1 Granhag, P A och Christianson, S Å, Handbok i rättspsykologi, s 409ff. 2 A a s 411f.

Transkript

1 Tingsrätten Åtalspunkt 1 Som bevisning i tingsrätten (TR) finns framförallt dokumenterade skador samt vittnesmål. Det avgörande för frågan om brott är begånget är b.la. under vilka förhållanden dessa skador uppkommit. Som bevis i den delen finns enbart vittnesmål från olika personer. Det är svårt att utläsa hur domstolen har utfört sin bevisvärdering. TR har inte värderat de olika vittnesmålen var för sig utan har sammanfört flera personer och anfört vad dessa har berättat om den aktuella händelsen på ett sammantaget sätt. För att Lars ska ha haft rätt att använda våld måste det ha uppstått en situation där han tillåts använda våld. I den delen konstaterar TR att Antonius har slagit Lars i ansiktet utan förvarning och grundar sin dom enbart på Connys och Lars uppgifter. TR gör inte någon separat värdering av uppgifterna som lämnas utan det upplevs som att enbart det faktum att Conny och Lars är vakter samt två till antalet blir helt avgörande för att anse att deras uppgifter är tillförlitliga. Det finns en risk att domstolen förväntar sig att det måste ha gått till som vakterna beskriver det för att man på ett rationellt sätt kan förklara varför Lars i ett senare skede använde mycket våld mot Antonius. En sådan förklaring kan sägas passa in i den berättelse som växer fram av händelsen. 1 Att lägga vakternas beskrivning till grund för bedömningen kan vara ett utslag av en erfarenhetssats som inte har grund i forskningen dvs. att vakter skulle vara bättre vittnen än lekmän. 2 Dessutom är de arbetskollegor och står därav i ett beroendeförhållande till varandra och det förefaller troligt att de har pratat med varandra om händelsen. Därav borde inte endast det faktum att de båda lämnar samma berättelse vara helt avgörande för bedömningen. TR hade således behövt göra en mer ingående värdering av vittnesmålen. Att lägga vakternas bedömning till grund för bedömningen ger ett intryck av att TR uppställer en omvänd bevisbörda där Antonius måste bevisa sin oskuld. Vad gäller åtalet mot Lars konstaterar TR att fyra vittnen har berättat om den aktuella händelsen på ett trovärdigt sätt. Det kan ifrågasättas vad domstolen menat med trovärdigt. TR ska nämligen bedöma om de åberopade uppgifterna är tillförlitliga. Visserligen kan TR använda ordet trovärdig som en synonym till tillförlitlig. Ordet trovärdig kan dock uppfattas som vad som är värt att tro på dvs. att det utgör ett klart subjektivt moment. Domstolen kan ha lagt vikt vid icke verbalt beteende som t.ex. hur vittnena har uppträtt vid TR. Forskning visar att det är mycket vanskligt att förlita sig på människors kroppsspråk för att bestämma 1 Granhag, P A och Christianson, S Å, Handbok i rättspsykologi, s 409ff. 2 A a s 411f.

2 om någon ljuger eller talar sanning. 3 Dessutom kan någon/flera av vittnena ha en falsk minnesbild av det inträffade. På så vis ljuger de inte utan tror att de berättar sanningen och torde uppträda på samma sätt som om de talat sanning. TR menar att vittnena på nära håll har observerat händelsen och att det inte finns anledning att befara att de skulle ha misstagit sig samt att det inte finns skäl att misstänka att de medvetet skulle lämna oriktiga uppgifter. Är då vittnenas uppgifter tillförlitliga? 4 TR bortser från att Emelie och framförallt Ismine står i en nära relation till Antonius. Även de två övriga verkar känna Antonius flickvän. Det faktum att de inte är oberoende till Antonius borde skapa tvivel om de medvetet kan ha lämnat felaktiga uppgifter och således medföra ett lägre bevisvärde av deras utsagor men tingsrätten redovisar inte något övervägande av detta i domskälen. Vidare borde TR ha beaktat det faktum att vittnena med största sannolikhet har pratat med varandra om det inträffade, i ännu högre grad med tanke på att de känner varandra. På så vis kan de ha påverkat varandras minnesbilder av det inträffade. Vi förlorar mycket detaljinformation relativt snart efter en händelse. 5 Dessutom sker det en viss förändring av våra minnen från olika händelser och erfarenheter över tid. Våra minnen är under konstant påverkan från både interna (självgenererande) och externa (utifrån kommande) källor. Vittnenas minnen kan påverkas och förändras genom omedveten överföring från skeenden som föregår eller följer på att händelsen har inträffat (interferens). 6 I och med att det sannolikt var en stressfylld och känsloladdad händelse finns det anledning att utgå från att vittnena borde ha en god minnesbild av de centrala delarna i händelseförloppet och lite sämre minne för de perifera delarna. 7 Om vittnena pratat med varandra om händelsen kan deras ursprungliga minnesbild påverkas och de kan rapportera en falsk minnesbild. Forskning visar att vittnens samtal med varandra ansikte mot ansikte är den starkaste sociala påverkansfaktorn av alla under lagringsfasen. 8 Dessutom kan det förhålla sig så att någon/flera av vittnena inte hade en tydlig minnesbild av händelsen vid inkodningen men med tiden fyllt i luckorna med hjälp av samtal med varandra och/eller med hjälp av olika 3 A a s 380f. 4 Felaktiga domar, s 473ff. 5 Granhag, s A a s Emotional Stress and Eyewitness Memory: A Critical Review samt Granhag, s Granhag, s 347.

3 scheman. 9 Domstolen utgår således från en empirisk tveksam regel när utgångspunkten är att om flera säger samma sak är det mer tillförlitligt. 10 TR bortser från psykologiska faktorer när man konstaterar att det inte finns anledning att befara att vittnena skulle ha misstagit sig i sina iakttagelser. Att de inte behöver ha misstagit sig vid iakttagelsen innebär inte per automatik att de inte kan återge det iakttagna på ett felaktigt sätt p.g.a. kognitiva och sociala faktorer som påverkar människans minne. Om den kognitiva intervjutekniken användes med vittnena, Lars och Antonius hade man kunnat använda sig av Statement Validity Assessment (SVA) eller Reality monotoring (RM) för att avgöra utsagornas sanningsenlighet. Dessa metoder är påbjudna av Högsta Domstolen och ska följas. 11 Visserligen tar dessa metoder inte hänsyn till individuella skillnader i t.ex. verbal förmåga men forskningen visar att man kan särskilja sanna och fabricerade utsagor som ligger en bra bit över slumpnivån. 12 RM har den fördelen att den syftar till att kunna särskilja det vi minns av verkliga händelser och föreställda. På så vis skulle man kunna öka möjligheten att upptäcka om dessa vittnen har återberättat sådant de inte själva har sett. I och med att domen grundas på de sammantagna vittnesuppgifterna så redovisar TR inte en enskild bedömning av varje bevis. Här hade tema- eller värdemetoden kunnat vara värdefulla. Dessa metoder understryker nämligen betydelsen av att de olika bevis som finns i ett visst mål struktureras och systematiseras och kan därmed bidra till att domare skärper sin analys. 13 T.ex. görs ingen enskild värdering av samtliga bevis för att avgöra när Antonius var oskadliggjord och om våldet fortgick därefter. Det är åklagaren som har bevisbördan och om dessa fyra vittnens utsagor läggs till grund för bedömningen i målet förefaller det som att domstolen vänder på bevisbördan. Då måste Lars bevisa att det inte gått till som vittnena hävdar. När domstolen utgår från vittnenas utsagor finns en stor risk att TR bygger upp en berättelse kring dessa utsagor. Istället för att granska varje bevisfaktum för sig utgår domstolen från att vittnesmålen i sin helhet bevisar hela förloppet. Man delar således inte upp förloppet i olika delar där varje del måste vara uppfylld för att det ska anses vara ställt utom rimligt tvivel att åklagarens gärningsbeskrivning är bevisad. Enligt min mening kan TR ha drabbats av konfirmeringsbias. Med tanke på att åklagaren presenterar gärningsbeskrivningen med sina bevis först har dessa fått större genomslagskraft 9 A a s 127 och s A a s A a s A a s 387 samt Vrij, Aldert, Detecting Lies and Deceit, s 201ff. 13 Granhag, s 408.

4 p.g.a. primacy effekten. 14 Domstolen bortser nämligen från Lars och Connys uppgifter som går helt emot den bild som TR har skapat av händelsen när man valde att lägga vittnesmålen till grund för bedömningen. Ett sådant sätt att arbeta kan strida mot objektivitetsprincipen och oskuldspresumtionen. Det är TR som har ett ansvar för att utredningen i ett brottmål blir fullständig. Därav kan man ifrågasätta om domstolen skulle ogillat åtalet p.g.a. att det inte framlagts en tillräckligt bra utredning där alternativa förklaringar kunnat avfärdas. Det finns möjligtvis inte tillräckligt goda grunder för en slutsats med så stort mått av säkerhet som uttrycks i ställt utom rimligt tvivel eftersom åklagaren enbart har fokuserat på vittnen som inte kan sägas vara oberoende och att utredningen således är för ensidig. Att den är ensidig kan förklaras av att polis/åklagare kan vara drabbade av konfirmeringsbias. Även om underlaget anses robust kan det ifrågasättas om det kan anses ställt bortom rimligt tvivel att det gått till som åklagaren har gjort gällande. Den alternativa förklaring som Lars anger dvs. att han upphörde med våldet när Antonius var oskadliggjord kan eventuellt inte anses helt orimlig. Domstolen har ett krav i 1:9 Regeringsformen på att iaktta saklighet och opartiskhet i sitt dömande. När det gäller brottmål är detta okomplicerat eftersom man kan falla tillbaka på att åklagaren har bevisbördan. Det betyder att sådant som är osäkert inte behöver avgöras utan ska räknas den tilltalade till godo. Åtalet angående olaga hot är osäkert eftersom ord står mot ord. Domstolen utgår från oskuldspresumtionen och faller tillbaka på bevisbördan, dvs. att det inte kan anses bevisat att Lars gjort sig skyldig till olaga hot. Det kan antas att domstolen i denna del har beaktat att Ismine är Antonius flickvän och att hennes utsaga således inte tillmäts ett högt bevisvärde. Åtalspunkt 2 I förhöret den 5 augusti, i journalanteckningarna och från besöket på vårdcentralen finns nedtecknat det Sabina har angett och som ligger till grund för åklagarens gärningsbeskrivning. Polisen borde använt en bandspelare för att fånga upp det Sabina sa med egna ord. Eftersom människan har ett begränsat medvetet uppmärksamhetsutrymme, dvs. korttidsminne, kan vi inte hålla så mycket information samtidigt i vårt medvetande. 15 Utan bandspelare finns risken att polismannen tolkar och översätter det som nedtecknas och det är inte bra ur rättsäkerhetssynpunkt. Dessutom saknas det säkerligen uppgifter om det ställts några ledande frågor till Sabina när hon blev förhörd och då är det svårt att i efterhand avgöra om Sabinas 14 A a s A a s 263.

5 uppgifter bygger på information som funnits i frågorna eller på den faktiska händelsen. Det anförda torde minska bevisvärdet för åklagarens gärningsbeskrivning men tingsrätten redovisar inget om detta i sina domskäl. TR redogör för flera omständigheter som stärker hypotesen att det gått till som åklagaren gör gällande. Därefter konstateras enbart att det inte kan anses ställt bortom rimligt tvivel att det gått till på sätt som påstås i gärningsbeskrivningen. TR anför således inget skäl till varför gärningsbeskrivningen inte kan anses uppfylld. Det är anmärkningsvärt eftersom en friande förklaring måste vara prövbar, rationell och konkret för att den ska kunna uppamma ett rimligt tvivel. Det eventuella tvivlet ska också kunna återfinnas i processmaterialet. Om en alternativ förklaring inte kan finnas i processmaterialet saknas förutsättningar att bedöma friande alternativ. 16 Om TR fann utredningen för smal eller för dålig skulle man ha ogillat åtalet på den grunden att utredningen brister. Domen kan sägas ge uttryck för att det ställs högre krav på polis och åklagare att göra en fullständigare utredning än vad man gjort i detta fall. Utredningen ska från rättssäkerhetssynpunkt vara så gott som heltäckande och avse alla omständigheter som kan vara av betydelse för bedömningen av den misstänktes skuld. Polisen och åklagaren kan ha varit drabbade av konfirmeringsbias eftersom de kan ha utgått från att Sabinas uppgifter i kombination med dokumentationen var tillräckligt för en framtida fällande dom. Det är viktigt att polis och åklagare håller isär personlig övertygelse om skuld och vad som kan bevisas 17 I detta fall har man inte gjort någon ytterligare utredning och därför kan inte alternativa förklaringar uteslutas när Sabina väljer att inte vilja vidgå tidigare lämnade uppgifter. Om sådana alternativa förklaringar p.g.a. konfirmeringsbias inte utreds ordentligt under förundersökningen kan de inte heller falsifieras under en rättegång. Man kan dock ifrågasätta om inte TR hade gjort en annan bedömning om Sabina vidhållit sina tidigare lämnade uppgifter. Polisen hade kunnat utföra en kognitiv intervju med såväl Sabina som Lars den 5 augusti. Då hade intervjuerna kunnat analyseras med hjälp av SVA och RM. På så vis hade man skapat ett bättre underlag för bedömningen om deras lämnade uppgifter var sanningsenliga eller inte. Då hade man haft mer utredning att grunda åtalet på och inte varit lika beroende av de nedtecknade uppgifterna. För att avgöra om Lars ljuger eller inte hade man även kunnat använda bevisen dvs. de dokumenterade skadorna strategiskt under förhöret A a s A a s A a s 317.

6 Hovrätten I hovrätten (HovR) kompletterades processmaterialet med två nya vittnen. De verkar vara två oberoende vittnen, vilka givetvis borde ha tagits upp även av TR. Med tanke på glömskekurvan och de olika påverkansfaktorer som inverkar på minnet är det svårt att avgöra om deras vittnesmål härstammar från deras egna ursprungliga minnesbilder eller om olika yttre och inre faktorer påverkat minnesbilderna. 19 Därav torde deras vittnesmål bedömas med försiktighet. HovR gör en annan bevisvärdering och uppställer ett högre beviskrav än TR. HovR redovisar ingen heltäckande bevisvärdering i sina domskäl utan det upplevs som att man faller tillbaka på bevisbördan. Domstolen utgår från oskuldspresumtionen och det tydliggörs att det är åklagaren som har bevisbördan eftersom domstolen gör en mer kritisk granskning av åklagarens bevisning än TR. Av domskälen framgår att domstolen inte kan utesluta alternativa förklaringar till åklagarens gärningsbeskrivning och därför är det inte visat att det gått till på sätt som åklagaren beskrivit. I detta avseende kan anföras att polis och åklagare kan ha varit drabbade av konfirmeringsbias under utredningen eftersom man enbart verkar ha fokuserat på vittnen som bekräftar gärningsbeskrivningen. Kriteriet utom rimligt tvivel uppfylls endast om samtliga rimliga alternativa förklaringar till bevisen med säkerhet kan avfärdas. I detta fall kan det ifrågasättas om alla alternativa förklaringar kan anses utredda. Om sådana alternativa förklaringar p.g.a. konfirmeringsbias inte utreds ordentligt under förundersökningen kan de inte heller falsifieras under en rättegång. Slutligen ska påpekas att HovR uppmärksammar de psykologiska faktorer som kan ha påverkat vittnenas minnesbilder av det inträffade och att man därför får bedöma deras berättelser med försiktighet. (Jämför resonemang under TR). Avslutande synpunkter Enligt min mening är det tydligt att värderingen av bevisningen gällande misshandeln i såväl TR som HovR är systematiskt relaterat till den dom som framkommer. Därigenom kan man urskilja hur bevisens värde bestäms i ljuset av berättelsen. Svensk rätt bygger på fri bevisprövning och fri bevisföring och det kan ifrågasättas om det uppfyller rättssäkerhetskraven. Det skapas ett stort utrymme att värdera samma bevisning på olika sätt och det gynnar inte rättssäkerheten. Enligt min mening torde det svåraste vara att avgöra när alternativa förklaringar kan uteslutas. I de flesta fall kan man uppställa alternativa förklaringar 19 A a s 95.

7 men svårigheten är att avgöra när dessa alternativa förklaringar kan anses ge upphov till ett rimligt tvivel. Som t.ex. kan anföras att HovR menar att det inte med säkerhet går att fastslå att Antonius har varit oskadliggjord innan hans båda armar var belagda med handfängsel (även fast han låg på marken med två vakter över sig) och att det inte är visat att det våld Lars dessförinnan utövat varit oproportionerligt. Eventuellt uppställer HovR ett orimligt högt beviskrav. HovR anför alternativa förklaringar men frågan är om de ger upphov till ett rimligt tvivel av åklagarens gärningsbeskrivning. Enligt min mening kan det ifrågasättas om bevisvärderingen möjligen blivit för fri och fått påtagliga inslag av godtycke.