Offentlig upphandling och villkor enligt kollektivavtal en uppdatering om det pågående lagstiftningsarbetet 1

Transkript

1 OFFENTLIG UPPHANDLING OCH VILLKOR ENLIGT KOLLEKTIVAVTAL 7 Offentlig upphandling och villkor enligt kollektivavtal en uppdatering om det pågående lagstiftningsarbetet 1 av Kristian Pedersen & Erik Olsson Den proposition som lämnades till riksdagen den 23 juni 2016 innebär att de nya upphandlingslagarna ska träda i kraft den 1 januari I nuläget är det dock osäkert om det finns en riksdagsmajoritet för propositionen. Detta då regeringen, när det gäller frågan om villkor i enlighet med kollektivavtal, valt att lämna ett förslag som går längre än upphandlingsdirektiven och oppositionen motsatt sig detta förslag. I denna artikel redogör advokaterna Kristian Pedersen och Erik Olsson 2, för rättsutvecklingen på området, skillnaderna i de politiska partiernas förslag om villkor enligt kollektivavtal och senaste nytt i lagstiftningsarbetet. 1. Inledning De senaste åren har det politiska intresset för att använda offentlig upphandling som ett verktyg för andra ändamål än rena inköp till offentlig sektor ökat. Från att ursprungligen ha varit en form av 1 Arbetet med att införliva 2014 års upphandlingsdirektiv i svensk rätt är försenat. Direktivens bestämmelser skulle, med några få undantag, ha varit genomförda i medlemsstaternas rättsordningar senast den 18 april 2016, men det svenska lagstiftningsarbetet har av olika anledningar blivit försenat. 2 Advokatfirman Kahn Pedersen,

2 8 NY JURIDIK 4:16 frihandelslagstiftning, med syftet att underlätta gränsöverskridande handel på EU:s inre marknad även för offentliga kontrakt, har upphandlingslagstiftningen även kommit att inrymma andra syften. Till följd av utvecklingen i EU-domstolens rättspraxis innehöll redan 2004 års upphandlingsdirektiv 3 uttryckliga bestämmelser om främst miljöhänsyn, men även sociala hänsyn, och i 2014 års upphandlingsdirektiv 4 har unionslagstiftaren valt att lägga ytterligare fokus på framförallt sociala hänsyn. Exempel på andra områden som har fått ökat fokus i de nya upphandlingsdirektiven är innovation och små och medelstora företags möjligheter att delta i offentliga upphandlingar. Parallellt med utvecklingen på EU-nivå har offentlig upphandling även i de enskilda medlemsstaterna kommit att ses som ett verktyg för annat än enbart offentliga inköp, och detta har kanske blivit särskilt tydligt med den nuvarande socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen, som på flera områden lagt fram eller planerar att lägga fram olika lagförslag, vilka kanske bäst kan beskrivas som sociala hänsyn. Ett exempel på detta är regeringens arbete med att säkerställa att upphandlande myndigheter och enheter ställer krav på att leverantörer som utför uppdrag åt offentlig sektor tillämpar kollektivavtal eller villkor i enlighet med kollektivavtal i förhållande till sina anställda. I denna artikel redogör vi inledningsvis översiktligt för möjligheterna att ta sociala hänsyn vid offentlig upphandling enligt såväl gällande rätt som 2014 års upphandlingsdirektiv. Vi analyserar därefter lagförslaget, i den del som avser krav relaterade till kollektivavtal, i regeringens proposition 2015/16:195 och bakgrunden till detta förslag. Slutligen redogör vi för nuläget i lagstiftningsarbetet, oppositionspartiernas motioner och för skiljelinjerna mellan de olika partierna, för att 3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningsdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster. 4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG.

3 OFFENTLIG UPPHANDLING OCH VILLKOR ENLIGT KOLLEKTIVAVTAL 9 därefter lämna vår prognos för hur det kommer att gå i den pågående riksdagsbehandlingen av propositionen. För att förenkla framställningen kommer vi endast att behandla upphandlingslagstiftningen för den klassiska sektorn, dvs. bestämmelserna i direktiv 2004/18/EG, lagen (2007:1091) om offentlig upphandling ( LOU ), direktiv 2014/24/EU och förslaget till ny lag om offentlig upphandling ( NLOU ) såsom det framgår av propositionen. Vi bedömer dock att artikeln i allt väsentligt även är relevant för försörjningssektorerna. 2. Gällande rätt 2.1 Direktiv 2004/18/EG Redan av skäl 1 i ingressen till direktiv 2004/18/EG framgår att upphandlande myndigheter, mot bakgrund av EU-domstolens rättspraxis, bland annat har möjlighet att använda miljöhänsyn och sociala hänsyn som tilldelningskriterier, förutsatt att dessa kriterier är kopplade till kontraktsföremålet, att de inte ger den upphandlande myndigheten obegränsad valfrihet samt att de uttryckligen anges och överensstämmer med unionsrättens grundläggande rättsprinciper. 5 Därutöver klargörs i artikel 26 i direktivet att upphandlande myndigheter får ställa särskilda krav på hur kontraktet ska fullgöras (s.k. fullgörande- eller utförandevillkor), under förutsättning att kraven är förenliga med gemenskapsrätten och anges i annonsen om upphandlingen eller i förfrågningsunderlaget samt att dessa krav bland annat får omfatta sociala hänsyn och miljöhänsyn. 2.2 LOU Av 1 kap. 9 a LOU framgår att upphandlande myndigheter bör beakta miljöhänsyn och sociala hänsyn vid offentlig upphandling om upphandlingens art motiverar detta. Bestämmelsen är en bör-regel, dvs. ett målsättningsstadgande som inte är bindande för upphandlande myndigheter. Istället är avsikten med bestämmelsen att uppmärksamma upphandlande myndigheter på att det är möjligt att beakta miljöhänsyn och sociala hänsyn. Det finns därför inte någon möjlighet att med stöd av bestämmelsen kräva av upphandlande myndigheter att de ska 5 De förutsättningar som direktivet anger för tilldelningskriterierna är hämtade från EU-domstolens dom i mål C-513/99 Concordia Bus, EU:C:2002:495.

4 10 NY JURIDIK 4:16 ställa miljökrav eller sociala krav, eller att framgångsrikt ansöka om överprövning av en upphandling för att sådana krav inte har ställts. 6 I 6 kap. 13 LOU finns en bestämmelse som motsvarar artikel 26 i direktivet, och som anger att en upphandlande myndighet får ställa särskilda sociala, miljömässiga och andra villkor för hur ett kontrakt ska fullgöras samt att dessa villkor i så fall ska anges i annonsen om upphandlingen eller i förfrågningsunderlaget. 2.3 EU-kommissionens handledning Utöver de bestämmelser som nämnts i de två närmast föregående avsnitten innehåller varken direktiv 2004/18/EG eller LOU några ytterligare bestämmelser om sociala hänsyn. Detta innebär dock inte att sociala hänsyn inte är tillåtna även i andra avseenden än som tilldelningskriterier eller fullgörandevillkor, utan även annan användning av sociala hänsyn kan vara tillåten. EU-kommissionen publicerade år 2010 en handledning för socialt ansvarsfull upphandling. 7 I handledningen definierade kommissionen socialt ansvarsfull upphandling som [ ] upphandlingsaktiviteter som tar hänsyn till en eller flera av följande sociala aspekter: sysselsättningsmöjligheter, anständigt arbete, överensstämmelse med sociala rättigheter och arbetstagares rättigheter, social integration (inbegripet personer med funktionshinder), lika möjligheter, utformning som ger tillgänglighet åt alla, beaktande av hållbarhetskriterier, frågor om etisk handel och ett bredare frivilligt iakttagande av företagens sociala ansvar (CSR), samtidigt som principerna i EUF-fördraget och upphandlingsdirektiven efterlevs. Handledningen omfattade således ett mycket stort antal olika typer av sociala hänsyn, som upphandlande myndigheter kan ta, under förutsättning att det sker i förenlighet med unionsrätten. Enligt handledningen finns det fyra grundläggande sätt att arbeta med sociala hänsyn under en upphandling. Det första är att inkludera sociala krav i kontraktet och/eller i de tekniska specifikationerna. Det andra är att utesluta anbudsgivare ur en upphandling, om de tidigare 6 Prop. 2009/10:180 s Socialt ansvarsfull upphandling En handledning till sociala hänsyn i offentlig upphandling SEK(2010) 1258 slutlig. För en närmare redogörelse för denna handledning se Pedersen, Upphandlingskrönika socialt ansvarsfull upphandling, Europarättslig tidskrift 2011, s. 171.

5 OFFENTLIG UPPHANDLING OCH VILLKOR ENLIGT KOLLEKTIVAVTAL 11 gjort sig skyldiga till vissa typer av förseelser, såsom att de inte levt upp till vissa standarder för socialt uppträdande. Det tredje är att inkludera sociala hänsyn i tilldelningskriterierna i upphandlingen. Det fjärde är att uppställa sociala fullgörandevillkor i kontraktet. 2.4 Rättspraxis EU-domstolen har hittills endast vid ett tillfälle haft anledning att uttala sig om sociala hänsyn i offentlig upphandling i målet Max Havelaar. 8 Målet gällde en upphandling i vilken den upphandlande myndigheten, regionen Noord Holland, hade ställt ett antal sociala krav i en upphandling av leverans och drift av kaffeautomater, inklusive kaffe med flera ingredienser. Regionen hade, bland annat i tilldelningskriterierna, hänvisat till det sociala märket Max Havelaar. EU-domstolen uttalade inledningsvis att det, i princip, inte finns några hinder för att använda ett kriterium som innebär att en vara ska komma från rättvis handel. Därefter fann domstolen dock att regionen i flera avseenden brutit mot direktiv 2004/18/EG, bland annat genom att vid utvärderingen av anbuden premiera produkter märkta med Max Havelaar, istället för att utgå från de krav som ska vara uppfyllda för att erhålla sådan märkning, och genom att de övriga kriterierna om hållbara inköp och företagens sociala ansvar samt skyldigheten att bidra till att göra kaffemarknaden mer hållbar och till en ekologiskt, socialt och ekonomiskt ansvarsfull kaffeproduktion inte uttrycktes klart, precist och otvetydigt, på ett sådant sätt att det var möjligt för alla rimligt informerade och normalt omsorgsfulla anbudsgivare att fullt ut veta vilka kriterier som de aktuella kraven omfattade. 9 EU-domstolen invände således främst mot hur de sociala kraven och kriterierna utformats i upphandlingen, men inte mot företeelsen som sådan, dvs. krav och kriterier som avser sociala hänsyn, såsom rättvis handel års upphandlingsdirektiv I direktiv 2014/24/EU läggs ett påtagligt utökat fokus på sociala hänsyn jämfört med 2004 års direktiv. Bland annat anges i skäl 37 i direktivets 8 Se EU-domstolens dom i mål C-368/10 kommissionen mot Nederländerna (Max Havelaar), EU:C:2012: A. dom, pp. 97 och 110.

6 12 NY JURIDIK 4:16 ingress, som ett slags övergripande målsättningsstadgande, att [i] syfte att på ett lämpligt sätt integrera miljö-, social- och arbetsrättsliga krav i offentliga upphandlingsförfaranden är det av särskild vikt att medlemsstater och upphandlande myndigheter vidtar relevanta åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av de miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter som är tillämpliga på den ort där byggentreprenaden utförs eller tjänsterna tillhandahålls och som följer av lagar, författningar, dekret och beslut både på nationell nivå och unionsnivå, samt av kollektivavtal, förutsatt att dessa bestämmelser och deras tillämpning överensstämmer med unionsrätten. Detta mer målsättningsbetonade uttalande konkretiseras sedan i ett antal av direktivets artiklar. Bland annat anges i artikel 18.2, som handlar om principer för upphandling, att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ekonomiska aktörer vid fullgörande av offentliga kontrakt iakttar tillämpliga miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter som fastställts i unionsrätten, nationell rätt, kollektivavtal eller i internationella miljö-, social- och arbetsrättsliga bestämmelser som anges i bilaga X till direktivet. 10 Av artikel 20 framgår att medlemsstaterna, under vissa förutsättningar, får reservera deltagandet i offentliga upphandlingsförfaranden för skyddade verkstäder och leverantörer vars främsta syfte är social och yrkesmässig integration av personer med funktionsnedsättning eller missgynnade personer, eller föreskriva att kontrakten ska fullgöras inom ramen för program för skyddad anställning. Av artikel 43 framgår att upphandlande myndigheter i vissa fall får ställa krav på miljömärkning eller social märkning som bevismedel för att byggentreprenaderna, varorna eller tjänsterna motsvarar de egenskaper som krävs i en upphandling. I artikel 67 klargörs att tilldelningskriterierna även får innefatta sociala aspekter, och i artikel 70 anges att en upphandlande myndighet får ställa särskilda krav på hur kontraktet ska fullgöras, under förutsättning att kraven är kopplade till kontraktsföremålet och anges i anbudsinfordran eller upphandlingsdokumenten samt att kraven bland annat kan omfatta miljörelaterade, sociala eller sysselsättningsrelaterade hänsyn. 10 I bilagan finns ILO:s s.k. kärnkonventioner förtecknade, tillsammans med ett antal internationella konventioner på miljöområdet.

7 OFFENTLIG UPPHANDLING OCH VILLKOR ENLIGT KOLLEKTIVAVTAL 13 Sammantaget innebär dessa bestämmelser att möjligheterna att ta sociala hänsyn inte bara förtydligas i förhållande till gällande lagstiftning, utan att även att dessa möjligheter utökas. Samtidigt kvarstår vissa oklarheter och tolkningsfrågor som kan komma att vålla problem i den praktiska tillämpningen, exempelvis beträffande vilka nationella miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter som fastställts i nationell rätt, nationella kollektivavtal m.m. som är förenliga respektive oförenliga med unionsrätten. 4. SOU 2015:78 Den 22 december 2014 tillsatte regeringen en särskild utredning för att utreda hur uttryckliga krav på villkor enligt kollektivavtal kan föras in i de kommande upphandlingslagarna. Till särskild utredare förordnades professor Niklas Bruun som presenterade resultatet av sin utredning den 1 september I utredningen föreslogs att det skulle bli obligatoriskt för upphandlande myndigheter att ställa särskilda arbetsrättsliga kontraktsvillkor, vad avser lön, semester och arbetstid, i de fall det är behövligt med hänsyn till den bransch som upphandlingen avser och övriga omständigheter som kan medföra risk för oskäliga arbetsvillkor. Enligt förslaget skulle Upphandlingsmyndigheten ha att bedöma när det ska vara obligatoriskt för de upphandlande myndigheterna att ställa särskilda arbetsrättsliga kontraktsvillkor samt att bestämma villkoren för lön, semester och arbetstid i dessa fall. Upphandlingsmyndigheten skulle alltså ansvara för att identifiera de branscher där det kan anses finnas en risk för oskäliga arbetsvillkor och för dessa branscher, efter samråd med arbetsmarknadens parter och utifrån gällande kollektivavtal, fastställa en miniminivå vad avser lön, semester och arbetstid. Dessutom föreslogs att upphandlande myndigheter själva kunde besluta att också ställa krav vad avser ytterligare arbetsrättsliga kontraktsvillkor, såsom annan ledighet än semester, försäkringar och tjänstepension. Dessa senare villkor bedömdes dock inte kunna ställas på sådana leverantörer som utför arbete i en upphandling med hjälp av utstationerad arbetskraft enligt lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare.

8 14 NY JURIDIK 4:16 5. Proposition 2015/16:195 Niklas Bruuns förslag blev, då förlaget gick ut på remiss, föremål för en hel del kritik bland annat vad avser det förhållande att Upphandlingsmyndigheten fick en form av föreskrivanderätt vad avser vilka branscher som ska anses drabbade av en särskild risk för oskäliga arbetsvillkor och vad avser de minimivillkor som då ska gälla i dessa branscher. I den proposition som regeringen presenterade den 28 juni 2016 har därför Upphandlingsmyndighetens roll som föreskrivande myndighet tagits bort. Istället ska varje upphandlande myndighet själv göra bedömningen av när det kan anses behövligt att ställa upp särskilda arbetsrättsliga kontraktsvillkor, vad avser lön, semester och arbetstid. Behövlighetsbedömningen är emellertid objektiv i den bemärkelsen att en myndighet som felaktigt bedömt det som obehövligt att uppställa sådana villkor kan komma att få sitt beslut överprövat och undanröjt inom ramen för en upphandlingsprocess. I propositionen ges myndigheten därutöver, precis som i utredningen, en möjlighet att även ställa krav på andra arbetsrättsliga villkor såsom villkor avseende försäkringar, tjänstepension och annan ledighet än semester. Nivåerna på de villkor som ställs upp ska anges enligt de lägsta nivåer som följer av ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen och myndigheten ska, när det är behövligt, ge berörda arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer tillfälle att yttra sig över villkoren. I de fall arbetet inte utförs enligt svensk arbetsrätt ska myndigheten istället kräva att leverantören ska fullgöra kontraktet enligt angivna villkor i enlighet med ILO:s kärnkonventioner. På motsvarande sätt som i utredningen ska en leverantör som omfattas av lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare anses uppfylla villkoren om den iakttar den lagens bestämmelser. 6. Oppositionens motioner 6.1 Alliansens motion Alliansens partier har, med anledning av regeringens proposition, inkommit med en gemensam motion. 11 I motionen föreslår Alliansen 11 Motion 2016/17:68 med anledning av prop. 2015/16:195 Nytt regelverk om upphandling.

9 OFFENTLIG UPPHANDLING OCH VILLKOR ENLIGT KOLLEKTIVAVTAL 15 att riksdagen ska besluta att avslå propositionens förslag i de delar som avser en skyldighet för upphandlande myndigheter att ställa särskilda arbetsrättsliga villkor. I motiveringen till förslaget anger i och för sig Alliansen bland annat att dess uppfattning är att upphandlande myndigheter bör föregå med gott exempel när det kommer till att ta socialt ansvar och visa miljöhänsyn. Sammantaget ser Alliansen övervägande positivt på det nya EU-direktivet, men man beklagar att regeringen i de delar där den väljer att bygga på den svenska lagstiftningen ytterligare landar i ett lagförslag som, enligt Alliansen, i flera avseenden går emot EU-direktivets syften. I motiveringen anförs också att Alliansen anser det rimligt att, i samband med offentlig upphandling, vid behov ställa sociala krav gällande den så kallade hårda kärnan, alltså det som rör arbetstid, lön och semester. Krav på skäliga arbetsvillkor för de som utför offentligt upphandlade tjänster handlar om att säkerställa att skattemedel används på ett ansvarsfullt sätt. Det handlar om ett ansvarstagande gentemot löntagare och alla de företag som agerar seriöst. Vidare anför Alliansen att regeringens förslag om villkor enligt kollektivavtal är så utformat att det inte kan ligga till grund för lagstiftning, eftersom regeringsförslaget innehåller en rad inbyggda problem som kommer att leda till tillämpningssvårigheter och oönskade konsekvenser. Som exempel på detta nämns att förslaget innebär att företag som inte är kollektivavtalsanslutna kan komma att missgynnas då de kan behöva erbjuda sina anställda bättre villkor än vad som följer av kollektivavtal, där möjlighet finns att avtala bort vissa förmåner, och att sådana krav kommer att slå hårt mot små företag då sex av tio företag med färre än 50 anställda saknar kollektivavtal. En annan konflikt uppstår, enligt Alliansen, i att företag kan komma att missgynnas beroende på vilket kollektivavtal de tillämpar. Detta då förslaget slår fast att det räcker att tillämpa ett alternativt centralt kollektivavtal till det av den upphandlande myndigheten särskilt utvalda avtalet, även i de fall då det alternativa kollektivavtalet innebär mindre fördelaktiga arbetsvillkor. Ytterligare en svårighet med regeringens förslag är att konflikt uppstår gällande tolkningsföreträdet av kollektivavtalen, då de upphandlande myndigheterna själva ska tolka avtalens innehåll och flera olika domstolar kan komma att pröva eventuella tvister.

10 16 NY JURIDIK 4:16 Alliansen anser också att konsekvenserna för den svenska partsmodellen där de avtalsslutande parterna i första hand tolkar avtalen inte är tillräckligt utredda. Problem uppstår även, enligt motionen, i jämförelsen av olika kollektivavtal, då dessa inte alltid är offentliga. Allianspartierna motsätter sig därutöver helt förslaget som ger upphandlande myndigheter rätt att ställa arbetsrättsliga krav utöver den hårda kärnan, gällande exempelvis försäkringar, tjänstepension och annan ledighet än semester. Detta riskerar att missgynna svenska företag då EU-direktiv slår fast att utstationerad arbetskraft endast behöver leva upp till de krav som omfattas av utstationeringslagen, vilka utgörs av den hårda kärnan. Svenska företag skulle dock enligt detta förslag kunna komma att behöva leva upp till högre krav, baserat på det av den upphandlande myndigheten särskilt utpekade kollektivavtalet. Mot denna bakgrund anser Alliansen att riksdagen bör avslå lagförslaget i de delar som avser en skyldighet för upphandlande myndigheter att ställa särskilda arbetsrättsliga villkor. När det gäller övriga delar av lagförslaget föreslår Allianspartierna dock att riksdagen ska bifalla förslaget. 6.2 Sverigedemokraternas motion Även Sverigedemokraterna ( SD ) har, med anledning av regeringens proposition, inkommit med en motion. 12 I motionen föreslår SD att riksdagen ska besluta att avslå propositionen i dess helhet. 13 I motiveringen anges att lagförslaget innebär dels en ökad kostnad för medborgarna eftersom upphandlingen kommer att präglas av lägre konkurrens och därmed högre pris, dels en kraftig försämring för framförallt de många mindre företagen som av praktiska skäl inte kommer att leva upp till kravbilden. Vidare framhålls att det inte finns något bevis på att företag som saknar kollektivavtal skulle erbjuda sämre villkor än kollektivavtalsanslutna företag. Vidare anser SD att det blir problematiskt om politiker eller tjänstemän ska bestämma vilket av Sveriges 700 olika kollektivavtal som ska vara normerande, även om SD i och för sig anser att det är 12 Motion 2016/17:30 med anledning av prop. 2015/16:195 Nytt regelverk om upphandling. 13 Därutöver lämnas i motionen ytterligare ett antal förslag som inte har direkt relevans för frågan om krav i enlighet med kollektivavtal och som därför inte behandlas i denna artikel.

11 OFFENTLIG UPPHANDLING OCH VILLKOR ENLIGT KOLLEKTIVAVTAL 17 fullt rimligt att ställa krav som motsvarar svensk lagstiftning och krav inom ILO:s så kallade hårda kärna. Det är dock, enligt SD, olämpligt att ställa krav som sträcker sig bortom befintlig lagstiftning. SD anser det vidare vara fullständigt oacceptabelt att de nya kraven enbart kan ställas på företag med inhemsk arbetskraft. Villkor av det slag som föreslås i propositionen kan enligt befintlig rätt inte omfatta utstationerad arbetskraft utan enbart sådana krav som ställs inom ramen för ILO:s hårda kärna. I klartext innebär detta, enligt SD, att vanliga svenska företag med vanliga löntagare, vare sig de är inrikes eller utrikes födda, får en omedelbar konkurrensnackdel gentemot företag som sysselsätter utstationerad arbetskraft. 7. Det fortsatta lagstiftningsarbetet en prognos Som framgått ovan har samtliga partier som inte ingår i regeringen, utom Vänsterpartiet, yrkat avslag på hela propositionen eller på de delar av propositionen som avser en skyldighet för upphandlande myndigheter att ställa särskilda arbetsrättsliga villkor. Det ser därför ut att finnas en riksdagsmajoritet mot propositionens förslag om skyldighet att ställa krav i enlighet med kollektivavtal. Beredning i finansutskottet ägde rum den 13 oktober Den 21 oktober bjöds civilminister Ardalan Shekarabi in till finansutskottet för att närmare förklara innehållet i propositionen i hopp om att få majoritetens stöd för förslaget. Beredningen i utskottet är nu planerad att avslutas den 17 november varefter beslut i riksdagens kammare är tänkt att fattas den 30 november. Vid voteringen i riksdagen kommer det att gå till så att de två motionerna först ställs mot varandra. Eftersom SD:s motion har svagare stöd i riksdagen än Alliansens motion är det sannolikt att det blir Alliansens motion som kommer att ställas mot propositionen. Om SD då, vilket förnärvarande förefaller sannolikt, röstar för Alliansens motion kommer denna att gå igenom. Resultatet blir då att propositionen antas med undantag för de delar som avser särskilda krav på kollektivavtalsliknande villkor och som redogjorts för ovan. 8. Avslutande kommentarer De nya upphandlingsdirektiven tydliggör att syftet med en unionsrättslig reglering av offentlig upphandling är mer än att bara säkerställa fri

12 18 NY JURIDIK 4:16 rörlighet av varor och tjänster i Europa. Unionslagstiftaren vill att vi ska använda det offentligas köpkraft för att genomdriva andra politiska mål såsom en ökad sysselsättning, ett bättre småföretagarklimat, en ökad innovationskraft och en större social välfärd. Detta är nog en bra sak. Med tanke på hur mycket pengar som omsätts i offentlig upphandling i Europa så vore det rakt oklokt att inte försöka använda denna köpkraft för att uppnå de mål som unionen har ställt upp för sig själv. Samtidigt kan konstateras att denna typ av politiska ambitioner också för med sig en ökad politisk debatt om hur dessa mål ska uppnås. I Sverige har detta bland annat tagit sig uttryck genom den diskussion om krav på kollektivavtal i offentlig upphandling som vi redogjort för ovan. Det är anmärkningsvärt i sig att stora delar av denna diskussion inte bara förts i fackpress för offentliga upphandlare utan även på ledarsidorna i de stora dagstidningarna. Det finns numera ett brett politiskt intresse för offentlig upphandling på ett sätt som man som fackman knappast hade kunnat föreställa sig för bara något år sedan. Vi vet inte idag huruvida det kommer införas en skyldighet för upphandlande myndigheter att ställa krav på kollektivavtalsliknande villkor i offentlig upphandling. Som det ser ut i skrivande stund finns det mycket som talar för att regeringen inte får majoritet för sina förslag och att dess initiativ vad avser kollektivavtal därför utmönstras ur den kommande lagstiftningen. Detta spelar egentligen mindre roll. Det finns inget hinder mot att enskilda myndigheter själva tar initiativ till att ställa krav på kollektivavtalsliknande villkor i offentlig upphandling och det är tydligt utifrån den debatt som förevarit de senaste åren att det finns en stor politisk vilja till sådana initiativ. Denna vilja kanske inte räcker till för en majoritet i riksdagen men det kan konstateras att en sådan majoritet mycket väl kan finnas i olika kommunfullmäktige runt om i landet. Oavsett hur det går i riksdagen den 30 november kan vi således förvänta oss att krav på kollektivavtalsliknande villkor kommer bli allt vanligare i offentlig upphandling de kommande åren.