarebevis som kostade 10 kronor. När länken sedan blev klar infördes licens även i Göteborg. Sommaren 1956 flyttade Allan Moberg till Göteborg med filmkamera och klippbord. Nu kunde vi göra egna filmprogram. 10

11 Vi följde tillblivelsen av Figaros Bröllop på Storan. Operan sattes upp av professor Witt. Vi var med från förberedelserna till och med generalrepetitionen. Varje år gör TSO en resa till Danmark. Göteborgs-TV filmade 1956 artistunderhållningen under resan och i Danmark. Den gången var vi tvungna ta med all belysning och ljudutrustning från studion i ladan. Det enda som fanns kvar var en grammofon för testbildssändningen. Vi filmade även nyhetsinslag som sändes upp till nyhetsprogrammet i Stockholm. Programmen från Stockholm kom per tåg eller flyg en dag försenade. Direktsändningar kunde vi inte ta emot. Vi ville självfallet kunna ta in Stockholms tevesändare på samma sätt som Köpenhamnssändaren. Ernst Uno Jonsson och jag mätte fältstyrkan på Omberg, i Kilsbergen och i Norr-köpingstrakten. Parallellt arbetade man i Stockholm på en provisorisk länk i väntan på pengar till den permanenta länken. I Norr-köping togs stockholmssändaren in ballempfang. Därifrån byggde Arne Sanfridsson, Paul Ström, Sven-Olof Nilsson, Jan-Erik Carlstrand, Roland Önesand m fl en provisorisk länk till Göteborg över Roxen-Omberg-Falköping-Borås-Hindås-Mölndal in på länken från Köpenhamn. Antennerna placerades i luftbevakningstorn. De byggde också egna torn. Det första de gjorde när de kom till ett torn var att sätta upp en åskledare. Det visade sig välbetänkt. En dag drog ett åskväder fram. Paul Ström var uppe i tornet och vet hur det känns när blixten slår ner ett par meter bort. Länken blev klar för användning den Underhållet av länksträckan sköttes från Stockholm till Omberg av Bengt U Eriksson, från Omberg till Göteborg av Jan-Erik Carlstrand och Roland Önesand. De var ständigt på resande fot. När vi upptäckte att det var fel på länken ringde vi länkstationerna. Hos hjälpsamma människor i närheten hade vi satt upp monitorer så att vi snabbt kunde få reda på hur långt överföringen fungerade. När ett åsknedslag orsakade avbrott måste vi byta motstånd, kondensatorer och rör - ett tiotal av varje. Vi hade tre personer ute på reparation så avbrotten blev korta. Om vi inte hann få länken lagad tog vi till reservprogram eller Eurovision. De TV-journaler vi fick från Stockholm hade endast effektljud. Texten fick speakas direkt. Gerd och Kerstin fick hjälp med hallåandet av Britt Ahlsell, Gunvor Lanevik, Britta Rodosi och Dag Stålsjö. Erland Svala var en ofta sedd gäst. När någon behövde en skruvmejsel eller tång kunde Erland fiska upp verktyget ur prästkappan. Erland hade kurser på stan i tevemottagarbygge. När stockholmsproduktionen ökade minskade Göteborgsproduktionen. I slutet av december 1957 kunde man läsa i göteborgstidningarna: "Göteborgs TV läggs ner". Länken Stockholm - Göteborg fungerade bra. Våra vänner i Stockholm tyckte att vi kunde nöja oss med filmproduktioner som skulle sändas via Stockholm. 11

12 Chalmerssändaren stängde den En ny kraftig sändare öppnades på Brudaremossen. Göteborg skulle få sitt första liveteam. Några tekniker anställdes i Göteborg, några kom från Stockholm. Göteborgsteamet började med några månaders kurs i Stockholm. Teamet såg ut så här: Lennart Holmberg TOM och teknisk chef. Ebbe Friman, Leif Holtelius och Lars Folke Olsson kameramän. Stig Arkhammar och Roland Önesand kamerakontroll. Ingemar Arvidsson bildmixer. Ingvar Big Pettersson och KWP Roth ljudtekniker. Conny Kingfors belysare. Bertil Johansson och Nils Karlsson elektriker. Gunnar Andersson, Jan-Erik Carlstrand och Bo Orelöv servicetekniker. Lennart Carlzon scenograf. Lennart Sandelin och Rune Levin ateljé. Erik Söderman chaufför. En provisorisk studio planerades vid Delsjövägen. När teamet var utbildat var studion inte klar. Lokaler inhyrdes i Svenska Mässans hus "Högmässan". I utställningshallen inreddes en studio. I balkar över ljusgården fästes belysningen. Presenningar och rockwool hängdes upp som ljudabsorbenter. Den elektroniska utrustningen var OB 41. Det var en gammal spårvägsbuss från Stockholm som utrustats med fyra Marconikameror, en A/B mixer och ett ljudkontrollbord. Bussen var ett par centimeter för hög för att komma in genom porten i Mässan. Teamet ställde sig på kofångaren. Bussen kom på plats. I Mässan inreddes kontor för programpersonalen. Arne Arnbom var programansvarig producent, Bengt Röhlander och Gerd Hallberg (Edwards) producenter. Den första produktionen i Mässan var barnprogrammet "TV junior". Programmet "kördes" från stora entrétrappan och kunde följas av nyfikna genom glasdörrarna. Humle och Dumle såg dagens ljus. Figurerna roade barn - och vuxna - under många år. Kapten Bäckdahl spelades av Nils Dahlbeck, Humle och Dumle var Björn Clarin och K G Larsson. I serien medverkade även trädgårdsmästare Karlsson spelad av Sture Ericson. Åke Falck anlitades till många program. Han regisserade den direktsända teveteatern "Ett dockhem" av Ibsen. Vi kunde inte banda. Enda alternativet till direktsändningar var att filma eller telefilma videoprogram. Den 1 februari 1959 var studion vid Delsjövägen klar. Den döptes omedelbart till Synvillan av göteborgarna. När vi skulle bygga Synvillan tvingades vi som så många gånger senare att pruta i lokalprogrammet. I stället för att bygga en mindre studio än planerat valde vi att stryka kontorsrummen. Vi hyrde i stället tre baracker av den typ som finns på byggarbetsplatser. Barackerna värmdes med fotogenkaminer så det första personalen fick göra på morgonen var att fylla på fotogen. Mellan Synvillan och barackerna fanns spångar så att vi inte skulle bli leriga om fötterna. OB 41 var även nu kontrollrum för bild och ljud. En enkel ljusreglerutrustning ställdes upp i 12

13 Synvillan. OB-bussen stod utanför. Tekniker och programpersonal fick i regn och rusk, i snö och kyla springa mellan buss och studio. Det var trångt i bussen så ytterkläder var inte att tänka på. Mixer, producent och scripta fick tränga hop sig på en kort bänk. Den gamla scannern från Chalmers hade i Mässan ersatts med en RCA scanner. Den ersattes efter något år av en Fernsehscanner. Bild och ljud överfördes till Brudaremossen via kabel och länk. Under sommaren 1959 gjordes stora programsatsningar. Från Götaplatsen sändes sju program som kallades Sydvästen. Programledare var Karin Sohlman (Falck) och Åke Falck. Vi gjorde en produktion på hamnkranen Chapman under färd från Vinga till barken Viking. OB-bussen lyftes ombord. I krankroken 20 meter över vattenytan hängde en plattform med kamera. Högst uppe i krantoppen stod länken. För att kunna överföra programmet under färden in genom hamnen riktade en tekniker in signalen mot länken i Biskopsgårdens vattentorn. Även där fanns tekniker som panorerade mottagarantennen. Vid en punkt under färden var man tvungen att byta till en annan länk mot Brudaremossen eftersom Biskopsgården var skymd. När vi skiftade länken föll signalen bort ett ögonblick. Vi hade inget annat val. Lennart Holmberg och Lennart Carlzon flyttade till Stockholm. Jag som varit i Stockholm under ett par år återvände som TOM och teknisk chef och Ingemar Wiberg anställdes som scenograf. På hösten 1959 kom bandtekniken till Sveriges Radio. Vi kunde spela in teveprogram. Varje klipp tog en timme. Vid klipp förstördes banden. Klippte vi kunde bandet inte användas till ett nytt program. Varje klippt program fick betala bandkostnaden. De flesta programmen gjordes därför i ett sjok. Vi spelade på tre dagar in sex barnprogram på vardera 20 minuter. En av de största teaterproduktionerna var "Smutsiga händer" av Sartre. Föreställningen var nästan tre timmar lång och skulle spelas in under fyra dagar. Slutscenen var besvärlig så den fick lov att göras den femte dagen. En handgranat skulle kastas in genom ett fönster. Rune Levin satt uppe i taket med hinkar med murbruk och sågspån. Vid sidorna av fönstret stod andra med hinkar. Vid explosionen kastades innehållet ner. Det blev en bättre Lützendimma. Scenen blev bra. Det var tur. Det skulle ha tagit dagar att bygga upp dekoren igen. Arne Arnbom flyttade tillbaka till Stockholm. Karl Axel Sjöblom KAS kom istället. Vi gjorde under de kommande åren många OB-sändningar från skilda delar av Sverige. Göteborgs teveteam gjorde den första produktionen i Malmös nya studio på Baltzarsgatan. Malmö hade inte fått sitt eget team. Vi reste runt i Värmland, Bohuslän och Dalarna. Under somrarna var Göteborgsteamet semesterersättare i Stockholm. Vi fick rykte om oss att alltid dricka kaffe. Det var överdrivet. Foajén i Synvillan var vårt enda uppehållsrum och räckte inte till. Vi fick inte plats på en gång. Vi fick dricka kaffe i omgångar. Mera sant var det att vi tvättade bilar. Vi tog vara på pauserna. Vi hade rena bilar. När vi år 1961 skulle byta OB-bussen mot fasta kameror var det som vanligt ont om pengar. Malmö och Aktuellt skulle få kameror samtidigt. Så det blev bara tre kameror på varje ställe. 13

14 Men redan nästa år fick vi den fjärde. OB 41 blev gemensam resurs. Senare lånades den ut till Rikisutvarpid på Island. Nu står den på Tekniska museet i Stockholm. Synvillan byggdes ut i etapper. Den andra etappen innehöll kontor, garage, förråd, en mindre verkstad och matsal. Vi kunde göra oss av med barackerna och flytta in i värmen. Restaurangen sköttes av fröken Berglund och fru Blomberg - två verkliga matmammor som stod för mathållningen fram till De första åren var studion inte bara inspelningslokal utan även snickeri, måleri och förråd för teknisk rekvisita. I en sista etapp byggdes de båda huskropparna samman med en tredje del. Där fick vi snickeri och monteringshall. Vi hade även en framkallningsmaskin för svart/vit film. I april 1967 byggdes Vita huset och Aktuelltstudion. Vita huset var en kontorsbarack. I aktuelltstudion arbetade vi som framgår av namnet med nyheter. Här fanns en kamera. Vi använde flitigt ljudkontrollrummet som ingick i filmmixern. Här mixades all film som gjordes i Göteborg. Vi hade anställt två filmteam. Dessutom använde vi frilans. I filmmixern huserade Hadar Bergman och hans filmmixerur vore värt ett eget kapitel. Det var ett hopkok av cykelkedjor, hjul och axlar. Men det fungerade mycket bra. Den största satsningen under sextiotalet var Bengt Bratts och Kent Anderssons BLÅ GATAN. Bo Hermansson producerade serien. Synvillans studio räckte inte till. Vi hyrde in oss i Svenska Mässans Industrihall och byggde en 40 meter lång och 6 meter hög exteriör. Några av interiörerna byggdes också i Industrihallen. Men de flesta gjordes senare i Synvillan och klipptes in i inspelningarna från Mässan. År 1964 lämnade Nils Dahlbeck chefsskapet för att ägna sig enbart åt programverksamhet. John Forsberg tillträdde som distriktschef. Programpersonalen hade sina kontor på Stora Nygatan tillsammans med Sveriges Radios centrala administration och radioproducenterna. Resorna blev många för teveproducenterna. Därför byggde vi en kontorspaviljong vid Delsjövägen. Byggmästare G Albert Gustafsson hade fått rätten för Sverige till en ny typ av monteringsfärdiga byggnader och byggde paviljongen. Vi döpte den därför till Albert Hall. Hit flyttade teveproducenterna. Gunnar Hagner blev chef på programavdelningen efter Roland Eiworth och Kåge Sigurth. Göteborg fick sin första videobandmaskin hösten Tidigare hade vi varit tvungna att spela in i Stockholm. Vi fick en RCA TR 21. Vi slapp ta om inspelningar på grund av länkfel eller störningar på länköverföringen. TV2 tjuvstartade i Göteborg den Den officiella starten i hela landet ägde rum den 14

15 Planerna på ett permanent radio- och tevehus tog fastare form. Vi förstod att pålning och annat byggarbete skulle göra det omöjligt för oss att producera i Synvillan. John Forsberg tog kontakt med sin chalmersbroder Roland Jerneryd på Göteborgs Fritidsnämnd. De kom överens om att Sveriges Radio skulle bygga en hall med två tennisbanor och en vägg emellan. Vi skulle göra program i den tills det nya huset var färdigt. Då skulle Göteborgs stad köpa hallen och använda den för tennis. Hallen ingår nu i Lilla Torps stora tenniscentrum. Spelarna kallar den för tevehallen. Roland lär fortfarande hävda att det är den bästa fastighetsaffär som Göteborgs kommun gjort. John är övertygad om att det är Sveriges Radios bästa affär. Båda kan ha rätt. Hallen projekterades så att vi skulle behöva göra så små ändringar som möjligt när vi skulle lämna över den. I den ena hälften satte vi upp balkar i taket och hängde upp belysning. Den blev en 400 m 2 stor studio. I den andra hälften kunde vi köra in OB 44 - en modern trailer med fyra svartvita kameror av fabrikatet Fernseh. Den fungerade som kontrollrum. Belysningskontroll fick vi bygga separat. I hallen - eller hallarna som vi sade - fick vi även rum med smink, loger, personalrum, bastu och förråd. En traktor drog dekorerna i en täckt vagn de cirka fem-hundra metrarna från verkstäderna i Synvillan. Videoförbindelsen från Synvillan till Brudaremossen passerade platsen för hallbygget. Det var lätt att lägga in en slinga för bild och ljud. Vi hade nu två studior. Och OB-bussen kunde ju användas för produktioner på andra platser. Vi fick nya möjligheter men även andra krav på programplaneringen. Redan år 1945 hade man börjat överlägga om ett radiohus i Göteborg. Utrymmet bakom Konserthuset tyckte man var lämpligt. Det blev som alla förstått inget bygge på den tomten och inte på de andra som diskuterades. Så kom teve och man började tala om ett radio- och tevehus. En större tomt behövdes. Många lägen diskuterades. Bland annat i Mölnlycke vid Boråsvägen och i Västra Frölunda - men där var störningarna från mellanvågssändaren för stora. Till slut bestämdes att tomten vid Delsjövägen - där Synvillan redan låg - var den bästa. Sveriges Radios första lokalprogram var på m 3. Staten satte till en parlamentarisk grupp som prutade programmet till m 3. När projekteringsuppdraget kom innehöll det även ett ekonomiskt tak - bygget fick inte kosta mer än 30 miljoner kronor. Bygget blev billigt så volymtaket nåddes först. Vi gick till riksdagen och fick tillstånd att öka 15

16 volymen till m 3. Den västra fasaden - där Riksradion nu har sina kontor - och huvudförrådet kom med i den första bygg-etappen. Vi började flytta in den Installationerna avslutades den Invigningsfesten hade förtjänat ett eget kapitel. Styrelsen deltog och sammanträdde före och efter. "Göteborgsmötet" den är bas för en ny tideräkning inom Sveriges Radio. Styrelsens ordförande förrättade den högtidliga invigningen. Vi sände hans tal genom utrustningen från Ingeniör Eliassons laboratorium från början av tjugotalet. Landshövding Per Eckerbergs anförande innehöll en vänlig punkt - vår personalklubbsordförande Steen Priwin fick motta nyckeln till Albert Hall. Vi hade byggt om programpersonalens kontorsbarack till en idrotts- och fritidsbyggnad. Vårt hus kan grovt delas in i tre delar - ateljédelen, tevedelen och radiodelen. De inramas på tre sidor av kontor som fungerar som en ljudskärm runt de känsliga studiorna. Senare har vi gjort om Aktuelltstudion till en grafisk ateljé och döpt om den till Penntagon. Ombyggnad pågår ständigt i huset. Somt är enbart positivt - vi förbättrar miljön. Annat är mera tveksamt. Platsbristen tvingar oss att för olika ändamål ta till gemensamma utrymmen som gett ljus och luft åt vår kompakta byggnad. I glada ögonblick som detta bör man jämföra vår nuvarande sammanlagda studioyta på 760 m 2 med Hallarnas 400 m 2, Synvillans 160 m 2 och Chalmersladans 35 m 2. Den stora studions 600 m 2 är lagom. Men 125 m 2 i Studio 2 och 35 m 2 i Studio 3 - nyhetsstudion - är lite jämfört både med våra behov och motsvarande utrymmen i andra tevecentra. Men prutningen av det första lokalprogrammet gick främst ut över ateljédelen. När vi fick vårt andra liveteam kom de väntade problemen. Vi har det trångt - i ateljén och på andra håll. Aven om vi lärt oss att trivas och arbeta effektivt i små utrymmen är sedan några år alla - i tevedistriktet, vid huvudkontoret, i byggnadsstyrelsen och i kanslihuset - överens om att det är hög tid att bygga ut. Så vi har gjort förstudier och skisser. Den gav regeringen byggnadsstyrelsen i uppdrag att fortsätta projekteringen av en tillbyggnad fram till färdiga systemhandlingar. I denna andra byggetapp skall vi bland mycket annat få ökade ateljélokaler och en filmstudio. När departementschefen Olof Palme år 1966 i sin proposition skrev om göteborgshuset förutsatte han att den första etappen omedelbart skulle följas av en andra. "Omedelbart" är någonting mellan tio och - förhoppningsvis - femton år. 16

17 17

18 18

19 19

20 20