när kränkningar blir vardag

Transkript

1 barn barn 1 nr3.2011

2 LEDARE när kränkningar blir vardag Nyligen sänkte hovrätten skadeståndet till en ung flicka som filmats i smyg och sedan lagts ut i en sexfilm på nätet av sin 17-åriga pojkvän. Deras motivering? Att det har blivit mer accepterat att vara öppen och utåtriktad med sina sexvanor. Förvisso var detta en bedömning som inte delades av alla rättsexperter. Men ändå. Beslutet är ett häpnadsväckande exempel på hur en grov kränkning kan bagatelliseras. Att någonting är vanligt, eller mer vanligt än tidigare, är för mig helt ointressant i relation till det faktum att flickan inte visste om att en kamera stod på när hon älskade med sin pojkvän, än mindre att han sedan distribuerade filmen. Det finns flera exempel på hur en glidning i kultur kan drabba enskilda individer. Till det här numret av tidningen Barn har vi gjort en enkätundersökning om ungas erfarenhet av sexuella kränkningar. Resultatet är nedslående. Sju av tio barn och ungdomar har känt sig verbalt sexuellt kränkta under sin uppväxt. Varannan har sett någon bli utsatt. Men bara hälften har vetat vart de ska vända sig. Att bli kallad»hora«eller»horunge«både på nätet och i verkligheten. Det är vardag för unga idag. Man förväntas ta det på skoj, menar vår barnpanel: niondeklassarna Zehra, Taha Berk, Bekir, Israa och Samed. Samtidigt framgår det tydligt av vår undersökning att just den här typen av tilltal upplevs som oerhört kränkande. Vad får det för konsekvenser för alla de unga som dagligen utsätts, men som inte vågar tala om det? Hur påverkas självkänslan? Hur påverkas upplevelsen av att ha rätt till sin egen kropp och den viktiga erfarenheten att kunna hävda sin integritet? Vad händer med den som tror sig vara tvungen att gå med på saker för att få fortsätta vara med? Linda vet mycket om det. Hon såldes till flera män av en äldre vän, när hon bara var ett barn. Jag försökte hitta en rationell förklaring. Helst att det var mitt eget fel och att jag förtjänade det, berättar hon. Läs om Linda - och om förövarna - i det här numret av tidningen. Läs också om terapeuten och polisen som möter det värsta. Går det att förstå? Och hur orkar man? Många föräldrar tycker att det är svårt att prata med sina barn om kroppen, gränser och sexuella övergrepp. Därför har vi på Rädda barnen tagit fram handboken»stopp! Min kropp!«. Jag är glad att kunna skicka den till er läsare tillsammans med det här numret av tidningen. Sophie Arnö Chefredaktör YLVA MOSSING är en frilansjournalist som delar tiden mellan Sverige och Mexiko, där hon i flera år arbetat för medier som Al Jazeera, BBC och TT. För det här numret av Barn har hon skrivit reportaget om unga flickor i Guatemala som blivit med barn efter att ha våldtagits. -Flickorna har så mycket mot sig och så få som för deras talan. Regeringen och omvärlden måste ta sitt ansvar och agera för att hjälpa dessa flickor. LASSE GRANESTRAND är frilansskribent efter 30 år som reporter på Dagens Nyheter. I det här numret har han skrivit om mötet mellan en ung pedofil och hans psykolog Börje Svensson, som tidigare har arbetat för Rädda Barnen. -Även bakom ett avskyvärt brott kan det finnas en person som i någon mening också är ett offer.»människan är större än sitt brott«, säger Börje Svensson. Klokt. KATARINA ARNSTAD ELMBLAD är frilansskribent. I det här numret har hon skrivit om den ständigt växande barnsexindustrin på nätet. - Små barn utsätts för de mest fasansfulla sexuella övergrepp. Förövarnas sjuka fantasier vet inga gränser. Det gjorde ont, både fysiskt och psykiskt att skriva denna artikel. Ibland fick jag lämna datorn. Jag tittade på min egen son och fylldes av kärlek över att han får leva ett tryggt, kärleksfullt liv. En rättighet alla barn borde ha.

3 INNEHÅLL foto LINDA FORSELL Guatemala: Våldtäkterna ökar och varje år får tusentals flickor under 14 år barn till följd av övergreppen. sid. 36 Terapeuten som möter pedofilerna. sid 26 Tidningen Barn undersöker. sid. 10 Vårt värsta språk. sid. 20 rädda barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. Vi är en folkrörelse som stöds av medlemmar och givare. Rädda Barnens huvudpartners är Accenture, Advokatfirman Vinge, Axfood, Clas Ohlson, God El/ God Fond, Ikea, Postkodlotteriet, Santa Maria, samt Swedbank Robur. ordförande: Inger Ashing generalsekreterare: Elisabeth Dahlin barn: Barn tidningen om barns rättigheter ges ut av Rädda Barnen med 4 nr/år. Medlemmar och månadsgivare får tidningen gratis. För icke beställt material ansvaras ej. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material, samt att publicera materialet elektroniskt. Eftertryck och utdrag med angivande av källa är tillåtet. För signerade bidrag svarar författarna. issn nr: redaktion: chefredaktör: Sophie Arnö, sophie.arno@rb.se reporter: Annika Rydman, annika.rydman@rb.se art director: Pompe Hedengren formgivare: Johan Björnsrud Frans Tverin ansvarig utgivare: Elisabeth Dahlin tryck: Sörmlands grafiska, på miljövänligt papper. TS-kontrollerad upplaga ex. prenumera tionsärenden: Jessica Juselius, jessica.juselius@rb.se adress: Barn, Rädda Barnen, Stockholm Besöksadress: Landsvägen 39, Sundbyberg E-post: barn@rb.se Hemsida: tidningenbarn annonser: Sophie Arnö omslag: Modellfoto. Helle Kjærsgaard/Save the Children Denmark medverkande : Pernilla Ahlsén, Katarina Arnstad, Jonatan Arnö, Per Bengtsson, Caroline Engvall, Linda Forsell, Lars Granestrand, Paul Hansen, Jörgen Hidebrandt, Elin Hofmann, Ylva Mossing, Sara Mac Key, Morgan Norman, Sandra Qvist, Agneta Persson, plusgiro: Rädda Barnens plus- och bankgiro Medlemsavgift: 200 kronor, plusgiro Månadsgivare: 100 kronor i månaden. För mer information ring

4 barn 4 nr3.2011

5 bilden: stöttar varandra Efter flera decennier av krig i Afghanistan finns det många som fått ben och armar skadade av landminor, vägbomber eller granatsplitter. 23-årige Ghulam Mohammad och 4-åriga Nahida tränar sida vid sida på en ortopedisk klinik i Afghanistans huvudstad Kabul. Ingenstans är behovet av proteser så stort som i krigsdrabbade länder. foto Paul Hansen barn 5 nr3.2011

6 ILLUsTRATION MOA HOFF/Söderberg Agentur Ny handbok om kroppen och gränser Många föräldrar tycker att det är svårt att prata med sina barn om kroppen, gränser och sexuella övergrepp. Det blir särskilt tydligt när sexuella kränkningar och övergrepp diskuteras i media. Då får Rädda Barnen ofta frågor från föräldrar och andra vuxna om hur de kan ta upp ämnet. Hur ska man uttrycka sig för att inte oroa eller skrämma sina barn? Vad vet de redan? Var ska jag börja? Men också, hur kan jag skydda mina barn? Därför har Rädda Barnen tagit fram handboken»stopp! Min kropp!«. -Det är viktigt att göra kroppen och kroppens privata områden pratbart med barn redan i småbarnsåren, säger Anna Norlén, psykolog på Rädda Barnen och författare till handboken. Barn ska veta att de har rätten till sin egen kropp, att det finns gränser för vad andra får göra med den, och att det är viktigt att prata med en vuxen om någon går över den gränsen. Handboken innehåller konkreta tips och råd om hur man kan prata med sitt barn om kroppen, gränser vid fysisk kontakt och sexuella övergrepp. Stopp! Min kropp! finns att ladda hem från Rädda barnens hemsida, SVERIGE omvald! Elisabeth Dahlin, Rädda Barnens generalsekreterare, har fått fortsatt förtroende för ytterligare fem år på posten. Jag är väldigt glad över styrelsens fortsatta förtroende, säger hon Vad har varit det roligaste under dina första fem år? Det roligaste har varit att arbeta i en organisation som förändras hela tiden. Vi har blivit mer effektiva - faktiskt fördubblat intäkterna - och våra frågor, till exempel barnfattigdom och ensamkommande flyktingar, är på agendan i Sverige. Som organisation har vi dessutom sänkt kostnaderna. Vad har varit det jobbigaste? Rädda Barnens internationella arbete har förändrats och det har krävt oerhört mycket. Vi har varit med och byggt Save the Children International, SCI. Under det arbetet har vi stängt 28 egna landkontor och 8 regionkontor. Konkret innebär det att vi inte längre kan lyfta luren till landchefen om vi vill ändra något i programmen, som vi gjorde tidigare. Vi måste istället jobba inom ramen för SCI. Det Rädda Barnen å andra sidan lyckats föra upp på agendan är vårt svenska perspektiv på trygghet, skydd och barns rättigheter. Vilka utmaningar ser du framöver? Vi måste fundera på vad som särskiljer oss från andra barnrättsorganisationer. Hur vi uppfattas av givare, medlemmar och företagspartners. Vi vill inte bara vara»trygga tanten«utan också»pippi Långstrump«. Förutsättningarna förändras, även om vi ökat starkt både privat och på företagssidan, måste vi fortsätta att vara innovativa. Omvärlden förändras hela tiden och vi måste förhållas oss till det. Jag vill att vi ska fortsätta arbetet med att bli barnrättsorganisationen 2.0. Stöd till föräldrar i tvist Rädda Barnen ser att det finns ett stort behov av att lyfta barnens situation i vårdnadstvister. Barn i föräldrars fokus, BIFF, är en metod för föräldrar som befinner sig i konflikt att i grupp reflektera över hur de kan göra situationen mer hanterlig för barnen. Borde din kommun införa metoden? Kontakta: sandra. torstensson@rb.se Lyckat möte I september hölls årets verksamhetskonferens på Värmdö utanför Stockholm. Nästan tvåhundra deltagare kom för att lyssna, delta och diskutera. Årets tema var barns inflytande. Enligt barnkonventionens artikel 12 har alla barn rätt att bli hörda i frågor som berör dem. Det betyder att alla som påverkar barns uppväxtvillkor har ett ansvar för att ta reda på vad barn och unga tycker. barn 6 nr4.2013

7 Safa Safiyari tycker att han har»världens roligaste jobb«. Som kanalchef och programbeställare på Barnkanalen på SVT är han en av dem som bestämmer vad barn i Sverige ska se på TV. Jag har själv två barn och det är roligt att komma hem till dem och titta på något som jag har jobbat med under dagen. Dessutom är barnpubliken fantastisk. Barn är kräsna och säger vad de tycker, säger Safa Safiyari. Barnkanalens uppdrag är att erbjuda ett brett utbud, alltifrån lättare underhållning till sport, nyheter och drama för barn. Samtidigt ska det vara relevant för åldersgruppen och hålla hög kvalitet. I utmaningen ligger också att anpassa innehållet, både efter väldigt små barn och lite större. Det är ett stort och viktigt ansvar, tycker Safa Safiyari, som funderar mycket kring hur man ska beskriva världen för barn.»lilla Aktuellt«har arbetat med det i många år och har hittat en bra balans tycker jag. Jag tror att man kan berätta även om mörka saker så länge man visar att det finns hopp. Det går inte att ge en mörk och knepig bild av världen och sedan bara säga hejdå och stänga av. Barn kan inte hantera det. Men vi kan inte heller beskriva världen som en rosa barbievärld. Därför är hoppet centralt och väldigt viktigt. Jag vill att barnen ska tänka att världen kan bli bättre och att det går att påverka, säger han. En del ämnen är extra svåra att beskriva. Barnkanalen har länge velat sända ett program som behandlar döden och redaktionen har diskuterat mycket hur det skulle kunna se ut. Ett program om en förälder eller ett syskon som dör skulle bli för mörkt, tror Safa Safiyari. Då lägger vi allt för mycket ansvar på föräldrarna att ta vid och hantera frågan efter programmet. Det går inte. Lösningen kom när vi fick in en programidé om ett husdjur som dör. Det blev lättare för barnen att hantera. Det är så vi jobbar, man får hitta vinklar som fungerar, säger han. I framtiden vill Safa Safiyari hitta ett sätt att förmedla nyheter till riktigt små barn, som treåringar. Att människor tar del av det som händer i samhället är centralt för att samhället ska fungera och för att vi ska bry oss, menar han. Om vi kan få barn att intressera sig för nyheter tidigt kanske det blir en vana. Men det är svårt! Jag har inte riktigt kommit på än hur nyheter för treåringar skulle kunna se ut. TEXT PERNILLA AHLSÉN FOTO CARL-JOHAN SÖDER/SVT kultur- Profilen barn 7 nr4.2013

8 dåligt mottagande i Lampedusa Många båtflyktingar till Italiens sydkust. FOTO: Gianni Cipriano/Save the Children Nya rapporter till Rädda Barnen säger att bland de över flyktingar som nått Italiens sydkust i år är mer än 5800 barn av dem är i sin tur ensamkommande. De största grupperna kommer från Eritrea, Somalia, Syrien och Egypten. Av de överlevande 155 från den senaste båtolyckan utanför Lampedusa var 40 barn, alla ensamkommande. Många är svårt traumatiserade. Rädda Barnen i Italien har nu tagit fram ett lagförslag som innehåller ett nytt trygghetssystem för barn på flykt. Genom den nya lagen hoppas man kunna etablera bland annat ett lämpligt system för åldersbedömningar, ställföreträdande vårdnadshavare, boende, omsorg och långsiktiga lösningar för särskilt sårbara grupper. I dag befinner sig 835 flyktingar i Lampedusas immigrantcenter, som är byggt för att rymma 250 personer. 166 av dem är barn. VÄRLDEN Barnens hjälte utsedd Mottagaren av World s Children s Prize för barnets rättigheter 2013 är den före detta barnslaven James Kofi Annan, Ghana. - För hans 10 år långa kamp för att rädda barn i Ghana som är fiskeslavar, och hjälpa dem till ett bättre liv, säger Lisa Bonongwe från Zimbabwe, som ledde barnens presskonferens i Stockholm. Fler än 2 miljoner röstande barn deltog i världsomröstningen. Hungersnöd i Syrien Mer än fyra miljoner människor i Syrien, varav två miljoner barn, saknar möjlighet att skaffa tillräckligt med mat. Det visar en ny rapport från Rädda Barnen. Stora delar av livsmedelsproduktionen har kollapsat. - Vi har svårt att nå de värst drabbade. Detta måste upp på den internationella politiska agendan, säger Elisabeth Dahlin, Rädda Barnens generalsekreterare. Denguefeber i Pakistan Mer än 8000 smittade och 40 döda har bekräftats av hälsomyndigheterna sedan i september. Mussarat och hennes dotter bor i nordvästra Pakistan och har båda blivit sjuka. -När min 10-åriga dotter lades in för vård så kunde jag inte lämna henne, fast jag själv var dålig. Men nu är hon bättre och kan bo med min mamma så att jag också kan få vård. I katastrofens spår Tyfonen Haiyan har drabbat över fyra miljoner människor på Filippinerna. Minst 1.5 miljoner av dem är barn. Rädda Barnen finns på plats och ger nu i det första skedet akut hjälp som dricksvatten, filtar och psykosocialt stöd till chockade barn. Förödelsen är enorm. Vill du hjälpa till? Sms:a KATASTROF200 till och skänk 200 kr till Rädda Barnens katastrofarbete. Milleniemålen i fokus 17 september inleddes det 68:e generalförsamlingsmötet i FN:s högkvarter i New York. Årets debatter handlade till stor del om utvecklingen i Mellanöstern med fokus på Syrien. En annan aktuell fråga var att följa upp hur långt världen har kommit i uppfyllandet av millenniemålen inför slutdatumet 2015, samt utformningen av de framtida hållbarhetsmålen. Internationella Rädda Barnen fanns på plats, och anordnade flera seminarium för att lyfta fram barnperspektivet. Organisationen lanserade även en ny rapport om utvecklingsmålen efter Läs rapporten på: www. savethechildren.net/ article/getting-zero Jonathan Hyams/Save the Children barn 8 nr4.2013

9 Charles Perrin är styrelseordförande för Internationella Rädda Barnen. Efter en privilegierad uppväxt strax utanför New York började han fundera på hur han kunde ge något tillbaka. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att påverka världen än att hjälpa barn i behov, säger han. De är framtiden! Tillsammans med sin fru grundade han redan för tjugo år sedan Perrins familjestiftelse för att hjälpa missgynnade barn i delstaten Connecticut, där familjen bor. Vi stöttar särskilt sådana organisationer där barn själva kommer med idéer kring vad de vill jobba för, till exempel en grönare närmiljö. Charles Perrin har också över 30 års erfarenhet av att leda stora företag. Han har tidigare bland annat varit ordförande och VD för Avon Products och Duracell International. Han är också en erfaren styrelseordförande Vad är speciellt med att vara ordförande för Internationella Rädda Barnen? Det har varit en av mina mest fantastiska yrkeserfarenheter. Först och främst på grund av organisationens fokus på uppdraget; att göra världen bättre för barn. Och i stor skala dessutom. Han tycker mycket om att resa och besöka Internationella Rädda Barnens program. Alla besök har berört mig, på många olika sätt. Jag tänker till exempel på en resa till Afghanistan där vi besökte en skola där flickornas enhet hade så mycket sämre utrustning än pojkarnas. Vi bestämde oss för att bygga en egen skola till dem, som just har blivit klar. Nu går flera hundra flickor där. Hur känner du när du möter sådana orättvisor? Det känns fruktansvärt. Att se barn gå till sängs utan att veta när de ska få nästa mål mat, i en värld av sådant välstånd...eller att se barn som inte vet om deras föräldrar fortfarande kommer att vara där nästa morgon, särskilt i situationer som i Syrien där det är en fasansfull humanitär situation. Det får mig faktiskt att må illa! Hur ser du på sammanslagningen av de nationella medlemsorganisationerna inom Internationella Rädda Barnen? Jag tycker att nivån på samarbetet mellan de 30 olika medlemsländerna är mycket bättre än tidigare. Sammanslagningen har också givit medlemmarna nya möjligheter att söka finansiering och att bidra med sin kunskap inom de områden där de har störst kompetens. Vilka är dina huvudsakliga intryck av svenska Rädda Barnens arbete? Det är imponerande. Ni är en stark organisation, särskilt inom rättighetsarbete, trygghet och skydd. Ni gör också mycket intressant när det gäller insamlingsarbete. Att faktiskt knacka dörr... det är ett underbart vittnesmål om engagemang som kan inspirera många! Även om alla våra medlemmar inte har samma typ av medlemsbaserade organisation som här så behöver alla engagerade individer för sitt arbete. text och foto sophie arnö eldsjäl charles barn 9 nr4.2013

10 60% av alla tjejer har blivit tafsade på Varannan har sett någon bli utsatt 38% har blivit exponerade för sexuellt material på nätet mot sin vilja barn 10 nr4.2013

11 »ord som fitta får alla höra«sju av tio barn och ungdomar har känt sig verbalt sexuellt kränkta under sin uppväxt. Varannan har sett någon bli utsatt. Men bara hälften har vetat vart de ska vända sig. Det visar en ny undersökning som Tidningen Barn har gjort. TEXT SOPHIE ARNÖ OCH ANNIKA RYDMAN siffrorna är allvarliga! De visar att unga växer upp i en sexualiserad miljö där kränkningar är en del av vardagen, säger Linda Jonsson, doktorand på Linköpings universitet. Det finns en tendens att man bagatelliserar det för att det är så vanligt. Attityden är att»det får man ta«. Carl Göran Svedin, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Linköpings universitet är inte förvånad över resultaten i undersökningen. Tyvärr är det här den språkmiljö som våra unga lever i i skolans värld, säger han och fortsätter: För 25 år sedan kanske man sa»jävla pucko«. I dag har tillmälena blivit sexualiserade och det beror nog på att samhället gått åt det hållet. En sexuell kränkning kan vara allt från att bli kallad för saker av sexuell natur till att bli tafsad på eller rent av vara med om ett sexuellt övergrepp. Det är också att ofrivilligt bli exponerad för sexuellt material på internet. I undersökningen har unga vuxna mellan 18 och 25 år deltagit. Novus, som utfört undersökningen, har bett deltagarna att tänka tillbaka i tiden till åren mellan förskoleålder och upp till 18 år. Frågorna som ställts har handlat om de upplevt sig själva som sexuellt utsatta på något sätt, i vilka sammanhang, vem som utsatt dem och var det hänt. Dessutom har deltagarna fått frågor om de sett andra barn och ungdomar bli sexuellt kränkta och det har de. Varannan person i undersökningen har sett ett annat barn bli utsatt för någon typ av sexuell kränkning. I skolan blev man ofta kallad fitta och hora, berättar en kvinna i undersökningen. Språket är hård och ofta sexualiserat. Det har Linda Jonsson sett i sin forskning. Jargongen är hård, inte minst på nätet. Och gränsen mellan att vara offer och förövare är ofta hårfin. Den som blir mobbad är ofta också den som mobbar, säger hon. Rädda Barnens undersökning bekräftar den bilden. Sex av tio uppger att de under sin uppväxt upplevt en jargong med sexuella anspelningar. Sju av tio har upplevt att någon sagt något kränkande till dem. De har blivit kallade för hora, slampa, peddo, fitta och bög och fått kommentarer om sina privata kroppsdelar. Alltså, ord som till exempel fitta och andra fula ord får alla tjejer, och killar med för delen, höra många gånger om i livet, säger en person i undersökningen. Barn- och elevombudsmannen, BEO, och skolinspektionen får årligen in ca anmälningar om kränkningar. BEO handlägger ca 600 av dessa. Runt 80 procent av anmälningarna handlar om verbala kränkningar. Det är ofta frågan om ganska små barn. Det börjar redan i förskoleåldern, säger Caroline Dyrefors Grufman, barnoch elevombundsman. De flesta av anmälningarna till BEO handlar om både fysiska och verbala kränkningar. Vi kan se i våra anmälningar att det många gånger börjar med verbala kränkningar och går sedan över till fysiska kränkningar. Det går hand i hand. Samma gäller för kränkningar på nätet. Och mycket händer i skolan, säger Caroline Dyrefors Grufman. Ordkränkningarna kommer åtta gånger av tio från en jämnårig kamrat, visar undersökningen. Åtta av tio pojkar säger att det är kamrater som kallar dem för olika nedsättande saker. För flickor ser det annorlunda ut, där svarar drygt fyra av tio att kränkningarna också kommer från främlingar. Många av kränkningarna sker på internet. Det händer varenda dag, nu som då, att man får mejl om penisförlängningar eller popupfönster med förslag på vem man kan ligga med, säger en person i undersökningen. > barn 11 nr4.2013

12 Barnen och ungdomarna utsätter inte bara varandra för kränkande ord av sexuell karaktär, utan också för fysiska sexuella kränkningar, visar undersökningen. Drygt hälften av kvinnorna i undersökningen har blivit tafsade på eller rörda vid på ett sexuellt sätt av en främling. Under tonåren har jag absolut blivit tafsad på utan att jag velat eller»bjudit in«till det. Jag kände mig utnyttjad och förminskad och inte i position att säga ifrån, säger en av kvinnorna i undersökningen. Samtidigt är det vanligare att det är en jämnårig kamrat som tafsar tre av fyra som blivit tafsade på många gånger säger att det är en jämnårig som utsatt dem. Det kan vara en klasskamrat eller en kompis. I årskurs fem och sex tog killarna i klassen tjejerna på brösten varje gång vi gick ut ur klassrummet, om vi inte hann undan, berättar en kvinna i undersökningen. En annan kvinna i undersökningen berättar att hon blivit tafsad på ett flertal gånger: Det har hänt från högstadieåldern fram tills nu när jag är vuxen, vid olika tillfällen och av olika personer, säger hon. Många barn och unga blir också blivit tvingade att göra saker av sexuell natur, visar undersökningen. Drygt var tredje svarar att det är en jämnårig vän som tvingat dem, en tredjedel svarar en främling och en äldre vän. Jag var tio, elva år när jag blev pressad till att visa mig naken i webcam av en främling och efter påtryckningar från en jämnårig vän, berättar en person i undersökningen. En annan person i undersökningen beskriver en liknande händelse. Det hände när jag var tretton år. Efter det blev jag tvingad en gång av olika främlingar på nätet till och från. Vet inte varför jag inte klickade bort dem bara. Trots att det är så vanligt med både > FOTO HANS REUTERSKIÖLD viktigt att prata med barn om kroppen och gränser Anna Norlén, psykolog hos Rädda Barnen, är bokens författare Rädda Barnen har tagit fram handboken»stopp! Min kropp!«, som innehåller tips och råd till vuxna och föräldrar om hur de kan samtala med barn om kroppen, gränser och sexuella övergrepp. Anna Norlén, psykolog hos Rädda Barnen, är bokens författare. Har du något tips på hur man kan ta upp ämnet? Det beror på hur gammalt barnet är. Rädda Barnen understryker i handboken att man ska börja tidigt, när barnet är riktigt litet. Att vänta tills barnet blivit äldre och ha»ett allvarligt samtal«rekommenderar vi inte. Varför inte? Det blir lätt krystat och det kan vara svårt att finna de rätta orden. I stället ska vi tänka förebyggande och lära barnen redan från tidig ålder att de och deras kroppar är värdefulla och att de har rättigheter, även om de är små och inte kan bestämma om allt. Och att det är ok att säga nej. När ska en förälder börja prata med barnet? Redan från år noll. Så fort vi behöver röra vid barnets privata kroppsdelar - snopp, snippa, rumpa och mun -ska vi visa en respektfull hållning och säga saker som»nu torkar jag snoppen/snippan/rumpan ren«och varför man gör det. Det är också viktigt att inte låta barnet röra vid våra kroppar hur som helst, att vi signalerar vad som är ok och inte. Att det finns delar av våra kroppar som är särskilt ömtåliga och privata. Men om barnet inte vill byta bajsblöja och protesterar, hur gör man då? Då säger man»jag ser att du inte vill men jag måste byta blöja och tvätta dig därför att annars får du sår i rumpan«. Då känner sig barnet respekterat trots att det inte får styra. Det är viktigt att stegvis göra barnet delaktig i att ta hand om sig själv. Därför ska man tidigt börja lära barnet att torka sig själv på toa och att tvätta sina privata delar. Att lära barnet äta själv tidigt är också bra, även om det blir kladdigt. Munnen är också en privat kroppsdel. När kan vuxna börja prata med barnet om att det har rätt att säga nej till beröring? Barn ställer ofta frågor om kroppen så ta vara på de tillfällen som dyker upp. I fyra-, femårsåldern kan man berätta att»barn ställer ofta frågor så ta vara på de tillfällen som dyker upp«det finns personer som vill göra dumma saker med barn och deras kroppar och att de vet att det egentligen är fel. Förklara att barnet har all rätt att säga nej. Berätta också att du hoppas att barnet berättar för någon vuxen om det skulle hända något, även om personen som utsatt barnet är en människa som barnet känner. Men kräv inte att barnet ska berätta det viktiga är att barn vet att de får berätta och vilka de kan vända sig till. Hur pratar vi med lite äldre barn? Ett tips är att utgå från det som florerar i media, om det har hänt något. Barn har ofta mer koll på vad som händer än vad vi kanske tror. Då kan man säga att man hoppas att om något liknande händer med barnet, så får det berätta om det för någon vuxen. TEXT ANNIKA RYDMAN barn 12 nr4.2013

13 50% varannan vet inte vart de ska vända sig efteråt Vanligast att kränkningarna kommer från någon man känner 35% av killarna har blivit kallade bög 28% nästan hälften av tjejerna har blivit kallade fitta. 24% hora. har inte berättat Var femte påverkas fortfarande av det som hänt barn 13 nr4.2013

14 << Barnen skäms på två sätt. Dels för det de varit utsatta för, dels tänker de»tänk om det stämmer, att jag är sådan«kränkande ord och kränkande beröringar, är det inte alla som berättar om vad de varit med om och vad de känner. Bara hälften har berättat. Bland kvinnorna har sex av tio berättat, medan bara tre av tio män har gjort det. Barnen skäms på två sätt. Dels för det de varit utsatta för, dels tänker de»tänk om det stämmer, att jag är sådan«. Det är som om kränkningen blir en del av barnets identitet och barnet skäms och vill inte att någon ska veta. Det är ingen merit att ha blivit mobbad och man vill därför ligga lågt med det, säger Carl Göran Svedin. Samtidigt svarar bara knappt två av tio att de, när de var barn och ungdomar, visste var de kunde vända sig för att berätta och få hjälp. Och bland de som blivit utsatta i hög grad för sexuella kränkningar är det bara fyra av tio som vetat om var de skulle vända sig. Frågan är om det finns någon i vuxenvärlden som står där och flaggar och säger att det är ok att berätta? Det brukar ta ett par vändor innan barnen verkligen börjar berätta om vad de varit med om. Och barnen vill inte berätta för vem som helst, säger Carl Göran Svedin. De vuxna är alltför frånvarande de reagerar inte i tid. Och skolorna följer inte skollagen som kräver nolltolerans mot kränkningar, enligt BEO. Vi har en bra skollag, men för att nå målen om nolltolerans krävs en hel del arbete. Jag tror att främsta skälet till att det ser ut som det gör är att huvudmännen för skolorna inte vet vilka krav som faktiskt ställs på dem i lagen. Viktiga delar är vuxennärvaron och att skolor vet vad de ska göra förebyggande, akut och långsiktigt för att stoppa kränkningar, säger Caroline Dyrefors Grufman. Att ha blivit sexuellt kränkt både med ord och kanske också via handlingar, sätter spår. Var femte person i undersökningen säger att de påverkas negativt i dag av det de upplevde som barn och ungdom. En kvinna i undersökningen skriver så här: Man har blivit mer tillbakadragen, och man undviker att prata med personer i rädsla om att bli kallad hora ännu en gång, utan direkt anledning till det. En annan kvinna skriver: Jag känner mig utnyttjad och billig. Som att de personer som har gjort opassande saker mot mig inte respekterar mig och tror att de kan göra vad de vill för att jag var en ung söt tjej. Man bär med sig den ständiga nedvärderingen i att bli kallad något nedsättande eller att bli tafsad på, även om jag inte tänker på att det påverkar mig så är jag säker på att det gör det, det sätter sig djupt i ens självkänsla, säger en annan person i undersökningen. Den centrala frågan är förstås hur vi vuxna reagerar på det här! Att unga kränks på det här sättet är en form av mobbing. Hur kan det vara så här vanligt när man i skolan satsar så mycket på antimobbningsprogram? säger Linda Jonsson. * FAKTA: Så arbetar Rädda Barnen i Sverige mot sexuella kränkningar. * Jobbar för att barn som utsatts för brott ska tas emot på ett Barnahus. * Hjälper barn som utsatts för våld och övergrepp på våra mottagningar, Centrum för barn och ungdomar i utsatta livssituationer. * Arbetar för att det inrättas ett Nationellt kunskapscentrum i frågor om utsatta barn där forskning, utbildning och annan kunskap kan samlas och koordineras. * Jobbar för att kunskaper om olika typer av våld mot barn och barnkonventionen blir obligatoriska inslag i alla relevanta högskoleutbildningar. * Driver samtalsgrupperna Ellen och Allan för fjortonåriga tjejer och killar. Målet är att göra ungdomarna medvetna om sina rättigheter och motverka könsdiskriminering. * Jobbar för att en garantinivå för utsatta barn ska inrättas. Oavsett var i landet barnen bor, ska de ha samma tillgång till förebyggande stöd från samhället. * Arbetar för att Regeringen ska ställa högre krav på landstingen när det gäller vårdgivares kunskap om barn som utsatts för våld och övergrepp. I dag är kunskapsnivån hos vårdgivarna varierande. * Jobbar för att polisens handläggningstid vid våld mot barn ska vara densamma över hela landet. I dag varierar den kraftigt. * Projektet Det handlar om kärlek arbetar tillsammans med myndigheter och andra organisationer på skolor för att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck. Läs mer på min-kropp-ar-min barn 14 nr4.2013

15 Maria Larsson, kd, barn- och äldreminister 1 Hur reagerar du på resultaten i Rädda Barnens undersökning? Det är oacceptabelt och väldigt allvarligt. Jag välkomnar Rädda Barnens rapport som visar på brister och som därmed kan ge oss tydliga signaler om vad vi behöver göra för att barn inte ska behöva uppleva detta. Hur ser du på utvecklingen på Internet? 2 De sociala medierna riskerar att bli en frizon där normala attityder och värderingar inte gäller. Därför har skolans värdegrundsarbete och föräldrarnas kunskap stor betydelse. På vilka sätt kan barn 3 skyddas mot kränkningar och övergrepp? Riksdagen har godkänt en strategi för att stärka barns rättigheter. Den innebär att många olika aktörer, till exempel skolan, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och polisen, har ett stort ansvar att ge barn det skydd de har rätt till. Även det civila samhället spelar en viktig roll för att uppmärksamma dessa barn. I dag ska personer som dömts för olika brott mot barn kunna förhindras från att arbeta med barn genom att arbetsgivare, vid rekrytering till både yrkesverksamhet och frivillig verksamhet som berör barn, ska ha rätt att få information om fällande domar för sådana brott. 4 Vad tänker du göra åt problemet med den här formen av kränkningar? Förutom de åtgärder som nämns ovan vill jag nämna att jag tillsatt en särskild utredare som ska göra en kartläggning inom särskilt angelägna områden av hur tillämpningen av lagar och andra föreskrifter överensstämmer med barnets rättigheter enligt barnkonventionen. Utredaren ska också analysera för- och nackdelar med att inkorporera barnkonventionen i svensk rätt. 4 frågor till ministern TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO Regeringskansliet barn 15 nr4.2013

16 barnpanelen Har du sett någon bli sexuellt kränkt? Alla blir kallade»hora«eller»horunge«både på nätet och i verkligheten. Det är vardag för unga. Oftast är det kompisar som tafsar och kränker. Man förväntas ta det på skoj, menar niondeklassarna Zehra, Taha Berk, Bekir, Israa och Samed. text per bengtsson FOTO sandra qvist Har du sett någon bli sexuellt kränkt? Bekir: Ja. En av mina kompisar började sprida rykten om sin förra tjej. Kallade henne»hora«för att hon hade många olika killar efter att de gjort slut. Det var fel, hon borde fått göra vad hon ville. Samed: Ja. I sociala medier förekommer många sexuella kränkningar. Taha Berk: Ja. Men på nätet är man inte riktigt sig själv. Många är anonyma och man säger saker som man inte skulle gjort i verkligheten. Man får lättare skuldkänslor för saker man säger i verkligheten. Zehra: Ja. Det händer ofta i vardagen. Varje dag blir folk kallade för»hora«. Enligt Rädda Barnens undersökning har 7 av 10 unga någon gång varit utsatta för sexuella kränkningar. Blir ni förvånade? Israa: Nej, man vet att det förekommer hela tiden. Taha Berk: Jag tror att många som säger sexuellt kränkande saker inte tänker på att de trakasserar någon. Samed: Nästan alla använder facebook, twitter eller instagram. Om någon skriver en sexuellt kränkande kommentar till en bild så ser alla andra det och skriver likadant. Det skapar ett samhälle där alla blir trakasserade hela tiden. Bekir: Men personer som säger kränkande saker kanske inte alltid har fel! Om man blir utsatt måste man faktiskt titta sig i spegeln och fundera på om man förtjänar det. Samed: Om man har spridit rykten så är det rätt åt en att man blir kallad»horunge«. Taha Berk: Fast om man får höra sådana ord ofta så kanske man börjar tänka att den som kränker har rätt. Man blir självkritisk och tror att det finns en sanning i det. Undersökningen visar också att kompisar är de som kränker mest. Känner ni igen er i det? Taha Berk: Jag tror att sexuella kränkningar är vanligast i skolan, eftersom det är många unga där. De är omogna. Israa: På skolor sprider det sig lätt till dem som är yngre. Om man blir arg på en kompis kanske man skriker»bitch«utan att tänka på att det finns småbarn runt omkring som inte ska behöva höra sådant. Bekir: Jag tycker att de vuxna har ansvar, inte vi. Föräldrarna måste uppfostra sina barn och berätta hur de ska bete sig. Allt börjar i hemmet om du frågar mig. Och unga är inte det största problemet. Jag känner folk som har blivit tafsade på av sina låtsaspappor. Israa: Man har olika gränser när det gäller nära vänner och dem som man inte känner så väl. Om jag kallar Zehra för»bitch«eller tafsar på henne så förstår hon att jag skojar. Men om en kille i parallellklassen gör det så är det allvarligare. Hur ska man förstå att det är på skoj då? Tar ni aldrig åt er av sexuella kränkningar från kompisar? Bekir: Jag har blivit kallad för»horunge«och»mammatäljare«. Jag tar aldrig åt mig. Jag är uppfostrad så. Mina föräldrar har sagt åt mig att inte bry mig om de som provocerar. Taha Berk: Olika personer tål olika mycket, det måste man vara medveten om. Vissa kanske låtsas att de tar en kränkning på skoj, och skrattar om någon tafsar. Men inombords blir de ledsna och går och bär på det. Israa: Om jag bråkar med någon så vet jag alltid var gränsen går! > barn 16 nr4.2013

17 Zehra Erzurum, Taha Berk Durukan, Bekir Gürkan, Israa Kilani och Samed Arslan går i nionde klass på Dialogskolan i Spånga.

18 > I sociala medier har»hora«faktiskt börjat användas som en komplimang.«bekir Gürkan, 16 Enligt undersökningen är det fler tjejer än killar som blir trakasserade av främlingar. Varför är det så? Samed: Om en främmande tjej trakasserar en kille sexuellt så kanske han bara tror att hon tycker att han är snygg. Det blir som en komplimang. I sociala medier har»hora«faktiskt börjat användas som en komplimang. Om man som kille trycker på»gilla«och samtidigt skriver»hora«så är det ingen förolämpning. Tvärtom. Israa: Tjejer är mer utsatta. Så är det bara. I min förra skola hade tjejer och killar gympa var för sig. Det var många som inte fick ha shorts och t-shirt tillsammans med killar. Taha Berk: Jag såg en film om en man som klädde ut sig till kvinna och gick ut på stan. Män kom fram och tog på honom, viskade sexuella saker och följde efter. Sedan gick han samma väg klädd som man och då hände ingenting. Bekir: Sexuella kränkningar mot kvinnor har nog blivit vanligare. Förr i tiden var många hemma och tog hand om barnen. När man rör sig mer ute i samhället och på arbetsplatser så blir det fler tillfällen för trakasserier. 4 av 10 som blivit utsatta berättar det inte för någon. Är det tabu att prata om att man har blivit sexuellt kränkt? Taha Berk: Om man berättar för en kompis att man känt sig kränkt så kanske man är rädd att det ska spridas. Då riskerar man att utsättas ännu mer. Därför är det lättast att skoja bort det. Om man inte erkänner problemet så finns det inte. Israa: Risken är att kompisarna tycker att man är löjlig. De är ju precis lika utsatta, men bryr sig inte. Då blir man en som inte fattar skämt. Bekir: Det bästa är att säga ifrån direkt till personen som kränker. Då kanske den fattar att den har gjort fel. Har ni blivit kontaktade av vuxna på nätet? Taha Berk: Nej. Men jag tror att det finns många som skriver att de är typ 16, fast de är vuxna. Det är lätt att luras. Israa: En kompis blev addad på facebook av en som hade noll vänner och ingen profilbild. Efter ett tag började han fråga hur hon såg ut, var hon bodde och om de skulle träffas. Hon blev jätterädd. Jag addar aldrig någon som jag inte känner! Jag blockar dem direkt. Taha Berk: På instagram såg jag en typ 11-årig tjej som hade lagt upp 200»selfies«där hon var sminkad och försökte se snygg ut. Hon hade följare och många var vuxna. Men det var inte så många sexuella kränkningar. De bara skrev»åh, vad söt du är«. Zehra: Jag tar selfies ibland och har aldrig fått några negativa kommentarer. Hur kan man skydda sig från sexuella kränkningar? Israa: Det bästa är att ha privata inställningar på instagram och facebook. Då kan man välja vilka som kan se ens bilder. Om man vill slippa kommentarer så kan man tänka på hur man klär sig. Har man jättekorta shorts, till exempel, så får man vara beredd på att folk kommenterar det. Bekir: Många föräldrar låser vissa sidor så att barnen inte kommer åt dem. Det tycker jag är bra. Taha Berk: När jag gick i mellanstadiet fick vi lära oss Koala-metoden. Först skulle man säga»stopp«om någon kränkte en, sedan gå därifrån. Om det ändå fortsatte skulle man söka hjälp. Sådant kan hjälpa till att göra unga medvetna. * Zehra Erzurum, 15 Taha Berk Durukan, 15 Samed Arslan, 15 Israa Kilani, 15 barn 18 nr4.2013

19 »Det är okej att säga att man inte vet men att du lovar att ta reda på det barnet framför dig behöver.«caroline Engvall, författare till böckerna»14 år till salu«,»skamfläck«och»skuggbarn«. Caroline För fem år sedan kom min bok»14 år till salu«ut. Den handlar om en på ytan helt vanlig tonårstjej, som efter ett övergrepp börjar använda sex som självskadebeteende. Tack vare hennes mod att berätta har jag mött hundratals unga som söker sig till destruktiva sexuella situationer. De vittnar om hur de bär på sina oändligt tunga hemligheter ensamma. Barnen skäms. Skyller allt på sig själva.»det var ju jag själv som gick dit frivilligt, vem skulle tro mig om jag anmälde?«. Men för unga som faktiskt har styrkan och modet att söka sig till en person vars yrke är att hjälpa utsatta unga kan bemötandet bli lite av ett lotteri. Socialsekreteraren sa tänkte du aldrig på att männen hade familjer och barn? Vad tror du att deras familjer skulle tycka om de fick reda på det här? berättar Matilda, som var 16 år när hon började ta betalt för sin kropp. Barnen som söker sig till sina egna våldtäkter är svåra för oss att nå och se. Men om vi väl ser så kan ivern att vilja få bort barnet från sexhandeln bli så stor att den som lyssnar medvetet eller omedvetet lägger extra skuld på barnet. Vuxenvärlden måste bli bättre på att snappa upp de utsatta barnens signaler, till exempel att de uttrycker avsky inför sin egen kropp, att den inte har något värde för dem. När vi väl har snappat upp barnen får vi inte blunda något som är allra enklast eftersom de här barnen kommer att kräva mycket av vårt engagemang och vår tid. Historierna kommer ofta i rörig form, precis som efter trauman, och kanske verkar det inte trovärdigt. Då gäller det att stå kvar. Lyssna! Vad vill det här barnet säga mig egentligen? Det kan också vara värt att öva på sitt pokerfejs. Hur jobbiga historier du än kan komma att möta är de mest utsatta barnen livrädda för att göra dig besviken.»när min psykolog hade gråtit sig igenom fyra timmar med mig orkade jag inte trösta henne längre«berättar 17-åriga Louise. Fundera därför redan nu på hur du skulle reagera om ett barn eller ung person kom till dig med en tung berättelse om övergrepp och att de sedan återupprepat våldtäkten. Klarar du att bemöta henom med respekt och en samtalston som om ni pratade om en helt vanlig fotbollsmatch eller ridlektion, trots att ditt inre stormar av känslor? Det är okej att säga att man inte vet men att du lovar att ta reda på det barnet framför dig behöver. Det är okej att ta hjälp. Men det är aldrig okej att blunda. För barn vi inte letar efter syns nämligen inte. Barn vi inte frågar berättar inte. Amanda, Matilda och Louise som berättade för mig, är unika. I dem och deras mod att berätta finns det mycket hopp. För som Malin berättar:»just idag är jag stolt, jag har klarat mig utan männen i fem dagar.«

20 Värsta språket barn 20 nr4.2013