Delamed. en tidning från diakonia nummer Blunda inte för Kongo

Transkript

1 Delamed en tidning från diakonia nummer Blunda inte för Kongo

2 Dödligt rikt land Varje dag dör personer till följd av konflikten i Demokratiska Republiken Kongo. Jag trodde att siffran var felaktig och tvingades dubbelkolla. Så många människor kan ju inte dö varje dag utan att jag sett några spår av det på tv-nyheterna? Tyvärr var antalet helt korrekt*, personer om dagen, personer i månaden. Inbördeskriget i Kongo är den konflikt som krävt flest liv sedan andra världskriget men många av oss är lyckligt omedvetna om denna tragiska statistik. Bakom varje anonym siffra finns ett livsöde, det vet 28-årige Philly Compagnie alltför väl. Han är människorättskämpe i huvudstaden Kinshasa. Han har själv utsatts för tortyr och nu jobbar han för en organisation som utreder krigsförbrytelser mot civila. Hans kollega fader Rigobert hade tänkt bli biolog. I stället blev han präst. Bara om man tror att man har Gud på sin sida vågar man utmana ondskan, säger han. Det finns ingen enkel lösning på den konflikt som brukar kallas Afrikas världskrig. En konflikt där förövarna ofta själva är offer. Hur utkräver man rättvisa när våldsmannen är en 11-årig pojke som själv värvades till soldat när han tvingades se på medan hans familj mördades? Kongo tillhör världens många paradoxer. Mätt i naturtillgångar är det ett mycket rikt land. Här finns diamanter, guld och det sällsynta mineralet koltan som används i bärbara datorer och mobiltelefoner. Det bördiga landskapet i de östra provinserna har försörjt miljontals människor med mat, nu svälter de på grund av kriget. Kongos rikedomar lockade till sig lystna affärsmän och äventyrare från Europa under 1800-talet. Belgiens kung Leopold lyckades erövra landet med förödande resultat. Över 10 miljoner människor miste livet på grund av hans terrorvälde. Pengar och makt kan göra människor galna. Kongos naturtillgångar ställer fortfarande till problem för folket. Nu är det krigsherrar med stöd från grannländerna som tar till våld för att få det de vill ha. Det är lättare att hitta böcker som beskriver övergreppen i kung Leopolds Kongo än att hitta en tidningsartikel om ULRIKA NORDIN, VIK. REDAKTÖR dagsläget. Det är märkligt, men det verkar som om det är enklare att blunda för det som pågår än det som var. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp oss, men det är bara nu vi kan göra något för att förändra den. I dag styrs Kongo av en övergångsregering där de fyra ledarna alla har koppling till de stridande grupperna. Landet behöver en ny, demokratiskt vald regering. Enligt planerna ska val hållas senast nästa år. Just nu är det oklart om det verkligen kan genomföras och vägen till försoning är lång. Här kan Sverige spela en roll. De som gett order om övergrepp mot civila måste ställas inför rätta i en internationell domstol och lokala människorättsaktivister, som fader Rigobert och Philly Compagnie, måste få stöd för sitt viktiga arbete. I det här numret av Dela Med får du läsa tunga vittnesmål om tortyr och mord. Men du möter också människor som tror på framtiden, som sömmerskan Micheline Kaswama. Hennes föräldrar dog i aids när hon var 14 år men nu har hon vågat börja drömma igen. Hon vill öppna en ateljé och sy hattar i en egen kollektion. Jag vet inte vad som är märkligast att människor kan vara så oerhört grymma mot varandra eller att det trots all grymhet fortfarande finns hopp. * Siffran är hämtad från International Rescue Committee. TEXT: PETTER KARLSSON FOTO: ROBBAN ANDERSSON Nu skrattar ingen åt Rebeccas kaniner En kanin kan bli början på ett nytt liv. Det kanske låter lustigt, men så var det för Rebecca Luishi, 72. Kongo-Kinshasa är kontrasternas land. I det här numret av Dela Med möter du Bibichi, 27, vars liv slogs i spillror när hon torterades. Men du träffar även Micheline, 18, som tror på framtiden trots att hennes föräldrar dött i aids. Innehåll Nu skrattar ingen åt Rebeccas kaniner Nyheter & Notiser Ljus i mörkrets hjärta De står upp för sin rätt Gästkrönika miljarder i arv tacka Mobutu Krönika "Tror jag"...20 Insamlingssidor Information och nyheter från Redaktör Ulrika Nordin Ansvarig utgivare Bo Forsberg Adress Starrbäcksgatan 11, Sundbyberg Postgiro (för gåvor) (för material) Telefon Telefax E-post diakonia@diakonia.se Hemsida Diakonia är en kristen biståndsorganisation som tillsammans med lokala partner arbetar för en varaktig förändring för de mest utsatta människorna i världen. Tryck Sörmlands Grafiska, på miljövänligt papper Form Paganini Ventil Dela Med utkommer under 2005 med 4 nummer och distribueras till Diakonias understödjare Dela Med publiceras med ekonomiskt stöd från Sida, som dock inte har medverkat vid utformningen av materialet. ISSN-nr: Första sidan: Fader Rigobert tittar ut genom pärmen till sitt fotoalbum. Där förvarar han bilderna av offren för ett av världens glömda krig. FOTO: ROBBAN ANDERSSON. När min man dog 1978 tog hans släkt ifrån mig allt. Då mådde jag mycket dåligt. Men 1997 kom jag med i en kvinnogrupp som började odla upp några bakgårdar i Kinshasas slum. Vi köpte utsäde, kaniner, några ankor och en snäll gris Rebecca Luishi, 72: som hette Manda. I dag säljer vi maniok och kött på torget, tillverkar chips och soya och brygger till och med vitt vin av avocadoblad. Männen i kvarteret skrattade åt oss i början. Det gör ingen längre. 2 Dela med Dela med 3

3 Micheline Kaswama, 18: Mina föräldrar dog i aids när jag var 14 år. Jag lärde mig aldrig att läsa och skriva. Men nu ska jag bli skräddare. Jag älskar att göra vackra hattar och fina klänningar. Jag har till och med fått ett diplom att sätta på väggen. Ofta tänker jag på Diakonia som gav mig den här chansen. Att det finns människor i ett land långt borta som faktiskt bryr sig om hur jag har det! När jag får en egen ateljé ska jag också hjälpa unga flickor. Diakonia i Kongo Hiv/aids Bibich Ntibonera, 27: På en halvtimme förstörde soldaterna mitt liv. De slog mig i huvudet med gevärskolvarna och slet ut mina tänder. Jag försökte säga att jag inte tillhörde motståndarsidan. Att jag var neutral, att jag bara försökte medla i kriget. Men de trodde mig inte. I tre månader låg jag medvetslös. Nu för tiden värker mitt huvud för jämnan. Min hjärna är skadad. Jag kommer aldrig någonsin mer att orka jobba. Jag är ledsen nästan hela tiden. Diakonia stödjer sju samarbetsorganisationer; två i Bukavu, två i Kinshasa och tre väster om Kinshasa. Flera av dessa jobbar med frågor som rör mänskliga rättigheter. Det kan bl.a. handla om att utreda brott mot civilbefolkningen i form av tortyr, misshandel eller våldtäkter. Flera organisationer jobbar även med utbildning i demokratifrågor. I ett land där inget demokratiskt val ännu har hållits är det många som har bristande kunskap om hur ett val går till och vilka rättigheter man har som medborgare. Kvinnors försörjningsmöjligheter och jordbruksutveckling är andra viktiga frågor för Diakonias samarbetsorganisationer. Nyligen inleddes ett samarbete med Life & Peace kring ett projekt för fred och försoning i östra Kongo. UNAIDS statistik för Kongo Till följd av konflikten är siffrorna inte exakta. 4,2 9,9 procent av befolkningen mellan år har hiv/aids. År 2003 dog kongoleser till följd av hiv/aids barn i Kongo blev föräldralösa på grund av att deras föräldrar dött i sjukdomen. 4 Dela med Dela med 5

4 NYHETER & NOTISER NYHETER & NOTISER Gaza har förvandlats till ett stort fängelse Heder åt mördad fredskämpe 300 personer besökte konferensen Folkrätt i skuggan av den israeliska ockupationen i Stockholm den 12 april. Huvudtalaren John Dugard, FN:s särskilde rapportör för de ockuperade områdena, oroades av den israeliska regeringens försvar av bosättningarna. På många sätt är detta en tid för hopp i Mellanöstern. Men jag är pessimistisk, av två skäl. Dels på grund av den mur som Israel bygger på palestinskt område och dels på grund av att bosättningarna fortsätter att växa, säger han. Invånarna i Israel som helhet ökade med 2 procent i fjol vilket kan jämföras med en ökning med 6 procent i bosättningarna på Västbanken. John Dugard anser att den mur som Israel låtit bygga, i trots mot beslut i Internationella domstolen i Haag, är en strategi för att annektera mark som tillhör palestinierna. 80 procent av muren byggs på palestinskt område. Ingen kan säga något om att Israel vill ha en säkerhetsbarriär. Problemet är att muren byggs på palestinskt territorium. En del av palestiniernas mest fertila mark har tagits i bruk för bygget. Om man ser till dragningen av muren är det tydligt att den har satts upp för att inkludera de israeliska bosättningarna, säger han. Problemen i Gaza och på Västbanken handlar om jordnära frågor som hur studenter ska lyckas Vitt band symbol för kampanjen Utrota Fattigdomen Nu ta sig till skolan och arbetare till sina jobb. Muren och den israeliska arméns vägspärrar stoppar upp vardagen för tusentals palestinier. Gaza har förvandlats till ett stort fängelse, säger Yehezkiel Lein, forskningsledare vid den israeliska människorättsorganisationen B tselem. Han har granskat rörelsefriheten i Gazaremsan i en färsk rapport. Det är ingen överdrift att säga att det är lättare för en palestinier som lever i Israel eller Västbanken att besöka en anhörig i fängelse än en anhörig som bor i Gaza, säger han. Folkrättskonferensen arrangerades i samarbete mellan Amnesty, Diakonia, Fonden för mänskliga rättigheter, FN-förbundet, LO, Olof Palmes internationella center, Rädda Barnen, Röda korset, Svenska kyrkan och TCO. Dagen avslutades med ett tal av Sveriges utrikesminister Laila Freivalds och en paneldiskussion. Vill du veta mer om vilka lagar och regler som en ockupationsmakt måste följa? Läs Diakonias och Svenska kyrkans nya skrift Med vilken rätt om Israels ockupation, mänskliga rättigheter och krigets lagar. Den går att beställa eller ladda ner i PDF-fil från Den 11 april lanserades kampanjen utrota fattigdomen nu. Det är den svenska delen av Global Call to Action against Poverty där världskändisar som Sydafrikas Nelson Mandela och U2-sångaren Bono har blivit viktiga förgrundsgestalter. Målet är att få världens regeringar att sätta större fokus på kampen mot fattigdom. I dag lever över en miljard människor i extrem fattigdom. De så kallade millenniemålen, som FN har enats kring, säger att andelen extremt fattiga ska halveras fram till år Om världen inte gör mer för att komma till rätta med problemen kommer dock målet aldrig att nås i tid. Den gemensamma symbolen för kampanjen är vita band som kan bäras kring handleden och användas för att skapa uppmärksamhet. John Dugard, FN:s särskilde rapportör Vill du beställa ett armband eller veta mer om den svenska kampanjen? Läs mer på Vill du veta mer om Diakonias arbete kring millenniemålen? Läs mer på Fler väljer rättvisemärkt 47 procent av svenskarna känner till Rättvisemärkt, en ökning med 8 procent från i fjol. Det visar en oberoende undersökning bland personer som genomfördes i februari i år. 68 procent säger att de är beredda att betala några kronor extra för en rättvisemärkt vara mot 64 procent i fjol. Att fler känner till Rättvisemärkt fick till följd att försäljningen ökade med 40 procent under Mest ökar försäljningen av bananer (+ 47 procent) och kaffe (+ 28 procent). Utöver bananer och kaffe kan svenska konsumenter köpa rättvisemärkt te, kakao och choklad i matbutiker som ICA, COOP, Hemköp och VIVO. I Världsbutikerna finns även rättvisemärkt ris, honung, socker och fotbollar. Läs mer på I år är det 25 år sedan ärkebiskop Oscar Romero sköts ner när han förberedde nattvarden i en kyrka i El Salvador. Några minuter tidigare hade han predikat över budordet Du skall icke dräpa och uppmanat soldaterna att inte förfölja sitt eget folk. Ärkebiskopen vågade tala om fred och försoning i en tid av inbördeskrig och terror och fick stå emot hån även från sin egen kyrka. Ingen soldat är tvungen att lyda en order som går emot Jesu ord, sa Oscar Romero i sin sista predikan. I Guds namn och i hela vårt lidande folks namn, ber jag er, begär jag av er, beordrar jag er stoppa detta förtryck, sa han innan han sköts till döds av en lejd attentatsman. Men minnet av Romero lever vidare. Hans liv har blivit en symbol för kampen för social rättvisa. Två veckor innan han mördades i mars 1980 tilldelades han Diakonias fredspris. En särskild minneshögtid hölls i Gustav Vasa församling den 2 april. Ärkebiskop Oscar Romero ULF FRÖDIN 6 Dela med Dela med 7

5 13-åriga Sara Bempansa hjälper sin pappa med skörden. Kongo är ett rikt land. Men exploateringen av resurserna har länge förföljt befolkningen. Under 1800-talet var det de europeiska handelsbolagen som skövlade och mördade. I dag är det krigsherrarna. Ljus i mörkrets hjärta Det ser ut som ett vanligt, oskyldigt familjealbum. Men bakom pärmarna döljer sig ett vittnesbörd om lemlästade kroppar och döda barn. Innanför det lilla hjärtat ryms ett stort mörker. TEXT: PETTER KARLSSON FOTO: ROBBAN ANDERSSON Mörkrets hjärta var romanen som en gång avslöjade vanstyret i världens största kolonilott. Joseph Conrad skrev den 1902 som en rasande uppgörelse med Kung Leopolds Kongo ett helvete på jorden fullt av blod, övergrepp, terror och avhuggna händer. Ett drygt sekel senare har egentligen ingenting hänt. Det är fruktansvärda bilder det här. Egentligen borde de aldrig visas, men... ja, jag ser ingen annan utväg, säger fader Rigobert och öppnar pärmarna till en mardröm; ett femtiotal fastklistrade amatörbilder som visar offren i ett krig som världen tycks ha glömt. Överallt sargade, stympade människor. Många barn. Alla döda. Sen blir det bara värre. Samma eftermiddag stiger en man av lokalbussen, kliver in på Diakonias kontor i Kinshasa, fumlar med portföljens lås och ber om ursäkt för att nätterna av tortyr gjort att hans fingrar inte längre vill lyda. På ytan en mild, saklig, klarögd 28-åring. På djupet en gammaltestamentlig profet, en kämpe som vågar trotsa både krigsherrar och sin egen smärta för att vittna om en terror som övergår allt förstånd. 8 Dela med Dela med 9

6 Det svåraste i mitt jobb är att besöka sjukhusen där de våldtagna flickorna ligger. Ibland är en arm avhuggen, ibland har man tagit deras ögon, säger Kenyenye Byumanine. Han arbetar för statens kommission för mänskliga rättigheter. Jag har sett tioåringar som redan har dödat. Det är tveksamt om något krig varit så grymt, så outsägligt hemskt, säger medborgarrättskämpen Philly Compagnie. Han riskerar sitt eget liv för att avslöja övergreppen. Jag har sett kvinnor knuffas ner i gropar och begravas levande, säger medborgarrättskämpen Philly Compagnie. Jag har hört skriken från treåringar som våldtagits av sina egna pappor av rädsla för soldaternas gevär. Jag har sett hela församlingar motas in i kyrkor som sedan tänts på. Jag har träffat tioåringar som redan har dödat. Det är tveksamt om något krig varit så grymt, så outsägligt hemskt. För mörkrets hjärta behåller sin onda struktur, trots att decennierna går var Kongo den belgiske kungens privata egendom. Den vitskäggige, tomteliknande regenten satte aldrig sin fot i Afrika. Istället blev han sinnebilden för den anonyma makten som aldrig riskerar att få blod på sina händer. Girigheten var total. Förnekelsen enorm. Tio miljoner människor miste livet i jakten på land och gummi. De värsta historierna och de är många handlar om våldtäkter, avhuggna lemmar, dödskallar som trädgårdsprydnader och chicotten piskan av tvinnad flodhästhud som kunde pina livet ur en man på 75 rapp. Svenska missionärer hörde till dem som först reagerade. Jag såg döda kroppar med avhuggna högerhänder flyta på sjön skrev baptisten Erik Sjöblom i en offentlig artikel mot gummiterrorn Tillsamman med andra modiga män som journalisten Edmund Dene Morel och författarna Arthur Conan Doyle och Joseph Conrad underminerade han på sikt världens största maktmissbruk. Men i dag är ondskan tillbaka. Jag ser det inte bara på alla tiggarna, alla arbetslösa ungdomarna som drar runt bland kåkstädernas sopor och höns, alla vapen, soldater och giriga händer. Hela Kongo är som en torterad kropp, musklerna har förtvinat, hjärnan fungerar inte längre som den ska. Överallt fattigdom trots att landet är så bördigt att en nergrävd planta snabbt skulle bli en skog. Överallt våld trots att kongoleserna tillhör de gästfriaste folk jag mött. Det här landet har bad roots, dåliga rötter, säger fader Rigobert. Vi är förlamade av krig, misskötsel, malaria och kriminalitet. Staten är lika korrupt som bankrutt. Barn svälter eller slås ihjäl. Nyss fick jag rapport om 21 bypojkar som hämtades i sin by, bands, fördes till en bro och fick halsarna avskurna. Han växte själv upp under general Mobutus totalitära regim. Universitetet blev hans väckarklocka och ideologiska skola. Jag hade egentligen tänkt bli biolog, stå i nåt lugnt laboratorium. I stället blev jag präst. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. Bara om man tror att man har Gud på sin sida vågar man utmana ondskan. I dag är fader Rigobert stenen i skon på krigsherrarna, de som hela tiden stör Kongos inre ordning för att skaffa sig mark och makt. I sitt blygsamma kontor, där elledningarna hänger som livsfarliga lianer i taket, samlar han bevis för våldtäkter, lemlästningar, till och med kannibalism. Sen drar han fallen inför krigsdomstolen i Haag, ett efter ett. En droppe i havet, javisst. Men någon måste ju göra något, inte sant? Och just där i ligger både den djupaste förtvivlan och det sköraste hopp. Kongo har alltid tagit ett steg framåt och samtidigt glidit två bakåt. I byn Nkolo vandrar en 37- årig mormor hem från en sjö som en gång var hennes åker. Översvämningen tog hela skörden med sig. Nu måste hon låna till en skyhög ränta för att inte svälta ihjäl. Ändå orkar hon gå upp varje morgon halv sex för att vandra ut ur byn. Hon letar ved, men kanske också ett hopp? På sina smala axlar bär hon ett uppkäftigt trots, en vägran att kapitulera. Kanske anar hon intuitivt Kongos inneboende potential. Det behövs så lite för att ändra riktningen. Bara en knuff. Eller kanske en kanin? För mitt i uthusets halvdager skimrar en ljus päls och några pigga ögon som en liten långörad protest mot tillvarons grymhet. Visst, en kanin gör ingen framtid. I själv verket ser det lilla kollektivjordbruket mitt i Kinshasas slum nästan lite löjligt ut. 20 kvinnor och kanske 50 djur; några kycklingar, en glad gris och så de där välgödda gnagarna som 72-åriga Rebecca Luishi stolt lyfter fram ur en hemsnickrad kätte. Hon brukade vara hemmafru. Nu är hon farmare. När maken inte längre kunde skaffa dagsverke nere i stan, tog hon resolut tag i situationen. Tillsammans har kvinnokollektivet Unaf byggt en mönsterfarm mitt i Kinshasas slum. Grönsakerna står som pigga utropstecken mot de grå plåtskjulen. Vinsten är blygsam, men ambitionen hög. I början skrattade karlarna åt oss. Nu kommer de för att beundra våra djur och grödor. Hela kåkstaden talar om oss. Vi har visat att det faktiskt går att bryta mönstret. Och bara några kvarter därifrån: några symaskiner som också sjunger sånger om framtiden. 18-åriga Amy Laeticia var föräldralös, predestinerad för gatan och dess lustar. Nu syr hon klänningar och väver korgar för att finansiera sin egen skolgång. Ni kommer från Diakonia? Åh, då är det ni som hjälper mig att tro på livet igen. Ni förstår, det här betyder så mycket för mig. Och så där håller det på. Överallt små glimtar av hopp. Överallt människor som kämpar, bygger 10 Dela med Dela med 11

7 26-åriga Mireille Kalanga vill bli Kongos första kvinnliga militärdomare. Hon studerar vid ett universitet i Kinshasa. Av Kongos 55 miljoner invånare är 47 procent yngre än 15 år. De här pojkarna går i skolan i Kongos huvudstad Kinshasa. och tror, trots att de befinner sig i ondskans själva epicentrum, mörkrets innersta hjärtpunkt. 13-åriga Sara Bempansa får chans till skolgång tack vare att byrådet fått biståndspengar från Diakonia, för att sätta fart på ett jordbruk som var paralyserat efter en flodvåg. 26-åriga Mireille Kalanga utbildar sig till Kongos första kvinnliga militärdomare med kraft att hejda åtminstone några av övergreppen. Universitetets bibliotek är sponsrat av Diakonia. Kongo behöver mat, men framförallt bildning och framtidstro. För den som har studerat är mycket svårare att lura. Den som än gång har smakat hoppet blir aldrig mera mätt. Och den som en gång har skådat ljuset vill aldrig mera leva i mörkrets hjärta. Vill du läsa mer om Kongo? Längta hem lennart hagerfors, 2003 Författaren har gett ut flera böcker om Kongo, Bortom Mukambo (1983), Valarna i Tanganyikasjön och Kongolesen som skrattade, (1987). Den senaste boken är en skildring av hans egen uppväxt i 50-talets Kongo. In the Footsteps of Mr. Kurtz: Living on the Brink of Disaster in Mobutu s Congo michaela wrong, 2001 Ger en bild av Världsbankens och IMF:s roll under Mobuturegimen och en bakgrund till den pågående konflikten. Kung Leopolds vålnad adam hochschild, 1998 En modern klassiker om hur Belgiens kung Leopold med politisk list lyckas erövra Kongo. Människor och resurser utnyttjades hänsynslöst av europeiska handelsbolag. Boken ger röst åt dem som stod upp och försvarade människovärdet. Mörkrets hjärta joseph conrad, 1902 Denna klassiker var banbrytande när den gavs ut eftersom den på prosans vis avslöjade de europeiska handelsbolagens hänsynslösa förtryck av Kongo. Vill du läsa färska nyheter om Kongo på franska eller engelska? Besök: Demokratiska Republiken Kongo, DRK Tidigare officiella namn: Kongofristaden, Belgiska Kongo, Kongo och Zaire. Huvudstad: Kinshasa Storlek: DRK är fem gånger så stort som Sverige. Invånarantal: Omkring 55 miljoner varav 47% är yngre än 15 år. Antal folkgrupper: Fler än 250 varav de största är luba eller baluba, 18%, kongo 17% och mongo, 13,5%. Officiellt språk: Franska. Utöver franskan talas omkring 250 lokala språk varav swahili, lingala, kikongo och chiluba betraktas som nationella språk. Religion: 80% kristna (varav merparten är katoliker), 10% muslimer och 10% synkretistiska och ursprungsreligioner. Naturtillgångar: Koltan, kobolt, koppar, kadmium, järn, diamanter, guld, silver, zink och andra mineraler samt olja, vattenkraft och timmer. MONUC: FN:s fredsbevarande styrka i DR Kongo heter MONUC och har funnits på plats sedan Läs mer på KAMERUN GABON KONGO Brazzaville Kinshasa Matadi CENTRAL-AFRIKA DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO ANGOLA Kisangani Bukavu Kindu Lubumbashi ZAMBIA Goma SUDAN RWANDA BURUNDI UGANDA TANZANIA MALAW 12 Dela med Dela med 13

8 De står upp för sin rätt 14 Dela med Våldtäkt. Det är det första exempel som de unga flickorna på en skola i utkanten av Bukavu i östra DR Kongo nämner som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. I diskussionsgruppen som drivs av Groupe Jérémie talar de om hur utsatta de är, och vad de kan göra för att försvara sina rättigheter. TEXT OCH FOTO: ANNA KOBLANCK 16-åriga Ciriminami Neema och hennes tjejkompisar träffas en gång i veckan för att diskutera mänskliga rättigheter. De östra delarna av Demokratiska Republiken Kongo är en sorglig del av världen. Gränslandet mellan DR Kongo, Uganda, Rwanda och Burundi har präglats av våldsamma konflikter ett tiotal år, och än i dag pågår ett lågintensivt krig mellan nationella arméer och lokala miliser. Fredsuppgörelsen som slöts 2002 gör inte stor skillnad för civilbefolkningen som nästan dagligen plundras, jagas och våldtas. Det finns sannolikt få platser på jorden där människors mest grundläggande rättigheter kränks så konsekvent. I den halvårsrapport som den lokala människorättsorganisationen Groupe Jérémie sammanställde för första halvåret 2004 dokumenteras ett hundratal brott mot de mänskliga rättigheterna. Det handlar om mord, övergrepp och förnedring. I rapporten kan man läsa om hur rebeller mördade en man i byn Irongo den 30 januari, torterade hans barn och sedan stal några byxor, ett par höns och en radio. Den 8 eller 9 mars kidnappades tio personer i en annan by av hutu-rebeller, som förde dem ut i skogen. En av dem lyckades senare rymma, och kunde berätta att de andra skjutits eller hackats ihjäl med machete. En månad senare arresterades en grupp män i byn Nyakakoba och fördes bort av en rebellfraktion, och släpptes inte förrän de betalat lösen. Den 2 juni våldtogs en 19- årig kvinna av fyra soldater, fördes bort och våldtogs sedan på nytt. Hon befriades sedan av FNstyrkan i området och togs svårt traumatiserad till ett specialsjukhus för våldtagna kvinnor. Samma dag, den 2 juni, våldtogs fyra flickor, i åldrarna år, av en grupp soldater i stadsdelen Nguba. Bara fem, av mer än hundra liknande incidenter i området kring Bukavu under fjolårets första sex månader. En gång i veckan reser vi ut till någon av byarna häromkring för att samla in vittnesmål om övergreppen. Vi försöker också tala med myndigheterna för att försöka förbättra situationen, berättar Jean-Moreau Tubibu på Groupe Jérémie. När Dela Med:s reporter frågar flickorna på skolan i utkanten av Bukavu vad mänskliga rättigheter är blir det först alldeles tyst. Ett tiotal tjejer i de yngre tonåren sitter runt ett stort bord i ett sjavigt klassrum med utsikt över de lummiga, gröna kullar som omger sjön Kivu i närheten. På väggen hänger vanliga läromedel som kartor och bilder. Ämnet för dagen är dock inte det vanligaste av skolämnen. Flickorna har samlats för en studiecirkel om mänskliga rättigheter som drivs av Groupe Jérémie. De ses en gång i månaden och det är en i högsta grad angelägen undervisning. Våldtäkt, säger till slut gruppens ordförande, 16-åriga Ciriminami Neema, som svar på frågan om vad ett brott mot mänskliga rättigheter är. Uppskattningsvis fyrtio tusen kvinnor har våldtagits i DR Kongo under de senaste årens konflikt och samtliga av flickorna känner någon som är ett offer. De ger flera exempel på både flickor och mödrar i deras egen omgivning som råkat illa ut. Det påverkar mitt liv jättemycket för jag kan inte röra mig fritt som tidigare, berättar Ciriminami. Jag måste gå hem tidigt, till exempel. Förut brukade jag stanna kvar på skolan för extraklasser på kvällen, men det vågar jag inte längre, tillägger hon. De andra flickorna nickar igenkännande. Våldtäkt är inget man vanligtvis talar om, berättar de samtidigt. Kvinnorna och flickorna som hållits fångna i skogen och utnyttjats av olika beväpnade styrkor är tysta när de kommer tillbaka igen. En del av de äldre förskjuts av sina makar och får ensamma bära skammen. Flickorna är väl medvetna om hur utsatta de är, och nämner flera exempel på hur deras rättigheter kränks. Rätten till utbildning är en av dem. Föräldrarna betalar för deras bröders högre utbildning, men själva når de sällan så högt som till högstadiet. Föräldrarna föredrar att stödja pojkarna för vidare studier och struntar i flickorna, berättar Dela med 15

9 GÄSTKRÖNIKA Jérôme Gouzou, programchef på Life & Peace Institute Demokratiska Republiken Kongo står än en gång vid ett historiskt vägskäl. Det är nu två år sedan fredsavtalet slöts i Sydafrika och en lång rad övergångsinstitutioner inrättades. De var resultatet av långa och sega förhandlingar mellan Kongos viktigaste väpnade milisgrupper, representanter för den icke-väpnade politiska oppositionen och det civila samhället. Dessa förhandlingar saknade tyvärr mycket av det som karaktäriserar en trovärdig fredsprocess, där man förutsättningslöst utvärderar de grundläggande orsakerna till en konflikt. I stället rörde det sig snarare om en uppgörelse Vägval i väpnat land Utanför staden Bukavu i östra DRK pågår fortfarande oroligheterna. I byarna härjar små väpnade grupper och övergreppen är många och grova. gruppens vice ordförande, 18-åriga Claire Nyota. Vid sina månatliga möten får de här skolflickorna ändå möjlighet att diskutera sin situation, och de värderar den möjligheten högt. Ju mer vi får lära oss, desto duktigare blir vi på att försvara våra rättigheter. Ju mindre vi vet, desto lättare är det att kränka oss, säger Claire. Groupe Jérémie har funnits sedan 1993, och arbetar med att informera om mänskliga rättigheter i samhället. Utöver studiecirklarna publicerar organisationen också flera nyhetsbrev och rapporter, sänder program i radio och håller konferenser. Två personer arbetar heltid för gruppen, och ytterligare sex som obetalda volontärer. Målsättningen är att stärka civilbefolkningens möjligheter att själva skydda sig mot övergrepp. Jag kan inte säga att vi har lyckats helt och hållet, för övergreppen pågår alltjämt. Men vi kan nog säga att vi har lyckats med hälften av våra projekt, för att vara blygsamma. Vi ser hur folk har blivit mer medvetna om sina rättigheter och hur de försvarar dem utan att ta till våld, säger Jean-Moreau Tubibu på det enkla kontoret i centrala Bukavu. Det är inget enkelt arbete, och inte heller helt ofarligt. Organisationens kontor har flera gånger plundrats av olika beväpnade grupper och de anställda misshandlats. Ibland har det skett i samband med en attack på Bukavu. Andra gånger verkar det som om angreppen varit särskilt riktade mot Groupe Jérémie. En sen kväll för drygt tre år sedan knackade åtta soldater på dörren hemma hos Groupe Jérémies ordförande, Jean-Baptiste Mulengezi. De slog mig med en pistol och lämnade mig medvetslös på gatan tills jag blev hjälpt av några andra. Efter tre månader på sjukhus kunde jag fortfarande inte stå upp efter detta, berättar han. Strax dessförinnan hade organisationen kritiserat den rebellgrupp som på den tiden hade makten i staden, RCD-Goma, och dess förtryck av civilbefolkningen. Jean-Baptiste och hans kollegor tror att misshandeln han utsattes för var priset han fick betala för kritiken. Jag tror att de visste vem jag var, för de stod och väntade på mig, berättar han. Sedan fredsuppgörelsen 2002 har klimatet ändå förbättrats något. Bukavu är idag officiellt i händerna på den nationella armén, som dock samlar flera forna rebellgrupper under sig och ofta faller hän till inbördes strider. En tidigare representant för det civila samhället i Bukavu är en av de fyra vice presidenterna som styr landet tillsammans med president Joseph Kabila fram till dess att allmänna val kan hållas, och jakten på människorättskämpar som Groupe Jérémie har avtagit något. Men det är hårt ute i byarna på landsbygden häromkring. Där härjar fortfarande en massa små, beväpnade grupper, påpekar Jean-Baptiste och läser sedan högt ur ett av de senaste vittnesmålen de samlat in medan hans kollegor skakar sorgsamt på huvudet. En kvinna mördades, två månader efter att hon gift sig. Elva kor stals, ett får, och en del köksredskap. Kvinnan är den elfte personen som dödats de senaste två månaderna, konstaterar de. Det är bara om de stridande parterna avväpnas som situationen verkligen kan förbättras. Med gott politiskt ledarskap kommer de mänskliga rättigheterna sedan att respekteras, hoppas de. Men det är bara om folk känner till sina egna rättigheter som de kommer att känna sig ansvariga för att hjälpa till att bygga upp sin by igen, sin stad och vårt land, säger Jeans-Baptiste Mulengezi. där parterna sinsemellan delade upp makten mellan varandra, en tyst överenskommelse om att låta övergångsinstitutionerna reda ut problemen. Samma tanke ligger bakom den något ovanliga utformningen av landets exekutiva ledarskap som består av en president och fyra vicepresidenter där var och en representerar någon av de stridande parterna. Liknande system finns på samtliga politiska nivåer, i parlamentet, i regionerna och i kommunerna. Även de kommissioner som ska dra upp riktlinjerna för framtiden och för freds- och försoningsprocessen har byggts upp efter principen om att posterna ska delas mellan de stridande grupperna. Övergångsperioden och förberedelserna inför allmänna val bestämdes till två år med möjlighet till två förlängningar om sex månader vardera. Om man håller sig till tidtabellen ska allmänna val hållas i Kongo vid slutet av juni Tyvärr kommer det inte att bli några val, i alla fall inte i juni. Om övergångsperioden har haft det goda med sig att delvis få ett slut på den väpnade konflikten, en konflikt som innehar det dystra rekordet att vara den blodigaste sedan andra världskriget, så har den ändå i stort varit ett misslyckande. Detta beror till största delen på den ovan nämnda maktuppgörelsen. Den verkliga gemensamma drivkraften till förhandlingar var aldrig en uttalad vilja att få slut på kriget, utan snarare frånvaron av en möjlighet att vinna en militär seger. Ingen av de väpnade grupperna var tillräckligt stark för att slå de andra. Det var ett krig som slutade utan segrare och den politiska process som nu tagit vid är bara ett annat sätt att fortsätta kriget. Övergångsperioden har alltså karakteriserats av en ständig misstänksamhet mellan de olika grupperingarna vid makten, som antingen försökt stärka sina positioner, ifall fredsprocessen skulle få ett våldsamt slut, eller försökt eliminera sina motståndare på politisk väg. Följaktligen har de senaste två åren karakteriserats av en politisk blockering av alla institutioner. Med undantag av en omröstning om en ny lag om medborgarskap har inget gjorts åt de strukturella orsakerna till den väpnade konflikten. Att ena armén är ett av de största problemen, liksom vapenhandeln som obehindrat försiggår över mer eller mindre öppna gränser, förekomsten av utländska väpnade grupperingar inne i Kongo, och inte minst den fortsatta plundringen av landets naturresurser. När det gäller östra Kongo, framför allt i provinserna Nord och Syd Kivu och Ituri, har kriget aldrig avslutats utan fortsatt som en lågintensiv väpnad konflikt. Alltsedan början av 2005 har valet blivit en alltmer viktig politisk spelbricka trots eller snarare just på grund av att alla vet att det är absolut omöjligt att organisera valet inom den stipulerade tiden. När detta skrivs, i april 2005, finns fortfarande inga beslut om hur valet ska gå till och den utlovade folkräkningen har inte börjat. För att inte tala om de tekniska svårigheter som det innebär att organisera ett val i ett land som helt saknar infrastruktur. Demokratiska Republiken Kongo står i ett vägskäl. Att valet genomförs, hur det går till och vad som blir utgången kommer att avgöra framtidsutsikterna för landets 55 miljoner invånare. 16 Dela med Dela med 17

10 13 miljarder i arv tacka Mobutu Först ger vi lån till en diktator. Pengarna hjälper honom att stanna kvar vid makten och förtrycka sitt folk. Sedan kräver vi att invånarna ska betala tillbaka de pengar de aldrig fick. TEXT: ULRIKA NORDIN ILLUSTRATION: ULF FRÖDIN Fem år efter att Kongo blivit en självständig stat 1960 utnämnde Joseph Mobutu sig själv till president efter en militärkupp. Under sina 32 år vid makten lyckades han göra landet synonymt med korruption. Trots att denne diktator gjorde lite för att förbättra situationen i Kongo och stoppade pengar som flödade in från väst i sina egna fickor, stöttade USA och västvärlden villigt hans regim. Mobutu kom till makten under Kalla kriget och Centralafrika blev en av brickorna i stormakternas spel. Fram till 1995 pumpade utländska långivare in över 13 miljarder dollar i landet som Mobutu döpte om till Zaire. Det mesta förskingrades bort. Efter Sovjetunionens fall minskade omvärldens intresse för regionen och 1997 avsattes Mobutu i en ny statskupp. Vid den tiden hade han hunnit skaffa sig lyxhus i Frankrike och lagt undan en rejäl pensionsförsäkring i skatteparadis i utlandet. Vem får då ta ansvar för Mobutu-regimens skulder? Folket förstås. Kjetil Abildsnes på Diakonias norska systerorganisationen SLUG (Aksjon Slett U-landsgjelda) menar att Kongo är ett klassiskt exempel på det man brukar kalla illegitim skuld. Det är tydligt att de lån som betalades ut till Kongo gick direkt i fickan på landets diktator och de som betalade ut lånen visste om det, säger han skickade IMF* en av sina egna män till Kongo för att undersöka situationen. Han skrev en rapport och förklarade att regimen var så korrupt att det omöjligen gick att garantera att pengarna nådde dit de skulle. Det korrupta systemet i Zaire med alla dess skändliga manifestationer, är så illa där an att det inte finns några (jag repeterar inga som helst) utsikter för Zaires långivare att få tillbaka sina pengar, skrev IMF-sändebudet Irwin Blumenthal. Den privata sektorn brukar sällan vilja investera i ett land där läget är instabilt. Därför stoppades de privata lånen till Mobutus regim Men trots Blumenthals rapport fördubblade IMF sitt stöd till Kongo de följande åren och landet beviljades ett lån som då var det största ett afrikanskt land någonsin hade fått. Även Världsbanken satsade på Mobutu. De stora lånen kom dock från enskilda länder i väst. Många fortsatte av politiska skäl att betala ut pengar fram till början på 1990-talet trots att Kongo i princip slutat att betala räntan på sina lån redan När Blumenthal skrev sin rapport i slutet av 1970-talet uppgick Kongos utlandsskuld till 4,6 miljarder dollar. När Mobutu avsattes 1998 hade skulden ökat till 12,9 miljarder. De utländska lånen bidrog till hans maktmissbruk och försvårade utvecklingen av ett demokratiskt Kongo. Nu står Kongo inför en ny epok där folket för första gången har fått chansen att avgöra hur landet ska styras. Senast i juni nästa år ska val hållas. IMF och Världsbanken har utlovat vissa skuldlättnader för Kongo men Kjetil Abildsnes menar att omvärlden måste erkänna sitt ansvar i frågan, pengarna borde aldrig ha hamnat i diktatorns händer. Även om lånen avskrivs till hundra procent så är det viktigt att omvärlden erkänner att skulden är illegitim så att Kongo får upprättelse! Liksom Diakonia vill SLUG skapa opinion kring de skulder som i dag hämmar utvecklingsländerna. Genom kampanjer och påtryckningar mot politiker och regeringar kan vi åstadkomma en förändring, menar Kjetil Abildsnes. Det är också viktigt att vi visar vår solidaritet med länder i Syd som själva säger ifrån. Som Nigeria där politikerna sagt nej, vi vägrar att betala den här skulden eftersom vi betraktar den som illegitim. Det är tufft för ett land att ta det steget, det kan leda till att de nekas nya lån och inte får tillgång till bistånd. Det gör att många länder helt enkelt inte vågar. Det är viktigt att vi stöttar dem. Det handlar om moral! Vad är illegitim skuld? Det finns flera definitioner av illegitim skuld. Enligt juristen Alexander Sack är en skuld illegitim om: Lånen inte har kommit medborgarna till del eller medfört någon nytta för dem. Lånen togs utan att medborgarna hördes (i exempelvis ett parlament) eller gick med på att så skulle ske. Långivarna i samband med att lånet betalades ut var medvetna om att lånen gavs utan att de medförde någon nytta för medborgarna och utan att deras åsikt hade efterfrågats. Läs mer på: Diakonia tycker att: Sveriges regering borde agera i de fall där ett land har försatts i skuld på illegitima grunder. Ett första steg är att ställa sig bakom Norges stöd till en internationell studie av begreppet illegitim skuld. Tanken är att studien ska resultera i konkreta förslag för hur problemet ska hanteras. Det behövs också ett bättre system för att utkräva ansvar av långivarna. Det bör inrättas en oberoende, öppen skuldsaneringsmekanism på internationell nivå. Det skulle kunna få långivare att ta större ansvar för utlåningen och skapa ett mer rättvist system för skuldavskrivning. * Internationella valutafonden, IMF. 18 Dela med Dela med 19

11 TROR JAG Linda Konde, elev på Amerikanska skolan i Kinshasa, dotter till Diakonias medarbetare FOTO: PATRICK KONDE Ju mer dina sparpengar växer, desto mer hjälp hamnar i andras fickor. Flygplansdörren öppnas och när jag sticker ut huvudet översköljs jag av en våg av varm, fuktig luft som känns tung att andas in. Nere på marken står några människor och diskuterar vilt. Egentligen hade de knappt behövt säga något för kroppsspråket avslöjar ändå samtalets innehåll. När vi kommer in på flygplatsen ser man en massa köer. De ser inte ut att kunna ta så lång tid så vi står där med bagaget i händerna och bara väntar. Under tiden inser jag att det kanske hade räckt med ett par tjocka strumpor och kanske lite färre tjocktröjor i resväskan. Efter 45 Hemma i okänt land DIAKONIA minuter inser vi att vi faktiskt står kvar på ungefär samma ställe. Sen går det plötsligt fort. En vakt rycker tag i oss och föser bort oss till kön för "särskilt viktiga personer". Han hoppas på att få tjäna lite extra för sin vänlighet men en annan vakt håller inte med om att vi är några viktiga personer och föser tillbaka oss till den andra kön. Där får vi vänta ännu en lång stund. Efter en massa kontroller kommer vi slutligen fram och kan pusta ut. Väl ute står det en hel del folk (någonting man måste vänja sig vid om man bor i Kinshasa). Ännu fler människor försöker tjäna lite extra pengar genom att putta på bilen, eller kanske skydda oss från något. Jag vet inte säkert vilket av det. Vi kör genom en stad full av folk, ljud och ivriga säljare. Har man som jag bara bott i Uppsala hela sitt liv blir man väldigt imponerad. När vi svänger in på en gata säger mamma: Välkomna hem! Vadå välkomna hem? Jag bor ju hemma. INTE HÄR! När jag går in i huset som ska föreställa mitt hem känns det ytterst konstigt. Jag går runt och tittar i alla rummen; hallen, ett sovrum, ett badrum och... köket, OJ! Där stod vår kock! Jag försöker ursäkta mig för att ha stört honom men han verkar inte tycka att det är så mycket att ursäkta sig för. Det känns inte som hemma. På höstlovet åkte vi på en resa ner till Bas Congo provinsen. Det var jättespännande. Vi besökte några projekt som Diakonias partners har och fick se en hel del, bland annat ris-, kakao-, maniok- och jordnötsodlingar. Det som var mest spännande var nog i alla fall att träffa släkten. Det var sex år sedan vi träffade dem sist, men för min brorsa Patrick som började spela fotboll var allt som det var sist vi var där. Det är en väldigt konstig situation jag har hamnat i. Jag har flyttat till ett land som för mig känns okänt men där jag är känd och har mycket nära släkt. Själv säger jag att jag är svensk, eftersom jag inte känner mig så vidare kongolesisk men det är inte alla som tror mig. På stan börjar de prata alla möjliga kongolesiska språk. Då får jag hjälp av mamma Åsa som svarar på lingala eller kikongo, vilket såklart gör dem ännu mer förvirrade. Nu när jag har bott här omkring åtta månader känns det som om det är här jag har bott större delen av mitt liv. Inte ens kackerlackorna är lika skrämmande numera. Istället för att ha ett hem har jag nu två, vilket kan vara ganska bra när man tänker på de regnigt kalla höstmorgnarna i Sverige. Det som inte är så bra med att bo i ett land där det är varmt för jämnan är att man inte har sommaren att vänta på. Hemma går man alltid och väntar på någonting, vilket är väldigt bra för en som jag som har svårt att leva i nuet. Det är nog en av de bästa sakerna med att bo här, att folk faktiskt lever i nuet. En kongoles stressar aldrig (bortsett från min egen pappa). Istället för akademisk kvart har de kongolesisk tid, vilket ger en några extra timmar varje dag. Man tjänar alltså en väldig massa tid. I alla fall verkar det som att folk har mycket mer tid här. Någonting som folk otåligt väntar på här är valet som skulle ha varit i juni i år, men som kommer att bli uppskjutet till senast juni nästa år. Många tvekar på att valet ens kommer att bli av, vilket skapar orolighet. Jag hoppas verkligen att valet går som det ska så att folk inte tappar tron på en fungerande demokrati. När du sparar i Samaritfonden går varje år 2% av din fondförmögenhet till Diakonias livsviktiga arbete, och 98% till dig. Vi försöker naturligtvis få dina pengar att växa så mycket som möjligt för att Samaritfonden ska vara en bra affär för dig, men också för att så mycket hjälp som möjligt ska hamna i andras fickor. SAMARITFONDEN I SAMARBETE MED DIAKONIA TEL Hittills har Bancos kunder bidragit med drygt 12,5 miljon till Diakonia. Nu hoppas vi innerligt att Samaritfonden får massor av nya sparare, att värdeutvecklingen blir minst lika bra som tidigare och att vi kan förmedla 12,5 miljon till. Minst. 20 Dela med KONTAKTA BANCO FÖR RÅDGIVNING, INFORMATIONSBROSCHYR OCH FAKTABLAD. AKTIEMARKNADEN GÅR UPP OCH NER OCH VÄRDET PÅ ETT FONDINNEHAV KAN DÄRFÖR UNDERSKRIDA DET INSATTA BELOPPET. HISTORISK AVKASTNING ÄR INGEN GARANTI FÖR FRAMTIDA AVKASTNING.

12 INSAMLING INSAMLING Tro som förändrar När min dotter föddes för ett drygt år sedan tvekade vi inte länge innan hon fick sitt namn. Hon var en Vera. Namnet kommer från ryskan och betyder tro. Under hennes första år har det hänt mycket i världen som snarare handlat om hopplöshet än om tro. Annandagens katastrof är kanske det tydligaste exemplet. Ändå är det hennes namns betydelse som vi kämpar för ska vara det som präglar både hennes och vårt liv. Det är inte alltid enkelt, men ändå nödvändigt när svåra saker sker. Tro på en framtid, tro att livet går vidare, tro att vi faktiskt kan förändra den här världen till en bättre plats för alla människor. Och tro att det finns en Gud som delar vår sorg, kamp och hoppfullhet. När jag började arbeta igen efter min föräldraledighet märkte jag snabbt att just tro har varit en ledstjärna även för Diakonia den senaste tiden. Att våga tro har alltid varit centralt för Diakonia, men under året har det blivit allt tydligare. Tsunamin Vi vill ännu en gång rikta ett stort tack till alla er som hjälpt till att samla in nästan åtta miljoner kronor till de som drabbats av tsunamin. Vi visar här lite statistik på hur pengarna har kommit in. Privatpersoner har skänkt 4,2 miljoner kr, företag 0,9 miljoner kr och församlingar 2,8 miljoner kr. Därutöver har vi fått 56 miljoner kronor från Radiohjälpen och 4 miljoner kronor från Sida. Arbetet med att bygga upp det raserade, främst i Sri Lanka, kommer att ta många år och alla pengar som kommit och kommer in till det ändamålet används till den långsiktiga återuppbyggnaden. Våga tro var tema för Diakonias insamlingskampanj som avslutades i maj. I kampanjen ville vi visa att det finns många människor i världen som lever under extremt svåra situationer, inte bara i Sri Lanka och Indonesien, utan även i Kongo, Peru, Somalia och Kurdistan för att nämna några exempel. Vi ville berätta om de kraftfulla och hoppfulla människor som mitt i katastrofala situationer trotsigt vågar tro på, och arbeta för, en ljusare framtid. Och att vi kan ge dem vårt stöd. Det har många kyrkor och individer gjort under våren. Ett stort tack till er. I april hamnade ett brev från en av våra givare på mitt skrivbord. Det gläder oss alltid när vi får hälsningar från er som berörs av vårt arbete. Den här givaren hade läst om insamlingskampanjen och skickade en dikt som heter just Våga tro. Läs den här nedan. Dikten är en uppmaning till oss alla, att oavsett var vi bor i världen är vi människor som kan förändra. Om vi vågar tro. Var med och förändra världen Diakoniadagen 20 augusti en dag om hur man förändrar världen 22 Dela med Privatpersoner 4,2 miljoner Företag 0,9 milj Församlingar 2,8 miljoner I Immanuelskyrkan i Stockholm hålls en idé- och inspirationsdag där du som är intresserad kan delta. Exempel på teman är Vilka murar vill vi riva?, Vilka hinder för utveckling ska vi kämpa emot?, Var hittar vi förändringskraften när världen behöver förändras?, Hur ser Diakonias arbete ut i framtiden? Vi kommer också att få rapporter och miniseminarier från Diakonias regionkontor. Läs mer om programmet på Diakonias hemsida eller kontakta Petter Jakobsson. Mail: petter.jakobsson@diakonia.se eller telefon: Våga tro Sofia Svensson insamlingsansvarig Du som vill förbättra mänskligheten måste veta att du måste tro. Utan tro förvärras verkligheten. Jorden blir omöjlig att bebo. Tron behöver inte formuleras, blott du tror att människan är god. Strid om dogmer trångsynt exekveras. Resultat är ofta krig och blod. Sluta tveka. Leva är att våga. Tro att möjlig är en bättre jord. Vårda varligt inre ljusets låga och din kraft blir mera värd än ord. herman backman Ur Skriet från vanmakten En gammal mans funderingar, Artemis Bokförlag 1994 Spelar insamlingar egentligen någon roll för Diakonia? Betrakta insamlingsbössan här intill. Den symboliserar alla intäkter Diakonia får under ett år. Det är lätt att dra slutsatsen att de insamlade medlen inte är så viktiga för Diakonia. Sida och EU verkar mycket viktigare. Inget kan vara mer felaktigt. Visst, det är sant att de anslag vi får från bland annat Sida är avgörande för att Diakonia ska kunna bedriva en bred kamp mot fattigdom och orättvisa. Men vi skulle inte få en bråkdel av de summorna utan dina gåvor! Du ska få en bild för att tydliggöra relationen mellan insamlingsbössans olika delar. Tänk så här: 1. Du lägger din gåva i vår insamlingsbössa (via autogiro, inbetalningskort eller kollekt). Tillsammans med andra givares pengar hamnar dessa längst ner i insamlingsbössan. 2. Med era gåvor som grund går vi med insamlingsbössan till Sida och EU. De ger oss då anslag som står i direkt relation till insamlade medel. Från Sida får vi då upp till nio kronor för varje insamlad krona. 3. Utöver detta ger Sida och EU ännu mer pengar, som inte står i direkt relation till vad du som givare ger. Men om vår insamlingsbössa var tom, skulle vi inte få några bidrag alls. Dina gåvor är alltså inget litet extra tillskott på toppen. Gåvorna ligger som grund i vår insamlingsbössa. Förutom att de gör direkt nytta i världen, utgör de också möjligheten för åtskilligt större anslag till arbetet för rättvisa och människors värdighet. Om givandet minskar, minskar helheten ännu mer. Därtill det som kanske är viktigast. Diakonia arbetar inte på uppdrag av någon annan än våra huvudmän samt de församlingar och individer som aktivt stödjer oss. Det är ni som ger vårt arbete legitimitet. När vi i debatter och påverkansarbete kan hänvisa till att många står bakom oss blir vi mer trovärdiga som en seriös och kraftfull aktör. Du som givare är oumbärlig för Diakonia. Ideellt fondsparande ett sparande som berikar livet När du sparar i Bancos Samaritfond, kan du välja att låta 2% av fondens avkastning gå till Diakonia. Du som sparare behåller 98% själv så det påverkar din totalsumma ganska lite. Men tillsammans med andra sparare blir det mycket till Diakonia. För några år sedan fick Diakonia nästan 2,5 miljoner kronor på det sättet. Sedan kom nedgångarna på börsen och flera upphörde med sitt sparande. Dock var många trogna, och även om avkastningen blev betydligt lägre har Diakonia årligen fått flera hundra tusen kronor. Nu går fondernas värde upp igen och prognosen är att värdet på Diakonias andel bara växer. Men vi behöver fler som sparar till förmån för Diakonia. Ju fler vi är, desto mer pengar blir det. Om du har tankar på att börja spara, eller lägga om ditt sparande, är Bancos Samaritfond ett mycket gott alternativ. Diakonia har även ett liknande samarbete med Aktie-Ansvar där 2% av fondens värde delas ut till Diakonia. Du kan anmäla dig genom att höra av dig till Diakonia Finansiella avkastningar Sida, EU m.fl. (ej relaterat till insamlade medel) Sida, EU m.fl. (relaterat till insamlade medel) Insamlade medel (Förändringsfadder, givare, församlingar, testamente, Världens Barn, Banco mm) för att få en folder, eller ta direkt kontakt med Banco eller Aktie-Ansvar. Kom ihåg att uppge Diakonia som mottagande organisation när du startar ett sparande. Beställ material och få information: Diakonia: gavor@diakonia.se eller Banco: eller Aktie-Ansvar: Dela med 23

13