demensforum NR När ordinarie vårdpersonal är på semester kommer sommarvikarierna.

Transkript

1 demens Demensförbundet - Sveriges största handikapporganisation för demenssjuka och deras anhöriga, bildat 1984 och medlem i Alzheimer Europe. NR När ordinarie vårdpersonal är på semester kommer sommarvikarierna. Du som är demenssjuksköterska, demensansvarig eller enhetschef på ett demensboende, har nu chansen att öka sommarvikariernas kunskap om demenssjukdomar. Beställ vårt utbildningspaket för HALVA priset: 375:- inkl. porto (ord. pris 770:- + porto) tom 15 juni. Läs mer på sidan 3. utbildningspaket

2 2 NR demens Innehåll Ordförande har ordet... 2 Utbildning av sommarvikarier 3 Ljusa ögonblick Konferenser... 3 Bakom Fasaden... 4 Agnetas spalt... 6 Nynäshamns geriatrik... 7 Lenas Uno gick... 8 Våra föreningar Doktorn har ordet Klockargårdskonferensen Korsordet Bästa demensteam Grindstugans personal bjöd upp Demensförbundets skrifter och filmer samt telefonrådgivning demens Ansvarig utgivare: Stina-Clara Hjulström, förbundsordf. Redaktör: Yvonne Jansson Demens är en medlemstidning, upplaga ex Grafisk formgivning och tryck: Lenanders Grafiska AB, Kalmar Maj ISSN Du som vill skriva i Demens: Skicka ditt manus till Demensför bundet helst som bifogad fil med e-post. (Spar texten som ren textfil i ordbehandlingsprogrammet). Skicka gärna med foton eller illustrationer till din artikel! Vi förbehåller oss rätten att redigera insända artiklar. Citera gärna men ange alltid källan! Adress, se sista sidan. Nästa Demens utkommer 8 september Manusstopp för nästa nummer är 8 augusti Börja dagen Jag vaknar utan polis och ambulanssirener. Inga irriterat gasande bilar och stressande människor. Hemma på Öland vaknar jag av att stararna städar under tegelpannorna på vårt hus. Talgoxen förkunnar sitt revir och i kören av alla fåglar hörs tofsvipans karaktäristiska rop. Genom det öppna sovrumsfönstret kommer en svag doft av gödsel. Jag tar med morgonkaffet och går ut och sätter mig i solen. Gräs under fötterna. I vår vildvuxna trädgård blommar de första vårblommorna. Jag tror att få en fin morgon har betydelse för hur dagen blir. Tänk om demenssjuka på boendena runt om i landet fick börja morgnarna så här! Fortsättning följer Vi är nog många som väntar med spänning på hur utgången av politikernas lagtrots i Piteå skall sluta. Det finns fortfarande ingen personal utan demenssjuka lämnas inlåsta nattetid utan personal. Detta har nu pågått i drygt 7 månader! Politikerna säger att de inte förstår vad Socialstyrelsen menar. En sådan okunskap och cynism hos beslutfattare skrämmer mig. Man kanske borde ha någon form av lämplighetstest på dem som vill bli politiker. Jag testade på mitt 8-åriga barnbarn som genast sade: Men mormor man kan inte låsa in sjuka människor och lämna dom själva! Om några dagar är det 1.a maj. Har inte politikerna då ändrat sig skall de betala vite på en miljon till Socialstyrelsen. Att de skall betala vite tycker jag är bra, även om jag tycker att summan en miljon är låg med tanke på den ångest, oro och ORDFÖRANDEN har ordet Hon hade fått en arbetsbeskrivning där det stod: lämna matlåda utan samtal. 3 minuter. rädsla som många av de demenssjuka säkert känt. Men nog är det konstigt att vitet går till statens allmänna kassa! Borde det inte i stället gå till de demenssjuka och deras anhöriga? Det är ju de som lidit! De har ju dessutom dyrt betalat för god o säker vård som de inte fått. Det var en besvikelse att åklagaren lade ner Demensförbundets polisanmälan. Vi kommer att begära en överprövning av hans beslut, så fortsättning följer. Dessvärre har nu en enig politikerkår i Piteå bestämt att gå till Förvaltningsdomstolen, så det lär dröja länge än innan vi får se hur det slutar. Dåligt aprilskämt Jag läste i en tidning att en kommun beslutat sig för att ta extra betalt för sylten till pannkakorna så även om den äldre ville ha socker och grädde till kaffe. Jag undrar hur de tänker som kan komma på en något sådant. Hur mycket hade de räknat med att spara? Det måste väl bli dyrare att bokföra och skicka extra räkning angående vilka som vill ha eller inte ha! Nu var det tyvärr inget aprilskämt, bara dåligt. Lika dåligt var det som jag fick höra av en ung undersköterska. Hon hade fått en arbetsbeskrivning där det stod: lämna matlåda utan samtal. 3 minuter. Och så undrar styrande varför det är svårt att rekrytera ungdomar till vården! Borde man inte införa tidsstudier på alla dem som bestämmer sådana system?

3 demens NR Nu får du tillfälle att öka kunskapen hos dina sommarvikarier inom demensomsorgen Demensförbundet vill hjälpa kommuner och privata vårdföretag att ge sina sommarvikarier introduktionsmaterial kring demens så att demenssjuka ska få en god vård och deras anhöriga kan känna sig lugna och trygga. Demensförbundet erbjuder ett utbildningspaket till kraftigt reducerat pris. I utbildningspaketet ingår: Se mig som jag var. Enkel och lättfattlig undervisningsfilm, DVD-film, 30 min. Lilla boken om demens. Boken ger en sammanfattning av de vanligaste demenssjukdomarna, orsaker och behandling och bemötande. Den är rikt illustrerad och lättläst. Fråga på. Fråga på är ett kunskapshöjande diskussionsunderlag som är baserat på 32 ofta förekommande frågor som anhöriga har ställt till Demensförbundets telefonrådgivning och till demensansvariga sjuksköterskor. Efter varje fråga följer ett kort svar och vägledning till diskussion med plats för egna anteckningar. Passa på att köpa paketet för HALVA PRISET, 375 kronor inkl. porto (ord. pris 770 kr plus porto) Erbjudandet gäller tom 15 juni. Vi skickar även med vår tidning Demens, informationsblad Bra förhållningssätt till personer med demens samt information om Demensförbundet. Beställningen kan du göra på vår hemsidawww.demensforbundet.se Trevlig sommar önskar vi på Demensförbundet. Ljusa Ögonblick Tack till alla föreningar som har sett till att Demensfonden har fått stöd via vårt kampanjmaterial Ljusa Ögonblick. Totalt har ni tillsammans bidragit med ca kr. Vi gratulerar de fyra föreningarna som låg i täten i säljamesttävlingen 1:a Pajala Demensförening, 2:a Skellefteå Demensförening, 3:a Örnsköldsviks Demensförening, 4:a Arvika-Eda Demensförening. Föreningarna fick som pris en summa pengar att göra något trevligt för. CD-skivan Ljusa Ögonblick finns fortfarande i lager så glöm inte bort att ta med den vart ni än går. Jag var på 65-årsfest och hade förstås CD-skivor med mig. Jag berättade om vår insamlingskampanj till Demensfonden och vi spelade skivan. De tyckte att skivan var så fin och ville gärna stödja Demensfonden. Jag sålde de tre skivorna jag hade med mig. Yvonne Jansson Konferenser På de båda konferenserna i april var 60 föreningar representerade totalt. Konferenserna var lyckade. Det var premiär för en tvådagars båtkonferens. Några tyckte att det var mindre bra alternativ, men flertalet var nöjda, då man hade mer tid för mingel och prat. När det gäller kostnaden så blev Sollentunakonferensen dubbelt så dyr som båten. Stina-Clara Hjulström inledde med att prata om vad som händer i Demensförbundet centralt. Lotta Olofsson, var projektledare för Demensförbundets 3-åriga Lundagårdsprojekt, som var för unga personer som nyligen fått sin demensdiagnos. Lotta pratade om studiematerialet Att slippa göra resan ensam ett studiematerial som bygger på samtalsämnen som varit angelägna i Lundagårdsprojektets grupper. Hon pratade också om Nationella Riktlinjer i en förkortad version. Monika Titor, förbundssekreterare och utbildad journalist, pratade om kontakten med massmedia, Yvonne Jansson, informationssekretare gick igenom hemsidan, intranätet och hur man skapar en egen hemsida.

4 4 NR demens Artikel från tidningen Socialpolitik nr 4, 2010 Bakom fasaden Tufft för barnen när en förälder blir demenssjuk Det är inte bara gamla som blir dementa. Det kan drabba personer mitt i livet. Och deras barn. Susanne var 14 år när hennes mamma blev dement. Text: Linn Johansson Bild: Lena Katarina Johansson Vi träffas i Stockholm. Susanne Axelsson arbetar som strategisk marknadsförare för Sundsvalls gymnasium och är här i jobbet. Hon pratar lugnt och eftertänksamt. Idag är hon 24, men hon minns tydligt hur det var för ungefär 10 år sedan när hennes mammas personlighetsförändringar blev mer och mer påtagliga. Då var det ingen som förstod varför. Mamma började bli mer aggressiv och mer isolerad, hon levde i sin egen värld och kollade på barn-tv hela tiden. Och om hon Unga med en demenssjuk förälder beskriver alla känslor av ensamhet, vrede, sorg och sårbarhet. inte kunde hitta sina saker kunde hon bli arg och beskylla mig för det. Mamman hade också tvångsföreställningar, tvättade handdukar och handfatet flera gånger varje dag. Hon hörde röster som sade åt henne att gå ut, och då fanns det inga hämningar alls. Då kunde hon gå ut i tofflor och morgonrock och struntade i att det var minus 20 grader. Susanne minns särskilt en händelse när hon slutande nian. Hon hade träffat några vänner och hennes mamma skulle hämta henne. Mamma hade varit förändrad ett bra tag tyckte vi, så jag hade påmint henne flera Jag skulle vilja att det inte var tabu att prata om demens, säger Susanne. Finns det kunskap försvinner fördomarna. SOCIALPOLITIK

5 demens gånger och skrivit post-it-lappar för att hon inte skulle glömma. När jag ringde var hon redan där och skulle hämta mig. Hon hade inbillat sig att jag hade varit på stan och vandaliserat. Hon tyckte inte att jag var välkommen hem, och det slutade med att jag åkte hem med en kompis. Det var efter den händelsen som Susannes pappa insåg att något måste göras. TILL EN BÖRJAN SKÄMDES HON mycket för sin mamma. Hon berättade inte för så många att hon var sjuk. Det var pinsamt att ta hem kompisar, för jag visste ju inte hur mamma skulle vara. Och jag var ju jätteledsen för att jag förlorade min mamma, hela tiden sörjde jag henne som om hon hade gått bort, för hennes inre försvann ju. Susanne kom på sig själv med att vara ledsen för att hon hade förlorat sin mamma. Samtidigt fick hon skuldkänslor för att varför ska jag vara ledsen, hon finns ju där fortfarande. Susannes mamma hann få flera felaktiga diagnoser: MS, cancer och näringsbrist, innan hon slutligen, efter ett till två år inom sjukvården fick rätt diagnos. Hon hade frontallobsdemens, en ovanlig form av demenssjukdom, men när yngre drabbas är det ofta just av frontallobsdemens. Istället för att först drabba minnet, angrips personligheten och ger bland annat minskad omdömesförmåga och försämrade språkliga funktioner. DET FINNS NÄRMARE personer i Sverige som drabbats av någon demenssjukdom. Tillsammans med närstående berörs uppemot en miljon människor och det gör demens till en av våra vanligaste sjukdomar. Gruppen unga demenssjuka, det vill säga de under 65 år, är inte stor cirka personer. Alzheimerföreningen bedömer att det finns mellan 800 och barn och tonåringar med en demenssjuk mamma eller pappa. Det finns få studier om unga anhöriga till demenssjuka. De två mest framträdande, båda från Socialstyrelsen, är kunskapsöversikten Yngre personer med demenssjukdom och närstående till dessa personer samt studien När mamma eller pappa blir demenssjuk unga anhöriga berättar. Båda tar upp de särskilda svårigheter det ofta innebär för barnen. De unga anhöriga berättar i rapporterna om känslor av ensamhet, vrede, sorg och sårbarhet. Inte sällan får barnen ta stort ansvar i familjen, både rent praktiskt och för att upprätthålla en fasad utåt om att allt är som vanligt. Barnen kan också uppleva att föräldern inte längre bryr sig och att de själva har skuld till sjukdomen. Flera nämner att de skäms för sin sjuka förälder och att de försöker dölja hur det är för andra. De berättar att de behöver sina föräldrar som just föräldrar, i en tid när de själva utvecklas och försöker skapa sig en egen identitet, på väg ut i vuxenlivet. För Susanne var det så. Mamma kunde säga saker som man normalt inte säger till sina barn. Om hon tyckte att jag hade sminkat mig på något konstigt sätt så sa hon att jag var ful. I en period när du utvecklas och växer upp till en egen individ är det ju känsligt. NÄR EN PERSON, UNG SOM GAMMAL, blir demenssjuk påverkas inte bara familjen utan även familjens relationer med vänner och bekanta. Många pratade, berättar Susanne. Vi fick höra på omvägar att folk undrade varför mamma var så konstig. Vissa trodde att hon hade blivit psykiskt sjuk, andra att hon blivit alkoholist eller att mamma och pappa skulle skilja sig. Istället för att bara finnas där så försvann de flesta. Pappa var också väldigt isolerad, han kunde ju inte åka bort utan han var tvungen att vara hemma med mamma. Under den första tiden fick familjen inte mycket hjälp eller stöd från kommunen. Först på hennes storasysters inrådan hade hon samtal med skolans kurator och med en kurator på BUP. Att bo tillsammans med mamman började bli påfrestande. När hon var 15 och började på gymnasiet valde hon att flytta hemifrån. Hennes åtta år äldre syster hade redan flyttat och hennes pappa varvade arbete med att ta hand om sin fru. På varje rast åkte han hem för att kontrollera att modern åt, att hon inte glömt någon platta på spisen. Jag skulle vilja att det inte var tabu att prata om demens. Finns det kunskap försvinner fördomarna. När familjen först kom i kontakt med kommunen var handläggarna förvånade. De kom på besök för att utreda hjälpbehovet och tyckte det var konstigt att familjen hade klarat sig så länge. Men det var ju ingen som hade berättat vad man har för rättigheter! Att veta vad man då kan kräva är otroligt svårt. Susanne hade gärna fått bättre information om vilket stöd hon och hennes familj hade rätt till. Och någon som tog sig tid att förklara mera vad sjukdomen innebar, hur den påverkar. Jag gick länge och trodde att mamma skulle bli frisk, att det fanns medicin som skulle göra henne bättre. Det är jobbigt att få reda på en diagnos och samtidigt behöva söka information på egen hand om vad den innebär. EFTER ETT TAG FICK MAMMAN en personlig assistent och idag bor hon på ett demensboende. Susanne tycker det känns tryggt ha henne där och när hon är hemma brukar hon åka och hälsa på. NR Men det känns rätt meningslöst. För hennes del spelar det nog ingen roll om jag kommer eller inte. Hon känner inte igen mig. Och jag har ju redan sörjt att hon är borta och inte finns i mitt liv. Jag åker dit för min egen skull, så att jag vet att hon har det bra. Min mamma blev sjuk när jag var och då kände jag att det inte fanns någon information riktad till mig, bara till äldre. Det kändes som om jag var den enda människa som gick igenom det här. De som ansågs unga anhöriga då var i årsåldern, som hennes pappa! Hon hade svårt att acceptera att det inte fanns någon information för barn och ungdomar. Det är så lätt att man känner sig ensam, och blir extra viktigt med stöd och hjälp. Därför startade hon sajten unganhorig.se Där kan barn och unga hitta den information och det stöd och hjälp som hon själv saknade när hennes mamma blev sjuk. Här finns det utrymme för de ungas egna tankar och funderingar. De kan ställa anonyma frågor till Susanne eller en sjuksköterska, få veta mera om demenssjukdomar, läsa om andra unga anhöriga och de har det. HON ÄR ÖVERTYGAD OM ATT HENNES egna erfarenheter av att själv ha växt upp med en demenssjuk förälder spelar roll i kontakten med andra unga anhöriga. Jag tror det blir mer trovärdigt. Varför prata med någon som inte upplevt det och inte förstår, när man kan prata med någon som vet? Upplevelsen som ung anhörig är det ju få som har, eftersom sjukvården är inriktad på den sjuke och inte den anhörige fast det drabbar båda. Susannes erfarenheter säger henne att vuxna ibland vill för mycket. Hon menar att man som vuxen gärna vill komma med lösningarna på problemet. Det här problemet kan man inte lösa, men man måste ändå våga finnas där och lyssna. Enligt Socialstyrelsen finns det inte tillräcklig kunskap om hur erfarenheten av att växa upp med en demenssjuk förälder påverkar barn och ungdomar under en känslig tid i livet och om vilket stöd de behöver. Jag undrar vad Susanne skulle vilja ändra på när det gäller stöd och hjälp till unga anhöriga till demenssjuka. Svaret kommer snabbt. Mer kunskap. Jag skulle vilja att det inte var tabu att prata om demens. Det är ändå en av de vanligaste folksjukdomarna. Och jag tror, att finns det kunskap så försvinner också fördomarna. LÄS VIDARE: linn.johansson@gmail.com 42 SOCIALPOLITIK

6 6 NR demens Agnetas Spalt I mars hade vi flera ljusa, ganska varma dagar, när det luktade vår. Det kändes som om livet återvände efter en lååång vinter. Då slog det till igen. Vassa snökorn rev i ansiktet, blåsten var ihärdig och vårkänslan tog time out. GNÖLSIPPAN Den dagen skulle jag till Smärtkliniken. När jag satt i färdtjänsttaxin började jag stånka över vädret. Förstås. Det är ju vad vi alla ägnat oss den här vintern. Taxichauffören tittade på mig, log lite och sade; Men du ska se att vi får en riktigt fin sommar i stället. - Usch, värme är det värsta jag vet. Jag tål inte sol och hetta! suckade jag. Plötsligt hörde jag hur jag lät, gnöl och gnäll, suck och stön. Förlåt, färdiggnällt sade jag. Han tittade på mig igen och svarade; jag undrar det, för är det något svenskar är världsbäst på är det att gnälla. Det har jag lärt mig under mina år här i landet och framför allt som taxichaufför. Det stack till, inte för att det var orättvist, utan för att det träffade rätt. Inom mig hörde jag en vers ur Bibeln: Som ett takdropp en regnig dag, så är en gnatig hustru. Nu var jag ju inta HANS hustru, men gnatig, gnällig det var jag. Många av oss har så förfärande lätt för att dela med oss av allt som vi upplever som fel, men sällan av ljuspunkterna i våra liv. Varför är vi missnöjda med så mycket? Nu talar jag inte om det verkligt svåra, sjukdomar dödsfall, ja livskriser av alla slag, då behöver vi, måste vi få tala och bli lyssnade till med allvar och respekt. Det är enda vägen ut ur mörkret. Vid sådana tillfällen ser man också skillnad på stort och smått. Sorg och smärta skjuter undan gnället. Men som sagt, vardagsgnället tär, både på den som gnölar och den som ska lyssna. När jag själv, med glädje, berättar om vår hemtjänst, är det alltid någon som säger: Hur kan du släppa in främmande människor i hemmet, det skulle jag aldrig göra. Är det bättre att tvinga sina egna barn eller vänner att handla och städa? Det skulle jag aldrig vilja. Barn och vänner har sitt liv, sin skit att ta hand om. När vi träffas vill jag njuta av att sitta tillsammans, lyssna på varandra och äta något gott. Min hemtjänst är inte främmande människor för mig. Jag tycker verkligen om dem som kommer och ser fram emot den dag de är hos mig. Visst har det hänt någon enstaka gång under dessa åtta år att något blivit fel, men det går att rätta till om jag ber om det. Min bästa vän och jag hade förr det vi kallade gnölsamtal då vi gnällde ur oss allt inför varandra för att slippa gå runt och småsura. Vi brukade avsluta med att sjunga vår egen sång; Gnölsippan ute i backarna står då fick det räcka för den gången. Ja varför gnäller vi så ofta, när vi faktiskt har det ofattbart bra i jämförelse med stora delar av vår värld? Naturligtvis finns det mycket som kan bli bättre, naturligtvis är vi många som är rädda för nedskärningar och besparingar inom vård och omsorg. Här finns det anledning till strid, inte gnäll. För vem bryr sig om vad vi sitter och suckar över i bussen? Min hovpoet Alf Henriksson har skrivit många kloka saker bl.a. retar du upp dig på ting som är små? Ja då är du väl inte större än så. Mötet med taxichauffören gav mig en knuff. Ja ska försöka minska på gnället och möta våren med öppet sinne, glädjas åt alla och allt jag har omkring och ännu kan njuta av. Vi får väl se hur det går. Insändare Läste i tidningarna om det som hänt i Piteå. Är så tacksam för att ni finns & att ni står upp för de dementas rättigheter!!! Varmt tack Stina-Clara & Co. Keep up the good work. Kram från en anhörig Till alla läsare Glädjande nog så kom äntligen solen och våren efter den kalla och snörika vintern. Vi på Demensförbundets kansli och förbundsstyrelsen vill önska alla medlemmar en skön, SOLIG och avkopplande sommar.

7 demens NR Nynäshamns geriatrik nedläggningshotad Torsdagen den 7 mars började telefonerna ringa på partikanslierna i Nynäshamn. Ryktet spred sid snabbt att Stockholms läns landsting på tisdag skulle klubba igenom ett förslag om gemensam upphandling av geriatrik, för Nynäshamn, Haninge och Tyresö. Något som skulle leda till att geriatriken i Nynäshamn skulle läggas ner och de äldre Nynäshamnsborna skulle hänvisas till Haninge kommun istället. Anna Ljungdell (S) kommunstyrelsens ordförande i Nynäshamns kommun, trodde först att ryktet inte stämde. Att Stockholms läns landsting själv skulle fatta ett sådant beslut, utan att rådgöra med kommunen, var svårt att tro: 1 april hade vi i kommunen ett samrådsmöte med landstingets hälsooch sjukvårdsnämnd. Men ingenting sades om detta. Tvärtom pratade vi då om hur väl minnesmottagningen i Nynäshamn fungerar. Lika förvånad var Daniel Adborn (FP), kommunalråd och vice ordförande i Nynäshamns kommun: När landstinget gör någonting som påverkar kommunen så pass mycket, borde vi ha informerats. Både Anna och Daniel tog kontakt med partikollegor, tjänstemän och vårdföretag. Omsorgsföretaget Legevisitten, som driver geriatriken i Nynäshamn, lade ut namnlistor för att protestera mot förslaget. På endast fyra dagar, fram till beslutet på torsdagen, samlades 3400 namnunderskrifter. Anna Ljungdell öppnade också en Facebooksida som genast fick 1200 medlemmar, alla mot förslaget att lägga ned geriatriken i Nynäshamn. Men den som borde ha svarat på Nynäshamnpolitikernas frågor, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet i Stockholms läns landsting, Filippa Reinfeldt (M), hörde aldrig av sig. När Anna Ljungdell och Daniel Adborn skulle överlämna underskrifterna var det istället landstingsrådet Stig Nyman (KD) som skickades fram för att ta emot protestlistan. Trots att Daniel Adborns partikollegor i Folkpartiet i Stockholms läns landsting var för förslaget, vågade Daniel gå över partigränserna och göra gemensam sak med Socialdemokraterna. Det är väl inte så vanligt att gå emot sitt eget parti, i varje fall inte att gå ut med det offentligt. Men jag ser det som självklart. Jag är ju tillsatt för att värna om mina kommunmedborgare, säger Daniel Adborn. Enligt Sveriges kommuner och landstings (SKL) är 19 % av befolkningen i Nynäshamns kommun över Anna Ljungdell (S) kommunstyrelsens ordförande och Daniel Ardborn (SP) kommunalråd och vice ordförande i Nynäshamns kommun lämnade över protestlistan med 3400 namnunderskrifter till Landstingsrådet Stig Nyman (KD). 65 år. Länsgenomsnittet ligger på 15 %. Gruppen 55+ är den snabbast växande ålderskategorin i kommunen. Det finns ett gott samarbete mellan primärvården, äldrevården och hemsjukvården i kommunen. Att flytta geriatriken till Haninge innebär att man riskerar att förlora patientkännedomen och därmed patientsäkerheten, säger Anna Ljungdell. Det finns nu en politisk enighet i Nynäshamn om att nedläggningsförslaget är dåligt. Det man gör nu är att försöka få till en dialog med landstinget. Kanske kan man skapa en tiohundranämnd i Nynäshamn, som den i Norrtälje? En gemensam nämnd där det sitter lika många ledamöter från kommuner som från landstinget. Både Daniel Adborn (FP) och Anna Ljungdell (S) är beredda att slåss för att behålla geriatriken i Nynäshamn. Alla fattade beslut kan ändras, säger Anna Ljungdell. Monika Titor

8 8 NR demens SORG. När Uno Svensson insjuknade i en demenssjukdom var det en stor sorg och tragedi för hela familjen. Nu vill Lena Svensson Burman dela med sig av sina erfarenheter till andra. Lenas Uno gick för att TEXT och FOTO: STIG GUSTAVSSON aldrig komma tillbaka Livet blev inte som Lena och Uno hade tänkt eller hoppats. Uno Svensson var inte mer än 36 år när Lena såg de första tecknen att allt inte stod rätt till. Men att han hade drabbats av en demenssjukdom kunde jag inte tro. Han var ju bara 36 år, säger Lena Svensson Burman. Lena och Uno hade levt tillsammans i fjorton år när han plötsligt förändrades. Han reagerade inte som han gjort tidigare, säger Lena Svensson Burman. Samtidigt visste hon att hennes make var utarbetad efter den stora utställningen om dinosaurier på Naturhistoriska Museet i Göteborg där Uno arbetade. Detta i kombination med att paret väntade sitt första barn och renoverade ett hus fick dem båda att tro att han var utbränd. Han kändes frånvarande men aldrig att jag trodde att han fått en demenssjukdom så tidigt i livet. Tiden som följde var fortsatt hektisk med husrenovering, mycket på arbetet och en nyfödd dotter. Lena såg fler tecken som oroade henne. Vissa perioder fungerade det bra och andra inte alls. I PERIODERNA när det inte fungerade beskriver hon maken som initiativlös och ha lätt för att tappa tråden. På naturhistoriska museet hade de också märkt att allt inte stod rätt till. Han glömde möten och det blev rörigt kring honom sökte Uno läkare för sina problem. Först trodde också läkarna att Uno var utbränd men när han inte reagerade på medicinerna förstod de att det var något annat. Jag som levde med honom märkte att det inte fungerade. Det dröjde ytterligare några år innan läkarna kunde säga vad Uno led av fick familjen beskedet att det var en demenssjukdom han drabbats av. På ett sätt var det en lättnad att veta vad det var. Samtidigt var det en jättesorg att veta vad som skulle komma att hända. DET FÖLJDE en period när Lena sökte sig till ensamheten i skogen och långa promenader. Jag var jätteledsen och där, i skogen, kunde jag bearbeta det som hänt. Att leva med en make som drabbats av demens var tungt för Lena. Det var en svår balansgång att kunna säga ifrån utan att kränka honom. Uno blev alltmer orolig. Han var ute

9 demens NR ser hos sin make är till det sämre. Det går bara åt ett håll och det här är inte vad jag kallar ett värdigt liv. Detta var inte ett liv han ville ha. Det vill ingen. Ändå kan jag rent intuitivt känna att han plågas mindre av sin sjukdom än vad människorna nära honom gör. I samband med att Uno fått sin diag-nos fick Lena tips av en demenssköterska att Demensförbundet har ett nätverk för anhöriga till unga demenssjuka. De skulle ha sin årliga träff på Öland och jag åkte med. Jag hade inga stora förväntningar men lärde känna några människor som jag fortfarande har kontakt med. Här finns en förståelse som bara den som själv drabbats kan ha. Till dem kan jag säga vad jag tycker och tänker. BARA DEN SOM själv drabbats av att en ung anhörig försvinner in i en demenssjukdom kan fullt ut förstå sorgen och smärtan. Hade det varit en annan sjukdom kunde vi gjort något slags avslut. Nu fanns ingen tid för avslut. När Uno försvann in i sig själv står jag ensam kvar med allt ansvar. Nu vill Lena Svensson Burman berätta för andra om sina erfarenheter. Både som föreläsare och som författare. Det är sällan så enkelt som i filmen, En sång för Martin. Verkligheten är mer komplicerad än så. Stig Gustavsson och vandrade mycket och en gång gick han vilse och kom inte tillbaka. Polisen kopplades in och det gick ut ett rikslarm. Det var vinter och kallt men tack vare att han tagit på sig bra med kläder klarade han kölden. Han var biolog och hade med sig det att klä sig bra. Idag finns Uno på en avdelning för demenssjuka på ett sjukhem i Vårgårda. Talet tappade han för länge sedan. Det är svårt att veta vad jag kan göra för honom för han ger inte mycket respons. Jag vet inte hur mycket han förstår och därför utgår jag alltid från att han är med. Men ögonen säger något annat. Ibland finns det stunder när ögonen glimmar till och jag tror han är med. Riktigt hur Uno reagerade på diagnosen vet hon inte. Han hade till viss del redan försvunnit in i dimmorna. Han trodde själv att han drabbats av ett trauma men skulle bli frisk. Samtidigt märkte Lena att det fanns en oro och en ångest som fick honom att vandra allt mer och må allt sämre. Att drabbas av demens innan man hunnit fylla 40 år är en stor tragedi. Inte bara för den drabbade utan också för hela familjen. Vårt liv hade sett annorlunda ut om Uno fått vara frisk. För dotterns skull valde Lena att stanna kvar i det allt för stora huset i Kvinnestad. Jag ville inte att vår dotter skulle förlora både sin pappa och sina skolkamrater. SJUKDOMSFÖRLOPPET har varit långsammare än Lena trodde och fruktade. Om det är bra eller dåligt kan hon inte säga. Jag vet vart det bär hän och får göra det bästa av situationen under tiden. Varenda förändring hon Den årliga Ölandsträffen för unga anhöriga Nu är det dags att för elfte gången träffas i Borgholm, Strand Hotell på Öland. Demensförbundet arrangerar en träff för unga anhöriga som är under 65 år och make/maka, sambo eller partner till en person med demens. Programmet är inte helt klart ännu men kommer finnas på vår hemsida längre fram. Temat för lördagens föreläsning handlar om Existentiella reflektioner - förlust, sorg och krisreaktioner. Föreläsare är Sven-Erik Arpåker, socionom och diakon som arbetar mycket med samtalsgrupper och krisförlopp bl. a inom palliativmedicin. Datum är 2-4 september 2011, och deltagaravgiften 2000:-. Mer info finns på Är du intresserad av att vara med anmäler du dig senast 31/7 (begränsat till 25 personer) till Klaes och Anki Axelsson tel mobil E-post klaes.axelsson@glocalnet.net eller info@demensnatverket.se

10 10 NR demens Från våra föreningar Besök i Jukkasjärvi Ishotell I de gamla grekernas resehandböcker fanns en lista på sju mål som beresta människor borde besöka. De kallade dem för världens underverk och var mästerverk av konst och arkitektur i DET MÄRKS I FLERA SAMMANHANG, att Torsten Graborn är omtyckt både som doktor och medmänniska. Det finns en stor resstatyer och byggnader. Vi i Pajala Demensförenings styrelse använde våra Ljusa Ögonblicks prispengar till att besöka ett av dagens underverk. Vi hyrde en minibuss och åkte till Ishotellet i Jukkasjärvi. Det är ett hotell på över 500 kvadratmeter som rymmer kyrka, pelarsal, bar och 20 sovrum. Allting är byggt av snö och is. Bygget påbörjas i november och försvinner med vårsolen i april. Här kan man tala om mästerverk av konst och arkitektur som därtill förändras varje år. Det enda som verkar vara lika för varje år är grogglasen av is. Framförallt i sovrummen har skaparglädjen och fantasin fått råda. Det ena rummet är inte det anda likt. Vi tog väl vara på prispengarna. För dem fick vi en heldag som vi kommer att minnas med glädje. Tyra Norberg, ordförande i Pajala Demensförening FÖR MÄNNISKORS SKULL dr Torsten Graborn Text och foto Lizzie Gerd Janson Torsten Graborn var en av talarna vid Arvika Kommuns temaföreläsningar En resa genom 100 år i vård och omsorg (21-22 mars på Arvika Bibliotek). Här i samspråk med finklädda Anna-Greta Glasgård. Idag är han pensionär. Men inte desto mindre finns engagemanget kvar. Mycket av fokus läggs numera på arbetet för de demenssjuka och deras anhöriga. Han är ordförande i Demensföreningen i Arvika- Eda. Hans egen livshistoria kan sammanfattas som en fin gärning för människor för människors skull - och som ihärdigt fortsätter fast bara på ett annat vis nu. pekt för hans kunnighet och nog för hans framtoning. Inte den minsta lilla gnutta märkvärdighet verkar finnas hos den trygge ursprunglige östgöten, som blev värmlänning. Men han står upp för sina åsikter, då det anses befogat. Kunskap och erfarenhet har byggts upp under hans levnad inkluderande 35 verksamma år i läkaryrket. Gott läshuvud, god självkänsla, bestämd i sina åsikter var omdömen, som gavs om Torsten Graborn. Och hans åsikter stack ofta rejält ut! Han blev student Därefter gjordes i direkt följd värnplikten. Sedan blev det giftermål. Han hade valt att satsa på läkaryrket och en medicinutbildning. Därför gick flytten för det unga paret till Umeå 1960, där han fortsatte sina studier. I Arvika mottogs han 1972 av den dåvarande doktor Aronsson. Läkarrollen bestod av mycket hemsjukvård ofta långt efter arbetstid och med en väldigt ojämn jourtjänst! Det togs hjälp av brevbäraren och även grannar till hemmaboende patienter för viss s.k. sjuktillsyn i den tidens mer gemensamt tagna ansvaret. Torsten Graborn kom att bli delaktig i planerna på ny vårdcentral i Arvika Men han arbetade själv där, efter färdigställandet, endast sex månader. Det blev aldrig den närhet till patienterna, som han trott. Inom västra sjukvårdsdistriktet har arbetsplatserna varit åtskilliga. I Charlottenberg, där han arbetade i 11 år engagerade han sig för utvecklandet av demensboende. HAN ÄR GLAD över att vara pensionär i yrket nu. Glad för att slippa föra en kamp mot de nya sjukskrivningsreglerna, där kollegornas kompetens att bedöma sjukskrivning ifrågasätts av Försäkringskassan. Han deklarerar sin förvåning, att det från kollegors håll inte hörs än mer om detta. Även om Torsten Graborn syns vara både lugn och sansad hörs med ett ordentligt eftertryck att själv skulle jag gå i taket vid ett ifrågasättande av kompetens efter 35 år i läkaryrket. Hans fru Karin finns inte i livet längre. Engagemanget fortsätter för de demenssjuka och deras anhöriga och blir ofta synligt genom föreningsarbetet. Och han har en livskamrat igen. Hemmet finns i Gördsbyn utanför Arvika.

11 demens NR Semesterresa till FuengirolaGinger Wedin, Örnsköldsviks Demensförening 15-årsjubileum i Karlskrona Ginger och Jan-Erik Wedin dansar på hotellet i Fuengirola. Birgit Schmidt, Bodil Lindeberg och Ingrid Björkander som var med och startade Demensföreningen i Karlskrona Demensföreningen är 15 år gammal. Birgit Schmidt har varit föreningens ordförande sedan starten 1995 med ett kortare uppehåll. Birgit var djupt engagerad och outtröttlig i sin roll som ordförande för föreningen. Med sitt stora kontaktnät har Birgit kunnat föra ut Demensföreningens krav på bra demensvård till såväl politiker som personal. Vi tackar Birgit för ett stort engagemang under många år. När du som är medlem i en Demensförening gör en adressändring, kom ihåg att meddela den nya adressen till Demensföreningen.

12 12 NR demens Doktorn har ordet Utredning av minnesstörningar Minnesproblem är inte bara att man glömmer saker. Förmågan att minnas styrs från flera olika delar av hjärnan. Särskilt hjärnans tinninglober är viktiga för vår förmåga att lära in och komma ihåg. Den som har problem med minnet upplever inte bara problem med att komma ihåg, utan kan också få svårt att klara av planeringen av det vardagliga livet. Jan Marcusson, professor och överläkare vid geriatriska kliniken/universitets-sjukhuset i Linköping. Orsaken kan vara stress eller sjukdom Ibland är det helt normalt att vara lite glömsk. Till exempel är det vanligt och normalt att uppmärksamhets- och minnesförmågan avtar då man har mycket arbete att göra eller är mycket stressad. Men om man själv eller omgivningen upprepade gånger reagerar på att man har ett sämre minne eller en sämre tankeförmåga än vanligt, kan det betraktas som ett problem och kanske ett tecken på en sjuklig förändring i kroppen. Minnesproblemen kan också vara ett tecken på depression. Orsaker till störda hjärnfunktioner och minnesproblem är stress, överbelastning, depression, kroppsliga tillstånd stress, överbelastning, depression, kroppsliga tillstånd som förvirringstillstånd, hjärntumör, infektion i hjärnan eller vitaminbrist demenssjukdomar som Alzheimers sjukdom, vaskulär demens eller pannlobsdemens. Första steget är att ta det lugnt och försöka sova gott. Hjärnan är ett mycket viktigt organ för hela kroppens funktioner. Därför är det lika viktigt att leva ett sunt liv ur hjärnans perspektiv som att ha ett starkt hjärta eller en stark kropp. Om man själv eller någon i omgivningen märker att minnet eller andra hjärnfunktioner inte är som de brukar ska man i första hand se till att man i övrigt är i balans och mår bra - att man sover gott och inte är stressad eller utarbetad. Om minnesstörningarna inte upphör bör läkare kontaktas. Tre enkla frågor Det kan vara en hjälp att ställa sig några enkla frågor för att klargöra hur man själv mår, eller hur en närstående mår: Fungerar minnet lika bra som förut så att jag/min närstående klarar av det dagliga livet? Fungerar förmågan att lösa problem, tänka, resonera och att planera så att jag/min närstående klarar av det dagliga livet?

13 demens NR Är sinnestämning och humör som det brukar vara? Om svaren på någon av dessa frågor tyder på att det inte är som det ska, bör man kontakta sin allmänläkare. Vänta inte för länge Om problem med minnet och tankeförmågan inte verka upphöra även om man tagit det lugnt, mått bra och sovit gott under en period, bör man i första hand kontakta allmänläkaren på vårdcentralen eller motsvarande. På orter med universitetssjukhus finns ofta särskilda minnesmottagningar som man också kan vända sig till. En undersökning behövs som kan förklara varför man har drabbats av besvären. Det är viktigt att inte vänta för länge med att söka läkare vid störande minnesproblem. Flera olika undersökningar kan behövas Man blir undersökt på en öppen mottagning om det inte finns särskilda skäl för att man måste läggas in på sjukhus. Ibland utförs utredningen i sin helhet av allmänläkaren men ibland sker den i samarbete mellan allmänläkaren och en sjukhusspecialist, exempelvis en specialist på ålderssjukdomar, neurologiska eller psykiska sjukdomar. En viktig pusselbit är berättelsen om hur man själv upplever hur man mår, vad som hänt och vilka minnesproblem man har. Läkaren behöver få klart för sig besvären och hur de utvecklats. Sjukhistorien ger viktig information och vägledning om vilken sjukdom som kan vara orsak till minnesstörningarna. Det är också viktigt att klarlägga problemen för att kunna motverka dem. Flera olika undersökningar görs: Först undersöks hela kroppen noggrant. Läkaren uppmärksammar särskilt hjärnan; minnesfunktioner, tankefunktioner, syn-, språk- och känselfunktioner testas. Enkla blodprover tas för att kontrollera ämnesomsättningen och för att undersöka om man kan ha brist på vitamin B 12 eller rubbade kalkvärden. Låg ämnesomsättning eller brist på vitamin B 12 liksom för höga nivåer av kalk, kan försämra hjärnans funktioner. Ibland genomförs också en datortomografi, en skiktröntgen, av hjärnan. En sådan undersökning kan visa om det finns vissa sjukliga förändringar på hjärnan. Ibland undersöks också den vätska som omger och skyddar hjärnan. Denna vätska finns även nere i ryggmärgskanalen i ryggraden. Ett prov tas genom ett stick i ryggslutet. Provet kan avslöja om det finns proteiner som läckt ut från skadade nervceller eller om det finns en infektion som ligger bakom symptomen. Hjärnans funktion och aktivitet undersöks ibland genom en s.k. blodflödesundersökning. Det kan även vara viktigt att undersöka hjärnans elektriska aktivitet genom ett så kalllat EEG, elektroencefalogram, genom avläsning via elektroder som man fäster på hjässan. Genom denna undersökning går det att upptäcka bestående skador på nervcellerna. Psykologer kan med olika testmetoder komma närmare en diagnos. Vad kan jag själv göra? Det är viktigt att leva ett, ur hjärnans perspektiv, sunt liv för att se om symptomen mildras eller helt går tillbaka. Undvik kroppslig och mental överbelastning i form av stress och för lite sömn. För många äldre är ensamhet och brist på stimulans en vanlig orsak till försämrade hjärnfunktioner och minnesproblem. En brist på social samvaro bör motverkas. En vanlig erfarenhet för äldre är att det är betydelsefullt med ordning och reda på vardagen och att ha enkla uppgifter varje dag. Att vara aktiv, i ensamhet eller tillsammans med andra, är viktigt för att minska risken för minnesproblem. Även kosten har betydelse. Ensidig kost eller dåligt sammansatt kost kan medföra risk för vitaminbrist som kan skada hjärnans celler och bland annat leda till försämrat minne. Alkohol i för stora mängder är en väl känd orsak till hjärnskador och minnesproblem. Klockargårdsfonden Framtidens demensvård hur ska vi ha den? 2011 års nationella Klockargårdskonferens som är en mötesplats för lärande och nytänkande med några av Sveriges bästa föreläsare inom demensområdet genomförs traditionellt på Strand Hotell i Borgholm, augusti Vi vänder oss till vårdbiträden och undersköterskor som arbetar närmast de demenssjuka samt till ledamöter i lokala demensföreningar. I konferensen medverkar Edna Alsterlund, Mats Thorslund, Yngve Gustafson, Catharina Kåberg, Lotta Olofsson och Dagny Vikström. Inbjudan med program och anmälningsblankett finns på vår hemsida Sista anmälningsdag 29/6 Vilka blir Årets vårdbiträde/ undersköterska? Klockargårdsfonden utser varje år sex personer till Årets vårdbiträde/undersköterska efter nationell nominering. Personal som på ett eller annat sätt gjort något extra och utöver det vanliga för demenssjuka. Känner du någon som förtjänar att få denna utmärkelse? Motivera ditt förslag via vår hemsida. Du kan också skicka motiveringen till Klockargårdsfonden, Box 807, Kalmar. Ditt förslag vill vi ha senast 15/6.

14 14 NR demens Korsord nr Namn: Adress: Postadress: Lösningen på korsordet skall vara oss tillhanda senast den 8/ Demensförbundet Lundagatan 42 A Stockholm De tre första öppnade rätta lösningarna vid dragningen vinner 2 trisslotter vardera. Grattis säger vi till vinnarna av korsord nr 1-11! Inga-Britt Johansson, Stenungsund, Kerstin Tenglin, Stockholm, Iris Wennström, Gällivare. Lösningen på korsordet

15 demens NR Grindstugans personal bjöd upp till dans Överst fr v: Pia Castella och Olof Rask. Nederst fr v: Elin Asklund, Sari Johansson, Eva-Lena Sölvestam och Susanne Lindgren. På bilden saknas Catrine Johansson, Anna Karlsson, Stina Bengtsson, Jenny Nylin, Camilla Axbom, Birgit Lindholm och Leena Roos. FOTO: Emma Kjellquist/Motala&Vadstena tidning. Bästa demensteam inom hemtjänsten 2010 Personalen Christina Olsson, Lena Blom, Solveig Svan, Birgitta Dahlberg bjuder upp boende och gäster till dans på Grindstugan/Emmagården i Mora. Den 11 mars tog hemstödsgruppen i Motala emot priset, Bästa demensteam inom hemtjänsten, som instiftats av Svenskt demenscentrum och Demensförbundet. Det delas ut för tredje gången och på värdechecken som Drottning Silvia kommer att överlämna till Motalagruppen står kr. Känns jätteroligt. Nog har vi hoppats men vi vågade ju aldrig riktigt tro att vi skulle få priset, säger en glad Eva-Lena Sölvestam, hemstödsgruppens arbetsledare, i telefon. Hemstödsgruppens vårdtagare har alla en demenssjukdom. Genom kontinuitet, få och samma vårdare runt personen och ett jag - stärkande förhållningssätt kan de få bästa möjliga omsorg i hemmet. Regelbunden handledning och tid för reflektion rustar personalen för detta ofta krävande arbete. En annan viktig del är ett nära samarbete med vårdcentralen och kontaktmannaskapet. Juryns motivering Bästa demensteam i hemtjänsten tilldelas år 2010 Motala hemstödsgrupp för ett genomtänkt, flexibelt arbetssätt, med väl utarbetad samverkan över huvudmannagränserna. Med tydlig värdegrund, kvalitetsindikatorer och ett personcentrerat synsätt verkar Motalas hemstödsgrupp för kontinuitet och trygghet för personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Teamet har dessutom rutiner för handledning och reflektion för fortlöpande kompetensutveckling och trivsel i arbetet. I fokus för hemstödsgruppen ligger en strävan efter att ständigt utveckla vården och omsorgen med uppföljning och utvärdering som en viktig del i arbetet. Vi personal på Grindstugan hade som uppgift att anordna dans för dagverksamhetens gäster och för de boende på Emmagården. (dagvård och boende för de demenssjuka). Först tänkte vi bjuda hit en orkester som spelade levande musik men eftersom tiden blev knapp och vi inte riktigt hann med det bestämde vi oss för att ordna egen orkester. Vi fyra personal klädde ut oss till dansbandsorkester, målade mustascher och spelade in några dansglada låtar från olika cdskivor. Riktiga instrument hade vi med oss själva som vi låtsades spela på medan musiken tonade ut från högtalaren. Efter att vi spelat några låtar så gick vi ner på dansgolvet och bjöd upp till dans tillsammans med övrig personal. Det var mycket uppskattat bland alla, damerna blev överförtjusta i de mustaschprydda herrarna som artigt bjöd upp dem. Vokalissan blev medbjuden hem av en boende.

16 16 NR demens Vill du bli medlem? Kontakta den lokala demensföre ningen på din ort eller ring Demensförbundet. Vi har nästan medlemmar, i 130 demensföreningar, spridda över hela Sverige. Som medlem får du: Demens (Demensförbundets tidning) 4 nr/år Anhörigboken med information och praktiska råd Råd, stöd och hjälp. Utbyta erfarenheter med anhöriga till demenssjuka som är eller har varit i samma situation Möjligheter att i gemenskap med andra påverka och förbättra demenssjukas och anhörigas situation. Demensförbundets adress: Lundagatan 42 A 5 tr Stockholm tel , fax e-post: rdr@demensforbundet.se hemsida: pg , bg Demenslinjen Är du anhörig? Har du frågor? Demensförbundet har telefonrådgivning rikstäckande: Demensförbundets skrifter m.m. DemensForum Prenumeration på förbundets tidning 4 nummer/år. Att handleda inom demensomsorgen Hur man kan använda den jagstödjande metoden. Pris 90:- Berättelsen om Morbror H En bok om demens för barn i åldern 9-12 år. Pris 70:- Trädgård en möjlighet i all vård Hur man skapar en stimulerande utemiljö inom vården. Pris 90:- Anhörigboken En skrift med information och praktiska råd. Pris 90:- Fråga på Diskussions- och studiematerial kring demensfrågor. Pris 90:- Att slippa göra resan ensam Ett studiematerial som bygger på samtalsämnen som varit angelägna i samtalsgrupper med unga demenssjuka som är i yrkesverksam ålder och nyligen fått en demensdiagnos. Pris: 120:- Så länge jag kan vill jag berätta I Agneta Ingbergs andra bok berättar hon om hur hon upplever sin situation som Alzheimersjuk idag och även sedan flera år tillbaka. Pris: 110:- Den lilla boken om demens För anhöriga, närstående eller för dig som arbetar med demenssjuka. Pris 80:- I slutet av minnet finns ett annat sätt att leva Agneta Ingberg om sitt liv med Alzheimers sjukdom. Pris 130:- Vardagens guldkant se möjligheterna Ett aktiveringsmaterial, som ger idéer och hjälp att med enkla medel ge stimulans till den demenssjuka. Materialet består av en handledning, almanacka, små tygpåsar att lägga saker i som väcker minnen, plastramar med tillhörande årstidskort och pussel. Pris 250:- Morfars batteri håller på att ta slut Hjälpmedelsguide med tips och hjälpmedel för en lättare vardag för demenshandikappade och deras anhöriga. Pris 60:- Alzheimer En lättläst bok om Alzheimers sjukdom med pedagogiska illustrationer. Pris 100:- Sinnesstimulering i demensvården Boken ger konkreta och vardagsnära råd om hur man kan aktivera och stimulera demenssjuka personer inom demensvården. Den är upplagd som en studiecirkel för arbetsplatsen med en tydlig studiehandledning. Pris 110:- Musik-CD Havsväktaren Visor av och med Bo Lycke. Pris 100:- Ljusa ögonblick 12 finstämda svenska sånger av folkkära artister. Alla har ett personligt engagemang kring demenssjukdomar. Pris 180:- Filmer Ja så kan det va En film om frontallobsdemens. DVD. Pris 550:- Alzheimers Vals Dokumentärfilm om och med alzheimerssjuke Bo Lycke. En stark och gripande film med mycket humor och smärta och unik i sitt slag. DVD, 60 minuter. Pris 550:- Se mig som jag var Enkel och lättfattlig undervisningsfilm om demens. DVD, 30 minuter. Pris 550:- (Porto och emballage tillkommer för leverans) Demensförbundet behöver mer resurser för att arbeta för demenssjuka och deras anhöriga! Stöd Demensförbundets utvecklingsfond pg Forskning om Alzheimer och andra demenssjukdomar behöver mera resurser! Stöd Demensfonden (Demensförbundets forskningsfond) bg pg